Man pratar ofta om vardagsäventyr. För mig är nog det bästa att sova ute mitt i veckan, eftersom jag tycker att det är otroligt härligt att få en utenatt mellan två arbetsdagar.

Efter-jobbet-övernattning

Egentligen är nog efter-jobbet-övernattningar ett ”konststycke” som är enklare att genomföra under årets ljusare årstider. Ändå var det just en sådan övernattning ihop med Sofia som blev 2024 års första utenatt för mig. Vi hade bestämt oss för att gå till Katrinevik på grund av att det ligger på gångavstånd från min lägenhet.

Sagolika snögnistrande klippor

Först följde vi en väg, men fortsatte sedan genom en liten stugby och följde en bred stig neråt mot havet. Efter att vi hade passerat en liten tallskog svängde vi ner mot havsviken jag hade sett ut i förväg. Nu var det bedövande vackert eftersom hela landskapet var täckt av pudersnö, frostrosor och is.

Försiktigt tog vi oss över ett isfält (lättare för mig som hade dubbade skor) mot talldungen vi tänkte slå upp tälten i.

Tält på årets första utenatt

Här var marken helt snöfri, men ofantligt kott-rik. Vi flyttade undan så mycket kottar vi kunde innan vi slog upp våra tält på så plana ytor vi kunde hitta. Mörkret hade redan sänkt sig, så till sist fick vi slå på våra pannlampor för att bli klara.

På en klippa strax bortom Sofias tältplats tände jag en marschall för att lysa upp i vintermörkret. Tack vare det upptäckte jag att det fanns en liten jättegryta strax intill. Lite charmigt, men oväntat.

Middag och 3 timmar på klipporna

Eftersom vi började bli hungriga vid det här laget tog jag med mig renfällen ut på klipporna. Där letade vi upp en bra plats att sitta och laga vår middag på. Därefter fortsatte jag elda i min bushbox flera timmar, med medhavda pinnar och plockade kottar.

Eftersom molnen sprack upp ovanför våra huvuden var himlen snart helt beströdd med stjärnor. Vi njöt av hur det mörknade helt runt oss och medan havet skvalpade mot klipporna nedanför. När vi till slut började känna oss lite kylslagna reste vi på oss och gick runt lite för att få upp värmen före läggdags.

Sovdags årets första utenatt

Eftersom vi skulle upp tidigt nästa morgon (mitt alarm stod på 04.00) gick vi i säng ganska tidigt. Som vanligt sov jag som en prinsessa i tältet, så jag kände inte en enda av de cirka 200 kottar som förmodligen låg under liggunderlaget.

På morgonen försökte jag packa min utrustning så tyst som möjligt eftersom jag inte ville väcka Sofia. Jag började jobba två timmar tidigare än hon, och hade bestämt mig för att gå hem och duscha innan jag åkte till jobbet. Det var med lätta steg (trots tung ryggsäck) som jag gick hemåt efter årets första utenatt – här hemma på Tjörn. Hit kommer jag att gå fler gånger!

Länkar till nyårsblogginlägg

2023 Årets första utenatt – Svartedalen
2022 Årets första övernattning – Risveden x 3
2021 – Årets första utenatt – Halle/Hunneberg

Inlägget Årets första utenatt 2024 dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag skulle vara med Tjörns Naturskyddsförening och röja på Björshuvudet slog jag två flugor i en smäll, genom att åka ut redan kvällen innan och tälta där. Det är ändå ett av mina favoritställen.

Dags för fredagsmys

Gråväder och isande kalla vindar från havet är kanske inte det bästa upplägget för en tältnatt. Men jag försöker att hålla på min tradition att inleda helgen med en utflykt. Enligt mig är det nämligen bästa sättet att utnyttja min korta arbetstid på fredagar. Just den här helgen skulle jag vara med Tjörns Naturskyddsförening och röja på ett av mina favoritställen på lördagen. Så jag tänkte att jag kunde åka dit redan på fredagskvällen och passa på att tälta. De andra skulle komma dit på lördagsmorgonen.

Med liten buss ut på landet

Eftersom jag inte har någon bil är det ibland lite klurigt att ta sig fram, särskilt till orter som ligger lite avsides. Men döm om min förvåning när jag upptäckte att man faktiskt kan åka ända till Halsbäck med buss (vägen dit är väldigt smal och krokig – och slutar i havet). Åtminstone om man passar på att åka med den busslinje som kör hem skolbarn. Stort tack till Västtrafik den här helgen också – länk till linje 963. Chauffören hade aldrig haft någon passagerare som velat åka hit, så vi höll utkik efter hållplatsen tillsammans.

Slå upp tält i skymningen

Tack vare att jag fick skjuts så långt hann jag fram precis lagom till solnedgången och slapp gå i mörker. Det blåste kalla vindar så jag fick välja en annan plats än den planerade för att få lite mera lä. Men vid Björshuvudet finns många platser att välja mellan. Underlaget var mjuk strandäng, underlaget helt plant och utsikten mot havet underbar.

Det blev ingen brasa

Egentligen hade jag tänkt laga middagen på min bushbox, men valde gasköket eftersom det går snabbare. Dels var jag väldigt hungrig och dessutom var jag kall om händerna. Så jag satt inne i absiden och lagade min mat, och slapp sitta mitt ute i blåsten.

Med facit i hand var det onödigt att bära med mig ved ut som jag gjorde, men nu hade jag åtminstone möjligheten att välja.

11 timmars sömn i tältet

Det blev en lång och mysig kväll inne i tältets skyddande kokong. Jag får ofta frågan om jag verkligen tycker det är skönt att sova ute. Den här natten var ett levande exempel på just det. Jag sov nämligen 11 timmar i sträck, och hemma brukar jag inte sova mer än max 5-6 timmar. Men det är fantastiskt att kunna sova så avslappnat som jag gör i naturen.

Morgonpromenad vid Björshuvudet

Trots min sovmorgon hade jag tid att gå en liten morgonpromenad. Jag gick över strandängar och ner i skalgrusgropen där vattensamlingarna var täckta av is. Sedan gick jag längs min långa favoritstrand, genom grinden och förbi stranden nedanför själva Björshuvudet. Ända till nästa vik gick jag, genom tätvuxna slånbärssnår.

Stillheten och tystnaden var slående. Inte en krusning på vattenytan, för vinden hade lagt sig under natten. Och jag häpnade över att höra tystnaden brytas av småfåglars kvitter – det är ju ändå november.

Packa och möta Naturskyddsföreningen

När jag var på väg tillbaka mot tältet mötte jag två män från Naturskyddsföreningen som var ute och förberedde så att vi andra skulle ha något att jobba med när vi kom igång. Jag packade mina saker och tältet till det avlägsna ljudet av röjsågar och gick sedan mot parkeringen för att lämna packningen och möta upp resten av arbetsgänget.

Den underbara naturen längs kusten

Jag älskar naturen här vid kusten och uppskattar att gå längs klippor, stränder och blommande strandängar. Tjörns ängar och hagar ligger ofta insprängda mellan berg i lä för hårda vindar.  Dessa öppna små markbitar utgör öns karaktär i lika hög grad som havet och klipporna.

Det är sällan jag tänker på att dessa miljöer växer igen snabbt om de inte betas eller röjs. Alla lågvuxna växter som kattfot, mandelblom och backtimjan försvinner när högt gräs och taggiga buskar tar över.

Jag var med och röjde vid Björshuvudet

Naturskyddsföreningen på Tjörn arbetar med att röja och restaurera värdefulla hagmarker. Igår var jag med dem några timmar när det skulle röjas vid Björshuvudet, som nyligen blivit naturreservat. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, men det var bara att ta en kratta och känna sig som en i gänget.

Några gick med röjsåg och vi andra krattade och bar bort gräs, skräp och buskar till en stor hög som vi sedan eldade upp. Alla jobbade sida vid sida, ibland i tyst samförstånd och ibland under prat och skratt. Det är otroligt så mycket man hinner göra på kort tid när man är många som samarbetar.

Vilken skillnad det blev

Det var extremt tillfredsställande att se skillnaden mellan de ytor vi hann röja jämfört med dem som är kvar att göra i ordning. I vår kommer jag att njuta lite extra av alla blommor, fjärilar och insekter här på en av mina favoritplatser. Nu när jag också dragit ett litet strå till stacken.

Samåkning tillbaka till civilisationen

Efter några timmars arbete vid Björshuvudet blev vi bjudna på bullar. Därefter fick jag skjuts av en av de andra till Skärhamn. Och därifrån är det bara en kvarts bussresa hem till mig.

Information om Naturskyddsföreningen

Vill du också vara med och ge naturen en hand på ett liknande sätt? Då kan du leta upp din närmaste lokalförening – Naturskyddsföreningen finns på många orter.

Inlägget Röja med Naturskyddsföreningen efter utenatt dök först upp på Hemomkringvandring.

I helgen tog jag tåget till Älmhult i Småland, där min bästa vän Linda mötte mig. Ett fullmatat program som skulle bjuda på underbar natur både i och runt sjön Möckeln väntade.

Naturreservaten runt sjön Möckeln

Linda bor inte långt ifrån sjön Möckeln, och det var i och runt den som hon hade planerat helgens upplevelser. Vid sjön kryllar det av naturreservat. Främst är det vattnet och öar i det, men även smala remsor närmast sjön, som är skyddade områden.

Vi gick stigarna inne i några av naturreservaten; Marsholm, Taxås, Kronan och Möckelsnäs. Och det finns många fler! I det här ofantligt vackra och spännande området skulle jag behöva en hel vecka om jag skulle hinna besöka alla naturreservat. Och paddla en lite längre del av Helge å kanotled, som är totalt 9 mil.

Ädellövskog, höstfärger och ängsmark

Med tanke på att största delen av naturreservaten som vi gick i består av ädellövskog kunde vi inte tajmat vårt besök bättre. Höstfärgerna glödde runt oss, både från marken och från träden. Tjocka lager av löv låg runt oss, och ibland var stigen helt dold under det mjuka, frasande täcket. Och sjön Möckeln – den var allestädes närvarande där den skymtade mellan träden.

Blommor var det lite sent för, men en hel del svampar fanns det fortfarande. Eftersom Linda älskar at fota svampar blev det en några stopp av just detta skäl. Men det blir det omvända framåt våren – att jag kryper runt och fotar blommor medan hon väntar. En enda svampbild lyckades i alla fall jag också åstadkomma.

Stigarna i reservaten var relativt enkla att gå, även om några av dem på ett par ställen gick i kuperad terräng. Runt och mellan lövskogarna brer ängsmark och hagar ut sig. Nu, i början av november, mötte vi hästar i en enda hage, för övrigt såg vi inte till några djur.

Självstängande grindar

Däremot måste jag berätta om de fantastiska grindar som fanns längs lederna här: Självstängande! Jag har ofta irriterat mig på att grindar till hagar lämnats öppna av andra som passerat längs leden. Med den här typen av grind slipper man det problemet, och djuren blir kvar i sin hage. Den genialiska lösningen kommer från företaget Grindab. Tipsa gärna din egen kommun eller den som ansvarar för lederna i ditt område.

Östra Möckeln vandringsled

Alla stigar vi gick var delar av Östra Möckeln vandringsled. Det är en led som ännu inte är färdig, men som (när den är klar) ska knyta ihop fem olika naturreservat och kulturreservatet Linnés Råshult. De delar jag gick var otroligt fina, och jag hoppas få komma tillbaka när leden invigs i sin helhet. Den kommer då att vara cirka 3-4 mil lång.

Fakta om leden

På Älmhults kommuns webbsida kan du läsa mer om projektet med den kommande vandringsleden. Dessutom beskriver Naturkartan Möckelsnässlingan som var en av de slingor vi gick. Den är alltså en del av Östra Möckeln vandringsled.

Packraft (och kajak) i Möckeln

Genom sjön Möckeln går Helge å kanotled, och Lindas plan var att vi skulle paddla delar av den, både i ån och i sjön. Men det var så blött överallt att det var svårt att ta sig ner till och upp från ån, så vi valde att hålla oss i de delar som går i Möckeln.

Vilken fantastisk upplevelse detta var för mig som annars enbart vandrar. Nu kom jag ut i sjön, och kunde välja min egen väg där vi kryssade oss fram bland små holmar, stora stenar, öar och vikar. Jag skulle vilja påstå att naturens storhet och fantastiska färger verkligen kom till sin rätt i det gråa höstvädret.

Linda paddlade kajak och tog sig fram mycket snabbare än jag gjorde, men vi var inte där för att tävla. Vi var där för att njuta och utforska olika delar av denna stora sjö. Trots att vatten inte är mitt element kom jag på mig själv vid flera tillfällen att sitta och le brett där jag paddlade fram. Det känns helt otroligt att man kan få så här fina upplevelser med en liten uppblåsbar flotte som man bär i ryggsäcken bland all annan packning!

Vad var annorlunda jämfört med förra paddlingen?

Förra paddlingen jag gjorde var längs Tivedens kanotled och då blåste det rejält. Det gjorde det även när jag använde min packraft i Funäsfjällen, så detta var första gången jag fick njuta av att paddla på spegelblankt vatten. Några timmar – sedan blåste det upp även i Möckeln.

Regnet hängde i luften och det var bara några enstaka plusgrader, så det var ganska bistert. Förra turen frös jag ordentligt om händer och fötter, så jag har hunnit köpa både neoprenhandskar och neoprenstrumpor sedan dess. Och vilken skillnad det gjorde.

Dessutom har jag köpt en paddle leash så att jag kan fästa paddeln i packraften. Om jag tappar den mitt ute på sjön hamnar jag i ett riktigt jobbigt läge – som även kan vara farligt. Så jag är glad för att Linda tjatade på mig om det. Den kostade inte många kronor, så det hade verkligen varit idiotiskt att inte köpa den.

Blir du också nyfiken på packraft?

Om du vill kombinera vandring och paddling är packraft det ultimata sättet. Uppblåsbar, tar lite plats i ryggsäcken och du kan upptäcka helt nya sidor av områdena du vandrar i. Ange koden hemomkringvandring så får du 10% rabatt på hela din beställning om du beställer hos Packraft Sverige.
Gäller till och med 2023-12-31.

Fakta om Helge å kanotled

Hos Naturkartan kan du läsa mer om den 90 kilometer långa kanotleden, som bland annat passerar sjön Möckeln.

Två fina utenätter

När Linda och jag träffas sover vi oftast utomhus, och så blev det den här gången också. Linda hade rekat bra (fattas bra annat, vi var ju i hennes hemomkring som jag vet att hon vistas mycket i), så vi fick fina sovplatser båda nätterna. Platser som jag förmodligen inte hade hittat på egen hand.

