Fämtleden är en riktig höjdarled som Linda och jag ”ramlade över” när vi var på väg mot Funäsfjällen. Trots att ingen av oss hört talas om Fämtfallet innan så blev denna tur bland det bästa jag gjort i år.

Hur vi hamnade vid Fämtfallet

OBS! Bilderna i detta inlägg är från den 16 september 2023.

På vår resa norrut mot Funäsfjällen hade Linda och jag planerat in en övernattning någonstans längs Klarälven i Värmland. När jag skulle tagga en bild från vindskyddet på kvällen trodde Instagram flera gånger att jag var vid något som hette Fämtfallet, trots att jag såg på kartan att vi var vid Ambjörby. Nyfiken som jag är googlade jag på ”Fämtfallet” och såg att det var ett vattenfall bara några kilometer ifrån oss.

Eftersom vi inte hade någon brådska, vi hade ju 9-10 dagar kvar av resan, föreslog jag för Linda att vi skulle åka dit. Självklart kunde vi inte motstå det, så när vi packat på morgonen körde vi den korta biten till vattenfallet. Det ligger nära ”stora vägen” (väg 62, 5 km norr om Ambjörby)

Som alltid är det maffigt med vattenfall; både synen och dånet av vattenmassorna som forsar fram. Här gick vi runt och fotade lite, och såg att det tydligen är en badplats precis nedanför fallet, men så här på hösten låg inte bryggan kvar.

Titta det finns en vandringsled också

Plötsligt såg vi en fin skylt med texten ”Fämtleden” på. Den här gången var det Linda som kastade sig över Google och konstaterade att det handlade om en rundslinga på cirka 7,5 kilometer längs Fämtan. Det var inte alls vad vi hade planerat för dagen, men vad spelade det för roll? Till Funäsfjällen skulle vi hinna ändå, och vi kände både två att vi ville pröva den här leden. Alltså gick vi till bilen för att packa en liten ryggsäck och klä oss för en tur. Vi var nämligen klädda för 3-4 timmar i bil.

Tallskog, branter och blockterräng

Sedan bar det av, uppåt längs vattenfallet. Vi passerade både forsande partier och lugna partier av ån och alla intryck fyllde mig med liv och glädje. Snart ledde stigen oss in i vacker tallskog och upp på en bergsrygg som vi sedan följde, upp och ner, i några kilometer. Djupt nedanför oss i en 60 meter djup kanjon rann ån. Det var oerhört mäktigt att gå här och allt, precis allt, var vackert.

När det började dyka upp stora stenblock i terrängen runt oss, ungefär som i Tiveden eller Björnlandet, kände jag nästan att jag inte kunde ta in mer. Om det finns något som är en drömmiljö för mig att vara i så måste det vara just den här kombinationen.

Stigen var lite trixig att gå på sina ställen, så den är inget för den som vill ha en enkel promenad, men enligt mig var den värd varje steg vi tog.

Hängbro och vatten hela vägen

Linda hade läst att det skulle finnas en hängbro ungefär 3,5 kilometer uppströms. Leden skulle därefter fortsätta över bron och tillbaka på andra sidan. Helt fantastiskt med en led där man har möjlighet att gå på båda sidorna av forsarna och fallen. Vi var dock inte säkra på om vi skulle lyckas ta oss över bron; det fanns ju både en gammal hund och en gammal rädd tant (pekar på mig själv) i sällskapet.

Men vi hade inte behövt oroa oss. Bron var i gott skick, trots att den är 100 år gammal, och hängde inte så högt över vattnet, så vi klarade oss.

På andra sidan ån var det lite mera växtlighet och inte lika mycket blockterräng, även att det fanns på sina ställen här också. En kort sträcka går man på en bredare stig som nästan känns som en barrig gångbana. Men resten av leden går uteslutande på skogsstig.

Sammanfattning av Fämtleden

Den här leden hade det mesta och för mig är den än så länge ”årets led 2023”. Hela vägen såg man vattnet, ibland var man på samma nivå som vattenytan och ibland högt ovanför. Dånet från forsarna var ständigt närvarande, och likaså mossan, alla lavar och stora stenblock runt oss.

Kanske uppskattade jag leden extra mycket för att jag inte hade några som helst förväntningar på den innan vi kom dit. Vi visste ju inte ens om att den fanns. Men jag tror att jag hade fallit för den oavsett. Fämtleden är ”lagom” utmanande och går genom extremt vacker och dramatisk natur. Detta liknade inte något annat jag vandrat i tidigare, men jag kan rekommendera leden och området av hela mitt hjärta.

Karta över leden (visitvarmland.com)

Så här hittar du till Fämtfallet

Fämtfallet ligger i Torsby kommun i Värmland, cirka 5 kilometer norr om Ambjörby. Både parkeringen och vattenfallet ligger strax intill väg 62 och avfarten är skyltad. På parkeringen finns plats för många bilar och husbilar, och vattenfallet ligger i stort sett bredvid parkeringen.

Vandringsleden utgår från fallet och är tydligt markerad hela vägen, cirka 8,5 kilometer om man börjar här nere. Börjar man vid bron ovanför detta fallet är rundslingan 7,5 kilometer.

Här kan du läsa mer om Fämtfallet och Fämtleden hos visitvarmland.com

Inlägget Fämtfallet och Fämtleden dök först upp på Hemomkringvandring.

I helgen fick jag äntligen se Västanå naturreservat i full grönska – något jag längtat efter ända sedan jag var här i Röttle tidigt i våras. Eftersom våren var sen var det ganska grått den gången, men jag föreställde mig hur vackert det skulle bli.

Enklare variant av Västanåleden

På grund av att den del av Västanåleden som går uppe på berget är ganska krävande valde jag att göra en egen variant. Anledningen till det var att spara lite på mitt onda knä. Jag gick först ner mot hamnen, förbi vattenfallet, och sedan följde jag stigen längs Vättern. Genom bokskog och annan lummig grönska med sjön och Visingsö i bakgrunden.

Vid vindskyddet fortsatte jag rakt fram (där vek jag av på stig upp mot berget förra gången). Därefter var stigen längs vattnet lite mindre trampad ända tills det var dags att vika av uppåt berget. Här slog doften av ramslök mot mig för varje steg, trots att den var överblommad sedan länge.

På kartan hade jag sett att det gick en skogsväg parallellt med både stigen vid vattnet och stigen på berget så den tänkte jag gå. Men jag fick gå 400-500 meter rätt genom skogen för att komma till skogsvägens start. Tidigare verkar det ha funnits en stig där, så det var inte supersvårt att ta sig fram, men den försvann då och då i växtligheten.

Rundan var en jakt på tältplats

Ett av syftena med min tur var att hitta en fin plats för tältet för (halleluja) man får övernatta i Västanå naturreservat. Så när jag kom tillbaka till bilen hämtade jag min packning och gick ut till en av platserna jag hittat.

Där spenderade jag kvällen och natten i lugn och ro i tältet. Det var oerhört avkopplande att lyssna till skvalpet från Vättern – och till regnet som smattrade mot tältet.

Slingan jag gick var mellan 9,5 och 10 kilometer (eftersom jag startade på Röttlestigens parkering, inte naturreservatets parkering). Men jag har alltså fortfarande inte gått hela den riktiga Västanåleden. Det ska jag göra när knät är bra igen, så jag kan skutta runt som en bergsget längs den kuperade stigen.

