I söndags gick jag delar av pilgrimsleden Falköping-Varnhem. De 17 kilometer som jag tog mig an denna första gång var otroligt mysiga och vackra att gå. Tajmingen med körsbärsträden kändes också helt rätt.

Start i Varnhem

I alla beskrivningar av leden ska man starta i Falköping och gå till Varnhem, men jag gjorde tvärtom. Anledningen är att jag befann mig bara några kilometer från Varnhem, så det passade bra. Göran körde mig till den vackra klosterkyrkan vid 6-tiden på morgonen. Sedan traskade jag och hunden Silver iväg i det vårgröna landskapet runt den mäktiga kyrkan.

Vackert längs bäck

I vanliga fall hade jag strosat i klosterruinen, och kanske besökt Katas gård eftersom jag tycker det är fascinerande med historia. Men denna tidiga morgon följde jag istället pilgrimsleden.

Vi nådde strax fram till en bäck som stigen följer en bit uppströms. Längs bäcken passerar man inspelningsplatser från filmen Arn, och spåren efter ett kalkbrott.

Leden är lätt att gå och sammanfaller med Rosenstigen som är en 2 kilometer lång (kort) slinga som också utgår från Varnhem. När stigen når en vacker stenbro går lederna åt olika håll, och pilgrimsleden svänger höger in mot skogen.

Dimmig morgon i skog på Billingen

Stigen ledde oss från lummig lövskog in i barrskog. Strax kom vi fram till dagens enda hygge, och där gick vi uppåt längs en skogsväg. Runt oss var allt inbäddat i dimma, vilket gav naturen en mjuk inramning. Och det kändes som om Silver och jag var ensamma i värden.

Det var underbart att gå genom skogen i dimman. Visserligen är det produktionsskog, men det är granar, tallar och mossa åt alla håll och kanter.

Utsiktsplatser och rastplats

Det finns flera utsiktsplatser uppe på Billingen, men i den tjocka dimman såg jag ingenting. Kanske hade jag inte gjort det ens i klart väder, för det kändes som om det var ganska uppvuxet framför utsiktsplatserna. Stigen går inte exakt ute på platåbergets kant, men man skymtar ”luften” mellan träden hela tiden, så en solig dag får man förmodligen en helt annan upplevelse.

Jag måste även visa bilder på den supersöta rastplatsen som ligger längs leden (jag vet tyvärr inte vad platsen heter). Visserligen tycker jag att den passar bättre i en trädgård än längs en vandringsled, men det märks att det är någon som lagt ner mycket tid och kärlek på denna plats.

Himlen sprack upp efter frukost

Efter drygt 8 härliga kilometer på stigar går leden ner på en liten asfaltsväg som går genom kulturlandskap. Strax därefter passerar pilgrimsleden Görans hus, så jag smet in för att äta frukost med honom och min son.

Medan jag var inomhus försvann dimman som i ett trollslag och det kändes varmt när jag kom ut igen. Silver fick stanna kvar hemma, för hon är en äldre hunddam som inte är van vid att gå nästan en mil före frukost .

Lång paus i fårhage

Efter ytterligare en kort bit längs den lilla asfaltsvägen svänger stigen av vid Heljesgården. De gamla byggnaderna här är väldigt vackra och idylliska. När jag passerat gården kom jag in i hagar med böljande kullar. Här såg jag de första körsbärsträden börja slå ut i blom, och i en intilliggande hage gick får och betade.

Sedan upptäckte jag att pilgrimsled Falköping-Varnhem går in i fårhagen. Eftersom jag inte ville störa djuren alltför mycket, och inte heller visste om de var vänliga eller ogillade besökare, satte jag mig på en sten strax innanför stängslet. Där tänkte jag sitta och iaktta djuren och visa dem att jag inte var något hot mot dem eller deras lamm.

Till min förvåning var fåren väldigt nyfikna och kom fram till mig. Även lammen kom fram och ville bli klappade, suga på mina fingrar för att se om det kom mjölk, och undersöka min ryggsäck för att se om den innehöll något gott. Tackorna verkade lita på mig, för de blev inte upprörda över att jag pratade med och klappade deras lamm.

Här satt jag ungefär en kvart i godan ro innan jag fortsatte leden, som går längsmed stängslet genom hagen.

Längs Bolumsleden mot Naturum Hornborgasjön

I nästa hage ansluter pilgrimsleden till Bolumsleden (se tidigare blogginlägg). Den går genom hagar och längs Hornborgasjön fram till Naturum.

Just nu är sjön fågelskyddsområde, så det formligen kryllar av fåglar vid stränder och i vattnet. Ljudet från dem var nästan öronbedövande när jag passerade naturum. Därifrån fortsatte jag pilgrimsleden i riktning mot Ytterberg.

Körsbärsträden på Vässtorpsåsen

Efter att jag hade passerat Ängsladan höll jag tummarna för att jag skulle kunna ta mig fram till Vässtorpsåsen. Sist jag gick här var det nämligen översvämmat, men till min stora glädje gick det att ta sig förbi.

Vässtorpsåsen kan vara en av de vackraste platserna på jorden så här års. Runt åsen, som är en så kallad getryggsås, böljar grönskande kullar. Just nu stod körsbärsträden i blom, och på andra sidan åsen lyste Hornborgasjön blå. Leden går mitt uppe på åsen.

Mitt uppe på åsen står en bänk och där satte jag mig en lång stund och bara njöt av allt det obeskrivligt vackra runt mig. Om jag bara skulle få välja ett ögonblick att minnas från det här året så skulle jag välja detta.

Längs Vässtorpsåsen fick jag också njuta av några backsippor som sträckte sig mot solen.

Leden mot Ytterberg avstängd på grund av översvämning

Tyvärr kunde jag inte fortsätta ända fram till Ytterberg som planerat på grund av att leden var avstängd/översvämmad. Totalt gick jag någonstans mellan 17 och 18 kilometer, och min plan är att gå resten av leden vid annat tillfälle. Pilgrimsleden Falköping-Hornborgasjön är 44 kilometer lång.

Sammanfattning av etappen Varnhem – Ytterberg (nästan ända fram)

Eftersom den här leden är tänkt att vandras från Falköping till Varnhem började jag lite i fel ände. Men en helt fantastisk ände. Största delen av leden går längs stigar och man passerar både skog, berg, öppna böljande landskap och dessutom en av Europas viktigaste fågelsjöar, så jag kunde inte ha varit nöjdare. Dessutom var tajmingen med körsbärsträden vid Vässtorpsåsen en riktig fullträff. Den här etappen kan jag tänka mig att gå många gånger – gärna vid olika årstider.

Slutligen några användbara länkar

• Läs gärna WestSwedenTrails beskrivning av de tre etapperna
• Information från Västsverige om hundvänliga boenden och caféer längs pilgrimsleden Falköping-Hornborgasjön-Varnhem
• Leden passerar bland annat genom naturreservaten Hornborgasjön och Bolum Heljesgården
• Slutligen kan du läsa hos Svenska kyrkan om pilgrimsvandring i närområdet.

Inlägget Pilgrimsleden Varnhem-Falköping dök först upp på Hemomkringvandring.

I helgen fick jag njuta av Vadstena Klosterhotell och naturen runt Vättern. Vandring, spa, god mat och (för mig) uppskattad syster-tid.

Egentid med lillasyster

Eftersom jag och min syster bor i olika orter träffas vi inte lika ofta som vi önskar. Att hon dessutom har fyra barn gör tillfällena att ses på egen hand väldigt lätträknade. Därför var det extra viktigt för mig att det skulle bli lyckat när vi äntligen fick chansen att ses. Och jag är mer än nöjd med vår helg i Vadstena – som vi inledde med en tur på Omberg.

Vandring på Omberg

Innan jag flyttade från Småland 2020 brukade jag åka upp till Omberg några gånger per år. Där var jag till exempel när min syster Tina ringde mig och berättade att jag skulle bli moster, så att åka just dit – med henne – kändes väldigt speciellt.

Vi parkerade vid Stocklycke och gick Ellen Key-leden. Den led som jag oftast brukar visa upp när jag har med mig personer som besöker Omberg för första gången. Längs denna led får man skog, kärr, utsiktsberg, slukrännor, bokskog, branter mot Vättern, hamn och ängsmark. Med andra ord en led full av vackra intryck.

Eftersom jag har skrivit om leden vid några tidigare tillfällen gör jag inte någon mer ingående beskrivning av rundslingan på cirka 6 kilometer. Men du kan läsa de tidigare inläggen här (med enbart vuxna på turen och här om när jag hade med barn på turen – det blir ganska olika upplevelser).

Ett dygn på Vadstena Spa & Klosterhotell

Efter vår lilla tur fortsatte vi upp till Vadstena. Förra våren var jag och två av mina systrar i Skåne där vi bodde på hotell och gjorde lite utflykter tillsammans. Den gången hade Tina med sig sin bäbis, så hon hade inte möjlighet att följa med oss andra på spaavdelningen.

