Trots att jag varit på Tjörnekalv (också kallad Kalven) två gånger tidigare bjöd den lilla ön på nya upptäckter igår. Både några jättegrytor och en ”ny” rundslinga.

Nygammal plats för mig

Att man redan har varit på en plats betyder inte att man är färdig med den. Tvärtom finns det alltid mer att utforska, upptäcka och uppleva. För mig är det är ett grundläggande tankesätt, och även det som för mig symboliserar hemomkringvandring. Sedan jag flyttade till Tjörn i månadsskiftet augusti/september hade jag hunnit besöka ön Tjörnekalv två gånger – varav en gång i mörker.

Jakten på jättegrytor

Igår, på mitt tredje besök på ön Tjörnekalv fick jag sällskap av Rebecka Sundahl. Ett av mina mål var att försöka hitta de jättegrytor som jag hade läst om. De skulle finnas på södra delen av ön, och jag hade redan vid ett tidigare besök sett skylten ”Jättehôlera”.

Efter att ha gått rakt fram från färjan svängde vi höger in på markerad grässtig, och strax före badplatsen Gröne Viga följde vi skylt som ledde oss mot klippor och hav.

Till min glädje hittade vi jättegrytorna. Det fanns flera stycken, i olika storlekar. Men det var nära att vi missade dem eftersom jag först lurade med mig Rebecka på klättring på hala klippor åt helt fel håll.

Är de mystiska pinnarna en led?

Eftersom det inte finns några stigar på de kartappar vi tittat på hade jag räknat med att vi skulle behöva vända och gå samma stigar tillbaka. Men så var de inte. När vi kryssade runt bland jättegrytorna upptäckte Rebecka nämligen några mystiska pinnar som stod lite här och var. Nyfiket följde vi dem genom terrängen. Bitvis var det en stig att följa, men bitvis kände vi oss skeptiska till om tanken verkligen var att man skulle gå just där.

Jag gillar verkligen att gå på stigar så här, när jag inte vet exakt vart de för mig – eller om de ens kommer att leda någonstans. Hur som helst visade det sig att det blev en rundslinga som ledde oss tillbaka till bygatan. Observera att terrängen inte var helt lätt att gå i, särskilt inte när klipporna va blöta.

Led märkt med nyckelpigor

Därefter gick vi genom byn och följde stigen norrut mot Lillekalv. Den leden är markerad med söta nyckelpigor, och här hade jag gått tidigare. Längs vägen passade vi på att stanna och fika, eftersom vi då befann oss på läsidan av ön.

Tack vare att jag gått här tidigare kunde jag leda oss fram till en av badplatserna (Vadviken) och sedan gick vi i den vackra passagen mellan bergen på vår väg tillbaka mot Storekalv.

Upp på Klonken – hela 57 meter hög

När vi kom tillbaka till Storkalv upptäckte vi till vår glädje hade vi tid kvar innan färjan skulle komma. Så vi passade även på att gå upp till öns högsta punkt, Klonken. Även denna avstickare var ny för mig, precis som jättegrytorna hade varit. Stigen dit var välmarkerad (stolpar med vit topp), men slipprig och inget för den som vill gå på lätt underlag.

När vi kom upp på toppen höll vi på att blåsa omkull, och sikten var just igår rätt begränsad på grund av dimman. Men något som liknade Ronja-tjut (om än något försiktiga) kom över våra läppar när vi nådde toppen, för här kände man sig fri. Och man kunde ana vilken storslagen utsikt som platsen bjuder på vid klart väder.

Sammanfattning av turen

Medan vi väntade på färjan var vi överens om att det fanns många platser på denna ö som man skulle vilja se igen. Bland annat skulle jag vilja komma tillbaka och leta efter fler jättegrytor (det ska finnas ett 20-tal). Men då gärna när underlaget är lite torrare. Turen vi gick var cirka 9 kilometer.

Och så fakta och några länkar

• Tjörnekalvs egen webbsida
• Färjans tidtabell linje 361 (länk till Västtrafik)
• Blogginlägg från mina tidigare turer på Tjörnekalv
• Rebeckas inspirerande Instagramkonto med utflyktstips

[instagram-feed feed=29]

Inlägget Jättegrytor på Tjörnekalv dök först upp på Hemomkringvandring.

För några dagar förvandlades min vackra lugna Båtevik till ett gungande inferno med stormvindar upp mot 29-30 sekundmeter. För mig, som inte är uppvuxen vid havet, var det både skräckinjagande och fascinerande att betrakta.

Vackra, lugna Båtevik

Bara några minuters promenad från lägenheten ligger den lilla viken Båtevik. Hit går jag ofta för att komma ner i varv, sitta och titta ut över havet, äta middag eller bara för att få lite frisk luft. Viken är idylliskt vacker med en sandstrand, branta klippor, små stugor och så Dyrön tvärs över sundet. De här bilderna är tagna tre dagar före stormen.

Följande dag skulle jag passera viken på väg hem från affären, men redan då var stigen helt översvämmad. Jag insåg snabbt att jag inte skulle kunna ta mig förbi, utan valde att vända och gå gångbanorna, runt berget, hem istället. Men först fotade jag såklart lite. Detta är två dagar före den större stormen.

Stormen slog till på lördagen

På lördagen skulle jag ha varit med Naturskyddsföreningen och städat i natureservatet Toftenäs utan för Skärhamn på Tjörn, men jag ställde in mitt deltagande. Anledningen var stormen som blåste in över oss, med upp till 29-30 sekundmeter i byarna.

Större delen av dagen höll jag mig inomhus, men jag var tvungen att gå till affären på eftermiddagen. Då och då slogs jag bakåt av vindarna, och det var fysiskt kämpigt att ta sig till affären till fots. När jag hade handlat tänkte jag att jag lika gärna kunde fortsätta ner till badplatsen och ta en titt. Enligt mina beräkningar borde den ligga på läsidan.

Fascinerande men skrämmande skådespel

Precis som jag tänkt mig låg den hyfsat i lä även denna stormiga dag, men på klipporna strax utanför var det helt annorlunda. Där kunde jag knappt stå upp på grund av vindarna, utan fick sätta mig ner. Sedan förflyttade jag mig på rumpan – vilket är väldigt tjusigt och damigt.

Sedan satt jag länge på en klippa och tittade ut över havet som var som en stor gungande massa. Jag fascinerades av havets alla färger, dånet, vågorna som slog upp mot klipporna och de salta stänken som ibland nådde upp till mig.

Havet är så otroligt mäktigt. Det både skrämmer mig och lugnar mig på samma gång. Och bilderna här gör absolut inte upplevelsen rättvisa. Det var obeskrivligt mäktigt – och kanske berörde det mig lite extra att jag var mitt ute i allt detta stora vilda – helt ensam.

Inlägget När stormen ryter över havet dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra helgen flyttade jag från vårt hus på Orust till en lägenhet på Tjörn. Efter bara en natt där kände jag att jag längtade ut. Inte för att jag vantrivdes, utan helt enkelt för att ”fira in” mitt nya liv.

Egentid efter flytten

Trots att det blåste i måndags kände jag att det var dags för en utenatt. I mitt nya ”konstiga” liv där det bara är jag. Sagt och gjort tog jag färjan ut till Dyrön. Det är nästan så jag inte fattar att jag faktiskt bor här i Rönnäng, alltså samhället som färjan utgår ifrån.

När jag kom ut till Dyrön efter 20 minuters båtfärd gick jag bara runt lite, och myste i allmänhet. Ända tills jag hittade platsen där jag ville spendera natten; Uppe på berget, på en liten platå, med havet som bredde ut sig framför mig.

Blåsig natt i bivacksäcken

Tala om att det blev en fin kväll med lugn, vackra färger och en otrolig frihetskänsla! Det var bara jag, och det fanns ingen som jag behövde ta hänsyn till på något sätt.

Jag bredde ut min bivacksäck på avsatsen jag fastnat för uppe på berget. På grund av blåsten fick jag förankra den väl med mina tent blocks. Trots att det blåste hårda vindar, och tältduken fladdrade i blåsten, låg jag helt skyddad och kunde se ut på månen och stjärnorna under natten.

Det var otroligt skönt att ha min bivybag när det blåste så mycket. Det var bara andra natten i den, men den fick verkligen bekänna färg (här kan du läsa om första natten).

