Det här var inte mitt första besök på Härön, men det var första gången jag övernattade på ön. Tidigare har det inte varit tillåtet. Nyligen såg jag på Länsstyrelsens att det finns en tillåten tältyta, så då ville jag dit igen.

Läs alltid reservatets föreskrifter

Trots att vi har allemansrätten i Sverige är en stor del av vår natur skyddad i form av naturreservat och nationalparker. I dessa kan det finnas regler (föreskrifter) som gör att allemansrätten inte gäller fullt ut. Varje gång någon frågar mig om man får sova på en plats jag skrivit om svarar jag: ”När JAG var där fick man det/fick man inte det, men du bör kontrollera på Länsstyrelsens sida innan du åker dit.”.

Anledningen är att reglerna kan ändras, så bara för att man kollat upp en plats en gång bör jan göra det inför varje besök. Härön här i Tjörns kommun är en ö jag gärna skulle sova på, men det har inte varit tillåtet. Döm om min förvåning när jag för någon vecka sedan såg på Länsstyrelsens webb att det numera finns en yta som är tillåten för tältning. Platsen ligger precis bakom vindskyddet. Självklart bestämde jag mig för att åka dit så snart jag hade möjlighet.

Blött längs norra stigen på Härön

Jag åkte ut till Härön med färjan på lördagseftermiddagen. Min plan var att ta den norra stigen ut till Änga, där vindskydd och tältplats ligger. Detta trots att norra stigen är längre (3 kilometer) än södra stigen (1,7 kilometer), men den brukar vara enklare att gå.

Men just den här gången var det inte rätt vägval. Eftersom det har regnat sådana mängder på sistone så var strandängar och hagar dyngsura och jag sjönk ner djupt för nästan varje steg. Det blev tungt att gå, och på flera ställen fick jag gå omvägar för att komma förbi översvämmade områden.

Till slut började jag känna mig stressad, för jag hade knappt 1,5 timme tills det var solnedgång, och det gick verkligen långsamt. Dessutom hade jag inte ätit någon riktig lunch, så jag var inte riktigt mitt bästa jag. Men till slut såg jag Ängen skymta en bit nedanför och halkade lyckligt nerför i geggan.

Vindskyddet och tältplatsen

Och när jag såg att det var tomt i vindskyddet steg både humöret och värmen i kroppen flera grader.

Så här ser tältplatsen ut och den ligger precis bakom vindskyddet. Till dasset är det kanske 150 meter att gå. Man kommer till Änga både via norra och södra stigen.

Mysig kväll i vindskyddet

Eftersom det höll på att mörkna redan när jag kom fram skyndade jag mig med förberedelserna. Jag sopade ur vindskyddet och gjorde i ordning bädden. Sedan tog jag fram kniven, sågen och den lilla vedpåsen jag burit med mig, för jag ville få igång brasan så snart som möjligt.

Snart hade jag en rejäl hög med mindre trästickor som passade perfekt för bushboxen, och det dröjde inte länge innan jag hade en härlig liten brasa. På den kokade jag upp lite mat och det tog mindre än 10 minuter från det att jag tände mitt lilla kök. Så snart jag fått mat i magen slappnade jag av och kunde njuta av stunden och platsen. Av lugnet på ön, av min brasas varma ljus runt vindskyddet, av värmen från liggunderlaget och ullmössan på huvudet. Och av lussekatten och clementinen jag tagit med ut som efterrätt.

Ute på grillgallret tände jag en marschall som gav mysbelysning många timmar, på tryggt avstånd från sovsäck och annat brännbart. I pannlampans sken gick jag en sväng till dasset vid Änga (kan det vara 150 meter bort kanske) innan det var dags att krypa ner i sovsäcken.

Hoppfull himmel på morgonen

Jag vaknade tidigt och passade på att ligga och dra mig i sovsäcken i mörkret. Efter någon timme började det ljusna vid horisonten och jag anade att det var sol på gång. Trots att SMHI hade sagt att det skulle vara mulet hela dagen. Med ny energi skuttade jag i mina kläder, gick på dass, och fortsatte med pannlampan som sällskap upp på ett närliggande berg.

När jag kom upp på krönet såg jag ut över havet och alla små öar som låg i halvmörker långt där nere. Men så snart jag vände och började gå mot Rörberget såg jag morgonrodnaden sprida sig över Tjörn och havet mellan oss. De varma orangeröda tonerna fick det att dansa och hoppa i magen på mig av glädje. Så längesedan jag hade sol.

Strövtåg på Härön

Från röset på Rörberget gick jag ner mot strandängarna och orkidékärret som ligger vid bryggan. Om jag hade tagit med mig packningen från vindskyddet hade jag satt mig här ute, på klipporna vid bryggan, och mött morgonsolen medan jag åt min frukost.

Från bryggan gick jag tillbaka till Änga och fortsatte sedan mot Rockenabben, givetvis med några små avstickare längs vägen. Vilken underbar liten tur jag fick där på morgonen, allt medan solen steg och fick klipporna runt mig att glimra som guld. Smala passager mellan klippblock, rullstenar, strandängar, höstfärgade eklöv och så havet.

Södra stigen mot färjan

Till slut var det dags att packa mina saker, städa ur vindskyddet och börja min lilla vandring mot färjan. Den här gången valde jag södra stigen, som bara är 1,7 kilometer. Den går mestadels över klippor så det gick snabbare än den norra stigen. Men även denna del av leden var hal och blöt.

Jag hann dock fram i god tid innan färjan skulle avgå, och var tacksam mot Härön för ännu en fin tur.

Med buss, taxi och färja

Det var lite spännande att ta sig till Härön utan bil. Särskilt som jag bor på en helt annan sida av ön, som även den saknar täta kommunikationer under helgerna. Men jag lyckades ta mig både till och från ön med mitt månadskort hos Västtrafik. Jag började med buss Rönnäng-Kållekärr, beställningstrafik (taxi) Kållekärr-Kyrkesunds brygga och färja Kyrkesunds brygga-Härön. På söndagen åkte jag samma rutt, men i andra riktningen. Fantastisk service, men ganska långa väntetider. Man kan inte säga annat än att jag utnyttjar mitt månadskort till max i alla fall – och verkligen utforskar alla möjligheter som finns här omkring mig.

Vandringslederna på Härön

I Häröns naturreservat finns flera vandringsleder, bland annat den gröna som även är en del av Kuststigen. Den är en rundslinga på ungefär fem kilometer. Eftersom den till stor del går i klippig terräng får man räkna med att det tar längre tid än när man går sträckan i ett motionsspår. Går man norra stigen är det 3 kilometer till Änga, och om man går södra stigen är det 1,7 kilometer. Om detta och lite till kan du läsa i mina tidigare inlägg om ön.

Min personliga favorit är den blå slingan som utgår från Änga. Den passerar flera vikar och berg, till exempel Jungfruviken, Rockenabben och Rörberget. Även den är en rundslinga, men du måste även gå slingan här ovanför för att ta dig ut till den blå rundslingan.

Avslutningsvis fakta och länkar

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön. Turen tar max 2-3 minuter. Så här års (november) går den en gång per timme under dagtid.

[instagram-feed feed=28]

Inlägget Häröns naturreservat med övernattning dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag tyckte det var så kul att vara med i loppet Icebug Xperience West Coast Trail förra året anmälde jag mig även i år. Den här gången tog jag även med mig en av mina systrar och vi fick en otrolig helg.

Andra året i rad på Icebug Xperience

Icebug Xperience West Coast Trail är ett lopp där man under 3 dagar springer (eller går) ungefär 77 kilometer. Om du vill läsa om hur banan ser ut osv rekommenderar jag att du läser min rapport efter förra årets tävling. Men den här gången blir det mer som en glädjefylld dagbok.

Torsdag kväll

På torsdagskvällen kom jag och min syster Ingela fram till Ramsviks stugby sent på eftermiddagen.

Där kollade vi på (och fyndade) skor, och det blev pratstunder med flera av tjejerna från Icebug. Alltid lika kul att träffa dem ”på riktigt”. Dessutom hämtade vi ut våra nummerlappar och våra fina tävlingströjor.

Boende på Hunnebostrands Vandrarhem

Därefter åkte vi till Hunnebostrand och checkade in på Hunnebostrands Vandrarhem där vi hade bokat in oss för tre nätter. Syrran och jag höll tummarna för att min menisk skulle hålla de tre kommande dagarna, så att vi kunde uppleva tävlingen tillsammans.

Fredag – tävlingsdag 1

Vilken fantastisk dag jag fick dela med min syster på första etappen av tävlingen Icebug Xperience West Coast Trail.

Etappen gick mellan Ramsvik och Hunnebostrand och vi gick cirka 23 kilometer. Höjdskillnaden var 449 meter upp och 445 meter ner. Min tid blev knappt 5 timmar, och syrran kom i mål 7 minuter före mig (vi delade på oss de sista kilometerna, för mina knän gjorde sig påminda och drog ner vårt tempo).

MEN.. jag klarade hela etappen utan alltför mycket smärta och jag är både lycklig och tacksam över det.

Klädinfo:

Ingelas tights, min undertröja och min väst kommer från Super.Natural. Övriga dagar har vi även t-shirts från dem Mina skor är från Icebug (oväntat va?) och strumporna från Happy Hiking.

Vilken fantastisk upplevelse

Dagen bjöd på fantastiskt väder, fantastisk natur och fantastiskt sällskap. Dessutom blev jag, som ambassadör för Icebug, glad över att ett gäng som tillverkar skorna i fabriken i Taiwan också deltog .

Och överraskningen i form av musik av Got Motion uppe på berget inför de sista kilometrarna ner mot havet.. WOW!

Lite stel och öm, särskilt i knäna, men dagen var sååå rolig.

Lördag – tävlingsdag 2

Idag fick jag avbryta etapp 2 av Icebug Xperience West Coast Trail efter 11 kilometer. Då var det 20 kilometer kvar av etappen, och mitt knä protesterade högljutt vid flera tillfällen i den vackra, men lätt krävande, terrängen.

För mig var det inget nederlag, för så sent som i början av den här veckan var faktiskt första gången sedan mitten av april som jag kunde gå nerför en trappa utan att känna smärta. Så för mig var det fantastiskt att ens ha kunnat starta.

Sträckan på Bohus-Malmön är otroligt vacker, och jag fick glädjen att dela den med min syster den här gången. Vi tog det i lugnt tempo, och hon hann till och med njuta av ett bad.

Reflektion efter dag 2

Så här skrev jag på kvällen: ”Imorgon väntar sträckan Smögen-Ramsvik och den är cirka 27 kilometer. Jag vet inte än hur mitt knä kommer att må efter de här två dagarna (och snart en natts vila), men jag kommer i alla fall att stå på startlinjen, så får vi se hur det går. Oavsett så är jag glad att jag är här, över hela upplevelsen, omgivningarna, det vackra vädret och alla otroligt trevliga människor jag mött längs banan.”

Söndag – tävlingsdag 3

Vilken dag det här var – jag går som i ett glädjerus (eller hasar fram rättare sagt). Den sista dagen på Icebug Xperience , etapp 3, var betydligt snällare mot kroppen än etapp 2. Dels var det inte lika trixigt underlag, och dels färre höjdmeter. Så vet du vad? JAG KLARADE DET!

Efter 4 fantastiska timmar (och 40 lika fantastiska minuter) till fots mellan Smögen och Ramsvik, genom hela Ramsvikslandet, kom jag i mål. Nästan 27 kilometer var det. Då hade min syster @ingelatrolle redan varit i mål i 36 minuter.

Vädret var härligt molnigt och det kom bara enstaka regndroppar. Vindarna var ljumma och sköna och alla människor, både medtävlande, funktionärer och människor man mötte eller passerade var härligt glada. Och landskapet – sagolikt!

Tur med både knä och sällskap

Jag hade fantastisk draghjälp av @iacharlotta och @skiingandreas största delen av den är etappen, även att vi skildes åt 7-8 kilometer mitt på banan.

Mitt knä höll – eller jag kände i alla fall inte så mycket av det. Värktabletter, knästöd, stavar, bra skor, pannben (jo, det verkar finnas ett sånt därinne) och en massa glädje hjälpte mig att fixa detta – förutom allt stöd jag fått från alla er runt omkring. TACK! Och såklart hjälpte det att knät fick nästan ett dygns vila tack vare att vi kortade ner gårdagens etapp.

Men nästa år då?

Den här helgen kommer jag sent att glömma. Jag funderar faktiskt på om jag inte skulle komma tillbaka som funktionär nästa år.

Avslutningsvis några länkar

• Min beskrivning av tävlingen 2022 (detaljerat om banan osv)
• Icebugs information om nästa års lopp (2024)

Inlägget Icebug Xperience WCT 2023 dök först upp på Hemomkringvandring.

