Trots att jag varit på Tjörnekalv (också kallad Kalven) två gånger tidigare bjöd den lilla ön på nya upptäckter igår. Både några jättegrytor och en ”ny” rundslinga.

Nygammal plats för mig

Att man redan har varit på en plats betyder inte att man är färdig med den. Tvärtom finns det alltid mer att utforska, upptäcka och uppleva. För mig är det är ett grundläggande tankesätt, och även det som för mig symboliserar hemomkringvandring. Sedan jag flyttade till Tjörn i månadsskiftet augusti/september hade jag hunnit besöka ön Tjörnekalv två gånger – varav en gång i mörker.

Jakten på jättegrytor

Igår, på mitt tredje besök på ön Tjörnekalv fick jag sällskap av Rebecka Sundahl. Ett av mina mål var att försöka hitta de jättegrytor som jag hade läst om. De skulle finnas på södra delen av ön, och jag hade redan vid ett tidigare besök sett skylten ”Jättehôlera”.

Efter att ha gått rakt fram från färjan svängde vi höger in på markerad grässtig, och strax före badplatsen Gröne Viga följde vi skylt som ledde oss mot klippor och hav.

Till min glädje hittade vi jättegrytorna. Det fanns flera stycken, i olika storlekar. Men det var nära att vi missade dem eftersom jag först lurade med mig Rebecka på klättring på hala klippor åt helt fel håll.

Är de mystiska pinnarna en led?

Eftersom det inte finns några stigar på de kartappar vi tittat på hade jag räknat med att vi skulle behöva vända och gå samma stigar tillbaka. Men så var de inte. När vi kryssade runt bland jättegrytorna upptäckte Rebecka nämligen några mystiska pinnar som stod lite här och var. Nyfiket följde vi dem genom terrängen. Bitvis var det en stig att följa, men bitvis kände vi oss skeptiska till om tanken verkligen var att man skulle gå just där.

Jag gillar verkligen att gå på stigar så här, när jag inte vet exakt vart de för mig – eller om de ens kommer att leda någonstans. Hur som helst visade det sig att det blev en rundslinga som ledde oss tillbaka till bygatan. Observera att terrängen inte var helt lätt att gå i, särskilt inte när klipporna va blöta.

Led märkt med nyckelpigor

Därefter gick vi genom byn och följde stigen norrut mot Lillekalv. Den leden är markerad med söta nyckelpigor, och här hade jag gått tidigare. Längs vägen passade vi på att stanna och fika, eftersom vi då befann oss på läsidan av ön.

Tack vare att jag gått här tidigare kunde jag leda oss fram till en av badplatserna (Vadviken) och sedan gick vi i den vackra passagen mellan bergen på vår väg tillbaka mot Storekalv.

Upp på Klonken – hela 57 meter hög

När vi kom tillbaka till Storkalv upptäckte vi till vår glädje hade vi tid kvar innan färjan skulle komma. Så vi passade även på att gå upp till öns högsta punkt, Klonken. Även denna avstickare var ny för mig, precis som jättegrytorna hade varit. Stigen dit var välmarkerad (stolpar med vit topp), men slipprig och inget för den som vill gå på lätt underlag.

När vi kom upp på toppen höll vi på att blåsa omkull, och sikten var just igår rätt begränsad på grund av dimman. Men något som liknade Ronja-tjut (om än något försiktiga) kom över våra läppar när vi nådde toppen, för här kände man sig fri. Och man kunde ana vilken storslagen utsikt som platsen bjuder på vid klart väder.

Sammanfattning av turen

Medan vi väntade på färjan var vi överens om att det fanns många platser på denna ö som man skulle vilja se igen. Bland annat skulle jag vilja komma tillbaka och leta efter fler jättegrytor (det ska finnas ett 20-tal). Men då gärna när underlaget är lite torrare. Turen vi gick var cirka 9 kilometer.

Och så fakta och några länkar

• Tjörnekalvs egen webbsida
• Färjans tidtabell linje 361 (länk till Västtrafik)
• Blogginlägg från mina tidigare turer på Tjörnekalv
• Rebeckas inspirerande Instagramkonto med utflyktstips

[instagram-feed feed=29]

Inlägget Jättegrytor på Tjörnekalv dök först upp på Hemomkringvandring.

”Det är många som har önskat en bra led från Mollösund centrala samhälle till vindkraftverket Molly på Tången. Nästan lika många har gått bet – för det är en svår terräng att ta sig fram i. Men nu finns en led utstakad, och den börjar här!” Så står det på skyltarna vid ledens start- och slutpunkt.

Var börjar leden?

Leden börjar vid Fiskargumman, precis ovanför kyrkan i Mollösund. Det går en stig tvärs över gatan från kyrkan sett. Om du kommer hit under högsäsong behöver du förmodligen parkera bilen vid den första parkeringen, men under den lugnare säsongen finns betalparkering även vid kyrkan.

När du gått hela leden är du framme vid vindkraftverket Molly, som står uppe på Tången, och syns vida omkring. Det går givetvis även att börja där och sluta vid samhället.

Exempel på blå markeringar

Leden är markerad med täta mellanrum, och ganska lätt att följa. Dels är blå prickar målade på marken, men dessutom hänger det blå träklossar i träden här och var.

Vid ledens start i Mollösund, och vid målet, finns informationstavlor.

Hur är terrängen?

Största delen av leden går över klippor. Området är väldigt kuperat. Det finns många små raviner som kan vara besvärliga att själv hitta en väg runt, så jag är tacksam att man gjort en led att följa. På några ställen (som var extra menisk-ovänliga) finns rep till hjälp.

Men det som är genomgående är att det är oerhört vackert – förutsatt att man gillar hav och klippor. Vindkraftverk tycker jag förstör naturbilden, men i och med att den är slutpunkt på leden får man leva med att den finns där tänker jag.

Förutom klipporna passerar man många små fina vattendrag, och en kort passage med lövskog. Därinne råkade jag skrämma ett rådjur när jag gick igår.

Gör det till en rundslinga

Sedan tidigare finns en gammal led som är märkt med röda prickar som utgår från badplatsen i Mollösund. Även den passerar vindkraftverket Molly. Den har jag gått tidigare, så jag tänkte att jag skulle göra en rundslinga istället för att gå samma led tillbaka. Man kan också gå längs vägen åt ena hållet om man vill ta sig fram lite snabbare.

De röda markeringarna är väldigt urblekta, och ibland svåra att se, men den går närmare havet än Gumman till Molly-leden. Dessutom fortsätter den längs havet även bortanför vindkraftverket om man vill ta sig längre från samhället.

Det är en ren njutning att gå här tycker jag (även om inte min menisk höll med riktigt). Vyerna är storslagna och man får verkligen mycket natur för relativt liten insats.

Trots att det var en fin och solig eftermiddag mötte jag inte en människa längs leden. De enda jag såg roade sig vid badplatsen.

Bara-vara-tid på klipporna

Eftersom jag skulle hämta min tonåring efter sommarjobbet klockan 22 hade jag en massa tid kvar när jag gått rundan (blå och röd led) på ungefär två och en halv timmar.

Så jag tog fram min stol, satte mig uppe på en klippa och bara njöt i ytterligare två timmar. Fikade, läste, lät solens kvällsstrålar värma mig. Det är fantastiskt så snabbt man kan tanka energi ute i naturen.

Slutligen fakta och länkar

Leden går i, och strax utanför, Mollösund på Orust. Leden är 1,8 kilometer, på många ställen i kuperad, ganska krävande, terräng. Några passager är lite svårare, men där finns rep till hjälp. Observera att det inte är någon rundslinga, men se lite högre upp i inlägget om du vill ha idéer till lösning.

Föreningen Mollösund ansvarar för leden, och dem når man bland annat via Facebook-gruppen ”Det händer på Mollösund”. Om man vill stödja föreningen och utvecklingen av leden kan man swisha till 123-131 36 75.

Jag har vid två tidigare tillfällen gått röda-prickar-leden från samhället mot vindkraftverket, och en gång i motsatt riktning. Dock har jag hittills inte lyckats gå helt rätt någon av gångerna. Här kan du läsa om mitt första försök.

Inlägget Leden ”Gumman till Molly”, Mollösund dök först upp på Hemomkringvandring.

Den underbart vilda ön Härmanö kan jag vandra på hur många gånger som helst utan att bli klar. Igår gick jag för första gången till Nordmannevikarna och till Stenvik.

Tillbaka på favoritön

I vanliga fall planerar jag mina turer i god tid, men igår blev det en helt improviserad tur. Eftersom jag inte planerat i förväg hann jag inte ut med morgonfärjan, men vid lunchtid var både jag och Balder med.

Turen med färjan (Tuvesvik på Orust till Gullholmen, se tidtabell hos Västtrafik) tar knappt 5 minuter. För mig är det alldeles lagom för att lämna ”vardagen” bakom mig och gå in i frihetsläget.

Söderut längs tillgänglig runda

Det var en grå dag, men precis när vi steg av färjan såg vi dagens första solstrålar. Balder var ivrig att ge sig iväg, så vi började med att gå huvudvägen söderut. Vid Höpallen svängde vi in på den mindre vägen, även den en del av den tillgängliga slinga som finns på ön.

Avstickare mot Nordmannevikarna

Från vägen är alla leder tydligt skyltade. När jag kom till skylten ”Nordmannevikarna” och dubbelkollade på kartan såg jag att detta var en avstickare som jag hade planerat att göra. Enligt skylten skulle det bara vara 600 meter att gå (och sedan samma väg tillbaka).

Först korsar man en strandäng innan man går på spång en kort passage mellan några klippor. Därefter öppnar sig landskapet och det är bara klippor och hav. Trots att det egentligen var en lugn dag, med lite vind, slog vågorna mot klipporna.

Härlig plats att spendera tid på

Härute spenderade vi ungefär en halvtimme på att gå, klättra, hoppa, krypa och åka på rumpan. Allt för att försöka komma så nära vattnet som möjligt, och för att kunna se Nordmannevikarna ur alla tänkbara vinklar. Det här var en riktigt härlig, och lagom avskild, plats.

Vidare söderut

Så snart vi var tillbaka på den tillgängliga leden fortsatte vi söderut längs vägen. Vid Myren svängde vi höger där det är skyltat ”Härmanö Huvud”. Den här stigen har jag gått många gånger, för jag älskar verkligen just Härmanö Huvud. Men igår svängde jag av mot Stenvik efter bara några hundra meter istället för att fortsätta rakt fram.

