Tycker du om havsutsikt, klippor, och fjällkänsla? Då är vandringsleden upp till Vetteberget på Tjörn en perfekt tur.

Efterlängtat återseende

I oktober 2022 var jag uppe på Vetteberget med min vän och kollega Mari. Sedan dess har jag velat tillbaka, men inte förrän nu, ett och ett halvt år senare blev det av. När det gäller den här turen kan jag säga ”bättre sent än aldrig”, för den är verkligen härlig.

Lätt bergsterräng att gå i

Visserligen går leden mestadels över klippor upp på berget, men den är väldigt ”snäll” för att vara ett berg. Förutom backen upp från parkeringen, och första backen sedan man svängt av mot berget, är det inga branter.

Leden är en tur-och-retur-stig på cirka 2 kilometer enkel väg. Eftersom man får havsutsikten i ryggen när man går upp brukar jag stanna ofta, vända mig om och njuta. Även att jag ska gå tillbaka samma väg sedan. Då kan det ju vara ett helt annat ljus. Dessutom kan jag aldrig se mig mätt på den här utsikten.

Följ bara ledkryssen

Ofta brukar jag, som är uppvuxen i de djupa skogarna i Småland, tycka att det kan vara svårt att se var leder över klippor går. Därför är jag tacksam över de små söta ledkryssen som tydligt markerar vandringsleden upp mot Vetteberget.

Bronsåldersröse och utsikt

På toppen av Vetteberget (hela 119 meter över havet) ligger ett bronsåldersröse daterat till cirka 1 000 år före Kristus. Det ska vara ett av de största rösena i hela Bohuslän. Vid arkeologiska utgrävningar har man hittat en grav med spännen, en rakkniv och ett bronssvärd.

Utsikten är ofantligt vacker åt alla håll., både uppifrån toppen och under tillbakavägen. Jag blev andlös gång på gång, och det är nästan svårt att ta in att jag bor bara några kilometer från detta vackra berg.

Man ska kunna gå runt…

Trots att kartan visar en tur-och-retur-stig så ska det finnas möjligheter att göra det till en rundslinga. För det första ska man kunna fortsätta stigen rakt fram, istället för att svänga av där kryssmarkeringarna börjar. Då ska man komma upp vid bronsåldersröset på Vetteberget och därefter följa leden ner.

Ytterligare ett alternativ är att gå nerför Vetteberget mot Kuballe, och därefter följa byvägen genom Tolleby tillbaka mot parkeringen i Aröd. Båda dessa alternativ har jag fått tips om efter lördagens tur, och jag ska undersöka dem så snart jag kan.

För dig som vill veta mer

Så här hittar du hit

Vetteberget ligger i Aröd, strax utanför Bleket på Tjörn (Bohuslän).

Med bil: Följ väg 169 mot Rönnäng, och sväng vänster in på en liten grusväg vid korsningen i Aröd (skylt med vandringssymbol). Grusvägen slutar vid en skyltad parkeringsplats, som dock bara har ett fåtal platser.

Med buss: Stig av bussen mot Rönnäng vid hållplats Aröd – därefter är det knappt 500 meter längs Vettebergsvägen till ledens början (följ skyltning). Länk till Västtrafiks tidtabell (linje Tjörn Express som du kan åka från Göteborg eller Stenungsund).

Om du vill läsa mer

Eftersom jag beskrivit leden ingående i mitt förra inlägg om Vetteberget, så finns mycket information där.

Läs även gärna vad Tjörns kommun skriver om Vettebergets vandringsled. Leden är också beskriven i boken Bohuslän – vandringsturer och utflykter – Vildmarksbiblioteket, tur nummer 12 ”Tjörns högsta berg”.

Inlägget Vårvintertur till Vetteberget dök först upp på Hemomkringvandring.

Är du en av dem som fascineras av utsiktsplatser? I så fall kan jag tipsa om en riktigt fin plats som jag hamnade på idag – Tjörnehuvud i Rönnäng på Tjörn.

Sluta-tidigt-från-jobbet-tur

Redan tidigare hade jag sett på kartan att det fanns ett litet berg bortom kyrkan. Hur man skulle ta sig upp på Tjörnehuvud hade jag dock inte listat ut, så jag tänkte försöka leta mig upp framåt våren. Men förra helgen såg jag en trappa från kanalsidan, när Göran, Silver och jag passerade på färjan. Självklart blev jag så nyfiken att jag bara måste ta mig dit snarast möjligt.

Eftersom det är fredag slutade jag tidigt idag. Min vana trogen att försöka göra något extra av de lediga timmarna steg jag av bussen vid Rönnängs Brygga. Därifrån visade det sig vara bara 900 meter upp till utsiktsplatsen, men det visste jag ju inte då.

Brygga, trappor och kuperad terräng

Det är alltid spännande att gå på nya ställen, att inte veta exakt hur stigen ser ut eller vad som väntar efter nästa krök. Dessutom ökade det isiga underlaget spänningen ytterligare. Stigen går uppåt i ganska brant terräng, och det är dramatiskt med branta berg och havet intill.

Förvånansvärt snabbt kom jag fram till platsen märkt ”Utsikten”, och den gjorde verkligen skäl för sitt namn. Härifrån njöt jag av vyer över havet, öarna Tjörnekalv, Åstol, Dyrön och Marstrandsön och såklart samhället Rönnäng. Västkustidyll deluxe!

Vid utsikten fanns även två bord med bänkar, så frukost, lunch eller middag kommer jag nog att äta här någon gång framöver (särskilt om jag har besökare som inte är vana vid att sitta på marken och äta).

Jag tog mig inte ända till toppen

Sedan fortsatte jag på stigen mot Kyrkvägen. Vid trappan upp mot Tjörnehuvud tvekade jag först lite, för trappan bestod både av stenar och trä – och ingen hade gått där sedan snön föll. Det var extremt brant, men jag kunde inte motstå frestelsen. Fyra trappor gick jag uppför och jag klarade av många höjdmeter på kort tid. Men jag valde ändå att vända.