Vindskydd vid Möckeln

På fredagen hann vi fram till vindskyddet precis före solnedgången. Och fantastiskt nog blev det en vacker solnedgång, trots att dagen varit grå. Vi tog oss tid att beundra färgerna som spred sig över hela himlen innan vi gjorde i ordning våra sovplatser och tände en brasa.

Sedan satt vi bara där i vindskyddet i några timmar. Tittade på brasan, lyssnade på fåglarna runt oss, pratade, åt lite snacks och bara mådde bra i varandras sällskap. Jag sov som en stock, men vaknade redan före klockan 3 och kände att jag hade sovit färdigt. Därefter slumrade jag från och till, smög upp och kissade, kröp ner igen, och låg och såg den grå morgonen bli allt ljusare.

Efter lite frukost gav vi oss ut på sjön igen.

Tältplats på fantastisk revel

Lördagsnatten tillbringade vi på en fantastiskt vacker revel som går ut i Möckeln. Vi hade tänkt tälta längst ut där det är sandstrand och öppet mot sjön åt båda hållen, men det blåste så mycket att vi inte kunde få upp tälten där (och packraften höll på att flyga bort).

Därför förflyttade vi oss en liten bit bort längs stranden där vi hade lite skydd bakom några tallar. Tälten slog vi upp nära varandra, som ett V, så att vi kunde sitta i våra absider och se varandra medan vi pratade.

Bushbox – en ”villhöver-pryl”

Middagen (frystorkat) lagade vi på min nya bushbox. Jag brukar inte vara prylgalen, men efter min senaste utenatt med Sofia kände jag: ”Jag VILLHÖVER ett sånt kök”. Och vilken grej! Med otrolig liten mängd ved kokade jag på kort tid upp vatten och vi hade sedan en mysig minibrasa som vi matade med små pinnar vi haft med ut.

Man klarar sig otroligt länge på bara ett vedträ. Man får både värme och mysbelysning. Köket heter Bushcraft Essentials Bushbox LF Titanium och tar i stort sett ingen plats alls i packningen. Och bäst av allt: Man behöver inte vara tekniskt/praktiskt lagd för att montera det. Tack vare gångjärn löser det sig i stort sett av sig självt. Jag ska visa detta någon gång framöver, men det var en parentes.

Superfin tältnatt

På grund av blåsten blev vi snabbt kalla, så vi gjorde en ganska tidig kväll. Även denna natt sov jag gott, men betydligt kortare än antalet mörka timmar.

På morgonen packade vi, tacksamma över att det inte regnade som SMHI hade förutspått, och tog oss mot bilen. Därefter gick vi flera vandringsslingor i några av naturreservaten runt sjön Möckeln (se längre upp).

Hemåt med tåg och buss

Efter två dygn, fyllda av tid med min bästa vän, höstvacker natur och äventyr i min packraft var det dags att stiga på tåget i Älmhult och bege mig hemåt igen.

Tre tåg och två bussar senare landade jag hemma på Tjörn, full av upplevelser och nya fina minnen. Vilken fantastisk sjö den är – Möckeln.

Jag är otroligt tacksam mot Linda som delade med sig av sitt fina hemomkring. Älmhult och sjön Möckeln skulle jag vilja åka tillbaka till och stanna länge för att hinna se mer. Och självklart skulle jag vilja paddla mer av kanotleden Helge å. Men det får nog vänta tills det blir lite varmare ute.

Avslutningsvis lite fakta

Sjön Möckeln ligger i flera kommunen, men vi befann oss till största delen i Älmhults kommun i Småland. De naturreservat som vi besökte runt sjön var:

• Marsholms naturreservat
• Kronans naturreservat
• Möckelsnäs naturreservat
• Taxås naturreservat

[instagram-feed feed=21]

Inlägget Möckeln – till fots och till sjöss dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en helt otrolig vandringsdag runt Evagraven och Fiskehålsgraven bestämde vi oss för att ta en tältnatt istället för att åka tillbaka till stugan. Vi valde därför att köra till Flatruet och gå upp till Gaske Miesjehkentjahke.

Från Flatruets parkering utöver slätten

Vi körde upp till parkeringen vid Flatruet, Sveriges högst belägna väg. Därifrån var det ”bara” att följa den väl synliga gångvägen ut mot fjällen. Nu var det inte så bara, utan på en del ställen fick man trixa sig ordentligt för att komma torrskodd genom våtmarkerna.

Tältplats på Gaske Miesjehkentjahke

Men när vi kom upp på Gaske, efter ungefär 3,5 kilometers vandring, öppnade sig världen framför oss. Sjön Stentjärnarna bredde ut sig nedanför oss, och dessutom reste fjällen på sig runt omkring oss i alla riktningar.

Uppifrån berget hade vi utsikt bakåt (utöver det stora Flatruet) och åt alla andra håll. Vi höll litetill vänster, och valde sedan varsin plats för att slå upp våra tält.

Lugn kväll och natt på fjället

När allt var klart slog vi oss ner i våra stolar (nej, de är inte otympliga utan bara överdrag som vi trär över våra liggunderlag – Exped Chair Kit heter det) och bara njöt av hur solen sjönk bakom bergen. Men temperaturen sjönk snabbt den med, så vi gjorde tidig kväll och kröp in i våra tält.

Här sitter vi i lugnet – tack Linda för den superfina drönarfilmen.

Kylig morgon – och renar

När vi vaknade på morgonen var det riktigt kallt – det hade till och med varit minusgrader under natten. Linda drack sitt morgonkaffe, och därefter gick vi en liten runda för att få upp värmen i kroppen. Påpälsade med vantar och flera lager kläder packade vi sedan ihop våra saker och tält, medan renar gick nedanför och runt oss.

Vägen tillbaka till parkeringen gick i skönt avslappnat tempo. Vi hann njuta både av att solen då och då försökte skina igenom molnen, och av alla renar som stod, gick och sprang på sidorna om oss.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var ett helt underbart sätt att inleda vår vecka uppe i Härjedalen/Jämtland på.

Avslutningsvis lite länkar

Turen upp till Gaske Miesjehkentjahke är cirka 7 kilometer tur och retur, om man utgår från parkeringen på Flatruet.

Turen upp till Gaske Miesjehkentjahke beskrivs i boken ”Funäsfjällen, Helags och Ljungdalsfjällen – Vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket, och är tur nummer 40.

Här i bloggen kan du läsa om min förra tur på Flatruet, då jag även gick ner till Stentjärnarna.

Inlägget Tältnatt på Gaske Miesjehkentjahke dök först upp på Hemomkringvandring.

Under två dygn utforskade jag Tresticklans nationalpark och alla dess vackra skogar och många sjöar. Känslan av vildmark omslöt oss, trots nationalparkens lilla format.

Kärt återbesök i Tresticklan

Äntligen fick jag möjlighet att utforska Tresticklans Nationalpark lite mer än när jag var där i vintras. Den gången var jag här med min sambo och våra hundar, men vi fick avbryta turen på grund av sjukdom. Nu hade jag med min väninna Helena och vi hade avsatt hela helgen för vårt lilla äventyr.

Så här beskriver Sveriges Nationalparken Tresticklan: ”Naturen präglas av smala och höga bergryggar som sträcker sig i nordsydlig riktning. Mellan dem ligger myrmarker och långsmala sjöar. Den glesa och karga tallskogen med lav- och mossklädda berghällar, tillsammans med det stora antalet sjöar bildar en rofylld miljö där man kan vandra i flera dagar.”

Att övernatta i Tresticklans nationalpark

Resan upp till Tresticklans nationalpark tog drygt två timmar med bil från mitt jobb, och vi parkerade mitt på eftermiddagen. Solen sken från en klarblå himmel, och vi tog våra ryggsäckar och började gå från huvudentrén ut i nationalparken. Målet var att hitta en bra lägerplats för helgen.

Tillåtet att tälta – men inte att elda

Man får övernatta två nätter i Tresticklans nationalpark, men det är ganska svårt att hitta bra tältplatser. Anledningen är terrängen – det finns få platser som är plana, och dessutom växer det mycket blåbärsris, ljung och andra växter överallt. Däremot är det enkelt att hitta fina platser att hänga upp sin hängmatta (hammock)., så jag valde det alternativet, medan Helena höll fast vid tältandet. Observera att man inte får elda i Tresticklan, men man får använda gaskök.

Jakten på bra lägerplats

Eftersom jag har problem med ena menisken, och därför inte ska bära tungt, hade jag gjort upp en plan. Efter mycket kartläsande på hemmaplan hade jag hittat en plats vid sjön Fiskelös, längs rundslingan markerad med gult, som jag trodde skulle kunna fungera som lägerplats för oss. Både för att den såg plan och torr ut, och för att den låg ganska bra till avståndsmässigt från entrén.

Och till min stora glädje funkade platsen! Där bodde vi hela helgen på en avskild udde som inte syntes från leden, vilket gjorde att vi kunde lämna kvar packningen – även när vi gick lördagens tur.

Lederna i nationalparken

Eftersom vi hade vår lägerplats mitt i nationalparken gick vi inte lederna i ett sträck. Jag har ändå valt att beskriva lederna var för sig, istället för att berätta i den ordning vi gick dem.

Det här hade jag på mig på turen: Skor från Icebug, byxor från Fjällräven, merino-tischa från Super.Natural och ryggsäck från Gregory pack. Ryggsäcken stannade i lägret på alla turer utom den mellan sovplatsen och parkeringen.

Halleleden (Bodalsvikenleden), röd markering – 4,5 km

Mellan huvudentrén och stugan vid Budalsvika precis efter norska gränsen går Bodalsvikenleden på 4,5 kilometer. Den är ingen rundslinga, utan man får gå samma väg tillbaka genom storslagen tallskog förbi trolska små sjöar.

Här får man en fin bild av hur Tresticklans nationalpark ser ut längs stigen som skär genom parken i ost-västlig riktning. Tallskog, blåbärsris, små sjöar och skogstjärnar, klipphällar och myrmarker. Stigen är relativt enkel att gå, förutom sista biten ner mot norska gränsen – där är det mer kuperat och tätare skog.

Budalsvika i Norge

Vi passade på att ta med och äta vår frukost utanför stugan i Bodalsviken (Budalsvika). Därefter gick vi korta sträckor av stigarna i Lundneset naturreservat innan vi vände tillbaka till Sverige.

Om man följer den breda stigen till vänster om stugan och sedan tar vänster i nästa korsning kommer man ner till en sjö. Det finns också en rastplats med bord och bänkar lite längra bort längs stigen, och det är betydligt mer avskilt än att sitta vid den populära övernattningsstugan. Sovplats i stugan hyr man hos turistinformationen i Dals-Ed.

Dessutom ägnade vi en liten stund åt att titta på, och läsa informationen om vaktposten som stod vid gränsen under andra världskriget.

Om man bara har tänkt lägga några timmar i Tresticklans nationalpark är detta en trevlig tur att gå.

Bråtaneslingan, gul markering – 4,3 km

Bråtaneslingan, nationalparkens enda rundslinga är 4,3 kilometer och beräknas ta 1,5 timme att gå runt. Leden börjar 1,5 kilometer från huvudentrén, och man kommer till starten genom att följa den röda leden som går till Norge (se ovan). Så om man bara ska gå den gula slingan blir det ungefär 8 kilometer att gå från huvudentrén, ut till rundan, runt och tillbaka till entrén.

Längs Bråtaneslingan möter man många ”breathtaking views” (tycker det säger mer än ”vacker utsikt” som det heter på svenska). Leden går längs den avlånga sjön Tresticklan och man passerar den ena vackra platsen efter den andra. Här finns faktiskt några ytor som skulle fungera som tältplatser, men de ligger väldigt nära leden.

När leden svänger bort från sjön blir det genast lite höjdskillnader när man ”klättrar” uppåt tallskogen. Sedan går man uppåt och neråt, genom skog förbi otaliga små sjöar och tjärnar. Personligen tycker jag att detta är en stig man ska gå sakta på och verkligen njuta av omgivningen, för allt är vackert här.

Tuvullen som vajar på våtmarkerna, sjöarna som glittrar mellan träden, stigen som vindlar fram mellan gamla träd och högt blåbärsris. Känslan av vildmark är stark när man stannar till vid någon av de mindre sjöarna – till exempel Fisklös där vi hade vårt läger.

Den här slingan kan jag verkligen rekommendera, för den är vacker från start till mål.

Mot Orshöjden, orange markering

Mitt på den gula leden kan man svänga av mot södra entrén och följa en stig markerad med orange. Den här leden är precis som den röda en ”tur-och-retur-led”, eftersom det inte går att köra bil fram till södra entrén. Utgår man från huvudentrén är det en mil åt vardera hållet. Från den gula leden bara 6,3 km enkel väg.

Egentligen var min plan att gå så långt jag orkade på denna led och sedan vända tillbaka på söndagsförmiddagen, men eftersom jag kände av knäna redan efter 1,5 kilometer vände vi. Vi tog oss till Orshöjden, som både Helena och jag trodde var en utsiktsplats. Det var det inte. Nu i alla fall. Men ändå en höjd med ett röse, och på ett ställe såg vi en blånande trädrad långt bort.

Strax nedanför Orshöjden låg en av de allra vackraste skogstjärnarna – Ortjärrnet, så det var trots allt värt att gå den här avstickaren. Där såg vi ett tält. Underlaget var inte helt plant, men de hade åtminstone otroligt vacker utsikt.

Eftersom jag inte gick hela leden kan jag tyvärr inte berätta om hur den ser ut närmare den södra entrén.

Tillgänglig led, 180 + 240 meter

Nationalparkens sprickdalslandskap och stigning fram till nationalparksgränsen (700 meter från entrén) gör att tillgängligheten tyvärr är låg/liten för besökare. Vid parkeringen finns två tillgänglighetsanpassade mulltoaletter och sittbänkar. Därifrån leder en 180 meter tillgänglighetsanpassad stig till en informationsplats.

Man kan sedan följa en tillgänglighetsanpassad rundslinga runt en myr (på bred spång). Längs slingan finns ett tillgänglighetsanpassat bänkbord. Jag måste erkänna att jag tyckte att detta nästan är som ett slag i ansiktet på de personer som åkt ända hit (för det är små vägar mitt i skogen för att komma hit) och som sedan inte kan ta sig in i själva nationalparken. Men samtidigt fint att det ändå finns något.

Utanför de markerade lederna

Den absoluta höjdpunkten på vårt helgäventyr var när vi följde en omarkerad stig som jag sett på kartan medan jag planerade turen hemma. Första gången vi gick förbi stigen missade vi den. Men sedan höll vi koll på våra digitala kartor och kunde vika av på rätt ställe.