Mot Stenvik (runt Skålldalen)

Stigen mot Stenvik är skyltad, och enligt skylten är det bara 800 meter fram till viken. Nu måste jag poängtera att även att avstånden låter korta så tar det tid att gå härute. Det är inte något plant underlag man tar sig fram på, utan det är till stor del klippor och ljunghed. För att hitta följer man orange markeringar direkt på klipporna eller på stenar.

Landskapet är otroligt häftigt där man går i ett omväxlande landskap. Ibland ser man långt över ön och det ser ofattbart otillgängligt ut. I ravinen som skär genom hela området växer täta buskar, så jag är så glad att det faktiskt finns en stig som gör det enkelt att ta sig fram. Så man slipper leta väg själv om man inte nödvändigtvis vill.

Balansträning i Stenvik

Till slut var vi framme vid Stenvik. Jag är lite osäker på om det heter Stenvik på grund av den hög med sten som ligger uppe på klippan. Eller om viken fått sitt namn av alls sten som man får balansera på nere i ravinen innan man klättrar uppför berget på andra sidan.

Lite balansträning var det i alla fall att ta sig över detta stenfält. Till och med för Balder, men det van nog för att de var hala och slippriga. Själv gick jag med dubbade skor som vanligt (från Icebug såklart).

Genom Skålldalen och uppåt

Sedan följde ganska enkel vandring uppe på bergen och genom Skålldalen. Det är alltså en rundslinga som man följer när man går till Stenvik, man behöver inte gå samma väg fram och tillbaka. När vi kom fram till korsningen nere i Skolldalen valde jag att gå en liten bit mot Härmanö Huvud-hållet, trots att jag tyvärr inte skulle ha tid att gå ända fram.

Vid det här laget var jag ganska hungrig så jag bestämde mig för att stanna på första bästa plats där jag hade utsikt mot havet och äta lite. Det blev vid ett av alla rösen man passerar längs lederna ute på Härmanö.

Här blev det matpaus för mig, och tuggbenspaus för Balder. Han blev både förvånad och lycklig över att jag plockade fram sådana godsaker ur hans egen väska. Medan han låg och gnagde åt jag mig mätt samtidigt som jag njöt av utsikten.

Mot färjan – i solnedgång

Sedan var det redan dags att bege sig norrut igen, för att hinna med färjan. Om vi hade missat den hade det inte varit någon katastrof, för jag hade med mig pannlampa. Men det är inte den optimala terrängen att gå runt i när det är mörkt, och det var nästan två timmar till nästa färja.

Eftersom de sista kilometrarna går på grusväg kunde vi hålla ett lite högre tempo, så vi kom fram med en kvarts marginal. Då passade vi på att gå upp till lotsutkiken för att eventuellt få se lite solnedgång. Och det fick vi.

Dessutom exploderade himlen i färg medan vi åkte på färjan den korta turen över till Tuvesvik på Orust. Det var en otroligt intensiv solnedgång. Men kort – för när jag satte mig i bilen var alla färger borta. Därför är jag extra tacksam att jag fick uppleva den.

Sammanfattning

Förra året upptäckte jag Djupvik (se tidigare inlägg), strax innanför Kalvhagen, och den är fortfarande lite av en favorit. Nordmannevikarna passar perfekt som utflyktsmål, för här kan man spendera timmar på klipporna och strandängarna. Jag är också glad att jag tog svängen förbi Stenvik. Det gav mig möjligheten att se mer av Skålldalen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att Härmanö är för stort för att bara besöka en dag. Här vill man har massor av tid, men det är tyvärr inte tillåtet att övernatta (tälta, hammock osv) utan man får i så fall hyra rum eller stuga.

Nyfiken på Härmanö?

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket finns två andra turer på Härmanö beskrivna. De har nummer 29 och 30 i boken. Dessutom kan du se Härmanö (dock inte just Nordmannevikarna och Stenvik) andra årstider i mina blogginlägg.

Inlägget Nordmannevikarna och Stenvik, Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom våra vänner Yvonne och Peter driver turismverksamhet (Pevon Ecoturism) är det svårt att hitta lediga datum för gemensamma aktiviteter. Därför bokade jag och min sambo in den här helgen för ett härligt utedygn med dem redan i våras.

I vanliga fall brukar jag strosa fram, och att lägga mycket tid på varje plats jag besöker. Men den här gången ville jag ta vara på tiden och ge våra vänner ett utedygn med så många fina intryck som möjligt. Därför hade jag planerat in tre olika turer.

Härön (grön + blå led)

Precis som alla fredagar slutade jag jobba tidigt, och då väntade de övriga på mig på parkeringen. Därifrån åkte vi till Kyrkesund där vi parkerade och gick den korta promenaden till färjan i duggregn. Eftersom överfarten bara tar runt 2-3 minuter så vi var snart framme.

Norra stigen på höstigt Härön

Efter en kort promenad genom samhället följde vi den norra stigen (markerad med grönt, och den är även den av Kuststigens rundslingor) mot Ängen. Runt oss skiftade naturen till höstens färgglada kostym och vi konstaterade att naturen var lika vacker i regn.

När vi gått tre kilometer, i lite högre tempo än ”gå, lufsa och utforska-tempo” var vi framme vid den vackra ängen mitt på Härön. Här vek vi av från den gröna leden och gick istället in på den blå leden (i mitt inlägg från slutet av augusti kan du läsa mer om leden).

Blå leden bjöd på hav och klippor

Så fort vi kom ut på den blå leden möttes vi av ett helt annat landskap. Eftersom den leder upp på klipporna fick vi stora vyer ut mot havet.

Medan vinden slet i våra kläder (och mitt hår) gick vi pratande och skrattande i det vackra kustlandskapet. Tack vare att jag gått här för bara några veckor sedan hade jag ganska bra koll, för de övriga var det premiär att gå här.

Som tur var fanns det även platser med lä, så vi unnade oss en fikapaus längs vägen innan vi gick tillbaka mot Ängen.

Vid Ängen passade några av oss på att använda dasset innan vi tog den södra stigen (1,7 km) tillbaka mot hamnen. Återigen blev vi överväldigade av alla höstfärger som omgav oss. Vår tajming var perfekt, och vi hann precis med färjan som gick 3 timmar efter att vi kommit ut till Härön.

Björshuvudet (liten tur och tältning)

Från parkeringen i Kyrkesund hade vi bara en kort bilfärd på 6 kilometer framför oss till startpunkten för vår andra tur under vårt utedygn. Medan vi körde upphörde duggregnet, och himlen såg något ljusare ut. I Halsbäck lämnade vi bilarna och gick ut mot en av mina favoritplatser, Björshuvudet.

Upp med tälten i blåsten

Den starka vinden, och regnet som hängde i luften, inbjöd inte till några längre stopp under den två kilometer långa promenaden. Istället fokuserade vi på att komma fram så att vi skulle hinna få upp tälten, och göra upp eld för matlagning, innan det skulle mörkna. Eftersom jag övernattat här 6 gånger tidigare (och Lars 2) hade vi bra koll på vilka platser som kunde fungera.

Samla ved och göra upp eld för middagen

På grund av att det mörknar snabbt, särskilt molniga dagar, bestämde vi oss för att dela upp oss. Killarna gjort klart ”boplatserna” medan Yvonne och jag gav oss upp i den närliggande skogen för att leta efter brännbart material. Den här gången hade vi tur, för vi hittade ett ställe där man någon gång röjt utan att ta bort riset. Därför var det lätt att göra fina fynd som vi kunde bära (och dra) med oss tillbaka till lägerplatsen.

Lars hade redan gjort upp en liten brasa med hjälp av medburen ved, och nu satte han igång att såga även det vi haft med oss. Efter en stund bad jag att få prova, för det såg så enkelt ut. Och det var det – han kommer nog inte att få ha sin hopfällbara såg ifred i framtiden.

Lyxiga hamburgare och prat vid brasan

Sedan dröjde det inte länge innan vi kunde lägga våra 200-grams hamburgare på det medhavda grillgallret. Våra vänner hade dessutom med både bacon och god ost, så när vi sent omsider fick vår middag blev det en riktig festmåltid.

Resten av kvällen satt vi i brasans sken och njöt av sprakandet, och lugnet från naturen fyllde oss. Varken samtalsämnena eller skratten tog slut, så vi blev sittande länge vid vår lägereld. Men framåt midnatt kände jag mig riktigt trött, vilket ledde till att allihop valde att krypa in i tälten.

Till vår glädje hade vinden mojnat vid det här laget, så det var lugnt och behagligt att lägga sig. Själv somnade jag i stort sett så fort jag la mig i sovsäcken, och nästa dag fick jag höra att det varit likdant för de övriga.

Frukost och mini-topptur

Under natten sov jag oförskämt bra (och varmt), så jag kände mig väldigt utvilad när vi började stiga upp runt klockan 08. Eftersom de övriga är kaffedrickare fick vi givetvis starta dagen med en kaffestund innan vi gick på en liten utflykt.

När man överanattar i naturen tycker jag att det ger en större upplevelse om man även gör något i anslutning till övernattningen. Så jag hade föreslagit att vi skulle gå upp på den lilla toppen Björshuvudet innan vi tog ner tälten. Till min glädje hakade alla på, så vi fick en mysig liten tur redan på morgonen.

Sedan återstod bara att ta ner tälten och att gå tillbaka till bilarna för att åka vidare mot den sista av de tre planerade turerna.

Sundsby (Rådjursstigen, Solklinten och grottorna)

Visserligen var våra vänner redan nöjda med allt de fått se på Tjörn, men som grädden på moset ville jag visa ett favoritställe. Nämligen lite av det som finns längs vandringslederna på Sundsby Säteri. Dit hade vi 15 kilometer att köra på små krokiga vägar.

Kuperat, trånga passager och grottor

Vi gick ut på min favoritled Rådjursstigen (här har jag beskrivit leden mer ingående) som är 3,5 kilometer. Men med de avstickare som vi gjorde gick vi nog 5,5-6 kilometer. Det var så roligt att få visa detta fina område för Peter och Yvonne.

Inte nog med att det finns en massa häftiga passager och grottor, här finns även vackra lövskogar och krumma tallar.

Skogar av olika slag

Dessutom går vandringsleden genom stora lövskogar, över klippor med krumma tallar, och till och med in i en bokskog. Marken är på många platser täckt av blåbärsris.