Tillåtet att tälta i Västanå naturreservat

Givetvis kontrollerade jag vilka föreskrifter som gäller i naturreservatet redan när jag planerade min tur. Och denna kontroll gjorde mig väldigt glad. Numera är det nämligen, enligt Länsstyrelsens informationssida, tillåtet både att tälta och att elda (förutsatt att man använder medhavd ved) var man vill i naturreservatet.

Mer att se i Röttle utanför Gränna

Vattenfallet i Röttleån

Här är själva vattenfallet i Röttle by. Det ligger bara några hundra meter från Västanåleden. Vid vattenfallet står Jerusalems kvarn som innehåller medeltida delar.

Det går stigar och trappor som gör att man kan se vattenfallet både från foten och ovanifrån. När jag var här i april var det betydligt mer vatten i fallet.

Parkera på parkering märkt Röttle by i Google Maps. Därifrån utgår stig mot vattenfallet (bara några hundra meter att gå) och den passerar också mysiga Röttle hamn.

Röttle hamn och Visingsö

Från parkeringen går stigen nerför trappor mot Röttlehamn. Där finns även en badplats om du vill bada i vackra Vättern och en grillplats. Utsikten härifrån är ut över Vättern, och mot Visingsö.

Rasmus kvarn i Röttle

Nej, jag måste visa ytterligare en sak från Röttle: Rasmus kvarn. Den är så otroligt vacker. Visserligen passerar inte Västanåleden kvarnen, men den ligger bara några hundra meter från parkeringen.

Stannar man för att titta på vattenfallet i Röttle (nedanför Jerusalems kvarn som är från medeltiden) tycker jag att man även ska upp till Rasmus kvarn. Det är bara 300 meter på lätt underlag (smal väg). Annars kan man även följa den mysiga Röttlestigen som tar en både förbi vattenfallet och de två kvarnarna.

På just den här platsen har det funnits kvarnar (några olika) ända sedan 1650-talet, men redan 1270 fanns det kvarnar i Röttleån. Jag älskar verkligen historiska platser.

Vill du veta mer om Röttle?

Tack och lov finns det en massa att läsa om Röttle och Västanå naturreservat. Som vanligt börjar jag med en länk till Länsstyrelsens sida om naturreservatet. Även hos Jönköpings Läns Museum finns en massa att läsa om Röttle by. Om du ska gå Västanåleden är det enklast att parkera vid naturreservatets parkering (länk till Google Maps).

Inlägget Röttle och Västanå naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

Silverfallet i Karlsfors har jag sett bilder på många gånger, men igår var det premiär för mig att besöka naturreservatet. Det är inte det högsta, största, eller maffigaste vattenfall jag sett – men det var otroligt vackert och platsen gav en go känsla.

Silverfallet eller Silverfallen?

Silverfallet består av en bäck med flera vackra fall, så egentligen borde det kanske heta Silverfallen? Bäcken rinner genom en ravin som skär genom kalksten, alunskiffer och sandsten. och jag tyckte att det var mäktigt att se.

Fina stigar – och nära parkeringen

Naturreservatet har flera parkeringar, och det går fina stigar genom grönskan fram till bäcken. Marken i lövskogen var täckt av vitsippor och svalört. Snart kommer även gullvivor och ramslök att blomma här.

Avståndet mellan parkeringarna och bäcken är bara några hundra meter. Längs Silverfallet finns några trappor som dock kan vara lite trixigare om man har problem med höfter, knän eller fötter. Dessutom finns en fin rastplats och grillplats intill ån (ovanför fallen).

Alunbruk och lite geologi

I sluttningarna intill Silverfallet fanns under 1800-talets första hälft Skaraborgs största alunbruk. Här finns både informationsskyltar och många synliga spår av bruket.

Jag hade turen att ha med mig en guide som är kunnig inom geologi, så jag fick en massa ny kunskap. Till exempel fick jag veta att det finns något som kallas för orstenar eller stinkstenar i berget. Det är en variant av bituminös kalksten som förekommer som linsformade bildningar i alunskiffer. Dessutom fick jag lära mig att bergarten avger en stark lukt av fotogen eller råolja.

Billingeleden passerar

Billingeleden, som är en vandringsled på 57 kilometer som står på min önskelista, passerar förbi Silverfallet. Slutligen bör jag kanske säga att naturreservatet ligger mellan Berg och Karlsfors på norra Billingen, och ingår i Platåbergens Geopark.

Länkar och övrig info

Besök gärna @butikenpakarlsfors som ligger strax utanför naturreservatet Silverfallet-Karlsfors när du ändå är i närheten. Där passade vi på att stanna och köpa supergod glass (av märket @klingglass ), och där fanns även fika, konst på Karlsfors med mera. Mer om naturreservatet kan du läsa hos Länsstyrelsen.

Inlägget Silverfallet-Karlsfors naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

Västanåleden är en rundslinga på 7,4 km som startar och slutar i Röttle by strax söder om Gränna. Byn är nog annars mest känd för sitt stora, vackra vattenfall. Parkering finns några hundra meter ifrån vattenfallet.

Från Röttle by längs Vättern

 Leden går söderut på stig längs Vättern, och man passerar genom bokskog och vattnet är hela tiden närvarande, oftast djupt nedanför eftersom det lutar brant ner mot vattnet.

Den här delen av leden är ganska lättvandrad genom lövskogen. När man tittar ut över Vättern är det Visingsö man ser.

Möjlighet att ta ”genväg” mot Röttle by

 Efter 2,2 kilometer kommer man till ett vindskydd, där även Fransiscusleden och John Bauerleden ansluter. Vill man ha en kortare runda kan man svänga upp här och sedan följa skogsväg tillbaka till Röttle by. Annars fortsätter man ytterligare någon kilometer innan leden svänger tvärt av och upp på berget.

Den sista biten längs Vättern var marken täckt av ramslöksblad när jag och Johanna gick där idag. Doften som slog emot oss var underbar och grönskan en mer än välkommen syn i allt det bruna och grå. Vi såg också några vårblommor i form av vårlök (Gagea lutea), tibast (Daphne mezereum) och gullpudra (Chrysosplenium alternifolium), förutom den stora mängden blåsippor som blommade i alla backar.

Kuperat tillbaka mot Röttle by

Därefter blir vandringen kuperad och det tar betydligt längre tid att gå häruppe. På en del ställen finns rep och trappor till vandrares hjälp för att ta sig fram. Skogen övergår därefter till barrskog och Vättern skymtar långt bort.

Vi fick också njuta av ett magiskt fint vattenfall mitt i den mossiga skogen. Tidpunkten var dock inte optimal idag, då det både låg snö längs stigarna varvat med vatten och lera.

Sammanfattning

Wow säger jag bara om denna slinga! Naturen längs leden var helt fantastisk och jag kan tänka mig hur vackert det kommer att bli här när det grönskar och boken slår ut.

Jag rekommenderar den verkligen. Åk inte bara och titta på vattenfallet – ta dig tid att gå den vackra leden längs Vättern. Du kan läsa mer om Västanåleden och Röttle på Jönköpings kommuns webbsida.

Inlägget Västanåleden, Röttle – 7,4 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår prövade jag lite nya stigar här på Orust. Till min förvåning (och lycka) hittade jag en underbar bäck med ett litet vattenfall i. Bara 2 kilometer från min dörr.

Definitionen av hemomkringvandring?

När någon frågar mig vad hemomkringvandring är brukar jag säga att det är att gå i samma område gång på gång, och ändå upptäcka nya eller vackra saker varje gång.