Därför tyckte jag att hon och jag skulle försöka unna oss det nu istället. Valet hamnade på Vadstena Klosterhotell, både på grund av att det är fint och har gott rykte, men lika mycket för att det ligger på ”lagom” avstånd från Jönköping där Tina bor. Det tar inte ens 75 minuter dit med bil.

Vårt fina rum

I receptionen blev vi mottagna av världens bästa receptionist, Sam. Han var verkligen rätt man på rätt plats – väldigt behaglig och serviceminded, och han gav oss nyckeln, vandringskartor och information. Vårt rum, som visade sig vara en svit, låg i byggnaden ”Lilla Klostergården” några hundra meter från själva huvudbyggnaden.

Rummet var rymligt och charmigt inrett i lite engelsk cottage-stil. I badrummet hade vi både jacuzzi och infraröd bastu. Vi sa skämtsamt att vi knappt hade behövt boka tid på deras klosterspa.

Vinkällaren från 1300-talet – och vinsamlingen

En halvtimme före middagen följde vi med på en liten visning av vinkällaren som är från 1300-talet. Tack vare att den håller värmen (eller rättare sagt kylan) så bra har den använts för matförvaring ända sedan dess.

Under visningen fick vi både se vinsamlingen som är den största, eller åtminstone en av de största i Sverige, med sina 5.000 flaskor, och spännande historier om allt som byggnaden använts till genom århundradena.

Trots att jag inte dricker alkohol var det både intressant och roligt att få gå ner i denna vackra vinkällare. Och syrran och jag kunde inte låta bli att busa lite vid gallergrinden i trappan.

Middag i munkarnas sovsal

Det är så mäktigt att byggnader som byggdes för så längesedan står kvar än idag. Och att de dessutom är i det skicket att de går att använda. Till exempel så var den nuvarande restaurangen på Vadstena Klosterhotell var en gång i tiden munkarnas dormitorium, alltså sovsalar.

Restaurangen är ofantligt vacker och personalen här var lågmäld, alert och mycket uppmärksam. Kvällens 3-rättersmeny bestod av Creme Ninon (serverat med grönärtscréme och confiterat vaktellår), fjällröding (serverat med rökt siksås, potatispuré och forellrom) och chokladbavaroise med hallonsorbet.

För mig som är allergiker kändes det fantastiskt bra att servitrisen kom fram och sa redan innan vi fått in maten ”här var det nöt- och mandelfritt?”. När jag bekräftade att det var så, sa hon att det inte var något problem och att de var medvetna om det. Ofta får man påminna om allergier när man ska äta på restaurang, trots att man uppgivit det när man bokat, men här hade de full koll.

En annan sak som jag uppskattade var att jag och Tina fick samma fantastiska bemötande som övriga gäster, trots att vi enbart drack vatten och inte beställde in vinpaketet. Både mat, personal och lokalen får full pott av mig.

Ljuvligt klosterspa

Efter middagen var det dags för spa. Man kan tycka att tre timmar är lång tid, men i detta klosterspa flög tiden iväg. Utan att det kändes stressigt. Vi valde att följa sparitualen och den tog nästan två timmar. Men då var man helt avslappnad och ”genom-gottad” efteråt. Ångbastu, fotbad, ansiktsmask, skölja i 8-gradigt vatten, varma källor, svalare simbassäng och varm örtbastu får man njuta av. Avslutningsvis sitter man i utomhuspoolerna, och vi hade turen att ha klar himmel så vi kunde titta på både månen och stjärnorna där vi satt och njöt.

Detta spa har både en torr sida och en våt sida, och jag vill bara säga att om du åker dit – missa inte den torra sidan. Tina och jag testade både solrummet och mörkerrummet. I solrummet valde vi programmet Koster som gav oss sol, vind och ljudet av vågor och sjöfåglar i 20 minuter. Efteråt kändes det som om man legat på stranden i lagom värme en hel dag!

Och i mörkerrummet fick vi ligga i bekväma stolar som vaggade oss stillsamt medan musik av gregorianska munkar vilsamt flödade ur högtalarna. Efteråt ville vi knappast inte stiga upp, och jag kände att min puls hade gått ner ordentligt och anpassat sig till vaggandets tempo.

Tycklingerundan – central pilgrimsled

Morgonen därpå steg vi upp ganska tidigt för att gå en av de kortaste pilgrimslederna i området, Tycklingerundan. Den börjar och slutar vid hotellet (eller egentligen vid Klosterkyrkan som i stort sett ligger vägg i vägg med hotellet).

Först gick vi en gata genom ett bostadsområde och kom fram till en byggplats. När vi kollade i appen Naturkartan såg vi att leden tillfälligt letts om på grund av det, så vi fick runda ett kvarter. Sedan genade vi (allt enligt appens instruktioner) över en frisbeegolfbana innan vi var ute på den normala rutten igen. Otroligt nog var vi då på landsbygden.

Tycklingerundan är 4 kilometer och den ledde oss mot en gård, längs en rak väg som tidigare varit en pampig allé. Gården låg på en udde i Vättern och leden svängde av och följde sjön en bit. I fjärran såg vi Klosterkyrkans torn, och även slottet inne i Vadstena.

Efter att ha gått på en bred stig genom att våtmarksområde (som kändes väldigt främmande för Vättern) var vi ute på strandpromenaden som ledde oss tillbaka till hotellet.

Tankvärda ord längs leden

Längs leden fanns tavlor som baserade sig på pilgrimmens 7 ledord, tillsammans med reflektioner som man kunde stanna upp och ta till sig av. Vi hade även fått varsin pilgrimskompass från Pilgrimscentrum när vi checkade in, så vi kunde följa med i de olika orden.

Detta är en superfin runda att gå så här på morgonen. Lätt att gå (inga backar), men tyvärr finns inte en enda ledmarkering, utan man behöver ha med sig karta eller titta i en app. Det kan hända att det faller sig mer naturligt hur man ska gå när det inte är några byggarbeten som gör att man behöver gå en omväg, men för oss var det inte helt naturligt just där att veta hur vi skulle gå.

Klosterfrukost i kungasalen

När man sover på hotell är frukosten ofrånkomligen en av höjdpunkterna. Först och främst för att man inte själv behöver ordna sin frukost, men även lyxen att kunna välja och vraka bland en massa gott.

Vi behövde inte bli besvikna här heller. Efter vår morgontur på Tycklingerundan smakade det väldigt gott med frukost. Pampigare omgivning får man nog leta efter. I kungasalen var det bågar, valv och pelare åt höger och vänster. Till och med en riddarrustning och kungasäten stod uppställda precis innanför dörren.

Maten var vackert upplagd och det fanns något för alla smaker. Bland annat ett helt bord med glutenfria produkter. Men godast av allt var de små fluffiga pannkakorna som definitivt inte var prefabricerade. Fast jag försökte hålla igen och äta en nyttig frukost föll jag för dessa. Tinas favorit var mini-wienerbröden som fanns på dessertbordet.

Sightseeing i Vadstena

Om man tycker om mysiga gränder, historia och vackra byggnader trivs man bra i Vadstena. Under vår helg hann vi både besöka Klosterkyrkan (som precis som hotellet ligger på Klosterområdet) och slottet. Båda byggnaderna är otroligt stora och pampiga och värda att besöka. Dessutom finns pilgrimscentrum på området.

Som kuriosa kan jag nämna att Klosterkyrkan och jag delar födelsedag den 16 februari. Men kyrkan invigdes 541 år innan jag föddes. För dig som vill besöka Klosterkyrkan och har med dig barn kan det vara bra att veta att det finns ett ”Barnens altarskåp” där de kan utforska och leka med kyrkliga attiraljer.

Till renässansslottet Vadstena Slott kommer man om man fortsätter strandpromenaden förbi hotellet. Vi gick aldrig in i själva slottet, men vi gick in genom porten till slottsgården, efter att ha passerat vallgraven. Tänk att man har kunnat bygga såna här byggnader för så länge sedan!

Och kanske mera vandring i framtiden?

Jag har tidigare gått några etapper av Östgötaleden söder om Omberg, men känner mig nyfiken på att gå Klosterleden mellan Alvastra klosterruin och Vadstena kloster. Det är en sträcka på 42,6 kilometer och man går då även genom Ekopark Omberg. Så vem vet? Jag kommer kanske tillbaka till området inom närtid.

Sist men inte minst – några länkar

Vadstena är beläget i Östergötland.

Boenden och sevärdheter

Jag hoppas att du blir nyfiken på vackra Vadstena efter att ha läst det här inlägget. I så fall kommer några länkar som du nog kan ha glädje av. Först och främst Vadstena Spa & Klosterhotell som gav mig och Tina en ofantligt vilsam upplevelse där vi inte kunde önskat bättre på något område alls. Letar man en liknande upplevelse på annan ort kan man även kika in på Countryside Hotels, kedjan som Klosterhotellet ingår i.

Några av de sevärdheter som finns i Vadstena är som jag nämnt Vadstena Klosterkyrka , Pilgrimscentrum och Vadstena Slott.