Korv och bröd med havsutsikt

Vad är en utflykt utan fikapaus? Ingenting alls, skulle jag nog säga. Så efter att vi utforskat grottor, klämt oss igenom otaliga trånga passager och varit uppe vid Solklinten och sett på utsikten, satte vi oss på en klipphäll en bit ifrån leden.

Eftersom både jag och Lars hade med våra kök gick det snabbt att koka goda korvar till vår lunch. Utsikten ut mot havet var magnifik, och även här såg vi hur björkarna längre ner började skifta i gult. Det här blev en fin, god och värdig avslutning på vårt utedygn!

Inlägget Ett fint utedygn på Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

I våras, när jag bestämde mig för att delta i walk-klassen i Icebug Xperience West Coast Trail, kunde jag aldrig ana att det skulle bli så här kul. Nu, några dygn efter tävlingens slut, börjar jag landa och ska försöka summera mina tre tävlingsdagar.

Torsdag

Jag hade bokat rum på Hunnebostrands Vandrarhem, och eftersom buss/båt skulle avgå redan 07.15 på morgonen valde jag att åka upp på torsdagskvällen. Min sambo skjutsade mig (drygt en timmes resa). Vi hämtade ut min nummerlapp, tidtagningsband, tävlings-T-shirt med mera. Kvällen ägnade jag sedan åt att installera mig och ladda mentalt inför de kommande dagarna. Men jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade.

Fredag

Båt från Hunnebostrand till starten

Från Hunnebostrand skulle det gå både buss och båt från södra kajen. Dit var det knappt två kilometer att gå från vandrarhemmet och jag kom fram i god tid. Där fanns ett ”Bus stop” som var markerat med Icebugs färger, en ”guide” och strax kom också två båtar in, prydda med Icebug-flaggor.

Redan på båten kom samtalen igång med dem som satt runt omkring. Stämningen var riktig hög och luften nästan dallrade av förväntan medan vi gjorde den korta båtturen över till Ramsviks Camping och Stugby.

Jag fick en gå-kompis redan före start

I vimlet mellan Icebugs tält träffade jag både min kontaktperson på Icebug, en av min sambos bästa vänner och… en tjej som jag kom att gå hela första etappen med. Anna heter hon och hon kom helt enkelt fram och frågade om jag skulle gå i walk-klass och vilket tempo jag skulle hålla. Min plan var att gå cirka 5 kilometer i timmen, och eftersom det passade henne också bestämde vi oss för att gå tillsammans.

Etapp 1, Ramsvik-Hunnebostrand 22 km

Det var en festlig känsla att vara i startområdet innan run-klassen skulle iväg. Många värmde upp, fotade sina kompisar vid starten och man hörde skratt och prat överallt. Att som vandrare få vara delaktig i den gemenskapen var superhärligt. En kvart efter att de hade sprungit iväg var det vår tur, vi i walk-klassen.

För mig som är van vid att gå ensam, eller med sambon eller någon vän, kändes det lite konstigt från början att vi var så många som stegade iväg. Men ganska snart började klungan tunnas ut, och det dröjde inte länge förrän det var bara Anna och jag.

Depåstopp vid Sotekanalen

Den första sträckan vi gick, från Ramsviks Camping och ner till bron över Sotekanalen, hade jag gått tidigare. Men resten av etappen var ny. När vi korsat bron var det dags för första depåstoppet där vi fick energidryck i våra kåsor, kanelbullar, energibars och bananer. Och när signalen började signalera för broöppning kunde jag inte låta bli att offra en liten stund på att filma. Den är så cool som öppnas åt sidan istället för att öppnas uppåt som de flesta andra broar.

När vi fått oss lite ny energi gav vi oss iväg och gick längs Sotekanalen, genom skog, uppför och nerför små berg. Ibland såg vi andra som vandrade, men stor del av tiden gick vi där bara Anna och jag. Jätteroligt att lära känna en helt ny person så här.

Prat, skratt, skog, vatten och stenhuggarmuseeum

Ibland gick vi ifatt några vandrare, och ibland kom några ifatt oss. Alla var på extremt trevligt humör, och dessutom hade de flesta några peppande ord till sina medtävlande då de passerade. Trots att underlaget bitvis var lite krävande så var det lätt att veta var man skulle gå. Banan var föredömligt snitslad hela vägen.

Vi fick se vackra skogar, en häftig ravin, havet såklart, vackra utsikter, flera depåstationer (tack för all energidryck och annat gott). Och stenhuggarmuséet i Hunnebostrand inte att förglömma. Hade jag inte haft ”tidspress” hade jag definitivt stannat till lite längre här.

Elak fot sänkte vårt tempo

Fram till ungefär 16 kilometer gick Anna och jag i ett riktigt bra tempo, mellan 5 och 5,5 kilometer per timme. Men sedan fick hon ont i foten, riktigt ont, så vi fick sänka farten. Anna sa att jag kunde gå i förväg, men jag ville verkligen inte lämna henne ensam. Vi hade tagit oss så långt tillsammans och skulle ta oss i mål tillsammans.

Uppe på bergen såg vi nu ner mot havet och Hunnebostrand, men underlaget var stenigt och inte så snällt mot hennes onda fot. Men till slut var vi nere på havsnivå och det blev lättare att gå.

Glädjen när vi började höra musiken och ropen från målområdet visste inte några gränser och sista biten gick lätt att gå. Det var otroligt roligt att få gå i mål exakt på samma sekund som min nyfunna vän. Och att dessutom få en kram vid målet av min väninna Sofia som jag vandrat en del med gjorde mig extra glad.

Efter målgång njöt vi av solen och lunchen som Icebug bjöd på, bland glada löpare och vandrare vid kajen.

Fakta om etapp 1

Sträcka: Ramsviks Camping & Stugby – Hunnebostrands centrum
Längd: 23 km enligt min klocka
Tid: 4 timmar 40 minuter och 17 sekunder
Snittfart: 4,9 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 462 m uppstigning, 460 m nedstigning

Lördag

Från Hunnebostrand åkte jag Icebug-buss ända från vandrarhemmet och till färjan som går mot Bohus-Malmön. Men vi som tävlade behövde inte åka med färjan, utan det gick speciella båtar i skytteltrafik från fastlandet och till startområdet.

Etapp 2, Bohus-Malmön – Kungshamn, 30 km

Till min stora glädje hade Annas fot blivit bättre, så hon hade bestämt sig för att vara med även på etapp 2. Men hon skulle bara gå den första milen, den vackraste ute på Bohus-Malmön. Eftersom hon tänkte hålla ett lägre tempo än dagen innan bestämde vi oss för att gå var för sig och höras senare under dagen.

Bekanta ansikten och toaköer

Runt oss dök bekanta ansikten från första tävlingsdagen upp och det var många vi bytte några ord med. Dessutom kom Erik som tävlade i run-klassen förbi och önskade oss lycka till. Innan vi skulle iväg (där vi gick påbyltade i dunjackor i de svala havsvindarna på morgonen) ställde vi oss, som alla andra, i toakön.

Sedan var det dags för organiserad uppvärmning och innan jag visste ordet av skulle vi starta. Jag sa hejdå till Anna, och skyndade sedan iväg tillsammans med övriga som hade tänkt hålla ett lite högre tempo.

Motionstempo, inte njuttempo

Mitt mål för dagen var att försöka hålla runt 6 kilometer i timmen, något jag inte gjort på flera år. Men jag försökte hänga på dem som skyndade iväg och snart var jag röd som en tomat i ansiktet och svettades som en liten gris. Jag kände mig pigg, även om jag säkert såg väldigt plågad ut, där vi gick iväg längs kusten.

Vart vi än gick på Bohus-Malmön var det oerhört vackert. Strandpromenad, sandstränder, badplatser från klippor, små vägar förbi charmiga hus och överallt påminnelser om att man brutit sten här. Jag kommer definitivt att åka tillbaka hit för en” vanlig” upptäcktsfärd i njut-tempo.

Jag hann med färjan till fastlandet

Efter ungefär två timmar hade jag rundat hela Malmön och såg bommen stängas till färjan när jag kom gående nerför backen. Eftersom det fanns en vätskekontroll strax före bommen tänkte jag att ”Jaha, då får jag passa på att pausa lite”. Men när en bil kom körande öppnade de bommen, och jag passade på att slinka ombord.

Min tanke var att om jag hann med den här färjan så hade jag snabbare personer som sällskap än jag skulle haft om jag väntat på nästa färja. Under överfarten luftade jag fötterna, tog på torra strumpor, åt en macka och drack lite. Sedan bar det av uppför backarna.

Ensam långa sträckor

Den här dagen var det många som hade bytt till walk-klass för att spara sina krafter till sista dagen. Dessvärre respekterade många av dem inte att det var just en walk-klass, utan en hel del sprang när det blev lättare passager. Efter färjan hade jag många i sällskap uppför de första branta backarna, men så snart vägen blev mer plan försvann de flesta iväg. Snart gick jag ensam över ljunghedar och genom skogar.

Det var en rätt mäktig känsla att veta att vi var runt 650 startande den här dagen, och ändå kunde jag gå flera kilometer ibland utan att se en enda tävlande. Trots att jag gick ensam höll jag ett ganska bra tempo, i alla fall fram till 17 kilometer.

Kuperat, smygande trötthet och skoskav

De enda jag såg under sådana sträckor var funktionärer som stod vid alla vägövergångar, eller vid vätskekontrollerna. Jag kände mig stark, men insåg att mitt tempo sänktes ganska rejält när jag tog mig upp- och nerför en massa berg.

Vid sista vätskekontrollen (ungefär efter 24 km) var jag nästan tom på energi, så jag beslutade mig för att ge mig själv 10-15 minuter här. Jag drack lite sportdryck, gick på toaletten (lyx), åt banan- och bullbitar. Bytte strumpor.. och.. plåstrade om ena hälen som var helt veckad av en stor blåsa. Ur ryggsäcken trollade jag fram en ölkorv som jag mumsade på när jag inledde min sista sträcka för dagen, 6 km från mål.

Målgång och mött av Anna

Tack vare mitt Compeed på hälen kunde jag ta mig ända fram till målet ganska obehindrat. De sista tre kilometerna av banan var underbart enkla att gå. Man följde där en motionsslinga nerför berget och gick sedan på strandpromenaden in mot Kungshamn. Vid mål stod Anna (som tagit bilen dit när hon var klar på Malmön) och hejade på mig.

