Häromdagen gick jag en liten sväng med hundarna i två naturreservat i Broddetorp, Gullängen och Ruskela källa (se blogginlägg från den lilla turen). Då passerade jag en skylt där det stod ”Brunnhemsleden” och kände min gamla nyfikenhet vakna till liv – den nyfikenhet som fick mig att skapa den här bloggen för snart 6 år sedan. Därför kom jag tillbaka någon dag senare för att svänga in på stigen och pröva den 10 kilometer långa rundslingan.

Start och mål möjligt på flera ställen

Brunnhemsleden startar och slutar vid Albionstugan som ligger mitt emellan Stenstorp och Broddetorp i Falköpings kommun. Därifrån utgår även ett elljusspår på 2,8 kilometer och en rundslinga på 5 kilometer. Leden är markerad med gröna skyltar med vita pilar på, och mycket välmarkerad. Jag läste någonstans att leden rustades upp under 2023.

Själv utgick jag från parkeringen vid Ruskela källa, och fick inleda med att gå genom gammal granskog där marken var täckt av mossa och harsyra (till och med nu i december).

Motionsspår eller vandringsled?

Därefter ledde stigen oss uppför Brunnhemsberget medan vi korsade ett hygge. Om det inte hade varit så dimmigt skulle jag haft fina vyer framför mig ner mot Hornborgasjön. Jag slogs snabbt av tanken att detta inte kändes som enbart ett motionsspår. Bitvis var det väldigt vacker natur runt oss, även att vi då och då även passerade hyggen som detta första.

Runt en kilometer går man längs en grusväg. Där har Brunnhemsleden dragits om eftersom marken var för blöt där den gått innan. För övrigt går man på skogsstig och skogsväg hela vägen. Om man jämför med vissa platser i området som kan skryta med kullar och dalar täckta av körsbärsträd till exempel är det kanske inte så spektakulärt, men jag tyckte om den här rundan. Dessutom är det alltid härligt att hitta rundslingor som det är lite ”längd” på.

Positivt överraskad – vilken variation

Eftersom varken jag eller Teddy hade någon aning om vad som väntade oss längs leden var det med stor förtjusning vi mötte den varierade naturen. Det var äldre granskog, ädellövskog, rasbranter (Nycklafallet), gamla stenmurar, den gamla offerkällan Ruskela Källa, stora stenblock och Kullostenen.

Variationen gjorde mig positivt överraskad, och det var med lätta steg vi tog oss fram trots att det småregnade en del av turen. Att gå runt hela leden tog oss drygt 2,5 timmar, men då la vi en del tid på nosande och grävande också. Och en massa vilt fanns det också att dofta på – om man är hund.

Fakta om Brunnhemsleden

Brunnhemsleden är en 10 kilometer lång rundslinga som går främst genom skog av olika typer. Leden går upp- och nerför Brunnhemsberget som är ett av de 15 platåbergen i Platåbergens Geopark. Egentligen är det nog tänkt som ett motionsspår, men för mig och Teddy var detta en helt perfekt runda. Du kan läsa mer om leden i en fin pdf som Falköpings kommun har tagit fram.

Är du nyfiken på området kring Hornborgasjön kan du hitta fler tips här i bloggen.

Inlägget Brunnhemsleden, rundslinga 10 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Det är inte alltid de största, längsta eller mest välkända lederna som gör störst intryck, något jag blev påmind om igår när jag gick i Falekvarna.

Lederna i Falekvarna

Igår gick vi två korta natur- och kulturstigar i Falekvarna tidigt på morgonen. Den östra leden var 2 kilometer och den västra fanns i två olika varianter. Där gick vi den kortare (1,2 km) som var markerad med blått, men det finns även en led på 4 kilometer som är markerad med gult.

Östra leden in på min topplista

Den östra leden klättrade direkt upp på årets topp-3-lista även att den är kort. Man går på en smal stig längs Kvarnabäcken, genom frodig lövskog. Längs stigen passerar man flera gamla kvarnruiner (det fanns minst elva kvarnar längs bäcken). Förutom den mysiga omgivningen uppskattade jag informationsskyltarna där man kan läsa om varje kvarns historia.

Att promenera här med bäckens porlande och fåglarnas kvittrande i morgonsolens strålar (och att hinna tillbaka till bilen innan regnet började) var en perfekt start på dagen.

Underhålls av Slöta Natur & Hembygdsförening

Den östra leden är välmarkerad med rött (se bilden här nedanför) och det finns flera spänger och trappor längs leden. Slöta Natur & Hembygdsförening har både skapat och underhåller lederna i Falekvarna. Självklart bidrog vi med en liten Swish-donation innan vi lämnade detta lilla paradis..

Mer information om Falekvarna

Hos föreningen kan du läsa mer om vandringslederna, och även hos Västsverige som skriver så här: ”Falekvarna var en utpräglad kvarnby där det funnits sammanlagt tretton kvarnar på en sträcka av 2 km. Idag återstår sex kvarnbyggnader i varierande skick.”

Så här hittar du hit

Falekvarna ligger i Falköpings kommun. Vandringslederna når du från Väg 47 där skylt med texten KVARNMILJÖ leder dig rätt. Omkring 500 meter in på denna väg ligger parkeringen, och där finns även en informationstavla. 

Inlägget Falekvarna natur- och kulturstig dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra veckan var jag ledig. Då gick jag bland annat etapp 6 av billingeleden som bjöd på härlig skogsvandring på Billingens sydvästra kant mellan naturreservaten Jättadalen-Öglunda och Höjentorp-Drottningkullen.

Diabasformationer i Jättadalen

Jättadalen är en fantastisk plats att vandra på (se till exempel blogginlägg från i våras om Jättadalen-Öglunda). Diabasformationerna som finns längs branterna vid sidan av leden är mäktiga, och jag önskade att stigen skulle fortsätta snirkla sig fram genom skogen.

Avstickare till Öglunda grotta

Efter en kort vandring kommer man fram till en skylt ”som berättar att ”Öglunda grotta” och självklart kunde jag inte motstå att gå ner till den. Jag hade varit här innan, men den gången låg det snö nere i ravinen. Så här ser det ut när en tant filmar på väg ner:

Avstickaren ner till grottan är inte mer än 100 meter, men i mina ögon värd att göra. Det är lite brant en kort bit (se filmen ovan), men om man tar det lugnt går det bra (till och med med mitt knä).

Mysig vandring i Torps naturreservat

Strax efter att leden passerat grottan delar sig stigen, och man ska där hålla till vänster. Annars hamnar man vid Öglunda kyrka. Trots att man gå nerför ett berg är det behaglig vandring på fin stig.

Sedan kommer man till Torps naturreservat (som jag aldrig hade hört talas om). Naturreservatet består av ett småkulligt landskap med naturbetesmarker, små åkrar, frodiga lövskogar, och dessutom sumpskogar/rikkärr. Här njöt jag ofantligt av lummig lövskog och gammaldags blommande ängar.

Besviken på Höjentorp-Drottningkullen

På grund av att jag hade sett många bilder och Instagraminlägg från Höjentorp-Drottningkullen hade jag höga förväntningar på detta naturreservat. Jag hade uteslutande sett bilder på böljande kullar, körsbärsträd och vackra blommor, men jag möttes av skog som tyvärr inte ens jag såg någon skönhet i, en miljard myggor, dåligt markerad led. Och dessutom ett vindskydd som inte alls var inbjudande.

Lunch vid Ormsjön

Jag hade planerat att sätta mig i det vindskydd som var märkt på vandringsledens karta, men det var inte lockande (se bild här ovanför). Istället satte jag mig på en stock vid Ormsjön och åt min lunch.

Sedan fortsatte jag vidare på nästa etapp (nummer 7) som går mellan Höjentorp-Drottningkullen och Varnhem – och som jag tyckte mycket mer om än slutet på etapp 6.