Fler vandringstips runt Vadstena

I några av mina tidigare inlägg skriver jag om fina turer jag gjort i området, till exempel Östgötaleden (mot Hästholmen), Vasstigen vid naturum Tåkern, och Anudden på Omberg.
Och avslutningsvis kommer länken till fantastiska Ekopark Omberg. som förvaltas av Sveaskog.

Inlägget Vadstena Klosterhotell och Vätterns natur dök först upp på Hemomkringvandring.

Planen för trettonhelgen var att åka till Gårdsjön i grannkommunen Stenungsund. Där skulle vi gått några turer och jag tänkte också inviga mitt tält. Men när det gick ut allmän uppmaning om att inte ge sig ut på vägarna i onödan ändrade vi planerna. Istället blev det vandring hemomkring på Pilgrimsled Orust, som jag når till fots.

Besvikelse över att inte få testa tältet

Trots att jag är utomhus mycket har jag aldrig haft något eget tält. Tidigare, när jag var ensam med min dotter, övernattade jag oftast i vindskydd eller stugor. Sedan blev jag sambo, och Lars hade redan en massa olika tält, så jag har alltid lånat av honom. Men nu äntligen har jag ett eget tält. Det är ett självstagande kupoltält vilket är väldigt bra när man ska tälta vid kusten där det är svårt att få ner tältpinnar i klipporna. För den som är nyfiken och vill veta mer är det ett Helsport Reinsfjell Superlight 2.

Direkt när jag fick hem tältet i torsdags prövade jag att slå upp det i vardagsrummet så att jag skulle ha koll på hur allt funkade. Se gärna reaktionerna jag fick på detta på Instagram. Där delade även många följare med sig av sina bästa tältminnen. Jag längtade verkligen efter att få inviga tältet, men när det gick ut varningar om att man inte skulle ge sig ut i trafiken ändrade mig mig. Trots besvikelsen jag kände.

Tänk om snabbt för ny plan

Att bara sitta hemma en ledig dag på grund av snöfall och halvstorm är inget alternativ för mig, så jag tänkte om. På bara några minuter hade jag bestämt mig för att klä på mig och gå ut till den närliggande Pilgrimsled Orust (länk till mina tidigare turer på leden).

Jag bestämde mig för att ta med vår hund Balder eftersom han behöver rejält med motion.

Besvikelsen vändes i glädje

Jag måste erkänna att jag bar besvikelsen som ett moln över mig när jag gick ut. Men det dröjde inte länge förrän jag började njuta av vinden i ansiktet och känslan av äventyr när jag knappt såg för all snö som föll. Dessutom smittade Balders iver av sig.

Vi följde pilgrimsleden längs väg, skogsväg och stig, Sträckan vi gick var mellan Långelanda och Stillingsön. Sedan följde vi vägen tillbaka till Långelanda. Snön yrde och vi såg inte en människa under de tre timmar vi var ute.

Härligt med hemomkringvandring

Det jag tycker är så härligt med hemomkringvandring är att även om man har gått på ett ställe många gånger så är det alltid något nytt. Det är olika årstider och olika väder. Olika ljus, olika färger.

Detta hade aldrig gått utan dubbade skor

Väglaget var verkligen uselt denna dag. De sträckor jag gick längs väg var katastrofala. Kvällen innan hade det regnat och sedan frös det på under natten. Därför bildades blankis. Ovanpå den samlades sedan snö som stundtals vräkte ner, och stundtals bara singlade ner – men oftast i sidled på grund av vinden.

Med tanke på att jag även hade 43 kilo hund i kopplet hade jag aldrig kunnat gå utan mina dubbade skor (Torne). Balder själv halkade runt som Bambi på hal is, och de få bilar som vågat sig ut kröp fram. Varje vinter hamnar jag i lägen som detta och känner otrolig tacksamhet varje gång över att gå dubbat.

Ytterligare info om Pilgrimsled Orust

Pilgrimsleden Orust ska enligt uppgift vara 90 kilometer lång, men när jag lägger ihop delsträckorna får jag det till 105 km. Svårighetsgraden bedöms variera mellan medel och svår. Leden går mellan åtta vackra kyrkor på Orust. Via stigar, kuperad terräng och småvägar får man uppleva hav, berg och inland.

Länkar där du kan läsa mer

Här kan du läsa om de etapper som jag själv har gått, och hur jag upplevde dem. Du kanske också vill läsa om en annan snöig tur i mitt hemomkring.

Avslutningsvis kommer några användbara länkar där du kan läsa mer om pilgrimsleden som vi har här på Orust:

– Västsveriges beskrivning av Pilgrimsleden Orust
– Så här beskriver Svenska Kyrkan leden
– Följande information finns hos Orust kommun

Inlägget Vandring hemomkring i snö dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra sommaren gav jag mig själv en personlig utmaning – att gå leden Orust Tvärs (45 km) på en dag. Då klarade jag utmaningen, men häromdagen funderade jag på hur mycket min ett år äldre kropp skulle orka i år. Skulle jag klara av att gå tvärs över Orust på en dag även nu? Eftersom jag behöver lite ”mängdträning” inför mitt deltagande i Icebug Xperience West Coast Trail om två veckor kändes detta som ett bra test, så igår gav jag mig ut.

Fakta om sträckan

Orust Tvärs är en natur- och kulturstig som går tvärs över Orust. Enligt tillgänglig information ska den vara 44 km, men när jag gick blev det 46. Leden består av fyra delsträckor: Svanesund-Hoga, Hoga-Göksäter, Göksäter-Malö strömmar, Malö strömmar/Flatön-Bryggan Ängön. Man går även kortare delar av natur- och kulturstigarna Kultehamn och Svens Altare. Strax innan man kommer ner till färjan mot Malö kan man göra en avstickare via kulturstigen Albertsholmen. Utöver all natur kan man även se 64 skyltade kultur- och naturminnen längs leden.

Dessutom är Orust Tvärs en del av den längre leden Kuststigen (se de etapper jag gått), och motsvarar Kuststigens etapp 6, 7, 8 och 9. Men igår gick jag i motsatt riktning och började vid Ängö brygga där etapp 9 slutar, och gick i mål vid Svanesunds färjeläge där etapp 6 startar.

Inte rätt led för dig som vill se skärgården

Sammanfattningsvis måste jag säga att Orust Tvärs är en mycket trevlig vandringsled. Den erbjuder varierad natur och mycket lugn och ro. Igår mötte jag bara en enda person, förutom de få personer jag såg som var ute i sina trädgårdar. Men kommer du hit i förhoppningen att få se västkustens skärgård så är inte detta rätt led. Skog och jordbruksmark dominerar.

Ängö, Flatön och Malö – jag inledde vid havet

I år gick jag i motsatt riktning jämfört med i fjol och det var en klar förbättring. I alla fall från början när jag gick på de smala vägarna på Flatön. Härute hade jag gått tidigare, både ensam och med min väninnan Sofia. Leden går nära havet och jag passade på att njuta av att få se det.

Underlaget man går på här är tyvärr till stor del på asfalt, men det finns också passager på grusväg och till och med lite stig. Det är relativt lättgått, men jag missbedömde tiden (för att jag fotade en massa) och kom inte 5 kilometer den första timmen. Tack och lov var det enkelt att ta ikapp det så att jag låg i fas.

Här samsas Kuststigen även med pilgrimsled Orust, och leden passerar Flatöns kyrka.

Den här första etappen är 9 kilometer och det vackraste stället är nog vid Malö strömmar mellan Flatön och Malö. Därifrån gick det snabbt komma ner till linfärjan som just nu går en gång i halvtimmen (hos Trafikverket hittar du tidtabellen).

Linfärja, och vandring längs stig

När jag kom till färjan var det 22 minuter till nästa avgång. Då satte jag mig helt sonika och åt frukost på klipporna bredvid bilkön. Dessutom tog jag av strumpor och skor för att låta fötterna torka. Och innan jag åkte vidare tog på jag rena, torra strumpor. Jag brukar försöka vara noga med att byta varje mil.

Från färjan är det asfalt en liten bit innan man svänger in mot Morlanda naturreservat. Här har jag gått ganska många gånger, både på Kuststigen och på Pilgrimsled Orust. Efter en längre passage på grusväg går man över till vandring på stig och skogsväg.

Hålta trädgård och Svens Altare

Det dröjer inte länge förrän man kommer fram till Svens-Altare-leden (länk till utflykt med dottern) som är markerad med gult, och den följer man sedan fram till utsiktstornet. Här får man både lövskog, barrskog, stenblock och en gammal herrgårdsträdgård (Hålta).

När jag passerade rastplatsen vid Håltasjön hade jag gått ungefär 17 kilometer och började bli lite småhungrig. Jag bestämde mig för att stanna och ordna lunchen vid Svens Altare, förutsatt att jag hade gått minst 19 km när jag kom dit. Nu hade jag inte det, utan bara 18,9, så jag gjorde en kort paus för att fota och fylla på vätska. Sedan gick jag vidare.