En del tycker att det är tråkigt att besöka en plats mer än en gång (”där har vi ju redan varit”), men det tycker inte jag. Tvärtom ger det mig en massa glädje! Först och främst ser alla platser olika ut under olika årstider och olika väderförhållanden, så det är som nytt varje gång. Dessutom ser man nya möjligheter till rundor/slingor om man lär känna ett område bättre.

Hur går det till?

Första gången följer man kanske en skogsväg. När man har gått den några gånger upptäcker man helt plötsligt att det finns stigar som korsar skogsvägen, och så testar man några av dem.

Till slut har man gått alla stigar som man hittat i området och då börjar man kanske gena mellan dem. För i det läget har man koll på hur terrängen ser ut, var olika platser och stigar ligger i förhållande till varandra, och man vet även ungefär hur långa avstånden är.

Lycklig av att upptäcka nytt

Att kunna gå på det här sättet fyller mig med en otrolig glädje. Igår till exempel prövade jag nya stigar och ramlade över ett fint vattenfall i en bäck bara någon kilometer hemifrån.

Och den glädjen och upptäckarlusten vill jag så gärna sprida vidare, smitta ner alla er som läser mina inlägg! Så att ni också går ut och upptäcker ERT hemomkring! Inte bara drömmer om att besöka de platser som jag besöker eller vandrar på.

Vackra platser finns överallt! Bara man ser med rätt ögon!

Ett exempel är gårdagens tur

Alla bilder i detta inlägg är från gårdagens hemomkringvandring här på Orust. Då utgick jag från en väg jag brukar gå, fortsatte på en mindre. När den tog slut följde jag en stig.. som även den tog slut, så då blev det lite off-road. Efter att jag hittat vattenfallet kollade jag på en karta och följde olika stigar tillbaka. Det blev en liten 2-timmars upptäcktsfärd på hemmaplan.

Inlägget Lycka är – att hitta ett litet vattenfall dök först upp på Hemomkringvandring.

En av de saker jag uppskattar med hemomkringvandring är förmånen att få se samma plats vid olika årstider. Mest gillar jag att en plats kan vara som ny varje gång man kommer dit, samtidigt som man känner sig lite hemtam.

Vattenfallet i höstskrud

När jag var vi Funäsfjällen förra veckan hann jag besöka Anderssjöåfallet två gånger. På bara några dagar blev det tydligt hur snabbt hösten går. Vid det andra besöket hade en hel del löv nämligen redan blåst ner från träden runt ån.

Men färgerna var lika fantastiska hela veckan, och ån bjuder fortfarande på överraskningar vid varje krök eller krön. Trots att jag varit där sju gånger under en ganska kort period.

Se och njut av allt vattnet och av trädens vackra höstskrud.

Samma plats i vårdräkt

Medan jag gick där (i vad en följare kallade för en rotfrukts-salladsfärgad omgivning) slogs jag av en tanke. Tidigare i år när jag var vid Anderssjöåfallet var träden kala, och björkarna hade bara små gröna ”musöron”. Detta var i början av juni, och jag har letat fram en del bilder därifrån.

För mig är det helt fantastiskt att samma plats kan visa upp så totalt olika ansikten. Visserligen är det en annan årstid, men jag fick en helt annan upplevelse av platsen då.

Anderssjöåfallet i full sommargrönska

Sist men inte minst vill jag visa vattenfallet så som de flesta brukar se det; mitt i sommaren. Förra året var jag i Tänndalen i mitten av juli, och ån var omgiven av prunkande grönska.

Även under den veckan var jag i området flera gånger, både med min sambo, på egen hand och med ena hunden. Jag tycker verkligen att detta är ett vackert och annorlunda vattenfall, eftersom det faller i flera steg. Man ser dock inte alla steg samtidigt.

Den gången var det lite mindre vatten i ån, vilket gjorde att jag kunde låta våra hundar gå ner och bada utan risk att de skulle dras med. Själv avstod jag som vanligt från att bada, eftersom jag är lite av en badkruka.

Det här är alltså samma plats, men vid tre olika årstider. Helt otroligt vackert – oavsett när på året man är där. Precis som många andra platser -nära mig och nära dig – så ta vara på dem!

Vill du veta mer?

Först och främst vill jag rekommendera att du läser mitt blogginlägg från förra sommaren där jag beskriver vattenfallet och vandringsturen. Sedan finns turen självklart även med i boken ”Funäsfjällen, helags och Ljungdalsfjällen – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket. Där har den turnummer 11 och heter kort och gott ”Anderssjöåfallet”.

Länkar till alla mina blogginlägg från Härjedalen

Här finns länkar till alla mina blogginlägg från Härjedalen och Funäsfjällen.

Inlägget Anderssjöåfallet vid tre olika årstider dök först upp på Hemomkringvandring.

Här kommer ett utflyktstips som passar alla – även dem som bara kan gå en kortare sträcka. Utflyktsmålet i fråga är Lysegårdens vattenfall bara en mil utanför centrala Kungälv. Dessutom går det i stort sett att nå vattenfallet med barnvagn eller rullstol.

Bilderna är lite off-season

I vanliga fall skriver jag mina inlägg relativt snabbt efter att jag besökt en plats. Men periodvis är jag ute så mycket att jag inte hinner ”rapportera” om allt. Så blev det med den utflykt jag, Lars och Balder gjorde till Lysegårdens vattenfall i somras. Därför är bilderna från augusti – inte mars.

Improviserad utflykt efter utenatt

Trots att jag är väldigt bra på att planera så var utflykten till Lysegården helt improviserad. Vi hade tillbringat natten i hammock vid Gårdsjön, men jag var inte sugen på att åka hem. Då kom jag på att jag hört talas om Lysegården, som inte alls ligger långt ifrån Svartedalen.

Tack vare Google Maps är det ju numera lätt att hitta de flesta platser. Så även vattenfallet, så vi kom snart fram till parkeringen vid Lysegårdens Golfklubb. För att sedan komma till fallet följer man en gångväg på några hundra meter genom golfbanan. Det är lätt att se var man ska svänga av eftersom vattenfallet ligger cirka 100 meter från vägen. Dessutom hörs det tydligt.

Vattenfallet ligger i Lysegårdens naturreservat

Vattenfallet ligger i Lysegårdens naturreservat, ett reservat som följer Vallerån. Eftersom jag visste att det ska växa ädellövskog längs ån var planen att följa den. Men det verkade inte finnas några stigar, och den del av skogen som vi såg var inte så imponerande.

Därför nöjde vi oss med att ta en fikapaus vid vattenfallets fot. Lysegårdens vattenfall är 38 meter högt, och det kastar sig rakt ut över klippan. Det var underbart att sitta där i stänket från fallet samtidigt som jag kände solen värma mig.

För dig som vill veta mer

Lysegården ligger ungefär en mil från Kungälvs centrum (mellan Diseröd och Jörlanda). Om du kommer med bil parkerar du enklast på parkeringen vid golfbanan. Därifrån är det en promenad på mindre än en kilometer, och den fungerar även om du har barnvagn med dig. Sista biten, när du svängt av från vägen fram till fallet, är dock knagglig och svår.

Jag kommer förmodligen att åka hit fler gånger, och även se om det går att vandra i naturreservatet.

Länk till mer läsning om Lysegården

Avslutningsvis delar jag en länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet.

Inlägget Lysegårdens vattenfall, Kungälv dök först upp på Hemomkringvandring.

På trettondagen fick vi årets första utenatt. Visserligen lite senare än planerat, men på grund av sjukdom fick det bli så. Men vilket superutedygn vi fick när vi väl kom ut – då fick vi nämligen uppleva tre av Risvedens naturreservat.