Dålig märkning av etapp 6, Billingeleden

Början av etappen var fantastisk, men luften gick ur mg lite inne i det sista naturreservatet, Höjentorp-Drottningkullen. Härinne var leden väldigt dåligt markerad och jag gick fel fem (!!!) gånger och fick vända tillbaka. En otrolig kontrast mot hur leden varit fram till dessa. Se exempel på bilden här nedanför där skyltarna står inne i ett buskage. Jag kan också varna om att alla korsande leder också är märkta med orange vilket bäddar för viss förvirring.

Fakta om Billingeleden

Etapp nummer 6 av Billingeleden (6,5 km) går mellan naturreservaten Jättadalen-Öglunda och Höjentorp-Drottningkullen. Det är en härlig skogsvandring på Billingens sydvästra kant, både barr- och lövskog, men även härliga ängsmarker. I Höjentorp finns dessutom ett antal sjöar intill leden. Ett annat plus är att man på den här etappen går uteslutande på skogsstig och skogsväg. Totalt är leden 57 kilometer lång.

Parkeringar / kollektivtrafik

Vid etappens start finns parkering vid Öglunda kyrka, ca 1 km från Billingeleden (följ stig som tar dig upp på berget). Det finns även parkering vid etappens slut vid naturreservat Höjentorp – Drottningkullen. Därifrån får man gå cirka 650 meter för att komma till Billingeleden. Det är 3,7 kilometer att gå från närmaste busshållplats både vid etappstarten och etappmålet, men till flera andra etapper finns möjlighet att ta sig relativt nära med buss.

Jag tycker det är synd att inte leden går ut till parkeringen/vägen så att man kan nyttja toaletterna där till exempel. Det blir också tydligare var etappen startar/slutar om man utgår från en parkering eller fast punkt – inga sådana markeringar finns längs leden.

Avslutningsvis några länkar

• Länk till Billingeledens information om etapp 6
• Jättadalen-Öglunda naturreservat, Skara kommun (Länsstyrelsen)
• Torp naturreservat, Skara kommun (Länsstyrelsen)
• Höjentorp-Drottningkullen naturreservat, Skara kommun (Länsstyrelsen)

Mina övriga inlägg från Billingeleden

Länk till mina inlägg om Billingeleden.

Inlägget Billingeleden etapp 6, Öglunda – Höjentorp dök först upp på Hemomkringvandring.

Etapp 3 av Billingeleden går mellan underbara Högsböla ängar och Silverfallet. Det är en kort (3,5 kilometer) men vacker sträcka som är lätt att gå.

Etapp 3, Billingeleden (tur och retur)

I helgen gick min vandringsväninna från Skövde och jag etapp 3 av Billingeleden. Valet föll på just den här etappen för att hon ville visa mig orkidéerna på Högsböla ängar, och även för att ramslöken blommade i Melldala.

Vi fick en helt fantastisk dag, med omväxlande natur, perfekt vandringsväder och tre naturreservat. Dessutom fick vi uppleva allt två gånger, eftersom vi gick etappen tur och retur för att komma tillbaka till bilen.

Naturreservatet Högsböla ängar

Tack vare mitt intresse för blommor hade jag läst om naturreservatet Högsböla ängar flera gånger. Den finns med i min bok om botaniska utflyktsmål i Västergötland, och jag har även sett att Västkuststiftelsen ordnar blomstervandringar i naturreservatet.

Trots det var jag inte förberedd på hur idylliskt vackert det skulle vara i Högsböla ängar. Billingeleden följer en gammal skogsväg in i hagmark in i en lummig lövskog. En bit bort mellan träde skymtade kor som betade i hagen. Strax öppnade skogen upp sig och ängsmarken breder ut sig åt alla håll runt den mysiga stigen. Midsommarblomster, smörbollar, hundkex, smörblommor, aklejor och käringtand blommade i mängd. Och fågelsången runt oss var överväldigande.

Orkidéer, ängs- och hagmark

Min väninna hade varit i reservatet tidigare under veckan och ledde mig en liten bit bort från stigen rakt in i ett område där orkidén Sankt Pers nycklar blommade. Dem hade jag inte sett om jag bara följt leden, så jag var extra tacksam för den här lilla ”omvägen”.

Högsböla ängar är ett flackt område och utsikten mot sjön Lången är vacker. Ute på ängen finns flera fikabord där man kan rasta (om man inte vill sitta på marken). När jag gick där omgiven av alla blommor, hamlade träd och den blånande horisonten framför mig kändes det som om jag befann mig i en saga. Så otroligt idylliskt.

Melldala naturreservat

När vi hade passerat ängen gick vi igenom en grind och befann oss direkt i nästa naturreservat, Melldala. Personligen hade jag aldrig hört tala som det innan, men nu sedan jag varit där kommer jag aldrig att glömma det.

Billingeleden går även här på skogsstig. Här var det lite blötare i marken (och viss risk för mygg) och flera små bäckar sprang fram ur marken. Snart hade vi nått det som min väninna ville visa mig: Havet av ramslök. Redan innan vi kom fram till det gigantiska området som var täckt av de vackra vita blommorna slog den behagliga doften mot oss.

Hav av ramslök

Att få uppleva ramslök på det här sättet är något jag önskar alla, för det är något alldeles speciellt. Just detta att se de vita blommorna breda ut sig mellan träden åt alla håll, uppför backar, nerför backar, utan slut, samtidigt som den milda lökdoften fyller luften. Slutet på maj brukar vara den tid då ramslöken blommar.

Jag vill uppmana alla som har förmånen att besöka områden med mycket ramslök att inte klampa runt bland blommorna, utan lämna det vackert även för nästa person.

Silverfallet Karlsfors naturreservat

Snart hade vi gått igenom även Melldala naturreservat och kom in i naturreservatet Silverfallet-Karlsfors. Jag hade varit vid Silverfallet flera gånger tidigare (se blogginlägg), men då parkerat på reservatets parkering. Nu kom vi på leden från andra sidan vägen. En väldigt kort sträcka, max 100 meter, går man på väg innan man fortsätter på stigen som går från reservatets översta parkering.

Här är stigen mera trampad och området är vanligtvis väldigt välbesökt, till exempel av familjer på utflykt. Nu var det inte mycket vatten i bäcken, det mer sipprade fram än forsade. Men vi satte oss på rastplatsen ovanför fallet och åt en sen frukost i morgonsolen. Vi häpnade över att vi fortfarande var omgivna av sjungande fåglar.

Några bilder från i vintras

Eftersom vi fotat mycket längs vägen hade den korta sträckan, cirka 4 kilometer, tagit längre tid än beräknat, så vi vände här utan att passera själva fallen.

Billingen Trail

När vi kom ut på vägen några hundra meter från fikaplatsen satt några personer på parkeringen. De berättade att de var funktionärer i tävlingen Billingen Trail och att vi snart skulle bli omsprungna av första gänget löpare. Dessutom skulle vi snart även möta ett gäng. Detta gjorde att vandringen tillbaka inte blev lika lugn och harmonisk som när vi gick ut. Visserligen var alla tävlande glada och trevliga när de passerade, men det blir inte samma sak att vandra när man måste hålla uppsikt bakåt och flytta sig från stigen när det kommer löpare.

Just detta med tävlingen var lite dålig tajming, men vi gladdes åt att vi fick ha leden för oss själva hela morgonen. Och det är stillheten, fågelsången, grönskan, mängden blommor och doften av ramslök jag tar med mig från den här etappen av Billingeleden som jag alltså gick tur och retur. Totalt blev det 8 otroligt vackra kilometer.

Avslutningsvis några länkar

Hos Länsstyrelsen hittar du mer information om de tre naturreservaten som etappen passerar: Högsböla ängar (ängsmark/blommor), Melldala (ramslök) och Silverfallet-Karlsfors (vattenfall). Här kan du läsa mer om tävlingen Billingen Trail, och här i bloggen kan du läsa om mitt och min väninnas förra äventyr runt Skövde.

Inlägget Billingeleden etapp 3, Högsböla ängar – Silverfallet dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag vill jag tipsa om en härlig vandring på Bolumsleden vid Hornborgasjön. Det är visserligen en ganska kort led, men den är naturskön och bjuder på magnifik utsikt över odlingslandskapet vid sjön.