En längre lunchpaus vid 21 km

Efter Svens Altare går man på underbar skogsstig i nästan två kilometer. Sedan kommer man ner på en väg, och jag visste sedan tidigare att det ligger en sjö där. Så när jag kom dit svängde jag av ut på en klipphäll och hängde av mig ryggsäcken.

Skor och strumpor åkte av och jag packade upp mitt lilla kök. Lyckan när jag hittade en banan i ryggsäcken var stor och den tryckte jag i mig på bara fyra tuggor. Vattnet till soppan kokade upp på bara några minuter, och jag hade inte ens hunnit besvara alla kommentarer och meddelanden jag fått på Instagram.

Soppan var varm och god, och ostmackan jag också lyxade till det med förgyllde stunden. När jag packat ner allt tog jag på torra strumpor (det blev de blå) och fortsatte min färd.

Mot Göksäter och sedan Hoga

Ett av etappmålen/etappstarterna är Göksäter, men det är knappt så det märks vid leden. Göksäter är ett stort varuhus på landet, och lokalt kallas det för ”Lilla Ullared”. Dock går inte leden exakt förbi varuhuset, utan man måste göra en liten avstickare på något hundratal meter för att komma dit. Enligt karta ska man kunna fylla på vatten där.

Jag fortsatte min färd tvärs över Orust längs grusvägar och skogsvägar förbi gårdar och skogar. Här mötte jag en rävunge som blev lika förvånad som jag när vi möttes på stigen. En hare såg jag också och fyra rådjur. Det enda som störde längs den här delen var de tre vindkraftverken som står intill leden.

All energi försvann efter 33 km

Mitt på denna sträcka hände något konstigt. Visst drog det lite i musklerna i både vaderna och låren, men energinivån kändes helt okej. Helt plötsligt försvann all energi. Inte gradvis, utan det gick ner till 0 från okej på mindre än en minut. Då tog jag fram mitt sittunderlag och satte mig precis där jag var.

Jag skrev meddelande till min sambo som erbjöd sig att hämta mig, men jag ville fortsätta. Vilket jag också kunde göra efter att jag fyllt på vätska, ätit en macka och lite choklad. Dessutom masserade jag fötterna och passade på att byta strumpor igen när jag ändå satt stilla. Efter ytterligare två kilometer passerade jag Hogastenen, Orusts enda runsten.

In på sista etappen – Hoga – Svanesund

Hoga är också etappstart/etappslut. Härifrån och resten av leden är som mina hemmamarker. Jag har gått med våra hundar många, många gånger längs den här sträckan, så det var lättare att gå när jag visste vad som väntade vid varje krök.

Förutom just när jag påbörjat etappen. Jag var nämligen väldigt medveten om att jag skulle upp på den mittersta ”kullen” på bilden här ovanför och det är en rejäl, lång och brant backe upp dit. Men det gick bra – jag klarade till och med av att hålla mitt tempo.

Den här sträckan är ljuvlig och går bara genom skog, så jag njöt trots att vissa delar av kroppen började kännas ordentligt. Jag tycker att det är något visst med att gå på stigar man känner till väl. Som till exempel när jag kom till den delen som följer kulturstig Kultehamn (som startar 2 km från min ytterdörr).

Enda gången jag dippade mentalt några minuter var när jag gått 43 km och jag visste att jag hade minst 2 km kvar till målet. Jag hade varit så inställd på att sträckan skulle vara 43 km.

Slutspurten genom hembyn Svanesund

Snart kom jag ut på asfaltsvägen som leder genom vårt samhälle Svanesund och ner till färjeläget. Jag ringde min sambo som lovade att komma och hämta mig. Trots att jag kände mig rätt mörbultad försökte jag hålla tempo genom samhället.

När jag gick längs gångbanan körde min sambo förbi och ropade några uppmuntrande ord till mig. Sedan gjorde jag mitt bästa för att komma ner till färjeläget så snabbt som möjligt. Jag ville ju inte att han skulle behöva vänta för länge. Och, ärligt talat så längtade mina ben och fötter efter att få vila.

Tider, höjdmeter med mera

Förra året tog det mig 11 timmar och 37 minuter att ta mig tvärs över Orust. I år tog det 10 timmar och 5 minuter. Förmodligen var förbättringen vandringsstavarnas förtjänst. Aktiv ”gå-tid” var 9 timmar och 8 minuter, vilket innebär ett medeltempo på 5,1 km/h. Mitt mål var att kunna hålla 5 km/h hela vägen och jag är otroligt glad och stolt över att det gick vägen. I vanliga fall går jag i njut-tempo så jag är inte van att gå mot klocka.

När jag frågade min sambo hur många höjdmeter han trodde att jag gått sa han: ”Det är ju vid havet, så det är ju rätt platt. Kanske 440 meter?”. Där hade han lite fel. Leden är faktiskt ganska kuperad och innebar 897 meter upp och 938 meter ner. Och sträckan blev 46,28 km.

Länkar för dig som vill läsa mer

– Etapp 7 av Kuststigen (vintern 2021)
– Etapp 8 av Kuststigen (vintern 2021)
– Orust Tvärs på en dag (juli 2021)
– Information om leden hos Västsverige
– Vandringsleden så som Orusts kommun beskriver den

Inlägget Tvärs över Orust på en dag – 46 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 12 minuter

I lördags kände jag att det var alldeles för längesedan jag gick någon längre sträcka här på Orust. Så jag frågade min sambo Lars om han kunde skjutsa mig till Nösund. Planen för dagen var att gå del två av Pilgrimsled Orust. Etappen är 19 kilometer och går mellan Nösunds kapell och Morlanda kyrka, eller vice versa.

Vandring på kända stigar i Nösund

Eftersom jag har vandrat en del runt Nösund hade jag gått en del av etappen tidigare. Men det gjorde mig ingenting, för stigarna runt Nösund är riktigt mysiga och fina att gå. Efter några hundra meter längs den lilla asfaltsvägen svängde jag in på stigen som leder förbi både Trappbergen och Kvarnberget. Vill du se fler bilder härifrån kan du kolla mitt inlägg från när Lars och jag gick Stora Rösleden förra våren.

Sedan gick Balder och jag vidare på tydligt markerad skogsstig tills vi kom till husen högst upp i samhället. När jag gått nerför en asfalterad backe förbi några hus svängde leden mot havet, och följde sedan strandpromenaden mot Nösund.

Genom Nösund och mot Boxviks Vette

När vi passerade Nösund kikade jag in mot Nösundsgården, men såg inte mina vänner Lisbeth och Stickan. Här kan jag annars rekommendera att man gör ett stopp. De har både vandrarhem, hotell och tidvis även café.

Avstickare till Arekullen

Strax efter Nösundsgården svänger pilgrimsleden in mellan husen. Här har jag gått ganska många gånger, både när jag gick Hjortsbackenleden och när jag gått till Boxviks Vette. Om du har tid tycker jag att du ska göra en avstickare direkt efter samhället upp till Arekullen (se Hjortsbackenleden). Avstickaren är bara några hundra meter tur och retur, men brant och vacker.

Ytterligare en avstickare – till Boxviks Vette

Pilgrimsleden mot Morlanda går genom ett typiskt ”bohuslänskt” landskap med lövskog mellan små västkustberg. Den är tydligt markerad och lätt att gå det här avsnittet. Till största delen går man på skogsväg där det kommer att lysa blått av blåsippor om bara några veckor. Men än så länge såg jag bara blad.

Om du vill titta på en ravin kan du svänga av mot Vargklyftan (se i slutet av detta blogginlägg) och sedan gå tillbaka till leden.

Dessutom kan du göra en riktigt fin avstickare på cirka 700 meter enkel väg för utsikt mot havet och skärgården från Boxviks Vette (se inlägg med bilder).

Först lite asfalt – sedan fika i en glänta

Även efter att jag passerat skylten mot Box Vette gick leden på skogsväg ända tills jag skymtade havet igen, ovanför Röd. Där får man dock gå på asfalt i en lång nerförsbacke innan man svänger av in mot skogen igen.

Helt plötsligt tittade solen fram, precis när vi passerade en underbar glänta i skogen. Därför bestämde jag mig för att det var dags för en liten fikapaus. Både Balder och jag slog oss ner och njöt av sol och fruktsallad (även att han hoppade över apelsinbitarna).

Skyltarna pekade visserligen mot Morlanda.. men…

När vi lämnat vår glänta fortsatte vi på skogsvägen. Omgivningarna var lika rogivande och vackra som de varit i stort sett hela vägen.

Men helt plötsligt kom jag till en korsning där skyltarna sa att jag skulle vända och gå tillbaka för att komma till Morlanda.

Skyltarna pekade fel

Till att börja med tänkte jag att jag kanske blivit snurrig vid fikat och gått åt fel håll. Men i så fall borde jag ha passerat här tidigare, och jag kände inte alls igen mig. Jag bestämde mig dock för att inte följa skyltarnas råd efter att jag tittat på kartan. Och jag hade rätt – om man följde skylten som pekade mot Nösund gick man mot Morlanda. Och tvärtom.