Det blev en väldigt lyckad ”sluta-tidigt-från-jobbet-lyx-tur” trots att jag inte lyckades ta mig ända upp till toppen. Anledningen var det snöiga och isiga underlaget. Visserligen hade jag dubbade skor på mig, men det var svårt att se underlaget under snön, ingen hade gått före mig och det hade börjat skymma. Därför valde jag att ta det sära före det osäkra.

Men jag tröstar mig med de otroligt vackra vyerna jag fick från ”Utsikten”.

Var går leden till Tjörnehuvud?

Jag utgick från Rönnängs brygga och följde skyltar mot kanalbryggan. Därifrån är det skyltat mot utsikten, Tjörnehuvud och Kyrkvägen. Man kan även gå upp på berget från Kyrkvägen, via trappan nedanför Tjörns Havspensionat (och där gick jag ner idag).

Den här turen är som gjord för en riktig njut-tur i njut-tempo. Självklart kommer jag tillbaka hit när snön har smält så att jag vågar mig upp på den riktiga toppen med.

Samlar du på utsiktsplatser kan jag säga att Tjörnehuvud är en du INTE vill missa!

Fakta om Tjörnehuvud

Tjörnehuvud är ett litet berg som ligger i samhället Rönnäng på Tjörn – höjden har jag inte sett någon notering om än. Vandringsleden över berget går att gå som en rundslinga (Rönnängs brygga – Kanalbryggan – Utsikten – Kyrkvägen – Rönnängs brygga) och den blir då runt 2 kilometer. Leden är ganska kuperad, men det finns trappor på de brantaste partierna. Du kan läsa mer om Tjörnehuvud hos Tjörns kommun .

Så här hittar du hit

Om du kommer med bil kör du väg 169 mot Rönnäng. Kör igenom Bleket och parkera vid Tjörns Ishall (åtminstone sommartid, för då finns sällan lediga parkeringar i samhället). Därifrån är det drygt en kilometers promenad till Rönnängs brygga. Man kan även åka buss med Västtrafik (linje TEXP från Göteborg eller Stenungsund, se tidtabell). Då kommer man ända fram till bryggan. Hållplatsen heter ”Rönnängs brygga”.

Inlägget Tjörnehuvud – vilken utsiktsplats dök först upp på Hemomkringvandring.

Ranebo Naturskog i Svartedalen är ett otroligt fint naturreservat som jag varit i flera gånger. Den här gången fick jag den allra vackraste vinterdag man kan tänka sig. Snön gnistrade på marken, träden, stenarna och blåbärsriset runt vandringsleden.

Idag gick vi leden motsols

Eftersom både Helena och mig gått här tidigare bestämde vi oss för att gå vandringsleden motsols den här gången. Därför kändes allt som nytt för oss. Rundslingan i Ranebo naturskog är mellan 8 och 9 kilometer lång. På grund av att den är väldigt kuperad tar den längre tid att gå än man tror.

Isigt men gnistrande vackert

Idag var det dessutom väldigt isigt på en del partier, men det gick ändå bra för oss. Jag hade dubbade skor som vanligt, och Helena gick med broddar.

Att se solen sila ner mellan trädgrenarna medan vi gick, och sedan känna dess värme i ansiktet under fikapausen gav enormt med energi.

Den här rundan i Ranebo naturskog är ett ”måste” för alla som gillar riktig skog, sjöar, vida utsikter och stigar som vindlar fram upp- och nerför små berg.

Grottan i Ranebo naturskog

Det finns också en grotta längs leden, där vi kravlade oss in. Det var spännande, men lite bökigt när man har ett krånglande knä.

Mer om Ranebo naturskog

Sammanfattningsvis kan jag säga att naturreservatet Ranebo Naturskog ligger i området Svartedalen i Stenungsunds kommun, Bohuslän. Fakta om naturreservatet hittar du hos Länsstyrelsen.

Koordinater till naturreservatets parkering där jag brukar parkera.

I bloggen finns flera inlägg från mina tidigare besök/vandringar/övernattningar i Ranebo naturskog, ifall du vill se hur det ser ut när det inte är snö.

Inlägget Vintrigt i Ranebo naturskog dök först upp på Hemomkringvandring.

I torsdags gick min kollega Mari och jag Skärhamnsvandringen på veckans walk and talk-möte. Detta är en lättvandrad led, förutom en kort passage uppe på berget, som bjuder på vackra västkust-vyer.

Rundslinga prydd med sjöstjärnor

Delar av slingan hade vi gått tidigare, men den här gången gick vi hela rundan. Vi utgick från torget i Skärhamn och följde sedan de fina markeringarna med sjöstjärnor genom samhället, upp över berget och utsiktsplatsen, längs havet och förbi kyrkan tillbaka till torget.

Till stor del går man på asfalt, men det störde inte nämnvärt eftersom leden går genom de pittoreska gamla delarna av samhället. Man går i trånga gränder, omgivna av vackra hus. Vyer över berg och hav får man flera gånger och det är en perfekt runda att gå om man bara vill flanera fram i lugn och ro. Det finns många ställen längs vägen som passar perfekt som fikaplats, eller ”bara-vara-plats”.

En kort sträcka uppe på berget består underlaget av naturstig, men för övrigt är denna rundslinga lätt att gå. Den passar även bra att gå i kombination med att man vandrat till exempel på Dyrön, besökt Pilane skulpturpark eller något av alla de andra fina utflyktsmålen som finns i närheten (se mer här i bloggen).

Vi var nöjda med veckans möte och även med valet av slinga. Här fick man mycket västkust för en relativt liten fysisk insats.

Ytterligare info om Skärhamnsvandringen

På Tjörns kommuns webbsida kan du läsa mer om den här rundslingan som är 5 kilometer. Man kan parkera antingen på torget i Skärhamn eller vid kommunhuset där det finns en större parkering. Det går också bra att åka buss med Västtrafik till båda dessa hållplatser (torget och kommunhuset – se tidtabellen).

Inlägget Skärhamnsvandringen 5 km, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har skrivit om Kalvöns naturreservat många gånger, eftersom det är ett riktigt favoritställe. I somras berättade jag om den gula leden där, som inte fanns med på skyltar och kartor. Nu gör den det – och den leder bland annat förbi Kalvöbågen.