Stigen var lätt att följa, även om den bitvis var lite övervuxen. Här blev känslan av vildmark många gånger större än när vi gått de markerade lederna. I den här delen av Tresticklans nationalark var det både tystare och vildare. Vi tog en lång paus vid en vacker sjö, gjorde små avstickare för att fota (och klappa torrakor). Tystnaden och lugnet runt oss var oslagbart.

Stiglöst land på bergsryggarna

Jag visste genom mina efterforskningar (och även boken Nationalparker i mellersta Sverige) att det är ganska enkelt att gå ”off-road” om man följer bergryggarna som går i nord-sydlig riktning. Därför hade jag valt ut en lite längre rygg som vi kunde pröva på, strax intill Styggetjärnen. Om vi gjorde rätt skulle vi komma ner på den röda leden (Norge-leden).

Från början var det lätt att gå uppe på ryggen eftersom stenhällarna låg i dagern. Men när det blev mer växtlighet upptäckte vi att det inte var så stor höjdskillnad mellan vissa av ryggarna. Medan det var stup (precis som karta indikerade) på ena sidan, vilket gav oss fantastiska vyer.

Efter mycket skrattande och trixande hade vi tagit oss genom skogen, cirka två kilometer utan stigar, och vi kom ut minde än 100 meter från den plats som jag hade tänkt mig från början. Det var så otroligt roligt att kunna göra så här i helt okänd terräng. Man behöver vara van att vara ute så att man orkar gå i lite svårare terräng, och man måste kunna läsa karta och kompass. Men wow – vilken härlig upplevelse vi fick.

En massa må-bra-tid i lägret

På grund av mitt knä anpassade vi turerna så att vi inte behövde gå så långa eller snabba sträckor. En följd av detta blev att vi fick en massa tid över att spendera i vårt läger. Där lagade vi mat, låg och njöt av solen och all fågelsång, fotade blommor (jag alltså), läste böcker och bara var i största allmänhet.

Avskildheten skapade en illusion av att vara ensamma i hela parken, och det var lätt att gå ner i varv. Det är sällan man känner sig så hemma på en plats på så kort tid som jag gjorde här.

Liten olycka på väg hem från Tresticklan

På vår tredje dag packade vi lägret och gömde våra ryggsäckar under en gran medan vi gick vår morgontur. Därefter hämtade vi packningen och påbörjade vandringen mot bilen. Dessvärre ramlade Helena rätt illa och adrenalinet kickade in för mig. Medan jag skyndade mot bilen för att lämna min ryggsäck (och sedan gå tillbaka och hämta hennes) kände jag inte av mitt skadade knä över huvud taget. Det tempo jag höll har jag inte gått i på två månader.

På tillbakavägen mötte jag Helena tillsammans med ett gäng belgiska ornitologer. De hade burit henne en bit, och en av dem bar hennes ryggsäck ända till parkeringen. Vi fick gå i sakta mak till bilen, men vi var båda tacksamma för att olyckan inträffade med 1,5 kilometer till bilen och inte när vi var ute på vår tur i oledad terräng.

Fraktur och gips

Dessvärre fick Helena en fraktur på foten/underbenet. Det visste vi ju inte då, men hon kommer att få gå med gips i några veckor. Bortsett från detta fick vi en helt fantastiskt, magiskt härlig helg i Tresticklans Nationalpark.

Slutligen mer info

Som vanligt avslutar jag med länkar och annan matnyttig information. Tresticklans nationalpark ligger i Dalsland. Från samhället Ed tar det knappt en halvtimme att köra till Tresticklan. Det går tyvärr ingen kollektivtrafik hit, men det finns bra parkering även för husbilar – inte enbart personbilar. På parkeringarna finns det utedass.

I nationalparken finns inte så många markerade leder. Men parken är vacker och är den största väglösa och obebyggda skogstrakten i södra Sverige.

Användbara länkar

På nationalparkens egen webbsida kan du hitta mer information. I boken ”Nationalparker i mellersta Sverige – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket kan du läsa både om lederna och om besöksmål i närheten.

Inlägget Två dygn i Tresticklans nationalpark dök först upp på Hemomkringvandring.

Här på Orust finns så många vackra platser, men i det här inlägget tänker jag berätta om två riktiga smultronställen: Bokskogen Himlabacken och Härmanö naturreservat. Bilderna är från förra veckan, 17-18 maj.

Planering av turen

Egentligen skulle jag ha åkt till Höga Kusten för en veckovandring, men ställde in resan på grund av meniskskadan. Istället försöker jag nu vila knät, göra mina rehab-övningar och hitta turer som jag faktiskt klarar av.

Eftersom jag verkligen älskar Härmanö, och speciellt nu under våren med alla blommorna, ville jag prioritera att åka dit. Trots att det är ganska krävande vandring. Jag visste att min väninna Sofia också ville dit, så jag frågade om hon ville följa med. När hon tackade ja insåg jag att även hon sover ute mycket, så jag föreslog att vi skulle tälta längs Husebyleden natten innan. Då skulle vi vara på rätt sida av ön och ha nära till färjan på morgonen.

Bokskogen Himlabacken

Vi valde att åka till Himlabacken först på kvällen, eftersom vi båda två hade jobbat under dagen. Från parkeringen är det vandring längs lättgådd skogsväg i några hundra meter innan man kommer fram till stigen mot Himlabacken.

För mig kommer nog bokskog alltid vara ”något speciellt” eftersom jag älskar ljuset och rymden som finns i dem. När vi hade tagit oss uppför backen letade vi upp varsin sovplats där vi slog upp våra tält.

Efter att vi gjort i ordning sovplatserna hämtade vi vatten i bäcken och strosade en stund bland prasslande boklöv. Sedan la vi oss medan myggen surrade utanför tältet.

10 minuters bilfärd till färjan

På morgonen vaknade jag innan alarmet hade ringt och tittade förväntansfullt ut genom tältöppningen. Av den utlovade solen syntes inga spår, men bokskogen var lika vacker ändå. Det gick snabbt för oss att packa, så vi var tillbaka vid bilen före den planerade tiden. Trots att det tog lång tid för mig att gå nerför backen, för det frestade på knät något enormt.

I Tuvesvik packade vi om till små ryggsäckar, med lättare packning, innan vi steg på färjan.

Härmanö naturreservat

Personfärjan går mellan Tuvesvik på Orust och Gullholmen, och turen tar bara några minuter. Även att jag har varit på Härmanö relativt många gånger längtar jag alltid tillbaka och vill se mer av ön. Sofias väninna Linnea som också var med oss upptäckte ön för första gången, och det var underbart att dela hennes glädje.

Blomsterängen Kalvhagen

Från samhället följde vi vägen söderut till första avtagsvägen mot Kalvhagen. Efter bara några hundra meter längs stigen nådde vi blomsterängen och jag blev nästan andlös när jag såg alla gullvivor. Medan de andra satte sig och kokade kaffe gick jag en sväng och tittade på blommor, bland annat getrams och tjärblomster.

Eftersom jag redan här, efter några kilometer av ganska enkel vandring, kände av knät bestämde vi oss för att gå olika vägar. Sofia och Linnea fortsatte stigen ut mot havet (Långekilen) och Svensbo, medan jag tog en enkel skogsväg ut mot vägen. Sedan stämde vi träff vid korsningen vid Myren.

Slingan Stenvik-Skålldalen

Vår tajming var i det närmaste perfekt. Eftersom jag tidigare har gått rundan som de andra gick hade jag ganska bra koll på tidsåtgången. Så jag kunde unna mig att strosa fram, och fota blommor längs vägen. Därför behövde jag inte vänta mer än några minuter på mötesplatsen innan de andra dök upp.

När vi bara några minuter senare kom till korsningen med skylten Stenvik tittade de frågande på mig. Egentligen var min plan att gå raka spåret längs stigen mot Härmanö Huvud, men knät kändes ganska bra. Så vi tog slingan ut mot Stenvik och fick därför extra vyer ut mot havet.

Sista biten går ner mot Skålldalen och där når man även skyltar och stigen vi kommit på om vi inte svängt av. Här gick vi lite fel, trots skyltar, och till min stora lycka hittade jag två exemplar av granspira tack vare det.

Och så höjdpunkten – Härmanö Huvud

Från Skålldalen går man uppe på berget och passerar flera små höjder med rösen. Den markerade leden tar sedan av åt vänster, mot Skållehus.

Men som vanligt ville jag till Härmanö Huvud, som jag tycker är det vackraste på hela Härmanö, så vi tog oss ner mot strandängen. Det var väldigt lite vatten, och därför enkelt att ta sig över.

Lunch och bad

Vi inledde med ett besök på dasset (superlyxigt med ett dass intill stranden). Sedan rundade vi klipporna och satte oss på vår egen strand för att äta lite lunch.

Sofia och Linnea tog även ett bad medan jag kokade upp vatten. Här tillbringade vi sedan en längre stund i solen, medan oreäkneliga makaon-fjärilar svävade runt oss.

Toppbestigning

Innan vi skulle vända tillbaka mot färjan gick jag i sakta mak upp mot toppen, medan de andra tävlade. Utsikten med havet på flera sidor och den karga, steniga Härmanö på ena sidan, är så mäktig.

På tillbakavägen gick jag stigen tills jag kom till vägen, och sedan fortsatte jag den ända upp till hamnen. Sofia och Linnea gick den svårare stigen mot Skållehus, och fick småspringa på slutet för att hinna till färjan. Vi var ute i 8 timmar och på den tiden tog sig de andra ungefär 17 kilometer och jag lite kortare.

En liten sammanfattning

För mig är det i stort sett omöjligt att göra en kort resumé av ett så fantastiskt dygn i bokskog och kust. Så sammanfattningsvis får jag nog bara säga; sagolik natur, otroligt väder och lycka.

Och slutligen lite länkar

• Kartlänk till parkering, Husebyleden/Himlabacken
• Här ligger bokskogen (kartlänk)
• Parkering intill hamnen (ungefärlig punkt, men det är skyltat)
• Västtrafiks tidtabell för färja linje 381 Tuvesvik-Gullholmen (och Härmanö)
• Boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket beskriver tur 29 och 30 en del av den sträcka vi gick lite utförligare.
• Och så givetvis mina egna blogginlägg från alla besök på Härmanö

Mina instagrambilder härifrån

[instagram-feed feed=19]

Inlägget Två smultronställen, Orust kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag har prioriterat att vara ute framför att skriva blogg har jag nu fyra övernattningar (och en solnedgång) från den senaste månaden att berätta om. Två av dem var tillsammans med min sambo och våra hundar, och två på egen hand.

Tältning i hemmaskogen

Jag hade varit lite svag efter att ha haft feber och hosta i över en vecka, men längtan ut höll på att göra mig galen. Så jag gick bara ut i hemmaskogen (2023-02-11) och slog upp tältet 1,5 km från huset. Det blev en bra kompromiss mellan mitt behov av natur/friskluft och att ta det så lugnt som kroppen säger att jag behöver.

Eftersom jag hade smittat sambon så var han inte i skick att följa med ut, men själv kände jag mig mycket piggare efter mina 16 lugna timmar i skogen.

Tältning vid Gårdsjön

En liten tur runt Gårdsjön, Stenungsund, blev det igen 2023-02-18 (se länk till inlägg om förra besöket). Den här gången stannade vi och åt mat och tältade längs leden.

Jag, Lars och våra hundar fick en fantastisk stjärnklar kväll vid brasan. När vi kom ut på eftermiddagen var det strålande solsken och 8 plusgrader. När vi vaknade på morgonen låg det is på sjön. Härligt, friskt och vackert! Och när solen steg värmde den underbart!

Jag tycker alla ska unna sig mera vardagsäventyr som det här!

Under bar himmel, Verleskogen

Häromnatten sov jag med bara den stjärnklara himlen som tak. Jag älskar att ligga och titta på månen och stjärnorna – varm och go i min sovsäck. Under natten blev det någon minusgrad, och det blåste lite lätt från sjön, men jag fick en underbar upplevelse att minnas länge. Särskilt med tanke på den magiskt maffiga solnedgång vi fick på kvällen (2023-03-03).

Min sambo Lars och hundarna sov några hundra meter bort under en tarp, men just den här gången kände jag att jag ville sova under bar himmel.

Den vackra platsen är Verleskogens naturreservat i Risveden (Västra Götalands län) och jag hade bara varit där en gång tidigare (länk till mitt inlägg från första besöket). Då regnade det när vi gick vandringsleden genom reservatet. Nu hade vi betydligt mysigare väder.

 Morgonrundan med hundarna runt hela reservatslingan (3,5 km) som jag gick före frukost blev pricken över i. Lyxigt fin start på helgen.

Tältning vid havet, Orust

Eftersom det soliga vädret vi haft sista veckan skulle fortsätta resten av helgen ville jag passa på att sova en natt i mitt eget tält. Så igår eftermiddag (2023-03-04) åkte jag ut mot Hälleviksstrand här på Orust på eftermiddagen.

På grund av starka vindar tog det en bra stund att få upp tältet (bra träning skrev min sambo i SMS), så jag höll på att missa dagens solnedgång. Nu blev den inte lika maffig som den jag fått kvällen innan, men solnedgång över havet är ändå alltid vackert. Dessutom fick jag sällskap av de två planeterna Venus och Jupiter.

Det blev snabbt kallt i vinden, så jag satt i absiden och lagade min mat. Sedan la jag mig i sovsäcken ganska tidigt, och låg där och lyssnade på vinden och på alla gäss, svanar och andra fåglar som flög över tältet.

I morse gick det smidigt att få ner tältet och jag kände mig glad och nöjd när jag gick de 40 minuterna över klipporna tillbaka till bilen.

Fakta om utrustningen

Eftersom det ofta kommer frågor om vilken utrustning jag har så skriver jag det i förväg den här gången.

Observera att man inte behöver köpa en massa dyra prylar om man bara ska vara ute då och då – man klarar sig lätt med enklare utrustning även på vintern (se tips i tidigare blogginlägg).

Inlägget Fyra övernattningar och en solnedgång dök först upp på Hemomkringvandring.

Äntligen, äntligen, äntligen har jag fått sova i mitt tält! Efter att ha dreglat över en massa tältsidor på webben hela förra året är jag nu ägare till ett alldeles eget Reinsfjell Superlight 2 från Helsport.

För tidigt att skriva en recension

Givetvis kan man inte göra någon seriös recension efter bara en natts användning. Så här kommer jag bara att berätta några saker som jag reagerat på spontant efter första natten.