Sedan var vi nästan framme vid väg 178

Snart var vi framme vid väg 178 som går mellan Varekil och Ellös här på Orust. Till min stora glädje slapp vi korsa den trafikerade vägen. Istället gick vi under den genom en tunnel, vilket var mycket bra ordnat av Pilgrimsled Orust.

Detta var i höjd med återvinningscentralen, strax ovanför backen där Husebyledens parkering ligger. Så nu gick jag återigen på välkända stigar där jag gått många gånger.

Gå genom bokskogen Himlabacken istället

Jag skulle rekommendera att du svänger vänster, istället för höger, när du gått in på stigen bredvid återvinningscentralen. Då följer du Husebyleden förbi fornborgen, nerför backen och håller sedan höger nedanför berget. Därefter går du uppför Himlabacken, vår vackra bokskog.

Om du följer stigen genom bokskogen kommer du efter en knapp kilometer fram till Pilgrimsleden och svänger då vänster om du ska fortsätta mot Morlanda.

Innan jag visste ordet av var jag i Morlanda

Jag hade väntat mig en lång och slingrande tur inne i Morlanda naturreservat. Kanske till och med förbi Svens Altare. Men jag insåg sedan att det är etappen mellan Röra och Morlanda som passerar där. Och även leden Orust Tvärs som jag gått några gånger.

Så helt plötsligt hade vi bara en nerförsbacke kvar innan vi skulle gå den korta biten på grusväg fram till Morlanda kyrka. Den allra sista biten på kanske 400 meter går längs asfaltsväg. Balder och jag kom i mål vid kyrkan efter 4 timmar och 38 minuter. Sträckan blev 19,44 km och vi hade även haft en längre fikapaus längs vägen. Och jag var väldigt nöjd efter dagens avkopplande och fina tur.

Sammanfattning och länkar

Vad kan jag säga för att sammanfatta de här 19 kilometerna? Naturskönt i varierade naturtyper , och underlaget består till största delen av skogsväg och stigar. 

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer (mars 2022)
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (oktober 2021)

Länk till ledens webbsida

Självklart delar jag även med mig av länken till Svenska Kyrkans beskrivning av Pilgrimsled Orust.

Har du också gått etappen, eller är intresserad av att göra det, skriv gärna en kommentar här nedanför.

Inlägget Pilgrimsled Orust: Nösund – Morlanda, 19 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter att vi vaknat under bar himmel i helgen hade jag tänkt gå en del av Pilgrimsleden Orust. Till att börja med etappen mellan Nösunds kapell och Tegneby kyrka. Att etappen är 11,2 kilometer var egentligen det enda jag visste. Det och att en av mina följare på Instagram tipsat om att sträckan skulle vara vacker.

Små små grusvägar, skogsvägar och stigar

När vi packat ihop sovplatserna, ätit frukost och gått tillsammans till bilen fick jag skjuts. Visserligen hade jag kunnat kliva på leden precis nedanför Boxviks Vette, men den delen av pilgrimsleden jag har gått ett flertal gånger. Lars var därför snäll och körde mig till andra sidan av Nösund så att jag kunde kliva på vid etappstarten, Nösunds kapell.

Fint underlag och bra skyltat

Därifrån gick jag iväg genom skogen. Till stor del gick leden på skogsvägar, men även på mycket små grusvägar förbi mysiga hus och gårdar. En del av leden gick också på stig. Gemensamt för hela etappen var att den var mycket lätt att gå. Dessutom var den bra och tydligt skyltad hela vägen.

Tänk alla dessa lövträd när de grönskar

Ganska snart kom jag in i ett helt underbart område. Stigen gick under lövträd som stod i mäktiga backar. Bäckar rann bredvid. Om du har varit vid Sundsby Säteri och Sundsbyleden på Tjörn så vet du vilken slags natur jag pratar om. Medan jag gick där tittade jag förundrat upp mot de höga, nu kala, träden. Jag såg för min inre syn hur vackert det måste vara i dessa backar sommartid.

Jag tror inte att jag gissar fel när jag antar att marken kommer att täckas av blåsippor och vitsippor här i vår. Och när löven slår ut på träden kommer det att vara helt magiskt vackert. Så jag kommer definitivt att gå denna etapp igen.

Även nu, med sina vintriga höstfärger var detta en mycket vacker del av etappen, och jag njöt för fullt av varje steg. Att några talgoxar och blåmesar bestämde sig för att sjunga/prata lite med mig förgyllde stunden.

Kalvöfjorden skymtar

Egentligen hade jag kunnat stanna kvar där länge, men jag hade över två mil kvar att gå denna dag. Så jag nöjde mig med att dra ner på tempot och verkligen njuta. Strax kom jag ut ur skogen och såg en bekant silhuett. Ängholmen där jag ofta varit med hundarna, med sambon för att se på solnedgången och även tältat några gånger. Kalvöfjorden skymtade bortanför strandängarna. Om man går i motsatt riktining ser man mer av havet.

Omgivningarna är i några kilometer präglade av närheten till havet. På några ställen fick jag rentav lite av en Ölandskänsla. Allt längs denna etapp var så vackert och lugnt.

Alldeles för snart var jag framme vid Tegneby kyrka

Sedan genade leden upp mot Tegneby på skogsväg/grusväg. Alldeles för snart var jag uppe vid den större vägen som går mellan Varekil och Ellös. Kyrktornet hade jag sett flera gånger medan jag gick, men nu såg jag nästan hela kyrkan. Här förberedde jag mig för att gå några hundra meter längs asfalt på en ganska starkt trafikerad väg. Men det behövde jag inte. En gigantisk eloge vill jag ge Pilgrimsleden Orust för den lilla gångbanan de ordnat parallellt med asfaltsvägen.

Framme vid kyrkan passade jag på att sätta mig på en bänk och äta lite mellanmål. Det hade gått alldeles för snabbt att komma fram, bara 2 timmar och en kvart. Den här etappen hade gärna fått vara mycket längre, för den var väldigt naturskön.

Sammanfattning och länkar

Vad kan jag säga för att sammanfatta de här 11,2 kilometerna? Naturskönt, lättgått underlag, välmarkerad led i lugn miljö. Jag längtar redan tills jag kan gå här i motsatt riktning och få se naturen grönska.

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer (mars 2022)
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (oktober 2021)

Har du också gått etappen, eller är intresserad av att göra det, skriv gärna en kommentar här nedanför.

Och så var det ju toalettrapporten

Jag höll nästan på att glömma. Enligt information ska det finnas toaletter vid alla kyrkor (etappstart och etappslut). Vid Nösunds kapell glömde jag att se efter, men med tanke på att det knappat syntes någon parkering ens så tvivlar jag på det. Utanför Tegneby kyrka fanns en mindre byggnad där jag trodde toalett fanns. I det ena, märkt med en skylt för hjärtstartare, var det bara ett rörigt förråd. Dörren intill var låst. Kanske fanns toalett inne i församlingshemmet, men jag såg inga skyltar om det. Stämpel och pilgrimspass/karta fanns i alla fall i en låda vid parkeringen.

Inlägget Pilgrimsled Orust: Nösund – Tegneby, 11,2 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Innan jag flyttade till Orust hade jag en del fördomar om pilgrimsleder. Till exempel trodde jag att de enbart går längs vägar, och att det inte är någon naturupplevelse att gå dem. Tack vare att jag stött på delar av Pilgrimsleden Orust under mitt år här har jag insett att jag hade fel. Pilgrimsleder kan gå längs skogsstigar och i krävande terräng. De kan också bjuda på stora naturupplevelser. Men tyvärr gjorde inte etappen mellan Torp kyrka och Röra kyrka det.

Etappen Torp-Röra bestod mest av väg

Måhända har jag blivit bortskämd efter de fina etapper jag gått den senaste veckan (Långelanda-Myckleby-Torp) för jag blev besviken igår. Då gick jag mellan Torp kyrka och Röra kyrka, och hade förväntat mig fler charmiga, lantliga vägar och stigar. Istället gick jag kilometer efter kilometer längs väg. Först var det grusväg, och jag väntade hela tiden på att den skulle övergå i skogsväg. Men det hände aldrig.

Istället mynnade den ut på en mindre asfalterad väg som passerade några gårdar. Därefter kom vi ut på en ännu större asfaltsväg in mot Henån, och till slut fick vi gå upp emot en kilometer längs Orusts mest trafikerade väg. Nummer 160 som går till fastlandet i Uddevalla, och över grannön Tjörn mot fastlandet (Stenungsund).

Hastighetsbegränsningen säger att man får köra 80 km/h och vägrenen är inte särskilt bred. Även om Balder är en stor och stark hund, så tyckte han det var otäckt med all trafiken. När vi till sist svängde av fortsatte vägen förbi hus och gårdar – på asfalt.

Söker vackra vyer bredvid vägen

Vanligtvis är jag positiv och ser alltid det vackra omkring mig. Men för en gångs skulle tyckte jag att det var svårt. Jag såg inte så mycket som jag upplevde som vackert (och jag ber de boende längs vägen om ursäkt om jag sårar er). Visst är det vackert med odlingslandskap, och med böljande kullar med lövträd, hagar med hästar och får.