Jag skulle visa sambon gul led

Eftersom vi inte hade något särskilt inplanerat för denna lördag föreslog jag att vi skulle åka till Kalvön. Senast vi var där följde jag ju de gula markeringarna, men sambon och hundarna låg kvar i tältet den gången. Därför ville jag gärna visa honom den nya leden, trots att den är kort (bara 2,5 kilometer).

Vi gick den (för oss) välkända stigen ut mot bron och njöt av hösten runt oss. Det var bara boken som fortfarande var grön. När vi väl kommit ut på Kalvön såg jag till min glädje att det hade kommit upp nya skyltar – där även den gula leden fanns med. Följer man den kommer man till Kalvöbågen.

Vackrast att gå leden medsols

Strax efter skyltarna delar sig den gula leden (en rundslinga som jag tidigare beskrivit här) och det kan vara frestande att svänga ner mot havet där istället för att fortsätta stigen fram mot skogen. Men jag rekommenderar verkligen att man gör tvärgom, för då får man njuta av utsikten mot havet hela vägen ner på slutet istället för att ha havet i ryggen när man går upp.

När vi gått drygt 800 meter genom skogen bär det av utför, ner mot havet. Där fick hundarna bada ett tag och de var lycklig över att få simma, hämta pinnar och bara ha roligt. Själv njöt jag av den vackra omgivningen.

En avstickare mot Kalvöbågen

När vi sedan kommit upp på berget igen (ja, leden går lite upp och ner hela tiden) gjorde vi en liten avstickare ut mot Kalvöbågen. Där stupar berget hisnande brant ner i havet. Vi band fast hundarna i ett träd en stund och gick på en liten upptäcktsfärd i närheten.

Givetvis kunde inte min sambo hålla sig borta från kanterna – själv brukar jag hålla mig på säkert avstånd från branter och stup och får nästan svindel när jag ser andra stå för nära. Men bortsett från det var det en väldigt fin liten omväg (på.. ja.. max 200 meter enkel väg).

Genom gammelskog ner mot havet

Leden går sedan från Kalvöbågen och ner genom mossig gammalskog. Man får många olika naturtyper längs denna lilla runda och jag upptäcker nya saker varje gång.

Förra gången njöt jag av orkidéer här, nu var det svampar av alla de slag som trängdes i backarna. Hela området är oerhört vackert och vilsamt att vandra och vara i, och jag får aldrig nog av Kalvön.

För dig som vill veta mer

Jag har skrivit om Kalvön flera gånger tidigare (se alla inläggen härifrån). Leden mot Kalvöbågen (och hur man hittar hit) beskriver jag utförligt i mitt inlägg ”Gul led på Kalvön”. Här bjuder jag också på lite bilder som jag tagit vid mina besök på Kalvön:

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Kalvöbågen på lördagsturen dök först upp på Hemomkringvandring.

På den här rundan går man upp mot Solklinten med utsikt över landskapet och vidare till grottorna i Sundsby. En kort men varierad tur där stigen bjuder på både klippor, skog och upptäckarlust. Särskilt med barn i sällskapet, som den här gången.

Frukost på Solklinten

En annan tradition när Tina och hennes familj hälsar på hos mig är att vi äter frukosten ute. Den här gången hade jag planerat att vi skulle äta frukosten vid den fina utsikten på Solklinten vid Sundsby Säteri. Tyvärr blev det lite för ansträngande för min syster i hennes tillstånd, men hon tog sig dit i alla fall.

Vägen upp dit är inte så lång, runt en kilometer från parkeringen. Men den är riktigt kuperad, vilket är jobbigt när man är gravid (jag minns själv). Leden är i alla fall bra markerad och bjuder på både vackra lövskogar, krumma tallar, berg och havsutsikt. Och oräkneliga pyttesmå grodor som skuttade över stigen.

Mot grottorna

När vi hade ätit frukost till den vackraste av utsikter lämnade vi min syster med en bok, sittande på ett liggunderlag i skuggan på toppen. Vi övriga skulle nu ut på en spännande tur för att utforska grottorna i Sundsby.

Vägen från Solklinten och ner mot grottorna är inte den lättaste att gå. Det är stora höjdskillnader på stigen på så sätt att man måste upp över och under klippblock. Det finns dock andra vägar till grottorna, till exempel om man går Rådjursstigen. Men självklart tog vi den mest spännande vägen när jag skulle visa syskonbarnen.

Grottor, blåbär och utsikt

Vi kom alla helskinnade, och med gott humör, igenom alla passager och fram till grottan. Den är ganska mäktig den med – men är man här med barn bör man se till att de är nära. Här finns nämligen djupa passager som det är svårt att komma upp ur utan rep och klätterutrustning.

Till min stora förvåning verkade barnen tycka att det var minst lika spännande att få stanna och plocka blåbär runt stigen, som att gå in i grottan.

Från grottan följde vi Rådjursstigen (åt vänster från grottan sett) och vek sedan av mot Solklinten vid skylt.

Tillbaka till min syster på toppen

Den sista lilla biten upp mot Solklinten, där min syster satt och läste, är brant, men fin att gå. Barnen hade superroligt hela rundan, och faktiskt vi vuxna med. När barnen träffade sin mamma hade de en massa att berätta.

Bland annat sa ett av barnen: ”Det var tur att du inte var med mamma, för din mage hade fastnat”. Som avslutning, innan vi gick nerför berget, tog vi ytterligare en fikapaus uppe på Solklinten.

Därefter gick vi tillsammans ner till parkeringen där vi sa hejdå för den här gången. Jag åkte hem till Orust, och min syster åkte med sin familj hem till Småland. Det här var avslutningen på en fin helg, och vi hann göra en massa roligt tillsammans som jag tror att vi alla kommer att minnas länge!

Fler turer på Sundsby

Rådjursstigen, 3,5 km (min favorit)
Ivers Skogspromenad, 1,8 km (extra rolig för barn)
Karpstigen, 1 km tillgänglighetsanpassad led (inte rundslinga)
Sundsbyleden, 5 km

Inlägget Utsikt Solklinten och grottor vid Sundsby dök först upp på Hemomkringvandring.

I morse bestämde jag mig för att ta en liten tur i närområdet medan familjen sov. Tännäsberget låg nära till hands så jag satte hundarna i bilen och körde ner till Fiskecentrum utanför Tännäs.