Här vid kajen stannade vi någon timme i solen. Vi väntade på hennes kompisar, åt, och pratade. Sedan tog jag Icebug-bussen tillbaka till vandrarhemmet där jag ägnade resten av kvällen åt att vila, pyssla om fötterna och läsa i lugn och ro.

Fakta om etapp 2

Sträcka: Bohus-Malmön – Kungshamn
Längd: 30,5 km enligt min klocka
Tid: 5 timmar 41 minuter och 23 sekunder
Snittfart: 5,3 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 609 m uppstigning, 615 m nedstigning

Söndag

Efter en natt, som gick alldeles för snabbt, vaknade jag och kände mig stel i hela kroppen. Jag började med att se över skavsåret och det såg inte så bra ut. Men jag dolde det med en Compeed som jag säkrade med sporttejp under strumpan. Sedan städade jag ur mitt rum, åt frukost och tog bussen till starten på Smögen.

Etapp 3, Smögen-Ramsvik, 26 km

Den här morgonen var jag riktigt peppad efter gårdagens ”egen-vandring”, men samtidigt lite orolig med tanke på skavsår och stelhet. Före starten pratade jag både med Erik i löparklassen och med Anna, och såklart blev det en massa småprat med andra man mött längs banan de senaste dagarna. Anna ville hålla ett tempo på cirka 4,5 km/h och jag upp emot 6, så vi sa hejdå när vi passerat startlinjen tillsammans.

Genom Smögen och över Smögenbron

Till min stora förvåning svarade kroppen direkt när jag bad den att trycka på lite mer, och jag kunde ganska enkelt hålla hastigheten 6 kilometer per timme.

Visst tappade jag lite tid när jag ville fota allt fint omkring mig, men det fick det vara värt. Det segaste på hela etappen var nog asfaltsbacken upp på, och över, Smögenbron.

Hela området är så makalöst vackert att jag stundtals nästan glömde bort att jag skulle gå i motionstempo. Men många av de boende kom ut och ropade uppmuntrande ord när man passerade, och då kom man ihåg sig…

Nytt vandringssällskap – superpigg 75-åring

Vid den första kontrollen, efter cirka 7 km, såg jag en av de äldre männen som jag träffade på båtfärden till starten. Han hade hållit ett bra tempo hela tävlingen, och ville gärna försöka hänga på honom. När jag såg honom gå iväg innan han ens tömt sin kåsa med sportdryck gjorde jag detsamma.

Runt 8 kilometer in i den sista etappen av Icebug Xperience hann jag ifatt honom. Vi småpratade lite och sedan började vi hjälpas åt och kappdrog resten av loppet. Under resans gång fick jag reda på att han är 75 år, och jag var otroligt imponerad av hans form. Så bra önskar jag att min kropp ska få må när jag är i hans ålder.

Mot Ramsvikslandet

Det dröjde inte länge förrän vi var vid nästa vätskekontroll precis bredvid Sotekanalen. Härifrån skulle vi ha 14 underbart vackra kilometer i ett av mina absoluta favoritområden – Ramsvikslandet. Först gick vi en liten bit av samma skogsvägar som vi gått etapp 1, men sedan svängde vi av på den led jag alltid brukar gå när jag är i området.

I Ramsvikslandets naturreservat, också kallat Klippornas rike, följde vi Kuststigen/Soteleden (här kan du läsa om min första utflykt hit). Det går inte att beskriva hur vidsträckta de rödaktiga hällarna med bohusgranit är. I hjärtat gjorde det ont att bara passera, men jag hade många fina minnen härifrån att se tillbaka på från andra besök.

Sista biten av Icebug Xperience West Coast Trail

Egentligen hade min strategi för den här dagen varit att gå så snabbt jag kunde, för att komma så långt som möjligt innan jag fick ont av skavsåret. Men när vi kommit så här långt insåg jag förvånat att jag inte ens hade känt av foten. Fast tempot gick lite upp och ner ändå, trots att vi försökte peppa varandra.

När vi bara hade någon kilometer kvar ringde min sambo, och när han hörde hur snabbt vi gått försökte han hinna till målet för att ta emot vid målgång. Carl och jag kämpade på för vi visste att nu handlade det bara om någon enstaka kilometer innan vi skulle vara i mål. Sista 200 meterna gick på sandstrand och var enormt tunga, men Carl var en riktig gentleman och väntade in mig så att vi kunde gå över mållinjen tillsammans.

Vi fick våra medaljer och sedan skyndade min nyfunne vän iväg för att ta sig ett dopp i havet. Jag var oerhört tacksam över att ha fått sällskap och hjälp att hålla engagemanget uppe även när energinivåerna i kroppen började sjunka. Själv gick jag till Eriks boende där det blev lite fika och prat med honom och min sambo innan vi skulle åka hemåt.

Fakta om etapp 3, Icebug Xperience

Sträcka: Smögen – Ramsviks Camping & Stugby
Längd: 26,2 km enligt min klocka
Tid: 4 timmar 35 minuter och 55 sekunder
Snittfart: 5,6 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 436 m uppstigning, 429 m nedstigning

Sammanfattning av Icebug Xperience

Jag brukar alltid säga att jag inte är någon tävlingsmänniska, men efter den här helgen får jag nog ta tillbaka det. Ärligt talat kände jag efter den första dagens lite lugnare vandring att jag ville se vad jag verkligen kunde prestera.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var en obeskrivligt rolig upplevelse som jag mer än gärna gör om nästa år. Kanske tillsammans med något gäng, även att man inte behöver gå själva etapperna i grupp. Under Icebug Xperience träffade jag en massa härliga och glada människor och fick bevisa för mig själv att jag kan. Och det är en väldigt skön känsla!

• Här kan du läsa lite om mina förberedelser inför loppet
• Länk till tävlingens officiella sida
• Och på fötterna hade jag såklart mina Rover från Icebug hela loppet!

Inlägget Icebug Xperience West Coast Trail 2022 dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra fredagen tog jag färjan från Kyrkesund på Tjörn ut till Härön. När jag var här för en månad sedan hittade jag den blå leden som inte fanns med på kartan. Eftersom jag blev nyfiken passade jag på att utforska den lite den här gången. Därför vet jag nu att Härön har mycket mer att erbjuda än det man får se längs den gröna rundslingan.

Raka spåret mot Änga

Markeringarna för den blå leden hade jag sett vid vindskyddet på Änga, så det var dit jag styrde stegen. Vanligtvis går jag den södra stigen ut dit, och den norra tillbaka. Den södra stigen är 1,7 kilometer och går över klipporna, medan den norra (som är 3 km) går över ljunghed. Dessa leder är markerade med gröna romber på stolpar längs stigen.

Den här gången gick jag i motsatt riktning. På grund av att det är lättare att gå över ljunghed bedömde jag att det inte skulle ta längre tid att gå norra stigen ut. Och det ångrar jag verkligen inte. När jag var där lyste klipporna rosalila av all ljung som blommade och det var extra vackert.

Vid Änga efter knappt en timme

Trots att jag hade sett norra stigen som en transportsträcka var det svårt att gå snabbt när allt var så vackert. Jag stannade och fotade betydligt mer än jag planerat, men till slut kom jag fram till Änga. De vackra sädesfälten stod vajande redo för skörd, och linet lyste blått.

För att komma till vindskyddet rundar man fältet (precis intill husen). Och för den som inte varit här kan jag nämna att här finns ett utedass där man kan tvätta händerna i rinnande vatten efteråt.

Ut på blå leden – äventyret börjar

Vid vindskyddet står en skylt med texten Sandbacken, och på den finns en blå romb. Eftersom den här leden inte finns med på naturreservatets karta (och inte heller i min kartapp) kändes det som ett äventyr att ge sig iväg längs stigen.

Den blå leden är tydligt markerad hela vägen, och vid varje stigskilje står skyltar som upplyser om vart man kommer om man svänger. Däremot kände jag inte till några av namnen, så jag hade ingen aning om vad de olika platserna innebar. Istället följde jag strategin att hela tiden välja den högra/yttre stigen.

Längs klippor vid havet

Från det att jag började gå längs den blå leden följde drygt tre kilometers total njutning. Den blå leden förde mig upp- och nerför berg, hela tiden med havet tätt intill. Stigarna ledde mig till bland annat till Jungfruviken, Rockevik, Rockenabben och Rörberget.

Mestadels följde jag leden, men flera gånger gick jag ut på klipporna och tog mina egna vägar. På flera ställen fanns bänkar utplacerade om man ville sitta ner och se på utsikten. Den ena platsen vackra platsen avlöstes av en annan, så jag låter bilderna tala för sig själva:

Jag mötte inte en enda människa

Under den tid jag var ute längs den blå leden, vilket var runt 1,5 timme, mötte jag inte en enda människa. Det märktes också att det inte är lika många som använder den här stigen eftersom den var mindre trampad, och även lite svårare att ”se”.

Egentligen är det inte särskilt konstigt, för man måste ju gå även den gröna leden (5 km) för att komma fram dit. Förutsatt att man inte kommer i kajak eller egen båt förstås. Jag hade kunnat stanna här mycket längre, men jag hade en färja att passa. Så på slutet fick jag öka takten lite tillbaka mot Änga. Därifrån gick jag den kortare, södra, stigen mot färjan.

Man kan gå blå leden som rundslinga

Om man bortser från Rörberget (som är en avstickare på kanske 250 meter) kan man gå den blå leden som en rundslinga. Men det finns också flera vägskäl där man kan korta av rundan genom att gå mot Änga.

Jag upplevde en enorm frihetskänsla

Kanske låter det konstigt, men för mig kändes detta som ett riktigt äventyr. Trots att den blå leden är inte mer än 3,2 kilometer. Anledningen tror jag är att jag gick ensam och inte hade någon att luta mig mot. Alla beslut fattade jag på egen hand, utan att rådfråga någon annan. Givetvis kändes det också lite större i och med att stigarna inte fanns med på någon karta, så jag visste ju inte vart de skulle leda.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att Härön har mycket mer att erbjuda än det jag sett vid mina tidigare besök då jag gått den gröna rundslingan.

Mer information om Härön

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön. Turen tar max 2-3 minuter.