Här kommer ett tips för lite vardagslyx: Vandring och övernattning i vindskydd, men med guldkant. Till exempel i form av våfflor och en stund i Dyröbastun.

Utnyttja ljuset efter arbetstid

Jag älskar våren och ljuset som följer med den. Plötsligt är det enklare att hitta på saker efter jobbet. Som igår då jag och Sofia tog bussen direkt från jobbet till Rönnängs brygga, och sedan vidare med färja till Dyrön. (tidtabeller hittar du längst ner i faktadelen).

Gå en del av Dyröleden

Först gick vi till vindskyddet och bäddade och lämnade våra ryggsäckar. Sedan gick vi västra delen av Dyröleden (rundslinga på cirka 5 kilometer som är tydligt markerad, se mitt senaste blogginlägg härifrån) och njöt av solen som glittrade i havet. Den här sidan av ön består av klippor och leden vore svårframkomlig utan de trappor, spänger och räcken som finns.

Vi hade turen att få se mufflonfår vid flera tillfällen. Några av dem hade redan fått sina små, så vi höll oss vördnadsfullt på avstånd. Dessutom gladda jag mig givetvis över de vårblommor och vårtecken vi fick se längs vägen – och sällskapet såklart.

Lyxigt att stanna och basta

Vid bastun gjorde vi ett längre stopp, och det var så härligt att låta kroppen slappna av i varenda muskel i värmen. Dyröbastun ligger precis intill leden, och den är öppen för alla att boka (se info längre ner).

För den som vill (läs Sofia) finns möjlighet att ta ett dopp i havet utanför. Men för den mindre äventyrlige finns även dusch och toalett i en angränsande byggnad.

Det är dock inte nödvändigt att gå Dyröleden för att komma till bastun. Från färjan finns möjlighet att ta en väg som bara är en kilometer; först på liten asfalterad väg och sedan längs klippor och bred spång.

Obemannat våffelcafé

Medan solnedgången färgade himlen och det sakta mörknade gick vi vidare mot det lilla obemannade caféet i södra hamnen. Utanför stod en skylt som välkomnade oss in – det är obemannat så här års, men ändå öppet dygnet runt..

Där gräddade vi våfflor, och swishade enligt instruktionerna på väggen. Den tillit som verkar prägla alla på den här ön är otroligt rörande och charmig – och man vill givetvis inte svika deras förtroende.

Övernattning i fint vindskydd

Lite trötta, men lyckliga, gick vi i det blå skymningsljuset mot det fina och fräscha vindskyddet. Under promenaden slog doften av magnolia mot oss mellan husen, och i fjärran lyste himlen fortfarande i solnedgångens varma nyanser.

Eftersom timmen var sen kröp vi ganska snart ner i våra sovsäckar och sov gott tills våra alarm sa att det var dags att stiga upp. Jag kanske ska nämna att vindskyddet ligger längs stigen en bit innanför skolan, och även detta är det Dyröns Samhällsförening som sköter om.

Och så till jobbet nästa morgon

Min väninna drack morgonkaffe innan vi packade våra saker. Promenaden mot färjan gick i makligt tempo medan världen blev allt ljusare runt oss. Från färjan såg vi solen stiga över havet och det blev en fantastisk sista bild att bära med sig från vårt korta men underbara äventyr på Dyrön.

Bara tio minuter efter att vi kommit iland steg vi på bussen mot jobbet. Tala om bonus att få en sån här upplevelse mitt i veckan! Att äventyret dessutom var helt bilfritt är en bonus.

Hos dyron.se kan du läsa mer om bastun

Dyröns Samhällsförening har byggt både vindskyddet vi sov i, rastplatser, grillplatser och en massa annat ute på Dyrön. Det är också de som har hand om bastun. Vill du vet mer, eller kanske boka för en egen lyx-stund i Dyröbastun? Kika in på deras webbsida.

Västtrafiks tidtabeller

Med busslinje TEXP (se tidtabell) går det buss från Göteborg ända fram till Rönnängs brygga utan att man behöver byta. Bussen passerar också Kungälv, Stenungsund, och Myggenäs korsväg där man kan kliva på om man kommer från annat håll.

Mellan Rönnängs brygga och Dyrön norra (och även till Åstol) går färja (se tidtabell).

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Bastu och våfflor på Dyrön dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en känslosam vecka kände jag att jag behövde komma ut och vara för mig själv en stund. Därför tog jag färjan ut till Dyrön i morse, en ö jag vandrat på två gånger tidigare.

Västra delen av Dyröleden

Precis som tidigare gånger när jag besökt Dyrön gick jag till höger direkt efter att jag klivit av färjan, och ut på Dyröleden, motsols. Naturen längs den här sidan av ön är kargare och känns vildare än på östra sidan.

Det är få leder jag gått på där det finns så många trappor, spänger, och trädäck för att hjälpa oss vandrare som det finns just här. Jag är oerhört tacksam över att de finns – utan dem hade det varit väldigt svårt att ta sig fram.

På grund av de senaste dagarnas regn var det extremt blött och halt, både på klippor och träunderlag. Tack vare mina Icebug (odubbade) gick det rätt bra, men jag kände att jag spände mig mycket bara för att jag visste att det var halt.

Dynes ravin och smal trappa

Enligt mig är det ett ”måste” att gå genom Dynes ravin och den smala trappan med 112 trappsteg när man är på Dyrön. Men idag tänkte jag efter både en och två gånger innan jag svängde av där, på grund av ”väglaget” och att jag var helt ensam på leden. Men det gick fint att komma igenom passagen idag också.

Sammanfattning av västra delen

Enligt mig är detta den vackraste delen av Dyröleden och jag tog det extra lugnt idag på stigarna som jag börjar känna. Närhelst jag kände för det stannade jag för en paus och bara lyssnade på fåglarna, vågornas brus och njöt av friheten som rymden vid havet ger. Mitt råd till dig som kommer hit är att göra precis så – ta det lugnt och verkligen njuta.

Hamngatan tvärsöver ön

När jag kom ner till samhället vid södra färjelägret fortsatte jag inte på Dyröleden som jag brukar. Istället svängde jag åt vänster när jag kom fram till Hamngatan. Tidigare har jag aldrig tänkt på att man kan korta av rundan och snabbt ta sig upp till norra hamnen via denna lilla asfalterade väg. Det tog mig mindre än en kvart att gå från södra till norra hamnen.

Blå leden – över bergen (premiär)

När jag hade kollat hur lång tid det tog att gå gick jag tillbaka längs Hamngatan en bit innan jag svängde av in mot skolan. Jag mindes att jag hade sett skyltar längs Dyröleden som pekade mot skolan, och tänkte gå den vägen ut till leden på östra sidan. Men redan några hundra meter efter skolan kom jag fram till de här skyltarna:

Någon blå led hade jag varken sett eller hört talas om tidigare, så självklart var jag tvungen att se vad det var för något. Därför svängde jag in på den blå leden mot Sydhamnen och fick nu en helt annan tur än jag fått om jag gått den gulmarkerade Dyröleden.

Mot södra hamnen

Denna led gick först upp på berget mot en utsiktspunkt, och sedan genom en liten ravin/dal mot södra hamnen. På flera ställen fick jag fin utsikt mot havet, men även in mot ön. Längs Dyröleden ser man inga hus förutom när man passerar södra hamnen, men här såg man bebyggelsen då och då.

Leden är tydligt markerad, och det finns både rastplats och flera vilobänkar längs stigen. Jag följde den blå leden till minigolfbanan. Där svängde jag vänster och passerade hamnen när jag gick mot starten av den östra delen av Dyröleden.

Obemannat våffelcafé – så mysigt!

När jag skulle åka hemåt med färjan igår fick jag höra att jag hade kunnat stanna till och gräddat min egen våffla. Tyvärr visste jag inte det – men nästa gång så! Text från dyron.se: ”När Kiosk och Café stänger för sommaren öppnar Våffelcafé i samma lokal. Våffelcaféet är obemannat och öppet dygnet runt varje dag tills Kiosk och Café öppnar för sommaren nästa år. I Våffelcaféet kan du värma dig samt grädda din våffla och koka kaffe, te eller choklad. Vad du behöver finns på plats och kostnaden swishar du till Dyröboden.”

Östra delen av Dyröleden

Nu var jag återigen på ”känd mark” och jag följde den kuperade (och hala) stigen längs kustlinjen. Här ser man både Tjörn och flera mindre öar där man går, på klipporna högt ovanför havet.

Några fina badplatser passerar man också, och på sommaren brukar jag ha fullt upp att se på strandväxter här. Men idag strosade jag bara fram och njöt av att ha all tid i världen på mig. Och av att kunna välja fritt vilka stigar jag gick – jag hade ju inte någon med mig som jag behövde ta hänsyn till.

Innan jag visste ordet av hade jag kommit fram till en korsning där man kan välja att svänga av mot skolan istället för att fortsätta följa havet. På grund av att jag ville gå hela den blå leden (som startade ungefär vid skolan) valde jag att svänga av här. Dyröleden längs havet hade jag gått två gånger tidigare, men den blå leden var ny mark för mig.

Rastplats mitt i skogen

Innan jag kommit fram till stigskiljet där gul och blå led korsar varandra kom jag fram till en stor glänta där det fanns ett stort fikabord med sittplats för många. Dessutom fanns där en stor grilltunna. En liten bit ifrån fanns ytterligare ett bord med bänkar. Och ett vindskydd.

Blå led mot norra hamnen

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kom fram till stigen jag skulle svänga in på. Enligt skylten förväntades det ta cirka 25 minuter att nå norra hamnen om man valde den här vägen. Hade jag fortsatt mot skolan och sedan gått stora vägen hade det kanske tagit 10. Men nu ville jag se hela den här leden.

Jag kom till en skylt som pekade mot utsikten Dyrögubben och den låg hela 25 meter från stigen. Efter att ha överlagt med mig själv bestämde jag mig för att jag skulle orka gå så långt. Nej förlåt, nu tramsar jag. Hur som helst var det fint att gå upp på utsikten. Här såg man bebyggelsen inne på ön, och jag tyckte det var en fin kontrast mot Dyröleden som hela tiden har utsikt mot havet. Det gav mig en känsla av helhet och förståelse för ön att även ha sett detta.

Gul och blå led gick ihop

Ganska snart såg jag den gula leden på min högra sida, och till slut gick lederna ihop. Så de sista kanske 300 meterna ner mot badplatsen och hamnen följde jag den gula leden.

Det var riktigt roligt att nu ha fått se lite mer av Dyrön än jag gjort tidigare. Och nästa gång jag kommer ska jag gå alla stigar jag ser – men jag ska välja en dag då underlaget är torrt. För mig blev detta en perfekt tur, med precis det jag var ute efter – tystnad, lugn och tid att hantera mina tankar och min saknad efter Balder.

Så här kors- och tvärsigt gick jag

Mer information om Dyrön

På www.dyron.se finns svaren på många frågor som kan dyka upp om Dyrön, så ta gärna en titt där. Det är en oerhört informativ sida, och Dyröns Samhällsförening är väldigt aktiv. Bland anant underhåller de vandringslederna på ön. Om du har frågor vandring är det bara att kommentera inlägget eller mejla mig.

Läsning om Dyrön

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarsbiblioteket är Dyröleden beskriven i tur nummer 20. Du kan också läsa mer i mina tidigare blogginlägg från Dyrön (med sambon 2020 och med bland annat min mamma 2022). Där hittar du även vägbeskrivning och annan fakta.

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Kors och tvärs på Dyrön dök först upp på Hemomkringvandring.

När jag såg solen skina in genom kontorsfönstret vid 11-tiden bestämde jag mig för att försöka ta långlunch. Tack vare min snälla chef (som släppte iväg mig) lyckades jag ta mig ut.

Säbyleden ligger nära jobbet

Eftersom den vackra vandringsleden Säbyledenara ligger bara några minuters bilfärd från mitt jobb valde jag att åka dit. Närheten var inte enda anledningen till mitt val, utan även att leden går längs havet. Kombinationen hav och solsken är alltid härlig.

Sammanfattningsvis ka man säga att Säbyleden är en lättgången, 6 kilometer lång, kustnära led på Tjörn. Liksom Sundsbyleden som jag gick på lunchen häromdagen är den här rundslingan en del av Kuststigen (läs om alla delleder på deras sida).

Avstickare till Stenstugan

Jag har gått Säbyleden, och delar av den, många gånger. Både på egen hand, med min sambo, med våra hundar och tillsammans med vänner. Detta är ett område som jag gärna kommer tillbaka till.

