För två veckor sedan kom min yngsta syster på besök från Småland. Hon hade med sig delar av familjen, och de hade önskemål om korvgrillning och utflykter vid havet. Det blev en intensiv barnhelg, som vi till största delen tillbringade på grannön Tjörn.

Dag 1 – Korvgrillning vid havet

Barnen kom ihåg att vi hade varit vid havet och grillat korv mitt i vintern, så de ville åka till samma ställe. Därför bad jag min syster Tina att åka direkt dit på fredagskvällen så möttes vi på utflyktsplatsen. Dessutom fick jag med mig både min dotter och min bonusson ut.

Vi kom ut ganska sent, så det började snart skymma. Därför gjorde jag upp eld direkt. Tack vare att vi varit där och grillat en gång tidigare visste jag att det fanns en plats det där det inte var klippor, så man kunde elda. Alla grillade och åt sedan glatt både korvar och marshmallows.

Förutom att alla hade ofantligt mycket att prata om ägnade vi oss åt att kasta macka i havet, gå på upptäcktsfärd, och att hitta den perfekta platta stenen att lägga på ett av de stentorn som var byggda en bit bort.

Dag 2 – Utflykt med bad

En annan sak som mina syskonbarn alltid tycker ska ingå när man hälsar på mig är att få sova i tält. Den här gången sov de med sin mamma och sin bonuspappa i vårt stora tipi-tält ute i trädgården. När vi hade ätit frukost och packat lite fika i ryggsäcken åkte vi mot Tjörn och ett av mina favoritställen där; Björshuvudet.

Alla utom min dotter och syrrans sambo hade varit där förut, så barnen sprang glatt i förväg. Över klippor och spänger, strandängar och små berg. Det låg några båtar förtöjda intill ena viken, men vi tog sikte på sandstranden. Där packade vi upp våra liggunderlag och strandmadrasser i skuggan.

Och lite bergsbestigning

Vi fikade, badade och gick på en liten upptäcktsfärd. Sedan föreslog jag för barnen att vi skulle försöka ”bestiga” berget Björshuvudet som ligger i nästa vik. De blev eld och lågor, och även David, min systers sambo, ville följa med.

Det blev en spännande utflykt där vi tillsammans letade efter den bästa vägen upp till toppen och den fina utsikten. Barnen vinkade till sin mamma som låg kvar i skuggan och vilade, men det är oklart om hon såg de små figurerna uppe på toppen.

Sedan följde även min dotter med sina kusiner på en liten upptäcktsfärd längs stränder och små havsvikar.

Efter några härliga timmar denna supervarma augustidag packade vi ihop våra saker för att gå tillbaka mot bilarna. Alla var nöjda med utflykten och magarna ropade att de behövde pizza, så det var hög tid.

Dag 2 – Pilane Skulpturpark

När vi hade mellanlandat i Kållekärr och fyllt magarna med pizza åkte vi till Pilane Skulpturpark. Vi hade passerat avtagsvägen tidigare under dagen, men nu var vi tillbaka. Alla såg fram emot att få gå på konstutställning ute i naturen.

Konstverk och vila

Därefter följde vi efter min dotter och hennes yngsta kusin som guidade oss vidare mellan konstverken. Mina syskonbarn tyckte det var spännande att jämföra bilderna i informationsfoldern med verkligheten, och att försöka hitta nästa konstverk.

Stigen i parken är nog bara 1,5 kilometer, men man hinner se en massa – både skulpturer och fin natur. Självklart passade vi också på att fika lite när vi hamnade i skugga. Och min dotter tog med sin kusin på trädklättring.

Dag 3 – Frukosttur till Sundsby, Tjörn

Frukost på Solklinten och grottäventyr

En annan tradition när Tina och hennes familj hälsar på hos mig är att vi äter frukosten ute. Den här gången hade jag planerat att vi skulle äta frukosten vid den fina utsikten på Solklinten vid Sundsby Säteri. Tyvärr blev det lite för ansträngande för min syster i hennes tillstånd, men hon tog sig dit i alla fall.

Se eget inlägg från dag 3

Se eget inlägg om frukosten med underbar utsikt och spännande grottäventyr.

Länkar till andra träffar med syrran

• Sju sagolika utflykter i Mariannelund (oktober 2021)
• Naturen är världens bästa lekplats (augusti 2021)
• Kamelridning i Myckleby, Orust (augusti 2021)
• Liten ute-släktträff i covid-tider (februari 2021)
• Familjeutflykt till Marstrand (juli 2020)
• Stadsnära grillning (augusti 2019)
• Trollskogen, Hundfjället (juni 2019)
• Lill-Nipen (Idre) med 5 barn (juni 2019)
• Hassafallsleden (april 2019)
• Upptäcktsfärd med kamera (april 2019)

Inlägget Intensiv barnhelg på Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

På den här rundan går man upp mot Solklinten med utsikt över landskapet och vidare till grottorna i Sundsby. En kort men varierad tur där stigen bjuder på både klippor, skog och upptäckarlust. Särskilt med barn i sällskapet, som den här gången.

Frukost på Solklinten

En annan tradition när Tina och hennes familj hälsar på hos mig är att vi äter frukosten ute. Den här gången hade jag planerat att vi skulle äta frukosten vid den fina utsikten på Solklinten vid Sundsby Säteri. Tyvärr blev det lite för ansträngande för min syster i hennes tillstånd, men hon tog sig dit i alla fall.