Lite om Bolumsleden

Från Naturum Hornborgasjön utgår flera vandringsleder, och i morse gick jag, Göran och Silver en av dem, Bolumsleden. Den är en rundslinga på 3,4 kilometer som går över vackra åsar i ett gammalt odlingslandskap. Från flera platser längs leden har man fin utsikt ner mot Hornborgasjön.

Tack vare att leden är tydligt markerad (med blått) är den enkel att följa. Underlaget är till största delen stig över ängsmark, men en kort bit följer Bolumsleden den asfalterade vägen ner mot naturum.

Vacker även i regn

Idag duggregnade det när vi gick leden, men det var ändå ett otroligt vackert landskap att gå i. Jag kan knappt bärga mig tills det grönskar och körsbärsträden blommar på kullarna här. Dessutom ska det växa både trollsmultron, brudbröd och andra fina växter längs Bolumsleden. Eftersom jag är blomnörd lockar det såklart att ta en tur här igen om några månader.

Leden går sida vid sida med pilgrimsleden

Om man tycker att leden är för kort kan man fortsätta längs pilgrimsleden som går mellan Varnhem och Falköping, för delar av leden sträckan delas av dessa två leder. Det kan vara bra att känna till att det kan gå kossor i hagarna under sommarhalvåret.

För dig som planerar att besöka Trandansen kan jag även rekommendera Bolumsleden, så får du se ännu en av sjöns vackra sidor. Spara gärna tipset inför framtida besök.

Slutligen mer info om Bolumsleden

Naturum Hornborgasjön har gjort en sammanställning över lederna runt sjön. Där hittar du mer information om både denna och flera andra leder. Vill du ha fler tips kan du dessutom läsa några av mina blogginlägg från området.

Om du vill se hur det ser ut här på sommaren kan du läsa mitt blogginlägg från juli 2025.

Inlägget Bolumsleden – Hornborgasjön dök först upp på Hemomkringvandring.

Vid Sundsby säteri har jag vandrat, strosat, ätit frukost och bara njutit hur många gånger som helst. Igår var det dags igen, men då kryssade vi mellan olika leder.

Premiär för Silver och Göran

Eftersom det var första gången som Göran och Silver skulle besöka Sundsby ville jag visa upp det ”gôttaste”. Vilket blev Rådjursstigen (med avstickare till grottorna), passagen från grottorna upp mot Solklinten, från Solklinten ner till Rådjursstigen, avstickare till bokskogen, och så förlängde vi med Ivers skogspromenad på slutet.

Grottor och spännande passager

Det som utmärker de här lederna är först och främst att de är kuperade naturstigar, och alltså innebär en viss utmaning att gå, jämfört med att gå till exempel på ett motionsspår. Dessutom är naturen slående vacker med berg, ädellövskog, branta sluttningar och högt blåbärsris.

Jag tycker alltid att det är lika roligt att få visa upp det här området för personer som inte tidigare varit här. När man passerar Sundsby på vägen ser det inte så märkvärdigt ut, men området innehåller så många vackra och spännande överraskningar.

Utsikt från Solklinten

När man är på Tjörn är det nästan ett måste att se kust och hav. Igår blåste det dock lite för mycket för att det skulle vara njutbart vid havet, men havsutsikt fick vi ändå uppifrån utsikten Solklinten.

Om man inte vill gå den krångliga vägen genom trånga passager som vi gick kan man gå en enklare (och närmare) väg. Den är tydligt skyltad ”Solklinten” från parkeringen.

Ädellövskog, Springareken och barnslinga

När vi lämnat området med grottorna bakom oss gick vi genom ädellövskog på slingrande stigar. Istället för att gå till parkeringen när Rådjursstigen svängde av ner mot Karpdammen fortsatte vi rakt fram på Ivers skogspromenad.

En mysig liten slinga där det finns informationsskyltar och frågor riktade till barn. Slingan bjuder på skog, berg, fikabord vid en utflyktsplats och en massa springvänlig miljö. Dessutom passerar man den gamla Springareken som stått där sedan 1100-talet.

På väg mot Sundsby Säteri (längs fin och tillgänglig gångbana) passerar man även en skogslekpark och ett vindskydd med grillplats.

Slutligen en liten summering

Vid Sundsby Säteri finns verkligen något för alla som tycker om vandring. De markerade lederna är mellan 1,3 och 4,8 kilometer, och flera av dem går att kombinera. Det finns utsiktsberg, grottor, berg, ädellövskog, vindskydd, karpdamm och café/restaurang.

Här kan du läsa alla mina inlägg som handlar om lederna runt Sundsby. Och mer fakta hittar du även hos Tjörns kommun.

Området runt Sundsby Säteri är, och förblir, en favorit. Oavsett hur många gånger jag går där.

Så här hittar du till Sundsby Säteri

Med bil: Sundsby ligger på Tjörn i södra Bohuslän (några mil norr om Göteborg). När du har passerat Tjörnbron fortsätter du väg 160 mot Orust. Efter ytterligare cirka 5 kilometer sväng vänster mot Sundsby säteri. Följ vägen cirka 1 km. Parkering finns på höger sida.

Inlägget Några timmar runt Sundsby Säteri dök först upp på Hemomkringvandring.

Ranebo Naturskog i Svartedalen är ett otroligt fint naturreservat som jag varit i flera gånger. Den här gången fick jag den allra vackraste vinterdag man kan tänka sig. Snön gnistrade på marken, träden, stenarna och blåbärsriset runt vandringsleden.

Idag gick vi leden motsols

Eftersom både Helena och mig gått här tidigare bestämde vi oss för att gå vandringsleden motsols den här gången. Därför kändes allt som nytt för oss. Rundslingan i Ranebo naturskog är mellan 8 och 9 kilometer lång. På grund av att den är väldigt kuperad tar den längre tid att gå än man tror.

Isigt men gnistrande vackert

Idag var det dessutom väldigt isigt på en del partier, men det gick ändå bra för oss. Jag hade dubbade skor som vanligt, och Helena gick med broddar.

Att se solen sila ner mellan trädgrenarna medan vi gick, och sedan känna dess värme i ansiktet under fikapausen gav enormt med energi.

Den här rundan i Ranebo naturskog är ett ”måste” för alla som gillar riktig skog, sjöar, vida utsikter och stigar som vindlar fram upp- och nerför små berg.

Grottan i Ranebo naturskog

Det finns också en grotta längs leden, där vi kravlade oss in. Det var spännande, men lite bökigt när man har ett krånglande knä.

Mer om Ranebo naturskog

Sammanfattningsvis kan jag säga att naturreservatet Ranebo Naturskog ligger i området Svartedalen i Stenungsunds kommun, Bohuslän. Fakta om naturreservatet hittar du hos Länsstyrelsen.

Koordinater till naturreservatets parkering där jag brukar parkera.

I bloggen finns flera inlägg från mina tidigare besök/vandringar/övernattningar i Ranebo naturskog, ifall du vill se hur det ser ut när det inte är snö.

Inlägget Vintrigt i Ranebo naturskog dök först upp på Hemomkringvandring.

Medan jag bodde i Småland besökte jag Stuverydsbäckens naturreservat många gånger. Både på egen hand, men också med mina hundar, barn eller vänner. Men i helgen fick jag även visa denna favoritplats – i vinterskrud – för min bästa kompis Linda.

Länsstyrelsens beskrivning av Stuverydsbäcken

”Att besöka Stuverydsbäcken är en utmaning. Området är kuperat och miljön nere i Skrôlehie är svårframkomlig med frodig växtlighet, stora block och såphala stenar. Det finns en markerad led med enklare broar och ramper för att kunna ta sig ner i och igenom ravinen. Dock kan inte området anges lättillgängligt så stor försiktighet är lämpligt. Men om man är försiktig och vågar får man uppleva en fantastisk miljö.”

Citat från Länsstyrelsens webbsida.

Sagolikt vinterlandskap i bäckravinen

Något säger mig att den beskrivningen är baserad på sommarförhållanden – så tänk hur det var att gå där i snö. Alltså helt underbart. Både Linda och jag gick i dubbade skor, annars hade åtminstone inte jag vågat mig på att gå här nu. Men så roligt vi hade.