Charmigt och lättgått genom byn

Från Fiskecentrum passerar stigen mot Tännäsberget först bron över Tännån. Därefter svänger man in på en lummig ”gata” mellan hagar och hus genom byn.

Doften från blommande hägg fyllde luften, och det dröjde inte länge förrän vi kom fram till Härjebrygg där leden korsar vägen.

Upp mot Tännäsberget

Härifrån och upp till Bergsvägen som man går på upp mot Tännäsberget var stigen inte särskilt trampad. Jag fascinerades av mängden daggkåpor som stod i blom. Efter nattens regn var de extra vackra.

Bergsvägen var lätt att gå, men sedan övergick den i stig som gick stadigt uppåt. Just nu var den ganska blöt, men det var inga problem att gå den med vanliga kängor.

Flera utsiktsplatser

Från leden är intressanta platser märkta med skyltar, till exempel en fångstgrop, och utsiktsplatser. Jag såg en massa hjortonblommor, gammal skog klädd i lavar och vyer som skymtade mellan träden hela tiden jag gick uppe på Tännäsberget.

När vi kom fram till den stora utsiktplatsen, som dessutom är försedd med skyddsstaket, stannade vi en stund. Rakt under mig såg jag kyrkan nere i Tännäs, och terrassodlingarna runt samhället bredde ut sig. Dessutom såg jag även ner till Fjällbyn där familjen fortfarande låg och sov i stugan.

Tillbakavägen till Fiskecenter

Ner från utsiktsplatsen gick det snabbt via stigen som kommer ut på en grusväg. Den följer man något hundratal meter innan man svänger av på Bergsvägen. När man kommer till stigen som leder ner mot Härjebrygg går man sedan samma väg tillbaka till Fiskecentret som man gick på utvägen.

Vi var tillbaka på parkeringen efter ungefär en och en halv timme, och jag var full av nya vackra intryck. Extra glad blev jag över den lilla kattfoten jag hittade strax före bron.

För dig som vill veta mer om Tännäsberget

Rundturen ”Tännäsberget” är Funäsdalens tur nummer 450. Den är 5 km och startar och slutar vid Fiskecentrum, strax utanför Tännäs. Enligt informationen ska den vara medelsvår, men jag bedömde den som lätt.

I boken ”Funäsfjällen, Helags och Ljungdalsfjällen – vandringsturer och utflykter” kallas turen för ”Byturen”.

Länkar till mina andra turer i Härjedalen

Här hittar du det jag skrivit om mina andra turer i Härjedalen.

Mina Instagrambilder från Funäsfjällen

[instagram-feed feed=13]

Inlägget Tännäsberget på morgonturen dök först upp på Hemomkringvandring.

På trettondagen fick vi årets första utenatt. Visserligen lite senare än planerat, men på grund av sjukdom fick det bli så. Men vilket superutedygn vi fick när vi väl kom ut – då fick vi nämligen uppleva tre av Risvedens naturreservat.

Naturreservatet Slereboåns dalgång

Första gången jag besökte Slereboåns dalgång var i juli 2020. Redan två veckor senare återvände vi, och denna gång med våra barn och mina svärföräldrar. Ytterligare ett besök han vi med till ”vårt” lilla vattenfall samma sommar. Men nu var det första besöket vintertid.

Egentligen var planen att vi skulle gå upp till Bergsjön och slå läger. Sedan skulle min sambo, som varit krasslig sedan vi var i Glaskogen, stanna där. Han skulle förbereda för årets första utenatt medan jag och Balder vandrade i de angränsande naturreservaten. Men Lars kände sig pigg, så vi bestämde oss för att gå till vattenfallet tillsammans.

Slereboån och vattenfallet i Gäddevadsbäcken

Trots att det inte är mer än 1,6 kilometer mellan parkeringen och vattenfallet (följ gula markeringar) fick vi fina upplevelser på denna sträcka. Mossig gammal skog omger stigen, och ner i dalgången strax nedanför forsade ån fram. Självklart var vi tvungna att göra en liten avstickare ner dit.

Redan innan vi nådde fram till vattenfallet såg vi att ån var översvämmad där bron leder över till vindskyddet precis i naturreservatets utkant. I själva vattenfallet forsade vattnet fram över stenar och istäckta grenar.
Vi tog god tid på oss att gå upp längs Gäddevadsbäcken för att se alla de små fallen. Solstrålarna som silade ner mellan träden ökade den magiska trollskogskänslan.

Bergsjöns naturreservat

Sedan gick vi tillbaka till bilen och hämtade vår packning. Därefter bar det iväg in i Bergsjöns naturreservat. Även här var jag första gången sommaren 2020. Detta är också ett ganska litet naturreservat, men här är det ändå rätt krävande vandring. Området är kuperat och vildmarkskänslan påtaglig. Vid de brantaste partierna finns dock trappor.

Stigen är markerad med blå markeringar, och tydligt märkt utom vid någon korsning där det bara sitter en pytteliten handskriven skylt. När man kommer fram till Bergsjön är utsikten slående och det finns många platser som passar för en paus. När vi hittat den absolut vackraste platsen, lämnade jag min ryggsäck och Lars där.

Medan han stannade kvar för att slå upp tältet och njuta av solen uppe på berget, gick jag och Balder vidare. Vi rundade först Bergsjön, och fick sedan gå en kort, brant sträcka, samma väg som vi gått upp till sjön innan vi kom ner till stigskiljet.

Färdsleskogens naturreservat

Sedan gick vi något hundratal meter på stigen mot Slereboån igen, innan vi svängde in mot Färdsleskogen. Detta reservat gränsar till Slereboån, och vi kom strax ner till ån. Den korsade vi sedan på en bro.

Därefter gick det uppför. Runt oss var allt grönt, men bestrött med snöpuder: Mossa, gammal skog, stenar. Stigen var inte särskilt upptrampad och här kändes det verkligen som att gå i en John Bauerskog. På håll hörde jag åns porlande vatten där jag gick.

Korsningarna var inte skyltade

Trots att jag verkligen uppskattade omgivningen störde det mig att korsningarna inte var märkta med skyltar. Två gånger fortsatte jag rakt fram på den stig jag gick för att jag missade att de blå märkningarna svängde av. Sedan gick mycket energi till att hålla koll på varje blå prick för att inte missa fler svängar. Vilket minskade en del av tjusningen.