Vägen upp dit är inte så lång, runt en kilometer från parkeringen. Men den är riktigt kuperad, vilket är jobbigt när man är gravid (jag minns själv). Leden är i alla fall bra markerad och bjuder på både vackra lövskogar, krumma tallar, berg och havsutsikt. Och oräkneliga pyttesmå grodor som skuttade över stigen.

Mot grottorna

När vi hade ätit frukost till den vackraste av utsikter lämnade vi min syster med en bok, sittande på ett liggunderlag i skuggan på toppen. Vi övriga skulle nu ut på en spännande tur för att utforska grottorna i Sundsby.

Vägen från Solklinten och ner mot grottorna är inte den lättaste att gå. Det är stora höjdskillnader på stigen på så sätt att man måste upp över och under klippblock. Det finns dock andra vägar till grottorna, till exempel om man går Rådjursstigen. Men självklart tog vi den mest spännande vägen när jag skulle visa syskonbarnen.

Grottor, blåbär och utsikt

Vi kom alla helskinnade, och med gott humör, igenom alla passager och fram till grottan. Den är ganska mäktig den med – men är man här med barn bör man se till att de är nära. Här finns nämligen djupa passager som det är svårt att komma upp ur utan rep och klätterutrustning.

Till min stora förvåning verkade barnen tycka att det var minst lika spännande att få stanna och plocka blåbär runt stigen, som att gå in i grottan.

Från grottan följde vi Rådjursstigen (åt vänster från grottan sett) och vek sedan av mot Solklinten vid skylt.

Tillbaka till min syster på toppen

Den sista lilla biten upp mot Solklinten, där min syster satt och läste, är brant, men fin att gå. Barnen hade superroligt hela rundan, och faktiskt vi vuxna med. När barnen träffade sin mamma hade de en massa att berätta.

Bland annat sa ett av barnen: ”Det var tur att du inte var med mamma, för din mage hade fastnat”. Som avslutning, innan vi gick nerför berget, tog vi ytterligare en fikapaus uppe på Solklinten.

Därefter gick vi tillsammans ner till parkeringen där vi sa hejdå för den här gången. Jag åkte hem till Orust, och min syster åkte med sin familj hem till Småland. Det här var avslutningen på en fin helg, och vi hann göra en massa roligt tillsammans som jag tror att vi alla kommer att minnas länge!

Fler turer på Sundsby

Rådjursstigen, 3,5 km (min favorit)
Ivers Skogspromenad, 1,8 km (extra rolig för barn)
Karpstigen, 1 km tillgänglighetsanpassad led (inte rundslinga)
Sundsbyleden, 5 km

Inlägget Utsikt Solklinten och grottor vid Sundsby dök först upp på Hemomkringvandring.

Inlägget är ett betalt samarbete med Addnature.com

För mig som har en tonåring som – precis som många andra tonåringar – inte alls vill vara i naturen, blev det en riktig nostalgitripp när en bild av oss dök upp i mitt flöde. Jag slungades tillbaka i tiden till de år jag hade lyckan att få vandra med barn varje dag. Och jag känner i varje liten cell i kroppen hur jag saknar det.

Jag saknar den där nyfikenheten

Under flera år hade jag förmånen att kunna vara ute i skog och mark med min dotter i stort sett dagligen. Eftersom jag tycker att det ska vara lustfyllt att vara ute i naturen försökte jag göra varje promenad till ett litet äventyr för henne. Så varje gång vi skulle ut lyste hennes ögon av förväntan och nyfikenhet.

Även om jag själv älskar att vara ute så smittade hennes glädje och iver av sig även på mig. Där jag ”bara” såg en skogsväg såg hon vackra stenar, ovanliga kottar, småkryp, superbra klätterträd och roliga bäckar som vi var tvungna att stanna och leka med. Visserligen blev sträckan sällan mer än några kilometer, men timmarna fylldes av oändligt många gemensamma upplevelser. Vilket är det dyrbaraste som finns enligt mig.

Fjällvandring – ovanlig födelsedagsönskan av en 5-åring?

Redan när min dotter var 4 år gick vi till Slåttdalsskrevan i Höga Kusten, cirka 9 kilometer tur och retur. I och för sig tog det nästan hela dagen, inklusive många fikapauser, men vad gör det? Dotterns humör var på topp och stoltheten över prestationen var i det närmaste gränslös.

Senare samma sommar vandrade jag (utan henne) i Härjedalen några dagar. Tydligen väckte detta min dotters nyfikenhet, för när hon fyllde 5 var hennes enda önskan att få åka och fjällvandra. Och vill mitt barn fjällvandra ska hon självklart få göra det. Det fyllde mig med sådan värme att hon helhjärtat tagit till sig mitt intresse.

Därför åkte hon och jag två somrar i rad till Tärnaby/Hemavan där vi bodde i stuga en vecka och gjorde dagsturer. Lyckan och glädjen som lyste i hennes ögon den dag hon fick ”riktiga vandringsbyxor” inför sin resa till fjällen glömmer jag aldrig. Inte heller hennes förundran över att se renar, dricka rent vatten ur bäckar, känna stänket från stora vattenfall eller kunna ”se hela världen” från en bergstopp.