Vi blev som barn båda två. Det var fantastiskt att ha med Linda eftersom hon verkligen visade att hon uppskattade naturen. Det unika med Skrôle Hie är bäcken som rinner genom hela ravinen (cirka 800 meter) – dessutom är inte leden särskilt tillrättalagd.

Här fick vi bokstavligen klättra över stock och sten, och även över och under nedfallna träd. Vattennivån var så hög att vi inte kunde gå nere i ravinen hela vägen – därför fick vi gå uppe på kanten en bit. På några ställen finns broar, och en trappa, men för övrigt får man hasa, klättra och klänga. Särskilt när det är snö.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var ofantligt vackert med snön, solen som stod så lågt på himlen att den bara lyste förbi trädstammarna och det ständiga porlandet från bäcken. Jag påmindes ännu en gång om anledningen till att jag tycker så mycket om den här rundslingan.

Lite fakta om Skrôle Hie

Till att börja med bör jag nämna att Stuverydsbäckens naturreservat ligger i Eksjö kommun (Småland), strax utanför samhället Bruzaholm. Sommartid kan man köra bil till reservatets parkering, men i det väglag som rådde valde vi att gå dit. Detta innebar cirka 1,5 kilometer (enkel väg) från en parkering vid ”stora vägen”.

Till Skrôle Hie kan man även ta sig med buss som trafikerar sträckan Nässjö-Eksjö-Västervik. I så fall är det linje 325 (tidtabell), och hållplatsen Bruzaholm Metallduk som ligger strax intill vägen ner mot Stuverydsbäcken.

Länkar där du kan läsa mer

Om du är nyfiken på hur det ser ut på sommaren kan du kika på ett av mina tidigare inlägg om Stuverydsbäckens naturreservat. Som vanligt hittar du dessutom fakta och kartor på Länsstyrelsens sida om naturreservatet.

Tips: För dig som gillar utmaningar finns ytterligare en ravin utanför samma samhälle, men den saknar markerad led. Här kan du läsa om Hulegata i Bruzaholm.

Övernattning i enkel timmerstuga

Efter vår härliga vandring insåg vi att tiden sprungit iväg, och att vi inte skulle hinna med några fler äventyr denna dag. Istället förflyttade vi oss med bil till en liten timmerstuga utan el eller vatten. Trots att det är en privat stuga fick vi lov av markägaren att använda den en natt.

Trots att vi var på plats redan klockan 14 (en timme före solnedgång) gick tiden väldigt fort i Lindas sällskap. Vi bäddade, eldade i kaminen, lagade mat, gosade med hunden, spelade spel – och pratade en massa såklart. Månen var full och lyste ner på den orörda snön runt stugan och det gick knappt att tänka sig något mer idylliskt.

Vi vaknade till nysnö

På morgonen vaknade vi till en decimeter nysnö, så jag hoppade ivrigt ur sovsäcken för att gå en promenad med Lindas hund. För mig var det en drömstart på dagen eftersom jag verkligen saknar att ha egen hund. Och för Linda var det skönt att för en gångs skull kunna göra sitt morgonkaffe i lugn och ro.

Efter att vi packat våra saker, skrivit i gästboken och städat ur stugan åkte vi tillbaka mot Eksjö och sa hejdå till varandra för den här gången. Men vilket kanondygn vi fick – det kommer jag att leva länge på.

Skorna som både jag och Linda bär på denna tur heter Torne 2 och kommer från Icebug. Det är varma (komfortzon -30), stabila kängor med dubb. Jag har använt denna modell (och dess föregångare) sedan 2006.

Några av mina och Lindas turer

• Allböleleden och natt i skyttevärn (april 2024)
• Eriksberg Hotell & Safaripark (april 2024)
• Möckeln – till fots och till sjöss (november 2023)
• Fämtfallet och Fämtleden (september 2023)
• Till sjön Bolagen, Funäsfjällen (september 2023)
• Tältnatt på Gaske Miesjehkentjahke (september 2023)
• Kanjoner, lavskrikor och dvärgröding (september 2023)
• Äventyr i Kotka Hamina, Finland (augusti 2023)
• Eriksbergs stränders naturreservat, Blekinge (april 2023)
• Helg på Lövö vandrarhem, Store Mosse (december 2022)
• En helg på Nordkoster (september 2022)
• Tre dygn utomhus i Bohuslän (juli 2022)
• Kinnekulleleden, 48 kilometer (maj 2022)
• Mysig morgontur till Anudden, Omberg (april 2022)
• Ellen Keys led på Omberg – 6,1 km (april 2022)
• Upptäcktsfärd på Härmanö, Orust (oktober 2020)
• En av de coolaste växter jag sett – flugtrumpet (juni 2020)
• Sevedeleden: en led med Tivedenkänsla, dag 1 (maj 2020)
• Sevedeleden: en led med Tivedenkänsla, dag 2 (maj 2020)
• Med flera, med flera.

Inlägget Stuverydsbäckens naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

Egentligen hade jag och Elin planerat en annan vandring, men jag är glad att vi ändrade oss. I Herrestadsfjällets naturreservat utanför Uddevalla fick vi en mysig övernattning, vandring i vacker natur och en massa snö som bonus.

Kort promenad i snöfall

Efter att ha kört på en slingrig liten grusväg parkerade vi på Kärrestugans parkering i Herrestadsfjällets naturreservat. Därifrån var det bara 1,1 kilometer att gå fram till stugan som vi hade hyrt för natten. Vi tog våra ryggsäckar och gick iväg i det mysiga snöfallet.

Det var bara några få minusgrader, och snön dansade framför oss i pannlampornas sken. Vi njöt i fulla drag och kände oss som om vi var i en sagovärld. Man behöver ha med sig egen ved så vi gick mellan bilen och stugan två gånger (eftersom vi inte orkade bära allt på en gång).

Myskväll i Kärrestugan

Inne i stugan var det riktigt kallt så vi gjorde upp en brasa i öppna spisen det första vi gjorde. Visserligen värmde inte brasan upp stugan särskilt mycket, om man inte satt precis intill. Men den spred ett mysigt sken och sprakade hemtrevligt.

Vi satt och småpratade och insöp atmosfären en stund innan vi bäddade med våra liggunderlag och sovsäckar på stugans golv. När vi kröp ner för natten var temperaturen i stugan 0 grader.

Blå timmen i Herrestadsfjällets naturreservat

På morgonen vaknade jag nyfiken och glad och steg upp lite före Elin. Jag passade på att gå till bilen och hämta den sista veden, och möttes av sagolik snöklädd natur i blå timmen.

Frukostmys i timmerstuga

Sedan tände vi en brasa, och visa efter gårdagens försiktiga brasa matade vi på med lite mera ved och värmen spred sig sakta runt oss. Vi lyfte fram några bänkar och ställde framför brasan. På den ena la vi renfällen så att vi kunde sitta gott och varmt. Och skorna ställde vi vid öppna spisen för torkning efter promenaden i blötsnö.

På en pall ställde jag upp Trangia-köket och där stekte vi ägg och korv till våra frukostmackor. Lite frukt och juice hade vi också. Tack och lov var det inte så kallt i stugan att juicen hade frusit – det hade varit lite snopet. Mjukt tunnbröd var toppen till frukostmackorna eftersom det blev både mjukt och varmt så fort vi lagt i våra stekta ägg och korvar. Kaffe fick Elin såklart till sin frukost.

Efter en lugn morgon packade vi ihop det sista av våra saker och gick mot bilen för att lämna merparten av packningen.

Vandring i snöigt landskap

Från bilen korsade vi vägen och tog stig bredvid Vrångevattnet mot Krokestugan. 2,7 kilometer skulle det vara. Men redan efter några hundra meter insåg vi skrattande att det nog skulle ta ett tag att komma fram. Stigen går i kuperad terräng. Visserligen är den tydligt markerad med gula märken/ringar på träden, men när man går i snö där ingen gått är det ibland svårt att veta exakt var leden går.