Till havet direkt efter jobbet

Efter jobbet igår åkte jag bara kilometer från arbetsplatsen och parkerade bilen vid havet. Därifrån gick jag en kortare sträcka (runt 2 km) för att komma till viken där jag tänkt slå upp mitt tält. Det var redan tidig skymning, och jag ville hinna få upp tältet innan det blev mörkt.

Att vilja slå upp tältet i dagsljus hör till vanligheterna, men det blir än viktigare när man har ett nytt tält. Visserligen hade jag tränat en gång, hemma i vardagsrummet (se Instagraminlägg), men ändå.

Det tog en stund att få upp tältet

Trots att strandängarna var väldigt våta hittade jag en bra plats som låg lite högre och därför var torr. Det gick riktigt smidigt att få i 2 av de 3 bågarna i tältet. Kanalerna går på insidan av yttertältet och är generösa i bredd. På vissa tält som jag har prövat tidigare har smala kanaler dessvärre varit ett problem.

Den 3:e bågen ska liksom korsa de andra två, och det var lite knöligt att komma på hur jag skulle göra detta på bästa sätt. Det var lite trängre att få igenom denna båge – men skam den som ger sig. Och nästa gång kommer det att gå lättare och snabbare eftersom jag nu har bättre koll på läget.

Jag gillar även att man bara behöver trilskas med koppar som bågen ska ploppas in i på den ena sidan. På andra sidan är det en hållare inne i själva kanalen, så det är bara att trycka i den. Superbra!

Samla ved, såga och elda

När mitt Reinsfjell var uppe var det nästan mörkt och jag fokuserade då på att samla ved. Redan på väg ut hade jag passat jag på att bära med mig lite brännbart material som låg på marken längs stigen. Men att kalla det för ved vore nog att överdriva.

Nu gick jag tillbaka upp i skogen och samlade mer. Sedan ställde jag mig vid eldstaden som finns på plats och sågade upp grenarna i lämpliga längder (jag fattar inte hur jag kunde tycka att en hopfällbar såg var en killgrej! Det är helt klart en tjej-grej! Min kommer från The General Prepper och heter Silky Pocketboy.

Även tid att njuta såklart

När jag hade en stor vedhög och en massa småkvistar lagade jag lite mat på mitt kök innan jag tände brasan. Det var inte helt lätt med de blöta grenarna, men det gick!! Sedan låg jag på liggunderlag och renfäll och njöt av lugnet, eldens sprakande (hehe och vedens fräsande) och någon enstaka sjöfågels ljud.

Dags att inviga tältet

Min prinsessan-på-ärten-säng

I mörkret finns inte mycket att göra, så redan 20.30 gick jag och la mig i min ”prinsessan-på-ärten-säng”. Liggunderlag, uppblåsbart rektangulärt liggunderlag 10 cm (Sea to Summit Etherlight), renfäll, fluffig sovsäck (Helsport Rago Lady Xtreme) och en skön kudde (också den från Sea to Summit). Ärligt talat känns det omöjligt att frysa – eller ligga obekvämt – på denna bädd.

Några saker som jag gillar med Reinsfjell

När det kommer till själva tältet så gillade jag det stora utrymmet (hehe, det är ju ett 2-mannatält men jag var ensam) och framför allt takhöjden. Jag kunde sitta rak i mitten och ändå ha en decimeter kvar upp till taket. Kanske bör jag tillägga att jag är 168 cm lång så du får en uppfattning om utrymmet.

Tältet är bra ventilerat och det fanns inte en ens tillstymmelse till någon kondens på insidan av tältet i morse – trots att jag sov intill havet på strandäng som var väldigt blöt.

Morgonpromenad och sol-jakt

När jag vaknade i morse gick jag en liten tur på cirka 1,5 kilometer längs havet för att vänta på soluppgången. Men det blev ingen soluppgång – bara mera grått.

Lätt att ta ner tältet

Sedan tog jag ner mitt Reinsfjell Superlight 2 och det gick på ett kick. Jag gillar att det fanns så gott om plats i packpåsarna. Superbra för mig som har kalla händer. Det är nämligen svårt att packa ner saker i trånga påsar när man fryser.

Det enda som var svårt var att vika ihop tältet footprint i vinden. Till slut struntade jag i att följa vikmärkena och vek på mitten, på mitten igen osv tills det var en liten rektangel. Och tro det eller ej – men den gick ner i sin lilla förpackning.

Riktigt nöjd med första natten

Jag är så nöjd med min första natt i mitt alldeles egna tält! Och med lugnet, glädjen och friheten jag fick under min egentid ute.

Mer info om tältet Reinsfjell Superlight 2

Reinsfjell Superlight 2 är ett självstående kupoltält som kommer från norska Helsport. Vikten är 2,2 kg och måtten 120x230x105 cm. Mer fakta om tältet hittar du hos Helsport

Inlägget Invigning av tält – Helsport Reinsfjell dök först upp på Hemomkringvandring.

Det jag vill ska vara tongivande i mitt liv under 2023 är natur, vandring och friluftsliv – precis som innan. Därför kändes det extra bra att vi kunde ha vårt nyårsfirande mitt i naturen, och inleda året med en tältnatt.

Inga nyårslöften

Inför det nya året har jag inte avlagt några nyårslöften. Varken om att gå ner i vikt, ha en utenatt i månaden eller något annat. Istället vill jag fortsätta göra mitt bästa för att vara i nuet, utforska det jag har omkring mig, och glädja mig även åt små detaljer.

Visst har jag förhoppningar om att kunna gå nya leder, besöka nya naturreservat och se nya växter. Min önskelista är väldigt lång, men för mig är det viktigare med kvalitet än kvantitet. Därför får det ta tid. Jag ser hellre hälften så många ställen, men hinner titta på dem ordentligt än att rusa igenom dem.

Nyårsfirande med tältnatt

Tack vare att våra tonåringar hade andra planer kunde vi planera för nyårsfirande i skogen. Eftersom både jag och min sambo är ute mycket hade vi många förslag på platser som kunde passa. Till slut landade vi i att åka till Svartedalen i grannkommunen.

Vi slog upp tältet utanför naturreservatet

Den här gången valde vi inte någon av alla de vackra platserna som finns inne i naturreservaten. Istället slog vi upp vårt tält strax utanför reservatsgränsen, intill Kroksjön. Det var en vacker plats, och extra roligt att vi paddlade förbi strax nedanför tältplatsen 2020.

Det började redan skymma när vi kom fram runt klockan 15, och regnet hängde i luften. Därför prioriterade vi att få upp tältet snabbt och även att spänta upp ved så vi kunde elda i kaminen. En säck ved hade vi med oss ut. Några regnstänk hann vi få på oss innan vi kunde göra oss hemmastadda i tältet.

Eldning, middag och lugn tid

Sedan följde några väldigt lugna och härliga timmar. Vi satt och pratade, gosade med hundarna, eldade och lagade lite middag.

För oss var det här ett perfekt nyårsfirande, och ännu bättre för hundarna, som fick lugn och ro. Här ute i skogen var det ingen som sköt några raketer eller smällare. Runt klockan 17 hörde vi fyrverkerierna från Bohus fästning, och vid tolvslaget smällde det på avstånd från flera håll. Men för övrigt var det väldigt tyst.

Vi fick sova gott

Om jag ska vara ärlig så orkade vi inte vara vakna ända till tolvslaget, men det var bara 30-40 minuter kvar när vi sa godnatt. Hundarna somnade som stockar – Balder på sin sovsäck och Wilma i sin. Precis som vanligt.

Jag invigde faktiskt en ny sovsäck själv också – min julklapp som är en riktig vintersovsäck. Hittills har jag använt en 3-säsongssäck, men jag är så frusen av mig att jag verkligen behövde en varmare på vintern. Tyvärr fotade jag den inte, men jag sov som en prinsessa i den fluffiga sovsäcken (Helsport Rago X-treme Lady). Nästa gång ska jag försöka fota.

Underbar frukostplats

På årets första dag hade vi en otroligt vacker frukostplats precis utanför tältet. Dimman låg över sjön som delvis var istäckt. Här var det lätt att bara vara och starta det nya året på rätt sätt.

Jag önskar dig ett fint 2023

Det är inte alla som vill eller kan fira nyår utomhus, men jag är oerhört tacksam. Tack för att du läser mina inlägg – det gör mig alltid glad att veta att mina tips gläder andra. Jag önskar alla läsare och följare ett riktigt fint ute-år 2023, med detta bildspel (klicka för att öppna):

Vill du veta mer om Svartedalen?

Här kan du frossa i text och bilder från alla mina turer i Svartedalen – både i och utanför naturreservaten.

Avslutningsvis kommer en länk till Länsstyrelsen där du kan läsa mer om Svartedalen och naturreservaten här.

Inlägget Nyårsfirande i tält, Svartedalen dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom våra vänner Yvonne och Peter driver turismverksamhet (Pevon Ecoturism) är det svårt att hitta lediga datum för gemensamma aktiviteter. Därför bokade jag och min sambo in den här helgen för ett härligt utedygn med dem redan i våras.

I vanliga fall brukar jag strosa fram, och att lägga mycket tid på varje plats jag besöker. Men den här gången ville jag ta vara på tiden och ge våra vänner ett utedygn med så många fina intryck som möjligt. Därför hade jag planerat in tre olika turer.

Härön (grön + blå led)

Precis som alla fredagar slutade jag jobba tidigt, och då väntade de övriga på mig på parkeringen. Därifrån åkte vi till Kyrkesund där vi parkerade och gick den korta promenaden till färjan i duggregn. Eftersom överfarten bara tar runt 2-3 minuter så vi var snart framme.

Norra stigen på höstigt Härön

Efter en kort promenad genom samhället följde vi den norra stigen (markerad med grönt, och den är även den av Kuststigens rundslingor) mot Ängen. Runt oss skiftade naturen till höstens färgglada kostym och vi konstaterade att naturen var lika vacker i regn.

När vi gått tre kilometer, i lite högre tempo än ”gå, lufsa och utforska-tempo” var vi framme vid den vackra ängen mitt på Härön. Här vek vi av från den gröna leden och gick istället in på den blå leden (i mitt inlägg från slutet av augusti kan du läsa mer om leden).

Blå leden bjöd på hav och klippor

Så fort vi kom ut på den blå leden möttes vi av ett helt annat landskap. Eftersom den leder upp på klipporna fick vi stora vyer ut mot havet.

Medan vinden slet i våra kläder (och mitt hår) gick vi pratande och skrattande i det vackra kustlandskapet. Tack vare att jag gått här för bara några veckor sedan hade jag ganska bra koll, för de övriga var det premiär att gå här.

Som tur var fanns det även platser med lä, så vi unnade oss en fikapaus längs vägen innan vi gick tillbaka mot Ängen.

Vid Ängen passade några av oss på att använda dasset innan vi tog den södra stigen (1,7 km) tillbaka mot hamnen. Återigen blev vi överväldigade av alla höstfärger som omgav oss. Vår tajming var perfekt, och vi hann precis med färjan som gick 3 timmar efter att vi kommit ut till Härön.

Björshuvudet (liten tur och tältning)

Från parkeringen i Kyrkesund hade vi bara en kort bilfärd på 6 kilometer framför oss till startpunkten för vår andra tur under vårt utedygn. Medan vi körde upphörde duggregnet, och himlen såg något ljusare ut. I Halsbäck lämnade vi bilarna och gick ut mot en av mina favoritplatser, Björshuvudet.

Upp med tälten i blåsten

Den starka vinden, och regnet som hängde i luften, inbjöd inte till några längre stopp under den två kilometer långa promenaden. Istället fokuserade vi på att komma fram så att vi skulle hinna få upp tälten, och göra upp eld för matlagning, innan det skulle mörkna. Eftersom jag övernattat här 6 gånger tidigare (och Lars 2) hade vi bra koll på vilka platser som kunde fungera.

Samla ved och göra upp eld för middagen

På grund av att det mörknar snabbt, särskilt molniga dagar, bestämde vi oss för att dela upp oss. Killarna gjort klart ”boplatserna” medan Yvonne och jag gav oss upp i den närliggande skogen för att leta efter brännbart material. Den här gången hade vi tur, för vi hittade ett ställe där man någon gång röjt utan att ta bort riset. Därför var det lätt att göra fina fynd som vi kunde bära (och dra) med oss tillbaka till lägerplatsen.

Lars hade redan gjort upp en liten brasa med hjälp av medburen ved, och nu satte han igång att såga även det vi haft med oss. Efter en stund bad jag att få prova, för det såg så enkelt ut. Och det var det – han kommer nog inte att få ha sin hopfällbara såg ifred i framtiden.

Lyxiga hamburgare och prat vid brasan

Sedan dröjde det inte länge innan vi kunde lägga våra 200-grams hamburgare på det medhavda grillgallret. Våra vänner hade dessutom med både bacon och god ost, så när vi sent omsider fick vår middag blev det en riktig festmåltid.

Resten av kvällen satt vi i brasans sken och njöt av sprakandet, och lugnet från naturen fyllde oss. Varken samtalsämnena eller skratten tog slut, så vi blev sittande länge vid vår lägereld. Men framåt midnatt kände jag mig riktigt trött, vilket ledde till att allihop valde att krypa in i tälten.

Till vår glädje hade vinden mojnat vid det här laget, så det var lugnt och behagligt att lägga sig. Själv somnade jag i stort sett så fort jag la mig i sovsäcken, och nästa dag fick jag höra att det varit likdant för de övriga.

Frukost och mini-topptur

Under natten sov jag oförskämt bra (och varmt), så jag kände mig väldigt utvilad när vi började stiga upp runt klockan 08. Eftersom de övriga är kaffedrickare fick vi givetvis starta dagen med en kaffestund innan vi gick på en liten utflykt.

När man överanattar i naturen tycker jag att det ger en större upplevelse om man även gör något i anslutning till övernattningen. Så jag hade föreslagit att vi skulle gå upp på den lilla toppen Björshuvudet innan vi tog ner tälten. Till min glädje hakade alla på, så vi fick en mysig liten tur redan på morgonen.

Sedan återstod bara att ta ner tälten och att gå tillbaka till bilarna för att åka vidare mot den sista av de tre planerade turerna.

Sundsby (Rådjursstigen, Solklinten och grottorna)

Visserligen var våra vänner redan nöjda med allt de fått se på Tjörn, men som grädden på moset ville jag visa ett favoritställe. Nämligen lite av det som finns längs vandringslederna på Sundsby Säteri. Dit hade vi 15 kilometer att köra på små krokiga vägar.

Kuperat, trånga passager och grottor

Vi gick ut på min favoritled Rådjursstigen (här har jag beskrivit leden mer ingående) som är 3,5 kilometer. Men med de avstickare som vi gjorde gick vi nog 5,5-6 kilometer. Det var så roligt att få visa detta fina område för Peter och Yvonne.