Naturreservatet Slereboåns dalgång

Första gången jag besökte Slereboåns dalgång var i juli 2020. Redan två veckor senare återvände vi, och denna gång med våra barn och mina svärföräldrar. Ytterligare ett besök han vi med till ”vårt” lilla vattenfall samma sommar. Men nu var det första besöket vintertid.

Egentligen var planen att vi skulle gå upp till Bergsjön och slå läger. Sedan skulle min sambo, som varit krasslig sedan vi var i Glaskogen, stanna där. Han skulle förbereda för årets första utenatt medan jag och Balder vandrade i de angränsande naturreservaten. Men Lars kände sig pigg, så vi bestämde oss för att gå till vattenfallet tillsammans.

Slereboån och vattenfallet i Gäddevadsbäcken

Trots att det inte är mer än 1,6 kilometer mellan parkeringen och vattenfallet (följ gula markeringar) fick vi fina upplevelser på denna sträcka. Mossig gammal skog omger stigen, och ner i dalgången strax nedanför forsade ån fram. Självklart var vi tvungna att göra en liten avstickare ner dit.

Redan innan vi nådde fram till vattenfallet såg vi att ån var översvämmad där bron leder över till vindskyddet precis i naturreservatets utkant. I själva vattenfallet forsade vattnet fram över stenar och istäckta grenar.
Vi tog god tid på oss att gå upp längs Gäddevadsbäcken för att se alla de små fallen. Solstrålarna som silade ner mellan träden ökade den magiska trollskogskänslan.

Bergsjöns naturreservat

Sedan gick vi tillbaka till bilen och hämtade vår packning. Därefter bar det iväg in i Bergsjöns naturreservat. Även här var jag första gången sommaren 2020. Detta är också ett ganska litet naturreservat, men här är det ändå rätt krävande vandring. Området är kuperat och vildmarkskänslan påtaglig. Vid de brantaste partierna finns dock trappor.

Stigen är markerad med blå markeringar, och tydligt märkt utom vid någon korsning där det bara sitter en pytteliten handskriven skylt. När man kommer fram till Bergsjön är utsikten slående och det finns många platser som passar för en paus. När vi hittat den absolut vackraste platsen, lämnade jag min ryggsäck och Lars där.

Medan han stannade kvar för att slå upp tältet och njuta av solen uppe på berget, gick jag och Balder vidare. Vi rundade först Bergsjön, och fick sedan gå en kort, brant sträcka, samma väg som vi gått upp till sjön innan vi kom ner till stigskiljet.

Färdsleskogens naturreservat

Sedan gick vi något hundratal meter på stigen mot Slereboån igen, innan vi svängde in mot Färdsleskogen. Detta reservat gränsar till Slereboån, och vi kom strax ner till ån. Den korsade vi sedan på en bro.

Därefter gick det uppför. Runt oss var allt grönt, men bestrött med snöpuder: Mossa, gammal skog, stenar. Stigen var inte särskilt upptrampad och här kändes det verkligen som att gå i en John Bauerskog. På håll hörde jag åns porlande vatten där jag gick.

Korsningarna var inte skyltade

Trots att jag verkligen uppskattade omgivningen störde det mig att korsningarna inte var märkta med skyltar. Två gånger fortsatte jag rakt fram på den stig jag gick för att jag missade att de blå märkningarna svängde av. Sedan gick mycket energi till att hålla koll på varje blå prick för att inte missa fler svängar. Vilket minskade en del av tjusningen.

Men den lilla vandringsslingan i reservatet, uppskattningsvis 2 km, är verkligen värd att gå. Mest på stig – lite på skogsväg.

Årets första utenatt

Eftersom det började skymma skyndade jag på stegen tillbaka mot vår lägerplats vid Bergsjön. När vi kom fram var klockan nästan 15.30 och vi hade då varit i Risveden i 6,5 timmar. Temperaturen var -10 på morgonen, men gick upp till -6 under dagen. Jag hann få några minuters sol innan den sjönk bakom trädtopparna.

Middag i vacker skymning

På grund av att jag inte ätit någon lunch var jag rätt hungrig när jag kom tillbaka. Så vi tog fram vårt Trangia, kokade upp vatten och fyllde våra påsar från Real Turmat.

Den här gången stod pulled pork på menyn, och den var lika god som övriga rätter vi smakat (se gärna smaktestet av frystorkad mat som jag gjorde i höstas). En annan bra sak är att man kan använda matpåsarna till att värma händerna medan man väntar.

Elda – bästa mörkeraktiviteten

Medan mörkret föll passade Lars på att såga upp de nedfallna grenar och kvistar vi samlat ihop under eftermiddagen. Och gick på jakt efter i pannlampans sken också i flera omgångar under kvällen. Många småpinnar blev det – och alla var lika blöta eller frusna.

Men till slut brann brasan. Även att vi fick hjälpa den på traven med jämna mellanrum genom att blåsa. Och vi la hela tiden blöta pinnar runt elden så att de skulle bli lite torrare i alla fall. Maken till rök har jag i alla fall sällan sett. Men vi kunde njuta av brasan i omgångar. Och av månen som steg på himlen, och stjärnorna som gnistrade runt oss.

Premiär för nytt tält på årets första utenatt

Till slut tyckte jag att det började bli för kallt att sita ute. Denna årets första utenatt passade vi på att inviga vårt nya tält, ett Fjällmark Tarfala Professional 3. Min första uppfattning var att det var rymligt och kändes stabilt, men det är svårt att uttala sig efter bara en natt. Jag gillar i alla fall att takhöjden är lite högre än i vårt andra tunneltält, för det gör det enklare till exempel byta om.

Efter att jag gjort just det, bytt om, gottade jag in mig i sovsäcken med min varmvattenflaska. Vattnet hade vi nyss värmt på vårt Trangia, och medan värmen spred sig kände jag ögonen bli tunga. Innan jag visste ordet av sov jag.

För ovanlighetens skull sov Balder i stort sett hela natten. Han hade sin bädd mellan våra sovplatser och väckte mig bara någon gång när han ville bli klappad. Då hörde jag snön falla mot tältduken, men somnade sedan om igen.

Nysnö, gråväder och dubbade skor

När vi vaknade på morgonen hade världen blivit lite vitare. Visserligen var det inte mycket snö som fallit, men det låg nu snö på tältet och på sjön nedanför. Efter lite frukost packade vi ihop våra saker och gick sedan på de hala stigarna ner mot parkeringen.

Återigen, och detta börjar nästan bli lite tjatigt, var jag oerhört tacksam att jag hade på mig dubbade skor från Icebug. Denna tur hade jag mina ”gamla” Torne som är riktigt stabila även i svår terräng. Adak som jag har till vardags passar mer för promenader och turer i lättare terräng. Men.. dubbade skor var hur som helst räddningen för mig denna snöiga/isiga dag.

Sammanfattning och länkar

Detta blev verkligen en fantastisk tur och helt klart värd att minnas som årets första utenatt 2022. Vädret på trettondagen var helt oslagbart vackert. Och att få gå i tre så vackra naturreservat på en dag fyllde mina sinnen så att det nästan blev överfullt. Detta blev 30 timmar total kvalitetstid!

Jag är otroligt förtjust i hela Risveden-området och har gjort ett antal utflykter, vandringar och övernattningar här. Därför har jag samlat alla i en och samma kategori för att det ska bli enklare att hitta dem: Länk till alla mina inlägg från Risveden.