Jag hade gått här några gånger tidigare, så jag hade i alla fall ett ungefärligt hum om ifall vi gick åt rätt håll eller inte. Snön tyngde trädens grenar och det kändes som om vi hade hamnat i ett ”winter wonderland” på riktigt. Det var svårt för hjärnan att förstå att jag verkligen var där, för kontrasten mot vintern hemma, bara några mil bort, var för enorm.

Förundran och glädje

Upp och nerför små berg gick vi, genom fantastisk skog i total tystnad. Snabbt gick det inte, men i gengäld fick vi se desto mer av den fina naturen. På marken låg cirka 10-15 centimeter blöt och tung snö, så efter ett tag blev tungt för mitt lite knä att pulsa fram här. Men samtidigt förundrades jag över att kunna gå så här, kilometer efter kilometer, utan att se ett enda fotspår från någon annan än några vilda djur då och då. Och Elin förstås.

Jag kände mig som ett barn på julafton av att få gå i denna sagovärld. Kontrasten mot snömängden hemma gav mig nästan en overklighetskänsla, men också en begynnande julstämning.

Lunch vid kåtan

Långt efter den beräknade tidplanen kom vi fram till kåtan i Herrestadsfjällets naturreservat. Därinne mötte vi de enda personer vi såg på hela dagen, och det råkade vara paret som är stugvärdar för Kärrestugan där vi övernattat. De lagade mat inne i kåtan, så vi satte oss ute vid grillplatsen och stekte vår kyckling på Trangiat.

När de andra lämnade kåtan sa de att det fortfarande brann i kaminen ifall vi ville gå in. Eftersom mina fingrar var stelfrusna av allt fixande tackade vi för erbjudandet. Därefter bar vi in alla våra grejer i kåtan och satt och värmde oss där en stund.

Bohusleden etapp 14, tillbaka mot bilen

Min ursprungliga plan var att vi skulle passera alla fyra stugorna i reservatet, men när vi lämnade kåtan var det bara 1,5 timme kvar till solnedgången. Därför valde vi ett snabbare alternativ och gick Bohusleden mot Metsjön och följde sedan vägen tillbaka till parkeringen. Detta var dessutom snällare mot mina knän än att pulsa fram i snö i kuperad terräng. Trots att vi gick längs väg fick vi en fin naturupplevelse, och vi varken såg eller hörde en enda bil. Det blev en bra avslutning på ett väldigt härligt och sagolikt snöigt dygn.

Avslutningsvis lite fakta

Herrestadsfjällets naturreservat ligger strax utanför Uddevalla. Det består av skog, sjöar och små berg med riktig vildmarkskänsla. Det finns tydligt märkta stigar som leder runt i reservatet, och det är lätt att koppla ihop flera av de kortare lederna till en längre. Dessutom passerar Bohusleden etapp 14 i kanten av Herrestadsfjället.

Via Friluftsfrämjandet Uddevalla kan man hyra Kärrestugan, Krokestugan och Hällerstugan. Det finns även en öppen stuga, Kölnestugan, och en kåta där man kan rasta eller övernatta. Dessa går inte att boka.

Parkeringar finns på många ställen, se mer information på Länsstyrelsens webbsida om naturreservatet. Det är tyvärr inte så lätt att nå naturreservatet med kollektivtrafik.

Mer att läsa i blogg och på Instagram

Vill du läsa mer om vandring i Herretadsfjällets naturreservat kan du kika på mina tidigare blogginlägg härifrån. Och här kan du läsa om Elins och mitt förra äventyr, med packraft i Tiveden.

Du kan också läsa Elins berättelse om den här turen på hennes Instagram. Så fint beskrivet!

Instagrambilder från Herrestadsfjället

[instagram-feed feed=16]

Inlägget Snöigt dygn utanför Uddevalla dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår steg jag av bussen i Skärhamn efter jobbet. Jag hade slutat tidigt, och ville testa en (för mig) ny slinga i Toftenäs naturreservat.

Andra besöket, december 2023

Senast jag var här var i slutet av september, och då gick jag den slinga som Länsstyrelsen tipsar om på sin webbsida. Rundslingan som är 2,6 km är märkt med orange och går genom hagar intill havet. Det var ganska blött den gången, och jag fick sällskap av både kor och får.

Igår valde jag en annan stig, märkt med vita och blå markeringar. Visserligen var den inte mer än 2 kilometer lång, men WOW vilken natur jag fick njuta av. Hav, hav, hav och klippor. Flera grillplatser finns också längs denna stig och den är riktigt fin.

Liten beskrivning av leden

Jag utgick från naturreservatets parkering och gick in genom grinden till hagen. Efter knappt 100 meter pekar skylt mot Strana och Båset uppför backen till vänster, så där svängde jag av. Då kom jag över berget och ner mot Toftenäs Strand. Därefter följde jag bryggan längs klippan och fortsatte sedan på leden uppför klipporna.

Vackra vyer öppnade sig ut mot havet; små öar, glittrande hav och en sjunkande sol förgyllde min promenad. Leden går i kuperad terräng, men är lätt att följa tack vare att ledstolparna står ganska tätt. Jag bör kanske även nämna att detta är en rundslinga.

På grund av att det både är halt och brant där leden går upp och nerför klipporna får man ta på sig bra skor. Jag var extremt tacksam över mina dubbade skor från Icebug.

Första besöket, september 2023

En fredag i september kände jag att det var alldeles för längesedan jag använde min ”sluta-tidigt-fredag” till utemys i naturen. Därför bestämde jag mig för att helt enkelt kliva av bussen halvvägs hem. Där traskade jag ut till ett naturreservat som heter Toftenäs, strax utanför Skärhamn på Tjörn.

Den orange leden, 2,6 km

Enligt naturreservatets information finns där en led markerad med ”diskret orange” som ska vara 2,6 kilometer. Någonstans längs vägen blev den för diskret för mig, för jag tappade bort den. Men jag gick längs olika stigar och djurstigar inne i hagarna intill havet. Klippor, strandängar, ängsmark (ganska blöt), får, kor, växter i vackra höstfärger och utsikt över havet fick jag ändå.

Det fanns två andra slingor markerade i reservatet, en vit och en blå, men dem får jag utforska en annan gång. Efter att jag strosat runt i reservatet gick jag vägen ner mot samhället, hoppade på bussen, och åkte hem – nöjd med starten på min helg.

Sammanfattning

Jag tyckte visserligen att naturreservatet var mysigt redan under mitt första besök, men det motsvarade inte riktigt de förväntningar jag hade. Däremot var jag i det närmaste lyrisk efter mitt andra besök.

Det finns fortfarande en markerad stig kvar för mig att utforska (mot Oskarsvik). Eftersom det blir mörkt tidigt så här års var jag tvungen att ta hänsyn till solnedgången för att hinna ut från det klippiga området igår. Men jag ska försöka att åka tillbaka under dagtid någon gång och ta god tid på mig och knyta ihop alla stigarna.

Avslutningsvis fakta och länkar

Toftenäs ligger på nordvästra delen av Tjörn, strax norr om Skärhamn. Här kan du läsa mer om naturreservatet hos Länsstyrelsen.

Inlägget Toftenäs naturreservat, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Hornborgasjön är förmodligen mest förknippat med trandansen på våren, men nu fick jag se området i vinterskrud. Och det är absolut värt att besöka även på vintern.

Inledning/bakgrund

Det är troligtvis fler än jag som upplever att det finns för lite tid i förhållande till antal platser att besöka. Jag har en lång lista med ”önskeresmål” och Hornborgasjön är ett av de ställen som jag länge velat utforska mer.

Förra gången jag var här var i april 2021, och då hade jag inte möjlighet att gå något. Varken tonåringarna eller hundvalpen var med på noterna. Men i helgen fick jag chansen, och då blev jag till och guidad, bland annat i Hornborgasjöns naturreservat. Guiden var ingen mindre än fotografen Göran Thomér, vars bilder jag fick låna till bloggen 2021, då mina egna var så suddiga.