Böcker, länkar och blogginlägg

Och här kan du läsa om mina tidigare besök på Härön:

• Eftermiddagstur på Härön (med Madeleine, juli 2022)
• Härön – en vandringspärla på Tjörn (med Helena, juni 2021)
• Naturreservatet Härön, Tjörn (med sambo, hundar och barn januari 2020)

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är den grönmarkerade slingan tur nummer 25. Författaren informerar sakligt om hur man går i varje korsning. Dessutom är rundslingan, som är 5 kilometer lång, en del av Kuststigen (här hittar du info från West Sweden Trails). Den blå leden jag gick finns dock varken med i boken eller på naturreservatets karta.

Inlägget Den blå leden på Härön dök först upp på Hemomkringvandring.

Vart tar man med någon när man vill visa det ”gôttaste” med Västkusten på kort tid? Frågan blev aktuell när jag skulle träffa en före detta kollega häromdagen. Eftersom jag nyligen varit på Dyrön med min mamma bestämde jag mig för att vi istället skulle åka ut till Härön.

Kort färjetur från Kyrkesund på Tjörn

Madeleine hämtade upp mig när jag slutade jobba och så körde vi den korta biten till Kyrkesund. På grund av att det är ont om parkeringar i centrum ställde vi oss på badplatsens parkering före samhället (den är skyltad). Promenaden till bryggan tar mindre än 10 minuter, och själva färjeturen mellan Kyrkesund och Härön går på 2-3 minuter.

Vi gav oss ut på grön led, 5 km rundslinga

Precis som övriga gånger när jag har varit här valde vi den gröna rundslingan som går mot Ängen. Vi gick medsols. Dessutom tänkte jag att vi skulle gå till orkidékärret strax söder om Ängen och se om orkidén kärrknipprot fortfarande blommar.

Leden, som är en del av Kuststigen, är markerad med gröna romber på pinnar som dyker upp med täta mellanrum. Leden går delvis över klippor, ständigt med utsikt mot havet på vänster sida. Ljung, stenblock och våta markpartier avlöste varandra. Vi valde också att stanna och äta vår medhavda lunch till den underbara havsutsikten.

Ängen – vilken kontrast mot allt det karga

Leden på Härön är riktigt fin och bjuder på havsutsikt, klipphällar, vidsträckta ljunghedar, och så ängen då, mitt i allt detta karga. Den är en underbar kontrast med den vajande säden mot bohusklipporna i bakgrunden.

Vid ängen finns ett utedass där det finns möjlighet att tvätta händer med tvål och vatten efteråt – så där gör man gärna ett stopp. Dessutom fanns nu skyltar om en foto- och konstutställning i en av byggnaderna. Vissa av kustmotiven var så vackra att jag nästan smälte – så titta in om du vandrar förbi.

Det finns visst en blå led – vart går den?

Efter att vi hade tittat på utställningen ville jag visa Madeleine vindskyddet/rastplatsen innan vi vände och gick norrut på den gröna leden. Då såg jag att det fanns en blåmarkerad led som började strax intill vindskyddet. Denna led finns inte på reservatskartan och inte heller i appen jag använder när jag är ute.

Givetvis blev jag nyfiken, särskilt när jag såg att den ledde ner mot havet och Jungfruviken. Ärligt talat hade jag inte ens noterat tidigare gånger att det ligger en vik där, än mindre att man kan gå ner till den.

Vi följde den blå leden till vänster om viken och passade även på att ta en liten njutarpaus. Vattnet var så otroligt blått och platsen gjorde mig andlös med sin skönhet. Självklart kunde jag inte motstå att gå en sväng längs klipporna nere vid vattnet.

Sedan följde vi leden upp mot toppen, och då kunde vi konstatera att det skulle bli en kort, om än otroligt vacker avstickare. Det visade sig nämligen att spången man använder för att ta sig ut mellan klipporna låg under vatten (havsytan) och det var inte riktigt läge att göra ett sådant äventyr under den här turen.

Frågorna om leden på Härön kvarstår

Så frågan om vart den blå leden på Härön går och hur lång den är kvarstår. Men jag känner mig väldigt nyfiken på att ta mig ut hit igen redan nästa vecka och försöka ta reda på det. Och även gå söderut från Änga för att leta upp orkidén kärrknipprot eftersom vi inte hann med det den här gången.

Över ljunghed bland betande kor

När vi hade vänt tillbaka till gården fortsatte vi på den gröna leden, över ljunghed, bland betande kor. Visserligen är det nästan dubbelt så långt att gå till bryggan på Härön när man går den norra stigen, men den går nog ändå snabbare. Här är det mycket lättare underlag att gå på, så det går snabbt att ta sig till ”byn”.

Info för dig med hund: Det är inga stättor man behöver klättra över i hagarna – det finns grindar vid alla passager.

Det mysiga samhället

Leden avslutar rundan med promenad på den smala asfaltsvägen genom samhället ner till bryggan. Alla hus vid sidan av vägen är otroligt välskötta, och likaså trädgårdarna.

Det är något visst att gå längs smala bilfria gator ute på öarna. Känslan av charm är enorm, och allt är så oerhört vackert. Särskilt dagar med så fint väder som vi fick – när solen glittrar i vattnet mellan husen.

Sammanfattning av vår tur

Både Madeleine, hennes hund och jag tyckte det var skönt att få sätta oss ner några minuter och vila benen medan vi väntade på färjan. Många steg blev det, och många höjdmeter. Men vilken energi alla dessa vackra intryck fyllde oss med! Jag hade gått den gröna leden innan, men tänk att man kan upptäcka något nytt VARJE gång man är ute! Jag älskar verkligen det!

För dig som vill veta mer om Härön

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön Turen tar max 2-3 minuter.

Böcker, länkar och blogginlägg

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är den grönmarkerade slingan som vi gick tur nummer 25. I boken informeras sakligt om hur man går i varje korsning. Dessutom är rundslingan, som är 5 kilometer lång, en del av Kuststigen (här hittar du info från West Sweden Trails).

Och här kan du läsa om mina tidigare besök på Härön:

• Härön – en vandringspärla på Tjörn (med Helena, juni 2021)
• Naturreservatet Härön, Tjörn (med sambo, hundar och barn januari 2020)

Extra: En dag för tidigt för Härö-simmet

På skyltar utanför Magasinet såg vi att det skulle vara en annorlunda simtävling dagen efter vårt besök, Härö-simmet. Det innebär havssim 11 eller 3,5 km (det långa loppet är runt hela Härön). Det var fjärde året som tävlingen skulle gå. Så annorlunda – jag har inte ens simmat så långt i inomhusbassäng!

Inlägget Eftermiddagstur på Härön, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Visserligen har jag både hört och läst många gånger att strandpromenaden i Uddevalla ska vara väldigt vacker. Men det blir ändå en helt annan sak när man själv har fått uppleva den 9,3 kilometer långa vandringsleden.

Vad kan man hitta på i Uddevalla?

Igår skulle min dotter och en av hennes kompisar gå på bio. Eftersom den närmaste biografen ligger i grannkommunen Uddevalla (och kollektivtrafiken inte går på kvällen) så erbjöd jag mig att skjutsa dem.

Jag kom på att jag kunde gå strandpromenaden

Givetvis ville jag använda väntetiden till att se eller uppleva något i närområdet. Dessvärre känner jag inte till Uddevalla så väl, så jag tänkte först att jag skulle åka till Kuröd skalbankar där jag varit tidigare. Men så kom jag på att en av dem som deltog i stegutmaningen i april (amatorfotofotografen) tog många av sina steg längs strandpromenaden i just Uddevalla.

Tack vare Google Maps hittade jag lätt till parkeringen i Skeppsviken, och den låg bara 4-5 minuters bilfärd från biografen.

Stranddelen, 6,5 kilometer tur och retur

Många badplatser längs strandpromenaden

Redan från parkeringen har man underbar utsikt över Byfjorden, och efter bara 100-150 meter kommer man fram till en badplats. Det skulle visa sig att detta bara var den första av många små badvikar. Längs den slingrande leden finns också många badstegar, så för den som tycker om att bada finns många möjligheter.

En lång brygga, en hängbro och blommor

Efter att ha rundat den första lilla viken kom jag fram till den en kilometer långa bryggan som följer bergsväggen. På ena sidan har man berget och på den andra sidan Byfjorden. Här är underlaget helt slätt, och alltså lätt att gå på.

Jag hade fullt upp medan jag strosade fram. Ömsom såg jag ut över fjorden och ömsom på alla blommor som kantade min väg.

Mot den gamla badorten Gustafsberg

Strax efter att jag hade passerat hängbron kom jag till ett grönområde vid en sandstrand, som verkade vara populär. Här var det många som badade, lekte eller fikade. Jag fortsatte vidare på strandpromenaden och Kuststigen mot Gustafsberg, och passerade ett fint hundbad.

På den här sträckan går man på en bred grusgång, och leden är i fint skick. På många ställen passerade jag människor som badade eller solbadade från egna relativt undanskymda klippor. Det dröjde inte länge förrän jag var framme vid den gamla badorten.

Gustafsberg – vandrarhem, bad, café, restaurang

Här sjöd det verkligen av liv. Folk badade överallt, och caféet och restaurangens uteserveringar var fullsatta av semesterglada människor. Det gamla varmbadhuset är idag vandrarhem. Synd att jag bor så nära, annars hade det varit mysigt att bo sådär, med vågskvalpet precis utanför fönstret.

Även efter att jag passerat Gustafsberg såg jag många som badade och fiskade. Här är det lite mer kuperat, men underlaget är ändå fin grusgångbana. På kullarna längs strandpromenaden ligger de allra vackraste och charmigaste hus man kan tänka sig.

Avstickare i Lindesnäs mot Knapes utsikt

Ungefär 3 kilometer från parkeringen i Skeppsviken började jag närma mig slutet på stranddelen av leden. Jag närmade mig småbåtshamnen i Lindesnäs med stormsteg då jag kom fram till en informationstavla. Där såg jag att man kunde göra en avstickare upp till något som hette Knapes utsikt, och sånt kan jag aldrig motstå.

Stigen upp mot Knapes utsikt är en avstickare, eller om man så vill ett ”svårare alternativ” till strandpromenaden. På sina håll var stigen ganska igenvuxen, men det fanns tydliga markeringar i form av stolpar hela vägen. Sista biten till utsikten var det lite öppnare mellan träden och lättare att se.

