Om man stiger ur bilen på en parkering strax intill ett stort sjukhus förväntar man sig inte någon stor naturupplevelse. Men i Skövde, i naturreservatet Rånna Ryd på platåberget Billingen, får man faktiskt det.

Många stigar att välja mellan

Min väninna som bor i Skövde hade så mycket hon ville visa mig, och hon hade planerat vår tur väl. Vi följde till största delen Trollstigen (som är 12,4 kilometer), men enligt hennes ”egen” variant. Genom naturreservatet Rånna Ryd går även Billingeleden och många andra stigar och mindre vägar.

Överväldigande vårgrönska

Strax efter att vi lämnade parkeringen, vandrade vi in i en frodig lövskog där vitsippor, lungört och vårärt tävlade om utrymmet i sluttningarna.

Stigen följer sedan Åsenbäcken och dess sprickdal. Här var det svalare och våren var därför lite senare, så vi såg både blåsippor och vätteros längs stigen. I bäcken finns flera grott- och raukbildningar som man kan gå ner och titta på när det är mindre vatten i bäcken. Det sägs att man även ska kunna se fossil här.

Upp mot Ymsingsborg

Vår vandring längs Trollstigen förde oss genom en lövskog där marken var täckt av ramslöksblad och knoppar. Vi passerade också böljande ängar som bjöd på en fantastisk utsikt över blomstrande körsbärsträd på sluttningarna.

Vid ett tillfälle stötte vi på träd med helt kritvita blommor som vi inte kände till, men efter att ha rådfrågat min växtapp, identifierade vi dem som körsbärsplommon. Dem vill vi definitivt återvända för att se i slutet av sommaren.

Fika vid fornborgen Ymsingsborg

Den slingrande stigen ledde oss till den Ymsingsborg, en av fornborgarna i Skövde kommun. Borgen sträckte sig 150 meter i längd och 85 meter i bredd, omgiven av branta stup. Även om inte mycket återstår av borgen, kan man fortfarande känna historiens vingslag där.

Häruppe står det fikabord på några ställen, men vi valde att sätta oss direkt på berget och titta ut över vyerna medan vi mumsade på nybakta muffins. Grönskan var enorm, och utsikten milsvid.

Till att börja med stördes jag lite av att man såg så många byggnader när man tittade ut över vidderna, men min väninna påminde mig om att det faktiskt ligger en stad precis nedanför Billingen.

Populära Ryds grottor – inga grottor

Efter pausen fortsatte vi vår vandring längs stigen. Efter bara några hundra meter nådde vi en mindre grusväg som ledde oss direkt till Ryds Grottor, en plats jag ofta sett på sociala medier. Överraskande nog går det att köra bil hela vägen fram till de imponerande diabaspelarna, vilket inte alls krävde någon lång vandring som jag hade förväntat mig.

Eftersom jag och min väninna är två nyfikna tanter nöjde vi oss inte med att gå längs kanten av branten, utan vi försökte ta oss runt till andra sidan för att se närmare på stenformationerna. Det blev många skratt och glada utrop från oss när vi försiktigt klättrade runt och åkte på rumpan för att ta oss tillbaka igen. Mitt ibland solande ungdomar.

Jag bör nämna att Ryds Grottor inte är en grotta, men den är imponerande ändå. ”Grottan” är nämligen flera diabaspelare som spruckit och bildat en djup klyfta mellan sig. Även här tog vi en längre paus – den här gången vid ett av fikaborden.

Körsbärsträd på Ryds ängar

Härifrån leder stigen nedåt, vilket gjorde vandringen enkel. Grönskan var obeskrivlig, och solstrålarna dansade vackert genom trädens grenverk. När vi kom ner till stora öppna ängar lyste flera körsbärsträd vita i all grönska. Sjukhuset syns ibland i bakgrunden och det känns helt overkligt att det ligger där så nära. Ryds ängar är stora och omgivna av lummig grönska.

Just nu blommar främst gullvivor och körsbärsträd här. Platsen verkade perfekt för en familjepicknick, ändå var det nästan inga människor här, trots det fina vädret. Från parkeringen är det bara några hundra meter till Ryds ängar. Själva hade vi vandrat ungefär 8 kilometer innan vi kom fram.

Fina skyltar längs den välmarkerade leden

Längs hela vandringsleden finns fina och informativa skyltar som beskriver sevärdheter eller ger nyttig information som berikar upplevelsen för oss vandrare. Den här typen av skyltar är något jag har börjat värdesätta allt mer under mina turer eftersom jag tycker de ger ett mervärde.

Avslutningsvis fakta om Rånna Ryd

Naturreservatet Rånna Ryd är 5 kilometer långt, så vi gick bara i en del av reservatet. Utöver de platser vi besökte ingår bland annat även Rånna, Mölltorps hage och Kulaboda rikkärr i reservatet. Dessutom finns här runt 20 fornlämningar. Mer information om reservatet hittar du hos Länsstyrelsen.

Det finns flera parkeringar för dig som vill besöka Rånna Ryd. Naturreservatet ligger läns Billingens sluttning och nås enklast från vägen mellan Ulveket och Rånna, Skövde.

Liten sammanfattning

Jag blev glatt överraskad av att upptäcka så mycket vacker natur nästan mitt i stan, och min väninna hade verkligen valt ut några pärlor åt oss. Det väckte min nyfikenhet, och jag längtar tills jag kan utforska fler stigar i Rånna Ryd. Det verkar nämligen finnas mycket mer att upptäcka här.

Mer i bloggen från samma dag

Läs gärna i bloggen om platåberget Borgundaberget som vi också besökte den här dagen.

Inlägget Rånna Ryd naturreservat, Skövde dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår eftermiddag kom äntligen vårvärmen, så det var extra lätt att bli inspirerad till ytterligare en liten tur på kvällskvisten. Valet hamnade på naturreservatet Jättadalen och Öglunda grotta.

Hagar och porlande bäck

Eftersom det var mitt första besök i Jättadalen hade jag inga som helst förväntningar när Göran visade vägen upp mot berget. Vårvärmen omslöt oss när vi gick genom hagar där marken var täckt av vitsippor och ramslöksblad. Dessutom porlade en bäck vid sidan av stigen, och kabblekor och tussilago lyste som små solar mot oss.

Offerkällan och brant stigning

Snart kom vi in i granskog, fortfarande längs bäcken, och temperaturen sjönk flera grader. Helt plötsligt var det blåsippor vi såg runt oss, medan vitsipporna bara var i knopp. Alltså är den här stigen perfekt om man vill uppleva en lite senare vår.

Vi passerade också något som kallas för offerkällan, där vatten från Billingen rinner ut från berget vid sidan av stigen och ner mot den större bäcken.

Härifrån blir det snabbt brantare, när stigen slingrar sig uppåt genom granskogen. Till höger om stigen ligger en bäckravin omgiven av diabasstup, och på de brantaste ställena finns rep och kedjor uppsatta till hjälp för vandrare. Hela tiden hör man vattnet falla på de stora, nedfallna, kantiga stenblocken.

Utsikten ovanför Jättadalen

Vid utsiktsplatsen har man utsikt både över Jättadalen, sjöar, skog och ett blånande Kinnekulle vid horisonten. Om man vill ta en paus finns en bänk strategiskt placerad här. Vyn är otroligt dramatisk med alla stup, pelare och klyftor som diabasen bildar.

Här vid utsikten ansluter stigen dessutom till Billingeleden, som man sedan följer under den del av rundslingan som går uppe på berget.

Vandringen häruppe var väldigt vacker med all granskog och mossa vid sidan av stup och rasbranter. För min del var tajmingen helt perfekt, tack vare kvällssolens varma ljus letade sig ner mellan granarnas grenar.

Öglunda grotta

Efter någon kilometer passerar stigen skylten som berättar om Öglunda grotta. Ofta blir jag besviken på att platser kallas för grotta, eftersom de många gånger bara är en utskjutande sten eller klippa. Inte heller här är det en grotta i ordets riktiga bemärkelse, men här får man ändå en ”grottkänsla”.

För att komma till Öglunda grotta får man svänga av stigen och gå ner genom en trång och brant passage. Den är dock inte lång, och man behöver inte vara klättrare för att ta sig igenom. När man kommit ner i ravinens botten (där det just nu låg snö kvar) svänger man vänster. Då syns grottan tydligt i berget. Miljön är riktigt häftig här nere med alla diabaspelare som står utspridda.

Det yttre rummet i den lilla grottan rymde mig, men inte så mycket mer. Det fanns dock en fortsättning in, men jag hade ingen lampa med mig så jag vet inte hur djupt det är. Så även om inte Öglunda grotta är en ”riktig grotta” är den ändå ett stort hålrum som enorma diabasblock har bildat.

Utsikt och ner mot Jättadalen

Tillbaka uppe på stigen igen fortsatte vandringen genom blandskog, och jag skymtade många gånger utsikten till höger om mig. Vid ytterligare en sprickdal fanns en bänk med fin utsikt.

Strax därefter viker stigen av från Billingeleden, och går brant nerför berget. Så fort vi kom ner var det som att komma in i en annan klimatzon. På grund av att temperaturen var högre här formligen exploderade växtligheten runt oss.

Marken var täckt av violer och lungört, och vid ett vattendrag stod klungor av kabblekor och strålade ikapp med solen.