Naturum Hornborgasjön

När jag vaknade på morgonen blev jag glad som ett barn över att det hade snöat på natten. Givetvis skyndade jag mig ut för att gå en liten sväng före frukost. Känslan jag får när jag går i orörd snö är obeskrivlig. Att jag dessutom mötte skuttande rådjur och såg solen stiga över horisonten under promenaden gav mig en drömlik start på dagen.

Därefter åkte vi de få kilometerna till naturum och jag blev så glad när jag såg silhuetten av byggnaden. Jag har sett den på så många bilder och för mig symboliserar den tranor, natur och glädje (trots att tranorna sällan är i den här delen av sjön).

Vi gick på trärampen ut mot det stora utsiktstornet på Fågeludden, och Göran berättade att man även får tälta därute (se fakta längst ner i inlägget). Grillplats, ved, rejäla ytor både ute och under tak, med Hornborgasjön i stort sett runt om. Det var nästan så jag ville slå läger direkt. Men jag tog mig samman och vände tillbaka mot naturum för att kunna börja dagens första vandringstur.

Ängsladan är en bra fikaplats

Sedan gav vi oss i väg längs leden mot Ytterberg. Snön knarrade under fötterna och det var magiskt att gå längs sjön som redan fått ett tunt lager av is här och var.

På några ställen fanns gömslen för dem som vill titta på fåglar. Nu är jag personligen ingen fågelkännare, men mitt sällskap är desto kunnigare. Svanar såg vi i massor ute i vattnet på många ställen. Vi hade också glädjen att få se flera örnar (man blir ju vördnadsfull av såna här möten), vråkar och några små domherrar som även de lyste upp dagen.

Efter drygt en kilometer, som gick i långsamt foto-tempo, kom vi fram till Ängsladan. Den ligger fint intill sjön och det finns både bänkar och bord utanför. Man kan även fika inomhus om man vill, men huset är inte inrett. Eftersom den ligger så nära naturum valde vi att gå vidare, och stannade till här på tillbakavägen istället för en fikapaus.

Vässtorpsåsen – värd ett besök

Istället fortsatte vi längs leden medan solen gnistrade i snön. Snart såg jag de böljande kullarna vid Vässtorpsåsen och jag drog nästan efter andan av åsynen. Landskapet var som i en saga med mjuka kullar, sammanbundna av Vässtorpsåsen.

När jag förstod att leden gick uppe på, och följde, åsen sken jag nog lika starkt som solen. Utsikten däruppifrån var slående, både ut mot Hornborgasjön och över alla snötäckta kullar. Detta kan vara en av de vackraste platser jag någonsin har varit på och jag önskade att åsen aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den såklart och vi valde att vända när vi kom till dess slut. Om det inte hade blåst så mycket hade vi säkert stannat till en stund vid bänken som står mitt uppe på åsen.

Jag insåg att jag vill gå här igen när det grönskar, för att få se denna fantastiska plats även på våren/sommaren. Bilderna gör tyvärr inte platsen rättvisa.

Leden Fågeludden-Ytterberg

Sträckan mellan Fågeludden och Ytterberg är ungefär 5 kilometer, men den är ingen rundslinga så man får gå samma väg tillbaka. Stigen är välmarkerad och ganska lätt att gå. Det finns spång och trappor vid blöta eller svåra partier, och på stor del av leden ser man Hornborgasjön.

Ytterberg – och Görans bänk

Under dagen besökte vi ett närliggande naturreservat och ett gravfält, men sedan återvände vi till Hornborgasjön igen. Den här gången parkerade vi vid Ytterberg (dit led från naturum går). Den här delen av naturreservatet består av strandäng och betesmark och jag ser framför mig alla växter som kommer att poppa upp här när snön smälter i vår.

Leden går inne i beteshagarna, parallellt med Hornborgasjön, så man har hela tiden vacker utsikt. Längst ut på udden finns en plattform/utsiktsplats som är välbesökt, men för oss var den inte målet. Istället var det bänken som nyligen kommit upp strax intill med texten ”Göran & Silver 2023”. Det var just dem jag hade sällskap av, Göran och hans hund Silver. Bänken fick han i födelsedagspresent från några av sina nära och kära, och det krävdes en hel del byråkrati för att få sätta upp bänken inne i naturreservatet. Det kändes jättefint att få vara med vid deras bänk – samtidigt som de var där.

Slutligen belönades vi med en solnedgång som inte är av denna värld. Hur skulle jag kunna göra annat än att älska Hornborgasjön efter den här dagen?

Löfwings Ateljé & Krog

Middag åt vi på Löfwings Ateljé & Krog. Egentligen skulle vi bara till ateljén och titta på konstnärens verk. Jag är inte så mycket för konst, men den här konstnärens stil (Göran Löfwing) nådde verkligen rätt in i hjärtat på mig. Han avbildar vilda djur på ett så vackert sätt, och de många porträtten av hans tax formligen strålar av kärlek. Tänk att inreda sitt hem med dessa tavlor.

När vi ändå var på plats frågade Göran (inte konstnären, utan fotografen och vännen) om det fanns några lediga bord inne i restaurangen, och det gjorde det. Dovhjortsfilén som jag åt var otroligt god och sällskapet trevligt. Men det var lokalen som påverkade mig mest. Målningar och jakttroféer på väggarna, golvet som inte var gjort av stenplattor utan betong som konstnären målat, möblerna, ja, allt, gav ett så lugnt och nästan overkligt vackert intryck.

Ska du till Hornborgasjön tycker jag absolut att du ska avsätta en stund för att åtminstone titta in på utställningarna. Detta blev pricken över i:et för mig, en vacker en kontrast mot allt jag fått uppleva utomhus under dagen.

Avslutningsvis lite fakta

Det här var en heldag runt Hornborgasjön som gav mersmak, och jag kan verkligen rekommendera fler att besöka området utanför ”säsong”.

• Information om att tälta i Hornborgasjöns naturreservat
• Allt om ditt besök vid Hornborgasjön: www.hornborga.com
• Länsstyrelsens information om naturreservatet

Inlägget Hornborgasjön i vinterskrud dök först upp på Hemomkringvandring.

Häromkvällen gick jag Trollstigen här i Rönnäng. Det är en relativt kort, lättgådd och upplyst motionsslinga. Rundan är bara 2,4 kilometer lång, och här kan du till och med ta dig fram med barnvagn.

Ibland kan det vara lite trögt att komma ut den mörka årstiden – även för mig. Just en sådan kväll bestämde jag mig för att gå upp till rundslingan, eftersom jag bara hade gått en liten del av den när jag var ute på en annan tur. Och precis som vanligt var det värt det när jag väl hade kommit ut.

Perfekt med upplyst runda

Eftersom jag nästan alltid bott på landet känns det lyxigt att kunna gå en upplyst slinga (på hemmaplan) på så här fint underlag. Dessutom får motionsslingan en massa pluspoäng från mig för att den inte går inne i samhället, utan mest genom skog och mellan berg.

Längs rundan finns flera bänkar att sitta ner och vila på, och på ett ställe finns även fikabord. Det är så roligt att gå på såna här små upptäcktsfärder – även om jag hade sett mer av omgivningen i dagsljus.

För mig blev rundan ungefär 5,5 kilometer, eftersom jag gick till och från motionsslingan också.

Trollstigen i dagsljus

Eftersom jag är så nyfiken var jag givetvis tvungen att gå leden även i dagsljus. Så här bjuder jag på lite bilder där man ser mer av omgivningarna.

Inlägget Trollstigen i Rönnäng – kort motionsslinga dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag nyligen har flyttat till Tjörn är jag både nyfiken på, och angelägen om, att få utforska mitt hemomkring. Den här gången tar jag med dig till ön Tjörnekalv.

Två minuter med färjan

Från Rönnängs brygga nere i samhället går färjan till Dyrön, och där jag varit flera gånger. Samma färja stannar även på Tjörnekalv, så min andra vecka här åkte jag över dit. Turen med färjan tar ungefär 2 minuter. Man behöver säga till däcksman att man vill stiga av där, annars tar inte färjan den lilla omvägen.