Fakta om naturreservaten

Alla tre reservaten ligger i Ale kommun och du når dem från samma parkering. Så här hittar du hit: 5 km norr om Skepplanda (30 minuter norr om Göteborg). Infart finns vid Röserna utefter vägen mot Kvarnabo.

OBS! I Slereboåns dalgång är det inte tillåtet att övernatta eller elda. I de övriga två reservaten finns inga sådana restriktioner.

Länkar till Länsstyrelsens information om reservaten:

• Slereboåns dalgång
• Bergsjön naturreservat
• Färdsleskogen

Inlägget Årets första utenatt – Risveden x 3 dök först upp på Hemomkringvandring.

Något som i alla fall jag förknippar med Norge är vattenfall. Och jag hade läst att i Utladalen, som för övrigt är Europas djupaste dal, finns Vettisfossen. Vilket är Norges högsta oreglerade vattenfall med en fallhöjd på hela 275 meter.

Serpentinväg på väg till Utladalen

På grund av att denna vackra dal också är belägen i södravästra änden av Jotunheimen ville jag gärna åka dit. Och eftersom resan var min 50-årspresent följde Lars med mig dit. Eller rättare sagt så var det han som körde. Vilket var tur – för jag hade helt missat att man måste åka 1 mil nerför en serpentinväg utanpå ett brant berg för att komma ner till byn Øvre Årdal – i norra delen av den 9 km långa gröna sjön Årdalsvatnet.

Jag var totalt skräckslagen hela vägen ner, men jag glömde bort det när vi började följa glaciärälven Utla in i dalen med samma namn, Utladalen. Från Øvre Årdal är det 5-6 kilometer till parkeringen vid Hjellefossen. Ett vattenfall som kastar sig 240 meter ner från berget, precis bredvid vägen.

Parkering inte tillåten nattetid

När vi skulle parkera bilen drabbades vi av ett bakslag. Vi hade tänkt ta med oss tältet in och försöka hitta något fint ställe att sova på längs älven. Men på parkeringen rådde parkeringsförbud mellan 00.00 och 06.00, så där sprack den planen.

Alltså packade vi om och tog bara med oss en ryggsäck. Däri packade vi mat, vårt Trangia, kåsor och förstärkningsplagg. Sedan började vi gå längs Utladalsvegen – en gammal traktorväg som man kan följa ända fram till Vetti Gard, 5,5 kilometer längre fram. En väg som vi delade med vildrenar vilka vi såg spår av flera gånger under turen.

Turkosblå vatten och vattenbrus

Jag var helt hänförd av att gå längsmed detta turskosgröna vatten. Ibland gick vägen högt ovanför den skummande vattenytan. Men tidvis gick leden nästan vid nere vid älven. Flera broar gjorde det enkelt att korsa älven och följa vägen.

Höga berg reser sig på sidan om dalen och mängder av vattenfall kastar sig ner över branterna. Vissa av dem är bara som större bäckar, medan andra är imponerande stora. Längs hela leden hör man forsande vatten, och det turkosa vattnet lyste i solen när vi var där.

Världens vackraste lunchutsikt?

Efter de senaste dagarnas vandring över stenhav var vi nästan lite väl kaxiga över hur enkelt det var att gå på denna traktorväg, och vi förväntade oss att vara framme vid vattenfallet Vettisfossen efter drygt en timme.
Så blev det dock inte. Delvis för att vi hittade en helt fantastisk plats att äta en sen lunch på. En helt turkosfärgad lagun med ett brett vattenfall mitt emot oss.

Att få sitta och äta på en så här osannolikt vacker plats kändes helt overkligt. Som om man var i en sagovärld. Eller åtminstone i en annan världsdel. Balder passade på att svalka sig i vattnet.

Tips: Vi köpte både maten och Trangiaköket hos The General Prepper (länk). De har ett otroligt brett utbud av frystorkad mat – jämför gärna själv.

Traktorvägen övergick i besvärlig stig

Återstående sträcka borde vara max två kilometer så vi fortsatte sedan raskt uppför. Fortfarande med älven bredvid oss. Men när vi kom till Vetti Gard svängde leden av. Man kunde sedan välja om man ville gå till botten eller till toppen av vattenfallet. Och vi valde att gå till botten, eftersom man oftast ser mer av själva vattenfallet därifrån.

Hjälp, en lång hängbro!

Stigen skulle vara en kilometer. Enligt skylten beräknades den ta cirka 30 minuter att gå så vi förstod att det skulle bli lite knöligare vandring. Och det blev det. Brant så in i bomben. Till slut skymtade vi en hängbro över älven och jag fick nästan panik. Jag visste att jag förmodligen inte skulle ta mig över, och jag visste att vi definitivt inte skulle få över Balder. Med tanke på att han nästan väger 40 kg är det inte heller så enkelt att bära honom över en sådan bro.

Till min lättnad fortsatte stigen bredvid Utla (men Lars sprang såklart över bron, fram och tillbaka).

Vettisfossen i Utladalen

Snart var vi framme vid vattenfallet. Det var inbäddat i grönska och hade jag kunnat ta mig över till andra sidan hade jag haft fantastiska Sagan-om-ringen-liknande bilder att visa här.

Men nu har jag inte det. Det var ett otroligt vackert vattenfall. Vattnet såg nästan ut att hänga i luften på vägen ner. Hela 275 meter föll det. Riktigt, riktigt fin plats. Och självklart passade vi på att dricka vatten när vi ändå pausade – och hade tillgång till denna ofantliga mängd rena, fina vatten.

Tillbakavägen till parkeringen gick betydligt snabbare. Dels fotade vi mindre och dels ville vi hinna köra uppför serpentinvägen innan det blev mörkt. Vi bestämde oss nämligen för att tälta vid sjön Tyin, där vi gått förbi tidigare under dagen. På grund av att vi inte kunde sova inne i Utladalen som vi planerat.

Sammanfattning av vandringen i Utladalen

Vi var tillbaka vid bilen ganska exakt 6 timmar efter att vi gick därifrån. Enligt den information vi sett borde vi ha gått totalt 11 kilometer. Men med tanke på att underlaget var väldigt lättgått en stor del av vägen, och att jag gick runt 26.000 steg på denna tur, så tror vi att det var betydligt längre.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var en helt otrolig upplevelse. Och den vackraste vandring jag någonsin gjort. Det går verkligen inte att beskriva varken i ord eller bild. Utladalen måste upplevas.

Och så några bra länkar

För det första vill jag dela information om Vettisfossen från Store norske leksikon.

Ska man vandra i Norge är webbsidan UT.no den absolut bästa att använda sig av när man planerar. OBS! De förväntade tider en tur ska ta enligt angivelserna hos UT.no är väääldigt snålt tilltagna. Detsamma gäller deras app (som för övrigt är ovärderlig). Om du vill vandra lite längre i Utladalen finns flera olika turer (även några flerdagsturer) i appen. Sök på Utladalen.

Fler inlägg från Norge-resan

• Sammanfattning – och själva resan (kommer snart)
• Fondsbu-Kvitevatnet – Jotunheimen dag 1
• Kvitevatnet – Koldedalsvatnet- Jotunheimen dag 2
• Koldedøla-Fondsbu – Jotunheimen dag 3
• Utladalen och Vettisfossen
• Övernattning vid Trysilelva (kommer snart)

Inlägget Utladalen och Vettisfossen – Jotunheimen dök först upp på Hemomkringvandring.