Borde tagit med mig pannlampan

När klockan ringde 04.40 och jag tittade ut var det beckmörkt. Färjan skulle gå 05.57, och jag hade ringt och beställt in den kvällen innan (vilket man måste göra på de tidigare turerna). Leden ner till färjan går i stenig, oländig terräng, så jag ångrade bittert att jag lämnat pannlampan hemma. Jag hade helt glömt att det går så snabbt mot mörkare tider.

Men när jag packat min utrustning (vilket går hyfsat även i mörker) kom jag på att jag kunde hänga tältlampan på ryggsäckens bröstrem. På så sätt fick jag åtminstone ett liten halvcirkel med ljus precis runt fötterna.

Mot jobbet

Tack och lov gick det bra nerför berget, och jag hann till och med använda toaletterna i hamnen innan färjan kom. Under färjeturen var det bara jag, däcksman och kaptenen ombord, och jag fick nästan dåligt samvete för att de körde turen enbart för min skull.

När jag steg iland tog jag min packning och klev på bussen mot jobbet. Bara sådär. Det blev ett litet vardagsäventyr helt enkelt. Och precis så här hoppas jag att mitt nya liv ska fortsätta.

Vill du läsa mer om mina tidigare besök på Dyrön kan du göra det i de här inläggen.

Produktinformation

Jag får väldigt ofta frågor om min utrustning så jag ska försöka skriva vad man ser i bild, så att det går att klicka sig vidare direkt om man är intresserad:

• Min bivacksäck/bivybag heter Stratospere och är av märket Snugpak
• Regnjackan är från Haglöfs L.I.M.-serie
• Både underställströja och t-shirt som syns är i merino och från Super.Natural
• Och ryggsäcken är en Gregory Pack, Deva 70

[instagram-feed feed=20]

Inlägget Första utenatten efter flytten dök först upp på Hemomkringvandring.

”Det är många som har önskat en bra led från Mollösund centrala samhälle till vindkraftverket Molly på Tången. Nästan lika många har gått bet – för det är en svår terräng att ta sig fram i. Men nu finns en led utstakad, och den börjar här!” Så står det på skyltarna vid ledens start- och slutpunkt.

Var börjar leden?

Leden börjar vid Fiskargumman, precis ovanför kyrkan i Mollösund. Det går en stig tvärs över gatan från kyrkan sett. Om du kommer hit under högsäsong behöver du förmodligen parkera bilen vid den första parkeringen, men under den lugnare säsongen finns betalparkering även vid kyrkan.

När du gått hela leden är du framme vid vindkraftverket Molly, som står uppe på Tången, och syns vida omkring. Det går givetvis även att börja där och sluta vid samhället.

Exempel på blå markeringar

Leden är markerad med täta mellanrum, och ganska lätt att följa. Dels är blå prickar målade på marken, men dessutom hänger det blå träklossar i träden här och var.

Vid ledens start i Mollösund, och vid målet, finns informationstavlor.

Hur är terrängen?

Största delen av leden går över klippor. Området är väldigt kuperat. Det finns många små raviner som kan vara besvärliga att själv hitta en väg runt, så jag är tacksam att man gjort en led att följa. På några ställen (som var extra menisk-ovänliga) finns rep till hjälp.

Men det som är genomgående är att det är oerhört vackert – förutsatt att man gillar hav och klippor. Vindkraftverk tycker jag förstör naturbilden, men i och med att den är slutpunkt på leden får man leva med att den finns där tänker jag.

Förutom klipporna passerar man många små fina vattendrag, och en kort passage med lövskog. Därinne råkade jag skrämma ett rådjur när jag gick igår.

Gör det till en rundslinga

Sedan tidigare finns en gammal led som är märkt med röda prickar som utgår från badplatsen i Mollösund. Även den passerar vindkraftverket Molly. Den har jag gått tidigare, så jag tänkte att jag skulle göra en rundslinga istället för att gå samma led tillbaka. Man kan också gå längs vägen åt ena hållet om man vill ta sig fram lite snabbare.

De röda markeringarna är väldigt urblekta, och ibland svåra att se, men den går närmare havet än Gumman till Molly-leden. Dessutom fortsätter den längs havet även bortanför vindkraftverket om man vill ta sig längre från samhället.

Det är en ren njutning att gå här tycker jag (även om inte min menisk höll med riktigt). Vyerna är storslagna och man får verkligen mycket natur för relativt liten insats.

Trots att det var en fin och solig eftermiddag mötte jag inte en människa längs leden. De enda jag såg roade sig vid badplatsen.

Bara-vara-tid på klipporna

Eftersom jag skulle hämta min tonåring efter sommarjobbet klockan 22 hade jag en massa tid kvar när jag gått rundan (blå och röd led) på ungefär två och en halv timmar.

Så jag tog fram min stol, satte mig uppe på en klippa och bara njöt i ytterligare två timmar. Fikade, läste, lät solens kvällsstrålar värma mig. Det är fantastiskt så snabbt man kan tanka energi ute i naturen.

Slutligen fakta och länkar

Leden går i, och strax utanför, Mollösund på Orust. Leden är 1,8 kilometer, på många ställen i kuperad, ganska krävande, terräng. Några passager är lite svårare, men där finns rep till hjälp. Observera att det inte är någon rundslinga, men se lite högre upp i inlägget om du vill ha idéer till lösning.

Föreningen Mollösund ansvarar för leden, och dem når man bland annat via Facebook-gruppen ”Det händer på Mollösund”. Om man vill stödja föreningen och utvecklingen av leden kan man swisha till 123-131 36 75.

Jag har vid två tidigare tillfällen gått röda-prickar-leden från samhället mot vindkraftverket, och en gång i motsatt riktning. Dock har jag hittills inte lyckats gå helt rätt någon av gångerna. Här kan du läsa om mitt första försök.

Inlägget Leden ”Gumman till Molly”, Mollösund dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en känslosam vecka kände jag att jag behövde komma ut och vara för mig själv en stund. Därför tog jag färjan ut till Dyrön i morse, en ö jag vandrat på två gånger tidigare.

Västra delen av Dyröleden

Precis som tidigare gånger när jag besökt Dyrön gick jag till höger direkt efter att jag klivit av färjan, och ut på Dyröleden, motsols. Naturen längs den här sidan av ön är kargare och känns vildare än på östra sidan.

Det är få leder jag gått på där det finns så många trappor, spänger, och trädäck för att hjälpa oss vandrare som det finns just här. Jag är oerhört tacksam över att de finns – utan dem hade det varit väldigt svårt att ta sig fram.

På grund av de senaste dagarnas regn var det extremt blött och halt, både på klippor och träunderlag. Tack vare mina Icebug (odubbade) gick det rätt bra, men jag kände att jag spände mig mycket bara för att jag visste att det var halt.

Dynes ravin och smal trappa

Enligt mig är det ett ”måste” att gå genom Dynes ravin och den smala trappan med 112 trappsteg när man är på Dyrön. Men idag tänkte jag efter både en och två gånger innan jag svängde av där, på grund av ”väglaget” och att jag var helt ensam på leden. Men det gick fint att komma igenom passagen idag också.

Sammanfattning av västra delen

Enligt mig är detta den vackraste delen av Dyröleden och jag tog det extra lugnt idag på stigarna som jag börjar känna. Närhelst jag kände för det stannade jag för en paus och bara lyssnade på fåglarna, vågornas brus och njöt av friheten som rymden vid havet ger. Mitt råd till dig som kommer hit är att göra precis så – ta det lugnt och verkligen njuta.

Hamngatan tvärsöver ön

När jag kom ner till samhället vid södra färjelägret fortsatte jag inte på Dyröleden som jag brukar. Istället svängde jag åt vänster när jag kom fram till Hamngatan. Tidigare har jag aldrig tänkt på att man kan korta av rundan och snabbt ta sig upp till norra hamnen via denna lilla asfalterade väg. Det tog mig mindre än en kvart att gå från södra till norra hamnen.

Blå leden – över bergen (premiär)

När jag hade kollat hur lång tid det tog att gå gick jag tillbaka längs Hamngatan en bit innan jag svängde av in mot skolan. Jag mindes att jag hade sett skyltar längs Dyröleden som pekade mot skolan, och tänkte gå den vägen ut till leden på östra sidan. Men redan några hundra meter efter skolan kom jag fram till de här skyltarna:

Någon blå led hade jag varken sett eller hört talas om tidigare, så självklart var jag tvungen att se vad det var för något. Därför svängde jag in på den blå leden mot Sydhamnen och fick nu en helt annan tur än jag fått om jag gått den gulmarkerade Dyröleden.