Tillbaka till parkeringen

Snart var vi ute på en liten grusväg som förde oss ner mot Öglunda kyrka. Parkeringen ligger på andra sidan kyrkan så vi var snart ”i mål”. Det här blev en helt oväntad, men stor, upplevelse för mig. Naturen var riktigt mäktig och jag fick så många fina vyer och olika intryck trots att slingan bara är runt 3 kilometer. Hit hoppas jag att jag kommer att kunna återvända fler gånger.

Fakta om Jättadalen och Öglunda grotta

Naturreservatet Jättadalen och Öglunda grotta (länk till Länsstyrelsen) ligger i Skara kommun i Västergötland. Parkering finns vid Öglunda kyrka. Därifrån utgår en rundslinga på cirka 3 kilometer. Leden är tydligt markerad med orange stolpar/markeringar. Rundan är inte tillgänglig för till exempel barnvagn eftersom den är en naturstig som bitvis är så brant att det finns rep/kedjor att ta hjälp av.

Inlägget Jättadalen och Öglunda grotta dök först upp på Hemomkringvandring.

Ranebo Naturskog i Svartedalen är ett otroligt fint naturreservat som jag varit i flera gånger. Den här gången fick jag den allra vackraste vinterdag man kan tänka sig. Snön gnistrade på marken, träden, stenarna och blåbärsriset runt vandringsleden.

Idag gick vi leden motsols

Eftersom både Helena och mig gått här tidigare bestämde vi oss för att gå vandringsleden motsols den här gången. Därför kändes allt som nytt för oss. Rundslingan i Ranebo naturskog är mellan 8 och 9 kilometer lång. På grund av att den är väldigt kuperad tar den längre tid att gå än man tror.

Isigt men gnistrande vackert

Idag var det dessutom väldigt isigt på en del partier, men det gick ändå bra för oss. Jag hade dubbade skor som vanligt, och Helena gick med broddar.

Att se solen sila ner mellan trädgrenarna medan vi gick, och sedan känna dess värme i ansiktet under fikapausen gav enormt med energi.

Den här rundan i Ranebo naturskog är ett ”måste” för alla som gillar riktig skog, sjöar, vida utsikter och stigar som vindlar fram upp- och nerför små berg.

Grottan i Ranebo naturskog

Det finns också en grotta längs leden, där vi kravlade oss in. Det var spännande, men lite bökigt när man har ett krånglande knä.

Mer om Ranebo naturskog

Sammanfattningsvis kan jag säga att naturreservatet Ranebo Naturskog ligger i området Svartedalen i Stenungsunds kommun, Bohuslän. Fakta om naturreservatet hittar du hos Länsstyrelsen.

Koordinater till naturreservatets parkering där jag brukar parkera.

I bloggen finns flera inlägg från mina tidigare besök/vandringar/övernattningar i Ranebo naturskog, ifall du vill se hur det ser ut när det inte är snö.

Inlägget Vintrigt i Ranebo naturskog dök först upp på Hemomkringvandring.

Egentligen hade jag och Elin planerat en annan vandring, men jag är glad att vi ändrade oss. I Herrestadsfjällets naturreservat utanför Uddevalla fick vi en mysig övernattning, vandring i vacker natur och en massa snö som bonus.

Kort promenad i snöfall

Efter att ha kört på en slingrig liten grusväg parkerade vi på Kärrestugans parkering i Herrestadsfjällets naturreservat. Därifrån var det bara 1,1 kilometer att gå fram till stugan som vi hade hyrt för natten. Vi tog våra ryggsäckar och gick iväg i det mysiga snöfallet.

Det var bara några få minusgrader, och snön dansade framför oss i pannlampornas sken. Vi njöt i fulla drag och kände oss som om vi var i en sagovärld. Man behöver ha med sig egen ved så vi gick mellan bilen och stugan två gånger (eftersom vi inte orkade bära allt på en gång).

Myskväll i Kärrestugan

Inne i stugan var det riktigt kallt så vi gjorde upp en brasa i öppna spisen det första vi gjorde. Visserligen värmde inte brasan upp stugan särskilt mycket, om man inte satt precis intill. Men den spred ett mysigt sken och sprakade hemtrevligt.

Vi satt och småpratade och insöp atmosfären en stund innan vi bäddade med våra liggunderlag och sovsäckar på stugans golv. När vi kröp ner för natten var temperaturen i stugan 0 grader.

Blå timmen i Herrestadsfjällets naturreservat

På morgonen vaknade jag nyfiken och glad och steg upp lite före Elin. Jag passade på att gå till bilen och hämta den sista veden, och möttes av sagolik snöklädd natur i blå timmen.

Frukostmys i timmerstuga

Sedan tände vi en brasa, och visa efter gårdagens försiktiga brasa matade vi på med lite mera ved och värmen spred sig sakta runt oss. Vi lyfte fram några bänkar och ställde framför brasan. På den ena la vi renfällen så att vi kunde sitta gott och varmt. Och skorna ställde vi vid öppna spisen för torkning efter promenaden i blötsnö.

På en pall ställde jag upp Trangia-köket och där stekte vi ägg och korv till våra frukostmackor. Lite frukt och juice hade vi också. Tack och lov var det inte så kallt i stugan att juicen hade frusit – det hade varit lite snopet. Mjukt tunnbröd var toppen till frukostmackorna eftersom det blev både mjukt och varmt så fort vi lagt i våra stekta ägg och korvar. Kaffe fick Elin såklart till sin frukost.

Efter en lugn morgon packade vi ihop det sista av våra saker och gick mot bilen för att lämna merparten av packningen.

Vandring i snöigt landskap

Från bilen korsade vi vägen och tog stig bredvid Vrångevattnet mot Krokestugan. 2,7 kilometer skulle det vara. Men redan efter några hundra meter insåg vi skrattande att det nog skulle ta ett tag att komma fram. Stigen går i kuperad terräng. Visserligen är den tydligt markerad med gula märken/ringar på träden, men när man går i snö där ingen gått är det ibland svårt att veta exakt var leden går.

Jag hade gått här några gånger tidigare, så jag hade i alla fall ett ungefärligt hum om ifall vi gick åt rätt håll eller inte. Snön tyngde trädens grenar och det kändes som om vi hade hamnat i ett ”winter wonderland” på riktigt. Det var svårt för hjärnan att förstå att jag verkligen var där, för kontrasten mot vintern hemma, bara några mil bort, var för enorm.

Förundran och glädje

Upp och nerför små berg gick vi, genom fantastisk skog i total tystnad. Snabbt gick det inte, men i gengäld fick vi se desto mer av den fina naturen. På marken låg cirka 10-15 centimeter blöt och tung snö, så efter ett tag blev tungt för mitt lite knä att pulsa fram här. Men samtidigt förundrades jag över att kunna gå så här, kilometer efter kilometer, utan att se ett enda fotspår från någon annan än några vilda djur då och då. Och Elin förstås.

Jag kände mig som ett barn på julafton av att få gå i denna sagovärld. Kontrasten mot snömängden hemma gav mig nästan en overklighetskänsla, men också en begynnande julstämning.

Lunch vid kåtan

Långt efter den beräknade tidplanen kom vi fram till kåtan i Herrestadsfjällets naturreservat. Därinne mötte vi de enda personer vi såg på hela dagen, och det råkade vara paret som är stugvärdar för Kärrestugan där vi övernattat. De lagade mat inne i kåtan, så vi satte oss ute vid grillplatsen och stekte vår kyckling på Trangiat.

När de andra lämnade kåtan sa de att det fortfarande brann i kaminen ifall vi ville gå in. Eftersom mina fingrar var stelfrusna av allt fixande tackade vi för erbjudandet. Därefter bar vi in alla våra grejer i kåtan och satt och värmde oss där en stund.

Bohusleden etapp 14, tillbaka mot bilen

Min ursprungliga plan var att vi skulle passera alla fyra stugorna i reservatet, men när vi lämnade kåtan var det bara 1,5 timme kvar till solnedgången. Därför valde vi ett snabbare alternativ och gick Bohusleden mot Metsjön och följde sedan vägen tillbaka till parkeringen. Detta var dessutom snällare mot mina knän än att pulsa fram i snö i kuperad terräng. Trots att vi gick längs väg fick vi en fin naturupplevelse, och vi varken såg eller hörde en enda bil. Det blev en bra avslutning på ett väldigt härligt och sagolikt snöigt dygn.

Avslutningsvis lite fakta

Herrestadsfjällets naturreservat ligger strax utanför Uddevalla. Det består av skog, sjöar och små berg med riktig vildmarkskänsla. Det finns tydligt märkta stigar som leder runt i reservatet, och det är lätt att koppla ihop flera av de kortare lederna till en längre. Dessutom passerar Bohusleden etapp 14 i kanten av Herrestadsfjället.

Via Friluftsfrämjandet Uddevalla kan man hyra Kärrestugan, Krokestugan och Hällerstugan. Det finns även en öppen stuga, Kölnestugan, och en kåta där man kan rasta eller övernatta. Dessa går inte att boka.

Parkeringar finns på många ställen, se mer information på Länsstyrelsens webbsida om naturreservatet. Det är tyvärr inte så lätt att nå naturreservatet med kollektivtrafik.

Mer att läsa i blogg och på Instagram

Vill du läsa mer om vandring i Herretadsfjällets naturreservat kan du kika på mina tidigare blogginlägg härifrån. Och här kan du läsa om Elins och mitt förra äventyr, med packraft i Tiveden.

Du kan också läsa Elins berättelse om den här turen på hennes Instagram. Så fint beskrivet!

Instagrambilder från Herrestadsfjället

[instagram-feed feed=16]

Inlägget Snöigt dygn utanför Uddevalla dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår steg jag av bussen i Skärhamn efter jobbet. Jag hade slutat tidigt, och ville testa en (för mig) ny slinga i Toftenäs naturreservat.