Eftersom jag inte hittat så mycket information om Tjörnekalv, och heller inte visste någon som gått här, så följde jag bara ”byvägen” norrut. Jag hade tittat mycket på kartor och tyckte att det såg ut som om man skulle kunna gå en runda, men säker kunde jag inte vara förrän jag verkligen sett terrängen med egna ögon. Jag tycker kusten är lite lurig, för jag är inte van att tolka naturen här.

Klippor, havet och sjunkande sol

Ganska snart upptäckte jag att det fanns röda markeringar, och ibland nyckelpigor, som visade vägen norrut på östra sidan av Tjörnekalv. När jag närmade mig Lillekalv kändes det som om jag gick på folks tomter, så jag vågade inte fortsätta uppåt där. Istället svängde jag vänster och kom ut till Vadviken.

Det var ett superfint ställe med en badplats, släta klippor och havet som bredde ut sig framför mig. Där klättrade jag runt lite (så gott jag kan med mina dåliga knän) och bara njöt av att vara där. Sedan såg jag att solen redan började dala, och sökte mig mot en ”passage” mellan bergen som jag sett på kartan. Och mycket riktigt passerade jag exakt den tjärn jag sett på kartan redan hemma.

Hemåt i skymningen

Det var med nöd och näppe jag hann till färjan innan det mörknade. Den här färjeturen tog lite längre tid, på grund av att den skulle passera både Åstol och Dyrön innan vi skulle tillbaka till Rönnäng. Men det var avkopplande att sita där och titta ut genom fönstret. Från Rönnängs brygga gick jag hem till lägenheten och var väldigt glad över min kvällsutflykt. Till Tjörnekalv ville jag definitivt tillbaka fler gånger.

Observera att man behöver tända lampan i vänthallen om man vill bli upphämtad av färjan – annars går den direkt till Rönnängs brygga utan att passera Tjörnekalv. Instruktioner finns både på skylt och på väggen.

Andra besöket – en månad senare

Ganska exakt en månad senare var jag tillbaka på Tjörnekalv. Även denna gång åkte jag ut direkt efter jobbet. Det märktes tydligt att hösten kommit med stormsteg, för nu hade jag knappt en halvtimme på mig till solnedgången när jag gick iland.

Leta plats för övernattning

Med mig hade jag min bivacksäck och planen var att övernatta. Platsen jag hade sett ut i förväg låg i en vik i slutet av en av de få stigarna på ön. Medan jag gick såg jag på en skylt att den hette Gröne Viga och var en badplats. Jag hann fram dit innan det skymde och först funderade jag på att sova på strandängen innanför klipporna. Men sedan tog jag mod till mig och placerade min sovplats uppe på en ganska smal klipphylla istället.

Det är en av de saker jag gillar med min bivvybag – att den inte behöver så stor yta. Får liggunderlaget plats så får även bivacksäcken plats. Däremot var det svårt att få ner några pinnar i klippan, så jag använde mig av mina tent blocks för att förankra det, och även för att hålla ventilationsluckan öppen.

Fantastisk utenatt i bivacksäcken

Jag gick på en kort upptäcktsfärd i pannlampans sken, men att leta jättegrytor t ex i mörker är varken det enklaste eller det smartaste. Så jag satte mig bara utanför bivacksäcken med rygen mot klippan. Tog på mig dunjackan och vantarna, och bara satt där och hade det gott. Under tiden klarnade himlen och tusen stjärnor var utströdda – vart jag än såg.

Till slut blev det för kallt för att bara sitta där så jag bytte om och kröp ner i sovsäcken. Det blåste inte så mycket, så denna gång hade jag bara myggnätet vid huvuddelen på bivacksäcken. Det innebar att jag kunde titta ut på himlen varje gång jag vaknade under natten.

Packning och hemresa i mörker

Klockan 05 gick mitt alarm och det var dags att stiga upp och packa ihop. Då blåste det betydligt kraftigare, men viken jag valt låg ändå ganska skyddat. Tack vare pannlampan gick det smidigt att packa allt, var sak på sin plats (också ett bra knep!). Det gick även lätt att gå tillbaka mot samhället och vänthallen på Tjörnekalv.

Det var mäktigt att se in över land och hur vackert det lyste överallt i alla fönster. Även himlen började lysa upp lite svagt vid horisonten. Färjan kom i tid, och även bussen, vilket var tur eftersom jag skulle åka direkt och jobba. Men den energin jag fick med mig efter denna kalla, men vackra, utenatt var ovärderlig. Och Tjörnekalv vill jag fortfarande se mer av. I dagsljus nästa gång.

Mer information om Tjörnekalv

I södra Bohuslän, vid Tjörns sydspets, ligger den lilla bilfria ön Tjörnekalv. Intresseföreningen på ön har tagit fram en jättefin och informativ webbisda där du hittar all information som tänkas kan om du ska besöka ön – inklusive vägbeskrivningar och länkar till färjans, bussarnas och tågens tidtabeller. Jag har också förstått att ortsborna kallar ön för Kalven kort och gott.

Inlägget Små turer ute på Tjörnekalv dök först upp på Hemomkringvandring.

Fämtleden är en riktig höjdarled som Linda och jag ”ramlade över” när vi var på väg mot Funäsfjällen. Trots att ingen av oss hört talas om Fämtfallet innan så blev denna tur bland det bästa jag gjort i år.

Hur vi hamnade vid Fämtfallet

OBS! Bilderna i detta inlägg är från den 16 september 2023.

På vår resa norrut mot Funäsfjällen hade Linda och jag planerat in en övernattning någonstans längs Klarälven i Värmland. När jag skulle tagga en bild från vindskyddet på kvällen trodde Instagram flera gånger att jag var vid något som hette Fämtfallet, trots att jag såg på kartan att vi var vid Ambjörby. Nyfiken som jag är googlade jag på ”Fämtfallet” och såg att det var ett vattenfall bara några kilometer ifrån oss.

Eftersom vi inte hade någon brådska, vi hade ju 9-10 dagar kvar av resan, föreslog jag för Linda att vi skulle åka dit. Självklart kunde vi inte motstå det, så när vi packat på morgonen körde vi den korta biten till vattenfallet. Det ligger nära ”stora vägen” (väg 62, 5 km norr om Ambjörby)

Som alltid är det maffigt med vattenfall; både synen och dånet av vattenmassorna som forsar fram. Här gick vi runt och fotade lite, och såg att det tydligen är en badplats precis nedanför fallet, men så här på hösten låg inte bryggan kvar.

Titta det finns en vandringsled också

Plötsligt såg vi en fin skylt med texten ”Fämtleden” på. Den här gången var det Linda som kastade sig över Google och konstaterade att det handlade om en rundslinga på cirka 7,5 kilometer längs Fämtan. Det var inte alls vad vi hade planerat för dagen, men vad spelade det för roll? Till Funäsfjällen skulle vi hinna ändå, och vi kände både två att vi ville pröva den här leden. Alltså gick vi till bilen för att packa en liten ryggsäck och klä oss för en tur. Vi var nämligen klädda för 3-4 timmar i bil.

Tallskog, branter och blockterräng

Sedan bar det av, uppåt längs vattenfallet. Vi passerade både forsande partier och lugna partier av ån och alla intryck fyllde mig med liv och glädje. Snart ledde stigen oss in i vacker tallskog och upp på en bergsrygg som vi sedan följde, upp och ner, i några kilometer. Djupt nedanför oss i en 60 meter djup kanjon rann ån. Det var oerhört mäktigt att gå här och allt, precis allt, var vackert.

När det började dyka upp stora stenblock i terrängen runt oss, ungefär som i Tiveden eller Björnlandet, kände jag nästan att jag inte kunde ta in mer. Om det finns något som är en drömmiljö för mig att vara i så måste det vara just den här kombinationen.

Stigen var lite trixig att gå på sina ställen, så den är inget för den som vill ha en enkel promenad, men enligt mig var den värd varje steg vi tog.