Mot södra hamnen

Denna led gick först upp på berget mot en utsiktspunkt, och sedan genom en liten ravin/dal mot södra hamnen. På flera ställen fick jag fin utsikt mot havet, men även in mot ön. Längs Dyröleden ser man inga hus förutom när man passerar södra hamnen, men här såg man bebyggelsen då och då.

Leden är tydligt markerad, och det finns både rastplats och flera vilobänkar längs stigen. Jag följde den blå leden till minigolfbanan. Där svängde jag vänster och passerade hamnen när jag gick mot starten av den östra delen av Dyröleden.

Obemannat våffelcafé – så mysigt!

När jag skulle åka hemåt med färjan igår fick jag höra att jag hade kunnat stanna till och gräddat min egen våffla. Tyvärr visste jag inte det – men nästa gång så! Text från dyron.se: ”När Kiosk och Café stänger för sommaren öppnar Våffelcafé i samma lokal. Våffelcaféet är obemannat och öppet dygnet runt varje dag tills Kiosk och Café öppnar för sommaren nästa år. I Våffelcaféet kan du värma dig samt grädda din våffla och koka kaffe, te eller choklad. Vad du behöver finns på plats och kostnaden swishar du till Dyröboden.”

Östra delen av Dyröleden

Nu var jag återigen på ”känd mark” och jag följde den kuperade (och hala) stigen längs kustlinjen. Här ser man både Tjörn och flera mindre öar där man går, på klipporna högt ovanför havet.

Några fina badplatser passerar man också, och på sommaren brukar jag ha fullt upp att se på strandväxter här. Men idag strosade jag bara fram och njöt av att ha all tid i världen på mig. Och av att kunna välja fritt vilka stigar jag gick – jag hade ju inte någon med mig som jag behövde ta hänsyn till.

Innan jag visste ordet av hade jag kommit fram till en korsning där man kan välja att svänga av mot skolan istället för att fortsätta följa havet. På grund av att jag ville gå hela den blå leden (som startade ungefär vid skolan) valde jag att svänga av här. Dyröleden längs havet hade jag gått två gånger tidigare, men den blå leden var ny mark för mig.

Rastplats mitt i skogen

Innan jag kommit fram till stigskiljet där gul och blå led korsar varandra kom jag fram till en stor glänta där det fanns ett stort fikabord med sittplats för många. Dessutom fanns där en stor grilltunna. En liten bit ifrån fanns ytterligare ett bord med bänkar. Och ett vindskydd.

Blå led mot norra hamnen

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kom fram till stigen jag skulle svänga in på. Enligt skylten förväntades det ta cirka 25 minuter att nå norra hamnen om man valde den här vägen. Hade jag fortsatt mot skolan och sedan gått stora vägen hade det kanske tagit 10. Men nu ville jag se hela den här leden.

Jag kom till en skylt som pekade mot utsikten Dyrögubben och den låg hela 25 meter från stigen. Efter att ha överlagt med mig själv bestämde jag mig för att jag skulle orka gå så långt. Nej förlåt, nu tramsar jag. Hur som helst var det fint att gå upp på utsikten. Här såg man bebyggelsen inne på ön, och jag tyckte det var en fin kontrast mot Dyröleden som hela tiden har utsikt mot havet. Det gav mig en känsla av helhet och förståelse för ön att även ha sett detta.

Gul och blå led gick ihop

Ganska snart såg jag den gula leden på min högra sida, och till slut gick lederna ihop. Så de sista kanske 300 meterna ner mot badplatsen och hamnen följde jag den gula leden.

Det var riktigt roligt att nu ha fått se lite mer av Dyrön än jag gjort tidigare. Och nästa gång jag kommer ska jag gå alla stigar jag ser – men jag ska välja en dag då underlaget är torrt. För mig blev detta en perfekt tur, med precis det jag var ute efter – tystnad, lugn och tid att hantera mina tankar och min saknad efter Balder.

Så här kors- och tvärsigt gick jag

Mer information om Dyrön

På www.dyron.se finns svaren på många frågor som kan dyka upp om Dyrön, så ta gärna en titt där. Det är en oerhört informativ sida, och Dyröns Samhällsförening är väldigt aktiv. Bland anant underhåller de vandringslederna på ön. Om du har frågor vandring är det bara att kommentera inlägget eller mejla mig.

Läsning om Dyrön

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarsbiblioteket är Dyröleden beskriven i tur nummer 20. Du kan också läsa mer i mina tidigare blogginlägg från Dyrön (med sambon 2020 och med bland annat min mamma 2022). Där hittar du även vägbeskrivning och annan fakta.

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Kors och tvärs på Dyrön dök först upp på Hemomkringvandring.

Den underbart vilda ön Härmanö kan jag vandra på hur många gånger som helst utan att bli klar. Igår gick jag för första gången till Nordmannevikarna och till Stenvik.

Tillbaka på favoritön

I vanliga fall planerar jag mina turer i god tid, men igår blev det en helt improviserad tur. Eftersom jag inte planerat i förväg hann jag inte ut med morgonfärjan, men vid lunchtid var både jag och Balder med.

Turen med färjan (Tuvesvik på Orust till Gullholmen, se tidtabell hos Västtrafik) tar knappt 5 minuter. För mig är det alldeles lagom för att lämna ”vardagen” bakom mig och gå in i frihetsläget.

Söderut längs tillgänglig runda

Det var en grå dag, men precis när vi steg av färjan såg vi dagens första solstrålar. Balder var ivrig att ge sig iväg, så vi började med att gå huvudvägen söderut. Vid Höpallen svängde vi in på den mindre vägen, även den en del av den tillgängliga slinga som finns på ön.

Avstickare mot Nordmannevikarna

Från vägen är alla leder tydligt skyltade. När jag kom till skylten ”Nordmannevikarna” och dubbelkollade på kartan såg jag att detta var en avstickare som jag hade planerat att göra. Enligt skylten skulle det bara vara 600 meter att gå (och sedan samma väg tillbaka).

Först korsar man en strandäng innan man går på spång en kort passage mellan några klippor. Därefter öppnar sig landskapet och det är bara klippor och hav. Trots att det egentligen var en lugn dag, med lite vind, slog vågorna mot klipporna.

Härlig plats att spendera tid på

Härute spenderade vi ungefär en halvtimme på att gå, klättra, hoppa, krypa och åka på rumpan. Allt för att försöka komma så nära vattnet som möjligt, och för att kunna se Nordmannevikarna ur alla tänkbara vinklar. Det här var en riktigt härlig, och lagom avskild, plats.

Vidare söderut

Så snart vi var tillbaka på den tillgängliga leden fortsatte vi söderut längs vägen. Vid Myren svängde vi höger där det är skyltat ”Härmanö Huvud”. Den här stigen har jag gått många gånger, för jag älskar verkligen just Härmanö Huvud. Men igår svängde jag av mot Stenvik efter bara några hundra meter istället för att fortsätta rakt fram.

Mot Stenvik (runt Skålldalen)

Stigen mot Stenvik är skyltad, och enligt skylten är det bara 800 meter fram till viken. Nu måste jag poängtera att även att avstånden låter korta så tar det tid att gå härute. Det är inte något plant underlag man tar sig fram på, utan det är till stor del klippor och ljunghed. För att hitta följer man orange markeringar direkt på klipporna eller på stenar.

Landskapet är otroligt häftigt där man går i ett omväxlande landskap. Ibland ser man långt över ön och det ser ofattbart otillgängligt ut. I ravinen som skär genom hela området växer täta buskar, så jag är så glad att det faktiskt finns en stig som gör det enkelt att ta sig fram. Så man slipper leta väg själv om man inte nödvändigtvis vill.

Balansträning i Stenvik

Till slut var vi framme vid Stenvik. Jag är lite osäker på om det heter Stenvik på grund av den hög med sten som ligger uppe på klippan. Eller om viken fått sitt namn av alls sten som man får balansera på nere i ravinen innan man klättrar uppför berget på andra sidan.

Lite balansträning var det i alla fall att ta sig över detta stenfält. Till och med för Balder, men det van nog för att de var hala och slippriga. Själv gick jag med dubbade skor som vanligt (från Icebug såklart).