Men den lilla vandringsslingan i reservatet, uppskattningsvis 2 km, är verkligen värd att gå. Mest på stig – lite på skogsväg.

Årets första utenatt

Eftersom det började skymma skyndade jag på stegen tillbaka mot vår lägerplats vid Bergsjön. När vi kom fram var klockan nästan 15.30 och vi hade då varit i Risveden i 6,5 timmar. Temperaturen var -10 på morgonen, men gick upp till -6 under dagen. Jag hann få några minuters sol innan den sjönk bakom trädtopparna.

Middag i vacker skymning

På grund av att jag inte ätit någon lunch var jag rätt hungrig när jag kom tillbaka. Så vi tog fram vårt Trangia, kokade upp vatten och fyllde våra påsar från Real Turmat.

Den här gången stod pulled pork på menyn, och den var lika god som övriga rätter vi smakat (se gärna smaktestet av frystorkad mat som jag gjorde i höstas). En annan bra sak är att man kan använda matpåsarna till att värma händerna medan man väntar.

Elda – bästa mörkeraktiviteten

Medan mörkret föll passade Lars på att såga upp de nedfallna grenar och kvistar vi samlat ihop under eftermiddagen. Och gick på jakt efter i pannlampans sken också i flera omgångar under kvällen. Många småpinnar blev det – och alla var lika blöta eller frusna.

Men till slut brann brasan. Även att vi fick hjälpa den på traven med jämna mellanrum genom att blåsa. Och vi la hela tiden blöta pinnar runt elden så att de skulle bli lite torrare i alla fall. Maken till rök har jag i alla fall sällan sett. Men vi kunde njuta av brasan i omgångar. Och av månen som steg på himlen, och stjärnorna som gnistrade runt oss.

Premiär för nytt tält på årets första utenatt

Till slut tyckte jag att det började bli för kallt att sita ute. Denna årets första utenatt passade vi på att inviga vårt nya tält, ett Fjällmark Tarfala Professional 3. Min första uppfattning var att det var rymligt och kändes stabilt, men det är svårt att uttala sig efter bara en natt. Jag gillar i alla fall att takhöjden är lite högre än i vårt andra tunneltält, för det gör det enklare till exempel byta om.

Efter att jag gjort just det, bytt om, gottade jag in mig i sovsäcken med min varmvattenflaska. Vattnet hade vi nyss värmt på vårt Trangia, och medan värmen spred sig kände jag ögonen bli tunga. Innan jag visste ordet av sov jag.

För ovanlighetens skull sov Balder i stort sett hela natten. Han hade sin bädd mellan våra sovplatser och väckte mig bara någon gång när han ville bli klappad. Då hörde jag snön falla mot tältduken, men somnade sedan om igen.

Nysnö, gråväder och dubbade skor

När vi vaknade på morgonen hade världen blivit lite vitare. Visserligen var det inte mycket snö som fallit, men det låg nu snö på tältet och på sjön nedanför. Efter lite frukost packade vi ihop våra saker och gick sedan på de hala stigarna ner mot parkeringen.

Återigen, och detta börjar nästan bli lite tjatigt, var jag oerhört tacksam att jag hade på mig dubbade skor från Icebug. Denna tur hade jag mina ”gamla” Torne som är riktigt stabila även i svår terräng. Adak som jag har till vardags passar mer för promenader och turer i lättare terräng. Men.. dubbade skor var hur som helst räddningen för mig denna snöiga/isiga dag.

Sammanfattning och länkar

Detta blev verkligen en fantastisk tur och helt klart värd att minnas som årets första utenatt 2022. Vädret på trettondagen var helt oslagbart vackert. Och att få gå i tre så vackra naturreservat på en dag fyllde mina sinnen så att det nästan blev överfullt. Detta blev 30 timmar total kvalitetstid!

Jag är otroligt förtjust i hela Risveden-området och har gjort ett antal utflykter, vandringar och övernattningar här. Därför har jag samlat alla i en och samma kategori för att det ska bli enklare att hitta dem: Länk till alla mina inlägg från Risveden.

Fakta om naturreservaten

Alla tre reservaten ligger i Ale kommun och du når dem från samma parkering. Så här hittar du hit: 5 km norr om Skepplanda (30 minuter norr om Göteborg). Infart finns vid Röserna utefter vägen mot Kvarnabo.

OBS! I Slereboåns dalgång är det inte tillåtet att övernatta eller elda. I de övriga två reservaten finns inga sådana restriktioner.

Länkar till Länsstyrelsens information om reservaten:

• Slereboåns dalgång
• Bergsjön naturreservat
• Färdsleskogen

Inlägget Årets första utenatt – Risveden x 3 dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 10 minuter

För någon månad sedan skrev Lisbeth, som är en av dem som driver Nösundsgården, till mig. Anledningen var att hon ville tipsa mig om de fina vandringslederna som finns runt Nösund. Sedan dess har jag gått flera av dem och är väldigt förtjust i området. Därför var det ganska naturligt att det var just där vi valde att förlägga veckans fredagsmys.

Egentid – nästan på hemmaplan

Den här helgen behövde vi lite egentid. På grund av att vi inte vill vara för långt bort från våra tonåringar valde vi att sova över på Nösundsgården, 20-25 minuters bilfärd hemifrån. Det var bland det mysigaste vi gjort – i kategorin sova inomhus.

Kvällsutflykt med magisk solnedgång

När vi hade checkat in åkte vi till en plats i närheten som vi tycker mycket om. För det första för att rasta hundarna och för det andra för att se på den magiskt vackra solnedgången. Kvällen var ljum och vi fick nästan lite försommarvarning. Ändå låg inte temperaturen på särskilt många grader över 0-strecket.

Nösundsgårdens guldkantspaket

När vi kom tillbaka till Nösundsgården efter vår utflykt hade det mörknat och det var mysigt att strosa runt i den lilla parken på baksidan av hotellet. Igenom parken rinner en bäck och porlandet från den var det enda ljud som hördes i kvällningen.