Andra besöket, december 2023

Senast jag var här var i slutet av september, och då gick jag den slinga som Länsstyrelsen tipsar om på sin webbsida. Rundslingan som är 2,6 km är märkt med orange och går genom hagar intill havet. Det var ganska blött den gången, och jag fick sällskap av både kor och får.

Igår valde jag en annan stig, märkt med vita och blå markeringar. Visserligen var den inte mer än 2 kilometer lång, men WOW vilken natur jag fick njuta av. Hav, hav, hav och klippor. Flera grillplatser finns också längs denna stig och den är riktigt fin.

Liten beskrivning av leden

Jag utgick från naturreservatets parkering och gick in genom grinden till hagen. Efter knappt 100 meter pekar skylt mot Strana och Båset uppför backen till vänster, så där svängde jag av. Då kom jag över berget och ner mot Toftenäs Strand. Därefter följde jag bryggan längs klippan och fortsatte sedan på leden uppför klipporna.

Vackra vyer öppnade sig ut mot havet; små öar, glittrande hav och en sjunkande sol förgyllde min promenad. Leden går i kuperad terräng, men är lätt att följa tack vare att ledstolparna står ganska tätt. Jag bör kanske även nämna att detta är en rundslinga.

På grund av att det både är halt och brant där leden går upp och nerför klipporna får man ta på sig bra skor. Jag var extremt tacksam över mina dubbade skor från Icebug.

Första besöket, september 2023

En fredag i september kände jag att det var alldeles för längesedan jag använde min ”sluta-tidigt-fredag” till utemys i naturen. Därför bestämde jag mig för att helt enkelt kliva av bussen halvvägs hem. Där traskade jag ut till ett naturreservat som heter Toftenäs, strax utanför Skärhamn på Tjörn.

Den orange leden, 2,6 km

Enligt naturreservatets information finns där en led markerad med ”diskret orange” som ska vara 2,6 kilometer. Någonstans längs vägen blev den för diskret för mig, för jag tappade bort den. Men jag gick längs olika stigar och djurstigar inne i hagarna intill havet. Klippor, strandängar, ängsmark (ganska blöt), får, kor, växter i vackra höstfärger och utsikt över havet fick jag ändå.

Det fanns två andra slingor markerade i reservatet, en vit och en blå, men dem får jag utforska en annan gång. Efter att jag strosat runt i reservatet gick jag vägen ner mot samhället, hoppade på bussen, och åkte hem – nöjd med starten på min helg.

Sammanfattning

Jag tyckte visserligen att naturreservatet var mysigt redan under mitt första besök, men det motsvarade inte riktigt de förväntningar jag hade. Däremot var jag i det närmaste lyrisk efter mitt andra besök.

Det finns fortfarande en markerad stig kvar för mig att utforska (mot Oskarsvik). Eftersom det blir mörkt tidigt så här års var jag tvungen att ta hänsyn till solnedgången för att hinna ut från det klippiga området igår. Men jag ska försöka att åka tillbaka under dagtid någon gång och ta god tid på mig och knyta ihop alla stigarna.

Avslutningsvis fakta och länkar

Toftenäs ligger på nordvästra delen av Tjörn, strax norr om Skärhamn. Här kan du läsa mer om naturreservatet hos Länsstyrelsen.

Inlägget Toftenäs naturreservat, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag tyckte det var så kul att vara med i loppet Icebug Xperience West Coast Trail förra året anmälde jag mig även i år. Den här gången tog jag även med mig en av mina systrar och vi fick en otrolig helg.

Andra året i rad på Icebug Xperience

Icebug Xperience West Coast Trail är ett lopp där man under 3 dagar springer (eller går) ungefär 77 kilometer. Om du vill läsa om hur banan ser ut osv rekommenderar jag att du läser min rapport efter förra årets tävling. Men den här gången blir det mer som en glädjefylld dagbok.

Torsdag kväll

På torsdagskvällen kom jag och min syster Ingela fram till Ramsviks stugby sent på eftermiddagen.

Där kollade vi på (och fyndade) skor, och det blev pratstunder med flera av tjejerna från Icebug. Alltid lika kul att träffa dem ”på riktigt”. Dessutom hämtade vi ut våra nummerlappar och våra fina tävlingströjor.

Boende på Hunnebostrands Vandrarhem

Därefter åkte vi till Hunnebostrand och checkade in på Hunnebostrands Vandrarhem där vi hade bokat in oss för tre nätter. Syrran och jag höll tummarna för att min menisk skulle hålla de tre kommande dagarna, så att vi kunde uppleva tävlingen tillsammans.

Fredag – tävlingsdag 1

Vilken fantastisk dag jag fick dela med min syster på första etappen av tävlingen Icebug Xperience West Coast Trail.

Etappen gick mellan Ramsvik och Hunnebostrand och vi gick cirka 23 kilometer. Höjdskillnaden var 449 meter upp och 445 meter ner. Min tid blev knappt 5 timmar, och syrran kom i mål 7 minuter före mig (vi delade på oss de sista kilometerna, för mina knän gjorde sig påminda och drog ner vårt tempo).

MEN.. jag klarade hela etappen utan alltför mycket smärta och jag är både lycklig och tacksam över det.

Klädinfo:

Ingelas tights, min undertröja och min väst kommer från Super.Natural. Övriga dagar har vi även t-shirts från dem Mina skor är från Icebug (oväntat va?) och strumporna från Happy Hiking.

Vilken fantastisk upplevelse

Dagen bjöd på fantastiskt väder, fantastisk natur och fantastiskt sällskap. Dessutom blev jag, som ambassadör för Icebug, glad över att ett gäng som tillverkar skorna i fabriken i Taiwan också deltog .

Och överraskningen i form av musik av Got Motion uppe på berget inför de sista kilometrarna ner mot havet.. WOW!

Lite stel och öm, särskilt i knäna, men dagen var sååå rolig.

Lördag – tävlingsdag 2

Idag fick jag avbryta etapp 2 av Icebug Xperience West Coast Trail efter 11 kilometer. Då var det 20 kilometer kvar av etappen, och mitt knä protesterade högljutt vid flera tillfällen i den vackra, men lätt krävande, terrängen.

För mig var det inget nederlag, för så sent som i början av den här veckan var faktiskt första gången sedan mitten av april som jag kunde gå nerför en trappa utan att känna smärta. Så för mig var det fantastiskt att ens ha kunnat starta.

Sträckan på Bohus-Malmön är otroligt vacker, och jag fick glädjen att dela den med min syster den här gången. Vi tog det i lugnt tempo, och hon hann till och med njuta av ett bad.

Reflektion efter dag 2

Så här skrev jag på kvällen: ”Imorgon väntar sträckan Smögen-Ramsvik och den är cirka 27 kilometer. Jag vet inte än hur mitt knä kommer att må efter de här två dagarna (och snart en natts vila), men jag kommer i alla fall att stå på startlinjen, så får vi se hur det går. Oavsett så är jag glad att jag är här, över hela upplevelsen, omgivningarna, det vackra vädret och alla otroligt trevliga människor jag mött längs banan.”

Söndag – tävlingsdag 3

Vilken dag det här var – jag går som i ett glädjerus (eller hasar fram rättare sagt). Den sista dagen på Icebug Xperience , etapp 3, var betydligt snällare mot kroppen än etapp 2. Dels var det inte lika trixigt underlag, och dels färre höjdmeter. Så vet du vad? JAG KLARADE DET!

Efter 4 fantastiska timmar (och 40 lika fantastiska minuter) till fots mellan Smögen och Ramsvik, genom hela Ramsvikslandet, kom jag i mål. Nästan 27 kilometer var det. Då hade min syster @ingelatrolle redan varit i mål i 36 minuter.

Vädret var härligt molnigt och det kom bara enstaka regndroppar. Vindarna var ljumma och sköna och alla människor, både medtävlande, funktionärer och människor man mötte eller passerade var härligt glada. Och landskapet – sagolikt!

Tur med både knä och sällskap

Jag hade fantastisk draghjälp av @iacharlotta och @skiingandreas största delen av den är etappen, även att vi skildes åt 7-8 kilometer mitt på banan.

Mitt knä höll – eller jag kände i alla fall inte så mycket av det. Värktabletter, knästöd, stavar, bra skor, pannben (jo, det verkar finnas ett sånt därinne) och en massa glädje hjälpte mig att fixa detta – förutom allt stöd jag fått från alla er runt omkring. TACK! Och såklart hjälpte det att knät fick nästan ett dygns vila tack vare att vi kortade ner gårdagens etapp.

Men nästa år då?

Den här helgen kommer jag sent att glömma. Jag funderar faktiskt på om jag inte skulle komma tillbaka som funktionär nästa år.

Avslutningsvis några länkar

• Min beskrivning av tävlingen 2022 (detaljerat om banan osv)
• Icebugs information om nästa års lopp (2024)

Inlägget Icebug Xperience WCT 2023 dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag är svag för skog, och särskilt för gammelskog och urskog. Sedan jag upptäckte Risveden 2020 har jag fått njuta av fler vackra naturreservat. Nu senast fick jag tillfälle att besöka Verleskogens naturreservat.

Verleskogen ligger lite ”avsides”

Medan många av naturreservaten i Risveden ligger samlade i klungor ligger Verleskogens naturreservat lite avsides. Det är relativt litet, ”bara” 85 hektar, men här får man en känsla av vildmark. Många av tallarna som växer här är runt 200 år gamla, och marken är täckt av mossa och blåbärsris.