Men när vägen går parallellt med den stora vägen och jag hör bilar hela tiden så har jag lite svårt att få den rätta känslan. Med tanke på hur mycket trafik det gick där nu, en vardagseftermiddag i november, så kan jag tänka mig hur det är i semestertider. Vill man ha stillhet och ro är inte den här sträckan optimal.

Inte heller är den snäll mot fötter och knän, om man har problem med lederna. Jag är oerhört tacksam att jag inte gick i vandringskängor på detta hårda underlag.

Äntligen övergick asfalten i grusväg

Till slut svängde vi in på en grusväg som vi skulle följa ändra fram till Röra kyrka. Jag kände förväntan, men tyvärr hände det inte något särskilt spännande de kilometer vi hade kvar. Vi gick och gick, och det kändes mest som en transportsträcka. Men om jag hade hade haft med mig en kompis som jag inte träffat på länge hade jag kanske inte tänkt så. Då hade jag bara pratat och gått, och knappt lagt märke till var vi gick.

Eftersom vi gick på väg hela tiden gick den här etappen ganska snabbt. Ungefär två timmar tog det mig och hunden Balder att gå de 12,8 kilometrarna mellan Torps kyrka och Röra kyrka. När vi kom runt sista kröken och såg kyrkan var det nästan så att jag ropade ”Halleluja”! Äntligen var vi i mål.

Tyvärr tror jag inte att jag kommer att gå denna etapp igen, om det inte blir så att jag ska gå hela Pilgrimsleden Orust i ett svep någon gång framöver.

För dig som vill vet mer om Pilgrimsleden Orust

Pilgrimsleden Orust ska enligt uppgift vara 90 kilometer lång, men när jag lägger ihop delsträckorna får jag det till 105 km. Svårighetsgraden bedöms variera mellan medel och svår. Leden går mellan åtta vackra kyrkor på Orust. Via stigar, kuperad terräng och småvägar får man uppleva hav, berg och inland.

Alla delsträckor börjar och slutar vid en kyrka – där man även har möjlighet att fylla på sin vattenflaska och använda toalett. Dessutom ska det finnas en brevlåda med kartor/pilgrimspass och en stämpel vid varje kyrka.

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (oktober 2021)

Avslutningsvis: Användbara länkar

– Västsveriges beskrivning av Pilgrimsleden Orust
– Så här beskriver Svenska Kyrkan leden
– Följande information finns hos Orust kommun

Inlägget Pilgrimsled Orust: Torp – Röra, 12,8 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Visst kan hösten vara vacker, säger en del, de dagar som solen lyser upp höstlöven. Och menar med detta att hösten inte är vacker de övriga dagarna. Men personligen tycker jag att hösten är en av de mest fantastiska årstiderna. När kan man annars få se landskapet runt sig inbäddat i dimma en hel dag? Som häromdagen när jag gick sträckan Myckleby-Torp på Pilgrimsleden Orust.

Dimma från morgon till kväll

Ibland har man otrolig tur. Precis som jag hade den här gången. Dimman täckte åkrarna och skogen runt vårt hus redan på morgonen, men jag kunde inte ge mig iväg direkt. Därför var jag säker på att dimman skulle hinna lätta. Men det gjorde den inte – dimman låg kvar från morgon till kväll.

Kameler i Myckleby

Den här gången skjutsade min sambo mig till Myckleby kyrka, där vovven Balder och jag steg av pilgrimsleden Orust förra gången. Strax innan vi var framme vid kyrkan var vi tvungna att stanna bilen och hoppa ut för att fota. För där i hagen gick det kameler!

Trots att kameler inte är något naturligt inslag i den Orustska naturen, så känns det fint att se just de här. Du som har följt mig ett tag kanske minns att jag tog med min dotter, syster och syskonbarn på kamelridning i somras (se blogginlägg). Det var här, i Myckleby, 8 kilometer hemifrån. Det är absolut värt att lägga en timme på att besöka Göran och hans kameler.

Jag utgick från kyrkan i Myckleby

Sedan lämnade Lars mig och Balder vid kyrkan innan han åkte hem för att vara med hundvalparna medan jag var ute. Vid varje kyrka (etappstart) finns en låda med pilgrimskarta/pass och en stämpel för att stämpla passet.

Jag gick iväg längs leden som först följer asfaltsväg några hundra meter innan den svänger av på en liten grusväg. Vägen blir smalare och smalare för varje hus man passerar. Och jag varken såg eller hörde en enda bil.

Till slut övergår vägen i stig och går in i skogen. Strax skymtade jag en sjö i dimman mellan träden, en bit nedanför stigen. Eftersom stigen inte gick intill vattnet vände jag och lät Balder få ta sig ett dopp. Han blev så lycklig över att få springa och hoppa runt i sjön.

När han verkade nöjd gick vi vidare längs skogsvägar och stigar. Leden går här i varierande terräng, både genom lövskog, knotig tallskog, barrskog och odlingslandskap, och det är otroligt vackert.

Längs grusväg genom landsbygden

Leden är extremt bra markerad. I varje liten korsning – även där jag inte ens undrat vart jag ska gå – sitter pilar och St Olovsmärken. Det var bara i Krossekärr, där man var tvungen att passera genom en hage och öppna ett elstängsel för att passera en hage, som jag inte såg någon markering. Visserligen kan det ändå har funnits någon, för jag hade fullt sjå att få med mig Balder genom öppningen.

Strax därefter kommer man ner på vägen vid sjön Grindsbyvattnet (den största sjön på Orust). Sedan följer en kort sträcka på asfaltsväg innan leden svänger in på en grusväg igen.

Avstickare till Ålgård

Här kan man välja att istället fortsätta längs landsvägen ytterligare något hundratal meter fram till Ålgård. Där finns en gammal kvarn och även en fin rastplats/grillplats (Friluftsfrämjandets). Det är ingen lång avstickare, men den bjuder på fin utsikt och passar bra om man vill ta en rast.

Dessutom kan man passa på att titta på muralmålningen på kvarnväggen. Mer om konstprojektet MUMA och målningarna av starka Orust-kvinnor kan du läsa på deras webbsida. Leden passerar faktiskt ytterligare en av målningarna i Krossekärr.

Tillbaka i dimman på leden

Tillbaka på leden omger stora hagar med vackra lövträd grusvägen man går på. Och en och annan gård. Dimman både döljer och framhäver naturens skönhet. När jag kom fram till en bro över en å såg jag inte ens sjön Assmunderödvatten även att vassen tydde på att den låg bara en liten bit ifrån vägen.

Där gjorde jag och Balder en liten avstickare. Dels för att titta på en halvmilsten (men texten syntes tyvärr knappt) och dels för att titta på gamla kvarnstallar som varit i drift i 300 år (fram till 1950-talet). Därefter viker pilgrimsleden av asfaltsvägen en kort, och fin, sträcka, för att sedan gå längs asfaltsvägen sista kilometern ner mot kyrkan i Torp.

Den här etappen passar inte dem som ogillar att gå längs vägar eftersom stor del av sträckan gör just det. Själv har jag inte problem med det så länge det är små vägar med lite eller ingen trafik. Men givetvis föredrar jag att gå på skogsvägar och stigar. Här är dock landskapet vackert och varierat, så jag tyckte om etappen trots vägsträckorna.

Tillgång till toalett

Vad gäller toalett så glömde jag (igen) att kolla i Myckleby. Däremot gick jag in i församlingshemmet och frågade när jag kom till Torp, för det enda hus jag såg där var ett bårhus. Det visade sig att toaletten faktiskt finns i just det huset. Men istället för att gå rakt fram så ska man ta dörren till höger. Så vet du ifall du kommer dit…

För dig som vill vet mer om Pilgrimsleden Orust

Pilgrimsleden Orust ska enligt uppgift vara 90 kilometer lång, men när jag lägger ihop delsträckorna får jag det till 105 km. Svårighetsgraden bedöms variera mellan medel och svår. Leden går mellan åtta vackra kyrkor på Orust. Via stigar, kuperad terräng och småvägar får man uppleva hav, berg och inland.

Alla delsträckor börjar och slutar vid en kyrka – där man även har möjlighet att fylla på sin vattenflaska och använda toalett. Dessutom ska det finnas en brevlåda med kartor/pilgrimspass och en stämpel vid varje kyrka.

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (oktober 2021)

Avslutningsvis: Användbara länkar

– Västsveriges beskrivning av Pilgrimsleden Orust
– Så här beskriver Svenska Kyrkan leden
– Följande information finns hos Orust kommun

Inlägget Pilgrimsled Orust: Myckleby-Torp, 9 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Även att jag inte är en pilgrimsvandrare så är min plan att gå hela Pilgrimsleden Orust. Kanske inte i ett svep – till att börja med i alla fall – men etapp för etapp. Jag tycker ju om att utforska det jag har i mitt hemomkring. Så att pröva på denna led, som passerar så nära som 800 meter från vårt hus, känns naturligt.