6,5 kilometer i njutbart tempo

Hittills hade jag mest strosat fram, men här vid utsikten råkade jag slänga ett öga på min klocka. Då insåg jag att jag knappt skulle hinna tillbaka innan tjejernas biofilm var slut, så jag fick öka takten på tillbakavägen. När jag kom till bilen hade jag gått 6,5 vackra kilometer, och alltså gått den del av strandpromenaden som är längs stranden tur och retur.

Vackert trots att leden inte går i vildmarken

Trots att jag föredrar att vistas i naturen på platser där jag inte behöver trängas med, eller helst inte ens se, folk så blev jag väldigt förtjust i strandpromenaden. Först och främst berodde det förmodligen på allt det vackra man ser och passerar där man går. Men även för att det gör mig varm i hjärtat att se hur många människor som faktiskt tog sig ut i naturen när det var så lättillgängligt.

Där fanns familjer som var på utflykt, par, familjer och kompisgäng som solade och badade. Grupper som fiskade. Jag riktigt kände allas glädje när jag passerade dem, och det gav mig en massa energi!

För dig som vill veta mer om strandpromenaden

Hela strandpromenaden i Uddevalla är 9,3 kilometer lång och sträcker sig från de 10.000 år gamla snäckskalsbankarna i Kuröd (läs gärna om när jag besökt det fina området till badplatsen i Lindesnäs. Man kan dela in strandpromenaden i tre delar: skogsdelen, stadsdelen och stranddelen (den som jag gick tur och retur igår). Längs vägen finns mängder med vackra och intressanta platser att uppleva.

Det finns flera platser längs strandpromenaden där man kan parkera sin bil. Det går också bra att åka buss eller båt till flera av platserna längs leden. Se Uddevalla kommuns karta över leden för mer information.

Du kan också läsa om turen (nummer 31, Strandpromenaden) i boken ”Bohuslän vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket.

Etapp 1 av Kuststigen följer också strandpromenaden från Kuröd skalbankar.

Inlägget Strandpromenaden i Uddevalla dök först upp på Hemomkringvandring.

Kanske är det tjatigt att jag alltid skriver att det behövs så mycket för att skapa minnesvärda dagar i vardagen, men jag tycker att det är viktig. Därför kommer jag nog att fortsätta tjata.

Igår fick jag en riktig paradisupplevelse tillsammans med en väninna. Då gick vi från jobbet 2 timmar tidigare än vanligt, och fick tack vare det en upplevelse som vi kommer att minnas länge.

Vi gjorde en liten upptäcktsfärd, värmde god hemlagad mat, njöt av solen och därefter av den stjärnklara himlen framför en värmande brasa.

När vi satt där kändes det helt ofattbart att vi faktiskt hade jobbat – samma dag. Det kändes som mitt i semestern!

Efter natten, som vi tillbringade i tält vid havet, steg vi upp tidigt, packade – och åkte till jobbet. Helt sanslöst så mycket glädje, lugn och underbar energi vi hade med oss efter detta lilla äventyr.

Skapa din egen paradisupplevelse

Så kom ihåg att ta alla tillfällen du kan att njuta av det som finns runt dig. Alla ”måsten” är kanske inte måsten? Unna dig såna här guldstunder och fånga dagen så ofta du kan

Avslutningsvis en liten påminnelse om att det är första dagen på min stegutmaning #10000hemomkring – läs mer och häng på! Utmaningen pågår till 30 april 2022. DS.

Även förra gången jag och O var ute fick vi en helt fantastisk tur och övernattning.

Inlägget Paradisupplevelse mitt i veckan dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 9 minuter

Häromdagen fick jag ett utflyktstips från en av mina följare på Instagram, jockeoak. Han föreslog att jag skulle gå till Halse Nabb som ligger i utkanten av Svanesund här på Orust. Eftersom jag älskar havet passade det riktigt bra. Så jag begav jag mig av med hundarna redan i gryningen för en liten upptäcktsfärd.

Lång ”transportsträcka” för oss

Förmodligen hade jag i vanliga fall tagit bilen de 6-7 kilometer som det är från hemifrån till Halse Nabb. Men den här helgen är Lars på ett eget ute-äventyr, och bilen var med honom. Så jag, Balder och Wilma traskade iväg på grusvägen, och gick sedan längs skogs- och grusvägar ända fram till Svanesund.

Vi passerar till andra sidan av Svanesund

Efter 2,5 kilometer kom vi fram till utkanten av Svanesund och följde därifrån gångbanan ner mot badplatsen. Sedan följde vi vägen mot färjan och korsade den för att följa Skogslyckevägen som skulle gå nästan ända fram till Hals.

Trots att det nu följde ytterligare 2 kilometer på asfalt så var det otroligt vackert vid sidan av vägen. Massor av fint underhållna hus, med havet skymtande i bakgrunden. I slutet av gatan (som är en återvändsgränd) går man en kort sträcka på stig och går sedan mot Stora Halsvägen.

Jag svängde in på stig längs havet

Från Stora Halsvägen går en stig in i den vackra skogen bredvid havet. Överallt är det lätt att svänga av stigen och istället följa havet om man så vill. På vänstra sidan har man ett lövskogsklätt berg – varpå det ligger ett litet bostadsområde. Men det märker man inte alls av där man går.

Hundarna fick glädjefnatt

Självklart kunde jag inte låta bli att genast svänga av stigen när det fanns möjlighet att gå ner till strandlinjen. Men det var inte bara jag som gladdes – hundarna fick totalt glädjefnatt när jag släppte dem lösa. De badade, jagade varandra och sprang i cirklar runt mig.

Havsutsikt åt flera håll

Medan hundarna lekte runt mig strosade jag stigen framåt. Flera gånger stannade jag för att fota, och i en liten ”bukt” tog jag en paus för att äta frukost. Trots att vi fått en så fin soluppgång var det nu ganska grått, och det blåste friskt. Men jag njöt i fulla drag.

Efter att jag ätit gick vi uppför berget längs ut – och jag gissar att det är just det som är ”Halse Nabb”. Härifrån hade jag utsikt åt flera håll, och det var andlöst vackert. Även att man även kan se skorstenarna i Stenungsund till exempel (jag föredrar ju natur där man inte ser någon bebyggelse). Men jag såg också en liten fyr som jag inte visste fanns. Egentligen hade jag ingen aning om att området fanns heller. Vare sig man åker färja eller bil upplever man att hela kusten är bebyggd.

Dags att vända hemåt

Till slut kände jag att det var bäst att börja gå hemåt. Först mötte vi en annan badsugen hund (och två medföljande personer). Därefter mötte vi, otroligt nog, just Jocke som tipsat mig om den här rundan. Jättekul, för vi hade aldrig träffats innan.

Sammanfattning

Jag kan med säkerhet säga att jag kommer att planera in fler utflykter och hundrundor här. Men nästa gång parkerar jag nog inne i Svanesund, eller på pendelparkeringen strax ovanför färjeläget. För även att jag tyckte att jag fick en underbar upptäcktsfärd idag så är jag inte så förtjust i att gå längre sträckor på asfalt. Gäller min transportsträcka för att ta mig hemifrån och tillbaka – inte själva naturstigen.

Så här hittar du till Halse Nabb

Halse Nabb ligger i Hals, strax utanför Svanesund på Orust. Här hittar du en länk till en karta som visar både platsen och som kan hjälpa dig att navigera. Stigen är inte märkt på de kartor jag sett, men gå längs vägen ner mot vattnet så ser du var den går in. Även att området inte är stort finns det många ställen du kan stanna till på och bara vara.

Vandringsmöjligheter i närheten

Här på Orust finns många olika vandringsleder av olika längd. Här är exempel på några som finns precis i närheten, men det finns många fler om du söker på ”Orust” i sökfältet.

Orust Tvärs / Kuststigen /Pilgrimsleden utgår från färjan, ca 2 km bort
Kulturstigen Kultehamn, cirka 5 km bort
Pilgrimsleden Orust, etapp Långelanda-Myckleby, ca 4 km bort

Inlägget Till Halse Nabb på upptäcktsfärd dök först upp på Hemomkringvandring.

För drygt en vecka sedan blev jag tipsad (av en som läst några av mina blogginlägg) om att gå Porsnäsleden i Hälleviksstrand här på Orust. Eftersom jag älskar att läsa på i förväg och vara lite förberedd googlade jag på leden och såg att den bara var 4,7 kilometer. Men den lät ändå väldigt spännande för den skulle gå i svår terräng över klippor och myrmarker. Och med utsikt över vår vackra skärgård. Så jag bestämde mig för att försöka gå den så snart som möjligt.

Rena pensionärsslingan – tänkte jag först

I lördags tog jag mig tiden att köra till Hälleviksstrand för att pröva Porsnäsleden. Och jag var väldigt förväntansfull. Med mig hade jag en papperskarta över leden och jag hade kollat upp redan innan att den fanns med i Orust kommuns vandringsapp. Men när jag parkerade vid kyrkan fanns helt plötsligt bara en enda led markerad i Hälleviksstrand. Därför var det lite extra spännande att ge sig ut på denna tur.

Längs vägen mötte jag flera pensionärspar. Och det var inte konstigt, för underlaget var lätt att gå på. Till och med enklare än att gå på skogsväg. Så jag började känna en viss besvikelse, för det var inte en sådan här tur jag hade tänkt mig – rask promenad längs tillrättalagt underlag.

Plötsligt händer det!

Men så.. efter 1,7 kilometer förvandlas landskapet som i en handvändning. Den prunkande grönskan övergick i karga klippor och havet glittrade till vänster om mig.

Eftersom jag kände viss frustration över att Porsnäsleden varit så lätt att gå, valde jag att gå rakt fram och upp på klipporna en stund för att i alla fall få kryssa runt lite och leta min egen väg en stund. Och Wilma som var med blev lycklig för hon fick svalka av sig i en liten tjärn.

Dagen var solig, men väldigt blåsig så jag höll min papperskarta i ett hårt grepp för att den inte skulle flyga iväg!

Ut på spännande tur bland klipporna

Sedan vände jag tillbaka till stigkorset där jag gjorde min rebelliska lilla utflykt från Porsnäsleden. Enligt min papperskarta skulle jag svänga vänster här så det gjorde jag. Jag kom ner till havet och njöt i fulla drag av utsikten.