Rundslinga på cirka 2,5 kilometer

Från parkeringen som ligger i slutet av en liten skogsväg (se vägbeskrivning längre ner) utgår en vandringsled. Det är en kortare rundslinga, runt 2,5 kilometer. När vi var där igår efter vår regniga vindskyddsnatt vid Kroksjön valde vi att gå leden medsols och gick alltså ut åt vänster från parkeringen.

Stigen är markerad med blå markeringar som sitter ganska tätt, så man behöver aldrig fundera på om man har gått fel. Förutom en mycket kort sträcka, kanske 150 meter, går leden längs skogsstig.

Sjöar och småkuperad terräng

Trots att stigen är tydligt markerad så är det inte en runda du kan gå med barnvagn. Området är kuperat och leden tar dig både upp- och nerför ett berg. Några sjöar finns det också i Verleskogen, till exempel Store Ljusevattnet.

På ett ställe delar sig leden så att man kan välja väg för att gå fram till Svartevattnet. Vi valde att hålla vänster och gå ”yttervarv”. Innan vi kom fram till sjön började det regna, och det var en rejäl skur som kom över oss.

Nej, jag får nog lov att visa några riktiga regnbilder också. Tyvärr gjorde regnet att vi inte tog oss tid att stanna lika länge och ofta som vi skulle gjort i vanliga fall (man blir ju kall när man står stilla i regnet).

Orörd skog med mycket död ved

Härinne i den underbara skogen finns också gott om torrakor och lågor – och dessutom ska det finnas ett rikt fågelliv. Nu var det inte det vi märkte mest av när vi kom gående med två flämtande hundar. Men är du intresserad av fåglar – läs på innan du åker hit.

Trots regnet fick vi en riktigt fin tur, och Verleskogen gav mersmak, trots sitt lilla format. Vi kommer definitivt att återkomma hit, och kanske tar vi med tält eller hammock nästa gång. Detta är nämligen ett av de naturreservat i Risveden som inte har några restriktioner mot att man tältar/övernattar.

Så här hittar du till Verleskogen

Naturreservatet Verleskogen ligger cirka 5 mil norr om Göteborg. Från riksväg E45 norr om Älvängen, tag av mot Skepplanda, kör sedan mot Hålanda. Drygt 2 kilometer efter Hålanda kyrka tag höger mot Holmevattnet (vägen är skyltad med ”Naturreservat Verleskogen”). Efter Holmevattnet tar du andra infarten till höger (markerad med blå skylt ”Naturreservat”), och följer skogsvägen mot reservatet söderut.

Och avslutningsvis kommer här en länk till naturreservatets sida hos Länsstyrelsen – och länken till alla mina turer i hela Risvedenområdet.

Några av mina instagrambilder från Risveden

[instagram-feed feed=15]

Inlägget Verleskogens naturreservat i Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag inte hade sovit ute sedan nyårsafton började jag nästan klättra på väggarna i veckan. Vi bestämde oss för att sova ute på fredagen, och på grund av att det skulle fortsätta regna blev det vindskydd den här gången.

Ut i regnet efter jobbet

Som vanligt slutade jag tidigt på fredagen och vårt mål var Kroksjön i Risveden. Jag och min sambo Lars hade kommit fram till att vi skulle hinna dit innan det blev mörkt. Bilfärden till Risveden tar knappt en timme (sträckan är inte lång, men vägarna små). Dessutom valde vi ett vindskydd som inte krävde någon lång vandring.

Leden går genom mysig skog, och är väl markerad med blå ”pluttar” så det är lätt att hitta. Från parkeringen är det bara 700 meter fram till sjön. Därefter är det runt 500 meter till det vindskydd vi skulle sova i, så det blev en kort vandring.

Till vedförrådet för att hämta ved

På parkeringen stod inte en enda bil, så när vi kom till vindskyddet vågade vi lämna våra ryggsäckar där. Vår plan var nämligen att fortsätta längs sjön och ut till en liten väg där det skulle finnas ett vedförråd.

Vi följde leden och passerade den lilla bron och dasset som ligger ”längst ner” vid sjön. Därifrån var det knappt 100 meter fram till vedförrådet. Till vår besvikelse, men inte förvåning, var det helt tomt. Vi fick vända tillbaka tomhänta till vindskyddet, men vi stod ändå inte helt utan ved, för Lars hade burit med sig en del hemifrån.

Middag under vindskyddstak

När vi kom tillbaka hade det börjat skymma rejält, och magarna kurrade. Den här gången skulle vi bara värma färdigmat, så vi kokade upp vatten på varsitt kök.

Utanför regnade det rejält, så jag var tacksam över att vindskyddets tak stack ut ordentligt från själva skyddet. Och att det fanns bra fotstöd när man satt på kanten. Där satt vi gott på liggunderlagen (och sedan tog vi även fram renskinnen för den goa värmens skull) och bara lyssnade på smattrandet från regnet. Men torra och varma.

Jag måste nästan nämna att förra gången vi övernattade vid Kroksjön, men då i ett annat vindskydd, så regnade det ocskå – och dessutom åskade det (se i bloggen).

Kvällsbrasa i regnet

Vinterkvällar kan bli väldigt långa när man är ute. Det finns inte så mycket att göra mer än att prata och att elda. Just i regnet var det senare inte särskilt lockande, men till slut kunde inte Lars sitta still längre. Han späntade lite av veden vi haft med oss och lyckades tända en liten brasa trots vätan.

Medan det hemtrevliga sprakandet från brasan blandades med regnets smatter åt vi lite snacks. Även hundarna. Mellan varven gick jag ut och värmde händerna framför brasan, innan jag skyndade in under taket igen. Man blir otroligt kall av fukt/väta, så jag var tacksam över renfällen som jag satt på.

Tidig kväll

Mörkret, tystnaden och regnet gjorde oss avslappnade och trötta, så vi började göra oss i ordning för natten ganska tidigt. Hundarna sover i sina egna sovsäckar och vi lyxade till det med både liggunderlag och renfällar (våra kommer från Dalum) till oss själva igen. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin kommer att vilja sova utan renskinn på vintrarna igen, för de är verkligen outstanding för att hålla värmen.

Efter 11 (elva!!!) timmar vaknade jag förvånad över att ha kunnat sova så länge. Trots busvädret hade jag sovit gott och ombonat och inte vaknat mer än någon enstaka gång när Balder stack in nosen i min sovsäck för att bli klappad lite innan han gick tillbaka till sin egen bädd. Min julklappssovsäck Rago Lady X-Tream från Helsport är verkligen fantastiskt fluffig och varm och jag är otroligt förtjust i den. Än har jag tyvärr inte haft möjlighet att testa den i riktigt låga temperaturer.

Efter regn kommer (nästan) sol

Till min glädje upptäckte jag att de hade slutat regna under natten. Visserligen droppade det fortfarande från de omgivande träden, och allting utanför vindskyddet var dyngsurt. Men vi hade det torrt och gott, och kunde njuta av en go frukost med fin utsikt.

Det fanns ingen stress utan vi tog oss god tid på morgonen. Efter en timme ungefär hörde vi röster över vattnet och jag såg några personer vid ett annat vindskydd. Förmodligen några som skulle ut och fiska.

Mot vidare äventyr

Själva hade vi packat våra saker, och var redo att ge oss av mot bilen. Promenaden var inte särskilt lång, men marken var blöt och hal, och från grenarna rann gårdagens regndroppar ner i n nacken medan vi gick.

Till vår förvåning stod vår bil helt ensam på parkeringen även när vi kom dit vid 11-tiden på förmiddagen. Vid våra tidigare besök vid Kroksjön har det i stort sett varit fullt här. När vi lastat in hundar och packning i bilen körde vi vidare för några fler stopp i vackra Risveden innan vi skulle åka hem.

Skönt att hundarna bär packningen själva

En sista reflektion från mig är att det är oerhört skönt nu när våra hundar bär sin egen packning. Tidigare har jag och Lars fått bära deras bäddar, mat, vatten, matskålar och Wilmas sov-overall i våra ryggsäckar. Det har tagit mycket plats.

Nu är Balder så gammal att han kan bära sin egen utrustning. Både han och Wilma har fått klövjeväskor från Nonstop Dogwear. De verkar stolta över att få bära sina väskor, och jag är tacksam över allt utrymme jag får i min egen ryggsäck.

Vill du veta mer om Kroksjön?

Kroksjön är en av alla sjöar som finns i området Risveden (se alla mina inlägg från området). I Risveden finns över 10 olika naturreservat, så det är ett eldorado om man vill upptäcka vacker natur. Runt Kroksjön, som är en populär sjö bland fiskare, finns fyra olika vindskydd. Det vindskydd vi sov i denna gång ligger på en udde i sjöns södra del. OBS! Det är mycket dålig mobiltäckning i Risveden.

Vägbeskrivning

Slutligen kommer såklart en vägbeskrivning: Naturreservatet Kroksjön ligger cirka 35 km nordost om Göteborg. Sväng mot Skogstorp i Skepplanda, sedan är det skyltat ”Risveden”. Stig och parkering för Kroksjön ligger strax efter sista boningshuset. Från parkeringen är det bara 700 meter tills man når sjön.

Och så den obligatoriska faktalänken som den här gången går till till Risvedens sida om Kroksjön

Inlägget Regnigt i vindskydd, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Risveden är ett underbart område i Västra Götalands län som består av 11 olika naturreservat. De senaste två åren har jag varit i området upprepade gånger. Häromdagen var det premiär för mig att gå i Iglekärr naturreservat och det angränsande Ekliden naturreservat.