Sista morgonen i Funäsfjällen valde jag att stiga upp medan de andra sov. På grund av att jag ville ta en närmare titt på Anderssjöåfallet åkte jag till Tänndalen, 14 kilometer från Fjällkällan där vi bodde. Och eftersom Balder är en väldigt aktiv hund fick han göra mig sällskap.

Stigen utgår från naturrastplatsen

Strax efter att jag hade passerat Tänndalen på väg 86 började jag hålla ögonen öppna efter naturrastplatsen som skulle ligga på höger sida. Redan första dagen vi var uppe passerade vi den när vi skulle upp till Svansjökläppen, så jag hade ändå lite koll. Parkeringen var stor och rymlig – i alla fall när man kommer dit tidigt på morgonen som jag gjorde. Så fort jag öppnade bildörren möttes jag av dånet från vattenfallet.

Tydliga skyltar visar vägen till leden som följer ån och vattenfallet. Vid fallets fot finns vindskydd och fler bord för dem som vill ta en fika- eller matpaus i fint vattenstänk. Just denna morgon stod även ett tält uppslaget precis intill vattnet.

Uppför trappan längs Anderssjöåfallet

Dessutom befann jag mig vid foten av en trappa som följer ån upp på berget. I själva verket är det en riktigt lång trappa som består av hela 303 steg. Jag och Balder började ivrigt ta oss uppåt. Både vid plattformarna och däremellan stannade vi med jämna mellanrum. För min del var det mest för att beundra utsikten. Balder tyckte nog mest att det var skönt att slippa gå i den otäcka trappan. Och för att det var roligt att plaska i vattnet.

Vyerna förändrades hela tiden. Vilket även karaktären på Anderssjöåfallet gjorde. Jag älskade verkligen att gå här. Ljudet från det forsande vattnet, grönskan, alla små fall längs vägen, bergen i bakgrunden. Dessutom fanns möjlighet att gå ner till vattnet – och även ut i det via stenar – på flera ställen. Helt fantastiskt att kunna stå torrskodd mitt ute i ån. Och jag förundrades över att vattenfallet bara fortsatte – trots flera hundra meters vandring uppåt.

Från vattenfall mot fjäll

När vi kom fram till bron fanns flera vägval att göra, beroende på hur lång eller krävande tur man ville göra. Vi sa hejdå till Anderssjöåfallet och svängde höger, längs det turförslag som jag sett hos Funäsfjällen (se längre ner).

Därefter går leden längs en smal väg och mellan träden skymtar grönklädda berg fram. Lugnet omgav oss och det var otroligt vackert denna soliga dag (vår enda soliga dag faktiskt).

På min vänstra sida öppnade sig heden och i fjärran såg jag snöklädda fjälltoppar. Dessutom fanns där otaliga tjärnar och sjöar. Och efter bara en kort stund insåg jag att jag hellre ville gå dit än följa den tänkta rutten. Alltså svängde jag helt sonika av. Fjälluften fyllde mina lungor och jag gick med lättare steg än på länge.

Sedan fick vi en helt ljuvlig stund

Frihetskänslan var total när jag inte hade ett bestämt mål att gå mot. Och inte heller någon särskild tid att passa (även att jag behövde vara hemma runt lunchtid). Balder och jag njöt båda av omgivningen. När han drog mot en tjärn en bit från stigen ryckte jag bara på axlarna och följde med honom.

Efter att han tagit sig några uppfriskande bad insåg jag att han faktiskt visat mig den perfekta platsen att rasta på. Trots att vi var nära stigen var vi dolda i en slänt. Dessutom satt vi i lä för den starka vinden, med solen rakt på oss. Dock var det bara 13 grader, så det var inte heller för varmt. Här stannade vi och njöt länge.

Helt fantastiskt att stanna upp och bara vara. Jag hittade en massa vackra blommor (Kung Karls spira, fjällgentiania, slåtterblomma och ett flertal orkidéer). Och Balder badade flera gånger, och hann även äta sin lunch som jag spred ut åt honom inom linans räckhåll så han kunde gå runt och knapra.

Till slut kände jag ändå att det var bäst att vi reste på oss och började gå tillbaka ner mot bilen på Anderssjöåfallets naturparkering. Men vi gick i ett ostressat tempo och jag njöt verkligen av varje stund uppe på heden.

Nervägen går genom fjällbjörkskog

Efter att vi vänt följde vi samma stigar och små vägar tillbaka mot Anderssjöåfallets naturparkering. Men istället för att gå nerför alla trappor (och möta alla som var på väg upp) gick vi stigen ner mot parkeringen genom ljuvligt grönskade fjällbjörkskog.

Denna tur, även utan vår utflykt ut på fjällheden, är en som jag verkligen rekommenderar till alla som någon gång befinner sig i området. Och den passar både gammal och ung.

Och så lite länkar

Till sist kan jag tipsa om en av Funäsfjällens guldturer (länk) som jag gick delar av denna dag. Den kallas kort och gott Anderssjöåfallet, har nummer 558 och är 6 km lång. Dessutom tycker jag att en länk till Tänndalens webbsida är på sin plats. Och såklart mitt eget inlägg om Anderssjöåfallet vid tre olika årstider.

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen?

Här hittar du alla mina blogginlägg från Härjedalen

Inlägget Anderssjöåfallet, Tänndalen – utflyktstips dök först upp på Hemomkringvandring.

Vid några tillfällen hade jag sett fantastiska vattenfallsbilder från Skäktefallet (också kallat Brudslöjan) i mitt instagramflöde. De bilderna gjorde mig riktigt nyfiken eftersom vi är förtjusta i vattenfall, så jag kände att detta skulle kunna vara ett perfekt utflyktsmål för hela familjen.

Vackra Skäktefallet (Brudslöjan)

I lördags bar det av, men vi vuxna fick åka själva eftersom tonåringarna i sista sekunden bestämde sig för att stanna hemma. Bilfärden till Halleberg gick smidigt och tog oss strax över en timme. Från parkeringen var det bara några hundra meter längs en lättpromenerad skogsväg fram till Skäktefallet. Marken runt oss var täckt av höstlöv i alla färger, och framför oss såg vi den mäktiga bergväggen som bäcken kastar sig ut över i det vackra vattenfallet.

En liten bit från vattenfallets fot, med fin utsikt mot fallet, finns två bord med bänkar och jag har svårt att tänka mig en bättre plats för en picknick med familjen. Alldeles bredvid finns en bro som leder över bäcken. Tack vare den kan man gå en rundslinga parkering-vattenfall-parkering. Jag skulle gissa på att den är max 800 meter att gå.

Självklart var vårt mål först och främst att få att se och njuta av vattenfallet, men alla som följt bloggen ett tag vet nog att både jag och min sambo även tycker om att fotografera. När vi kom dit var en barnfamilj på plats, så då fick vi uppföra oss ordentligt och hålla oss på behörigt avstånd från vattenfallet, men så snart de gick vidare började min sambo gå ut på de hala klippblocken, och även att klättra uppåt i fallet, trots mina högljudda invändningar.

Tack och lov kom han ner helskinnad efter sina små utflykter. Berget som vattnet kastar sig utför är brant. Dånet från vattenfallet omgav oss och jag hade svårt att ens höra min egen röst. Vatten yrde i luften och kläderna var lika blöta som efter en regnskur. Trots gråvädret var Skäktefallet oerhört vackert och jag kan förstå varför det ibland kallas för Brudslöjan. När men tittade på vattnet från sidan gav alla de små fallen samma böljande intryck som en brudslöja. Jag såg för min inre syn hur ofantligt vackert detta vattenfall måste vara när vattnet stelnat i ett ishölje. Eller när det forsar fram i vårgrönskan. Denna plats måste vi helt enkelt besöka fler gånger – det var vi överens om.