När vi kom in på rummet väntade en guldkantsbricka på oss, fylld med godsaker att äta och dricka. Mätta och nöjda somnade vi snabbt och sov som kungligheter i lugnet och tystnaden. Förresten borde jag nämna att varje rum på Nösundsgården är unikt inrett. Eftersom ägarna visste att vi älskar att vandra och att vara ute i naturen lät de oss sova i det vackra björkrummet. Det fanns så många vackra detaljer därinne; Björkstammar, små gröna kvistar, och fönstren som gick från golv till tak. Utöver detta vilade en härlig känsla över rummet – en spaliknande känsla.

Frukostbuffé och planering inför dagen

På morgonen fanns inga andra hotellgäster än jag och Lars. Ändå gjorde de i ordning en frukostbuffé – enbart för oss. Övriga gäster denna natt bodde på vandrarhemmet och hade inte bokat frukost. Medan vi åt hade vi tid att planera dagens rutt tillsammans. Och att prata med ägarna och höra om husens historia och om trakten.

Genom den lilla parken på baksidan rinner en porlande bäck med flera broar man kan gå över. Det var underbart att komma ut med hundarna i grönskan på morgonen och mötas av bäckens porlande och vårens fågelkvitter. Innan vi lämnade Nösundsgården bad vi ägarna Lisbeth och Stig att komma ut så att vi fick ta en bild av dem. Så varma, genuina och entusiastiska människor träffar man sällan, och vi var otroligt tacksamma mot dem för vår lyxfredag!

Ut på Stora Rös-leden, Nösund

Efter frukosten idag gick vi en av alla de vandringsleder (rundslingor) som utgår från Nösund hamn några hundra meter från Nösundsgården. Vi valde Stor Rös-leden som tog oss över stock och sten, och till flera utsiktsplatser. Eftersom vi hellre ville gå längs havet än genom samhället följde vi till att börja med pilgrimsleden längs vattnet.

När pilgrimsleden vek av från vattnet följden vi den tills den gick ihop med Stora Rös-leden. Stora Rös-leden är tydligt märkt med röda och blå prickar målade på träd och stenhällar, så den är lätt att följa. Leden förde oss genom skiftande landskap. Alltifrån krumma tallar till lövskog och över rena berghällar.

Havsutsikt – från ovan

Eftersom vädret var på vår sida så blev vandringen en extra härlig upplevelse. Humöret var på topp. Vi hade inga tider att passa så det var enkelt att stanna på alla vackra platser och bara vara. Höjderna vi var uppe på var Stora Rös (eller Nösundsröset som det står i kartorna), Brattebäckaröset, Kvarnberget och Trappbergen. Även att leden går i olika typer av skog så ser man havet på många ställen. Och det är enkelt att hitta fina platser för en fikapaus.

Fastän vi inte gick mer än 6,5 kilometer tog det oss drygt 3 timmar. Hade vi följt Stora Rös-leden till punkt och pricka hade rundan blivit 4,5 kilometer. Den låga medelhastigheten berodde inte på att stigen var svårgådd, för det var den inte. Istället var anledningen att vi hade med oss vår valp. Dessutom påverkades tempot av att det var en underbar dag att ta längre raster på och faktiskt njuta av det vi hade runt oss.

När vi vi kom hem till tonåringarna lagom för en väldigt sen lunch igår var vi fulla av energi – och glädje. Och till Nösund – och Nösundsgården – kommer vi nog tillbaka inom kort.

Mer information om Nösundsgården och vandring runt Nösund

Nösund ligger på Orust, och det tar cirka en timme att bila hit från Göteborg. Jag kan verkligen rekommendera Nösundsgården om du tycker om västkustmiljö, men vill ha det lite lugnare omkring dig. Varmare och mer genuina människor än ägarna Lisbeth och Stig har jag sällan träffat! Man kan inte låta bli att tycka om dem! Och omgivningarna är verkligen vackra.

– Länk till lista/karta över vandringslederna (rundslingor) som utgår från Nösund
– Länk till underbara Nösundsgården där vi bodde (följ gärna deras instagram)

Andra leder jag gått i Nösundsområdet

Jag har gått några av de andra lederna tidigare som vanliga turer eller utflykter utan övernattning.
– Hjortsbackenleden – Frukosttur till Boxviks vette (7,5-10 km beroende på vägval)
– Rödleden Boxviks kile – tidig blomsterprakt (runt en mil)
Tacos och tältning vid Boxviks vette

Inlägget En natt på Nösundsgården – och Stora Rös-leden dök först upp på Hemomkringvandring.

Under min höstlovsledighet förra veckan passade vi på att åka till Rammdalens naturreservat i Risveden. Jag hade varit där en gång i somras, men för min sambo var det första besöket. Dels ville han också se Rammsjön och bergen runt, men främst ville vi leta reda på Skäddas grotta som jag inte lyckades hitta förra gången.

Senast jag var här var en varm sommardag då solen sken från en klarblå himmel. Nu fick vi se Rammdalens naturreservat i höstskrud, en typiskt grå höstdag, men jag tycker att det var lika vackert så. Grå dramatisk himmel, med regnet hängande i luften och lätta dimslöjor som steg i dalgången.

Vi svängde av Risvedenspåret vid skylt ”Rammsjön” och följde den regnhala stigen ner mot sjön. Det hade regnat under en längre period så det var riktigt blött i markerna, och stigen var förvandlad till en liten bäck. Jag var tacksam över spången som vi kunde gå på vid sjöns södra del där vi letade oss uppåt på berget vid sjöns östra sida. Därifrån följde vi de stigar vi hittade som ledde oss uppåt mot Rammberget.

När stigarna, en del trampade av människor och en del förmodligen enbart av skogens djur, tog slut gjorde vi oss egna vägar i den branta terrängen. Jag kände att det var en stor fördel att jag varit i området tidigare och hade vissa riktmärken som vi kunde ta sikte på. Så slapp vi göra samma misstag med omvägar och återvändsgränder som jag gjorde när jag var där på egen hand – även att sådana små äventyr också är minnesvärda.