Ut i kvällningen och leta sovplats

Egentligen hade jag lite lösa planer på att åka iväg dagen efter, men min sambo tyckte att jag kunde få lite extra egentid. Så jag packade ryggsäcken med mina sovsaker och la även med min hammock. Efter en titt på kartan bestämde jag mig för att försöka hitta några bra träd att hänga upp den i vid Stora Iglekärr.

För att göra en lång historia kort letade jag mig upp längs stigen mot Iglekärr. På den höjd jag hade planerat att sova stod brandhärjade träd, så det kändes inte som någon superidé att hänga upp hammocken i dem. Istället följde jag kanten av tjärnen och hittade till slut två träd på lagom avstånd från varandra.

Hammocken kom upp strax före skymningen

Ärligt talat var detta första gången jag hängde upp min hammock helt på egen hand. Man blir lite lat när man har en sambo som håller kurser i vandring, friluftsliv och överlevnad. Men det gick alldeles strålande och mina knopar höll.

Eftersom jag åkt ut till skogen på kvällen hade jag inte många minuter tillgodo innan solen skulle gå ner, men jag hann ändå njuta av den vackra kvällen. Sedan kröp jag in i hammocken, tände pannlampan och njöt av att ligga i tystnaden och läsa. Om det fanns några mygg så stördes i alla fall inte jag av dem därinne i min kokong.

Åska! Upp med tarpen!

Däremot blev jag störd av dundrande ljud några gånger. Till att börja med förstod jag inte vad det var, men sedan insåg jag att det åskade. Eftersom jag hade pannlampan tänd märkte jag inte att det blixtrade med täta intervaller. Regnet hängde i luften så jag klev ur hammocken och hängde med pannlampans hjälp upp tarpen.

Packa ihop och lämna packningen i bilen

Otroligt nog klarade jag mig undan regnet, för åskan gick fram och tillbaka någon kilometer bort. Så jag vaknade pigg och glad bredvid Stora Iglekärr och tittade ut på gråvädret. Planen för morgonen var att packa mina grejer och sedan gå och lämna dem i bilen innan jag gav mig ut på upptäcktsfärd. Bilen stod mindre än 2 kilometer ifrån mig.

På upptäcktsfärd i Iglekärr och Ekliden

Från parkeringen (Iglekärr naturreservat) följer man vägen runt 100 meter innan man svänger in på en liten skogsväg/stig som går åt höger. Efter en liten sväng sitter en vit liten skylt som pekar mot Iglekärr. Runt stigen, som stiger upp mot berget, fanns mossa och kantareller. Snart ser man den första blå markeringen, och det är den man ska följa om ,´man vill gå runt hela Iglekärr naturreservat.

Det blir snabbt kuperat och stigen leder uppåt genom skogen. Efter knappt en kilometer kommer man till ett stigskilje där blå led går åt två håll. Till höger ligger Stora Iglekärr (som jag ju kommit ifrån tidigare på morgonen) och till vänster stod det Grankärr. Här svängde jag vänster.

Stigen ledde mig nu genom gammal härlig skog som bröts av små kärr och våtområden. Längs leden trängdes klockljungen, och på en del ställen lyste det gult av myrlilja i kärren. Tyvärr var det alldeles för blött för att kunna komma riktigt nära. Leden genom reservatet gick upp och ner, och uppe på kullarna kryllade det av blåbärsris, tyngt av mogna blåbär.

Stigen i det här området var inte den mest trampade, så på många ställen hängde högt gräs över stig och spång. Men leden var välmarkerad med blått, så det var ändå lätt att hitta sin väg.

Leden går in i Ekliden naturreservat

Snart såg jag Lilla Iglekärr skymta mellan träden, men även här var det på grund av våtmarker svårt att ta sig fram till sjön. Istället följde jag leden in i Ekliden naturreservat och mot den vackra lilla tjärnen Stora Skarnhålan. Även den omgiven av våtmark, så jag nöjde mig med att fota på lite avstånd.

Här samsas den blå leden med röd led, som gör en rundslinga inne i Ekliden naturreservat. Min plan var att gå även den, och gå som en 8:a, men på grund av att jag hade en tid att passa fick jag spara den planen till en annan gång.

Lilla Iglekärr ligger i båda reservaten

Strax skymtade Lilla Iglekärr genom tallarna och jag gjorde en liten avstickare ner till den vackraste av de tre tjärnarna i reservaten. Där jag stod i duggregnet och tittade ut över det vackra landskapet önskade jag nästan att jag hade övernattat här istället.

Till min förtjusning var fanns här mängder med myrlilja, så jag passade på att gå ner till vattnet, och fota några av de vackra, rara blommorna. Eftersom de inte är vanliga i Småland där jag kommer ifrån är min förtjusning över att se dem här lika stor varje sommar.

Marken närmast Lilla Iglekärr var också blöt, men inte långt ifrån sluttade den ner genom tallskog. Här stannade jag en stund, trots duggregn, och bara tog in allt det vackra jag hade runt mig. I total tystnad.

Eldhärjad skog och lite svårare att gå

När jag lämnat Lilla Iglekärr bakom mig ändrades omgivningarna drastiskt runt mig. Från gammelskog och charmiga skogstjärnar kom jag in i ett mer sterilt landskap som präglades av eldhärjade trädstammar.

För mig kändes det sorgligt att gå här eftersom jag såg för mig hur det kan ha sett ut före branden. Leden var delvis svår att se i detta område, trots att det fanns markeringar relativt tätt. Det var uppenbart att det inte är så många som går just här.

Efter en liten stund delar sig stigarna åt; Den röda svänger av åt vänster och den blå åt höger. Jag fortsatte alltså att följa blå led (rundslinga på 5 kilometer), men planen är att komma tillbaka hit och gå båda rundorna.

Tillbaka in i Iglekärr naturreservat

Den brandhärjade delen av skogen fortsätter en bit in i Iglekärr naturreservat, men sedan blir det lätt stig genom barrskog, bruten av myrmarker.

På ett ställe stod en dovhjort och tittade på mig innan hon skuttade iväg. Och flera gånger stannade jag för att fota växterna runt mig. Innan jag visste ordet av var jag framme vid en skylt som sa att blå led fortsätter rakt fram, men att Iglekärr låg åt höger. Då följde jag stigen mot tjärnen där jag hade sovit under natten.

Ute i tjärnen såg jag tre röda näckrosor, men de var på för långt avstånd för att jag skulle få några skarpa bilder med mobilkameran.

Hyllningsbänken vid stora Iglekärr

Det finns en ”badplats” vid Stora Iglekärr, där det även står en fantastisk hyllningsbänk som installerades under invigningen av gammelskogen 2016. Den skulpterades på fem dagar av en av världens främsta motorsågs-skulptörer, Tommy Craggs.

Bänken var otroligt vacker med många detaljer att se på och ta in. Redan kvällen innan fotade jag den när jag letade efter en sovplats – det gick inte att bara gå förbi den.

Härifrån återvände jag sedan ner till bilen, samma väg som jag gick på morgonen, och rundan blev ungefär 5 kilometer.

Mer information om Iglekärr

Den blå slingan är cirka 5 kilometer och den startar runt 100 meter från parkeringen (länk till parkeringen på Google Maps) – fortsätt bara längs vägen. Eftersom den stig som utgår från parkeringen försvinner efter en liten bit, så den bör du bara ta om du vill navigera fritt. I Ekliden naturreservat går röd stig, men den hade jag inte möjlighet att gå vid detta besök. Det kan kanske också vara intressant att veta att det är tillåtet att övernatta i dessa två naturreservat.

Länkar till mer information

Det finns en hel del att läsa om Iglekärr hos Naturarvet. Även hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Iglekärr naturreservat och Ekliden naturreservat.

Mina andra turer och utflykter i Risveden

Här hittar du alla mina blogginlägg från Risveden och här nedanför ser du några av mina Instagraminlägg från området.

[instagram-feed feed=15]

Inlägget Naturreservaten Iglekärr och Ekliden dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag hade vi finbesök av mina svärföräldrar. Dels ville de fira min dotters 15-årsdag (i efterskott), men framför allt skulle vi fira mors dag.

Mot Svanviks naturreservat

Vi inledde med lite morsdagstårta hemma i vårt uterum innan vi åkte till Svanviks naturreservat här på Orust. Det är ett av våra närmaste naturreservat där jag är rätt ofta. Men för mina svärföräldrar var det premiär.

Eftersom min svärfar har besvär att gå långt så valde vi att parkera i hamnen den här gången. Därifrån är det bara något hundratal meter innan man är vid en vacker stenstrand. Visserligen är det en liten besvärlig/brant passage man ska förbi, men vi klarade det utan problem idag.

Efter bara några hundra meter var vi framme

Det dröjde inte länge förrän vi passerat den pyttelilla skogen med krumma tallar och kom fram till havet.

Här strosade vi runt i lugn och ro. Jag tittade på blommor, min svärmor och min sambo letade stenar (de är lite av samlare) och min svärfar var mest bara.. social. Vi fick en härlig stund i solen, trots tidvis ganska bitska vindar.

När vi kände oss nöjda strosade vi tillbaka till hamnen där vi hade bilen. Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Svanviks naturreservat som har otroligt mycket mer att erbjuda än det lilla vi såg idag.

Inlägget Morsdags-utflykt till Svanviks naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår hade jag inget inbokat, så då passade jag på att göra en tur ut till min favoritö Härmanö. Dessutom fick jag sällskap av en annan blomnörd – Nalle Aspdalen.