Som vanligt gjorde jag avstickaren ut på Säby ö och Stenstugan, trots att det blir några kilometer mer att gå. Stenstugan är så vacker, och även naturen på väg ut dit.

I nästan en och en halv timme strosade jag runt vid havet och insöp så mycket sol jag bara kunde!

Ett litet blomsterparadis

Eftersom jag är blomnörd är jag extra svag för de tre naturreservaten som man går igenom längs Säbyleden. Under våren trängs triften längs klipporna, och strandängarna är fulla av gullvivor och mandelblom. På försommaren blommar strandängarna för fullt, med stor artrikedom, som till exempel växterna här nedanför (mitten av juni 2022).

Vill du veta mer om Säbyleden?

Så här hittar du till Säbyleden som ligger på Tjörn i södra Bohuslän: Med bil: Kör väg 169 mot Skärhamn. Ta höger mot Kållekärr. Passera Kållekärr. Efter rondellen vid Hoga, ta höger mot Säby. Parkering finns vid Säbygården. Med buss: Ta buss mot hållplats Hoga på Tjörn.

Här kan du läsa ett inlägg från en höstig tur jag gjort till Stenstugan.

[instagram-feed feed=17]

Inlägget Lunchjakt på solsken, Säby dök först upp på Hemomkringvandring.

Under denna grå period (när det snöar och regnar varannan dag) uppskattar jag färg mer än vanligt. Det var egentligen inget jag hade tänkt på, men jag upptäckte det idag när jag var omgiven av grönska.

Grönska i form av mossa

Idag fick jag en massa grönska i form av mossa och ljusgrönt blåbärsris bredvid stigen. Dessutom bidrog vissnade boklöv och ormbunkar med sina mustiga orange toner. Jag kände att jag gick och log mest hela tiden. Tänk att man kan bli så glad av färger i naturen!

Sundsbyleden, ett kärt återseende

Förmiddagens tur blev ett varv runt Sundsbyleden i grannkommunen Tjörn, där vi gått många gånger förr. Leden är en 4,8 kilometer lång rundslinga som till största delen går på naturstig. Vi (jag, sambon och hundarna) gjorde några avstickare, så det blev lite längre för oss.

Sundsbyleden går runt hela berget och bjuder på vacker natur. Man får bergsbranter, lövskog, mossa och havet som skymtar mellan träden då och då.

På Sundsby finns fler leder

Från Sundsby Säteri utgår flera fina vandringsleder och de leder förbi både grottor och utsiktsberg. Till exempel Rådjusstigen och Krossenleden går tvärs över berget. Och Ivers Skogspromenad är en kortare stig som egentligen är tänkt för barn, men som är jättefin. Detta är verkligen ett område som jag kan rekommendera för kortare vandringsturer.

Mer information om Sundsby

Det kan också vara värt att nämna att Sundsbyleden ingår i Kuststigen (läs mer på deras sida).

Och så mina inlägg från Sundsby

Mer inspiration kan du också få om du läser andra inlägg från mina turer i området, eller av mina Instagrambilder:

[instagram-feed feed=7]

Inlägget Grönska i det vintergrå dök först upp på Hemomkringvandring.

Så här skrev jag när jag var på Bohus-Malmön första gången. Det var i september, då jag deltog i tävlingen Icebug Xperience: ”Vart vi än gick på Bohus-Malmön var det oerhört vackert. Strandpromenad, sandstränder, badplatser från klippor, små vägar förbi charmiga hus och överallt påminnelser om att man brutit sten här. Jag kommer definitivt att åka tillbaka hit för en vanlig upptäcktsfärd i njut-tempo.”

Tillbaka – i sällskap med sambon och hundarna

Sedan tävlingen har jag haft fullt upp varje helg, men igår åkte jag, min sambo Lars och våra två hundar upp till Bohus-Malmön. Vi fick vänta en stund på färjan, men sedan körde vi den korta biten till långtidsparkeringen som ligger strax intill torget (när man ser Coop är man framme). Leden passerar precis utanför parkeringen.

Vi valde att gå leden medsols, mest för att det var i den riktningen jag gick under tävlingen. Det fanns så mycket jag ville hinna titta lite mer på. Framför allt de gamla stenhuggerierna som Kuststigen/Soteleden går förbi och igenom.

Strandpromenad och fantastiska badplatser

Från samhället följde vi Kuststigens markeringar längs vattnet. När vi gick längs strandpromenaden njöt vi av utsikten över sjöbodar, öppet hav och vackra klippor.

Hade det varit en annan tid på året, och kanske lite annat väder, kunde vi stannat och badat på någon av de fina badplatserna. Det fanns många möjligheter till klippbad via trappor och badstegar, men vi såg även många fina vikar och stränder.

Sagolika tvillingstranden Pärlane (eller Kattesand)

Finast av dem alla var tvillingstranden där man har bad på två sidor. Den leder ut till en liten ö, och detta var verkligen att speciellt ställe. Vi fick inte se Pärlane i sitt bästa jag – vattnet ska nämligen bli turkost i solsken – men jag tyckte det var oerhört vackert ändå.

Även hundarna tyckte att detta var ett kanonställe att springa och jaga varandra på, och de ville knappt gå vidare när vi tvåbenta tyckte det var dags. Jag kan tänka mig att det är extremt mycket folk här sommartid, så om man vill bada här ska man nog se till att vara på plats tidigt.

Så här fint var det när Swedish Nomad var här

När jag skrev mitt inlägg sökte jag information om den fina stranden, och hamnade då hos Swedish Nomad (som jag även följer på Instagram). Bilderna som han har tagit där är makalöst vackra, och man tror nästan att man hamnat utomlands. Jag har fått lov att använda en av hans bilder här i inlägget – se och njut.

Hav, klippor och.. stigar

Etapp 25 av Kuststigen är lite speciell. Det underlag man går på är allt ifrån asfalterade stigar i skogen, strandpromenad, grusvägar, kala klippor vid havet och genom stenbrott. Det varierade underlaget gör att leden ibland är väldigt enkel att gå, men ibland mer krävande. Den gemensamma nämnaren är dock att den är vacker – oavsett var på ön man går.

Eftersom vi inte hade några tider att passa kunde vi strosa fram, stanna och fota hur ofta vi ville och givetvis även ta en kaffepaus. Den här veckan har det regnat en hel del, så det var det såphalt på klipporna. Jag klarade mig bra tack vare mina skor från Icebug, men vi bestämde att även Lars ska få ett par så han också har bra grepp.

Höjdpunkten för mig – alla stenhuggerier

Leden går förbi fina bostadsområden, genom små skogar, över berg – hela tiden i närheten av havet. Jag var förväntansfull hela tiden för jag ville så otroligt gärna visa det stora stenbrottet som man går igenom på den här etappen. Och till slut kom vi dit.

Trots att det är ett rejält sår i naturen så är jag tacksam över att man kan få se spåren av stenhuggeriet. Att man inte döljer sin historia, utan visar upp den.

Så här står det i en text och foto från 1914: ”Här ett av Sveriges största stenhuggeri. Bergets översta massa är förvittrad och därför bortsprängd. Den inre massan av berget hårdare, renare och mera enfärgad. Av naturen är berget fördelat i vågräta skift. På dessa skift utmätas lagom stora block. Utmed gränsen hackas med vissa mellanrum hål. Då man i dessa hål neddrivna kilar uppkomma rännor och i dem nedsättes spett varmed blocken bändas loss varefter de lyftas upp med kranar och borttransporteras. Där göras av dem olika stenar till byggnader, broar, gravvårdar samt gat- och trottoarsten.”

Det går inte att förklara storheten med bara några bilder så här, man måste nog vara på plats för att riktigt få känslan av sin egen litenhet. Och insikten om hur hårt arbetarna har slitit på platsen.

Än blommar det

Trots att vi kunde konstatera att det bara är en tidsfråga tills alla höstlöv blåst ner från träden fick vi njuta av fantastiska färger och växter. Jag bjuder på några färgglada bilder från turen som kontrast till allt det grå.

Fyra härliga vandringstimmar

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om rundslingan vi gick på Bohus-Malmön, men jag tror att det får räcka så här. Både jag, sambon och hundarna var nöjda när vi om till bilen efter ungefär fyra timmars vandring. Vi hade fått en fin dagstur, som lätt skulle kunna förlängas med bad, vila och strosande runt på denna härliga ö i många timmar.

Slutligen länkar och tips

Kort sammanfattning av leden

Etapp 25 av Kuststigen (som följer Soteleden) är 12 kilometer lång och räknas som medelsvår. Rundslingan beräknas ta cirka 3-4 timmar att gå, och jag rekommenderar att man verkligen tar sig tiden att ta till sig det som finns här. Underlaget är varierat, så bitvis är den enkel att gå men ibland mer krävande. Självklart kan du läsa mer om etappen på Kuststigens webbsida – och även ladda ner gpx-filer.

Jag har gått flera andra etapper av Kuststigen

Vill du läsa om alla etapper av Kuststigen som jag har gått så hittar du mina beskrivningar här.

Tips om bonustur som jag inte gått än

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket har denna tur nummer 45. Dessutom beskriver författaren en kortare tur på Bohus-Malmön (cirka 4 kilometer) i tur 46.

Så här hittar du till Bohus-Malmön

Bohus-Malmön ligger i Sotenäs kommun i Bohuslän. Från fastlandet åker man kostnadsfri bilfärja till ön från busshållplatsen Tullboden (länk till Trafikverkets tidtabell för Bohus-Malmön-leden). Turen tar 6-8 minuter. Om du kommer med bil parkerar du på långtidsparkeringen som är skyltad från Coop (följ vägen förbi hamnen så kommer du dit). Rundslingan passerar precis utanför parkeringen.

Besök även stenhuggerimuséet i Hunnebostrand

Om du tycker att det är intressant med historia, eller stenhuggeri, åk till Hunnebostrand och stenhuggerimuséet. Det tar ungefär en kvart att köra bil dit från Bohus-Malmön. Tyvärr var de vackra konstverken jag såg i september nedplockade, men man kan läsa lite om stenhuggeri, och även se maskiner och verktyg som användes.

Länk till kvarnstensgruva/museum

I sammanhanget måste jag även tipsa om en annan plats, utanför Mariestad; Qvarnstensgruvan i Lugnås. Detta museum, i otroligt vacker natur längs biosfärleden, är absolut också värt ett besök.

Inlägget Kuststigen etapp 25, Bohus-Malmön 12 km dök först upp på Hemomkringvandring.

I våras, när jag bestämde mig för att delta i walk-klassen i Icebug Xperience West Coast Trail, kunde jag aldrig ana att det skulle bli så här kul. Nu, några dygn efter tävlingens slut, börjar jag landa och ska försöka summera mina tre tävlingsdagar.

Torsdag

Jag hade bokat rum på Hunnebostrands Vandrarhem, och eftersom buss/båt skulle avgå redan 07.15 på morgonen valde jag att åka upp på torsdagskvällen. Min sambo skjutsade mig (drygt en timmes resa). Vi hämtade ut min nummerlapp, tidtagningsband, tävlings-T-shirt med mera. Kvällen ägnade jag sedan åt att installera mig och ladda mentalt inför de kommande dagarna. Men jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade.

Fredag

Båt från Hunnebostrand till starten

Från Hunnebostrand skulle det gå både buss och båt från södra kajen. Dit var det knappt två kilometer att gå från vandrarhemmet och jag kom fram i god tid. Där fanns ett ”Bus stop” som var markerat med Icebugs färger, en ”guide” och strax kom också två båtar in, prydda med Icebug-flaggor.

Redan på båten kom samtalen igång med dem som satt runt omkring. Stämningen var riktig hög och luften nästan dallrade av förväntan medan vi gjorde den korta båtturen över till Ramsviks Camping och Stugby.

Jag fick en gå-kompis redan före start

I vimlet mellan Icebugs tält träffade jag både min kontaktperson på Icebug, en av min sambos bästa vänner och… en tjej som jag kom att gå hela första etappen med. Anna heter hon och hon kom helt enkelt fram och frågade om jag skulle gå i walk-klass och vilket tempo jag skulle hålla. Min plan var att gå cirka 5 kilometer i timmen, och eftersom det passade henne också bestämde vi oss för att gå tillsammans.

Etapp 1, Ramsvik-Hunnebostrand 22 km

Det var en festlig känsla att vara i startområdet innan run-klassen skulle iväg. Många värmde upp, fotade sina kompisar vid starten och man hörde skratt och prat överallt. Att som vandrare få vara delaktig i den gemenskapen var superhärligt. En kvart efter att de hade sprungit iväg var det vår tur, vi i walk-klassen.