Ungefär 35 minuter efter att vi börjat gå uppåt vid spången/trappan vid sjöns södra del nådde vi upp till en av de högsta punkterna på Rammberget. Därifrån hade vi en viss utsikt över sjön, men det växer en hel del träd som skymmer sikten. Från toppen gick vi ner till en platå mot sjösidan som jag tycker är oerhört vacker med lövträd, enstaka tallar och klippväggar.

Egentligen skulle vi ha stannat där och fikat, men vi glömde helt bort det i vår iver att hitta Skäddas grotta. Enligt det vi läst oss till skulle grottan ligga strax nordväst om platån. Rimligen borde det funnits en stig dit, resonerade vi, men vi hittade ingen stig. Och ingen grotta heller trots att vi kryssade fram och tillbaka en bra stund. Så till slut vi letade oss nerför Rammberget (en mindre brant väg än den jag tog sist) ner i dalen och anslöt till Risvedenspåret.

Visst var vi lite besvikna över att inte hitta grottan – men helt överväldigade av den vackra platsen vi fått njuta av!

För dig som vill veta mer om Rammdalens naturreservat

Läs gärna mitt förra blogginlägg om Rammdalen och Rammsjön

Rammdalen naturreservat ligger i Risvedens kärna. Området präglas av en markant sprickdal som bildar Rammdalen och Rammsjön. Branta bergsstup bidrar till att skapa ett dramatiskt, vildmarksartat landskap. Risveden ligger drygt 4 mil nordost om Göteborg i Ale och Lerum kommuner. Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Inlägget Rammdalens naturreservat i Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Skuruhatt, och utsikten från dess topp, är förmodligen en av Eksjös mest kända vyer. Hur många gånger jag har varit där har jag ingen aning om, men det är många. Utflykter med släkt och vänner då vi kanske även passat på att gå genom ravinen Skurugata i samma naturreservat. Efter-jobbet-korvgrillning med dottern och hennes kompisar. Motionsrundor med hundarna i den storslagna miljön. Vandring längs höglandsleden som passerar denna utsiktspunkt.

För några år sedan gjorde man en satsning och tillgänglighetsanpassade vägen upp till utsikten på toppen. Istället för en slingrande stig full med rötter går man nu längs en slät grusväg (om man inte väljer att gå omvägen via Skurugata där man får några kilometers vandring i kuperad blockig terräng). Nere vid parkeringen finns också ett flertal nybyggda bord och bänkar om man vill ta en paus redan där.

Från parkeringen är det bara några hundra meter upp till själva Skuruhatt. Längs vägen passerar man flera bänkar där man kan sitta och vila eller bara njuta av omgivningen. När man kommer fram till toppen finns ett vindskydd med grillstad, vedbod och torrdass som är tillgängliga. Dessutom finns flera grillplatser och bänkar mitt uppe på utsiktsberget.

Om man fortsätter längs höglandsleden och ner på andra sidan är det en brant stig full av rötter och sten som väntar. Stigen leder till Klinten (1,6 km) och dess vindskydd eller ner till Skurugata. Väljer man att gå ner i ravinen Skurugata (blogginlägg från igår) och följa stigen till dess slut kommer man efter en stund till parkeringen nedanför Skuruhatt. Själva skuran är en kilometer lång.

Skuruhatt är ett givet utflyktsmål för både mig och många andra Eksjöbor. En plats vi gärna visar våra besökare. Jag kan verkligen rekommendera det för utflykter och till exempel barnkalas. Det passar för alla åldrar – från yngsta barnet till äldsta pensionären.

Idag kom jag till fots till Skuruhatt

Idag hade jag gått cirka 15 kilometer (till största delen längs höglandsleden) för att komma till Skuruhatt. Jag hade gått hemifrån stadsdelen Kvarnarp i Eksjö för att hämta bilen som jag lämnade kvar på parkeringen i samband med gårdagens vandring (länk till blogginlägg). Jag mötte inte en enda människa längs leden – inte ens uppe på Skuruhatt. Här följer några bilder från turen.

För dig som vill veta mer

Här hittar du mer information om höglandsleden från Skuruhatt till Eksjö (blogginlägg från juni 2019)

Inlägget Skuruhatt – ett tillgängligt utflyktsmål dök först upp på Hemomkringvandring.

Hur mäter man hur bra en tur är? Varje skogsbesök, årstid och medbadare har sin charm. Jag väljer att gå utifrån det enkla men ack så viktiga kriteriet väder, och landar då i skogarna norr om Ludvika lördagen 8 juni. Friluftsliv i Ludvika är ju min nisch i bloggvärlden, och jag hoppas att det här inlägget kan ge en bild av varför jag trivs så bra där.

M och jag hade bestämt det här datumet länge, som nödvändigt är när två småbarnsföräldrar ska få ledigt från varsitt håll. Då går det inte att ta hänsyn till vädret och säga ”vi tar det nästa helg, det ser ut att bli regn”. Så ibland blir det som på Kristi himmelsfärd i år, att jag tillbringar en baddag i skogen i tio grader och ihållande regn. Och ibland leder det till att man prickar helt rätt och får 25 grader och strålande sol. Det fick M och jag den här lördagen. För de flesta är inte det perfekt vandringsväder, men om man som jag är i skogen för att bada kan det inte bli så mycket bättre.

När jag stod vid stationen, lutad mot en solvarm bil, och väntade på M lyckades jag uppbringa den där reflekterande njutningen, den där som zoomar ut och visar för en vilket flyt det blev att vi överhuvudtaget fick till ett datum. Därtill undvek vi ösregnet på fredagen och vad som verkade bli tråkigt väder även på söndagen. Den där känslan höll i sig under resan genom ett morgonsoligt Svealand. Samtidigt fanns där en viss anspänning i bakhuvudet, för lika noga med att planera datumet hade jag varit med att välja lägerplats. Eftersom det var på en udde med grillplats vid en liten sjö med bilväg nästan ända fram hade det ju kunnat vara så att någon annan hade fått samma idé. Så när M vred av tändningen vid elvatiden på förmiddagen och vi minuten senare kunde konstatera att Torrfastsjön låg helt i sin ensamhet, ja, då var sista hindret undanröjt.