Vi fick ta en tur till naturmuséet

När vi kom ut med morgonfärjan blev vi mötta av en man som visade sig vara Thorbjörn Hansson. Eftersom hans önskan att få visa oss sitt Naturmuséet på Gullholmsgården framfördes ganska bestämt följde vi med honom när han lovade att det inte skulle ta lång tid.

Vi följde honom genom smala, vindlande gränder, och fick oss en stor portion av Gullholmens historia till livs längs vägen. Det lilla muséet bestod av djur och fåglar från Härmanö som stoppats upp och nu presenterades i ofantligt fina montrar.

Vill du också besöka det lilla fina muséet ligger det på Annikas strand 210 på Gullholmen. Tyvärr kunde vi inte stanna särskilt länge eftersom vi hade ”blomskådning” på vår agenda och ville komma iväg ut i naturen. Men det märktes att Thorbjörn ändå uppskattade vårt besök.

Från Gullholmen längs vägen till Härm

Vi begav oss raskt iväg mot Härmanö och svängde sedan söderut på huvudvägen på den bilfria ön. Strax efter samhället gick vi upp till lotsutsikten där vi hade 360 graders vy.

Därefter fortsatte vi längs den lättgådda (tillgängliga) vägen ända ner till Härm. Medan vi gick njöt vi av vackra trädgårdar, havets glittrande vatten och alla växter i vägkanten.

Mot blomrika Kalvhagen

Det var skönt att vika in på en stig istället för att gå på väg. Den är inte så lång, men väldigt mysig.

Kalvhagen är en helt otrolig blomsteräng som är rena paradiset för blomnördar som oss. Ängen breder ut sig åt alla håll och kanter och omges av små bohusberg. Just nu var ängen täckt av gullvivor.

Här hittade vi också bland annat humleblomster, lundtrav, teveronika, mandelblommor och getrams. Både jag och Nalle kravlade omkring på marken för att titta på, och fota, alla blommor.

Avstickaren mot Djupvik var fantastisk

Vid Kalvhagen pekar en skylt mot Djupvik. Trots att det bara är 0,5 kilometer dit hade jag inte gjort den avstickaren förrän igår. Bättre sent än aldrig får man nog säga, för det var en av turens riktiga höjdpunkter.

Här var stigen inte lika upptrampad, och vi kom snabbt fram till klippor och vi hörde havet dåna. Plötsligt skrek Nalle till och började småspringa rätt ner mot en bäck. Hon hade sett en makaonfjäril (jag såg den också, men hann inte uppfatta vad det var när den fladdrade förbi). Tyvärr ville den inte slå sig ner och låta sig fotas i blåsten.

Lite lättare var det att fota blommorna, även att det blåste rejält. Trift såg vi i massor, lite smällglim, hönsbär på några ställen och även rödblära. Men det som verkligen tog andan ur oss var utsikten över havet och bränningarna som slog mot klipporna under oss.

Veckans vackraste lunchställe

Visserligen var det lite brant att ta sig ner till vattnet i viken, men vi kände oss på lite äventyrligt humör. Det var verkligen värt besväret, för det var obeskrivligt vackert.

Dessutom blev det bekvämare än vi tänkt oss, för någon hade lagt en planka där så vi satt som små drottningar medan vi täcktes av saltstänk.

Långekilen och Svensbo

Vi satt länge och njöt av havets skådespel från första parkett. Därefter klättrade vi runt lite bland klipporna innan vi vände tillbaka till Kalvhagen. Därifrån fortsatte vi leden mot Långekilen. Vi hade inte gått långt innan jag fick ett lyckoutbrott över att hitta vattenklöver.

Att gå längsmed havet är obeskrivligt vackert. Därefter går leden ner i en liten ravin för att sedan passera Svensbo där det finns en gammal ruin och en bäverdamm. Den här slingan bjuder verkligen på många olika naturtyper.

Dags att gå mot färjan

När vi kom fram till Myren svängde vi vänster upp mot Härm där vi hade svängt av vägen tidigare under dagen. Egentligen hade vår plan varit att även gå till Härmanö huvud, men vi insåg redan vid Kalvhagen att vi inte skulle hinna det på de drygt 5 timmar vi hade planerat att vara på ön.

Vid Grindebacken svängde vi av för att känna på vattnet, och vi konstaterade att havet var lite för kallt för vår bad-smak. Men bredvid den härliga sandstranden bredde en gigantisk och härlig gullviveäng ut sig, så vi passade på att fota lite på den också. Och leta rödkämpar, men det hittade vi ingar.

Vägen är ganska rak, och man ser ända till samhället trots att det är några kilometer upp dit. Men vi hade inte tråkigt. Längs vägen prunkade ängar och diken av blommor och det fanns mycket att se på.

En sista avstickare vid Vadet

När vi kom till bron vid Lilla Härmanö insåg vi att vi hade gott om tid att hinna till färjan, så vi bestämde oss för att svänga in mot Vadet. Där gick vi över strandängar, över en bro och fick se mycket mer än om vi bara följt vägen.

Lite spännande var det eftersom vi inte visste exakt hur lång tid det skulle ta att gå över klipporna mot samhället. Vi hann. Men hade det varit lite längre fram på blomsäsongen hade vi nog inte klarat det.

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Mycket information finns i mina tidigare inlägg

Först av allt rekommenderar jag att du läser mitt inlägg från förra våren där jag verkligen beskriver naturreservatet och de leder jag gick. Jag beskrev även lederna vid mitt första besök på ön hösten 2020. Dessutom var jag här för två månader sedan med min bonusson.

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till Orust kommun. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Alla lederna erbjuder något av intresse för blomnördar! Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Blomnördar på Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 5 minuter

Eftersom jag hade tagit ledigt från jobbet ville jag göra något som skulle fylla oss med glädje och energi denna lyxfredag. Det var längesedan vi vandrade på de vidsträckta bohusklipporna i Ramsvikslandet, så valde vi att göra just det.

Vilket sceneri havet bjöd på

Jag njöt verkligen i fulla drag av dagens vandring längs Kuststigen/Soteleden tillsammans med sambo och hundar. För det första älskar jag området med de släta röda hällarna som sträcker ut sig så långt ögat når. Dessutom bjöd havet på ett riktigt skådespel med mäktiga bränningar som slog mot klipporna.

Havet låg turkosblått vid våra fötter. Ibland är det svårt att ta in hur otroligt vacker naturen är.

Eftersom det var ordentligt halt på klipporna var mina Rover från Icebug var även den här gången det perfekta skovalet.

Rullen på ryggen är en renfäll

Uppdatering: Eftersom jag har fått flera frågor om vad det är jag har på ryggen så förtydligar jag här. Det är min vackra renfäll som är helt oslagbart mysigt och varm att sitta på såna här kalla dagar.

Delad glädje är dubbel glädje

Tala om att få en fantastisk start på helgen. Både ljudet och åsynen av de dånande vågorna är vad jag kommer att ta med mig från den här turen. Ännu roligare var det att jag kan dela minnena med Lars.

Karta och vägbeskrivning

Om du klickar på den här länken får du upp en karta till parkeringen i Haby där vi lämnade bilen. Du är då vid vandringsledens södra spets. Via länken kan du även få fram en vägbeskrivning från valfri punkt. Klippornas rike är beläget utanför Hunnebostrand, Bohuslän.

Se på kartan var vi gick

Från Haby följde vi Kuststigen medsols och gick över klipporna till Sote huvud, Sote bonde och Fykan. Därefter tog vi den svartmarkerade stigen ner till Soteskogsmyren. Slutligen går leden längs stamma stig till Haby som vi gick på ”utvägen”. Trots att rundan inte var mer än 6 km tog den drygt 3 timmar att gå.

Länkar till Länsstyrelsen och vandringsleden Kuststigen

Här hittar du Länsstyrelsens information om Ramsvikslandets naturreservat, klippornas rike
Länk till Kuststigens information om delsträckan ”Ramsvikslandet runt”

Avslutningsvis – fler blogginlägg

Mitt första besök i Ramsvikslandet blev onödigt spännande, augusti 2020
Kort tur i Ramsvikslandet med familjen, december 2020

Inlägget Blåsig halvdag i Ramsvikslandet dök först upp på Hemomkringvandring.

Ända sedan jag gick min första lilla tur i Vättlefjäll har jag varit sugen på att gå Vättlefjällsleden. Flera av de kortare lederna är så fina att jag fått mersmak på området. Nu blev det äntligen av!

Några bra saker med Vättlefjällsleden

Det finns flera fördelar med Vättefjällsleden. Först och främst är naturen längs leden otroligt varierad och vacker.  Men jag tänkte egentligen på några andra saker. Dels att det finns många platser man kan utgå ifrån / hoppa på leden (se karta längst ner på sidan). Dessutom är den till största delen enkel att gå. Både för att underlaget är som en bred gångbana på södra delen, och för att den är extremt tydligt skyltad och markerad.

Tidigare hade jag gått norra delen av leden i samband med att jag har prövat flera av lederna som utgår från Dammekärr och Skrapekärr. I de inlägg jag skrev då klagade jag flera gånger på att lederna var otydligt märkta. Sedan dess har man alltså rustat upp lederna med fina skyltar, och markeringarna på träden sitter tätt. Tack!