Genom Skålldalen och uppåt

Sedan följde ganska enkel vandring uppe på bergen och genom Skålldalen. Det är alltså en rundslinga som man följer när man går till Stenvik, man behöver inte gå samma väg fram och tillbaka. När vi kom fram till korsningen nere i Skolldalen valde jag att gå en liten bit mot Härmanö Huvud-hållet, trots att jag tyvärr inte skulle ha tid att gå ända fram.

Vid det här laget var jag ganska hungrig så jag bestämde mig för att stanna på första bästa plats där jag hade utsikt mot havet och äta lite. Det blev vid ett av alla rösen man passerar längs lederna ute på Härmanö.

Här blev det matpaus för mig, och tuggbenspaus för Balder. Han blev både förvånad och lycklig över att jag plockade fram sådana godsaker ur hans egen väska. Medan han låg och gnagde åt jag mig mätt samtidigt som jag njöt av utsikten.

Mot färjan – i solnedgång

Sedan var det redan dags att bege sig norrut igen, för att hinna med färjan. Om vi hade missat den hade det inte varit någon katastrof, för jag hade med mig pannlampa. Men det är inte den optimala terrängen att gå runt i när det är mörkt, och det var nästan två timmar till nästa färja.

Eftersom de sista kilometrarna går på grusväg kunde vi hålla ett lite högre tempo, så vi kom fram med en kvarts marginal. Då passade vi på att gå upp till lotsutkiken för att eventuellt få se lite solnedgång. Och det fick vi.

Dessutom exploderade himlen i färg medan vi åkte på färjan den korta turen över till Tuvesvik på Orust. Det var en otroligt intensiv solnedgång. Men kort – för när jag satte mig i bilen var alla färger borta. Därför är jag extra tacksam att jag fick uppleva den.

Sammanfattning

Förra året upptäckte jag Djupvik (se tidigare inlägg), strax innanför Kalvhagen, och den är fortfarande lite av en favorit. Nordmannevikarna passar perfekt som utflyktsmål, för här kan man spendera timmar på klipporna och strandängarna. Jag är också glad att jag tog svängen förbi Stenvik. Det gav mig möjligheten att se mer av Skålldalen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att Härmanö är för stort för att bara besöka en dag. Här vill man har massor av tid, men det är tyvärr inte tillåtet att övernatta (tälta, hammock osv) utan man får i så fall hyra rum eller stuga.

Nyfiken på Härmanö?

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket finns två andra turer på Härmanö beskrivna. De har nummer 29 och 30 i boken. Dessutom kan du se Härmanö (dock inte just Nordmannevikarna och Stenvik) andra årstider i mina blogginlägg.

Inlägget Nordmannevikarna och Stenvik, Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.

I torsdags gick min kollega Mari och jag Skärhamnsvandringen på veckans walk and talk-möte. Detta är en lättvandrad led, förutom en kort passage uppe på berget, som bjuder på vackra västkust-vyer.

Rundslinga prydd med sjöstjärnor

Delar av slingan hade vi gått tidigare, men den här gången gick vi hela rundan. Vi utgick från torget i Skärhamn och följde sedan de fina markeringarna med sjöstjärnor genom samhället, upp över berget och utsiktsplatsen, längs havet och förbi kyrkan tillbaka till torget.

Till stor del går man på asfalt, men det störde inte nämnvärt eftersom leden går genom de pittoreska gamla delarna av samhället. Man går i trånga gränder, omgivna av vackra hus. Vyer över berg och hav får man flera gånger och det är en perfekt runda att gå om man bara vill flanera fram i lugn och ro. Det finns många ställen längs vägen som passar perfekt som fikaplats, eller ”bara-vara-plats”.

En kort sträcka uppe på berget består underlaget av naturstig, men för övrigt är denna rundslinga lätt att gå. Den passar även bra att gå i kombination med att man vandrat till exempel på Dyrön, besökt Pilane skulpturpark eller något av alla de andra fina utflyktsmålen som finns i närheten (se mer här i bloggen).

Vi var nöjda med veckans möte och även med valet av slinga. Här fick man mycket västkust för en relativt liten fysisk insats.

Ytterligare info om Skärhamnsvandringen

På Tjörns kommuns webbsida kan du läsa mer om den här rundslingan som är 5 kilometer. Man kan parkera antingen på torget i Skärhamn eller vid kommunhuset där det finns en större parkering. Det går också bra att åka buss med Västtrafik till båda dessa hållplatser (torget och kommunhuset – se tidtabellen).

Inlägget Skärhamnsvandringen 5 km, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har skrivit om Kalvöns naturreservat många gånger, eftersom det är ett riktigt favoritställe. I somras berättade jag om den gula leden där, som inte fanns med på skyltar och kartor. Nu gör den det – och den leder bland annat förbi Kalvöbågen.

Jag skulle visa sambon gul led

Eftersom vi inte hade något särskilt inplanerat för denna lördag föreslog jag att vi skulle åka till Kalvön. Senast vi var där följde jag ju de gula markeringarna, men sambon och hundarna låg kvar i tältet den gången. Därför ville jag gärna visa honom den nya leden, trots att den är kort (bara 2,5 kilometer).

Vi gick den (för oss) välkända stigen ut mot bron och njöt av hösten runt oss. Det var bara boken som fortfarande var grön. När vi väl kommit ut på Kalvön såg jag till min glädje att det hade kommit upp nya skyltar – där även den gula leden fanns med. Följer man den kommer man till Kalvöbågen.

Vackrast att gå leden medsols

Strax efter skyltarna delar sig den gula leden (en rundslinga som jag tidigare beskrivit här) och det kan vara frestande att svänga ner mot havet där istället för att fortsätta stigen fram mot skogen. Men jag rekommenderar verkligen att man gör tvärgom, för då får man njuta av utsikten mot havet hela vägen ner på slutet istället för att ha havet i ryggen när man går upp.

När vi gått drygt 800 meter genom skogen bär det av utför, ner mot havet. Där fick hundarna bada ett tag och de var lycklig över att få simma, hämta pinnar och bara ha roligt. Själv njöt jag av den vackra omgivningen.

En avstickare mot Kalvöbågen

När vi sedan kommit upp på berget igen (ja, leden går lite upp och ner hela tiden) gjorde vi en liten avstickare ut mot Kalvöbågen. Där stupar berget hisnande brant ner i havet. Vi band fast hundarna i ett träd en stund och gick på en liten upptäcktsfärd i närheten.

Givetvis kunde inte min sambo hålla sig borta från kanterna – själv brukar jag hålla mig på säkert avstånd från branter och stup och får nästan svindel när jag ser andra stå för nära. Men bortsett från det var det en väldigt fin liten omväg (på.. ja.. max 200 meter enkel väg).

Genom gammelskog ner mot havet

Leden går sedan från Kalvöbågen och ner genom mossig gammalskog. Man får många olika naturtyper längs denna lilla runda och jag upptäcker nya saker varje gång.

Förra gången njöt jag av orkidéer här, nu var det svampar av alla de slag som trängdes i backarna. Hela området är oerhört vackert och vilsamt att vandra och vara i, och jag får aldrig nog av Kalvön.

För dig som vill veta mer

Jag har skrivit om Kalvön flera gånger tidigare (se alla inläggen härifrån). Leden mot Kalvöbågen (och hur man hittar hit) beskriver jag utförligt i mitt inlägg ”Gul led på Kalvön”. Här bjuder jag också på lite bilder som jag tagit vid mina besök på Kalvön:

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Kalvöbågen på lördagsturen dök först upp på Hemomkringvandring.

För några veckor sedan tog jag med mig vår hund Balder och gick etapp 1, 2 och 3 av Kuststigen. Det vill säga från Snäckskalsbankarna i Uddevalla, förbi Gustafsberg cch Ammenäs till Saxenhov, norr om Ljungskile. Totalt blev vår tur drygt 27 km.

Etapp 1: Snäckskalsbankarna-Gustafsberg, 8 km

Ingen skyltning för Kuststigen de första 5 km

Kuststigen startar i Uddevalla, närmare bestämt vid Snäckskalsbankarna (som för övrigt är ett fantastiskt utflyktsmål – se separat inlägg – i sig). Dock kunde jag inte se en enda markering/märkning om Kuststigen förrän efter att jag passerat hamnen i Uddevalla, det vill säga efter 5,4 kilometer. Fram till dess får man följa skyltning ”Strandpromenaden”.