För mig som är van vid att gå ensam, eller med sambon eller någon vän, kändes det lite konstigt från början att vi var så många som stegade iväg. Men ganska snart började klungan tunnas ut, och det dröjde inte länge förrän det var bara Anna och jag.

Depåstopp vid Sotekanalen

Den första sträckan vi gick, från Ramsviks Camping och ner till bron över Sotekanalen, hade jag gått tidigare. Men resten av etappen var ny. När vi korsat bron var det dags för första depåstoppet där vi fick energidryck i våra kåsor, kanelbullar, energibars och bananer. Och när signalen började signalera för broöppning kunde jag inte låta bli att offra en liten stund på att filma. Den är så cool som öppnas åt sidan istället för att öppnas uppåt som de flesta andra broar.

När vi fått oss lite ny energi gav vi oss iväg och gick längs Sotekanalen, genom skog, uppför och nerför små berg. Ibland såg vi andra som vandrade, men stor del av tiden gick vi där bara Anna och jag. Jätteroligt att lära känna en helt ny person så här.

Prat, skratt, skog, vatten och stenhuggarmuseeum

Ibland gick vi ifatt några vandrare, och ibland kom några ifatt oss. Alla var på extremt trevligt humör, och dessutom hade de flesta några peppande ord till sina medtävlande då de passerade. Trots att underlaget bitvis var lite krävande så var det lätt att veta var man skulle gå. Banan var föredömligt snitslad hela vägen.

Vi fick se vackra skogar, en häftig ravin, havet såklart, vackra utsikter, flera depåstationer (tack för all energidryck och annat gott). Och stenhuggarmuséet i Hunnebostrand inte att förglömma. Hade jag inte haft ”tidspress” hade jag definitivt stannat till lite längre här.

Elak fot sänkte vårt tempo

Fram till ungefär 16 kilometer gick Anna och jag i ett riktigt bra tempo, mellan 5 och 5,5 kilometer per timme. Men sedan fick hon ont i foten, riktigt ont, så vi fick sänka farten. Anna sa att jag kunde gå i förväg, men jag ville verkligen inte lämna henne ensam. Vi hade tagit oss så långt tillsammans och skulle ta oss i mål tillsammans.

Uppe på bergen såg vi nu ner mot havet och Hunnebostrand, men underlaget var stenigt och inte så snällt mot hennes onda fot. Men till slut var vi nere på havsnivå och det blev lättare att gå.

Glädjen när vi började höra musiken och ropen från målområdet visste inte några gränser och sista biten gick lätt att gå. Det var otroligt roligt att få gå i mål exakt på samma sekund som min nyfunna vän. Och att dessutom få en kram vid målet av min väninna Sofia som jag vandrat en del med gjorde mig extra glad.

Efter målgång njöt vi av solen och lunchen som Icebug bjöd på, bland glada löpare och vandrare vid kajen.

Fakta om etapp 1

Sträcka: Ramsviks Camping & Stugby – Hunnebostrands centrum
Längd: 23 km enligt min klocka
Tid: 4 timmar 40 minuter och 17 sekunder
Snittfart: 4,9 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 462 m uppstigning, 460 m nedstigning

Lördag

Från Hunnebostrand åkte jag Icebug-buss ända från vandrarhemmet och till färjan som går mot Bohus-Malmön. Men vi som tävlade behövde inte åka med färjan, utan det gick speciella båtar i skytteltrafik från fastlandet och till startområdet.

Etapp 2, Bohus-Malmön – Kungshamn, 30 km

Till min stora glädje hade Annas fot blivit bättre, så hon hade bestämt sig för att vara med även på etapp 2. Men hon skulle bara gå den första milen, den vackraste ute på Bohus-Malmön. Eftersom hon tänkte hålla ett lägre tempo än dagen innan bestämde vi oss för att gå var för sig och höras senare under dagen.

Bekanta ansikten och toaköer

Runt oss dök bekanta ansikten från första tävlingsdagen upp och det var många vi bytte några ord med. Dessutom kom Erik som tävlade i run-klassen förbi och önskade oss lycka till. Innan vi skulle iväg (där vi gick påbyltade i dunjackor i de svala havsvindarna på morgonen) ställde vi oss, som alla andra, i toakön.

Sedan var det dags för organiserad uppvärmning och innan jag visste ordet av skulle vi starta. Jag sa hejdå till Anna, och skyndade sedan iväg tillsammans med övriga som hade tänkt hålla ett lite högre tempo.

Motionstempo, inte njuttempo

Mitt mål för dagen var att försöka hålla runt 6 kilometer i timmen, något jag inte gjort på flera år. Men jag försökte hänga på dem som skyndade iväg och snart var jag röd som en tomat i ansiktet och svettades som en liten gris. Jag kände mig pigg, även om jag säkert såg väldigt plågad ut, där vi gick iväg längs kusten.

Vart vi än gick på Bohus-Malmön var det oerhört vackert. Strandpromenad, sandstränder, badplatser från klippor, små vägar förbi charmiga hus och överallt påminnelser om att man brutit sten här. Jag kommer definitivt att åka tillbaka hit för en” vanlig” upptäcktsfärd i njut-tempo.

Jag hann med färjan till fastlandet

Efter ungefär två timmar hade jag rundat hela Malmön och såg bommen stängas till färjan när jag kom gående nerför backen. Eftersom det fanns en vätskekontroll strax före bommen tänkte jag att ”Jaha, då får jag passa på att pausa lite”. Men när en bil kom körande öppnade de bommen, och jag passade på att slinka ombord.

Min tanke var att om jag hann med den här färjan så hade jag snabbare personer som sällskap än jag skulle haft om jag väntat på nästa färja. Under överfarten luftade jag fötterna, tog på torra strumpor, åt en macka och drack lite. Sedan bar det av uppför backarna.

Ensam långa sträckor

Den här dagen var det många som hade bytt till walk-klass för att spara sina krafter till sista dagen. Dessvärre respekterade många av dem inte att det var just en walk-klass, utan en hel del sprang när det blev lättare passager. Efter färjan hade jag många i sällskap uppför de första branta backarna, men så snart vägen blev mer plan försvann de flesta iväg. Snart gick jag ensam över ljunghedar och genom skogar.

Det var en rätt mäktig känsla att veta att vi var runt 650 startande den här dagen, och ändå kunde jag gå flera kilometer ibland utan att se en enda tävlande. Trots att jag gick ensam höll jag ett ganska bra tempo, i alla fall fram till 17 kilometer.

Kuperat, smygande trötthet och skoskav

De enda jag såg under sådana sträckor var funktionärer som stod vid alla vägövergångar, eller vid vätskekontrollerna. Jag kände mig stark, men insåg att mitt tempo sänktes ganska rejält när jag tog mig upp- och nerför en massa berg.

Vid sista vätskekontrollen (ungefär efter 24 km) var jag nästan tom på energi, så jag beslutade mig för att ge mig själv 10-15 minuter här. Jag drack lite sportdryck, gick på toaletten (lyx), åt banan- och bullbitar. Bytte strumpor.. och.. plåstrade om ena hälen som var helt veckad av en stor blåsa. Ur ryggsäcken trollade jag fram en ölkorv som jag mumsade på när jag inledde min sista sträcka för dagen, 6 km från mål.

Målgång och mött av Anna

Tack vare mitt Compeed på hälen kunde jag ta mig ända fram till målet ganska obehindrat. De sista tre kilometerna av banan var underbart enkla att gå. Man följde där en motionsslinga nerför berget och gick sedan på strandpromenaden in mot Kungshamn. Vid mål stod Anna (som tagit bilen dit när hon var klar på Malmön) och hejade på mig.

Här vid kajen stannade vi någon timme i solen. Vi väntade på hennes kompisar, åt, och pratade. Sedan tog jag Icebug-bussen tillbaka till vandrarhemmet där jag ägnade resten av kvällen åt att vila, pyssla om fötterna och läsa i lugn och ro.

Fakta om etapp 2

Sträcka: Bohus-Malmön – Kungshamn
Längd: 30,5 km enligt min klocka
Tid: 5 timmar 41 minuter och 23 sekunder
Snittfart: 5,3 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 609 m uppstigning, 615 m nedstigning

Söndag

Efter en natt, som gick alldeles för snabbt, vaknade jag och kände mig stel i hela kroppen. Jag började med att se över skavsåret och det såg inte så bra ut. Men jag dolde det med en Compeed som jag säkrade med sporttejp under strumpan. Sedan städade jag ur mitt rum, åt frukost och tog bussen till starten på Smögen.

Etapp 3, Smögen-Ramsvik, 26 km

Den här morgonen var jag riktigt peppad efter gårdagens ”egen-vandring”, men samtidigt lite orolig med tanke på skavsår och stelhet. Före starten pratade jag både med Erik i löparklassen och med Anna, och såklart blev det en massa småprat med andra man mött längs banan de senaste dagarna. Anna ville hålla ett tempo på cirka 4,5 km/h och jag upp emot 6, så vi sa hejdå när vi passerat startlinjen tillsammans.

Genom Smögen och över Smögenbron

Till min stora förvåning svarade kroppen direkt när jag bad den att trycka på lite mer, och jag kunde ganska enkelt hålla hastigheten 6 kilometer per timme.

Visst tappade jag lite tid när jag ville fota allt fint omkring mig, men det fick det vara värt. Det segaste på hela etappen var nog asfaltsbacken upp på, och över, Smögenbron.

Hela området är så makalöst vackert att jag stundtals nästan glömde bort att jag skulle gå i motionstempo. Men många av de boende kom ut och ropade uppmuntrande ord när man passerade, och då kom man ihåg sig…

Nytt vandringssällskap – superpigg 75-åring

Vid den första kontrollen, efter cirka 7 km, såg jag en av de äldre männen som jag träffade på båtfärden till starten. Han hade hållit ett bra tempo hela tävlingen, och ville gärna försöka hänga på honom. När jag såg honom gå iväg innan han ens tömt sin kåsa med sportdryck gjorde jag detsamma.

Runt 8 kilometer in i den sista etappen av Icebug Xperience hann jag ifatt honom. Vi småpratade lite och sedan började vi hjälpas åt och kappdrog resten av loppet. Under resans gång fick jag reda på att han är 75 år, och jag var otroligt imponerad av hans form. Så bra önskar jag att min kropp ska få må när jag är i hans ålder.

Mot Ramsvikslandet

Det dröjde inte länge förrän vi var vid nästa vätskekontroll precis bredvid Sotekanalen. Härifrån skulle vi ha 14 underbart vackra kilometer i ett av mina absoluta favoritområden – Ramsvikslandet. Först gick vi en liten bit av samma skogsvägar som vi gått etapp 1, men sedan svängde vi av på den led jag alltid brukar gå när jag är i området.

I Ramsvikslandets naturreservat, också kallat Klippornas rike, följde vi Kuststigen/Soteleden (här kan du läsa om min första utflykt hit). Det går inte att beskriva hur vidsträckta de rödaktiga hällarna med bohusgranit är. I hjärtat gjorde det ont att bara passera, men jag hade många fina minnen härifrån att se tillbaka på från andra besök.

Sista biten av Icebug Xperience West Coast Trail

Egentligen hade min strategi för den här dagen varit att gå så snabbt jag kunde, för att komma så långt som möjligt innan jag fick ont av skavsåret. Men när vi kommit så här långt insåg jag förvånat att jag inte ens hade känt av foten. Fast tempot gick lite upp och ner ändå, trots att vi försökte peppa varandra.

När vi bara hade någon kilometer kvar ringde min sambo, och när han hörde hur snabbt vi gått försökte han hinna till målet för att ta emot vid målgång. Carl och jag kämpade på för vi visste att nu handlade det bara om någon enstaka kilometer innan vi skulle vara i mål. Sista 200 meterna gick på sandstrand och var enormt tunga, men Carl var en riktig gentleman och väntade in mig så att vi kunde gå över mållinjen tillsammans.

Vi fick våra medaljer och sedan skyndade min nyfunne vän iväg för att ta sig ett dopp i havet. Jag var oerhört tacksam över att ha fått sällskap och hjälp att hålla engagemanget uppe även när energinivåerna i kroppen började sjunka. Själv gick jag till Eriks boende där det blev lite fika och prat med honom och min sambo innan vi skulle åka hemåt.

Fakta om etapp 3, Icebug Xperience

Sträcka: Smögen – Ramsviks Camping & Stugby
Längd: 26,2 km enligt min klocka
Tid: 4 timmar 35 minuter och 55 sekunder
Snittfart: 5,6 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 436 m uppstigning, 429 m nedstigning

Sammanfattning av Icebug Xperience

Jag brukar alltid säga att jag inte är någon tävlingsmänniska, men efter den här helgen får jag nog ta tillbaka det. Ärligt talat kände jag efter den första dagens lite lugnare vandring att jag ville se vad jag verkligen kunde prestera.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var en obeskrivligt rolig upplevelse som jag mer än gärna gör om nästa år. Kanske tillsammans med något gäng, även att man inte behöver gå själva etapperna i grupp. Under Icebug Xperience träffade jag en massa härliga och glada människor och fick bevisa för mig själv att jag kan. Och det är en väldigt skön känsla!