Vi åt lunch uppe på en höjd med utsikt över böljande skog. I fjärran i söder skymtade min barndoms sjö Gårlången. De första två sjöarna för dagen visade upp det bästa från Bergslagens skogar. Ah, att flyta runt i 21-gradigt vatten och veta att det bara är alldeles i början av sommaren! Efteråt gick det till och med att ligga i solen och torka utan handduk. Så tidigt på sommaren är det nästan omöjligt att göra det utan att behöva låtsas att det är skönt, men den här gången behövdes inget självbedrägeri!

Ett av de hittills mest udda inslagen på mina badturer kom framåt seneftermiddagen. Vi svängde in på en stig som, precis som resten av området, tagit emot 20 mm regn på 40 minuter ett dygn tidigare. Stigen tjänstgjorde numera som bassäng. Så vi vadade fram, med svalt, dyigt vatten upp till anklarna. När vi kom upp på torrare mark fortsatte vi att gå barfota, för stigen var här täckt av mjukt, grönt gräs. Aldrig tidigare har jag tillryggalagt en halv kilometer barfota.

Därefter ändrade turen karaktär. Inom loppet av ett par timmar hade vi sett vad vi trodde var björnspillning och blivit rädda för att attackeras av björn. Nästan samtidigt hörde vi två skott och blev rädda för att bli vådaskjutna av (björn?)jägare. Och när vi kom fram till lägret krävdes det en timme för att få upp eld. Vi hade prioriterat att få upp tältet innan det väntade kvällsregnet kom, men det gjorde också att elden blev aningen mer svårstartad. Men solnedgången kom med uppehåll, och efter det följde tystnad, så när som på gökens rop. Just tystnaden i en vindstilla skog tröttnar jag aldrig på.

Trots några regniga timmar vid den kritiska tidpunkten vi-har-inte-fått-middag-än-och-det-här-brinner-ju-fan-inte var det ändå en toppendag. Ännu mer så med tanke på att dagen före var regnig och dagen efter var gråmulen och temperaturmässigt toppade på cirka 16 grader.

Landskapet i östra delarna av Ludvika kommun, som det här inlägget berör, skiljer sig något från det i de västra delarna. Där är bergen högre och utsikten vidare. Jämför gärna detta inlägg med det jag skrev om Stora Kullerberget här på bloggen. Vill du istället läsa om den här turen i större detalj går det bra att göra det på de här länkarna, som går till min badblogg 581sjoar.wordpress.com:

Länkar till inlägg jag skrivit i min badblogg om turen runt Torrfastsjön

Torrfastsjön runt 2019 (startsida)
Hälltjärn, som för övrigt var den hundrade sjö i Ludvika kommun som jag badade i
Öradtjärn/Övratjärn
Lilla Sömmtjärn, där vi fick björnfrossa
Torrfastsjön

Nedan följer några bilder som inte fick plats i den löpande texten.

Inlägget Min favorittur 2019 – Martin Johansson dök först upp på Hemomkringvandring.

Badsjöar i området (tips från 581 sjöar)

Mat i området

Fakta i punktform

För dig som vill veta mer om området

Inlägget Stora Kullerberget, Ludvika kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Vackert vid östra sidan om sjön Möckeln ligger Taxås naturreservat och Taxås gård. Området är skyddat sedan 1994 och är 117 hektar stort. (Själva Taxås gård ingår inte i reservatet). Lövskogen dominerar och här finns alm, ek, lind, avenbok, lönn och bok. En del träd är mycket gamla. Våren är praktfull, blommor såsom blåsippa, vårlök, gullpudra, nunneört och vårärt.

Ordet Taxås sägs ha två ursprungliga nämnare. Folksägnen har spunnit på personnamn, en dansk fogde vid namn Taxe. Men troligast kommer namnet från fornnordiska ”tox” som betyder grävling. Taxås betyder sålunda grävlingsås.

Två olika korta slingor (ca 2 km per slinga) tar oss runt i området. Där slingorna startar finns sittplatser och en grillplats. Den ena slingan går genom ett område som består mest av ädellövskog och betesmark. Sträcker sig ner mot sjökanten och upp över fina bokkullar. Bjuder på stor mängd vårblommor men även fantastiska höstfärger. Var noga med att stänga grindarna i hagarna det går ofta betesdjur (nöt) i dem.

Slingan norr ut går förbi en hällkista * sedan vidare till utsiktspunkten utmed en liten skogsbilväg. Här utmed skogsvägen är än så länge skaplig utsikt österut när du nu når lite höjder, snart är nog skogen uppväxt och döljer den.

Leden fortsätter norrut för att sen vika av västerut mot Taxåklint. Här möts du av enastående utsikt över sjön Möckeln och dess öar.

Jag rekommenderar varmt denna plats när solen går ner. Den är ofta välbesökt vid den tidpunkten på dagen. Utsiktsplatsen har några bänkar där man kan sitta och fika.

Därifrån leder trappor ner till stranden där det finns rester av stenbrytning. Förr bröts där svart granit. ”Stentippar” som bildar långa tungor ut i sjön skapar magiska fina platser. Leta dig gärna ut på stigarna och njut av de fantastiska stenformationer som bildades vid brytningen. Kanske får du syn på sjörået.

Fakta om Taxås naturreservat

Landskap: Småland
Län: Kronoberg
Närmaste stad: Älmhult
Bänkar sittplats: ja minst två ställen
Grillplats: ja, ej ved
Toalett: nej
Parkering: ja
Handikappsvänligt: Nej, det går att nå och komma ut på Taxåsklint med rullator

För dig som vill veta mer:

I mitt närområde finns Sagobygden (länk här). Här bjuds vi både inne i Ljungby på museet och ute på plats i skogarna på fantastiska berättelser, sagor och sägner. Även vid Taxå möts vi av dessa, lätt igenkännliga tavelskåp som man öppnar och läser eller följ länken här och lyssna

Länk till Länsstyrelsens information om Taxås naturreservat

Älmhult är en kommun med hög tillväxt och fantastiska strövområden. Bla östra sidan om Möckeln ligger naturreservaten tätt mitt i Linnés hembygder. Man kan ta sig till fots, cykel eller med bil i mellan flera av områdena. Här hittar du kommunens cykel- och vandrarbroschyr

* Hällkista (se wikipedias förklaring)

Inlägget Taxås naturreservat, Taxåsklint dök först upp på Hemomkringvandring.