Kanske stod det informationsskyltar någonstans, men jag såg inga, och det är ju synd när det är vid ledens första etapp.

Asfalt, bostadsområden, centrum och hamn

Från Skalbankarna går man på trottoar och korsar även avfart och påfart till väg 44 som är väldigt trafikerad. Snart svänger leden av i ett industriområde. Därefter kort sträcka på skogsstig innan man går igenom bostadsområden.

Snart kommer man även in i Uddevalla centrum, vilket var vackert längs ån. Men det är mycket trafik och man ska korsa gator/vägar innan man kommer till hamnen och det blir mindre trafik. Dessutom är skyltningen mot strandpromenaden lite förvirrande, för i vissa korsningar pekade skyltarna åt tre(!!) håll.

Underbara strandpromenaden i Uddevalla

Bara någon vecka tidigare gick jag strandpromenaden i Uddevalla för första gången (se alla mina bilder från den fina kvällen).

Jag blev väldigt förtjust i den, så det var ett kärt återseende när vi passerade parkeringen i Skeppsviken där jag lämnat bilen förra gången. Förresten bör jag nämna att jag strax innan följt skylt mot ”svår väg”, men fick vända efter klättrande då stigen försvann.

När vi kom fram till strandpromenaden följde några lätta kilometer, först på bryggan som följer bergväggen, och sedan på fin stig. Mellan stigen och havet finns fina badplatser och många badklippor.

Hundbad och snart framme vid Gustafsberg

Efter att vi passerat flera härliga stränder kom vi även fram till hundbadet där Balder fick plaska tassarna. Självklart passade jag på att bjuda honom på medhavt vatten också.

Härifrån är det max en kilometer till slutet av etapp 1, den anrika badorten Gustafsberg. Där finns badklippor, parkeringar, hotell, vandrarhem, café och restaurang. Dessutom kan man välja att ta båten tillbaka till centrala Uddevalla härifrån. I alla fall sommartid.

Ärligt talat rekommenderar jag att man hoppar över första delen av den här etappen och startar någonstans efter Uddevalla centrum. Alltså så att man börjar med den bit som går längs havet.

Etapp 2: Gustafsberg-Ammenäs, 8 km

Även efter Gustafsberg fortsätter strandpromenaden, nu på grusad gångbana. På klipporna satt och stod en massa människor och fiskade förra gången jag var här, men den här gången var vi i princip ensamma. Så när vi gått en mil valde jag ut en fin klippa åt oss där jag luftade fötterna medan jag fikade. Balder gnagde på ett ben under tiden.

Asfalt, brant och nytt bostadsområde

Därefter fortsatte vi strandpromenaden tills den tar slut efter hamnen. Därifrån följer man väg som går brant uppför berget, för att sedan gå på asfalterat gång- och cykelbana mot nybyggt bostadsområde. Längs gångbanan var det fullt med mogna hallon, så där unnade jag mig ett plock- och smakstopp.

Mellan husen på toppen slingrade sig en serpentinväg där vi vandrare istället kunde ta en genväg i form av en brant trappa. På bilden här ovanför har Balder och jag tagit oss nedanför området och följer nu Kuststigen ner mot havet igen. Sträckan från hamnen och hit hade mitt humör dalat för det är inte så inspirerande att gå på asfalt, eller genom byggarbetsplatser. Men här började det bli fint igen.

Badstränder, kustlinje och Uddevallabron

Nedanför backarna går Kuststigen längs en liten grusväg, passerar några hus, och sedan kommer man till en lång sandstrand vid Sundsvik. Det var verkligen vackert, men trafikljudet från E6 och Uddevallabron som ligger en liten bit bort störde mig. Men här är i alla fall en perfekt plats att stanna på om man vill bada.

Härifrån följer vacker vandring på bred stig genom tallskog runt udden. Leden följer havet och man bjuds på många vackra vyer. Plus att man får se Uddevallabron från alla vinklar, förutom dem man får när man kör uppe på den. Kuststigen passerar nämligen under bron.

Efter ytterligare några hundra meter passerar leden ännu en badplats. Den är mindre och ligger mysigt inbäddad i tallskogen.

Förbi hus, sommarstugor längs havet

Den sista delen av etapp 2 går på blandat underlag, stig och asfalt och man får se många fina hus längs vägen. Både tjusiga villor och charmiga sommarhus. Dessutom är havet inom synhåll nästan hela vägen.

För mig var detta en etapp som var lätt att gå eftersom den bjöd på precis det jag vill ha av Kuststigen, alltså kust.

När vi kom fram till etappmålet i Ammenäs (snabbare än jag trodde) passade vi på att ta en paus. I utkanten av parkeringen fanns nämligen ett buskage som skuggade, så jag lät Balder lägga sig där. Han fick ett tuggben att gnaga på och en skål vatten. Badat hade han gjort på många ställen, men havsvatten är inget dricksvatten.

Etapp 3: Ammenäs-Saxenhov, 11 km

Efter lite välbehövlig vila gav vi oss iväg på dagens sista etapp av Kuststigen, nummer 3. Inledningen av den kändes som lite transportsträcka genom några sommarstugeområden.

Härliga klippor och strandängar

Men sedan fick vi valuta för varje steg vi tagit när vi kom ner till klippor och strandängar. En otroligt mysig och vacker sträcka följde. Givetvis fanns chans till bad på flera ställen (för både fyrbenta och tvåbenta).

Kuststigen följer havskanten en bit och går sedan vidare på spång genom ett våtmarksområde. Här fanns många vackra blommor, glittrande hav och fina vyer, så det var svårt att inte falla för området kring Bergs kile.

Förbi bondgårdar och bostadsområden

Tyvärr består resten av den här etappen till största delen av vandring längs väg. Visserligen går Kuststigen förbi många vackra bondgårdar och välskötta bostadsområden, men det är inte samma sak som att strosa fram vid havet.

Vägkanterna blommade för fullt och i många hagar stod kor och mumsade gräs medan de tittade på oss när vi gick förbi. Vi såg barn som cyklade på sina gårdsplaner, och en flicka som tappat ut hallonen hon plockat. Annars var det ganska lugnt längs den vägen.

Sista biten mot badplatsen Saxenhov

Så snart vi korsat vägen och gått förbi Åh Stiftsgård hade vi närhet till havet igen. Den sista biten härifrån och ner till etappmålet vid badplatsen i Saxenhov fick fötterna äntligen trampa stig igen.

Eftersom jag aldrig varit här innan hade jag ingen aning om att Saxenhov var en så fin badplats, så det blev en glad överarrskning. Och också en väldigt fin avslutning på en ganska lång dagstur.

Sammanfattning av Kuststigen etapp 1-3

Längs denna 27 km långa sträcka fanns mycket att se. Vackra stränder, bohusklippor, strandängar och öppet hav. Leden passerar också genom välskötta sommarstuge- och bostadsområden. Där är det många passager på asfalt, vilket slet hårt på fötter och knän (i alla fall på en gammal tant som mig).

Vi mötte knappt någon längs leden. Trots att det var en varm och skön dag var både sandstränder och badklippor tomma. Tack vare det kunde Balder och jag rasta och svalka hans tassar varhelst vi hade lust.

Kuststigen är inte någon rundslinga

Tack vare att min sambo hämtade mig kunde jag gå trots att det inte är någon rundslinga. Det går att åka buss och båt till några av etappstarterna, men söndagar var inte optimala dagar för detta (i alla fall inte om man utgår från ön Orust som jag gör).

Träning inför Icebug Xperience West Coast Trail

Det känns skönt i kroppen att ha gått en lite längre tur igen. Det är inte så lång tid kvar tills jag ska delta i Icebug Xperience West Coast Trail (mitt eget inlägg om loppet), så jag behöver göra lite långturer så kroppen blir van. För snart vankas det 75 km fördelat på 3 dagar.

För dig som vill veta mer om Kuststigen

Här hittar du de inlägg som jag själv har skrivit om de etapper jag har gått.
Från starten vid Kuröds skalbankar har jag även gått leden Snäckskalstriangeln, 18-19 km.
Letar du efter mer fakta om Kuststigen kan du läsa direkt på vandringsledens egen sida.

Inlägget Kuststigen etapp 1-3, Uddevalla kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Linda (som bor i Småland) är en av de personer som jag tycker om att vandra tillsammans med. När vi lyckades hitta några dygn då båda hade möjlighet att komma ifrån fyllde vi dem med uteupplevelser här i Bohuslän.