Stigar och vägar jag gått tidigare

Från Långelanda kyrka följer man en asfalterad, mindre väg till Angrimseröd där Pilgrimsled Orust svänger av. Här ligger gårdar på båda sidor av grusvägen som sedan övergår till skogsväg. Även den asfalterade vägen omges av hagar, åkrar och gårdar.

För mig är detta välbekanta marker, för både denna skogsväg, och många skogsvägar och stigar runt omkring, ingår i mitt hemomkring. Här har jag gått med hundarna otaliga morgnar. Och även kvällar för den delen.

En liten bit har vi havsutsikt

Efter att man korsat vägen mot Stillingsön följer leden en grusväg förbi små gårdar. Ett kortare parti går man på en kuperad stig där havet skymtar mellan träden. Om man vill ha ett fint ställe att fika på är detta område ett bra alternativ.

Snart kommer man fram till Stillingsön. Trots att leden svänger av åt vänster valde jag att gå några hundra meter åt höger för att komma ner till sundet. Otroligt lugnt och fint, även en grå dag som denna. Även här passar det att ta en fika- eller lunchpaus.

Därefter följde jag den lilla asfaltsvägen som passerar ortens ICA-butik och bensinmack (tapp) innan vi fick svänga av mot skogen igen. Under några kilometer gick vi genom varierad skog. Alltifrån lövskog till mossig granskog.

Bra underlag att gå på – förutom när det har regnat för mycket

Underlaget är i normala fall till största delen enkelt att gå på i form av skogsväg och fin stig. Men den här perioden när det har regnat så mycket var det rätt lerigt och många stora vattenpölar längs vägen.

På fötterna hade jag mina outdoorskor Rover från Icebug och jag var extra nöjd med dem efter den här turen. Trots att jag hade lerstänk ända upp till knäna när jag kom hem var jag helt torr om fötterna. Det var imponerande efter all blöt mossa jag gick igenom, all lera som ”flöt” ovanpå stigen och alla vattenpölar.

Vi hamnade mitt i älgjakten

Dessvärre valde vi en dålig dag att gå här, för helt plötsligt började en jakthund skälla alldeles till vänster om oss. Jag hörde hur den kom åt mitt och Balders håll och jag förväntade mig att älgen som blev jagad skulle hoppa upp rakt framför oss. Men hunden fortsatte springa en bit in. Däremot sköt någon ett skott strax till höger om oss. Så jag bestämde mig för att det fick räcka med en etapp denna dag och satte högsta fart för att komma ut ur skogen.

Strax innan man kommer fram till ”stora vägen” går leden precis utanför Allmags golfbana. Lite annorlunda vyer för en vandrare som mig. Första gången vi gick här tyckte Balder att det var superspännande att titta på gräsklipparen som körde därinne. Men den här gången låg golfbanan tyst och stilla och vi hastade förbi ner mot vägen för att komma ur jaktområdet.

Slutet (eller början) av etappen går sedan på asfalt fram till Myckleby kyrka och där blev vi hämtade av min sambo. Vägen omges av golfbanan och stora åkrar. Sammanfattningsvis kan man säga att man får väldigt många olika naturtyper på denna etapp som är 12,6 km och går mellan Långelanda kyrka och Myckleby kyrka. Eller tvärtom.

För dig som vill vet mer om Pilgrimsleden Orust

Pilgrimsleden Orust ska enligt uppgift vara 90 kilometer lång, men när jag lägger ihop delsträckorna får jag det till 105 km. Svårighetsgraden bedöms variera mellan medel och svår. Leden går mellan åtta vackra kyrkor på Orust. Via stigar, kuperad terräng och småvägar får man uppleva hav, berg och inland.

Alla delsträckor börjar och slutar vid en kyrka – där man även har möjlighet att fylla på sin vattenflaska och använda toalett. Men det här sista har jag bara läst – så jag kan inte garantera det. Dessutom ska det finnas en brevlåda med kartor/pilgrimspass och en stämpel vid varje kyrka.

Pilgrimsledens olika etapper (och länkar till mina inlägg om dem)

• Långelanda kyrka – Stala kyrka, 10,7 kilometer
• Stala kyrka – Tegneby kyrka, 6,5 kilometer
• Tegneby kyrka – Nösunds kapell, Brattebräcka, 11,2 kilometer (januari 2022)
• Nösunds kapell – Morlanda kyrka, 19 kilometer (februari 2022)
• Morlanda kyrka – Röra kyrka, Göksäter, 13 kilometer
• Röra kyrka – Stala kyrka, 10 kilometer
• Röra kyrka – Torps kyrka, 12,8 kilometer (november 2021)
• Torps kyrka – Myckleby kyrka, 9,0 kilometer (november 2021)
• Myckleby kyrka – Långelanda kyrka, 12,6 kilometer (november 2021)

Avslutningsvis: Användbara länkar

– Västsveriges beskrivning av Pilgrimsleden Orust
– Så här beskriver Svenska Kyrkan leden
– Följande information finns hos Orust kommun

Inlägget Pilgrimsled Orust: Långelanda-Myckleby 12,6 km dök först upp på Hemomkringvandring.

När Lars tyckte att jag skulle åka iväg och titta på blommor igår – utan hund – började hjärnan snurra. För det första fanns det väldigt många platser jag ville se. Och för det andra var jag helt oförberedd så jag hade ingen plan. Det gällde att tänka snabbt för att ta vara på dagen, så jag bestämde mig raskt för att åka till Boxviks kile här på Orust.

Det tog inte lång tid för mig att byta om, packa och köra till Boxvik. Där parkerade jag på ställplatsen precis före bron mot Mollösund/Ellös. Solen strålade från en klarblå himmel, men det blåste ändå riktigt kalla vindar från vattnet. Jag klättrade över stättan och började gå den lilla vägen längs Boxviks Kile. Till att börja med fanns det inte så mycket blommor – bara enstaka blåsippor och svalört här och där. Istället njöt jag av att ha vattnet alldeles bredvid mig – och av alla svanarna som simmade där.

Marken var täckt av skogsbingel

Så fort jag passerat sista huset öppnade sig ett helt nytt landskap när vägen övergick i stig.

På på ena sidan av stigen glittrade vattnet bara några meter ifrån mig. Gles lövskog växte på andra sidan, och en bit bort reste sig en dramatisk och brant bergvägg. Till min stora förvåning såg jag att marken var grön! Kunde det vara skogsbingel? Det var knappt så jag vågade hoppas på det, men det var det. Aldrig tidigare har jag sett så många på samma gång, och jag var helt lyrisk där jag kravlade omkring och fotade.

Till slut tvingade jag mig att fortsätta längs stigen och det ångrade jag inte för en sekund. Snart var marken runt mig täckt av blåsippor och skogsbingel om vartannat. Vart jag än såg var det fullt av blommor. Och fjärilar. Vårglädjen fyllde mig och jag var överväldigad av allt det vackra omkring mig.

Hur vacker kan en stig vara egentligen?

Att gå längs stigen var riktigt härligt. Naturen var verkligen storslagen och jag njöt i fulla drag där jag gick. Det var rätt spännande också. Inför varje krök runt berget tänkte jag för mig själv: Undrar om jag kommer att behöva vada för att kunna ta mig runt? Eller kommer jag att behöva vända?

Snart blev stigen lite svårare att gå och när jag kom fram till Rödsvatten var marken relativt blöt. Dessutom låg det en del nedfallna träd över stigen. Här började stigen gå uppåt och mitt enda stopp var för att fota några vitsippor.

Den här stigen blir nog bra

Egentligen finns det ingen led som går den runda jag hade tänkt mig. Min plan var att försöka runda berget, passera Boxviks vette och vika av ner mot vattnet igen via Vargklyftan som jag sett på kartorna från Föreningen Nösund.

I uppförsbacken delade sig stigen i två och ingen av dem fanns med i mina kartappar. Men jag valde den som gick till höger eftersom den gick åt rätt håll. Strax kom jag fram till några hus, och efter att ha konsulterat min favoritapp ”Min karta” såg jag att om jag bara följde den lilla vägen några hundra meter, och sedan svängde höger så skulle jag snart kunna gå längs pilgrimsleden. Den har jag gått en del av tidigare, och vet att den både passerar nedanför vetten och stigen som går ner mot Vargklyftan.

Vandringen längs pilgrimsleden (etappen mellan Nösund och Morlanda) var enkel, även att den innehöll en del uppförsbackar. Underlaget var mest små vägar och skogsvägar. Även här fanns det blåsippor i stort sett överallt, och jag försökte inte ens fota längre. Jag insåg att jag redan hade bilder så att det räckte och blev över. Men jag njöt av omgivningen och vårdagen, och kände att jag nästan fick träningsvärk i ansiktet av det breda leendet som fastnat där.

Vargklyftan och ”stora vägen”

Eftersom jag aldrig hade varit i Vargklyftan hade jag höga förväntningar på dramatik.