Inte nog med att det finns en massa häftiga passager och grottor, här finns även vackra lövskogar och krumma tallar.

Skogar av olika slag

Dessutom går vandringsleden genom stora lövskogar, över klippor med krumma tallar, och till och med in i en bokskog. Marken är på många platser täckt av blåbärsris.

Korv och bröd med havsutsikt

Vad är en utflykt utan fikapaus? Ingenting alls, skulle jag nog säga. Så efter att vi utforskat grottor, klämt oss igenom otaliga trånga passager och varit uppe vid Solklinten och sett på utsikten, satte vi oss på en klipphäll en bit ifrån leden.

Eftersom både jag och Lars hade med våra kök gick det snabbt att koka goda korvar till vår lunch. Utsikten ut mot havet var magnifik, och även här såg vi hur björkarna längre ner började skifta i gult. Det här blev en fin, god och värdig avslutning på vårt utedygn!

Inlägget Ett fint utedygn på Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

För mig är det ingen ”stor grej” att övernatta i naturen. Redan när jag var liten var jag på hajker och läger med scouterna några gånger varje år. Dessutom hände det (enstaka gånger) att mina föräldrar fick för sig att vi skulle sova ute. Men jag förstår att det kan vara en hög tröskel att kliva över om man inte har med sig utesovandet sedan barnsben.

OBS! Artikeln innehåller reklamlänkar till Widforss.

Har sova-ute-dröm, men….

I många av de forum och Facebook-grupper som handlar om vandring framkommer det ofta att människor, främst kvinnor, faktiskt inte vågar sova ute. Åtminstone inte ensamma, och det är något jag tycker är väldigt sorgligt; att man egentligen vill, men inte vågar. De går miste om chansen till oändligt många fantastiska upplevelser som de annars hade kunnat få.

Vad är det egentligen som lockar?

Gissningsvis finns det lika många skäl till att vilja sova ute som det finns människor med ute-sovar-drömmar. Eftersom jag är nyfiken av mig har jag ställt just frågan om vad det är som lockar till en grupp på drygt 700 personer. Personerna i gruppen säger sig vilja sova ute, men har aldrig (eller nästan aldrig) gjort det. Av deras svar kan jag se ett mönster.

Man vill ha en större naturupplevelse

De allra flesta drömmer om utenätter för att få en (större) naturupplevelse. Väldigt många använder orden ”frihet” och ”frihetskänsla” när de beskriver anledningen till att vilja sova ute, och jag tycker att det är fantastiskt härliga ord.

Sedan är det, vilket kanske kan tyckas självklart i sammanhanget, naturupplevelsen man vill ha. Många nämner att de vill uppleva känslan av närheten till naturen. Att själva vara en del av naturen och få naturupplevelser dygnet runt.

Dessutom är det många som vill kunna se upp på stjärnhimlen, se månsken och förstås soluppgångar och solnedgångar. Det förstår jag för det är lika magiskt varje gång.

Önskan kan också uppstå av praktiska skäl

En liten del vill sova ute av mer praktiska skäl. Till exempel att det är ett billigt sätt att uppleva nya miljöer. Eller att man kan nå platser som man inte har möjlighet att uppleva om man bara gör en dagstur.

Hinder för att sova ute

När man nu har allt detta fantastiska som lockar och sporrar till att sova ute, vad kan hindra en? Vad är anledningen till att man inte gör det, trots att man både har önskan och viljan? Detta var också en fråga jag ställde i min enkät. I de flesta fall såg jag att de som svarade faktiskt skulle kunna sova ute – trots att de inte själva upplever det så.

Fysiska eller medicinska hinder

Fysiska hinder som sjukdomar och krämpor är de svåraste att komma förbi. Däremot kan man i många fall, men jag kan tyvärr inte säga alla, anpassa sitt äventyr så att det fungerar. Om man tänker om och ändrar ambitionsnivå kan man ofta hitta sätt som gör det möjligt att ändå ta sig ut.

Rädslor / osäkerhet

Det gjorde mig så ledsen att många av kvinnorna som besvarade enkäten radade upp rädslor som hindrar dem att sova ute. Både för att jag lider med dem, men också för att rädslorna i de flesta fall är helt ogrundade. Här kommer några av sakerna som man är rädd för:

• Rädsla för vilda djur
• Rädsla för insekter (knott, mygg, fästingar, övriga insekter)
• Mörkrädd
• Fryser väldigt lätt (Kanske kan man få lite tips i min artikel om att vintertälta?)
• Oro över att det ska vara obekvämt
• Känns otryggt att vara ensam, men saknar sällskap
• Vill ha en toalett i närheten
• Rädsla att bli rånad eller våldtagen
• Osäkerhet kring var man får tälta

Fakta och pepp kommer under hösten

Jag menar absolut inte att bagatellisera, utan förstår att rädslorna finns där på riktigt. Men jag tror att med större kunskap skulle rädslorna minska, så jag planerar att skriva upplysande artiklar inom detta område under hösten.

Man saknar utrustning

En väldigt stor andel av dem som besvarade frågan saknar dessutom utrustning för att sova ute. Anledningarna till detta är främst att det är dyrt (särskilt om man ska köpa till en hel familj), att man har för lite kunskap och att det känns oöverstigligt att sätta sig in i vad som behövs.

Olika sätt att sova ute

Tält

Jag tror att tält är det vanligaste sättet när man ska sova ute i Sverige. Det är först på senare år, sedan jag träffade min sambo, som jag själv börjat tälta. Ja, förutom när jag var liten och var scout förstås. Då tältade jag några gånger varje år. Och även någon enstaka gång med familjen.

Fördelar med tält

• Friheten att kunna välja sovplats (nästan) var man vill
• Fördelen att sova nära naturen, men med skydd mot väder och vind
• Man kan dela övernattningsupplevelsen med någon annan
• Packningen och kängorna ligger skyddade mot regn, dagg och frost
• Inne i tältet sover man myggfritt
• Vissa tält är förberedda för eldning i kamin

Nackdelar med tält

• Man behöver hitta en plan yta stor nog för tältet
• Beroende på tältmodell kan det vara trångt och obekvämt, till exempel när man ska byta om (men testa tipi-tält – i dem kan man stå upp)
• Kottar, stenar, rötter med mera kan vara obekväma att sova på
• Man måste bära med sig tältet i packningen

Vindskydd

Under alla år som jag varit ensamstående mamma med en liten flicka (som nu hunnit bli 15 år) har vindskydden som finns i vårt avlånga land varit min räddning. Tack vare dem har jag kunnat ge min dotter och hennes kompisar många minnesvärda utflykter och övernattningar. När man som ensam vuxen ska bära med sig packning för flera personer är det skönt att slippa bära ”huset” också.

Fördelar med vindskydd

• Längs vandringsleder finns ofta vindskydd (markerade på kartan)
• Lyxen att sova på plant underlag
• Man har ett riktigt tak över huvudet och åtminstone 3 riktiga väggar i sitt ”boende”
• Man behöver inte bära med sig sin sovplats
• Inifrån vindskyddet ser man rakt ut i naturen
• Ofta finns grillplatser i anslutning till vindskydden (och ibland även dass)
• Vindskydd är ofta byggda på natursköna platser

Nackdelar med vindskydd

• Vindskyddet man har tänkt sova i kan vara upptaget när man kommer fram
• Man måste hinna fram till det tänkta målet och kan inte vara lika flexibel i var man stannar

Hammock / hängmatta

Sedan jag prövade på att sova i hammock / hängmatta måste jag erkänna att det är ett av de mysigaste sätten jag vet att sova ute. Det ger en större naturupplevelse än att sova i tält, och det är otroligt behagligt att låta sig gungas/vaggas när man ligger i sin lilla kokong.

Fördelar med att sova i hammock

• I hammocken kommer man närmare naturen
• Man kan ligga och se ut genom myggnätet (om man har hammock med myggnät)
• Känslan när man gungas/vaggas av vinden
• Man slipper bry sig om kottar, pinnar och stenar som skär in i ryggen
• Urvalet av platser där man kan övernatta är stort
• Myggfritt boende (om hammocken har myggnät)

Nackdelar med att sova i hammock

• Det kyler mycket mer underifrån än när man sover på marken – så använd alltid liggunderlag i hammocken så att du har isolering under ryggen
• Man måste hitta stabila träd som står på lämpligt avstånd från varandra
• I en hammock är man mer utsatt för väder och vind (men det blir mer skyddat om man använder en tarp ovanför)
• Om man inte är så bra på knopar behöver man någon som visar hur man hänger upp den (eller köp enkla treehuggers och karbinhakar istället)

Under bar himmel

När vi nu ändå pratar om naturupplevelsen i att sova ute så borde det inte finnas något som slår känslan av att sova under bar himmel. Alltså att man bara lägger sig i sin sovsäck (förslagsvis på liggunderlaget också) och tillbringar natten så. Personligen har jag bara sovit så en handfull gånger, men det kommer att bli många fler.

Fördelar med att sova under bar himmel

• Ytan för sovplatsen behöver inte vara större än liggunderlaget
• Man kommer inte närmare naturen än så här
• Direkt från sovsäcken njuter man av månsken och stjärnhimmel
• Packningen blir ganska lätt

Nackdelar med att sova under bar himmel

• Risk för mygg
• Väderberoende – om det börjar regna blir allt dyngsurt
• Packningen står utomhus under natten

Trädtält och taktält

I enkäten var det många som uttryckte nyfikenhet på att sova i trädtält eller taktält. Båda dessa typer är tyngre och man bär inte med sig dem i ryggsäcken. Taktält har jag inte prövat, men det är ett tält som sätts fast på bilens vanliga takräcken. Prislappen på dessa är högre än vanliga vandringstält, men det går även att hyra taktält.

Trädtält har jag däremot prövat flera gånger. Eftersom man sätter upp dem med hjälp av spännband blir det väldigt tungt om man ska bära med sig det. Därför är det vanligaste att man hyr övernattning hos någon som har trädtälten uppsatta och klara redan när man kommer. Jag har prövat detta hos Pevon Ecoturism (Vättlefjäll) och hos Styrsö Vandrarhem (Strömstad/Koster). Mysigt och ett bra sätt att pröva på att sova ute.

Vilken utrustning behöver du

När man läser i olika vandringsgrupper på Facebook, eller andra vandringsforum, får man oftast känslan av att det finns miljarder prylar som man absolut måste ha för att vandra eller sova ute. Men så är det inte! Det är faktiskt bara ett fåtal saker du behöver.

Liggunderlag vill du (nog) inte vara utan

Ett liggunderlag är en av väldigt få saker som jag tycker att man verkligen behöver om man ska sova ute. Både för att få det bekvämare när man ska sova, och varmare.

Om jag bara fick ta med mig en sak ut i skogen skulle jag nog välja mitt liggunderlag. Kanske beror det på att jag börjar bli lite äldre (har ju passerat 50 med råge), men jag får annars lite ont i höfter och rygg när jag sover ute. Därför har jag unnat mig ett bekvämt uppblåsbart liggunderlag som är 10 cm tjockt. Under det brukar jag även lägga ett ”vanligt” liggunderlag. Både för att skydda det dyrare/ömtåligare uppblåsbara och för att öka isoleringen mot markkylan.

Köp utrustning som passar ditt behov

Men man behöver absolut inte köpa ett liggunderlag för flera tusen kronor när man ska sova ute första gången. Liggunderlag finns i alla prisklasser. Vill du ha högre komfort, eller ett lätt underlag med liten packvolym, behöver du dock göra en lite större investering. Fram till för bara några år sedan sov jag oftast på enkla liggunderlag (se exempel).

Jag tycker, som med all utrustning, att man ska tänka igenom vad man egentligen behöver och hur ofta man kommer att använda sina saker. Då får man en bra hint om vilken nivå som är rimlig att lägga sig på.

R-värdet indikerar hur bra det skyddar mot kyla

För dig som inte känner till vad R-värde är (något som ofta nämns när man pratar om liggunderlag) kan jag berätta att det är ett sätt att mäta hur bra ett liggunderlag skyddar mot kyla underifrån. Ju högre R-värdet är desto bättre skyddar det. Under kallare årstider (om man är frusen betyder det alla årstider utom sommaren) bör man ha minst 4 i R-värde. Mitt liggunderlag (Sea to summit Ether Light XT Extreme Mat Rectangular Large) har ett R-värde på 6,2.

En sovsäck behöver du också

En annan förutsättning för att du ska kunna sova gott är att du har en sovsäck. Den skyddar dig både mot mygg, vind och kyla. Ärligt talat är det en av de bästa stunderna jag vet; på morgonen innan man ska ta sig upp ur den sköna värmen i sovsäcken.

Sovsäck för en säsong? Eller kanske för tre?

Det finns sovsäckar för en, två, tre eller fyra säsonger. Sovsäckar för en säsong passar enbart under varma sommarnätter, men vet du att du bara ska sova ute på sommaren kan det räcka med en sådan. Om du inte är väldigt frusen. Det går också att använda en liner i sovsäcken för att öka värmen ytterligare (läs mer om liners en bit längre ner).

Personligen har jag satsat på en 3-säsongs i dun som jag använder året runt, och en lite lättare/tunnare i dun som jag använder vår, sommar och tidig höst. Men jag fryser lätt och brukar använda både liner och varmvattenflaska i sovsäcken under de kallaste nätterna. Självklart väljer jag enbart märken som är fyllda med RDS-certifierat dun som är plockat från icke levande fåglar när jag köper dunsovsäck.

Att tänka på när du väljer sovsäck

Det finns ett otroligt stort utbud av sovsäckar, och det är viktigt att först och främst tänka igenom när på året du kommer att sova ute, hur ofta du kommer att göra det, och om du har speciella tankar kring materialet/fyllningen. Tänk på att inte titta på vilken temperatur tillverkaren anger som extremtemperatur, utan på den som står som komforttemperatur. Oftast står det en temperatur för kvinnor och en för män, för vi kvinnor börjar oftast frysa tidigare än män.

Välj en sovsäck som passar din längd så du inte behöver värma upp kall luft när du lägger dig på kvällen. Titta också på packmått och vikt om det är faktorer som är viktiga för dig. Förra året fick jag till exempel hem en underbar vintersovsäck som tyvärr var så stor att den inte fick plats i min ryggsäck, så den fick åka tillbaka till butiken.

De flesta vill även ha ett tält eller en hammock

Personligen älskar jag att sova under bar himmel, men då är man förstås lite mer beroende av ”vänligt” väder. Så jag förstår att de flesta föredrar tryggheten att ha med sig ett tält eller hammock när de ska sova ute. Det finns oerhört mycket att tänka på när man ska välja till exempel ett tält, så det kommer jag att skriva om vid ett annat tillfälle.