Måndag, Orust

På måndag eftermiddag kom Linda hem till oss och åt middag innan vi åkte till andra sidan av ön. Närmare bestämt till Hälleviksstrand här på Orust. Anledningen var att jag ville visa henne min favoritled, den korta men vackra Porsnäsleden.

Ut längs vackra Porsnäsleden

Vi gick leden medsols och kom därför snabbt upp på klipporna med utsikt mot havet. Där letade vi med gemensamma krafter efter de små rösen som markerar leden. Här får man verkligen det bästa av Bohuslän på en väldigt kort sträcka; klippor, glittrande hav, vidsträckta vyer och en fyr.

Det är inte alltid helt enkelt att gå denna led, men det gör den lite roligare tycker jag. Markeringarna duggar inte tätt, och marken är inte helt slät. Efter några kilometer kom vi fram till den planerade övernattningsplatsen.

Natt under bar himmel

Linda hittade direkt en plan yta som passade för tältet hon hade med sig. Att även jag hittade en plan yta gjorde inte saken sämre, så vi började med att göra i ordning våra sovplatser.

För egen del hade jag tänkt sova under bar himmel, så min sovplats blev klar snabbt. Underst ett ”vanligt” liggunderlag, sedan mitt underbara tjocka från Sea to summit, därefter sommarsovsäck med en tunn liner och skön kudde, också från Sea to summit. Egentligen behöver man inte ha så mycket grejer, men jag är rätt frusen av mig. Och vid havet här i Bohuslän är det rätt vanligt att det blåser.

Myggfritt – största delen av natten

Efter en massa prat och fotande av blommor och bär (bland annat sileshår och hönsbär) blev det dags att krypa ner i sovsäckarna. Himlen var vacker ut mot havet och egentligen ville vi inte sova bort en enda minut av den vackra kvällen.

Den här tiden på året kan man plågas rätt rejält av mygg även här i Bohuslän (se min artikel om en myggfri sommar om du vill ha tips/råd). Men vi hade tur den här gången. Det var i stort sett myggfritt ända tills vi la oss. Sedan mojnade vinden och jag fick sällskap av ett moln av knott.

Då tog jag fram min Thermacell och hade den påslagen i ungefär två timmar. Vid det laget hade vinden friskat i igen, och månen stod högt på himlen bortanför bergen längs leden. Sedan sov jag gott ända till klockan 05 då Linda och jag bestämt oss för att packa ihop och bege oss vidare.

Tisdag, från Orust till Styrsö (Strömstad)

Vi vaknade till en vacker morgon och gick den sista (betydligt enklare) biten av leden. Vi hade ställt bilen vid kyrkan i Hälleviksstrand och det var bara någon kilometer att gå dit.

Långtidsparkering i Strömstad

Därefter följde en bilresa på cirka 1,5 timme till Strömstad i norra Bohuslän. På långtidsparkeringarna i hamnområdet var det trångt, men vi lyckades knipa en plats. Efteråt fick vi höra att det finns långtidsparkeringar varifrån det går gratis parkeringsbuss under sommaren (se info på Strömstads webb).

Färja (Kosterbåtarna) mot Styrsö

Vår nästa anhalt var Styrsö där jag även var i våras. Då var det lågsäsong och gott om plats på färjan. Nu var det nästan klaustrofobiskt mycket folk när vi skulle åka ut. Men när färjan svängde in mot Styrsö blev jag helt varm inuti av återseendet. Jag tycker verkligen om den här ön!

Incheckning på Styrsö vandrarhem

Nu råkade vi komma ut till Styrsö för tidigt för att kunna checka in i det bokade trädtältet, men vi fick ändå lämna vår packning där. Jag föreslog att vi skulle gå ”rundan” runt ön så att Linda skulle få en uppfattning om öns storlek.

Dessutom var det läge att hitta någonstans där vi kunde slöa lite i solen – helst utan annat folk runt oss. Stigen som leder runt den mer tillgängliga delen av ön går både genom skog och över berg, så vek av från den och följde havet. Där fanns otaliga klipphällar att välja mellan.

Vädret var lite lurigt med både sol, moln och vind, så det blev inte mycket solat. Men jag satte mig och läste och Linda lyssnade på ljudbok i lugn och ro. Och så blev vi sittande i några timmar innan vi återvände till trädtältet.

Underbar tältplats – och färdiglagad middag

Den här gången hängde trädtältet på en annan plats än sist jag var här och det var den perfekta platsen. Tältet hängde i skydd av krumma tallar, med havet skymtande mellan grenarna. Dessutom låg det lite avsides, och inte precis intill själva vandrarhemmet.

Tanken var att Vittra, Lindas hund, skulle sova under tältet. Men för säkerhets skull slog vi upp ett tält åt henne ifall det skulle bli mycket mygg. Medan vi satt där fick vi besked från Helen som äger Styrsö vandrarhem att hon fixat lite hamburgare åt oss. Superlyxigt att gå ner till vandrarhemmet och sätta sig på uteserveringen och få maten serverad och klar.

Linda ramlade över orkidén knärot

Till på köpet hittade Linda en ”konstig” blomma som hon tack och lov fotade. Jag skrek nästan till av glädje när jag såg bilderna, för det var en av mina absoluta favoritblommor; orkidén knärot (Goodyera repens). Hon var snäll nog att valla mig på platsen så att jag också fick se. Totalt såg vi 5 exemplar, och det var första gången jag såg knärot i Bohuslän.

Planering för nästa dag och tidig kväll

Sedan var vi ganska trötta båda två efter en dag fullmatad av vackra intryck från den norra delen av Bohuslän. Särskilt när den följde på en utenatt. Min vana trogen hade jag läst på i förväg och hade två turförslag. Efter att vi gemensamt tittat på kartan och läst valda delar ur boken ”Nationalparker i södra Sverige” från Vildmarksbiblioteket, så beslutade vi oss för den kortare. Alltså blev det Nord-Koster även denna gång för min del.

Onsdag – Styrsö – Nordkoster – Styrsö

Nästa morgon unnade vi oss sovmorgon, och ställde inte alarmet förrän till klockan 06.00. Då kämpade solen mot molnen och det var en ganska jämn kamp. Men SMHI:s app visade att det skulle komma någon regnskur under dagen, så vi hängde på yttertältet innan vi gick.

Hissa ballong och åka färja i kuling

Före frukosten gick vi ner till bryggan och hissade ballongen som visar kaptenen på färjan att vi vill åka med. Annars kör de inte in mot Styrsö utan passerar utanför. För säkerhets skull ringde vi även och meddelade att vi önskade att färjan skulle gå in till vår brygga på turen som gick klockan 09.50.

Efter frukosten använde vi utedassen vid vandrarhemmet och gick sedan för att vänta på färjan. Det var lite skumpigt (kuling) att åka in mot Strömstad (jag höll mig krampaktigt i relingen), men Kosterbåtarna är ganska stora och stabila. I Strömstad satt vi kvar på båten medan alla andra steg av och nya resenärer klev på. Sedan fortsatte färjan ut mot Kosteröarna.

Nordkoster i alla väder

Inne i stan värmde solen huden som inte var täckt av kläder, men när vi steg av vid Vettnet på Nordkoster var himlen mörkgrå. Förra gången jag var på Nordkoster gick färjan in vid Västra Bryggan, så här vid Vettnet hade jag inte full koll på hur det såg. Men med kartans och Lindas hjälp var vi snart på rätt stigar.

En blandning av vit och orange led + oledat

Förra gången jag var på Nordkoster (se blogginlägg här) gick jag först ner till den kända stranden Björnsängen innan jag gick norrut längs orange led. Denna led är den som de flesta turister går, och den är vältrampad och lätt att gå. Den här gången gick vi bitvis längs denna led och bitvis längs vit led. Men mest gick vi utanför lederna, ute på klippor och strandängar.

Vackra blommor längs (och utanför) leden

Med tanke på den frodigheten i den här delen av Bohuslän fanns det mängder av blommor att titta på och att fotografera. Eftersom jag är uppvuxen på småländska höglandet är inte kustblommor min starkaste sida, så Linda och jag fick kolla upp flera gånger vad det var för växter vi hade framför oss.

Bland annat fick vi se martorn, marviol och småborre. Och givetvis en massa ängsblommor.