De följande åren hyrde vi stuga och vandrade i Idre och Sälen, två somrar på varje ställe. Ibland var det bara hon och jag. Men när hon blev äldre fick hon ta med sig en kompis på våra resor.

Vilken utrustning behöver du för att vandra med barn?

Egentligen är det få saker du måste ha för att kunna vandra. Eftersom man använder skor/kängor och ryggsäck på varje tur tycker jag främst att detta är vad du bör investera i – om du inte redan har. Det gäller även barnen, och idag finns många tillverkare som gör vandringskläder och vandringskängor för juniorer.

Något som jag minns att min dotter verkligen uppskattade var när hon fick en termos i sin favoritfärg, och senare även en matchande kåsa och spork. Jag passade på att botanisera bland de vandringsrelaterade produkter som fanns tillgängliga på marknaden inför jul och födelsedagar. Då fick hon sådant som hon hade nytta av på våra turer, samtidigt som hon var stolt över att ha egna saker.

Givetvis beror ditt behov av utrustning på om du har tänkt göra korta utflykter, dagsturer eller turer med övernattning. Ett bra friluftskök kan förgylla minsta lilla tur (vilket barn tycker inte att det är roligt och spännande att laga mat ute?). Planerar du att ni ska övernatta behövs kanske tält, sovsäck, liggunderlag, pannlampa och så vidare. Men mitt råd är att inte köpa mer än du vet att ni behöver. Utan ta det steg för steg allt eftersom behovet uppstår.

Små tips som kan väcka barnens intresse för friluftsliv

För att kunna vandra med barn är det viktigt att de tycker att det är roligt, så steg ett är att få dem dit. I allmänhet är det ganska enkelt att väcka barns intresse för friluftsliv. Åtminstone om man själv är intresserad. Om barnen är riktigt små kan det räcka med att ge utflykten eller turen ett litet uppdrag. Till exempel att man ska se hur många myrstackar man kan hitta, eller jakttorn.

Det kan också vara spännande att leta efter spår eller spillning efter ett speciellt djur. För att inte tala om bär eller svamp. Men det är viktigt att du vet redan innan ni ger er ut att ni kommer att lyckas med ert uppdrag.

Andra sätt att skapa ett större intresse kan vara att utforska en spännande plats eller miljö (vattenfall, slottsruin, grottor, mosse, berg att klättra i, runtstenar och så vidare), att ta med sig maten ut, eller att låta barnen få föreviga det de ser med en kamera eller mobilkamera. Se fler tips längst ner i inlägget.

När barnet blir tonåring

Trots att man är tonåring så har man oftast mycket spring kvar i benen. Finns någon bättre plats än naturen att få utlopp för detta? I ett inlägg från Ekopark Omberg (våren 2020) finns exempel på vad min dotter och hennes kompis hittade på för aktiviteter utöver själva vandrandet.

Nu är det kanske inte lika enkelt att få med sig sitt barn ut när de kommer upp i tonåren. I alla fall är det så i vår familj – min dotter, som alltså tidigare älskat att vara ute, har deklarerat att hon fått nog. Och jag försöker att inte tjata på henne eller tvinga med henne ut.

Förhoppningsvis kommer de frön jag sått att gro…

Men ibland har jag ändå fortfarande turen att få vandra med mitt barn. Om målet för turen är något som lockar. Dock är min förhoppning att hon ska hitta tillbaka till glädjen att vara ute i sinom tid. För jag tror att någonstans därinne fortsätter de frön jag sått under hennes 13 första år att gro.

Avslutningsvis – länkar om att vandra med barn

• 10 råd för dig som ska vandra med barn (Addnature)
• Vad är en spännande miljö – för barn? (inlägg här i bloggen)
• Naturen – världens bästa lekplats (inlägg i bloggen)
• Upptäcktsfärd med kamera (inlägg i bloggen)
• Utefrukost (inlägg om att ta med maten ut)
• Barnkalas i vindskydd (inlägg i bloggen)
• Kasta höstlöv och annat utebus (inlägg i bloggen)
• Fler inlägg i bloggen om att vandra med barn
• Vandringskläder för barn (Addnature)

Inlägget Lätt att vandra med barn – men tonåringar? dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag skulle vi få uppehåll och bestämde oss för att åka till Kroksjön – ett av naturreservaten i Risveden som vi inte varit i ännu. Det var min systers sista dag hos oss, så vi hade med oss tre barn mellan 2 och 6 år på vår utflykt.

När vi kört förbi skylten vid stigen mot Kroksjön har vi sett att det bara är 700 meter dit från vägen, så vi tyckte att det var en lagom tur för en 2-åring. Nu är det rätt länge sedan vi hade små barn, både jag och min sambo, så vi var rätt oförberedda på hur lång tid det faktiskt kan ta att gå en så kort sträcka.

Stigen går genom barrskog och kärr som ger en känsla av vildmark. Skogen var just nu överfull av blåbär och det lockade till stopp ungefär vartannat steg. Innan Lars visade att man kunde plocka en egen blåbärsbuske och äta medan man går.