Visst var det ett mäktigt berg på sidan av stigen, men jag såg inte till de grottformationer jag läst om. Och det gick alldeles för snabbt att gå igenom den. Vips var jag nere bland några hus och då var det inte långt kvar ner till vägen mellan Nösund och Boxvik. Vägen var rentav inom synhåll.

Igår gick det bra att gå längs vägkanten (som för övrigt är skyltad som en artrik vägkant – vilket är musik i öronen på en blomnörd som mig), men på sommaren lär det vara tät trafik här. När jag kom tillbaka till bilen hade jag varit ute i 2,5 timmar, även att rundan bara var 8 kilometer. Anledningen var givetvis att jag i stort sett varit stilla långa stunder då jag fotat alla underbara vårblommor! Detta var en superhärlig tur och jag minns inte när jag log så mycket och så länge i sträck senast!

För dig som vill veta mer om blommorna i Boxviks kile

I boken ”Botaniska utflykter i Bohuslän”, Evastina Blomgren, Eva Falk, Ingemar Jonasson Evastina Blomgren, Eva Falk, Ingemar Jonasson, är det utflyktsförslag 31. I boken beskrivs hur man går längs Boxviks kile, och även längs vägen mot Nösund. Går man så blir det ”bara” tur och retur.

För dig som vill veta mer om slingan jag gick

Rundan jag gick är en rundslinga, som dock inte är märkt. Jag utgick från ställplatsen (länk till karta och koordinater) och gick över stättan och längs Boxviks kile. Stigen går längs vattnet ända fram till Rödsvatten. Där svänger stigen uppför och mitt i backen valde jag stig som gick åt höger. Den mynnade ut vid hus i Nedergård. Därifrån följde jag väg några hundra meter. Den svänger kraftigt åt höger efter en stund och sedan kommer man på pilgrimsleden. Därefter följde jag den leden förbi Djupevatten, Lilleslätt och nedanför Boxviks Vette. En kort stund därefter svängde jag höger vid skylt Vargklyftan. När man passerat berget kommer man ner till några hus och är snart ute på vägen som går mellan Nösund och Boxvik. Följ vägen åt höger i några hundra meter så är du tillbaka vid utgångspunkten. Jag valde dock att gå i skogen på höger sida av vägen så fort jag kom fram till den för att njuta av ännu några blåsippor. En sak som förhöjde turen idag var att jag inte visste i förväg om det verkligen gick att gå runt berget så som jag hoppades – men det gjorde det!

Inlägget Boxviks kile – tidig blomsterprakt dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom den planerade turen runt några av sjöarna i Herrestadsfjällets naturreservat blev inställd (se gårdagens inlägg) fick jag hitta på något annat att göra idag. Jag valde att gå en av delsträckorna av Kuststigen som går här på Orust: Delsträcka 8 mellan Göksäter och Malö strömmar. Eller tvärtom blev det för mig, eftersom jag började vid kusten och gick ”hemåt”. Etappen är 13 kilometer lång, och ganska utmanande, så det kändes som en värdig ersättare för helgens ursprungliga plan.

Lars skjutsade mig till färjeläget utanför Ellös. När han hade vinkat av oss och önskat oss lycka till började jag och hunden Wilma gå längs asfaltsvägen. Det är bara asfalt några hundra meter. Sedan fortsätter leden genom jordbrukslandskap någon kilometer på mindre vägar. Tyvärr tappade jag bort ledmarkeringarna strax efter att jag passerat några bondgårdar. Jag såg en tydlig markering att jag skulle svänga vänster mot berget, men därefter såg jag inga fler markeringar. I nästa korsning prövade jag båda skogsvägarna, gick tillbaka och dubbelkollade där jag svängt men såga inga markeringar. Lätt frustrerad valde jag att fortsätta nedanför berget, gå upp genom bokskogen vid Uggletofta, följa Husebyleden en bra bit och sedan gå längs pilgrimsleden åt det håll jag visste att Kuststigen gick. Det blev några kilometer extra, men jag fick vacker natur på köpet.

Det dröjde inte alltför länge innan pilgrimsleden och Kuststigen (Orust Tvärs) förenades. Även att den här etappen inte går längs kusten så ger naturen vid sidan av stigen mycket kustkänsla. Till exempel de många små, men dramatiska bergen man passerar. kombinationen mellan berg och luftiga lövskogar. De förkrympta tallarna. Kargheten i naturen. Den här fantastiska naturen följer en hela vägen tills man passerat Slottsberget och utsiktsplatsen Svens Altare. Den här delen av leden sammanfaller med Svens Altare-leden.

Klara dagar ser man långt ut över havet uppifrån utsiktstornet. Idag kunde jag inte gå upp eftersom jag hade med mig vår hund, men här finns bilder från förra helgen då jag och min dotter var uppe i tornet då vi gick Svens Altare-leden, 6 km.

Efter att vi passerat bergstoppen blev det extra spännande för mig, för nu kom vi in på en del av leden som jag inte hade gått tidigare. Nedför berget följde vi en stig som var enkel att gå och strax kom vi till en 4-vägskorsning. Jag är väldigt svag för skyltar och de som stod där var både fina och hade roliga namn. Vad sägs till exempel om ”Snusplan”?

Efter alla höjdskillnader upp och ner i början av leden kändes det väldigt lätt att gå de kilometer som återstod till Göksäter när vi passerat utsiktstornet. Vi gick genom skog på skogsvägar och stigar. Bäckar forsade fram. På sjöarna låg is. Stigarna var hala och blöta och en del av skogsvägarna och grusvägarna var delvis isiga. Den sista delen av denna etapp (från mitt håll sett) går genom odlingslandskap och medeltempot blev genast högre. Innan vi visste ordet av fick vi ringa till Lars och be honom köra till den uppgjorda platsen i Göksäter för att hämta upp oss.

Idag var det extremt blött längs leden och det skulle nästan behövts vadarstövlar. Men man får ta hänsyn till att veckans snö smält och att det dessförinnan varit regnigt en längre period, så jag förmodar att den här etappen är betydligt torrare och vackrare längre fram på våren och sommaren. 17,3 kilometer blev den rutt som jag och Wilma tog, och det är nog troligt att vi går här igen framåt sommaren.

För dig som vill veta mer

Denna etapp av Kuststigen är en del av vandringsleden Orust Tvärs. Etappen är 13 kilometer lång och man får räkna med runt 4 timmar för att gå den i och med att den bitvis är rätt krävande. Underlaget består till största delen av stig och skogsväg, men några kilometer av etappen går på grusväg. En kort sträcka längs asfalt.

Läs på Kuststigens webb om etapp 8, Göksäter-Malö strömmar (Orust)

Fin avstickare från leden

Jag kan rekommendera att gå avstickaren från Malö strömmar och ut till Albertsholmen/Stora Björnholmen (mer info i eget inlägg här). Här handlar det om kustnära vandring. Avstickaren är cirka 3 kilometer tur och retur.

Fler etapper av Kuststigen

Här hittar du länkar till alla mina inlägg från Kuststigen

Inlägget Kuststigen etapp 8 – Malö strömmar-Göksäter dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag är så stolt över min moster Gunnel Carlsson som släppte sin bok ”El camino: En modern pilgrims vandring” tidigare i veckan. Gunnel har alltid vandrat och jag minns att jag, när jag växte upp, hade svårt att förstå hur hon hellre kunde ge sig ut på ”jobbig vandring” på en utlandssemester än att ligga på stranden. Nu är jag själv likadan!

Förra sommaren åkte min moster iväg helt ensam för att gå den kända pilgrimsleden ”El camino”. Hon skickade täta rapporter via mejl till oss som följde henne här hemifrån. Vi fick vackra bilder, och korta beskrivningar av både roliga och sorgliga tankar och händelser. En helt ny bild av min moster växte fram, och jag beundrade hennes mod,uthållighet och beslutsamhet under hela vandringen.

Häromdagen damp det ner ett nytt mejl i min inbox. I mejlet avslöjade Gunnel att hon samlat sina intryck i en bok, ”El camino: En modern pilgrims vandring” och att den precis hade släppts. Efter en snabb sökning på webben hittade jag boken hos Bokus. Det väckte många känslor i mig att se min mosters bok där. Jag är så stolt över henne – både för att hon genomförde sin pilgrimsvandring och för boken.

Om du beställer boken via Bokus får du gärna kommentera här, eller skicka mig ett meddelande så att jag kan visa min moster. Det går också bra att kontakta mig via mejl så skickar min moster boken direkt till dig.

Gunnel har skrivit boken för dig som:

• funderar på att gå en pilgrimsvandring. I boken får du läsa om pilgrimslivet och få inspiration till förverkliga dina drömmar.
• har gått en pilgrimsvandring. Hoppas du känner igen dig och längtar tillbaka i boken.
• aldrig tänkt tanken att du ska gå en pilgrimsvandring. Här får du nya argument, för och emot.
• som är nyfiken och intresserad av vad som händer i den värld vi lever i.

Inlägget Min moster – en modern pilgrimsvandrare dök först upp på Hemomkringvandring.