Regn, åska och kuling

När Linda och jag är ute brukar det alltid regna, och det slog inte fel den här gången heller. Nu är ingen av oss särskilt rädda för regn. Vi drar bara på oss regnjackorna och går vidare.

Men vi såg en del andra som sprang och ställde sig under de få träd som fanns för att få lite skydd under de korta regnskurar som föll under dagen. Ute över havet mullrade åskan och himlen var riktigt svart.

Och så slog vädret om till sol

Men så tittade solen fram och regnkläderna kändes plötsligt för varma och täta. Vid det laget var vi ute på klipporna och klättrade runt – en liten bit från stigen. Vi enades om att sätta oss ner och njuta av åskdramat över havet medan vi fyllde på med energi.

Trots solen blåste det kraftigt, så vi behöll ändå jackorna på efter vår fikapaus. Men när vi passerade en turkosgrön vik med människor som badade i klädda bikini kände vi att det nog var dags att ta av yttersta lagret.

Häftiga klippformationer – vad har hänt här?

Sedan fortsatte vi längs vit led innan vi återigen svängde av och följde olika stigar upp mot toppen av en av höjderna vi sett.

Ju högre upp vi kom desto mer såg vi av ön. Ett gigantiskt klapperstensfält, små tjärnar uppe på berget, tvillingfyrarna på avstånd, och det mäktiga Kosterhavet. Helt plötsligt kom vi fram till ett berg i en märklig formation.

Det såg ut som om berget tryckts upp underifrån, men det är väldigt svårt att visa på bild. Det var i alla fall en märklig känsla att vara där, mitt i det, trots att jag inte är geologiskt intresserad.

Lunch på strandäng och tvillingfyrarna

Från den högsta punkten följde vi klippor ner mot klapperstensfältet. Tanken var att vi skulle laga mat ute på udden bortanför stenarna, men när vi närmade oss såg vi en skylt som bad oss respektera fåglarna fram till den 1 augusti. Därför bytte vi riktning och tog närmaste genväg till orange led.

I en korsning svängde vi av längs vit led för att gå mot tvillingfyrarna, men vi gjorde snart ett stopp för lunch. Vi fick en lång lugn stund medan vi värmde vatten till frystorkad mat och kaffe. Sedan gick vi den korta biten som återstod till fyrarna (mer om dem kan du läsa i mitt förra inlägg från Nordkoster).

Hemresa via Ekenäs på Sydkoster

Därefter följde vi vägen ner mot samhället och Västra Bryggan, den hamn som färjan skulle avgå ifrån. Vi åkte inte via Strömstad tillbaka till Styrsö, utan vi mellanlandade i Ekenäs på Sydkoster där vi bytte färja.

När vi kom hem till Styrsö var vi ganska trötta. Linda och Vittra gick och la sig en stund medan jag strosade runt lite på ön. Smakade lite körsbär längs stigen, pratade med Helen och så fixade jag lite grillkorv åt oss. Dem satte vi oss strax utanför trädtältet och åt till otroligt fin utsikt.

Därefter kröp vi i säng, men jag hade svårt att somna. Jag var helt eurforiskt glad efter den vackra turen vi fått under dagen. Den var bara 8-9 kilometer lång, men vi var ute i 5 timmar och allt, precis allt, var verkligen vackert. Strax efter midnatt la jag undan boken (som jag i slutet läste i pannlampans sken) och somnade som en prinsessa i trädtältet.

Torsdag – Från Styrsö till Orust

Så kom den sista morgonen på Styrsö, snabbare än önskat. Både Linda och jag ville ta vara på tiden, så vi packade våra saker redan klockan 05.

Vi hinner en upptäcktsfärd till

Därefter tog vi bara våra små ryggsäckar och gav oss ut på ännu en upptäcktsfärd på ön. Vi följde strandlinjen och tänkte sätta oss någonstans och bara vara någon timme innan vi skulle åka hemåt. Ett regnväder gjorde att vi satte oss under en tall och åt lite tidigare än planerat. Men frukosten var lika god för det.

Efter att vi ätit fortsatte vi följa klippor och stenar längs vattnet. Slånbären är snart mogna, och marrispen (som jag aldrig sett tidigare) stod i knopp.

Vi tog god tid på oss att verkligen njuta in i det sista. Och suga i oss av den lugna härliga energin som finns här. Allt runt oss signalerade att det inte finns någon anledning att stressa.

Sista timmen på Styrsö

Precis som dagen före var vi tvungna att hissa ballongen för att bli upphämtade av färjan. Sedan hade vi inte så mycket annat att göra än att vänta. Så vi la oss utanför trädtältet, använde ryggsäckarna som kuddar, och bara njöt av stunden.

Från Strömstad bilade vi tillbaka till Orust och jag bar ett oerhört skönt lugn inuti. Jag hade knappt varit borta hemifrån i tre dygn, men kände mig rik på upplevelser och full av energi som efter en lång semester.

Så här tar du dig till Styrsö och Nordkoster

Från Strömstad i norra Bohuslän tar du färja nr 899 (se tidtabell hos Västtrafik här). Den går några gånger per dag året runt, men oftare under sommaren. Turen till Nordkoster tar cirka 35 minuter och färjan till Styrsö tar 15 minuter. Båten gör flera stopp både på Nordkoster (den mindre av Kosteröarna) och på Sydkoster. Om man vill stiga av vid Styrsö måste man avisera det när man stiger ombord – annars går den inte in till bryggan där.

För dig som vill veta mer om Styrsö vandrarhem

Styrsö vandrarhem som ligger på Styrsö utanför Strömstad, erbjuder både boende i vandrarhem och i trädtält. De har också en superhärlig sandstrand, kajaker, SUP, volleyboll med mera. Du kan läsa mer på deras webbsida.

Inlägget Tre dygn utomhus i Bohuslän dök först upp på Hemomkringvandring.

Vissa dagar är helt enkelt inte gjorda för att spenderas inomhus. Häromdagen var just en sådan dag. Medan jag satt på hemmakontoret och jobbade letade sig solstrålarna fram till mig gång på gång. Till slut gjorde jag slag i saken och skickade ett SMS till min sambo:

”Ska vi ta långlunch vid havet idag?”

Mot grannön Tjörn och Björshuvudet

Mitt förslag var en vacker plats vi besökt flera gånger – Björshuvudet på grannön Tjörn. Som tur var gillade han idén. Medan vi gick den dryga kilometern från parkeringen var vi helt förundrade av den osannolikt blå himlen. Och vi njöt av solen som värmde oss med sina januaristrålar.

På stigen mötte vi ett gäng från Naturskyddsföreningen som varit och städat i området. Bortsett från dem såg vi inte en människa förrän vi var på väg tillbaka mot bilen igen.

Underbar plats för en långlunch vid havet

Jag låter bilderna tala för sig själva.

För mig var Björshuvudet den ultimata platsen för vår långlunch – lugnt både i luft, på hav och i sinne. Under de två timmar vi var ute strosade vi längs stranden. Därefter kokade vi vatten på stormköket till vår frystorkade friluftsmat (se mitt smaktest från i höstas).

Plikten kallar

Trots att jag hade kunnat stanna här länge till, behövde jag åka hem för att fortsätta jobba. Visserligen var det, som vanligt lite vemodigt att lämna Björshuvudet. Men jag var full av ny energi efter vår långlunch i den här helt underbara miljön. Och jag vet att det inte kommer att dröja särskilt länge förrän jag är här igen.

Kom ihåg: Det behövs så lite för att göra en vanlig dag till en minnesvärd dag!

Enkelt att förgylla dagen genom att äta utomhus

Oavsett hur många gånger jag har nämnt det tidigare kan det inte sägas tillräckligt ofta. Genom att till exempel ta med sig maten ut blir den vanligaste dagen minnesvärd. Oftast krävs det inte mer än så för att skapa guldkantade dagar. Se några exempel:

• Invigning av mackjärn vid havet
• Att bara gå ut och grilla korv
• Överraskningsmiddag under tarp

Inlägget Långlunch vid havet i kanonväder dök först upp på Hemomkringvandring.

Förmodligen har du läst det tidigare (om du inte är ny här): Jag tycker om att ta med maten ut. Det blir så mycket mer kvalitetstid, och minnesvärd tid, än om man äter hemma. Så fick vi det nu i mellandagarna. Då kom min sambo Lars nämligen hem med ett nytt mackjärn med fint viltmotiv.