Byklevsfallet

Så sent som samma morgon som vi åkte till vattenfallet fick jag reda på att det fanns ytterligare ett fall i området, Byklevsfallet. Visserligen hade vi redan spenderat någon timme vid Skäktefallet, men när det inte är mer än 7 kilometer till nästa vattenfall vore det dumt att inte göra en avstickare dit också. Byklevsfallet ligger alldeles intill bilvägen på grannberget Hunneberg och det var lätt att hitta dit.

Jag tror att vi lyckades komma dit exakt rätt dag för att att få se årets vackraste höstfäger runt Byklevsfallet. Det var inte långt att gå, men inte så tillgängligt om man ville komma närmare än att stå på vägbron och titta. Vi följde en smal, hal stig längs åns kant och förundrades av de vackra träden och vattnet som föll nerför flera fall i bakgrunden.

Fallhöjden ska vara ungefär 25 meter, men det är svårt att fånga med en mobilkamera Vi stannade inte lika länge vid detta fall, men vi fick med oss många skratt och fina minnen även härifrån. Med största sannolikhet kommer vi att besöka båda fallen, och även fler intressanta platser i närheten, inom några månader.

För dig som vill veta mer om Skäktefallet och Byklevsfallet

Skäktefallet, som också kallas Brudslöjan, ligger i Vänersborgs kommun, Västra Götalands län. Här kan du ta fram en vägbeskrivning till Skäktefallet från valfri punkt)

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet Halle- Hunnebergs platåer där båda vattenfallen finns

Pinsamt nog fick jag från en av mina följare på Instagram i efterhand reda på att vattenfallen Skäktefallet och Byklevsfallet ligger i en Ekopark – Halleberg och Hunneberg (se länk). Där finns en mängd sevärdheter som vi helt missade när vi var där.

Länkar till några andra inlägg om vattenfall

• Stalpets vattenfall, Aneby
• Vattenfallsdusch på hemmaplan, Ale
• Slereboåns dalgång, Risveden
• Målsånnaleden – Stalpets vattenfall – fallosstenen, Aneby
• Utflykt till Hassafall, Jönköping
• Utladalen och Vettisfossen – Jotunheimen
• Favorit i repris – Slereboån i Risveden
• Husebyleden och bokskogen Uggletofta, Orust

[instagram-feed feed=10]

Inlägget Vattenfall x 2 – Skäktefallet och Byklevsfallet dök först upp på Hemomkringvandring.

Risveden med sina 11 naturreservat är verkligen en pärla. Idag besökte vi det lilla reservatet Bergsjön som gränsar till Slereboåns dalgång som vi redan hunnit besöka två gånger. Tanken var att vi skulle ta en träningstur i lite högre tempo – men så blev det inte riktigt.

Som tidigare körde vi till parkeringen i Röserna. Drygt 100 meter in på leden i Slereboåns dalgång tog vi av på stigen mot Bergsjön. Den första biten av leden är rejält kuperad. Skogen ger en stark känsla av vildmark och orördhet och det var en fröjd att gå där. Man ska kunna se linneor längs stigen, men idag såg jag enbart skogsbingel där.

När vi kommit uppför de första branterna ledde stigen oss genom en underbar skog där marken var helt klädd i blåbärsris. På ett ställe såg vi ett rådjur skutta i branten. Mellan 800 och 900 meter från parkeringen delar sig stigen och man kan välja att gå till Bergsjön mot norr eller mot söder. Vi valde att gå medsols, och svängde alltså vänster mot norra stigen – som fortsatte gå genom kuperad terräng.

Efter att ha passerat ett lite våtare område fullt av odon kom vi upp på ett berg med knotiga tallar. Bergsjön skymtade mellan grenarna och det var lätt att förstå hur den fått sitt namn. På den sida vi kom in stupade berget nämligen brant ner mot den lilla skogssjön.

Det var svårt att hålla träningstempo när vi kom upp hit. Inte för att det var svårgått på något sätt, utan på grund av naturens skönhet där vi gick längs stigen på berget. Vi kunde inte låta bli att stanna och beundra utsikten gång på gång.

I de brantaste partierna finns trappor för att underlätta. Efter trapporna var det vacker blandskog med gräs runt stigen. Vi hittade en perfekt liten badklippa så både min sambo och en av hundarna passade på att ta sig ett litet uppfriskande bad i Bergsjön. Själv är jag inte riktigt lika förtjust i att bada i kalla sjöar…

Efter pausen rundade vi den vackra lilla sjön och gick i blandad terräng som bjöd på mängder av blåbär, blandskog och orörd barrskog innan vi kom tillbaka till korsningen där vi tidigare valde att gå mot norr. Totalt hade vi då bara gått 3,2 kilometer, så vi bestämde oss för att inte gå tillbaka till parkeringen redan där, utan försöka bygga på rundan lite.

Hittills har slingorna i naturreservaten i Risveden varit märkta med blå markeringar. På sina ställen har vi dock även sett markeringar i gul-orange och börjar misstänka att det är en stig som leder över hela norra delen av Risveden. Hur som helst så valde vi att följa den från korsningen i förhoppning att komma bort till vattenfallen i naturreservatet Slereboåns dalgång. Nu försvann ledmarkeringarna efter ett tag, men vi lirkade oss på olika stigar fram till vattenfallet där Lars passade på att dricka lite vatten.

Från vattenfallet är det 1,6 kilometer till parkeringen (vet vi eftersom vi mätt tidigare). Den sträckan gick väldigt snabbt att gå. Dels för att vi ”kan” vägen och dels för att det började regna när vi hade några hundra meter kvar till bilen. Hur som helst var vi väldigt nöjda med vår tur som blev knappt 8 kilometer. Den bjöd på mycket många olika naturtyper – den ena vackrare än den andra.

Risveden är otroligt fint och känslan av vildmark förvånansvärt stor med tanke på att området bara ligger 4 mil från Göteborg. Det enda reservatet hittills där vi saknat vildmarkskänslan är ironiskt nog i just det reservat som heter ”Risvedens vildmark”.

För dig som vill veta mer om Bergsjön och Risveden

Så här hittar du hit: Reservatet ligger i Ale kommun 5 km norr om Skepplanda. Infart finns vid Röserna utefter vägen mot Kvarnabo.

Länkar:
Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden

Inlägget Liten tur till Bergsjön, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

För två veckor sedan besökte vi Slereboån (naturreservatet Slereboåns dalgång) för första gången. Jag älskar att utforska nya platser – men lika mycket att återvända till ställen jag tycker om. Ännu roligare blir det om jag dessutom får visa dem för människor jag tycker om.

Eftersom vi tyckte att vattenfallet ovanför Slereboån var fint och mysigt, och att sträckan på 1,6 kilometer borde vara överkomlig för både yngre och äldre, bestämde vi oss för att fråga våra barn och min sambos föräldrar om de ville följa med oss dit. Och det ville de.

När vi har med oss personer som inte är lika vana som vi vid att vara ute, eller som av olika anledningar inte kan gå lika snabbt eller långt som vi, tycker jag att det är skönt att känna till området i förväg. Dels vet man vad man som är sevärt och dels vet man hur långt det är till olika punkter – och även hur terrängen ser ut.