Och några lite mindre nödvändiga saker

Om man som jag tillbringar många nätter utomhus varje år händer det att man investerar i saker som inte är helt nödvändiga. Som en kudde till exempel.

Kudde

Sedan jag började använda kudde kan jag inte sova ute utan att ha med mig den. Det finns sköna kuddar i många modeller. Själv har jag en uppblåsbar från Sea to Summit (Aeros ultralight) som knappt tar någon plats alls i packat format.

Liner

En annan sak som inte är helt nödvändig, men ändå väldigt bra att ha, är en liner, också kallat sovsäckslakan. En liner är en en ”påse” som man lägger inuti sovsäcken. Många sover i liner för att slippa få smuts och svett i själva sovsäcken.

För mig som är frusen har den ett helt annat huvudsyfte – nämligen att höja temperaturen i sovsäcken. Den jag använder på sommaren är är gjord i merinoull. Den är supertunn, men värmer härligt (ska höja sovsäckens temperatur med 11 grader) och är en av mina favoritprylar. Även linern tar liten plats när den är packad.

Jag måste erkänna att jag faktiskt har en liner till, och den är i fleece. Supergo när jag vintertältar. Varma sommarnätter fungerar den att sova i som den är, utan sovsäck. Fleece-linern tar dock större plats i packningen. Men.. under lång tid hade jag bara med mig en tunn fleecefilt från Rusta som jag la inne i sovsäcken, så man måste inte nödvändigtvis köpa dyra saker.

Så här kommer du igång

Att sova ute behöver inte vara ett så stort projekt som man kanske tänker sig. En övernattning behöver inte heller genomföras i anslutning till en längre vandring. Man kan unna sig en utenatt bara för att det är mysigt – eller kanske för att man vill testa/träna.

Om du inte har sovit ute tidigare föreslår jag att du börjar med ett mini-äventyr. För en del innebär det att övernatta i sin trädgård, och för en del att välja en närbelägen plats.

Det jag tycker är viktigast är att man har en reträttväg. Alltså ett sätt att dra sig tillbaka om man känner att det blir för ”stort”. Sover man i trädgården kan man helt enkelt gå in, och annars kan man kanske gå tillbaka till bilen (gå alltså inte för långt bort). Man ska inte se det som ett nederlag om man inte klarar av att sova hela natten första gången. Det är ett framsteg även om man bara låg i sovsäcken och vände sig fram och tillbaka en timme. Nästa försök kanske det funkar hela natten.

Visst vill du uppleva det här?

Efter att du har läst här hoppas jag att du känner dig inspirerad att gå ut i naturen – och kanske även övernatta där. Så ut och njut av frihet och naturupplevelser nu. Men jag varnar – det är beroendeframkallande att sova ute!

Bra-att-ha-länkar när man ska sova ute

Om du letar efter produkter som kan vara bra, användbara eller trevliga när du ska sova ute kan jag rekommendera att du till exempel tittar på tält och vindskydd eller sovsäckar och liggunderlag hos Widforss. De har både har stort sortiment och snabba leveranser.

Letar du mer inspiration om att vara (och sova) ute kan jag även rekommendera Friluftsfrämjandets webb.

Det kommer mera

Eftersom jag fått så många frågor kring närliggande ämnen kommer jag att skriva fler artiklar framöver. Titta gärna in här igen.

Inlägget Allt du behöver veta för att sova ute dök först upp på Hemomkringvandring.

På sista tiden har jag skrivit flera inlägg om Kalvön, och det blir lätt så när man håller på med hemomkringvandring. Att man går många gånger på samma ställe. Men det finns alltid något nytt att se. Just idag vill jag berätta om gul led, som enligt mig är den finaste leden på Kalvön.

Fredagsmys med tältnatt

Redan på fredagskvällen åkte jag, min sambo och hundarna till Kalvöns parkering och bar ut vår packning till udden som ligger till höger om spången (om man följer stenstranden en bit). Där slog vi upp tältet och gjorde oss hemmastadda för natten.

Solen sken, luften var varm och skön och platsen, på fastlandet mitt emot Kalvön, var otroligt lugn och vacker. De enda vi såg var två ungdomar som var ute med sina SUP:ar (i några timmar).

Eftersom det var flera timmar kvar till solnedgången bestämde vi oss för att gå en sväng på Kalvön. Gul led ville jag spara till morgonen efter, men alla övriga kryssade vi runt på medan solen började dala.

Kväll vid Kalvön

När vi kom tillbaka tog vi ett av liggunderlagen och la ut på klipporna. Sedan bara satt vi där tillsammans. Såg himlen skifta i rosa för att sedan mörkna. Lars tog ett kvällsbad innan vi åt kvällsmat på klipporna.

Eftersom vi hade åkt ut i stort sett direkt när jag slutade jobba var jag ganska trött, så framåt klockan 22.30 ville jag gå och lägga mig. Jag somnade direkt och sov som en stock inne i tältet. Gissa om jag var tacksam över att hundarna låg i lugn och ro och inte väckte mig förrän strax före kl. 06!

Ut på gul led i morgonljuset

På morgonen vaknade jag glad och nyfiken på vad som skulle möta mig längs gul led. Jag lämnade Lars och hundarna sovande i tältet och gick iväg i morgonsolen, över spången och ut på Kalvön.

Direkt efter spången står en informationstavla. Varken på den eller i reservatsfoldern finns gul led med. Men om man lyfter blicken så ser man att det går markeringar både ner till höger, mot havet, och rakt fram längs blå och röd led. Jag valde att gå rakt fram, och gå gul led medsols.

Efter 830 meter svänger gul led

Från början går man på ganska upptrampad stig, eftersom det är samma väg som blå led (mot Djupvik). Men efter 830 meter visar gula markeringar att det är dags att vika av. In i skogen, nerför berget och mot en havsvik.

Stigen går längs stenstranden innan den letar sig uppför nästa lilla berg. Förra våren gick jag här med Sofia, men då var inte gul led färdigställd, så det var lite oklart vissa sträckor hur det var tänkt att man skulle gå. Nu var leden tydligt markerad med gula band och romber.

Berg, skog och havsvyer längs gul led

Jag älskade att gå här. Det är en stig i ordets rätta bemärkelse man går på. Skogen vid sidan om mig var ömsom lövskog och ömsom barrskog. Leden är kuperad, och med jämna mellanrum skymtar havet mellan trädgrenarna.

Att gå här fyllde mig med sådan otrolig glädje. Allt, precis allt, var vackert. Och jag hade kunnat stanna för att bara se på utsikten, eller ligga och läsa en bok, eller spendera hela dagen var som helst här. Det finns flera platser där man kan göra en avstickare på mindre än 100 meter och få en avskild klippa med vacker havsutsikt.

Nu bär det av nerför

Efter att ha fyllt sinnena med vackra intryck fortsatte jag stigen som ett kort stycke går brant ner i gammelskog. Härinne kryllade det av orkidén knärot. OBS! Alla orkidéer i Sverige är fridlysta!

Härifrån svänger stigen så vid nästa utsiktspunkt såg jag rakt över vattnet mot vår tältplats.

Ner mot vattnet – sista biten av gul led

Stigen passerar sedan genom skogen, tätt intill en brant bergvägg. Nedanför den väntar fotovänliga vyer ut över vattnet genom lövträden som växer intill vattnet.

Jag ropade till Lars över vattnet och vinkade, innan jag dröjande gick den sista vackra delen av leden.

Bara 2,5 km kort – men så vacker

Strax var jag tillbaka vid informationstavlan strax före spången på Kalvön. Då hade jag varit ute i ungefär 50 minuter och gått 2,5 kilometer. En viss höjdskillnad är det, även om den inte är supertuff. 104 meter uppstigning och 113 meter nedstigning sa min klocka att det var.

Frukost vid tältplatsen – fin avslutning

När jag kom tillbaka till tältplatsen hade Lars både hunnit packa sina sovsaker och koka kaffe. Så det var bara för mig att slå mig ner och hugga in på frukosten. Det blev en fin, och ostressad morgon, och vi hann gå de 600 meterna till parkeringen innan det började komma vandrare och utflyktare till Kalvön.

För dig som vill veta mer om Kalvön

Kalvön ligger i Uddevalla kommun, mellan Orust och Bokenäset. Du hittar hit via väg 160. Mellan Uddevalla och Henån (På Orust) svänger du mot Eriksberg och följer vägen tills du ser skyltning mot Kalvöns naturreservat. Följ skyltarna och parkera på den stora grusytan före bommen ner mot vattnet. Koordinater till parkeringen: 58°16.254’N 11°38.396’E

Se mitt inlägg från förra helgen här på Kalvön

Några av mina instagrambilder från Kalvön

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Gul led på Kalvön, och tältnatt dök först upp på Hemomkringvandring.

Linda (som bor i Småland) är en av de personer som jag tycker om att vandra tillsammans med. När vi lyckades hitta några dygn då båda hade möjlighet att komma ifrån fyllde vi dem med uteupplevelser här i Bohuslän.

Måndag, Orust

På måndag eftermiddag kom Linda hem till oss och åt middag innan vi åkte till andra sidan av ön. Närmare bestämt till Hälleviksstrand här på Orust. Anledningen var att jag ville visa henne min favoritled, den korta men vackra Porsnäsleden.

Ut längs vackra Porsnäsleden

Vi gick leden medsols och kom därför snabbt upp på klipporna med utsikt mot havet. Där letade vi med gemensamma krafter efter de små rösen som markerar leden. Här får man verkligen det bästa av Bohuslän på en väldigt kort sträcka; klippor, glittrande hav, vidsträckta vyer och en fyr.

Det är inte alltid helt enkelt att gå denna led, men det gör den lite roligare tycker jag. Markeringarna duggar inte tätt, och marken är inte helt slät. Efter några kilometer kom vi fram till den planerade övernattningsplatsen.

Natt under bar himmel

Linda hittade direkt en plan yta som passade för tältet hon hade med sig. Att även jag hittade en plan yta gjorde inte saken sämre, så vi började med att göra i ordning våra sovplatser.

För egen del hade jag tänkt sova under bar himmel, så min sovplats blev klar snabbt. Underst ett ”vanligt” liggunderlag, sedan mitt underbara tjocka från Sea to summit, därefter sommarsovsäck med en tunn liner och skön kudde, också från Sea to summit. Egentligen behöver man inte ha så mycket grejer, men jag är rätt frusen av mig. Och vid havet här i Bohuslän är det rätt vanligt att det blåser.

Myggfritt – största delen av natten

Efter en massa prat och fotande av blommor och bär (bland annat sileshår och hönsbär) blev det dags att krypa ner i sovsäckarna. Himlen var vacker ut mot havet och egentligen ville vi inte sova bort en enda minut av den vackra kvällen.

Den här tiden på året kan man plågas rätt rejält av mygg även här i Bohuslän (se min artikel om en myggfri sommar om du vill ha tips/råd). Men vi hade tur den här gången. Det var i stort sett myggfritt ända tills vi la oss. Sedan mojnade vinden och jag fick sällskap av ett moln av knott.

Då tog jag fram min Thermacell och hade den påslagen i ungefär två timmar. Vid det laget hade vinden friskat i igen, och månen stod högt på himlen bortanför bergen längs leden. Sedan sov jag gott ända till klockan 05 då Linda och jag bestämt oss för att packa ihop och bege oss vidare.

Tisdag, från Orust till Styrsö (Strömstad)

Vi vaknade till en vacker morgon och gick den sista (betydligt enklare) biten av leden. Vi hade ställt bilen vid kyrkan i Hälleviksstrand och det var bara någon kilometer att gå dit.

Långtidsparkering i Strömstad

Därefter följde en bilresa på cirka 1,5 timme till Strömstad i norra Bohuslän. På långtidsparkeringarna i hamnområdet var det trångt, men vi lyckades knipa en plats. Efteråt fick vi höra att det finns långtidsparkeringar varifrån det går gratis parkeringsbuss under sommaren (se info på Strömstads webb).

Färja (Kosterbåtarna) mot Styrsö

Vår nästa anhalt var Styrsö där jag även var i våras. Då var det lågsäsong och gott om plats på färjan. Nu var det nästan klaustrofobiskt mycket folk när vi skulle åka ut. Men när färjan svängde in mot Styrsö blev jag helt varm inuti av återseendet. Jag tycker verkligen om den här ön!

Incheckning på Styrsö vandrarhem

Nu råkade vi komma ut till Styrsö för tidigt för att kunna checka in i det bokade trädtältet, men vi fick ändå lämna vår packning där. Jag föreslog att vi skulle gå ”rundan” runt ön så att Linda skulle få en uppfattning om öns storlek.

Dessutom var det läge att hitta någonstans där vi kunde slöa lite i solen – helst utan annat folk runt oss. Stigen som leder runt den mer tillgängliga delen av ön går både genom skog och över berg, så vek av från den och följde havet. Där fanns otaliga klipphällar att välja mellan.

Vädret var lite lurigt med både sol, moln och vind, så det blev inte mycket solat. Men jag satte mig och läste och Linda lyssnade på ljudbok i lugn och ro. Och så blev vi sittande i några timmar innan vi återvände till trädtältet.

Underbar tältplats – och färdiglagad middag

Den här gången hängde trädtältet på en annan plats än sist jag var här och det var den perfekta platsen. Tältet hängde i skydd av krumma tallar, med havet skymtande mellan grenarna. Dessutom låg det lite avsides, och inte precis intill själva vandrarhemmet.

Tanken var att Vittra, Lindas hund, skulle sova under tältet. Men för säkerhets skull slog vi upp ett tält åt henne ifall det skulle bli mycket mygg. Medan vi satt där fick vi besked från Helen som äger Styrsö vandrarhem att hon fixat lite hamburgare åt oss. Superlyxigt att gå ner till vandrarhemmet och sätta sig på uteserveringen och få maten serverad och klar.

Linda ramlade över orkidén knärot

Till på köpet hittade Linda en ”konstig” blomma som hon tack och lov fotade. Jag skrek nästan till av glädje när jag såg bilderna, för det var en av mina absoluta favoritblommor; orkidén knärot (Goodyera repens). Hon var snäll nog att valla mig på platsen så att jag också fick se. Totalt såg vi 5 exemplar, och det var första gången jag såg knärot i Bohuslän.

Planering för nästa dag och tidig kväll

Sedan var vi ganska trötta båda två efter en dag fullmatad av vackra intryck från den norra delen av Bohuslän. Särskilt när den följde på en utenatt. Min vana trogen hade jag läst på i förväg och hade två turförslag. Efter att vi gemensamt tittat på kartan och läst valda delar ur boken ”Nationalparker i södra Sverige” från Vildmarksbiblioteket, så beslutade vi oss för den kortare. Alltså blev det Nord-Koster även denna gång för min del.