Det fanns också en massa annat som väckte barnens intresse (jag hade nästan glömt hur det är!). Små grodor som hoppade över stigen och som Lars vågade ta upp i handen och visa. Granskott att smaka på. Fina stenar och kottar som man kunde plocka och bära med sig i handen eller fickan hela turen. Mjuk mossa att känna på. Lingon på gång. Näckrosor. Stoppen blev många så vi var alla ordentligt fikasugna när vi kom fram till Kroksjön som öppnade sig framför oss mitt i skogen. Vi slog oss ner på en öppen yta och packade fram lite godsaker.

När alla var mätta och belåtna utforskades området kring fikaplatsen. Man kan ligga på magen och kika ner i vattnet efter fisk, känna hur varmt vattnet är, se hur nära vattnet man kan komma utan att halka i – och så vidare. Och minstingen hittade ett hål i marken som passade bra att kissa i. Nästan det roligaste på hela turen enligt henne.

På tillbakavägen gick det lite snabbare. Barnen hade fått ny energi av allt fika, och aktiviteterna därhemma lockade. Vi gick bara från parkeringen fram till Kroksjön och sedan samma väg tillbaka, så det blev en promenad på totalt 1,4 kilometer. Tidsåtgång med barnen… drygt 3 timmar.

Runt hela Kroksjön finns dock en stig som jag och Lars funderar på att gå inom de närmsta dagarna eftersom vi inte hann med det idag. Fiskemöjligheter finns också – OBS fiskekort krävs.

För dig som vill veta mer om Risveden och Kroksjön

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden

Så här hittar du hit:
I Risvedens naturområde finns 11 naturreservat. Naturreservatet Kroksjön ligger cirka 35 km nordost om Göteborg. Sväng mot Skogstorp i Skepplanda, sedan är det skyltat. Stig och parkering för Kroksjön ligger strax efter sista boningshuset.
Länk till Risvedens sida om Kroksjön

Inlägget Utflykt till naturreservatet Kroksjön, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Ekopark Omberg är ett ställe som jag (och även min dotter) brukar besöka några gånger varje år. När vi är där tillsammans är vår favoritrunda Ellen Key-leden, 6 km, som bjuder på både ”kust”, bokskog och berg. Idag var det dags igen, och med oss hade vi även en av dotterns klasskompisar som fått utflykten i födelsedagspresent.

Vädret var strålande soligt, så vi var långt ifrån ensamma. På alla parkeringar (Hjässatorget, Stocklycke, Alvastra, Ellen Key strand och Stocklycke hamn) var det gott om bilar. Även att vi mötte många människor under vår tur så fanns det ändå gott om plats för alla, och det var inga problem att hitta egna platser att stanna och fika på – utan att behöva se eller höra andra.

Idag valde vi att gå leden medsols och utgick från Stocklycke. Första biten går genom bokskog och där går även en slinga som är tillgänglighetsanpassad. Sedan följer en lätt stigning genom skog där marken just nu är täckt av vitsippor, blåsippor och lungört. Efter att man passerat Mörkahålskärrets naturreservat (där vi var tvungna att stanna och kika en längre stund på en groda som underhöll oss i dammen) svänger leden av uppåt hjässan. En stigdelning som tjejerna missade idag medan jag gjort en avstickare för att kolla om det fanns några intressanta blommor i kärret. Efter att de ringt mig och vi stämt av var de hamnat möttes vi och gjorde sedan sällskap upp till toppen av Omberg, hjässan. Från parkering/vindskydd Hjässatorget är det mycket stenigt och brant, men sträckan är bara 800 meter.

Hjässan, Ombergs högsta topp

Uppe på toppen, med sin milsvida utsikt, valde vi också att ta dagens första fikapaus. Vi hade utsikt över Vätterns glittrande vatten på avstånd och runt oss var marken strödd med tusenskönor och backskärvfrö (ej i bild). Om bara några veckor kommer de förmodligen att ha ersatts av styvmorsvioler och mandelblom.

Efter den härliga pausen fortsatte vi ner på andra sidan berget. Tjejerna tyckte att jag var extremt tråkig för så länge vi var kvar i det gamla ”borg-området” hade jag så många blommor jag ville fota. Styvmorsviol. Rödplister. Jordreva. Sloknunneört. Och gulsippor!

Slukrännor från istiden

Det gick ganska snabbt att ta sig ner från berget (när jag väl slutat fota). Man går på en skogsväg ända tills de sista backarna före parkering och vindskydd vid Alvastra då man går i mäktiga slukrännor från istiden.

Dagens andra fikapaus på Omberg

När vi kom in i naturreservatet ”Ombergs bokskog” gav jag tjejerna i uppdrag att leta upp ett ställe vid vattnet där vi kunde fika. Ett uppdrag de gick in för med liv och lust och hittade en helt fantastisk avskild plats där vi satt länge på en klipphäll alldeles vid Vättern.

Bokskogen

Efter att vi ätit medhavda pannkaksrullar, pratat och skrattat, klättrade vi upp mot bokskogen igen. Även att löven inte slagit ut är det något speciellt med bokskog. Marken var täckt av vitsippor och ramslöksblad. Även att inte ramslöken blommar än påmindes man om den av den speciella doften – och av den myckna grönskan!