I ett lugnt tempo så att alla hann med OCH hann njuta av den mossiga dalgången, där ljudet från Slereboån var ständigt närvarande, tog vi oss fram längs stigen ända till vattenfallet. Några i sällskapet valde att stanna vid det nedre fallet på grund av att terrängen var lite oländig sista biten. Men vi som gick hela vägen upp belönades med en fin stund vid det härliga vattenfallet.

Efter en stund gick alla utom jag till de andra och samlades vid vindskyddet som ligger strax nedanför fallet. Själv gjorde jag en extra sväng i gammelskogen för att leta efter den lilla orkidén knärot, men jag hittade den tyvärr inte. När jag kom till vindskyddet hade Lars (min sambo) redan gjort upp eld i eldstaden och var redo att börja grilla korvarna vi haft med.

Att turas om att stå i röken och vända korv, prata, skratta, retas, påminna varandra om minnen från tidigare gemensamma upplevelser, busa med hundarna, fota, fika… allt det är vardagliga saker som ändå blir guldkorn att minnas.

Tillbaka till parkeringen gick vi i samma tempo som på väg ut till vattenfallet. Det gav oss gott om tid att se det som fanns omkring oss förutom mossan och ån; bland annat kantareller, stora blåklockor och trollsmör. När vi skildes åt vid bilarna var vi på gott humör och jag tror att alla som var med håller med om att delad glädje är dubbel glädje!

För dig som vill veta mer om Slereboån och Risveden

Så här hittar du hit: Reservatet ligger i Ale kommun 5 km norr om Skepplanda. Infart finns vid Röserna utefter vägen mot Kvarnabo.

Länkar:
Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet
Länk till min beskrivning av naturreservatet efter mitt första besök

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden

[instagram-feed feed=15]

Inlägget Favorit i repris – Slereboån i Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag begav vi oss till Risveden i norra delen av kommunen (Ale) igen – denna gång för att leta upp vattenfallet i naturreservatet Slereboåns dalgång. Vattenfallet såg vi i foldern om Risveden när vi vandrade och sov över i ett annat av de 11 naturreservat som Risveden består av – Risvedens vildmark – förra veckan.

Syftet med dagens tur var inte att gå en vandringstur. Vi hade sett på kartan att naturreservatet inte var så stort, så vi tänkte oss bara en liten utflykt med fotostopp vid vattenfallet. Det finns en parkering precis där naturreservatets stig börjar, men idag gick det inte att köra ända fram dit på grund av att det utfördes förstärkningsarbeten på bron i Röserna. Vi gav oss iväg i duggregn som snart övergick i spöregn.

Trots att regnet rann ner över oss en stund uppskattade vi stigen som slingrade sig fram i Slereboåns dalgång. Ljudet från ån följde oss där vi gick bland ormbunkar, mossa och gamla nedfallna träd. Känslan av vildmark var mycket starkare än den var i reservatet vi vistades i förra veckan.

Vid ett tillfälle gjorde vi en liten avstickare ner till ån för att fota och insupa känslan. Slereboån rinner fram genom en granskogsklädd dalgång mellan gårdarna Röserna och Svedjan inne i Risveden. Sedan länge är den känd för sin rika flora som tydligt avviker från det typiska i området. Bland annat ska man kunna hitta en av mina favoritorkidéer knärot här såg jag i min bok ”Botaniska besöksmål i Västergötland”. Men i dagens blöta väder hoppade jag över blomletandet. Det gick snabbt för oss att gå den korta sträckan fram till vattenfallet, cirka 1,6 kilometer.

Området är kuperat, men inte stigen som faktiskt är väldigt lätt att gå. Den enda delen där det är lite kuperat är de sista kanske 100-150 meterna upp till fallen i Gäddevadsbäcken strax ovanför platsen där den förenar sig med Slereboån. Att mötas av vattnet som forsade fram bredvid stigen var en härlig känsla. Det första vattenfallet var inte så högt, men fint ändå. Vi visste inte att det fanns fler fall och forsar strax ovanför – men vi insåg det så fort vi rundat nästa krök.

Vid det andra fallet satte jag mig på en sten och bara njöt av ljudet från fallet. Lutade mig mot en trädstam som var det enda som höll mig tillbaka från att falla ner i bäckens nästa fall precis bakom min rygg. Sådana stunder är obeskrivliga och ovärderliga.

Till slut fick vi ändå slita oss och gå nerför backen längs bäcken igen, till bron där bäcken förenar sig med Slereboån. Vi korsade bron och tog en liten paus i vindskyddet. Det var fräscht och fullt sovbart. Där fanns också en grillplats och en informationstavla. Vi befann oss då vid Svedjan. Det kan vara bra att veta att man enbart får elda i färdiga eldstäder inom naturreservatet.

Det är möjligt att via stigar ta sig vidare till de närmast liggande naturreservaten inom Risveden (vi såg skyltar både till Bergsjön och Färdsleskogen som är två av dem). Men vi valde att gå samma väg tillbaka. Över ängen på andra sidan ån och genom skogen tillbaka till parkeringen. Totalt blev det bara en promenad på 3,2 kilometer (plus det vi gick från den ordinarie parkeringen och till/från platsen där vi fick parkera just idag då bron lagades). Väldigt kort för oss, men vi kände oss rika på upplevelser ändå och kommer definitivt att återvända inom kort.

För dig som vill veta mer om naturreservatet Slereboåns dalgång

Så här hittar du hit: Reservatet ligger i Ale kommun 5 km norr om Skepplanda. Infart finns vid Röserna utefter vägen mot Kvarnabo.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden

Inlägget Slereboåns dalgång, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag är en riktig badkruka – på allvar – så hade någon sagt så sent som för en vecka sedan att jag skulle ta en vattenfallsdusch hade jag förmodligen skrattat personen rakt i ansiktet.

Idag sken solen från en klarblå himmel, men enligt SMHI i skulle det bli molnigt fram på dagen så vi bestämde oss för att passa på att gå upp till min favoritsjö innan dess, lite mer än en kilometer hemifrån, och bada och sola lite.

I vanliga fall undviker jag att bada utomhus, men i den värme vi haft de senaste dagarna sökte sig till och med den här badkrukan ner i vattnet. Vi hade lagt beslag på en hel udde med underbara klipphällar. Eller lagt beslag på.. vi såg inte en enda människa runt sjön. Det var underbart att i lugn och ro ömsom simma, ömsom sola, ömsom busa med hundarna och ömsom fota blommor.

Efter två och en halv timmar bestämde vi för att vända hemåt. Lars föreslog att vi skulle gå förbi vattenfallet på väg hem – han ville nämligen se om man kunde duscha där.

Det tar inte många minuter att gå mellan sjön och vattenfallet och Lars konstaterade snabbt att det gick alldeles utmärkt att ta en vattenfallsdusch i vårt ”hemmavattenfall”. Dessutom påstod han att vattnet var varmt och skönt. Och att strålarna kändes som massagestrålar.

Jag kunde inte motstå frestelsen att pröva vårt naturspa jag med. Till min förvåning var vattnet inte alls kallt. Och det var en härligt uppfriskande upplevelse att pröva på vattenfallsdusch. Ärligt talat kunde jag inte sluta le på hela vägen hem – och det är inte otroligt att det snart blir ett litet ”dopp” i vattenfallet igen.

Dagens utflykt blev inte någon lång vandring – vi var som längst knappt 2 kilometer hemifrån, men det var i alla fall en hemomkringvandring då vi utforskade det nya vi har runt knuten. Och den gav oss många härliga sommarminnen att bära med oss i höst och vinter!

Inlägget Vattenfallsdusch – på hemmaplan dök först upp på Hemomkringvandring.