Till havet för att inviga vårt mackjärn

Eftersom vi inte hade några tider att passa på hela veckan bestämde vi oss för att åka iväg redan samma eftermiddag för att göra varma mackor ute. Vi valde en av våra favoritplatser här på Orust – en plats vid havet. Det blåste rejält och marken var täckt av ett tunt lager is när vi kom dit. Tack vare att jag går i dubbade skor vintertid behöver jag inte oroa mig så mycket för halkan längre, men vinden var inte så mysig.

Därför hade jag helst stannat så snart som möjligt, men man kan inte elda direkt på klipporna. Alltså fick vi (till hundarnas stora glädje) leta oss neråt. Till slut hade vi tagit oss ner till en skyddad vik där vi la ifrån oss ryggsäck och vedsäck. Innan jag visste ordet av hade Lars hunnit göra upp en brasa på stranden. Medan jag själv ägnat mig åt at njuta av det vackra skymningsljuset.

Premiär för ute-varma-mackor

Redan därhemma hade vi brett, och lagt ihop, mackorna. Så nu var det bara att lägga i dem och börja ”grilla”. Eftersom det är ett dubbelsmörgåsjärn kunde vi göra varsin macka åt gången, vilket kändes ganska lyxigt.

Vi hade ingen aning om hur länge mackorna skulle ligga i järnet, men Lars var noga med att vända på dem ofta. Vid något tillfälle tjuvkikade vi också på mackorna – och de var så fina med märkena av ett älghuvud och en björntass. Eller vargtass, eller hundtass.

Enkel, njutbar måltid

Sällan har något smakat så gott som dessa ljuvliga varma mackor där vid havet. Det var absolut värt att trotsa kylan och vinden för att få den här upplevelsen tillsammans.

Vad är väl lite frusenhet någon timme mot att få dela magisk tid tillsammans med sin sambo – och dessutom äta gott (om än lite onyttigt)? Trots sin enkelhet kommer kvällen att bli ett minne för livet för oss!

Den här turen hade jag inte kunnat göra utan mina dubbade skor Adak från Icebug (länk till butik). Vi gick längs branta stigar på istäckta bohusklippor, men jag behövde inte oroa mig eftersom skorna har så bra grepp.

Sammanfattning

När vi tagit oss tillbaka uppför klipporna och gick tillsammans mot bilen kände jag bara en total tacksamhet över att vi tog oss tiden för denna lilla utflykt. En sak är säker – detta mackjärn har inte använts för sista gången! För en gångs skull skällde jag inte på min sambo för att han är lite prylgalen

Inlägget Invigning av mackjärn vid havet dök först upp på Hemomkringvandring.

Mors dag är något vi har firat här i Sverige sedan 1919. Från början var det inte någon kommersiell högtid. Utan helt enkelt en dag då man uppmärksammade sin mamma på olika sätt. Till exempel med kaffe på sängen, blommor eller kort – men framför allt genom att låta henne slippa hushållsarbete en dag om året. För egen del uppskattade jag den fullmatade utomhus-morsdagen som jag fick igår – sista söndagen i maj.

Perfekt avslutning – tältnatt vid havet

För det första fick jag en hundpromenad i vacker miljö på morgonen (Boxviks vette här på Orust). Sedan följde rundvandring i en visningsträdgård med både dotter, bonusson och svärföräldrar mitt på dagen. Och så fick jag avsluta min mors dag med världens solnedgång och en tältnatt på klipporna vid havet med Lars och hundarna.

Efter noga kartläsande valde vi att åka till Mollösund (också på Orust) där vi slog upp tältet direkt på klipporna. Sedan fick vi flera timmar att bara njuta av utsikten och av sällskapet.

Ingen sovmorgon den här gången

Idag var det arbetsdag, så vi fick stiga upp tidigt och packa våra saker. Trots att vi började gå mot bilen redan klockan 06 var vi glada och kände oss utsövda efter årets varmaste utenatt. Det här var nog min finaste mors dag någonsin och jag längtar redan efter nästa tur.

Vill du frossa i sova ute-bilder?

Länk till inlägg om några av mina andra utenätter

Inlägget Min mors dag fick en grand finale dök först upp på Hemomkringvandring.

Ibland snurrar livet på alldeles för snabbt. Och även att vi försöker tillbringa så mycket tid som möjligt utomhus så är det inte alltid nog. Trots att vi fick ett superhärligt dygn i Nösund kastade sig vardagen över mig när jag kom hem. Så jag föreslag att jag skulle få en helt egen utenatt. I så fall ville jag göra mitt premiärbesök till Björshuvudet.

Egentligen var jag sugen på att bara gå. Och att gå riktigt långt. Men när jag parkerat vid vägens slut, hängt på mig ryggsäcken och nått fram till havet rann det behovet av mig. Istället satte jag mig på en klippa, denna vårens första varma dag, och bara satt där. Länge.

Så underbart att faktiskt bara VARA

Under de timmar jag hade till förfogande innan det var läggdags kravlade jag runt och fotade blommor, och samlade nedfallna kvistar och pinnar till en brasa. Dessutom gjorde jag i ordning min sovplats. Vilket gick snabbt eftersom jag valt att sova under bar himmel. Och så njöt jag av den fantastiska solnedgången och min middag sittande i tystnaden framför brasan.

Till slut var det dags för mig att byta om och krypa ner i sovsäcken. Temperaturen hade sjunkit, men himlen var fortfarande klar. Där jag låg i sovsäcken hade jag himlen till tak, och månen och stjärnorna som lampor. Månljuset glittrade i vattnet och det enda jag hörde var vindens brus – och ibland vattnets kluckande.

Eftersom jag skulle börja jobba klockan 07.00 hade jag ställt ett alarm på 04.15. Jag snoozade lite innan jag steg upp, packade mina saker, kollade så att jag fått med mig allt och… nej, jag gick inte mot bilen. Innan jag tog på mig ryggsäcken passade jag på att fota lite i gryningen. Ljuset var lika fantastiskt som kvällen innan och jag var helt tagen av den vackra platsen!

För dig som vill veta mer om Björshuvudet

I själva verket är det svårt att ge dig ytterligare information om Björshuvudet. Anledningen till detta är att det inte verkar finnas mycket skrivet om platsen. För det första står det på några ställen att det är ett eget naturreservat. Men det är inte märkt så på kartan, och jag hittar heller inte information om det hos Länsstyrelsen. För det andra verkar det vara vanligare att stava platsens namn med ett n i mitten, alltså Björnshuvudet. Hur som helst så gör jag en länk till Naturskyddsföreningen på Tjörn, eftersom det är de som skyltat området.

Inlägget Under bar himmel vid Björshuvudet dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår fick vi med hela familjen, inklusive vår lilla malamute-valp som flyttade hem till oss i helgen, på en alla hjärtans dag-utflykt. Det är alltid roligt när familjen gör saker tillsammans. Och extra roligt när vädrets makter dessutom står på vår sida.

När vi kom fram till Ängholmen sken solen obeskrivligt klart på himlen. Det var ett sådant sällsynt ljus som man bara får under kalla vinterdagar. Vi upptäckte till vår förvåning att isen låg tjock på Stigfjorden. I nästa sekund insåg vi att vi skulle kunna gå på isen längs stenpiren ut till ön Lyngnholmen och bestämde oss för att passa på att göra det. Möjligheten att gå på fruset hav dyker inte upp särskilt ofta på våra breddgrader.

Väl ute på ön rundade vi några klippor och satte oss i lä för vinden på solsidan. Där fikade vi, värmde oss i solen, gick ut på isen mot fler små öar och tränade inkallning med vår valp Balder som flyttade hem till oss under helgen.

Tiden bara flög iväg, men efter två timmar tyckte vi att det var tillräckligt länge för valpen Balders första tur. Vi packade därför ihop och vände tillbaka mot bilen. Mellan stenpiren och parkeringen är det bara några hundra meter, så det var en alldeles perfekt sträcka för en liten valp. Dessutom var det lättgått (sprunget) den del vi gick på is.

För dig som vill veta mer

Och för dig som är nyfiken på denna vackra plats: Ängholmen ligger i Stigfjordens naturreservat på Orust. Här hittar du några andra inlägg jag gjort om besök på denna plats:
Ängholmen på Orust i gryningen
Fota stjärnor och tälta på årets kallaste natt

Inlägget Alla Hjärtans dag-utflykt med valp dök först upp på Hemomkringvandring.