Tillbaka mot bilen

Från bokskogen och till Stocklycke hamn följer leden Vättern och man skymtar vattnet genom träden. Oftast går leden relativt högt över vattenytan, och marken sluttar brant ner mot sjön. Vid hamnen svänger man vänster, passerar Stocklycke äng (som var ofantligt vacker idag medvitsippor, gullviva och kabbleka) innan man är framme vid parkeringen.

För oss tog det drygt 4 timmar idag att ta oss fram de 6 kilometrarna längs Ellen Key-leden, men det berodde mest på att vi hittade så mycket annat roligt att göra längs vägen än att enbart gå.

Aktiviteter som tjejerna hittade på längs leden på Omberg

Även om man just ska fylla 13 år så har man mycket spring i benen. Finns någon bättre plats än naturen att få utlopp för detta? Nej, jag tror inte det. Här är några exempel på vad tjejerna hittade på idag för att aktivera sig utöver själva vandrandet.

Datta alla blå markeringar på träden

Under en stor del av dagen tävlade tjejerna om vem som hann datta nästa blå markering först….

Se om vi når runt trädet

Redan när min dotter var liten ägnade vi oss åt denna lek; att se om vi kunde nå runt trädet. Tydligen var det fortfarande intressant

Klättra på nedfallna träd

Att klättra är ju alltid roligt, och här fick de verkligen sitt lystmäte med alla gigantiska träd. Både stående och nedfallna.

Fler blommor på Omberg

Under turen idag såg jag följande blommor: vitsippa, blåsippa, gulsippa, perstkråp, lungört, gullpudra, tussilago, vårlök, tibast, svalört, tusensköna, backskärvfrö, skogsbingel, gullviva, vätteros, styvmorsviol, rödplister, jordreva, sloknunneört, kabbeleka, småfingerört och maskros. Förmodligen hade jag kunnat se många fler, men när jag har med barn får jag nöja mig med det jag ser direkt, och enbart ta några få bilder.

För dig som vill veta mer om Ellen Key-leden

Ellen Key-leden är 6 kilometer lång och utgår från Ekoparkscenter, Stocklycke. Leden är en rundslinga. Från Stocklycke utgår flera leder, och du ska följa blå markering för att gå denna led. Du bjuds på en stor variation längs leden: allt från kärr, berg med milsvid utsikt, bokskog, Vätterns ”kust” och en gigantisk blomsteräng. Naturreservaten ”Ombergs bokskog” och ”Mörkahålskärrets naturreservat” går man också igenom. Leden är inte tillgänglig för till exempel barnvagn. På Omberg finns även många andra leder. Här hittar du en karta över samtliga leder i Ekopark Omberg.

Några av mina instagrambilder från området

[instagram-feed feed=8]

Inlägget Ekopark Omberg: Ellen Key-leden med barn dök först upp på Hemomkringvandring.

Allemansråttans stig i Tyresta är en liten stig på 700 meter. Längs stigen får barnen lära sig om allemansrätten. En eftermiddag den här veckan tog jag med mig mina barn dit.

När vi kom dit gick vi slingan. Barnen är duktiga på att veta vad man får och inte bör göra i naturen, men det är alltid bra med lite mera kunskap.

Det finns fem informationsskyltar längs leden som är skrivna på ett sätt som är lätt för barnen att förstå. Vid en informationsskylt ska man till exempel tumma på att inte slänga skräp i naturen. Vi tummade såklart på det.

En annan skylt lär barnen att bara ta döda grenar från marken. Där hade de byggt en koja som man kunde fortsätta lägga pinnar på. Vi la på några. Sedan vankades det fika, för även om Allemansråttans stig bara är 700 meter så är fika i skogen ett måste för oss.

Själva stigen är lätt att följa, tydliga blå markeringar målade på träden. Tyvärr passar den inte inte för den som är rullstolsburen eller har med barnvagn.

Den startar på ena sidan om Naturum och man kommer tillbaka till andra sidan av Naturum. Då kan man passa på att gå in och kolla på naturums fina utställning om landskap.

Mina barn är 4 , 5 och 12 de gillade slingan och ville gärna gå den flera gånger.

För dig som vill veta mer

Länk till Naturkartans information om Allemansråttans stig

Inlägget Allemansråttans stig, Tyresta dök först upp på Hemomkringvandring.

Söndagens utflykt med familjen bar iväg till Kinnekulle, det blommande berget strax utanför Lidköping i Västergötland. Kinnekulle är mest känt för sin otroligt vackra natur och dess unika geologiska uppbyggnad gör att här trivs sällsynta växter. Och här finns så många olika vandringsleder, sevärdheter och upplevelser. Vi har förmånen att ha relativt nära hit så vi åker ofta upp för mindre dagsturer, så jag kommer att skriva om Kinnekulle många fler gånger för den som är intresserad av just Kinnekulle.

Denna gång kände vi för att komma upp på lite höjd för att få njuta av utsikten, så vi satte siktet på Stora salen som ligger högt på Kinnekulle, på västsidan så man ser ut över Vänern med Kållandsö och Dalsland på andra sidan. Barnens dagsform gjorde att vi valde en kort runda, då det är ganska bra stigning upp emot Stora Salen.

Cirka 3 km blev rundan med lättpromenerad mindre väg och stig, även barnvagn tar sig fram här. Men det blev trötta barnben på vägen upp, men fika vid fantastiska Salen och lite lek blev det en härlig paus i solen. Man går igenom barr och lövskog, ängsmark och ett parti som är öppet så man får njuta av en milsvid utsikt.