• Här kan du läsa lite om mina förberedelser inför loppet
• Länk till tävlingens officiella sida
• Och på fötterna hade jag såklart mina Rover från Icebug hela loppet!

Inlägget Icebug Xperience West Coast Trail 2022 dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra fredagen tog jag färjan från Kyrkesund på Tjörn ut till Härön. När jag var här för en månad sedan hittade jag den blå leden som inte fanns med på kartan. Eftersom jag blev nyfiken passade jag på att utforska den lite den här gången. Därför vet jag nu att Härön har mycket mer att erbjuda än det man får se längs den gröna rundslingan.

Raka spåret mot Änga

Markeringarna för den blå leden hade jag sett vid vindskyddet på Änga, så det var dit jag styrde stegen. Vanligtvis går jag den södra stigen ut dit, och den norra tillbaka. Den södra stigen är 1,7 kilometer och går över klipporna, medan den norra (som är 3 km) går över ljunghed. Dessa leder är markerade med gröna romber på stolpar längs stigen.

Den här gången gick jag i motsatt riktning. På grund av att det är lättare att gå över ljunghed bedömde jag att det inte skulle ta längre tid att gå norra stigen ut. Och det ångrar jag verkligen inte. När jag var där lyste klipporna rosalila av all ljung som blommade och det var extra vackert.

Vid Änga efter knappt en timme

Trots att jag hade sett norra stigen som en transportsträcka var det svårt att gå snabbt när allt var så vackert. Jag stannade och fotade betydligt mer än jag planerat, men till slut kom jag fram till Änga. De vackra sädesfälten stod vajande redo för skörd, och linet lyste blått.

För att komma till vindskyddet rundar man fältet (precis intill husen). Och för den som inte varit här kan jag nämna att här finns ett utedass där man kan tvätta händerna i rinnande vatten efteråt.

Ut på blå leden – äventyret börjar

Vid vindskyddet står en skylt med texten Sandbacken, och på den finns en blå romb. Eftersom den här leden inte finns med på naturreservatets karta (och inte heller i min kartapp) kändes det som ett äventyr att ge sig iväg längs stigen.

Den blå leden är tydligt markerad hela vägen, och vid varje stigskilje står skyltar som upplyser om vart man kommer om man svänger. Däremot kände jag inte till några av namnen, så jag hade ingen aning om vad de olika platserna innebar. Istället följde jag strategin att hela tiden välja den högra/yttre stigen.

Längs klippor vid havet

Från det att jag började gå längs den blå leden följde drygt tre kilometers total njutning. Den blå leden förde mig upp- och nerför berg, hela tiden med havet tätt intill. Stigarna ledde mig till bland annat till Jungfruviken, Rockevik, Rockenabben och Rörberget.

Mestadels följde jag leden, men flera gånger gick jag ut på klipporna och tog mina egna vägar. På flera ställen fanns bänkar utplacerade om man ville sitta ner och se på utsikten. Den ena platsen vackra platsen avlöstes av en annan, så jag låter bilderna tala för sig själva:

Jag mötte inte en enda människa

Under den tid jag var ute längs den blå leden, vilket var runt 1,5 timme, mötte jag inte en enda människa. Det märktes också att det inte är lika många som använder den här stigen eftersom den var mindre trampad, och även lite svårare att ”se”.

Egentligen är det inte särskilt konstigt, för man måste ju gå även den gröna leden (5 km) för att komma fram dit. Förutsatt att man inte kommer i kajak eller egen båt förstås. Jag hade kunnat stanna här mycket längre, men jag hade en färja att passa. Så på slutet fick jag öka takten lite tillbaka mot Änga. Därifrån gick jag den kortare, södra, stigen mot färjan.

Man kan gå blå leden som rundslinga

Om man bortser från Rörberget (som är en avstickare på kanske 250 meter) kan man gå den blå leden som en rundslinga. Men det finns också flera vägskäl där man kan korta av rundan genom att gå mot Änga.

Jag upplevde en enorm frihetskänsla

Kanske låter det konstigt, men för mig kändes detta som ett riktigt äventyr. Trots att den blå leden är inte mer än 3,2 kilometer. Anledningen tror jag är att jag gick ensam och inte hade någon att luta mig mot. Alla beslut fattade jag på egen hand, utan att rådfråga någon annan. Givetvis kändes det också lite större i och med att stigarna inte fanns med på någon karta, så jag visste ju inte vart de skulle leda.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att Härön har mycket mer att erbjuda än det jag sett vid mina tidigare besök då jag gått den gröna rundslingan.

Mer information om Härön

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön. Turen tar max 2-3 minuter.

Böcker, länkar och blogginlägg

Och här kan du läsa om mina tidigare besök på Härön:

• Eftermiddagstur på Härön (med Madeleine, juli 2022)
• Härön – en vandringspärla på Tjörn (med Helena, juni 2021)
• Naturreservatet Härön, Tjörn (med sambo, hundar och barn januari 2020)

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är den grönmarkerade slingan tur nummer 25. Författaren informerar sakligt om hur man går i varje korsning. Dessutom är rundslingan, som är 5 kilometer lång, en del av Kuststigen (här hittar du info från West Sweden Trails). Den blå leden jag gick finns dock varken med i boken eller på naturreservatets karta.

Inlägget Den blå leden på Härön dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra sommaren gav jag mig själv en personlig utmaning – att gå leden Orust Tvärs (45 km) på en dag. Då klarade jag utmaningen, men häromdagen funderade jag på hur mycket min ett år äldre kropp skulle orka i år. Skulle jag klara av att gå tvärs över Orust på en dag även nu? Eftersom jag behöver lite ”mängdträning” inför mitt deltagande i Icebug Xperience West Coast Trail om två veckor kändes detta som ett bra test, så igår gav jag mig ut.

Fakta om sträckan

Orust Tvärs är en natur- och kulturstig som går tvärs över Orust. Enligt tillgänglig information ska den vara 44 km, men när jag gick blev det 46. Leden består av fyra delsträckor: Svanesund-Hoga, Hoga-Göksäter, Göksäter-Malö strömmar, Malö strömmar/Flatön-Bryggan Ängön. Man går även kortare delar av natur- och kulturstigarna Kultehamn och Svens Altare. Strax innan man kommer ner till färjan mot Malö kan man göra en avstickare via kulturstigen Albertsholmen. Utöver all natur kan man även se 64 skyltade kultur- och naturminnen längs leden.

Dessutom är Orust Tvärs en del av den längre leden Kuststigen (se de etapper jag gått), och motsvarar Kuststigens etapp 6, 7, 8 och 9. Men igår gick jag i motsatt riktning och började vid Ängö brygga där etapp 9 slutar, och gick i mål vid Svanesunds färjeläge där etapp 6 startar.

Inte rätt led för dig som vill se skärgården

Sammanfattningsvis måste jag säga att Orust Tvärs är en mycket trevlig vandringsled. Den erbjuder varierad natur och mycket lugn och ro. Igår mötte jag bara en enda person, förutom de få personer jag såg som var ute i sina trädgårdar. Men kommer du hit i förhoppningen att få se västkustens skärgård så är inte detta rätt led. Skog och jordbruksmark dominerar.

Ängö, Flatön och Malö – jag inledde vid havet

I år gick jag i motsatt riktning jämfört med i fjol och det var en klar förbättring. I alla fall från början när jag gick på de smala vägarna på Flatön. Härute hade jag gått tidigare, både ensam och med min väninnan Sofia. Leden går nära havet och jag passade på att njuta av att få se det.

Underlaget man går på här är tyvärr till stor del på asfalt, men det finns också passager på grusväg och till och med lite stig. Det är relativt lättgått, men jag missbedömde tiden (för att jag fotade en massa) och kom inte 5 kilometer den första timmen. Tack och lov var det enkelt att ta ikapp det så att jag låg i fas.

Här samsas Kuststigen även med pilgrimsled Orust, och leden passerar Flatöns kyrka.

Den här första etappen är 9 kilometer och det vackraste stället är nog vid Malö strömmar mellan Flatön och Malö. Därifrån gick det snabbt komma ner till linfärjan som just nu går en gång i halvtimmen (hos Trafikverket hittar du tidtabellen).

Linfärja, och vandring längs stig

När jag kom till färjan var det 22 minuter till nästa avgång. Då satte jag mig helt sonika och åt frukost på klipporna bredvid bilkön. Dessutom tog jag av strumpor och skor för att låta fötterna torka. Och innan jag åkte vidare tog på jag rena, torra strumpor. Jag brukar försöka vara noga med att byta varje mil.

Från färjan är det asfalt en liten bit innan man svänger in mot Morlanda naturreservat. Här har jag gått ganska många gånger, både på Kuststigen och på Pilgrimsled Orust. Efter en längre passage på grusväg går man över till vandring på stig och skogsväg.

Hålta trädgård och Svens Altare

Det dröjer inte länge förrän man kommer fram till Svens-Altare-leden (länk till utflykt med dottern) som är markerad med gult, och den följer man sedan fram till utsiktstornet. Här får man både lövskog, barrskog, stenblock och en gammal herrgårdsträdgård (Hålta).

När jag passerade rastplatsen vid Håltasjön hade jag gått ungefär 17 kilometer och började bli lite småhungrig. Jag bestämde mig för att stanna och ordna lunchen vid Svens Altare, förutsatt att jag hade gått minst 19 km när jag kom dit. Nu hade jag inte det, utan bara 18,9, så jag gjorde en kort paus för att fota och fylla på vätska. Sedan gick jag vidare.

En längre lunchpaus vid 21 km

Efter Svens Altare går man på underbar skogsstig i nästan två kilometer. Sedan kommer man ner på en väg, och jag visste sedan tidigare att det ligger en sjö där. Så när jag kom dit svängde jag av ut på en klipphäll och hängde av mig ryggsäcken.

Skor och strumpor åkte av och jag packade upp mitt lilla kök. Lyckan när jag hittade en banan i ryggsäcken var stor och den tryckte jag i mig på bara fyra tuggor. Vattnet till soppan kokade upp på bara några minuter, och jag hade inte ens hunnit besvara alla kommentarer och meddelanden jag fått på Instagram.

Soppan var varm och god, och ostmackan jag också lyxade till det med förgyllde stunden. När jag packat ner allt tog jag på torra strumpor (det blev de blå) och fortsatte min färd.

Mot Göksäter och sedan Hoga

Ett av etappmålen/etappstarterna är Göksäter, men det är knappt så det märks vid leden. Göksäter är ett stort varuhus på landet, och lokalt kallas det för ”Lilla Ullared”. Dock går inte leden exakt förbi varuhuset, utan man måste göra en liten avstickare på något hundratal meter för att komma dit. Enligt karta ska man kunna fylla på vatten där.

Jag fortsatte min färd tvärs över Orust längs grusvägar och skogsvägar förbi gårdar och skogar. Här mötte jag en rävunge som blev lika förvånad som jag när vi möttes på stigen. En hare såg jag också och fyra rådjur. Det enda som störde längs den här delen var de tre vindkraftverken som står intill leden.

All energi försvann efter 33 km

Mitt på denna sträcka hände något konstigt. Visst drog det lite i musklerna i både vaderna och låren, men energinivån kändes helt okej. Helt plötsligt försvann all energi. Inte gradvis, utan det gick ner till 0 från okej på mindre än en minut. Då tog jag fram mitt sittunderlag och satte mig precis där jag var.

Jag skrev meddelande till min sambo som erbjöd sig att hämta mig, men jag ville fortsätta. Vilket jag också kunde göra efter att jag fyllt på vätska, ätit en macka och lite choklad. Dessutom masserade jag fötterna och passade på att byta strumpor igen när jag ändå satt stilla. Efter ytterligare två kilometer passerade jag Hogastenen, Orusts enda runsten.

In på sista etappen – Hoga – Svanesund

Hoga är också etappstart/etappslut. Härifrån och resten av leden är som mina hemmamarker. Jag har gått med våra hundar många, många gånger längs den här sträckan, så det var lättare att gå när jag visste vad som väntade vid varje krök.

Förutom just när jag påbörjat etappen. Jag var nämligen väldigt medveten om att jag skulle upp på den mittersta ”kullen” på bilden här ovanför och det är en rejäl, lång och brant backe upp dit. Men det gick bra – jag klarade till och med av att hålla mitt tempo.

