Vandring i Glaskogen

De senaste åren har jag både hört en hel del om vandring i Glaskogen. Därför beställde jag deras folder ”19 förslag till vandringar och en biltur” förra sommaren. Sedan dess har foldern legat i bokhyllan. Men nu i mellandagarna fick vi ett infall att åka upp till Värmland – så då letade jag fram den.

Svårt att få tag i karta över Glaskogens vandringsleder

Med bilen fullpackad med vandrings- och campingutrustning för oss och hundarna åkte vi i regn på hala små vägar upp mot Lenungshammar. Där ligger Glaskogens informationscenter, camping och utgångspunkt för många av vandringslederna i reservatet. Visserligen hade jag läst att informationen skulle vara stängd till den 10 januari, men planen var att ändå åka dit. Där tänkte vi titta på en karta och både planera följande dags vandring – och se ut en bra plats att tälta på.

Dock fanns ingen riktig karta på den stora informationstavlan utanför infocenter. Eller rättare sagt – det fanns en liten karta – men den visade inte vandringslederna. Tydligen måste man köpa deras egen karta för att kunna se var lederna går. Den hade jag varit inne och läst om på webben kvällen innan. Men leveranstiden var 10 dagar, så den var vi inte hjälpta av. I häftet med alla vandringsförslagen finns inte heller någon karta, utan det är bara text rakt upp och ner i ett Worddokument.

Leta tältplats i skymningen

Med andra ord var vi inte hjälpta av att ha åkt de sista (nästan 3) milen på en smal, hal och oplogad grusväg för att leta upp information. Runt oss började det mörkna och vi bestämde oss för att åka tillbaka längs vägen och slå upp tältet vid en sjö vi sett. När vi väl vad där kändes inte läget optimalt, så efter en titt på kartan valde vi att svänga ner på en liten väg bredvid en närliggande sjö och hittade en superfin plats.

I skymningsljus och lätt snöfall skottade vi undan snö på vår tänkta tältplats. Att få ner tältpinnarna i den stenhårda marken var inte det enklaste – men skam den som ger sig. Den här gången lyxade vi till det och hade både med familjetältet, kaminen och rejält med ved. Vilket man inte vill ha med sig om man ska bära långt.

Sysselsättning under de mörka timmarna

Innan vi lagade middag tog vi med hundarna på en liten promenad längs skogsvägen vi kommit körande på. Jag upptäckte till min glädje att vi gick mitt på en av lederna. Snart kunde vi sätta oss i våra tältstolar (ja, jag vet, onödig lyx) och njuta av värmen som började sprida sig från kaminen. Vi kokade upp vatten till potatismos som vi sedan avnjöt till julskinka. Trots sin enkelhet var det supergott.

I Glaskogen kan det vara riktig dåligt med internetanslutning. Så var det även där vi ställt tältet. Ibland hade vi 4G, men ibland gick det enbart att ringa nödsamtal (sa displayen). Vi småpratade, planerade morgondagens tur, gosade med hundarna, bara satt och varvade ner. Förutom att vi tittade på våra bilder från eftermiddagen förstås.

Vädret av ombytligt. Stundtals smattrade regnet mot tältduken, men ju längre kvällen gick desto kyligare blev det. Efter ännu en hundpromenad bäddade vi och gjorde oss i ordning för natten.

Supermysig tältnatt i Glaskogen

Tack vare kaminen var det riktigt behagligt att byta om till sovkläderna. Och med hjälp av varmvattenflaskan jag la ner i sovsäcken hade jag det gott hela natten. Vårt enda störningsmoment var att hundarna ville ut och kissa under natten. Vilket inte är det skönaste när man ligger nerkurad i en varm sovsäck. Den här gången steg min sambo upp så att jag slapp.

I och med att det är mörkt länge fick vi sedan sovmorgon. Vatten till frukosten kokades snabbt upp på Trangiat och när vi hade ätit packade vi in våra sovsaker i bilen.

Leden passerade 20 meter från tältplatsen

Sedan gav vi oss iväg ut längs leden. Vi hade tittat i appen Min karta och sett ut en runda längs leden (som passerade 20 meter från bilen). Uppskattningsvis skulle den vara runt en mil, men det är svårt att avgöra hur lång tid det kan ta. Därför sa vi att vi skulle vända vid lunch om vi märkte att vi inte skulle hinna runt.

Snön låg på vägar, stigar och träd och gav en riktigt vintrig känsla. Faktum är att ingen hade gått där före oss, och jag är så förtjust i att gå i orörd snö. Vi gick förbi små sjöar, genom skog. När vi kom ut på en liten grusväg blev det väldigt lätt att gå. Så lätt att vi faktiskt missade var leden svängde av igen. Alltså fick vi ta ut en ny rutt. Vi hittade en väg vi kunde följa varifrån vi sedan skulle kunna svänga in mot leden igen.

Kartan stämde inte med verkligheten 1

Snart var vi på rätt köl igen och fick njuta av underbar vinterterräng. Snön låg tung på grenarna, utom när den åkte ner i nacken på oss. 😊 Efter en stund kom vi fram till en å, som visade sig vara en älv. Enligt kartappen (som även överensstämmer med Länsstyrelsens digitala karta) skulle vi inte följa älven. Men det gjorde leden ändå.