Sen packade vi in oss i bilen och åkte ner den korta turen till det stora stenbrottet, här klev vi bara ur bilen och knäppte några bilder. Barnen hade fruktstund och vi kände oss inte riktigt nöjda för dagen, jag som älskar vattenfall hade efter lite efterforskning fått fram att det skulle finnas ett vattenfall nere i naturreservatet Västerplana storäng längs bergets västsida i närheten av Blomberg. Ifrån parkeringen följde vi markerad led ner mot ängen, och tog sen av mot höger och följde blå markering.

Landskapet var otroligt, med lövträd som stått här sen Linnés tid. Och man blickar ut genom träden och ser Vänern som glänser i solen, och plötsligt ser jag hur sonen blir lyrisk. Han springer fram mot mig och berättar hur han längre fram hör porlandet ifrån vatten, som han nu så väl känner igen efter alla våra besök vid vattenfall. Vi skyndar oss fram och ser hur en bäck ringlar sig fram mellan träden för att sedan kasta sig utför bergskanten. Jag kikar ner och inser att det är högre än vi trott, och vi väljer att ta oss ner mot strandkanten.

Det som möter oss längs västsidan var oväntat, i alla fall för att vara februari. Jag känner doften av ramslök och ser mig omkring och inser att vart jag än tittar så har ramslöken tittat upp ur marken. Och vattenfallet är både större, högre än vad jag hade trott.

Solen som är påväg ner. Ibland uppstår magi, och det känns som vi inte kan se oss mätta på naturen runtomkring oss. Sonen klättrar och leker och tröttheten ifrån den blåsiga högkullen är som bortblåst.

Mannen med dottern i bärsele knäpper bilder på löpande band och utforskar grottan som är intill vattenfallet. En spontan tur som numera tillhör en av favoriterna. Vi tog en fika i solnedgången, sen tog vi samma väg tillbaka till bilen. Här var stigen smalare så här funkar bärselen bra om man vill ha med mindre barn. Båda rundorna vi har gått passerar på eller i närheten av Kinnekulleleden och det är enkelt att förlänga sin vandring efter egen förmåga.

För dig som vill veta mer

Länk till Västsverige.coms information om Kinnekulle

Inlägget Söndagsutflykt till Kinnekulle dök först upp på Hemomkringvandring.

Den lilla byn Ottsjö ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Ottsjö är en liten by med utsikt över Ottsjön och Ottfjället.

Byn, som har en väldigt trevlig och vänlig atmosfär, ligger mellan Järpen och Åre , halvvägs till Vålådalen . Det bor ca 80 personer i Ottsjö  och Ica Bua är byns mittpunkt.

Jag och min familj har en andelslägenhet i Fjällbyn, och det är därifrån vår favoritvandring utgår. Leden som vi brukar gå med barnen heter Platåleden. Leden är lättvandrad och du kommer snabbt upp på kalfjället . Det finns många fina ställen att sätta sig ner och ta en kopp kaffe på. Platåkåtan är ett sådant ställe.

I somras testade vi att gå barfota över myren. Jag trodde att det skulle vara kallt om fötterna, men det va varmt och mjukt. Doften som sprider sig från en myr är ju helt underbar. Det brukar också finnas gott om hjortron och blåbär på sensommaren.

Leden är 6 km lång , och om man vill kan man även gå upp på kläppen vilket gör leden 7,2 km. Det beräknas ta 2-3 timmar att gå den här sträckan. Vi har dock inte gjort det än, det får bli sommarens äventyr.

Platåleden går förbi ett utsiktstorn, lite rangligt men otrolig utsikt ifrån. I sommars så fjällbadade vi där, inte i vatten utan vi lade oss i mossan och bara njöt.

Det brukar inte vara så mycket mygg i Ottsjö, flugor och bromsar finns en del , men mygg har vi klarat oss ifrån.

Jag rekommenderar dig verkligen att åka till Ottsjö, för jag älskar denna plats på jorden.

För dig som vill veta mer

Länk till information om Platåleden, Södra Årefjällens fjällupplevelse nummer 260

Fler favoritturer här i bloggen

Länk till kategorin ”Årets favorittur 2019”

Inlägget Min favorittur 2019 – Linda Wernholm dök först upp på Hemomkringvandring.

Paradiset är ett kommunalt naturreservat som ligger i Huddinge i Stockholm. Paradisets naturreservat är 760 hektar och genom reservatet går en del av sörmlandsleden, eller rättare sagt delar av tre olika etapper. Det finns fyra leder i Paradiset, förutom sörmlandsleden. De är rundslingor på 5-8 kilometer, men man kan gå både kortare och längre turer än så genom att kombinera olika slingor.

Sameslingan som jag brukar gå en bit på med barnen är en ganska lättvandrad led, och fungerar för barn som är från två år och uppåt. Det finns mycket rötter och stenar som sticker upp längs leden.

Runt sjön Trehörningen finns två vindskydd och en liten liten stuga som man kan sova i. Stugan går inte att boka, utan principen är att den som kommer först får sova där. Men om stugan och vindskydden är upptagna så går det att tälta.