Den här sträckan är ljuvlig och går bara genom skog, så jag njöt trots att vissa delar av kroppen började kännas ordentligt. Jag tycker att det är något visst med att gå på stigar man känner till väl. Som till exempel när jag kom till den delen som följer kulturstig Kultehamn (som startar 2 km från min ytterdörr).

Enda gången jag dippade mentalt några minuter var när jag gått 43 km och jag visste att jag hade minst 2 km kvar till målet. Jag hade varit så inställd på att sträckan skulle vara 43 km.

Slutspurten genom hembyn Svanesund

Snart kom jag ut på asfaltsvägen som leder genom vårt samhälle Svanesund och ner till färjeläget. Jag ringde min sambo som lovade att komma och hämta mig. Trots att jag kände mig rätt mörbultad försökte jag hålla tempo genom samhället.

När jag gick längs gångbanan körde min sambo förbi och ropade några uppmuntrande ord till mig. Sedan gjorde jag mitt bästa för att komma ner till färjeläget så snabbt som möjligt. Jag ville ju inte att han skulle behöva vänta för länge. Och, ärligt talat så längtade mina ben och fötter efter att få vila.

Tider, höjdmeter med mera

Förra året tog det mig 11 timmar och 37 minuter att ta mig tvärs över Orust. I år tog det 10 timmar och 5 minuter. Förmodligen var förbättringen vandringsstavarnas förtjänst. Aktiv ”gå-tid” var 9 timmar och 8 minuter, vilket innebär ett medeltempo på 5,1 km/h. Mitt mål var att kunna hålla 5 km/h hela vägen och jag är otroligt glad och stolt över att det gick vägen. I vanliga fall går jag i njut-tempo så jag är inte van att gå mot klocka.

När jag frågade min sambo hur många höjdmeter han trodde att jag gått sa han: ”Det är ju vid havet, så det är ju rätt platt. Kanske 440 meter?”. Där hade han lite fel. Leden är faktiskt ganska kuperad och innebar 897 meter upp och 938 meter ner. Och sträckan blev 46,28 km.

Länkar för dig som vill läsa mer

– Etapp 7 av Kuststigen (vintern 2021)
– Etapp 8 av Kuststigen (vintern 2021)
– Orust Tvärs på en dag (juli 2021)
– Information om leden hos Västsverige
– Vandringsleden så som Orusts kommun beskriver den

Inlägget Tvärs över Orust på en dag – 46 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår fortsatte jag min vandring längs Kuststigen där jag ”steg av” för 3 veckor sedan, alltså vid badplatsen Saxenhov. Min plan för dagen var att gå etapp 4 (Saxenhov-Ljungskile, 8 km) och etapp 5 (Ljungskile-Kolhättan , 16 km).

Etapp 4: Saxenhov – Ljungskile, 8 km

Gör en avstickare ner till badplatsen

Det var här, vid den superfina badplatsen Saxenhov som min sambo hämtade mig och hunden Balder för tre veckor sedan. Igår var han snäll och skjutsade mig dit tidigt på förmiddagen. Jag kan verkligen rekommendera att du tar en sväng ner till badplatsen (syns från etappstarten). Det verkar också vara en populär plats att tälta på. Igår stod nämligen ett tält högst upp på ängen, och ett nere vid rastplatsen.

Jag började med att gå fel

Etappstarten ligger vid parkeringen intill badplatsen. Härifrån visar skyltar att man ska svänga vänster, och jag tog för givet att det var längs grusvägen ner mot parkeringen. Nu var det inte så, så det var tur att jag upptäckte ganska snart att det inte satt några markeringar längs vägen. Tack vare det kollade jag i en kartapp och såg att jag skulle gått till vänster inne på parkeringen, och sedan följt en grusväg åt höger.

Eftersom jag inte hade hunnit gå så långt var jag snart på rätt spår. Här var det lätt att gå längs grusväg som kantades av gamla fruktträdgårdar och fantastiska hus. Mellan träd och byggnader skymtade jag havet.

Korsar väg och går på asfalt

Alldeles för snart är det slut på det roliga. Närmare bestämt efter knappt en kilometers vandring. Då korsar man en väg och viker av från havet. Det var tur att jag visste att leden går längs havet även i Ljungskile så jag skulle inte behöva vänta ända till Kolhättan (ler).

Dessutom följer man härifrån asfaltsväg i ungefär två kilometer. Visserligen är inte vägen så trafikerad, och den går genom vackert landskap, men för mina knän och fötter är det inte det bästa underlaget att gå på. Hur som helst så gick lite lättare än vanligt eftersom jag för en gångs skull gick med stavar.

Resteröd kyrka och 3 km grus- och skogsväg

Vid Resteröd kyrka viker vandringsleden av från asfaltsvägen och man går istället på en grusväg. Vägen går förbi hus och ängar. Just igår höll alla på att röja vägkanterna, så jag mötte en massa trevliga människor som var ute med häcksaxar, röjsågar och krattor.

Vid en stor ladugård svänger man in på en skogsväg, och här går leden parallellt med både pilgrimsled och kyrkostig. Man får lite skogskänsla ett kort stycke, innan man återigen passerar hus som ligger nära stigen.

På slänterna längs vägen blommade ljungen för fullt. Och i hagarna (som man för övrigt passerar på utsidan, det är inte stättor man behöver gå igenom på hela etappen) stod kor och hästar och tittade på mig.

Sista biten ner mot Berg rastplats

Tyvärr visade det sig att de sista 2 kilometerna av etappen (den blev drygt 9 km enligt min klocka, inte 8 som det står i beskrivningen) också går på asfalt. Först på väg och sedan på gångbana. Så av dagens första 9 km gick bara 3 på annat underlag än asfalt. Det drar tyvärr ner intrycket och betyget från min sida.

Markeringarna längs leden är dock bra, och jag hittade lätt till etappmålet vid Berg rastplats i Ljungskile. Där passade jag på att äta min frukost och lufta fötterna, mitt bland alla andra som satt vid rastbord eller i sina husbilar.

Etapp 5: Ljungskile – Kolhättan, 16 km

Närhet till havet – och E6

När jag hade fyllt på energinivån och fötterna var torra gav jag mig ut på nästa etapp som skulle ta mig till min ”hemmahamn” Kolhättan. Den här etappen gick jag även i februari 2021. Då var det snö och jag var inte så imponerad av sträckan, men jag hoppades att den här turen skulle ändra min syn på den.

Bredvid den asfalterade gångbanan växte fackelblomster, rölleka och fibblor av olika slag. Ett svanpar simmade nära stranden med sin unge. Och jag kunde visat en otroligt idyllisk bild av leden. Men.. på andra sidan av mig dundrade trafiken på E6 fram, precis bredvid gångbanan.

Strandpromenaden i Ljungskile – och Ljungs kyrka

Efter en lång raksträcka svänger man höger och följer sedan strandpromenaden i Ljungskile. En stor del av den är grusad, vilket var ett välkommet inslag för mina fötter. Leden passerar ett kallbadhus, restaurang, glasskiosk med mera. Tyvärr verkar det inte lika lätt här att hitta en egen plats att njuta av havet som det är längs strandpromenaden i Uddevalla. Men den är fin ändå!

En av höjdpunkterna längs strandpromenaden, eller ärligt talat längs hela etapp 5, är Ljungs kyrka som ligger otroligt vackert. Den syns från alla håll uppe på en höjd, med vid utsikt över havet.

Gårdagen var en väldigt blåsig dag, men det var ändå superhärligt att gå här och få se allt med blå himmel. Sist jag gick här var det grått och snöigt. Den gången startade jag i Kolhättan, och gick alltså etappen i motsatt riktning, så det blev ändå lite nytt för mig.

Bostadsområden, golfbana och Anfasteröd

Så fort jag lämnat strandpromenaden bytte underlaget till asfalt igen i uppförsbacken vid Lyckorna. Man får här passera många vackra hus, på vindlande gator i kuperad terräng. Havet finns där nere, bredvid.

När leden kommer ner till en större väg fortsätter den på trottoar, trots att det känns som om man är mitt ute på landet. På vänster sida ligger Lyckorna Golfklubb, och till höger ligger havet. Det är dock svårt att hitta något ställe man kan ta sig ner till vattnet, eller stanna och rasta.

Ytterligare en bit fram ligger Anfasteröd Gårdsvik. Att de hyr ut stugor var uppenbart, men jag har inte läst på vad som finns där för övrigt. Det ser i alla fall väldigt fint ut när man passerar.

Härifrån är det inte så långt tills man svänger av och lämnar havet för att inte återse det förrän man kommer fram till etappmålet i Kolhättan.

Skog, grusvägar och åkrar

Härifrån går Kuststigen på grusväg och skogsväg i flera kilometer. Skog, hus, gårdar och grönskande ängar och hagar passerar längs sidorna. Jag kände hur jag slappnade av lite mer, för den typ av vandring som dagen hittills hade bjudit på är inte det jag vill ha när jag är ute i naturen.

Trots att det blev lite mer lantligt så är det ändå inte känslan av lugn som man får när man går i skogen eller längs en stig. Däremot hade den här etappen varit perfekt om jag haft med mig en kompis att prata med och vi hade velat gå i bredd.

Rast vid sjö – en bit från leden

En av höjdpunkterna blev min andra rast denna dag. Den valde jag att ta vid sjön Långevattnet. När man går längs leden finns inga bra ställen att svänga av, för det är så otroligt mycket växtlighet mellan vägen och sjön.

Men när jag hade svängt av på kortsidan såg jag en stig som ledde genom skogen och ut på ett lite stenigare parti vid sjön – helt perfekt för en paus. Det blåste friskt och det var helt ljuvligt att ta av skor och strumpor och ta ett litet mellanmål här.

Mätt i magen fortsatte jag sedan med lätta steg längs grusvägen. Stora ekar, hagar och ombonade små stugor var sådant jag passerade längs vägen. Det var också rätt mysigt med igenkännandet, trots att jag kom från motsatt håll den här gången.

Stor asfaltsväg i 2 km

Den tråkigaste delen av etapp 5 är när man kommer ut på den stora vägen som leder ner mot Kolhättans färjeläge. I samband med färjeturerna är trafiken både intensiv och stressad (ingen vill behöva vänta 20-30 minuter på nästa avgång). Två kilometer här är rätt långt att gå, men den här gången behövde jag åtminstone inte hålla reda på en hund också som sist. Man ska alltid se saker från den ljusa sidan.

Efter två kilometer får vi vandrare ta en genväg på en grusväg. Den leder ner mot färjeläget i Kolhättan förbi hus och hagar.

Framme i Kolhättan

Efter 4 timmar och 53 minuter var jag framme vid etappmålet i Kolhättan. Dock hittade jag inte någon informationstavla för Kuststigen här. Sträckan jag hade gått var 25,11 kilometer (alltså etapp 4 och etapp 5). Jag var relativt nöjd med tiden för jag hade satt som mål att gå ungefär 5 kilometer i timmen. I vanliga fall strosar jag ju fram, men just nu måste jag tänka på att klara tempot i Icebug Xperience.

Det var härligt att sätta sig ner på stenhällarna och njuta av solen och vindarna medan jag väntade på färjan som skulle ta mig över sundet hem till Orust.

Förmodligen kommer jag inte att gå dessa etapper igen. För min smak var det alldeles för lite naturupplevelse och för mycket väg (framför allt för mycket asfalt).

För dig som vill veta mer om Kuststigen

Här kan du läsa mitt förra inlägg från etapp 5 (då i vinterskrud) och här finns alla mina turer längs Kuststigen samlade. Hos Westsweden Trails finns information om alla etapper, inklusive hur du tar dig etappstart/etappmål, service längs vägen, antal höjdmeter och liknande.

Inlägget Ytterligare 2 etapper av Kuststigen (4+5) dök först upp på Hemomkringvandring.

För några veckor sedan tog jag med mig vår hund Balder och gick etapp 1, 2 och 3 av Kuststigen. Det vill säga från Snäckskalsbankarna i Uddevalla, förbi Gustafsberg cch Ammenäs till Saxenhov, norr om Ljungskile. Totalt blev vår tur drygt 27 km.

Etapp 1: Snäckskalsbankarna-Gustafsberg, 8 km

Ingen skyltning för Kuststigen de första 5 km

Kuststigen startar i Uddevalla, närmare bestämt vid Snäckskalsbankarna (som för övrigt är ett fantastiskt utflyktsmål – se separat inlägg – i sig). Dock kunde jag inte se en enda markering/märkning om Kuststigen förrän efter att jag passerat hamnen i Uddevalla, det vill säga efter 5,4 kilometer. Fram till dess får man följa skyltning ”Strandpromenaden”.