Jag utgick från Jennylund

Som jag nämnde finns det flera platser där det är enkelt att börja sin vandring längs Vättlefjällsleden. Själv valde jag att starta i Jennylund, och jag och Balder parkerade där strax före kl. 08 i morse. Eftersom leden passerar parkeringen behövde vi inte gå någon transportsträcka innan vi var igång. Vi gick motsols och började alltså med att gå söderut.

Första biten gick på asfalterad gångbana. Men efter några hundra meter svängde Vättlefjällsleden (och Bohusleden och pilgrimsleden) in i skogen. Runt oss började det sakta ljusna, och vindarna var fortfarande ganska starka efter gårdagens storm.

Förvånansvärt lätt underlag att gå på

Relativt snart kom vi fram till Surtesjön, och vi såg solen börja lysa upp träden på andra sidan. Runt hela sjön gick en fantastisk gångväg som var både bred och slät. Vilket gjorde den väldigt ”lättgådd”. På många ställen fanns bänkar där man kunde njuta av utsikten över sjön.

I Lövgärdet låg husen i det närmaste på Vättlefjällsleden. Och det var nästan så att jag avundades dem läget med bara några hundra meter till leden. Utöver det fanns där en badstrand och många bord och bänkar på en öppen yta vid sjön.

Efter att jag passerat bostadsområdet fortsatte underlaget att vara lika lätt att gå på. Leden verkade följa ett belyst motionsspår eller gångbana. Fråga mig inte varför, men jag hade fått för mig att Vättlefjällsleden skulle vara lite besvärlig att gå. Men den var raka motsatsen. I alla fall på den södra delen.

Trots att det kändes lite som att gå på en autostrada när leden gick på en så bred ”stig” så var naturen vacker runt mig. Ärligt talat var det inte en enda meter av leden på den södra delen där jag inte njöt av naturen.

Jag kom snabbt till norra delen av Vättlefjällsleden

Tack vare det fina underlaget gick det ganska raskt att ta sig fram. Balder och jag passerade Skyrsjön, Kroksjön och Lysevattnet. Vilket var lite dumt, för jag hade tänkt göra en avstickare till en superfin plats vid Lysevattnet och äta min lunch där. Men nu kollade jag inte på kartan, så jag missade ”avfarten”.

Från och med Lysevattnet och Björsjön gick jag på kända stigar. För nu började det handla om stigar och inte breda gångbanor. Tvyärr var det just nu extremt blött i området, så ganska stor del av tiden ägnade jag åt att hitta alternativa vägar att ta mig fram på – och även få med min 40 kg hund på noterna.

Lite trött när jag närmade mig ”målgång”

Men det förminskar självklart inte naturens skönhet runt Vättlefjällsleden. Vi passerade Dammekärr och tog oss raskt (eller ärligt talat inte så raskt, jag började bli lite trött i benen) upp till Mettjärn. Trots tunga ben höll jag ändå min tänkta tidplan. Så Balder fick svalka sig i sjön, och dricka vatten, medan jag tog en välförtjänt paus.

Därefter gick vi den sista biten ner till Jennylund där bilen stod och väntade på oss. När vi kom fram konstaterade jag att vi hade tagit oss hela rundan, 25 km, på fem och en halv timmar. Och då hade jag både fikat och fotat en massa längs vägen.

Medan jag gick kände jag en stark längtan att gå vissa av lederna i Vättlefjäll igen. Så det är inte alls otroligt att det snart kommer bilder därifrån igen.

Vilka leder finns i området utöver Vättlefjällsleden?

I Vättlefjälls naturreservat (och i området som benämns Vättlefjäll) finns ett flertal vandringsleder. Eftersom jag är förtjust i området har jag gått flera av dem. Till exempel Buråsleden, Hållsdammsleden och Mettjärnsleden. Jag har samlat alla mina inlägg från Vättlefjäll på en egen sida. Där är lederna beskrivna i både text och bild.

Slutligen länkar till mer information

Precis som vanligt länkar jag till Länsstyrelsens information om naturreservatet
Dessutom kan det vara bra att ha länken till kartan över Vättlefjällsleden och hela området som Västkuststiftelsen publicerat i pdf-format. Själv har jag den som papperskarta.

Inlägget Vättlefjällsleden, 25 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Vissa helger är bättre än andra – som den här till exempel. Först och främst fick jag gå två fina rundslingor i Herrestadsfjällets naturreservat. Och som grädde på moset hyrde vi den mysiga Kärrestugan för övernattning i reservatet.

Från parkeringen till stugan med packningen

Tack vare att det är nära från parkeringen (bara 700 meter) kunde vi ta gå två gånger med vår packning. Främst var det veden som vägde ”bly”, så vi delade upp den i flera säckar. Först hade vi problem att få upp låset till Kärrestugan. Men så fort det var löst ställde vi ifrån oss packningen därinne och gav oss ut på en liten upptäcktsfärd.

Vi hann en kort runda innan det mörknade

Eftersom jag hade gått en fin stig i somras, medan Lars låg på sjukhus, ville jag visa honom den. Det var i samband med att jag gick mellan alla stugorna i Herrestadsfjället. Enligt kartan skulle vi kunna fortsätta leden förbi Kärrestugan och på det sättet ta oss till den goa platsen jag ville visa.

En go plats – vid Torsvattnet

Till att börja med följde vi skyltar mot Klämman och passerade sjöarna Byrevattnet och Furuvattnet. Därefter gick vi ett hundratal meter längs ett löpspår, innan vi svängde vänster igen vid skylt märkt Kärrestugan.

Strax var vi framme vid den lilla sjön Torsvattnet. På sjön låg is och vi mötte en familj som precis var på väg av den. På andra sidan sjön finns både bänkar, bord och grillplats. Och en av de söta skyltarna ”En go plats”.

Omväxlande rundslinga på 3 kilometer

Härifrån var det en kort vandring tillbaka till stugan, men naturen bjöd på stor variation. Allt från barrskog, myrmark, små sjöar i kuperad terräng. Totalt var rundan runt 3 kilometer och väldigt mysig. När vi kom till vårt hem för ett dygn hade det börjat skymma.

Kallt inomhus – men det var i alla fall lä

Visa av erfarenheten från första gången vi hyrde Kärrestugan visste vi att det tar tid att värma upp den. Dessutom mindes vi att kaminen och spisen formligen åt ved. Så den här gången tänkte vi hushålla lite med veden och inte elda förrän framåt kvällen. Det mörknade ju redan klockan 16.

Utomhus låg temperaturen på runt 0 grader, men inomhus kändes det kallare. Medan vi pysslade på iförda våra förstärkningsplagg (och våra varmaste mössor) konstaterade vi att det i alla fall var lä.

Thaimiddag på stormkök

Till att börja med plockade vi fram stormköken och middagen. Vi lagade lite thaimat i form av nudlar med kyckling och en massa gott. Som vattenkastanjer, bambuskott, grön curry och så vidare. Snart spred sig doften av mat i hela stugan.

Sällan har en måltid smakat så gott tror jag. Vi hade inte ätit någon lunch, så magarna skrek. Och omgivningen gjorde måltiden supermysig – stormlyktorna spred sitt mjuka sken inne i timmerstugan.

Värme från kamin – och mysbrasa i öppen spis

Därefter tog vi det lugnt någon timme. Satt och tittade på, och pratade om, fotona från dagens tur. Vi tände brasan i öppna spisen och kände förvånat hur det snabbt blev varmt i stugan. Sedan insåg vi att det ju var 15 minusgrader sist vi sov i stugan. Vilket förklarar varför vi tyckte det blev varmt supersnabbt den här gången.

Kex- och ostmys före läggdags

Som avslutning på en fin eftermiddag och kväll lyxade vi till det med lite ost, kex och goda korvar. Tala om att man var supermätt när man kröp ner i sovsäcken (på golvet framför öppna spisen). Stugan höll sig den här gången varm hela natten. Så det var inte ens otrevligt att byta kläder på morgonen när jag skulle ut på ännu en upptäcktsfärd.

Superfin rundslinga i gryningen

Redan före gryningen steg jag upp för att gå med hundarna. En otroligt fin rundslinga på cirka 7 km fick jag i Herrestadsfjällets naturreservat. Visserligen tycker jag att allt är fint i Herrestad, men denna rundslinga är nog favoriten hittills. Kanske blev det extra vackert för att jag gick redan i gryningen?

Exakt var gick ”min” rundslinga?

Jag utgick från Kärrestugan, eftersom vi sov där, men det är enklare att starta och sluta vid parkeringen vid Grågåsvattnet.

Från Kärrestugan gick jag ut mot vägen och korsade den precis i nederkant av sjön Vrångevatten. Därifrån följde jag stig skyltad mot Krokestugan. Vid nästa markerade korsning svängde jag höger mot Kölnestugan, och vid ännu nästa gick jag höger mot Grågåsvattnet. Där fick jag traska hela 150 meter på grusvägen innan jag svängde av mot Kärrestugan (och passerade ”en go plats” från dagen innan).

Vem passar rundslingan för?

Leden är exemplariskt märkt med gula markeringar, och det finns tydliga skyltar i alla större korsningar.

Observera att denna tur inte är tillgänglig för barnvagn, och den passar heller inte för den som har svårt att ta sig fram i riktigt kuperad terräng. Vid flera ställen behöver man ta hjälp av rep i extra branta passager. Dock är stigarna väldigt fina (om än blöta på en del ställen).

Några av anledningarna till att jag gillar Herrestadsfjället

Något jag verkligen gillar med Herrestadsfjällets naturreservat är att det finns flera alternativa vägar till varje stuga, så man kan kombinera sin tur helt efter dagsform och lust.