Till det första vindskyddet är det 2 km och där kan det vara lite svårt att hitta plan mark för tält. Om man fortsätter en liten bit kommer man fram till en grillplats och där finns plan fin mark att slå upp tältet. Och fortsätter man ytterligare en bit till så kommer ugglekojan och vindskydd nummer två.

Skogen är blandskog med barr- och lövträd. Skogen är lite sagoaktig och trollik när mossan är så grön på vissa ställen, och skogen är full av blåbärsris .

Paradiset är verkligen ett litet gömt paradis. Vägen dit är krokig men när man väl är framme är mödan värd.

För dig som vill veta mer om Paradisets naturreservat

Länk till föreningen Paradiset-Hanvedens vänner där du bland annat kan boka torpet/stugan
Kartor och beskrivning av lederna i reservatet
Länk till Naturkartans sida om Paradisets naturreservat

Inlägget Paradisets naturreservat, Huddinge dök först upp på Hemomkringvandring.

I våras gick jag hjortsprångsrundan i Söderåsen nationalpark tillsammans med min vän X. I måndags återvände jag med min dotter och en av hennes kompisar som hade tagit ledigt från skolan för att få besöka Sveriges största bokskog. Själv tog jag ut en semesterdag.

Redan klockan 05 åkte vi från Eksjö, och några minuter före 8 svängde vi in på parkeringen vid Skäralid. Då stod där bara en enda bil. Vi stannade dock inte där, utan fortsatte bilvägen upp mot utsiktsplatsen vid Kopparhatten. Det var underbart att se höstfärgerna i morgonljuset, även att solen inte nådde så långt ner i ravinen i den tidiga timmen. Temperaturen låg på 5 minusgrader.

När vi tagit in utsikten åkte vi ner, parkerade bilen, packade ryggsäckarna, använde toaletterna (tack och lov var det inte 5 minusgrader inne på dem) och tog med hundarna ner till dammen där vandringslederna startar. Vi hade tittat på kartan för Söderåsen Nationalpark och tjejerna fick i uppdrag att leda oss längs den blå leden ”Hjortsprångsrundan” som är 7,7 kilometer och både går nere i ravinen och uppe på åsen, men redan efter 200 meter blev det stopp, eftersom tjejerna ville äta frukost medan de såg ut över dammen.

Efter ett kort stopp gick vi vidare nere i ravinen. Tjejerna tog glatt varsin hund och gick före mig medan de ivrigt pladdrade om allt de såg. Ån, all mossa, alla tickor, spången, fåglar vi såg och så vidare. Vi fick stanna många gånger för att de skulle gå/kravla ut på träd som fallit över ån, hoppa på stenar eller titta och känna på saker, så tempot var inte så högt. Men humöret var desto högre.

En kort sträcka precis när man kommit ut ur ravinen är det lite svårare terräng att gå i med rötter och stenar som man måste parera för, men så fort vi svängt av upp mot åsen blev vandringen lättare igen.

I backen upp mot Liagården sa dottern att det började bli lite enformigt (själv tyckte jag att tjejerna var oerhört kreativa och kom på saker att göra längs vägen hela tiden), och det var skönt att kunna säga till dem att det bara vara några hundra meter kvar tills vi skulle stanna och grilla korv. Väl framme på den fina rastplatsen som har både dass, vindskydd, bord och flera eldstäder konstaterade vi att det inte fanns någon ved i förrådet…. Eftersom vi befann oss i en nationalpark innebar det ett litet problem, men efter en tur runt alla eldstäder hade jag lyckats samla ihop kvarlämnade pinnar och vedträn så att jag kunde göra en liten brasa (tack och lov att kniven var med).

När vi hade fått lite grillkorv och marshmallows i magen var humöret åter på topp och vi gav oss iväg genom bokskogen uppe på åsen. Vandringen var lätt och otroligt vacker. Eftersom underlaget var så enkelt att gå på blev tempot nu betydlig högre och barnen var långt före mig och hundarna som jag vid det här laget hade fått ta över.

När vi kom fram till utkikspunkten Hjortsprånget ville inte dottern följa med ut och titta på utsikten, men jag och hennes kompis samlade mod att möta den svindlande känslan man får när man ser över kanten och ner längs ravinen. Tyvärr var det så skuggigt att det inte blev några bra bilder därifrån. Från hjortsprånget gick vi vidare nerför den branta nedstigningen mot naturum. Sträckan är nog inte mer än 500-600 meter, men den är riktigt brant, så det var en utmaning för min vrist.

När vi kom ner belönades vi med en oerhört vacker vy över Skäralidsdammen där de färgsprakande träden lyste upp i  bakgrunden. Ett konstaterande: Topparna var höstfärgade, men när man gick nere i skogen kändes den fortfarande helt grön.

Alla var nöjda och belåtna att vara tillbaka efter ungefär 5,5 timmars tur. Och allra gladast blev tjejerna när de fick ta några varv i den fina naturhinderbanan som byggts vid naturum innan vi satte oss i bilen för att åka och köpa oss en sen lunch före hemfärden. Jag kan nämna att det var några som sov i baksätet på hemvägen…

PS. Vi var nästan ensamma! Till Liagården kom ett äldre par och satte sig, men de gick tillbaka samma väg de kom, så jag misstänker att de kommit med bil. Vi såg en ensam vandrare som passerade oss. Och vi mötte några som var på väg upp ”bakvägen” från naturum till hjortsprånget. Men under turen kändes det nästan som om vi hade hela parken för oss själva. DS.