Kanske stod det informationsskyltar någonstans, men jag såg inga, och det är ju synd när det är vid ledens första etapp.

Asfalt, bostadsområden, centrum och hamn

Från Skalbankarna går man på trottoar och korsar även avfart och påfart till väg 44 som är väldigt trafikerad. Snart svänger leden av i ett industriområde. Därefter kort sträcka på skogsstig innan man går igenom bostadsområden.

Snart kommer man även in i Uddevalla centrum, vilket var vackert längs ån. Men det är mycket trafik och man ska korsa gator/vägar innan man kommer till hamnen och det blir mindre trafik. Dessutom är skyltningen mot strandpromenaden lite förvirrande, för i vissa korsningar pekade skyltarna åt tre(!!) håll.

Underbara strandpromenaden i Uddevalla

Bara någon vecka tidigare gick jag strandpromenaden i Uddevalla för första gången (se alla mina bilder från den fina kvällen).

Jag blev väldigt förtjust i den, så det var ett kärt återseende när vi passerade parkeringen i Skeppsviken där jag lämnat bilen förra gången. Förresten bör jag nämna att jag strax innan följt skylt mot ”svår väg”, men fick vända efter klättrande då stigen försvann.

När vi kom fram till strandpromenaden följde några lätta kilometer, först på bryggan som följer bergväggen, och sedan på fin stig. Mellan stigen och havet finns fina badplatser och många badklippor.

Hundbad och snart framme vid Gustafsberg

Efter att vi passerat flera härliga stränder kom vi även fram till hundbadet där Balder fick plaska tassarna. Självklart passade jag på att bjuda honom på medhavt vatten också.

Härifrån är det max en kilometer till slutet av etapp 1, den anrika badorten Gustafsberg. Där finns badklippor, parkeringar, hotell, vandrarhem, café och restaurang. Dessutom kan man välja att ta båten tillbaka till centrala Uddevalla härifrån. I alla fall sommartid.

Ärligt talat rekommenderar jag att man hoppar över första delen av den här etappen och startar någonstans efter Uddevalla centrum. Alltså så att man börjar med den bit som går längs havet.

Etapp 2: Gustafsberg-Ammenäs, 8 km

Även efter Gustafsberg fortsätter strandpromenaden, nu på grusad gångbana. På klipporna satt och stod en massa människor och fiskade förra gången jag var här, men den här gången var vi i princip ensamma. Så när vi gått en mil valde jag ut en fin klippa åt oss där jag luftade fötterna medan jag fikade. Balder gnagde på ett ben under tiden.

Asfalt, brant och nytt bostadsområde

Därefter fortsatte vi strandpromenaden tills den tar slut efter hamnen. Därifrån följer man väg som går brant uppför berget, för att sedan gå på asfalterat gång- och cykelbana mot nybyggt bostadsområde. Längs gångbanan var det fullt med mogna hallon, så där unnade jag mig ett plock- och smakstopp.

Mellan husen på toppen slingrade sig en serpentinväg där vi vandrare istället kunde ta en genväg i form av en brant trappa. På bilden här ovanför har Balder och jag tagit oss nedanför området och följer nu Kuststigen ner mot havet igen. Sträckan från hamnen och hit hade mitt humör dalat för det är inte så inspirerande att gå på asfalt, eller genom byggarbetsplatser. Men här började det bli fint igen.

Badstränder, kustlinje och Uddevallabron

Nedanför backarna går Kuststigen längs en liten grusväg, passerar några hus, och sedan kommer man till en lång sandstrand vid Sundsvik. Det var verkligen vackert, men trafikljudet från E6 och Uddevallabron som ligger en liten bit bort störde mig. Men här är i alla fall en perfekt plats att stanna på om man vill bada.

Härifrån följer vacker vandring på bred stig genom tallskog runt udden. Leden följer havet och man bjuds på många vackra vyer. Plus att man får se Uddevallabron från alla vinklar, förutom dem man får när man kör uppe på den. Kuststigen passerar nämligen under bron.

Efter ytterligare några hundra meter passerar leden ännu en badplats. Den är mindre och ligger mysigt inbäddad i tallskogen.

Förbi hus, sommarstugor längs havet

Den sista delen av etapp 2 går på blandat underlag, stig och asfalt och man får se många fina hus längs vägen. Både tjusiga villor och charmiga sommarhus. Dessutom är havet inom synhåll nästan hela vägen.

För mig var detta en etapp som var lätt att gå eftersom den bjöd på precis det jag vill ha av Kuststigen, alltså kust.

När vi kom fram till etappmålet i Ammenäs (snabbare än jag trodde) passade vi på att ta en paus. I utkanten av parkeringen fanns nämligen ett buskage som skuggade, så jag lät Balder lägga sig där. Han fick ett tuggben att gnaga på och en skål vatten. Badat hade han gjort på många ställen, men havsvatten är inget dricksvatten.

Etapp 3: Ammenäs-Saxenhov, 11 km

Efter lite välbehövlig vila gav vi oss iväg på dagens sista etapp av Kuststigen, nummer 3. Inledningen av den kändes som lite transportsträcka genom några sommarstugeområden.

Härliga klippor och strandängar

Men sedan fick vi valuta för varje steg vi tagit när vi kom ner till klippor och strandängar. En otroligt mysig och vacker sträcka följde. Givetvis fanns chans till bad på flera ställen (för både fyrbenta och tvåbenta).

Kuststigen följer havskanten en bit och går sedan vidare på spång genom ett våtmarksområde. Här fanns många vackra blommor, glittrande hav och fina vyer, så det var svårt att inte falla för området kring Bergs kile.

Förbi bondgårdar och bostadsområden

Tyvärr består resten av den här etappen till största delen av vandring längs väg. Visserligen går Kuststigen förbi många vackra bondgårdar och välskötta bostadsområden, men det är inte samma sak som att strosa fram vid havet.

Vägkanterna blommade för fullt och i många hagar stod kor och mumsade gräs medan de tittade på oss när vi gick förbi. Vi såg barn som cyklade på sina gårdsplaner, och en flicka som tappat ut hallonen hon plockat. Annars var det ganska lugnt längs den vägen.

Sista biten mot badplatsen Saxenhov

Så snart vi korsat vägen och gått förbi Åh Stiftsgård hade vi närhet till havet igen. Den sista biten härifrån och ner till etappmålet vid badplatsen i Saxenhov fick fötterna äntligen trampa stig igen.

Eftersom jag aldrig varit här innan hade jag ingen aning om att Saxenhov var en så fin badplats, så det blev en glad överarrskning. Och också en väldigt fin avslutning på en ganska lång dagstur.

Sammanfattning av Kuststigen etapp 1-3

Längs denna 27 km långa sträcka fanns mycket att se. Vackra stränder, bohusklippor, strandängar och öppet hav. Leden passerar också genom välskötta sommarstuge- och bostadsområden. Där är det många passager på asfalt, vilket slet hårt på fötter och knän (i alla fall på en gammal tant som mig).

Vi mötte knappt någon längs leden. Trots att det var en varm och skön dag var både sandstränder och badklippor tomma. Tack vare det kunde Balder och jag rasta och svalka hans tassar varhelst vi hade lust.

Kuststigen är inte någon rundslinga

Tack vare att min sambo hämtade mig kunde jag gå trots att det inte är någon rundslinga. Det går att åka buss och båt till några av etappstarterna, men söndagar var inte optimala dagar för detta (i alla fall inte om man utgår från ön Orust som jag gör).

Träning inför Icebug Xperience West Coast Trail

Det känns skönt i kroppen att ha gått en lite längre tur igen. Det är inte så lång tid kvar tills jag ska delta i Icebug Xperience West Coast Trail (mitt eget inlägg om loppet), så jag behöver göra lite långturer så kroppen blir van. För snart vankas det 75 km fördelat på 3 dagar.

För dig som vill veta mer om Kuststigen

Här hittar du de inlägg som jag själv har skrivit om de etapper jag har gått.
Från starten vid Kuröds skalbankar har jag även gått leden Snäckskalstriangeln, 18-19 km.
Letar du efter mer fakta om Kuststigen kan du läsa direkt på vandringsledens egen sida.

Inlägget Kuststigen etapp 1-3, Uddevalla kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

När min mamma (snart 70 år) och hennes man besökte oss i veckan ville jag visa dem det bästa av mitt hemomkring. Ett av de ställen som jag tycker sammanfattar den bohuslänska naturen väldigt bra är Dyrön utanför Tjörn, så dit planerade jag en tur.

Dyröleden 5 km – skulle den vara för svår?

På Stora Dyrön går en vandringsled som heter Dyröleden (länk till inlägg från mitt första besök) runt hela ön. Den är inte mer än 5 kilometer lång, men bedöms som utmanande. Anledningen är att den är oerhört kuperad, och till största delen består av naturstig. Dock finns hjälpmedel i form av trappor i de besvärligaste passagerna.

Eftersom min mamma har ont i benen var jag lite orolig att miljön skulle vara för besvärlig för henne. Men efter att jag hade visat lite bilder och berättat om leden trodde hon att det skulle gå bra om hon fick gå i sitt tempo. Och med stavar såklart. Så igår tog vi färjan (se mer info i slutet av inlägget) över från Rönnäng på Tjörn till Stora Dyrön.

Kuperad och vacker vandring på Dyrön

Vi hade otrolig tur med vädret, för trots rejäla vindar sken solen från en härligt blå himmel. Direkt när vi kom till Norra Hamnen på Dyrön gick vi åt höger och uppför det första berget. Leden går hela tiden uppför och nerför, men man belönas gång på gång av storslagen utsikt mot havet.

Hela vägen ner längs den västra sidan ser man den lilla ön Åstol en bit ut i havet – ständigt ur nya vinklar. Carlstens fästning, Marstrand, syns också, åtminstone ”fina” dagar som den vi fick igår. Alla färger var klara i solljuset, vilket gjorde intrycken från omgivningarna på Dyrön extra vackra.

Dynes ravin och 112 trappsteg

För min sambo och mig var det en nyttig erfarenhet att inte kunna gå på i vårt eget tempo. Likaså att behöva ta hänsyn till att vissa steg/höjdskillnader var för stora så att min mamma behövde ta små omvägar för att hitta ett enklare alternativ. Det gjorde mig ödmjuk och tacksam över att jag själv kan gå var och hur jag vill.

På ett ställe kan man välja att antingen fortsätta stigen rakt fram eller att gå en svårare väg genom Dynes ravin. Här stannade vi för en kort överläggning, men mamma och hennes man kom fram till att de ville pröva att ta sig igenom. Och om det inte fungerade skulle vi vända och gå den enklare stigen.

Genom ravinen går en bred spång (det tackar vi för!), annars hade här varit väldigt svårgått. Med en vidunderligt vacker utsikt mot havet, längst ner i ravinen, finns en rastplats. Där unnade vi oss en liten paus innan vi tog oss an de 112 trappstegen. Även att det var trångt på något ställe (till exempel var min sittdyna i renskinn för bred) så klarade vi alla av att ta oss upp till toppen.

Vidare på Dyrön på jakt efter kaffe-rastplats

Leden går sedan högst uppe på berget en kort stund, innan man svänger ner i en bredare ravin. Precis i svängen kan man göra en avstickare till vänster för att se på en näckrosdamm (den passerar man även om man gör avstickaren till vattentornet – en kort tur och retur-avstickare).

På många ställen finns bord och bänkar, vilket gör det väldigt enkelt att ta en paus när man vill. Och det ville vi, för de tre i sällskapet som dricker kaffe började bli lite sugna. Men vi ville hellre sitta en bit från stigen än vid dessa bord. I vanliga fall hade vi bara ”stövlat iväg” bland klippblock och snår, men det var inte att rekommendera när vårt sällskap var i 70-årsåldern. Istället höll vi ögonen öppna medan vi gick.

Till slut skymtade vi en öppen yta en bit framför oss, mellan stigen och havet. När vi kom ännu närmare kunde vi urskilja ett bord, och en vattenpump. Detta var strax innan vi kom fram till den prisbelönta bastun på Dyrön. Eftersom det var ganska mycket folk på leden valde min sambo att gå i förväg och sätta sig vid bordet tills vi hann dit.

Dessutom låg denna fina rastplats i lä bakom några högre klipphällar vilket gjorde att vi fick en underbar fikaplats. Själv satte jag mig på den solvarma klippan och värmde upp vattnet.

Sedan vankades lite goda kex, glada samtal och därefter lite blomletande och fotografering i den lilla dalen vi befann oss i.