Onsdag – Styrsö – Nordkoster – Styrsö

Nästa morgon unnade vi oss sovmorgon, och ställde inte alarmet förrän till klockan 06.00. Då kämpade solen mot molnen och det var en ganska jämn kamp. Men SMHI:s app visade att det skulle komma någon regnskur under dagen, så vi hängde på yttertältet innan vi gick.

Hissa ballong och åka färja i kuling

Före frukosten gick vi ner till bryggan och hissade ballongen som visar kaptenen på färjan att vi vill åka med. Annars kör de inte in mot Styrsö utan passerar utanför. För säkerhets skull ringde vi även och meddelade att vi önskade att färjan skulle gå in till vår brygga på turen som gick klockan 09.50.

Efter frukosten använde vi utedassen vid vandrarhemmet och gick sedan för att vänta på färjan. Det var lite skumpigt (kuling) att åka in mot Strömstad (jag höll mig krampaktigt i relingen), men Kosterbåtarna är ganska stora och stabila. I Strömstad satt vi kvar på båten medan alla andra steg av och nya resenärer klev på. Sedan fortsatte färjan ut mot Kosteröarna.

Nordkoster i alla väder

Inne i stan värmde solen huden som inte var täckt av kläder, men när vi steg av vid Vettnet på Nordkoster var himlen mörkgrå. Förra gången jag var på Nordkoster gick färjan in vid Västra Bryggan, så här vid Vettnet hade jag inte full koll på hur det såg. Men med kartans och Lindas hjälp var vi snart på rätt stigar.

En blandning av vit och orange led + oledat

Förra gången jag var på Nordkoster (se blogginlägg här) gick jag först ner till den kända stranden Björnsängen innan jag gick norrut längs orange led. Denna led är den som de flesta turister går, och den är vältrampad och lätt att gå. Den här gången gick vi bitvis längs denna led och bitvis längs vit led. Men mest gick vi utanför lederna, ute på klippor och strandängar.

Vackra blommor längs (och utanför) leden

Med tanke på den frodigheten i den här delen av Bohuslän fanns det mängder av blommor att titta på och att fotografera. Eftersom jag är uppvuxen på småländska höglandet är inte kustblommor min starkaste sida, så Linda och jag fick kolla upp flera gånger vad det var för växter vi hade framför oss.

Bland annat fick vi se martorn, marviol och småborre. Och givetvis en massa ängsblommor.

Regn, åska och kuling

När Linda och jag är ute brukar det alltid regna, och det slog inte fel den här gången heller. Nu är ingen av oss särskilt rädda för regn. Vi drar bara på oss regnjackorna och går vidare.

Men vi såg en del andra som sprang och ställde sig under de få träd som fanns för att få lite skydd under de korta regnskurar som föll under dagen. Ute över havet mullrade åskan och himlen var riktigt svart.

Och så slog vädret om till sol

Men så tittade solen fram och regnkläderna kändes plötsligt för varma och täta. Vid det laget var vi ute på klipporna och klättrade runt – en liten bit från stigen. Vi enades om att sätta oss ner och njuta av åskdramat över havet medan vi fyllde på med energi.

Trots solen blåste det kraftigt, så vi behöll ändå jackorna på efter vår fikapaus. Men när vi passerade en turkosgrön vik med människor som badade i klädda bikini kände vi att det nog var dags att ta av yttersta lagret.

Häftiga klippformationer – vad har hänt här?

Sedan fortsatte vi längs vit led innan vi återigen svängde av och följde olika stigar upp mot toppen av en av höjderna vi sett.

Ju högre upp vi kom desto mer såg vi av ön. Ett gigantiskt klapperstensfält, små tjärnar uppe på berget, tvillingfyrarna på avstånd, och det mäktiga Kosterhavet. Helt plötsligt kom vi fram till ett berg i en märklig formation.

Det såg ut som om berget tryckts upp underifrån, men det är väldigt svårt att visa på bild. Det var i alla fall en märklig känsla att vara där, mitt i det, trots att jag inte är geologiskt intresserad.

Lunch på strandäng och tvillingfyrarna

Från den högsta punkten följde vi klippor ner mot klapperstensfältet. Tanken var att vi skulle laga mat ute på udden bortanför stenarna, men när vi närmade oss såg vi en skylt som bad oss respektera fåglarna fram till den 1 augusti. Därför bytte vi riktning och tog närmaste genväg till orange led.

I en korsning svängde vi av längs vit led för att gå mot tvillingfyrarna, men vi gjorde snart ett stopp för lunch. Vi fick en lång lugn stund medan vi värmde vatten till frystorkad mat och kaffe. Sedan gick vi den korta biten som återstod till fyrarna (mer om dem kan du läsa i mitt förra inlägg från Nordkoster).

Hemresa via Ekenäs på Sydkoster

Därefter följde vi vägen ner mot samhället och Västra Bryggan, den hamn som färjan skulle avgå ifrån. Vi åkte inte via Strömstad tillbaka till Styrsö, utan vi mellanlandade i Ekenäs på Sydkoster där vi bytte färja.

När vi kom hem till Styrsö var vi ganska trötta. Linda och Vittra gick och la sig en stund medan jag strosade runt lite på ön. Smakade lite körsbär längs stigen, pratade med Helen och så fixade jag lite grillkorv åt oss. Dem satte vi oss strax utanför trädtältet och åt till otroligt fin utsikt.

Därefter kröp vi i säng, men jag hade svårt att somna. Jag var helt eurforiskt glad efter den vackra turen vi fått under dagen. Den var bara 8-9 kilometer lång, men vi var ute i 5 timmar och allt, precis allt, var verkligen vackert. Strax efter midnatt la jag undan boken (som jag i slutet läste i pannlampans sken) och somnade som en prinsessa i trädtältet.

Torsdag – Från Styrsö till Orust

Så kom den sista morgonen på Styrsö, snabbare än önskat. Både Linda och jag ville ta vara på tiden, så vi packade våra saker redan klockan 05.

Vi hinner en upptäcktsfärd till

Därefter tog vi bara våra små ryggsäckar och gav oss ut på ännu en upptäcktsfärd på ön. Vi följde strandlinjen och tänkte sätta oss någonstans och bara vara någon timme innan vi skulle åka hemåt. Ett regnväder gjorde att vi satte oss under en tall och åt lite tidigare än planerat. Men frukosten var lika god för det.

Efter att vi ätit fortsatte vi följa klippor och stenar längs vattnet. Slånbären är snart mogna, och marrispen (som jag aldrig sett tidigare) stod i knopp.

Vi tog god tid på oss att verkligen njuta in i det sista. Och suga i oss av den lugna härliga energin som finns här. Allt runt oss signalerade att det inte finns någon anledning att stressa.

Sista timmen på Styrsö

Precis som dagen före var vi tvungna att hissa ballongen för att bli upphämtade av färjan. Sedan hade vi inte så mycket annat att göra än att vänta. Så vi la oss utanför trädtältet, använde ryggsäckarna som kuddar, och bara njöt av stunden.

Från Strömstad bilade vi tillbaka till Orust och jag bar ett oerhört skönt lugn inuti. Jag hade knappt varit borta hemifrån i tre dygn, men kände mig rik på upplevelser och full av energi som efter en lång semester.

Så här tar du dig till Styrsö och Nordkoster

Från Strömstad i norra Bohuslän tar du färja nr 899 (se tidtabell hos Västtrafik här). Den går några gånger per dag året runt, men oftare under sommaren. Turen till Nordkoster tar cirka 35 minuter och färjan till Styrsö tar 15 minuter. Båten gör flera stopp både på Nordkoster (den mindre av Kosteröarna) och på Sydkoster. Om man vill stiga av vid Styrsö måste man avisera det när man stiger ombord – annars går den inte in till bryggan där.

För dig som vill veta mer om Styrsö vandrarhem

Styrsö vandrarhem som ligger på Styrsö utanför Strömstad, erbjuder både boende i vandrarhem och i trädtält. De har också en superhärlig sandstrand, kajaker, SUP, volleyboll med mera. Du kan läsa mer på deras webbsida.

Inlägget Tre dygn utomhus i Bohuslän dök först upp på Hemomkringvandring.

På min önskelista för den här våren fanns tre lite längre leder som jag valde mellan: Billingeleden, Världsarvsleden och Kinnekulleleden. Nu föll det sig så att Linda också föreslog Kinnekulleleden, så i helgen tog vi oss an den vackra 48 kilometer långa leden.

För den som inte känner till Kinnekulleleden berättar jag nu att det är en underbar vandringsled som på sina 48 kilometer bjuder på en variationsrik natur med lummiga lövskogar, blomrika betesmarker, och mysiga klippor. Leden slingrar sig uppe på det drygt 300 meter höga platåberget Kinnekulle. Jag hade bara varit i området två gånger (en helg per gång) tidigare.

Men låt inte längden på leden avskräcka dig. På de ställen jag har läst om leden rekommenderar man att man ska gå den på tre dagar. Linda och jag gick dock på två dagar, och då gick vi den som en 8:a istället för som en rundslinga. På det sättet kunde vi gå med lättare packning på dagarna och byta ryggsäck vid bilen inför kvällarna/nätterna.

Regnig natt i Munkängarna

På grund av lite komplikationer i kollektivtrafiken slutade det med att Linda fick åka ner till Lerum och hämta upp mig och hunden Wilma. Det var redan mörkt när vi kom fram till Kinnekulle, och vi valde därför en annan tältplats än vi planerat. Vi ställde upp tälten i utkanten av Munkängarnas naturreservat.

Under natten regnade det, men vi hade det gott inne i tälten. Särskilt mycket njöt jag av doften från ramslöken som växte bara en bit ifrån oss. Redan klockan 05 steg vi upp i gråvädret och packade ihop våra blöta tält. Vid bilen lämnade vi de stora ryggsäckarna och packade om kök, mat och lite förstärkningsplagg i mindre ryggsäckar. Därefter gav vi oss förväntansfulla ut på leden. Vi gick norrut, medsols.

Vackert längs Vänern

Till att börja med följde vi en mindre väg och kom snabbt fram till Kinnekulle Camping & Stugby. Leden passerar rakt igenom campingen, så här kan det passa bra att övernatta om man inte vill hitta en egen tältplats ute längs leden.

Efter campingen följde en otroligt vacker sträcka längs med Vänern, och vi bestämde oss för att komma tillbaka på kvällen för att tälta precis där. Förutsatt att det inte blåste för mycket. Sedan följde vi leden längs stigar och småvägar genom ett flertal naturreservat. Bland annat Djurgården där man redan på 1600-talet höll hjortar i hägn för adelsmännens jakter. Idag strövar stora hjordar av hjortar fritt överallt på Kinnekulle, och vi ”sprang på dem” ett flertal gånger.

Norra sidan av Kinnekulle, 28 km

I början av vår tur strävade vi uppåt mot utsiktstornet vid Högkullen. På väg dit korsade leden otroligt många småvägar, men det var inget som störde. Vitsippemattorna som bredde ut sig framför oss i uppförsbackarna var ofattbart vackra.

Leden slingrar sig fram, och ibland känns det ologiskt att gå åt höger när man vet att platsen man ska till ligger till vänster. Men man får valuta för varje steg i form av intryck och upplevelser. Strax innan vi var framme vid utsiktstornet kom vi till ett vindskydd där vi valde att sätta oss och äta vår frukost. Utsikten mot Vänern var hänförande, och solen hade precis börjat titta fram.

Här satt vi i blåsten och njöt av morgonen, medan pratet och skrattet flödade. Efter frukosten inspekterade jag det fina vindskyddet och konstaterade att det enda som hade gjort det bättre hade varit om de även byggt en eldstad utanför. Linda som är mer praktiskt lagd än jag konstaterade i sin tur att det förmodligen ofta blåser rakt in i skyddet..

Jag måste säga att det var bra planerat att lägga vindskyddet bara några hundra meter ifrån utsiktstornet. Där finns nämligen toaletter (som vi för övrigt också passade på att nyttja). Kinnekulleleden passerar precis utanför både vindskyddet och tornet.

Naturreservatet Stora Salen – en favorit

Nu dröjde det inte länge förrän vi kommit fram till naturreservatet Stora Salen (igen – man kommer in i det innan man gör avstickaren till utsiktstornet och man kan välja att ta en genväg och skippa tornet). Vilken otroligt vacker gigantisk äng det är!!

Hade vi varit här bara några dagar senare hade träden här varit översållade av körsbärsblommor, men det var ofantligt vackert ändå. Trots att vi nyss tagit rast stannade vi igen på denna idylliska plats.

Fortsatt idylliskt längs Kinnekulleleden

Ytterligare några kilometer gick vi i idylliska landskap och insöp vårens grönska.

Vår variant av ”halva leden på en dag”

När vi skulle korsa en större väg, en bit från Medelplana kyrka, följde vi vägen mot kyrkan. Därefter svängde vi vänster, fortsatte på väg något hundratal meter innan vi svängde höger in på grusväg mot Hjälmsäter. Har hade jag varit tidigare då jag skulle titta på den ovanliga orkidén guckusko förra våren. Den blommar oftast i månadsskiftet maj/juni.

Efter knappt en kilometer på grusväg svängde vi in på Kinnekulleleden igen, norrut. Den lilla grusvägen/skogsvägen passerade några charmiga hus och övergick sedan i stig. Linda hittade en källa (visserligen skyltad så det var inte så svårt), men eftersom hon samlar på källor svängde vi in så att hon fick provdricka.

Trolmen stenbrott mitt i skogen

Helt plötsligt svängde stigen tvärt av åt höger och gick mellan stenmurar och stora granar förbi kalkbrottet i Trolmen. Jag var helt oförberedd på att det skulle finnas en så fin plats där.

Här blev det ännu ett stopp för platsens atmosfär inbjöd verkligen till det. Vi satt länge och bara var, men gick även runt och tittade på området. Det är svårt att förklara varför, men det här blev också en riktig favoritplats för mig.

Sedan följde en kort sträcka genom skogen där stenbrottet hela tiden gjorde sig påmint.

Extratur mot Råbäcks hamn, 5 km

Strax kom vi fram till ett stigskilje där vi kunde välja att gå mot Munkängarna (där bilen stod) eller att göra en avstickare på 5 km till Råbäcks hamn. Eftersom Linda gått leden tidigare avgjorde hon att det var värt att gå till hamnen. Givetvis hade hon rätt.

Stigen var lätt att gå, för den gick till största delen längs en gammal banvall, så vi var snart framme vid hamnen.