Hängbro och vatten hela vägen

Linda hade läst att det skulle finnas en hängbro ungefär 3,5 kilometer uppströms. Leden skulle därefter fortsätta över bron och tillbaka på andra sidan. Helt fantastiskt med en led där man har möjlighet att gå på båda sidorna av forsarna och fallen. Vi var dock inte säkra på om vi skulle lyckas ta oss över bron; det fanns ju både en gammal hund och en gammal rädd tant (pekar på mig själv) i sällskapet.

Men vi hade inte behövt oroa oss. Bron var i gott skick, trots att den är 100 år gammal, och hängde inte så högt över vattnet, så vi klarade oss.

På andra sidan ån var det lite mera växtlighet och inte lika mycket blockterräng, även att det fanns på sina ställen här också. En kort sträcka går man på en bredare stig som nästan känns som en barrig gångbana. Men resten av leden går uteslutande på skogsstig.

Sammanfattning av Fämtleden

Den här leden hade det mesta och för mig är den än så länge ”årets led 2023”. Hela vägen såg man vattnet, ibland var man på samma nivå som vattenytan och ibland högt ovanför. Dånet från forsarna var ständigt närvarande, och likaså mossan, alla lavar och stora stenblock runt oss.

Kanske uppskattade jag leden extra mycket för att jag inte hade några som helst förväntningar på den innan vi kom dit. Vi visste ju inte ens om att den fanns. Men jag tror att jag hade fallit för den oavsett. Fämtleden är ”lagom” utmanande och går genom extremt vacker och dramatisk natur. Detta liknade inte något annat jag vandrat i tidigare, men jag kan rekommendera leden och området av hela mitt hjärta.

Karta över leden (visitvarmland.com)

Så här hittar du till Fämtfallet

Fämtfallet ligger i Torsby kommun i Värmland, cirka 5 kilometer norr om Ambjörby. Både parkeringen och vattenfallet ligger strax intill väg 62 och avfarten är skyltad. På parkeringen finns plats för många bilar och husbilar, och vattenfallet ligger i stort sett bredvid parkeringen.

Vandringsleden utgår från fallet och är tydligt markerad hela vägen, cirka 8,5 kilometer om man börjar här nere. Börjar man vid bron ovanför detta fallet är rundslingan 7,5 kilometer.

Här kan du läsa mer om Fämtfallet och Fämtleden hos visitvarmland.com

Inlägget Fämtfallet och Fämtleden dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag tyckte det var så kul att vara med i loppet Icebug Xperience West Coast Trail förra året anmälde jag mig även i år. Den här gången tog jag även med mig en av mina systrar och vi fick en otrolig helg.

Andra året i rad på Icebug Xperience

Icebug Xperience West Coast Trail är ett lopp där man under 3 dagar springer (eller går) ungefär 77 kilometer. Om du vill läsa om hur banan ser ut osv rekommenderar jag att du läser min rapport efter förra årets tävling. Men den här gången blir det mer som en glädjefylld dagbok.

Torsdag kväll

På torsdagskvällen kom jag och min syster Ingela fram till Ramsviks stugby sent på eftermiddagen.

Där kollade vi på (och fyndade) skor, och det blev pratstunder med flera av tjejerna från Icebug. Alltid lika kul att träffa dem ”på riktigt”. Dessutom hämtade vi ut våra nummerlappar och våra fina tävlingströjor.

Boende på Hunnebostrands Vandrarhem

Därefter åkte vi till Hunnebostrand och checkade in på Hunnebostrands Vandrarhem där vi hade bokat in oss för tre nätter. Syrran och jag höll tummarna för att min menisk skulle hålla de tre kommande dagarna, så att vi kunde uppleva tävlingen tillsammans.

Fredag – tävlingsdag 1

Vilken fantastisk dag jag fick dela med min syster på första etappen av tävlingen Icebug Xperience West Coast Trail.

Etappen gick mellan Ramsvik och Hunnebostrand och vi gick cirka 23 kilometer. Höjdskillnaden var 449 meter upp och 445 meter ner. Min tid blev knappt 5 timmar, och syrran kom i mål 7 minuter före mig (vi delade på oss de sista kilometerna, för mina knän gjorde sig påminda och drog ner vårt tempo).

MEN.. jag klarade hela etappen utan alltför mycket smärta och jag är både lycklig och tacksam över det.

Klädinfo:

Ingelas tights, min undertröja och min väst kommer från Super.Natural. Övriga dagar har vi även t-shirts från dem Mina skor är från Icebug (oväntat va?) och strumporna från Happy Hiking.

Vilken fantastisk upplevelse

Dagen bjöd på fantastiskt väder, fantastisk natur och fantastiskt sällskap. Dessutom blev jag, som ambassadör för Icebug, glad över att ett gäng som tillverkar skorna i fabriken i Taiwan också deltog .

Och överraskningen i form av musik av Got Motion uppe på berget inför de sista kilometrarna ner mot havet.. WOW!

Lite stel och öm, särskilt i knäna, men dagen var sååå rolig.

Lördag – tävlingsdag 2

Idag fick jag avbryta etapp 2 av Icebug Xperience West Coast Trail efter 11 kilometer. Då var det 20 kilometer kvar av etappen, och mitt knä protesterade högljutt vid flera tillfällen i den vackra, men lätt krävande, terrängen.

För mig var det inget nederlag, för så sent som i början av den här veckan var faktiskt första gången sedan mitten av april som jag kunde gå nerför en trappa utan att känna smärta. Så för mig var det fantastiskt att ens ha kunnat starta.

Sträckan på Bohus-Malmön är otroligt vacker, och jag fick glädjen att dela den med min syster den här gången. Vi tog det i lugnt tempo, och hon hann till och med njuta av ett bad.

Reflektion efter dag 2

Så här skrev jag på kvällen: ”Imorgon väntar sträckan Smögen-Ramsvik och den är cirka 27 kilometer. Jag vet inte än hur mitt knä kommer att må efter de här två dagarna (och snart en natts vila), men jag kommer i alla fall att stå på startlinjen, så får vi se hur det går. Oavsett så är jag glad att jag är här, över hela upplevelsen, omgivningarna, det vackra vädret och alla otroligt trevliga människor jag mött längs banan.”

Söndag – tävlingsdag 3

Vilken dag det här var – jag går som i ett glädjerus (eller hasar fram rättare sagt). Den sista dagen på Icebug Xperience , etapp 3, var betydligt snällare mot kroppen än etapp 2. Dels var det inte lika trixigt underlag, och dels färre höjdmeter. Så vet du vad? JAG KLARADE DET!

Efter 4 fantastiska timmar (och 40 lika fantastiska minuter) till fots mellan Smögen och Ramsvik, genom hela Ramsvikslandet, kom jag i mål. Nästan 27 kilometer var det. Då hade min syster @ingelatrolle redan varit i mål i 36 minuter.

Vädret var härligt molnigt och det kom bara enstaka regndroppar. Vindarna var ljumma och sköna och alla människor, både medtävlande, funktionärer och människor man mötte eller passerade var härligt glada. Och landskapet – sagolikt!

Tur med både knä och sällskap

Jag hade fantastisk draghjälp av @iacharlotta och @skiingandreas största delen av den är etappen, även att vi skildes åt 7-8 kilometer mitt på banan.

Mitt knä höll – eller jag kände i alla fall inte så mycket av det. Värktabletter, knästöd, stavar, bra skor, pannben (jo, det verkar finnas ett sånt därinne) och en massa glädje hjälpte mig att fixa detta – förutom allt stöd jag fått från alla er runt omkring. TACK! Och såklart hjälpte det att knät fick nästan ett dygns vila tack vare att vi kortade ner gårdagens etapp.

Men nästa år då?

Den här helgen kommer jag sent att glömma. Jag funderar faktiskt på om jag inte skulle komma tillbaka som funktionär nästa år.

Avslutningsvis några länkar

• Min beskrivning av tävlingen 2022 (detaljerat om banan osv)
• Icebugs information om nästa års lopp (2024)

Inlägget Icebug Xperience WCT 2023 dök först upp på Hemomkringvandring.