Ner mot, och förbi, södra hamnen på Dyrön

Från det att vi passerat bastun var det lätt att gå ända fram till hamnen. Här går man på ”brygga” längs vattnet, och det finns flera bänkar vid vackra platser att stanna till vid. Dessutom fanns här otaliga klippor där människor solade och badade. Själva badplatsen såg jag inte (å andra sidan letade inte heller efter den), men jag har hört att den ska vara fin.

Egentligen hade jag tänkt att vi skulle stanna och köpa lite fika i södra hamnen, men vi var fortfarande mätta efter vår fikapaus. Istället tittade vi på alla båtar och sommarglada människor. I det klara vattnet skymtade vi maneter.

Här kan man välja att antingen ta en asfalterad gångväg upp till norra hamnen, eller att fortsätta gå Dyröleden. Som du kanske gissar valde vi det senare alternativet, och gav oss ut på stigen längs öns östra sida.

Annan natur på öns östra sida

Eftersom jag hade gått den här leden tidigare visste jag att naturen nu skulle skifta. Från att gå på stenhällar och klippor blir det nu mer växtlighet, och klipporna blandas med skogsstigar. Men det betyder inte att det är enkelt att gå.

Vi passerade många fina havsvikar. Vissa av dem i stort sett folktomma, medan andra var fulla av lyckliga badgäster. Personligen njöt jag extremt av det turkosblå vattnet, solen som värmde och att slippa den hårdare vinden som legat på medan vi gick på öns västra sida.

Jag upplevde att det gick lite snabbare att gå på den här sidan av ön, men det var ändå bara korta avsnitt som bestod av skogsstig. Vi lät min mamma ta täten och bestämma tempot. Självklart ville hon, precis som jag, stanna och njuta av vyerna och ta in alla intryck.

Innan vi visste ordet av såg vi norra hamnen igen. Och en ofantligt stor folkmassa som väntade på färjan. Eftersom vi insåg att vi inte skulle hinna med nästa avgång tog vi det extra lugnt. Till och med unnade vi oss varsin glass innan vi sällade oss till mastodont-kön.

Nu hade vi ändå sådan tur att färjan körde i skytteltrafik istället för att hålla tidtabellen strikt, så vi behövde inte vänta mer än en halvtimme innan även vi blev upplockade och körda till hamnen i Rönnäng. När vi gick därifrån mot parkeringen bubblade vi nästan över av alla intryck vi fått under dagens vackra vandring. Och jag tyckte det var riktigt roligt att ha fått dela med mig av mitt hemomkring till min mamma. Dessutom tycker jag att hon var grym som fixade turen!

För dig som vill veta mer om Dyröleden

Dyröleden är en rundslinga på 5-6 kilometer som ligger på Stora Dyrön, Tjörn i södra Bohuslän. Vandringsleden är en av delsträckorna av Kuststigen. Svårighetsgraden bedöms som utmanande, och det beräknas ta 2-3 timmar att gå runt ön. När vi gick igår tog det oss 4 timmar, men då hade vi även tagit en rejäl paus då vi kokade kaffe att njuta av vid havet.

Information finns även i bokform

För dig som föredrar att läsa icke-digitalt så finns denna tur även beskriven i boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket. I boken är det tur nummer 20, Dyrön runt du ska titta på i så fall.

Så här kommer du till Dyrön

Till Dyrön kommer du med färja med Västtrafiks linje 361 (länk till tidtabell) från Rönnäng på Tjörn. Färjeturen tar runt en kvart. Biljett kan köpas ombord, eller i Västtrafiks egen app ”Västtrafik To Go”.

Om du kommer i bil behöver du ta med i beräkningen att det tar minst en kvart att gå till färjan från parkeringen vid ishallen, så kom i tid. Det går även att ta sig till Rönnängs brygga med buss Tjörn Express, t ex från Göteborg eller Stenungsund.

På bilden har jag vandringsskorna Rover från Icebug på fötterna, vandringstrumpor från Happy Hiking, skort från Swedemount, fleecejacka från Beyond Nordic, ryggsäck från Fjällräven och min sittdyna i renskinn från Dalum Sweden.

Tips om andra turer i närheten

På min första vandring på Dyrön stötte vi på mufflonfår flera gånger – det kan du läsa om här i bloggen. Jag kan även tipsa om en mängd vackra turer du kan göra på Tjörn, till exempel Sundsbys vandringsleder (flera olika), den vackra konstutställningen vid Pilane gravfält eller Säbyleden och stenstugan.

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Vandring på Dyrön i lugnt tempo dök först upp på Hemomkringvandring.

Visserligen har jag både hört och läst många gånger att strandpromenaden i Uddevalla ska vara väldigt vacker. Men det blir ändå en helt annan sak när man själv har fått uppleva den 9,3 kilometer långa vandringsleden.

Vad kan man hitta på i Uddevalla?

Igår skulle min dotter och en av hennes kompisar gå på bio. Eftersom den närmaste biografen ligger i grannkommunen Uddevalla (och kollektivtrafiken inte går på kvällen) så erbjöd jag mig att skjutsa dem.

Jag kom på att jag kunde gå strandpromenaden

Givetvis ville jag använda väntetiden till att se eller uppleva något i närområdet. Dessvärre känner jag inte till Uddevalla så väl, så jag tänkte först att jag skulle åka till Kuröd skalbankar där jag varit tidigare. Men så kom jag på att en av dem som deltog i stegutmaningen i april (amatorfotofotografen) tog många av sina steg längs strandpromenaden i just Uddevalla.

Tack vare Google Maps hittade jag lätt till parkeringen i Skeppsviken, och den låg bara 4-5 minuters bilfärd från biografen.

Stranddelen, 6,5 kilometer tur och retur

Många badplatser längs strandpromenaden

Redan från parkeringen har man underbar utsikt över Byfjorden, och efter bara 100-150 meter kommer man fram till en badplats. Det skulle visa sig att detta bara var den första av många små badvikar. Längs den slingrande leden finns också många badstegar, så för den som tycker om att bada finns många möjligheter.

En lång brygga, en hängbro och blommor

Efter att ha rundat den första lilla viken kom jag fram till den en kilometer långa bryggan som följer bergsväggen. På ena sidan har man berget och på den andra sidan Byfjorden. Här är underlaget helt slätt, och alltså lätt att gå på.

Jag hade fullt upp medan jag strosade fram. Ömsom såg jag ut över fjorden och ömsom på alla blommor som kantade min väg.

Mot den gamla badorten Gustafsberg

Strax efter att jag hade passerat hängbron kom jag till ett grönområde vid en sandstrand, som verkade vara populär. Här var det många som badade, lekte eller fikade. Jag fortsatte vidare på strandpromenaden och Kuststigen mot Gustafsberg, och passerade ett fint hundbad.

På den här sträckan går man på en bred grusgång, och leden är i fint skick. På många ställen passerade jag människor som badade eller solbadade från egna relativt undanskymda klippor. Det dröjde inte länge förrän jag var framme vid den gamla badorten.

Gustafsberg – vandrarhem, bad, café, restaurang

Här sjöd det verkligen av liv. Folk badade överallt, och caféet och restaurangens uteserveringar var fullsatta av semesterglada människor. Det gamla varmbadhuset är idag vandrarhem. Synd att jag bor så nära, annars hade det varit mysigt att bo sådär, med vågskvalpet precis utanför fönstret.

Även efter att jag passerat Gustafsberg såg jag många som badade och fiskade. Här är det lite mer kuperat, men underlaget är ändå fin grusgångbana. På kullarna längs strandpromenaden ligger de allra vackraste och charmigaste hus man kan tänka sig.

Avstickare i Lindesnäs mot Knapes utsikt

Ungefär 3 kilometer från parkeringen i Skeppsviken började jag närma mig slutet på stranddelen av leden. Jag närmade mig småbåtshamnen i Lindesnäs med stormsteg då jag kom fram till en informationstavla. Där såg jag att man kunde göra en avstickare upp till något som hette Knapes utsikt, och sånt kan jag aldrig motstå.

Stigen upp mot Knapes utsikt är en avstickare, eller om man så vill ett ”svårare alternativ” till strandpromenaden. På sina håll var stigen ganska igenvuxen, men det fanns tydliga markeringar i form av stolpar hela vägen. Sista biten till utsikten var det lite öppnare mellan träden och lättare att se.

6,5 kilometer i njutbart tempo

Hittills hade jag mest strosat fram, men här vid utsikten råkade jag slänga ett öga på min klocka. Då insåg jag att jag knappt skulle hinna tillbaka innan tjejernas biofilm var slut, så jag fick öka takten på tillbakavägen. När jag kom till bilen hade jag gått 6,5 vackra kilometer, och alltså gått den del av strandpromenaden som är längs stranden tur och retur.

Vackert trots att leden inte går i vildmarken

Trots att jag föredrar att vistas i naturen på platser där jag inte behöver trängas med, eller helst inte ens se, folk så blev jag väldigt förtjust i strandpromenaden. Först och främst berodde det förmodligen på allt det vackra man ser och passerar där man går. Men även för att det gör mig varm i hjärtat att se hur många människor som faktiskt tog sig ut i naturen när det var så lättillgängligt.

Där fanns familjer som var på utflykt, par, familjer och kompisgäng som solade och badade. Grupper som fiskade. Jag riktigt kände allas glädje när jag passerade dem, och det gav mig en massa energi!

För dig som vill veta mer om strandpromenaden

Hela strandpromenaden i Uddevalla är 9,3 kilometer lång och sträcker sig från de 10.000 år gamla snäckskalsbankarna i Kuröd (läs gärna om när jag besökt det fina området till badplatsen i Lindesnäs. Man kan dela in strandpromenaden i tre delar: skogsdelen, stadsdelen och stranddelen (den som jag gick tur och retur igår). Längs vägen finns mängder med vackra och intressanta platser att uppleva.

Det finns flera platser längs strandpromenaden där man kan parkera sin bil. Det går också bra att åka buss eller båt till flera av platserna längs leden. Se Uddevalla kommuns karta över leden för mer information.

Du kan också läsa om turen (nummer 31, Strandpromenaden) i boken ”Bohuslän vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket.

Etapp 1 av Kuststigen följer också strandpromenaden från Kuröd skalbankar.

Inlägget Strandpromenaden i Uddevalla dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 5 minuter

Eftersom jag hade tagit ledigt från jobbet ville jag göra något som skulle fylla oss med glädje och energi denna lyxfredag. Det var längesedan vi vandrade på de vidsträckta bohusklipporna i Ramsvikslandet, så valde vi att göra just det.

Vilket sceneri havet bjöd på

Jag njöt verkligen i fulla drag av dagens vandring längs Kuststigen/Soteleden tillsammans med sambo och hundar. För det första älskar jag området med de släta röda hällarna som sträcker ut sig så långt ögat når. Dessutom bjöd havet på ett riktigt skådespel med mäktiga bränningar som slog mot klipporna.

Havet låg turkosblått vid våra fötter. Ibland är det svårt att ta in hur otroligt vacker naturen är.

Eftersom det var ordentligt halt på klipporna var mina Rover från Icebug var även den här gången det perfekta skovalet.

Rullen på ryggen är en renfäll

Uppdatering: Eftersom jag har fått flera frågor om vad det är jag har på ryggen så förtydligar jag här. Det är min vackra renfäll som är helt oslagbart mysigt och varm att sitta på såna här kalla dagar.

Delad glädje är dubbel glädje

Tala om att få en fantastisk start på helgen. Både ljudet och åsynen av de dånande vågorna är vad jag kommer att ta med mig från den här turen. Ännu roligare var det att jag kan dela minnena med Lars.

Karta och vägbeskrivning

Om du klickar på den här länken får du upp en karta till parkeringen i Haby där vi lämnade bilen. Du är då vid vandringsledens södra spets. Via länken kan du även få fram en vägbeskrivning från valfri punkt. Klippornas rike är beläget utanför Hunnebostrand, Bohuslän.

Se på kartan var vi gick

Från Haby följde vi Kuststigen medsols och gick över klipporna till Sote huvud, Sote bonde och Fykan. Därefter tog vi den svartmarkerade stigen ner till Soteskogsmyren. Slutligen går leden längs stamma stig till Haby som vi gick på ”utvägen”. Trots att rundan inte var mer än 6 km tog den drygt 3 timmar att gå.

Länkar till Länsstyrelsen och vandringsleden Kuststigen

Här hittar du Länsstyrelsens information om Ramsvikslandets naturreservat, klippornas rike
Länk till Kuststigens information om delsträckan ”Ramsvikslandet runt”

Avslutningsvis – fler blogginlägg

Mitt första besök i Ramsvikslandet blev onödigt spännande, augusti 2020
Kort tur i Ramsvikslandet med familjen, december 2020

Inlägget Blåsig halvdag i Ramsvikslandet dök först upp på Hemomkringvandring.