Framför mig hade jag havet och till vänster om mig reste sig ett kargt och klippigt landskap. Trots att jag sökte av området med blicken hittade jag inga markeringar. Enligt kartan skulle Porsnäsleden nämligen vara märkt med vita markeringar. Men jag tog papperskartan till hjälp och såg att leden skulle gå en bit in från havet. Vilket var förståeligt med tanke på att det var ganska brant närmast vattnet.

Så jag sökte mig uppåt och kryssade fram lite tills jag sprang på ett litet röse bestående av 2-3 stenar. När jag stannade till och såg mig omkring upptäckte jag en sten som såg lite malplacerad ut i landskapet framför mig. Och när jag kom dit såg jag ytterligare ett litet röse. Jag förstod då att det var så leden var markerad.

Underbar vandring mot fyren på Porsnäs udde

Sedan fick jag en stunds vandring som verkligen var ren lycka. Det var kargt och stenigt varvat med myrmark, och det var helt omöjligt att gå raka spåret mot nästa lilla röse. På de flesta ställen fanns ingen stig att följa. I alla fall inte någon som var uppenbar för mig som är relativt ny i den här typen av miljö. Jag njöt verkligen av att leta min egen slingrande väg fram mot fyren på Porsnäs udde som kom allt närmare.

Väl framme vid fyren hade jag fullt sjå att titta på och njuta av alla växter. Kärringtand som lyste röd, gul fetknopp, strandglim, trift, och strandkvanne (strätta).

Genom myrmark och mot utsiktspunkt

Från fyren gick färden vidare uppåt. Underlaget var fortfarande stenigt och ojämnt. Men det var ändå enklare än innan att leta sig fram, eftersom jag anade att man inte skulle behöva gå rakt igenom våtmarken som låg som i en dal.

En bit framför mig såg jag ett större röse på en liten topp och jag förstod till min glädje att leden skulle föra mig dit. Utsikten över viken in mot Stördalen var ofantligt vacker. Och lika vacker var den om jag vände mig och tittade ut över alla små öar i skärgården.

Att ta sig ner härifrån var väldigt brant, och jag misstänker att jag och vovven inte tog rätt väg. Men ner kom vi i alla fall. När jag skulle skriva detta inlägg såg jag att det ska finnas några jättegrytor i närheten av utsikten. Men eftersom min app bara visade en enda led i Hälleviksstrand – och inte just den här – så kunde jag varken navigera efter appen eller få upp sådan här spännande information.

Blomsterrika Stördalen – och tillbaka till kyrkan

Jag var helt överväldigad av allt jag hade sett och fylld av vackra intryck. Därför kom det som världens bästa dessert att Stördalen var en av de blomrikaste strandängar jag sett!

Redan på håll såg jag hur den ängen lyste gul av gåsört. När jag gick längs havskanten såg jag att bland lågt gräs och små blad trängdes massor av strandkrypa. Det var nästan överväldigande med all växtlighet efter att ha gått på de karga klipporna.

Resten av Porsnäsleden gick längs grusväg ända fram till kyrkan och det gick snabbt och smidigt att ta sig den sträckan. För mig och hunden Wilma tog det 2 timmar och 14 minuter att gå 6 kilometer. Men i den tiden är vår extrasväng utanför leden inräknad. Själva leden är 4,7 kilometer. Vi tog inte någon fikapaus, utan vi var i rörelse hela tiden. Som sammanfattning kan jag säga att detta nog var den roligaste och finaste led jag gått här på Orust.

För dig som vill veta mer om Porsnäsleden

Porsnäsleden är bara 4,7 kilometer, men är delvis svår att gå. Detta gäller de delar som går över klipporna och myrmarken, cirka 2,5 kilometer. Övriga delar är lätta att gå längs grusväg/skogsväg. Leden finns i Hälleviksstrand på Orust. Här hittar du information om alla leder som finns i Hälleviksstrand (länk).

Detta är en led för dig som älskar havet och västkusten. Och för dig som vill ha en utflykt som ändå är lite äventyrlig. Däremot passar den inte dig som har ont i fötter, ben, höfter eftersom den halvan som går över klipporna inte är tillrättalagd utan det är att hitta sitt eget sätt att ta sig upp och nerför stora stenblock. Jag skulle heller inte rekommendera någon att gå här om det regnar eller just har gjort det. Jag tror att Porsnäsleden skulle vara väldigt hal och besvärlig att gå i sådant väglag.

Det finns fler leder i Hälleviksstrand – i alla svårighetsgrader.

Här finns mina bilder från Porsnäsleden

Sedan jag skrev detta inlägg har jag gått Porsnäsleden flera gånger. Här ser du bilder från dessa turer.

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Porsnäsleden, Hälleviksstrand- ren njutning dök först upp på Hemomkringvandring.

I Mollösund på Orusts sydvästra spets skulle det finnas en mystisk vandringsled (hade jag fått höra). Trots att leden är markerad med röda prickar på klipphällar och stenar är det ingen som vet vad leden heter, hur lång den är eller vem som har målat prickarna.

Starta INTE vid Mollösunds fyr

Till min stora glädje ville min 19-årige bonusson följa med mig på mitt äventyr i helgen när jag skulle försöka ta mig an denna led. Eftersom vi inte visste exakt var badplatsen ligger, där leden sades börja, så utgick vi från Mollösunds fyr och följde havet uppe på klipporna. Solen strålade från en klarblå himmel, men vindarna som blåste in över oss var hårda och isiga.

Tanken var inte att man skulle börja vid fyren. Det förstod vi ganska snabbt. Det låg nämligen hus intill branta klippor, så det var svårt att ta sig förbi. Men efter lite klättrande (då bonussonen hjälpte mig genom att dra i min ryggsäck och jacka för att få upp mig) kom vi fram till Katteviksbadet. Klipphällar, små vikar och bryggor som band samman hela badplatsen fanns det där. Dessutom ett otäckt högt hopptorn som bonussonen glatt klättrade upp i.

Följ de röda prickarna

Nu började det roliga. Här såg vi faktiskt röda prickar målade på klippan så vi gav oss nyfiket iväg. Eftersom det inte är en officiell led hade vi ingen karta över den. Varken Orust kommun eller föreningarna i Mollösund vet vem som målat markeringarna. Åtminstone säger uppgifter som jag fått från Von Frank-Einsteins vandringstips så. Och det tyckte jag gjorde det hela ytterliga ett snäpp mer intressant.

Detta blev en av de roligaste vandringarna på länge. För det första för att bonussonen var med, och det är jag inte så bortskämd med. Dessutom var det lite fjällkänsla över det hela där vi spanade ut över vyerna, ivriga att hitta nästa markering. Ibland var det svårt att se den bleknande färgen, men vissa prickar syntes på längre avstånd.

När vi såg något som liknade en runsten trotsade vi det våta underlaget för att ta oss fram till den. Dessvärre var det bara en vanlig sten. Fast med ovanlig form.

Fikadags och dagens skratt

Vi slog oss ner vid ett av de gamla trankokerierna i en vik. Solen sken, men vi sökte lä för de kalla vindarnas skull. Att sitta där och fika, dingla med benen över bryggkanten och titta ner i det klara vattnet var oerhört avkopplande. Plötsligt ropade Emil till. Han såg plattfiskyngel precis nedanför bryggan. Hur jag än tittade och kisade så såg jag inget. Förrän jag till slut såg en rörelse – sedan såg jag flera stycken. ”Åh, där är en till”, ropade jag. Då började Emil gapskratta. Han tog sig för magen och skrattade så han ramlade baklänges. Det var ingen plattfisk jag sett.. det var en räka… Nåja, den bjuder jag på.

Tillbaka mot Mollösund – och till fiskarkvinnan på Klockeberget

När vi kände att det började bli dags att röra på oss igen såg vi chockerat på klockan. Istället för att fortsätta längs leden tittade vi på kartan, gick tillbaka upp på berget och genade mot samhället över klipporna. När vi kom ut på stora vägen i höjd med fotbollsplanen svängde vi mot samhället. I en kurva såg jag sen skylt med texten ”Utsikt”. Emil var generös nog att låta mig gå upp för att få en sista glimt av havet. Även att vi egentligen borde åkt hem för att laga middag.

Efter bara några hundra meter var vi på toppen av Klockeberget. Till vår förvåning stod där en staty, ”Fiskarkvinnan”. Statyn invigdes 1994 och finns där som symbol för alla kvinnor som stått här och spejat efter sina män och söner som varit ute på havet.

Framför oss bredde havet ut sig, och en massa öar. Skyltar berättade om de olika platserna man såg, så vi lärde oss mycket om våra nya hemtrakter. Både Emil och jag var väldigt nöjda med vår lilla tur. Bilen hade vi parkerat längs hamngatan och vi åkte hemåt fulla av nya intryck. Inom kort kommer jag att åka tillbaka för att försöka gå hela den mystiska prick-leden utanför Mollösund, för den var en riktig höjdare den lilla bit vi gick.

För dig som vill veta mer

Mollösund ligger på Orusts sydvästra spets. När vi var där utgick vi från fyren i hamnen och följde sedan klipporna längs kusten en bit norrut. Från Katteviksbadet och norrut är leden markerad med röda målade prickar. Ingen vet dock vad leden heter, hur lång den är eller vem som har gjort den. Jag kommer att försöka gå den framöver – och uppdaterar då informationen i detta inlägg.

Länk till mer information om Fiskarkvinnan i Mollösund

Inlägget Mollösund – Jakten på den röda pricken dök först upp på Hemomkringvandring.

Etapp 19 av kuststigen som går mellan Anneröd och Bovallstrand är en av de kortaste med sina 6 kilometer. Men med tanke på hur mycket man får på denna sträcka måste jag säga att det ändå är en av de ”större”. Omgivningen var vacker, men kuperad. Och i motsats till den senaste etappen vi prövade, som i stort sett enbart gick längs väg, gick vi nu nästan uteslutande på skogsstigar.

Anneröd-Hogsäm natturreservat och bokskog

Efter en natt i ministugan vid Store Bollemyren gick Wilma och jag iväg strax före soluppgången. Drygt en kilometer senare kom vi fram till punkten där Kuststigen ansluter till Soteleden. Stigen ledde oss in i Anneröd Hogsäm naturreservat som till stor del består av bokskog. När jag vände mig om såg jag att solen just börjat stiga. Det var ren njutning att gå i det kuperade landskapet.