Vid något tillfälle försvann stigen rätt in i tät, i stort sett ogenomtränglig, sly. Tack vare hundarna hittade vi ut åt rätt håll så att vi kunde fortsätta längs leden. Då var vi nästan var framme vid Glatjärnen där vi planerat att stanna vid vindskyddet och laga vår lunch.

Lunchpaus vid vindskydd

Vindskyddet var väldigt litet, och förmodligen inte tänkt för övernattning. Däremot var det alldeles lagom för två personer att sitta i. Där fanns massor av ved, ett dass och en fin eldstad. Utsikten ner mot tjärnen var slående och vi fick såklart ta en liten sväng ner dit.

Även att temperaturen låg strax under 0.an frös jag om händerna så fort vi stannade till. Därför var det extra härligt när vattnet kokat upp till vår mat. Jag värmde nämligen händerna på utsidan av påsen från Real Turmat medan jag väntade på att maten skulle bli klar. Efter maten smälte vi snö för att diska i innan vi gick vidare.

Efter en titt på klockan insåg vi att vi inte skulle hinna hela den tänkta rundan. Vi konstaterade också att den var mycket mer än en mil som vi uppskattat den till. Snabbt gjorde vi om planen och gav oss iväg igen.

Kartan stämde inte med verkligheten 2

Till att börja med följde vi en grusväg, vilket gjorde vandringen enkel. När vi passerat en bro skulle vandringleden korsa vägen och vi skulle svänga av in på den åt vänster för att komma tillbaka mot tältet. Men i verkligheten fanns bara led åt höger. Där fanns också flera skyltar. Hur vi än spejade in åt vänster såg vi inte tillstymmelse till någon stig.

Återigen fick vi göra om planerna, denna dag i Glaskogen. Eftersom tiden sprang ifrån oss enades vi om att öka hastigheten och gå någon kilometer fram till en skogsväg. Den tänkte vi sedan följa till en vändplan. Varifrån vi sedan skulle behöva gå i obanad terräng för att genskjuta leden som passerade tältet/bilen.

En kamp mot klockan – och mörkret

Medan vi gick skymde det alltmer, och tempot passade mer för ett träningspass än en vandringstur. Vi ville helst inte behöva gå i mörker när vi skulle gå i helt okänd terräng. Framme vid vändplanen plockade vi fram våra pannlampor (som vi givetvis hade med oss trots att vi bara planerat för en tur i dagsljus), tog ut riktningen och gav oss iväg.

Det gick inte helt som på räls eftersom ett gigantiskt stup fanns i vår väg, och en å, och sedan ytterligare ett stup. Men vi kom fram till leden innan det blev mörkt. Främst var det tack vare min sambo som tog ledningen. Visserligen hade jag löst det jag med, men jag hade fegat mer i de branta partierna och hellre gått en omväg.

Från det att vi kom ut på leden – som tack och lov fanns precis som på kartan – gick vi i pannlampans sken. Vi var då ungefär 1,5 kilometer från vår lägerplats och den sista biten kändes som en barnlek efter stressen över att hinna fram innan det blev mörkt.

Avslutningsvis…

Väl tillbaka vid bilen lät vi hundarna hoppa in och vila medan vi tog ner tältet. Hemresan gick sedan på underbar vinterväg i ett sagolikt vinterlandskap. Vi var inte borta så länge, men vi fick verkligen minnen för livet här i Glaskogen.

För dig som vill veta mer om Glaskogen

Området och naturen i Glaskogen naturreservat (länk till Länsstyrelsen) är vackert och vilt. Det ligger i ett starkt kuperat och sjörikt landskap. Här får man lätt känslan av vildmark. Även att vi inte såg spår av något vilt över huvud taget på en hel dag – förutom en tjäder som flög upp framför oss. Här finns många olika vandringsleder att välja mellan.

Var uppmärksam på följande

Trots allt detta fantastiska har jag ändå några saker som jag ogillar med Glaskogen – som sköts av Stiftelsen Glaskogen, inte Länsstyrelsen.

1. Att det saknas kartor och information både utanför infocenter och vid vindskydd eller parkeringar i reservatet (i alla fall dem vi passerade). Man måste alltså köpa just Glaskogens egen karta – som har 10 dagars leveranstid – för att få information om lederna.
2. Att foldern med 19 vandringsförslag som jag köpt inte innehåller en enda karta. Man får alltså ingen uppfattning om var i reservatet turen går, vad som finns i närheten, eller vilka turer man eventuellt skulle kunna kombinera med varandra. Detta gör det oerhört svårt att planera i förväg.
3. Att man måste betala för att använda vindskydd, dass och ved i reservatet. Enligt mig är detta att inskränka på allemansrätten när vi pratar om ett naturreservat. Man kan tycka att det är billigt att få denna service för 60:- per person och dygn. Men jag tycker att naturen ska vara till för alla. Man ska inte behöva betala varje gång man ska ut.
4. Att det inte finns någon som helst information om de olika lederna, eller kartor, på webben.
5. Att lederna inte var tydligt markerade när de vek av från vägar. Och att vissa leder bitvis försvann rätt in i tät sly.

Däremot kan jag definitivt inte klaga på själva naturen eller naturupplevelsen. Den är verkligen så vacker som jag hört och läst, och jag förstår att det finns mycket mer att se än det lilla vi hann gå på en dag. Trots det känns det som om jag kommer att välja andra områden att vandra i framöver.