På just denna tur passerade jag två vindskydd (och det fanns ett till bara ett hundratal meter från leden), och båda dessa var upptagna. Trots att det är ett populärt område är det lätt att få vildmarkskänsla och uppleva ron och lugnet!

Frukost i stugan före hemgång

Lyxigt nog stod frukosten färdig i stugan när hundarna och jag kom dit. Lars hade kokat upp vatten till min choklad, tänt en brasa i kaminen, och dukat upp både bröd, kex och pålägg. Det blev en fin avslutning på vårt dygn i Kärrestugan. När vi städade ur stugan kändes det nästan lite vemodigt, men vi kommer säkerligen att hyra den igen. Och just det ja – stugan hyr man hos Friluftsfrämjandet i Uddevalla.

Slutligen karta och tips om andra rundslingor i området

Herrestadsfjällets naturreservat ligger i Uddevalla kommun, Bohuslän. Läs gärna mer om reservatet hos Länsstyrelsen.

Klicka här om du vill se på kartan var Kärrestugan ligger, eller hur du ska navigera dit.

Här kan du läsa om fler fina och härliga rundor i Herrestadsfjällets naturreservat.

[instagram-feed feed=16]

Inlägget Fina rundslingor på Herrestadsfjället dök först upp på Hemomkringvandring.

På trettondagen fick vi årets första utenatt. Visserligen lite senare än planerat, men på grund av sjukdom fick det bli så. Men vilket superutedygn vi fick när vi väl kom ut – då fick vi nämligen uppleva tre av Risvedens naturreservat.

Naturreservatet Slereboåns dalgång

Första gången jag besökte Slereboåns dalgång var i juli 2020. Redan två veckor senare återvände vi, och denna gång med våra barn och mina svärföräldrar. Ytterligare ett besök han vi med till ”vårt” lilla vattenfall samma sommar. Men nu var det första besöket vintertid.

Egentligen var planen att vi skulle gå upp till Bergsjön och slå läger. Sedan skulle min sambo, som varit krasslig sedan vi var i Glaskogen, stanna där. Han skulle förbereda för årets första utenatt medan jag och Balder vandrade i de angränsande naturreservaten. Men Lars kände sig pigg, så vi bestämde oss för att gå till vattenfallet tillsammans.

Slereboån och vattenfallet i Gäddevadsbäcken

Trots att det inte är mer än 1,6 kilometer mellan parkeringen och vattenfallet (följ gula markeringar) fick vi fina upplevelser på denna sträcka. Mossig gammal skog omger stigen, och ner i dalgången strax nedanför forsade ån fram. Självklart var vi tvungna att göra en liten avstickare ner dit.

Redan innan vi nådde fram till vattenfallet såg vi att ån var översvämmad där bron leder över till vindskyddet precis i naturreservatets utkant. I själva vattenfallet forsade vattnet fram över stenar och istäckta grenar.
Vi tog god tid på oss att gå upp längs Gäddevadsbäcken för att se alla de små fallen. Solstrålarna som silade ner mellan träden ökade den magiska trollskogskänslan.

Bergsjöns naturreservat

Sedan gick vi tillbaka till bilen och hämtade vår packning. Därefter bar det iväg in i Bergsjöns naturreservat. Även här var jag första gången sommaren 2020. Detta är också ett ganska litet naturreservat, men här är det ändå rätt krävande vandring. Området är kuperat och vildmarkskänslan påtaglig. Vid de brantaste partierna finns dock trappor.

Stigen är markerad med blå markeringar, och tydligt märkt utom vid någon korsning där det bara sitter en pytteliten handskriven skylt. När man kommer fram till Bergsjön är utsikten slående och det finns många platser som passar för en paus. När vi hittat den absolut vackraste platsen, lämnade jag min ryggsäck och Lars där.

Medan han stannade kvar för att slå upp tältet och njuta av solen uppe på berget, gick jag och Balder vidare. Vi rundade först Bergsjön, och fick sedan gå en kort, brant sträcka, samma väg som vi gått upp till sjön innan vi kom ner till stigskiljet.

Färdsleskogens naturreservat

Sedan gick vi något hundratal meter på stigen mot Slereboån igen, innan vi svängde in mot Färdsleskogen. Detta reservat gränsar till Slereboån, och vi kom strax ner till ån. Den korsade vi sedan på en bro.

Därefter gick det uppför. Runt oss var allt grönt, men bestrött med snöpuder: Mossa, gammal skog, stenar. Stigen var inte särskilt upptrampad och här kändes det verkligen som att gå i en John Bauerskog. På håll hörde jag åns porlande vatten där jag gick.

Korsningarna var inte skyltade

Trots att jag verkligen uppskattade omgivningen störde det mig att korsningarna inte var märkta med skyltar. Två gånger fortsatte jag rakt fram på den stig jag gick för att jag missade att de blå märkningarna svängde av. Sedan gick mycket energi till att hålla koll på varje blå prick för att inte missa fler svängar. Vilket minskade en del av tjusningen.

Men den lilla vandringsslingan i reservatet, uppskattningsvis 2 km, är verkligen värd att gå. Mest på stig – lite på skogsväg.

Årets första utenatt

Eftersom det började skymma skyndade jag på stegen tillbaka mot vår lägerplats vid Bergsjön. När vi kom fram var klockan nästan 15.30 och vi hade då varit i Risveden i 6,5 timmar. Temperaturen var -10 på morgonen, men gick upp till -6 under dagen. Jag hann få några minuters sol innan den sjönk bakom trädtopparna.

Middag i vacker skymning

På grund av att jag inte ätit någon lunch var jag rätt hungrig när jag kom tillbaka. Så vi tog fram vårt Trangia, kokade upp vatten och fyllde våra påsar från Real Turmat.

Den här gången stod pulled pork på menyn, och den var lika god som övriga rätter vi smakat (se gärna smaktestet av frystorkad mat som jag gjorde i höstas). En annan bra sak är att man kan använda matpåsarna till att värma händerna medan man väntar.

Elda – bästa mörkeraktiviteten

Medan mörkret föll passade Lars på att såga upp de nedfallna grenar och kvistar vi samlat ihop under eftermiddagen. Och gick på jakt efter i pannlampans sken också i flera omgångar under kvällen. Många småpinnar blev det – och alla var lika blöta eller frusna.

Men till slut brann brasan. Även att vi fick hjälpa den på traven med jämna mellanrum genom att blåsa. Och vi la hela tiden blöta pinnar runt elden så att de skulle bli lite torrare i alla fall. Maken till rök har jag i alla fall sällan sett. Men vi kunde njuta av brasan i omgångar. Och av månen som steg på himlen, och stjärnorna som gnistrade runt oss.

Premiär för nytt tält på årets första utenatt

Till slut tyckte jag att det började bli för kallt att sita ute. Denna årets första utenatt passade vi på att inviga vårt nya tält, ett Fjällmark Tarfala Professional 3. Min första uppfattning var att det var rymligt och kändes stabilt, men det är svårt att uttala sig efter bara en natt. Jag gillar i alla fall att takhöjden är lite högre än i vårt andra tunneltält, för det gör det enklare till exempel byta om.

Efter att jag gjort just det, bytt om, gottade jag in mig i sovsäcken med min varmvattenflaska. Vattnet hade vi nyss värmt på vårt Trangia, och medan värmen spred sig kände jag ögonen bli tunga. Innan jag visste ordet av sov jag.

För ovanlighetens skull sov Balder i stort sett hela natten. Han hade sin bädd mellan våra sovplatser och väckte mig bara någon gång när han ville bli klappad. Då hörde jag snön falla mot tältduken, men somnade sedan om igen.

Nysnö, gråväder och dubbade skor

När vi vaknade på morgonen hade världen blivit lite vitare. Visserligen var det inte mycket snö som fallit, men det låg nu snö på tältet och på sjön nedanför. Efter lite frukost packade vi ihop våra saker och gick sedan på de hala stigarna ner mot parkeringen.

Återigen, och detta börjar nästan bli lite tjatigt, var jag oerhört tacksam att jag hade på mig dubbade skor från Icebug. Denna tur hade jag mina ”gamla” Torne som är riktigt stabila även i svår terräng. Adak som jag har till vardags passar mer för promenader och turer i lättare terräng. Men.. dubbade skor var hur som helst räddningen för mig denna snöiga/isiga dag.

Sammanfattning och länkar

Detta blev verkligen en fantastisk tur och helt klart värd att minnas som årets första utenatt 2022. Vädret på trettondagen var helt oslagbart vackert. Och att få gå i tre så vackra naturreservat på en dag fyllde mina sinnen så att det nästan blev överfullt. Detta blev 30 timmar total kvalitetstid!

Jag är otroligt förtjust i hela Risveden-området och har gjort ett antal utflykter, vandringar och övernattningar här. Därför har jag samlat alla i en och samma kategori för att det ska bli enklare att hitta dem: Länk till alla mina inlägg från Risveden.

Fakta om naturreservaten

Alla tre reservaten ligger i Ale kommun och du når dem från samma parkering. Så här hittar du hit: 5 km norr om Skepplanda (30 minuter norr om Göteborg). Infart finns vid Röserna utefter vägen mot Kvarnabo.

OBS! I Slereboåns dalgång är det inte tillåtet att övernatta eller elda. I de övriga två reservaten finns inga sådana restriktioner.

Länkar till Länsstyrelsens information om reservaten:

• Slereboåns dalgång
• Bergsjön naturreservat
• Färdsleskogen

Inlägget Årets första utenatt – Risveden x 3 dök först upp på Hemomkringvandring.