Efter att vi gått igenom Anneröd-Hogsäm följde vi en skogsväg som delvis var snöig, delvis isig och delvis bar. Jag upplevde att jag gick långsamt, för jag skulle passera ett vindskydd (Stenbrottskojan) men det dök aldrig upp. Döm om min förvåning när jag kollade i Kuststigen-appen och upptäckte att jag passerat vindskyddet för länge sedan. Jag hade varken sett vindskyddet eller någon skylt som hänvisade till det. Nu var jag inte i behov av något vindskydd just då, men jag hade tänkt fota vindskyddet eftersom det inte fanns någon beskrivning av det i Kuststigen-appen.

Sedan bar det av uppåt

När jag följt skogsvägen en stund passerade jag ett par hus och sedan korsade vi en väg. Där stod några informationstavlor om de olika lederna som knöts ihop i korsningen. Granitrundan på 19 kilometer till exempel lät spännande tycker jag. Men jag fortsatte såklart på den planerade rutten. Leden förde mig in i granskogen där stigen snart steg brant uppåt. Det är svårt att få med på bild, men på några ställen gick stigen i zick-zack för att man över huvud taget skulle kunna ta sig upp. Det var längesedan jag gick en så kuperad led – även att detta bara var en kortare sträcka.

Pustande, stånkande och med svetten skvättande åt alla håll tog jag mig upp. Tack och lov hade jag på mig mina Icebug-kängor, annars hade det varit betydligt besvärligare. Vissa passager var väldigt isiga och hala. Väl uppe gjorde stigen en liten kringgående rörelse in i skogen. Där låg omkullfallna träd till höger och vänster, så det var lite trixigt att ta sig igenom när man hade en stor ryggsäck på ryggen. Men det var värt varje steg. Framför mig hade jag helt plötslig massiva berg och en liten passage jag skulle igenom. På andra sidan skymtade jag fler berg.. och havet.

Häftig passage längs leden

Jag kan se havet!!

Härifrån går stigen ut över ljungklädda berg, och utsikten mot havet är ofantligt vacker. Jag kände hur jag gick med ett stort leende i ansiktet hela vägen.

Nu var det ju inte så att etappslutet låg mitt uppe på berget, utan lite mer lättillgängligt till nere i Bovallstrand, så till slut ledde stigen neråt. En passage var väldigt isig, så jag rekommenderar att du väntar någon vecka innan du går den här etappen.

Den sista halvkilometern delade vi stig med några motionsslingor, och det är väldigt lätt att gå ner till etappslutet. Jag gick nästan som på små moln efter allt jag fått se längs etapp 19 av Kuststigen. Otroligt vackert. Det enda jag saknade var skyltning till de 2 vindskydden och övernattningsstugan längs leden. Det fanns skylt till en stuga, men det stod dock inte vilken stuga det var, eller hur långt det var dit.

Lite familjelyx efter vandringen

I Bovallstrand blev jag och Wilma upphämtade av min sambo Lars och valpen Balder. Därifrån tog vi bilen ner till marinan. Kuststigen passerar även där. Lite frukost blev det på bryggan innan vi åkte hemåt.

Tanken var att vi skulle ha åkt till Ramsvikslandet och tagit en kortare gemensam tur där, men Lars skada från gårdagskvällen gjorde att vi istället fick åka hemåt och uppsöka vård. Ett kort fotostopp unnade vi oss trots det i vackra Bärfendal, längs väg 174 mellan Bovallstrand och E6.

För dig som vill veta mer om etappen Anneröd-Bovallstrand

På den här etappen får du vacker och omväxlande natur. Leden går uppför berg, nerför berg. Genom bokskog och genom barrskog. Genom trånga bergspassager. Trots att den bara är 6 km lång är det en etapp som bjuder på minnesvärda upplevelser.

Här kan du läsa mer om etapp 19 på Kuststigens webb

Inlägget Anneröd-Bovallstrand, Kuststigen etapp 19 dök först upp på Hemomkringvandring.

När jag sitter och skriver detta med höstregnet smattrande mot fönster och tak känns det lite overkligt att tänka tillbaka på vår härligt soliga tur längs Dyröleden i slutet av juli.

Sedan jag läste om Dyröleden i boken Kuststigen har jag velat åka dit och önskade mig då i födelsedagspresent att få åka med min sambo. Flera av mina vänner och bekanta som varit där har lovordat ön, så när vi väl kom iväg var förväntningarna väldigt höga. Efter en tur med färjan från Rönnäng (Tjörn) på cirka 10 minuter steg vi iland vid norra färjeläget. Där svängde vi höger och var efter bara några meter inne på leden som förde oss uppåt längs klipporna.

Vi konstaterade snabbt att detta var en ganska tillrättalagd led som var full av trappor och spänger. I förväg hade vi läst att leden delvis är krävande, och att man skulle ha rejält ingångna kängor på sig. Vi förväntade oss därför lite svårare terräng, men vi hade utan problem kunnat gå leden i gympaskor.

Som jag nämnt även i tidigare inlägg är jag otroligt svag för västkustklippor och havet, och här fick jag verkligen mitt lystmäte. Utsikten ut över havet är magiskt vacker. Det enda som störde mig var att det var så mycket folk ute på leden, trots att vi åkte ut tidigt på morgonen. Jag föredrar ju att vara på ställen där jag i stort sett är ensam ute. Men vi lät folk passera och tog lite extra raster. På det sättet kändes det som om vi var ensamma så fort de försvunnit ur synhåll.

Vid ett tillfälle vek vi av leden och upp på en högre platå där vi såg att det stod två korgstolar och ett bord. Dessutom gick det några mufflon (en vild fårart) och betade en bit bort. Jag njöt av frukosten där med en helt underbar utsikt. Sambons fokus låg mer på fåren.

På ett ställe går man igenom en smal passage med en trappa, Dynes ravin.

Vi njöt av allt vackert vi passerade längs leden. Den blå himlen, havet, alla klippor, båtar som passerade, blommorna och den härliga vinden. Ön är inte så stor, men upplevs större än den är eftersom leden vindlar fram.

Alldeles för snabbt kom fram till Sydhamnen där det kryllade av folk. Vi passade på att köpa varsin glass och tog oss tid att sitta och bara vara en stund innan vi gick vidare på öns östra sida. Ganska snabbt insåg vi att den västra sidan var betydligt vackrare. Här gick stigen till stor del genom skog, och det var inte alls vad vi förväntade oss.

En liten stund dippade vi och kände besvikelse över den sista delen av Dyröleden, men vi kom snabbt på oss själva och kunde därför se skönheten i naturen även den sista kilometern av den 5 kilometer långa vandringsleden. Jag tycker inte att leden levde upp till det höga betyg andra givit den, men jag är ändå glad att vi åkte dit.

För dig som vill veta mer

Läs mer om vad mufflonfår är hos Svenska Jägareförbundet
Läs mer om Dyrön och Dyröleden på Dyröns Samhällsförenings webbsida

Några av mina andra turer på Tjörn

Sundsbyleden, Tjörn
Säby kile, Tjörn
Naturreservatet Härön, Tjörn
Ängholmen (den vid Mjörn), Tjörn
Sundsby vandringsleder, Tjörn
Fredagslyx med övernattning i tält

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Dyröleden – Dyrön, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag var jag inbjuden att följa med Sofia på ännu en upptäcktsfärd här på Orust. Jag hade inte den blekaste aning om vart vi skulle, men det visade sig att vi skulle till Ängholmen i Stigfjordens naturreservat.

Både Sofia och jag är morgonpigga så vi bestämde oss för att ses redan klockan 06.30 även att solen inte skulle gå upp förrän klockan 08.01. Det blev ett riktigt äventyr att hitta rätt lilla grusväg i den kolsvarta morgonen, men Sofia gjorde ett kanonjobb. Vi steg ur bilen på parkeringen på Ängholmen och tände våra pannlampor. Sofia hade ännu inte berättat för mig hur långt vi skulle gå, eller vilken slags natur vi skulle möta, så det var extra spännande att följa efter henne på skogsvägen där hon började gå.

Det var mitt första besök på Ängholmen, och Sofia hade inte varit här på många år. Trots det lyckades hon guida mig raka spåret upp till högsta punkten i mörkret. Sofia försäkrade mig om att man har en underbar utsikt över delar av Stigfjordens naturreservat därifrån – om det är ljust. Vi gjorde ändå vårt bästa för att föreviga platsen, och till vår förvåning såg mobilkameran mer av omgivningen än vi själva gjorde.

Sofia pekade mot en liten ö strax till vänster om oss (Skutholmen såg jag sedan att den heter) och sa att hon ville att vi skulle ta oss ner till stranden för att hon hade något hon ville visa mig där. Vi halkade neråt i mörkret på hala klippor. Ibland på små djurstigar och ibland mitt ute i snåren – varav vissa var väldigt taggiga kan jag tillägga. Men till slut hade vi tagit oss ner till havet och möttes av stora skumbollar som blåste omkring i vinden.

Vi följde stranden mot en stor strandäng som låg mitt emot Skutholmen. Sofia berättade att man kan gå längs en stenpir från Ängholmen och ända ut till ön när det inte är lika högt vatten som det var idag. På sommaren går det betande djur på strandängen, men idag var vi ensamma när vi slog oss ner på klipporna på varsitt lammskinn och tog en härlig kaffepaus. När vinden friskade i valde vi att ta den enklare vägen, längs skogsvägen, tillbaka till bilen.

Än en gång bjöd Sofia på en vacker och spännande tur. Jag är otroligt tacksam både för för upplevelsen och sällskapet! Länk till Sofias instagram där du kan se fler av hennes äventyr.

Så här hittar du till Ängholmen

Ängholmen ligger i Stigfjordens naturreservat och är tips nummer 15 i Orust Naturguide (länk till guiden). Vi körde från Varekil mot Ellös. Vid första avtagsvägen mot ön Lyr tog vi vänster och efter någon kilometer svängde vi vänster igen, vid skylt ”Ängholmen”. När grusvägen delade sig svängde vi vänster igen och kom sedan fram till parkeringen. Därifrån följde vi skogsvägen som går ända fram till strandängen, men vi valde att svänga av på stig åt höger för att ta oss upp till den högsta punkten. Rundan vi gick vara bara runt 2 km, men vi var ute 1,5 timme och gav oss själva tid att njuta av omgivningarna.

Koordinater till parkeringen på Ängholmen:
58.120853, 11.592559 alternativt 58°07’15.1″N 11°35’33.2″E

Inlägget Ängholmen på Orust i gryningen dök först upp på Hemomkringvandring.