Först fick hundarna dricka vatten och svalka av sig efter många timmars vandrande längs Kinnekulleleden.

Sedan hittade vi ett fint bord att sätta oss vid. Ärligt talat fanns det flera bord att välja mellan. Där värmde vi vatten till vår goda kycklingsoppa som vi verkligen hade förtjänat efter vår långa tur. Vi njöt av solens värmande strålar innan vi packade och började gå tillbaka till korsningen där avstickaren börjar.

Tillbaka mot Munkängarnas naturreservat, 2,2 km

Egentligen är tanken att avstickaren till Råbäcks hamn ska vara en rundslinga förbi Trolmen och tillbaka upp till korsningen, men vi valde att gå tillbaka samma väg som vi kom. Kinnekulleleden nosar sedan lite på Munkängarnas naturreservat, men eftersom den inte går ner i de finaste delarna ville jag ta en extra tur där.

Linda och hundarna pausade på ängen bredvid parkeringen medan jag strosade runt på de breda stigarna som delar ramslökshaven. Jag blev nästan hög av all grönska och sken som en sol när jag anslöt till de andra vid bilen efter drygt en timme. Vi hade då gått 28 kilometer – förutom det jag gick i Munkängarna.

Kvällsutflykt till stenbrottet, 3 km

Trots att vi båda två hade varit i stenbrottet tidigare ville vi gärna dit igen. Hade vi följt leden hade det inte varit många hundra meter att gå från Munkängarna, men dessvärre ser man inte så mycket av stenbrottet från själva leden. Därför valde vi att ta bilen dit istället.

Vi följde den snirkliga vägen upp på berget bakom alla husbilarna. Därifrån får man verkligen en mäktig vy, men för mig som är höjdrädd gav den lite svindel. Sedan gick vi leden som går på kanten ovanför hela ”dammen”.

Det ger en helt annan vy över området (och känns lite säkrare för såna som mig). Läs gärna om mitt första besök här i stenbrottet (med hela familjen, fiske och lunch). Personligen tycker jag att den här rundan är jättefin, och vi gick ungefär 3 kilometer vid detta stopp. Ett tips är också att passa på att använda toaletterna vid parkeringen.

Kebabrulle och tältning vid Vänern

Vid det här laget var vi både hungriga och trötta. Bara den del som vi vandrade längs Kinnekulleleden hade tagit oss nästan 10 timmar. Så vi valde att stanna till i Hällekis och köpa varsin kebabrulle som vi stoppade ner i ryggsäckarna, istället för att bära med oss köken ut och laga middag.

Sedan körde vi raka spåret till den lilla parkeringsplats vid Vänern som vi sett ut redan på morgonen. Därifrån var det inte mycket mer än 1 kilometer till vår tänkta tältplats. Väl där slog vi oss ner på stenstranden, lutade oss mot klippväggen och formligen kastade oss över våra kebabrullar meden det varma kvällsljuset lyste runt oss.

Efter maten slog vi upp tälten och hann sedan bara med en kort liten tur längs stranden innan solen gick ner. Vi fick den vackraste kväll man kan tänka sig och gick och la oss så fort solen gått ner. Nöjda med den fantastiska dagen vi fått ihop.

Trots att kvällen var så otroligt vacker blev natten riktigt blåsig. I Lindas tält märktes det inte så mycket (se bilden här nedanför), men i mitt tipitält desto mer. Men jag vaknade ändå pigg och glad, redo för en ny vandringsdag.

Södra delen av Kinnekulleleden, 23 km

Även denna morgon steg vi upp klockan 5 och packade ihop våra tält. Nu gick vi samma korta bit mellan tältplatsen och bilen för tredje gången på ett dygn. Från parkeringen tog det inte mer än 10 minuter att köra till kyrkan i Medelplana där vi lämnade bilen och våra tunga ryggsäckar. Turen gick vi med lätt ryggsäck.

Den här dagen vandrade vi den södra delen av Kinnekulleleden, och vi gick den motsols. Första sträckan var samma som när vi genade dagen före – alltså från Medelplana kyrka och så in på grusvägen mot Hjälmsäter. Där vi dagen före svängde av norrut på leden svängde vi nu söderut. Och vilken dramatisk skillnad från dagen innan. Här hade våren kommit mycket längre.

De vackra platserna avlöste varandra

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att avgöra exakt var alla bilder är tagna, för här avlöste vitsippemattorna och ramslökshaven varandra. Ängsmark och kullar, blommande körsbärsträd, lättgådda stigar och Vänern som skymtade mellan träd och buskar.

Naturreservaten stod som spön i backen och jag var nästan hög av all grönska och alla blommor vi såg längs vägen. Att solen dessutom strålade från en klarblå himmel hela dagen, trots kalla vindar, förgyllde vår vandring.

Frukost i grönskan och njutvandring

Även denna dag hade vi med oss frukosten och valde en vacker, lugn plats att äta den på. Sedan traskade vi vidare i ett tempo som tillät oss att verkligen se det vi hade runt oss.

Egentligen var allt vackert, förutom någon enstaka transportsträcka. Favoriterna denna dag blev naturreservatet Västerplana storäng med all sin ramslök, fina stigar och Vänern intill – och Österplana hed och vall naturreservat som blev vår grand finale.

Vattenfall x 2, och grotta

När Linda och jag går gör vi det inte för att få motion – vi gör det för att vi mår bra av det och för att vi älskar alla upplevelser vi får längs vägen. Ett av de ställena som fick mycket av vår uppmärksamhet var det lilla vattenfallet i Halla naturreservat. Med all rätt tycker jag.

Tvärtemot min vanliga mesiga natur klättrade jag uppför branten, fast besluten om att försöka ge Linda en fin bild av henne vid vattenfallet.

Den här delen av Kinnekulleleden passerar även ”Lasse i bergets grotta”. Grottan (fast det är egentligen ingen grotta) ligger i den vackra sandstensklev som skär genom hela naturreservatet. På ängen nedanför grottan finns även ett vindskydd.

Därefter närmade vi oss parkeringen vid Martorpsfallet, och där stod en massa bilar. Sista biten började vi möta både vandrare och cyklister (bitvis delar dessa grupper Kinnekulleleden, men inte överallt). Dock hade vi tur för när vi kom fram till vattenfallet var vi ensamma där en liten stund. Men mycket till vattenfall var det inte just nu med tanke på torkan.

Sista biten var nästan den vackraste

På ängen vid Martorpsfallet står flera fikabord. Men om man följer Kinnekulleleden ytterligare några hundra meter finns en jättefin rastplats som ligger ensamt med vacker utsikt.

Redan på väg till Martorpsfallet såg vi orkidéer i knopp, men här hade de kommit något lite längre. Inom en vecka kommer Sankt Pers Nycklar att blomma i mängd här längs leden. Gullvivorna täcker redan nu stora områden av marken, och många andra blommor var på gång.

Här är stigen inte lika trampad och jag njöt både av att gå genom ängsmarkerna och över heden som den övergår i. Mina blomnördsögon såg hur otroligt vackert (och spännande) det kommer att vara här i början av sommaren.

När vi hittade den första backsippan (pulsatilla vulgaris) som är min favoritvårblomma tjöt jag högt av glädje. Att vi sedan såg massor av dem gjorde inte dagen sämre. Linda frågade mig flera gånger vad jag gick på (jag var så exalterad) och hon konstaterade krasst att det helt enkelt var Flower Power.

Otroligt njutbar vandring

Vår vandring började lida mot sitt slut, men naturen fortsatte att bjuda på underbara upplevelser hela vägen. På Österplana hed och vall var det lätt att gå.

Vi passerade en stuga som Linda läst att man kan övernatta i. Efter att vi kikat in i den enades vi om att vi inte riktigt höll med om att den var redo för övernattningsgäster. Men den tjänar som bra skydd vid regn, eller om man vill sitta inomhus när man rastar.

Efter en kort och kuperad passage genom skogen hade vi bara en kort bit över ängen och ut på vägen. Där leden kom ut på vägen vek vi av mot Medelplana kyrka som faktiskt var inom synhåll. Jag får vara ärlig nog och säga att våra steg inte var särskilt raska vid det här laget. När vi kom till bilen hade vi gått 23 kilometer, och hade även gårdagens över 30 kilometer i benen. Att sätta sig i gräset vid parkeringen och lufta fötterna en stund var ljuvligt – och hundarna uppskattade vattenskålen trots att hundarna (i alla fall Wilma) varit nere i vartenda dike vi passerat för att dricka eller plaska runt.

Dags för hemresa

Eftersom jag kom med tåg var Linda snäll och skjutsade mig till stationen i Hällekis, och vi kom dit med god tidsmarginal. Mer information om hur man kan ta sig till och från Kinnekulleleden hittar du lite längre ner.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta var en av de vackraste leder jag gått. Vissa sträckor går visserligen på väg, men allt det vackra som finns runt omkring kompenserar dessa korta sträckor med råge. Här vill jag vandra igen, och jag fick många favoritställen som jag kan tänka mig att besöka även på utflykt med familjen till exempel.

Förbjudet att plocka ramslök i de 18 naturreservaten

I naturvårdsområdet Kinnekulle finns 18 naturreservat. Inom dessa får du inte plocka ramslök. I andra delar av Kinnekulle är det dock tillåtet att plocka. Tänk också på att inte klampa ut i ramslöken – lämna ramslökshavet lika vackert som du själv vill se det.

Avslutningsvis lite fakta om Kinnekulleleden

Kinnekulleleden är 48 kilometer lång och ligger vid Vänerns sydöstra strand i Götene kommun, cirka 150 kilometer från Göteborg. Hos Västsverige kan du läsa mer om leden. Där kan du dessutom ladda ner en utskriftsvänlig karta. Kinnekulleleden är även en av STF:s signaturleder.

Ta tåget till Kinnekulle

Om man väljer att åka tåg hit går Kinnekulletåget direkt från Göteborg eller Örebro, som är tågets slutstationer. Det finns flera direkttåg, men i vissa fall får man byta i Herrljunga när man kommer från Göteborg. På cirka två timmar tar man sig smidigt från Göteborg till Kinnekulle (om det inte är olyckor på spåret som när jag och Wilma åkte upp i helgen).

Med Kinnekullebanan kommer man rakt ut i Kinnekulles vackra natur. Man kan stiga av vid stationerna Forshem, Hällekis, Råbäck, Blomberg, Trolmen och Källby. Läs mer på Västtrafik. 

Buss från Stockholm

Kommer du från Stockholm finns möjlighet att ta direktbuss (Skaraborgaren) till Lidköping på cirka 5 timmar. Från Lidköping kan du sedan ta tåget till Kinnekulle på cirka en halvtimme.

Inlägget Kinnekulleleden, 48 kilometer dök först upp på Hemomkringvandring.

Porsnäsleden är min favoritled här på Orust, trots att den inte är längre än 4,7 kilometer. Anledningen till att jag tycker så mycket om den är att den är utmanande, både vad gäller underlag och märkning. När sambon och jag nu skulle ut på vår första gemensamma övernattning på en månad valde vi tältning längs just denna led.

Lätt att slå upp tältet

Förra gången vi övernattade längs Porsnäsleden blåste det riktigt ordentligt. Igår var det i stort sett vindstilla, så då gick det betydligt lättare. Trots att vi fick använda stenar istället för tältpinnar för att få upp tältet.

Sedan hade vi gott om tid att titta på solnedgången, elda i vår Biolite, prata och bara vara. Kvällen var oerhört vacker och havet låg kav lugnt. Temperaturen sjönk fram på kvällen, och frosten täckte allt i ett glittrande täcke.

Dags för tältning

Till slut var det för kallt att sitta stilla, hur vackert och mysigt det än var. Så vi kokade upp vatten till flaskorna vi skulle ha i våra sovsäckar, och gjorde oss klara.

Att krypa ner i sovsäcken var helt ljuvligt. Och till vår glädje la sig även hundarna tillrätta på sina bäddar och kom till ro direkt. Själv tänkte jag titta på mina bilder från kvällen, men blev för kall om fingrarna. Så det var bara att lägga undan telefonen och gotta ner mig i sovsäcken.

Precis som jag i stort sett alltid gör sov jag väldigt gott hela natten. Ända tills hundarna väckte mig någon gång mellan klockan 05 och 06.

Morgonpromenad i fascinerande landskap

Tack vare att jag sovit så gott klädde jag på mig och skuttade (nästan) ur sovsäcken. Sedan tog jag med mig hundarna mot fyren längs Porsnäsleden. Allt medan morgonrodnaden spreds på himlen över havet.

Stigen är stenig och kuperad, så det gäller att se var man sätter fötterna. Och hålla koll på var nästa röse är så man vet vart man ska. Men som jag njöt av omgivningen, och var extremt tacksam att jag även den här gången hade Rover från Icebug på fötterna.

Efter att vi hade passerat fyren vek vi av från leden och strosade fritt uppe på bergen. Landskapet är helt fascinerande – det är nästan som att vara i fjällen. Däruppifrån njöt jag av dagens första solstrålar och av hur de förvandlade landskapet runt mig.

Tillbaka till tältet – och frukost

När vi hade varit ute ungefär en och en halv timme var vi tillbaka vid tältet. Lars var vaken och steg upp när vi kom. Därför åt vi frukost riktigt tidigt denna morgon. Utsikten över havet var vidunderligt vacker. Och jag konstaterade att Härmanö Huvud, där jag var med bonussonen förra helgen, var ett av de berg vi såg på öarna framför oss.

Därefter packade vi ihop våra sovsaker, och tältet, och började gå tillbaka mot kyrkan i Hälleviksstrand där vi parkerat bilen.

För dig som vill veta mer om Porsnäsleden

Först och främst kan jag tipsa dig om att läsa mitt inlägg från första turen här.

Porsnäsleden är i alla fall en led för dig som älskar havet och västkusten. Och för dig som vill ha en utflykt som ändå är lite äventyrlig. Däremot passar den inte om du har ont i fötter, ben eller höfter, eftersom leden inte är tillrättalagd. Här gäller det att hitta sitt eget sätt att ta sig upp- och nerför stora stenblock.

Porsnäsleden passar inte heller för dig som vill att leden ska vara tydligt märkt. Som till exempel Bohusleden eller Kuststigen, där man i stort sett hela tiden ser nästa markering. Här är det lite mer spännande, och den passar för personer som är vana att vara ute. Men den fungerar alltså att övernatta vid, trots att den är ganska kort. Tältning är tillåtet i området.

Mina tidigare bilder från Porsnäsleden

[instagram-feed feed=2]

Inlägget Tältning längs fina Porsnäsleden dök först upp på Hemomkringvandring.