För dig som vill veta mer om Söderåsen nationalpark

Tre blogginlägg från mitt förra besök i Söderåsen nationalpark – april 2019
Nationalparkens egen hemsida

Inlägget Hjortsprångsrundan, Söderåsen dök först upp på Hemomkringvandring.

På midsommardagen fick jag gå en liten, liten tur som var väldigt annorlunda jämfört med allt jag är van vid. Min syster och jag ville göra något för barnen på 1, 3 och 5 år för att väga upp alla deras turer upp på olika fjäll och när vi läste i Sälen-magasinet om Trollskogen bestämde vi oss för att åka dit.

Stigen där det skulle finnas 400 troll var bara 1,3 kilometer, men det tog oss nästan tre timmar att gå stigen fram och tillbaka.

Redan vid första stoppet märkte vi att den här rundan skulle göra succé hos mina systersöner. De satt på snöskotrar gjorda av timmerstockar, gick in i trollbussen där alla säten har en egen ratt, det fanns en Trolvo-traktor och mycket annat att utforska innan vi ens hade hunnit upp i själva skogen.

När vi nådde skogsbrynet fick vi gå in i trollskolan, stå och kika in på ett trollbröllop i trollkyrkan (där man fick höra prästens tal) och många barn hade lämnat sina nappar där. Vi gick in i smedjan och björnidet och flera andra hus. Där fanns också min absoluta favorit: Dalageten! Utanför getens lilla lada fanns en berättelse om hur det gick till när dalageten blev röd, och att det blivit så populärt att man börjat måla andra djur också i hans färger. <3

Sedan fick barnen mycket att se på; en dansbana där man kunde köpa ”körv med bröd” och ”låtter”, Vild-Hasse i trä stod och sålde korv, vi gick längs tandgatan och fick se en massa tandtroll. Där fanns en rap-grupp, en operakällare, ett fullsatt värdshus, ett sagohus där trollmor läste sagor och mycket annat. Det lät överallt från gömda högtalare i träden och man skymtade tjädrar, rådjur, rävar, ormar och en massa andra djur överallt i trollskogen.

Barnen sprang lyckligt från troll till troll, från träd till träd, och stannade storögt och tittade och lyssnade. 1-åringen som åkte i bärstol på sin mammas (och ibland på min) rygg verkade nöjd över att det var så färgglatt i skogen.

När vi kom längst upp och skulle vända började det regna så vi gick lite snabbare nerför backarna. Det blev då väldigt tydligt att Trollskogen är byggd för barn som kommer på skidor – allt var vänt åt det hållet (skyltar med mera), men jag tycker att det är roligt att de hade allt igång även på sommaren.

När regnet övergick i hagel la barnen in racing-växeln på sina korta ben och jag tog lite längre steg. Lustigt nog somnade 1-åringen (som envist hållit sig vaken flera timmar längre än hon brukar på förmiddagen) mitt under ovädret och sov sedan hela vägen tillbaka till stugan.

Pojkarna kommer sent att glömma denna utflykt – och detsamma gäller mig. Ler. Det var inte direkt någon stor naturupplevelse, men det gav mig mycket glädje att se barnen så lyckliga ute i naturen.

Inlägget Trollskogen, Hundfjället dök först upp på Hemomkringvandring.

För dotterns kompis och mina 3 syskonbarn (1, 3 och 5 år gamla) var det första vistelsen i fjällen, och då tycker jag att frukost uppe på ett fjäll är en upplevelse man inte kan vara utan. Eftersom vi ändå skulle till Idre en dag för att spana efter renar bestämde jag och min syster att vi skulle åka så tidigt att vi kunde slå två flugor i en smäll.

När vi parkerade på parkeringen i Städjan-Nipfjällets naturreservat fick barnen i uppdrag att leta upp ett fint ställe på fjällheden där vi kunde äta vår frukost och de gav sig genast ut på jakt i den nya miljön.

Själva frukosten tog inte så lång tid att äta, förutom för 1-åringen som åt i godan ro, det fanns alldeles för mycket spännande saker runt omkring att titta på och att göra, så de större barnen gav sig ut på upptäcktsfärd.

Till slut hängde jag på mig ryggsäcken igen, och syrran bar bärstolen med sin dotter, och så började vi klättringen upp till Lill-Nipens topp. Vandringen är bara 950 meter, men otroligt spännande att få gå den tillsammans med barn. De går, hoppar, skuttar, springer i zickzack, ligger och vilar och så vidare längs vägen så det händer något hela tiden.

Väl uppe på Lillnipen fick alla barnen hitta sin egen väg till toppen och det var spännande att klättra på stenblock, leta stigar, stå däruppe och vinka åt mig och så vidare.

Det blåste något oerhört så när det blev fikadags instruerade jag mina syskonbarn (med tillhörande mamma) om att gå längs berget och hitta lä på baksidan så skulle vi andra komma efter.

Geminis öron har ställt sig upp i vinden - och Dennniz har hittat "sin" plats

Vi fick en mysig fikastund med mycket skratt, prat och bus, samtidigt som vi fascinerades av utsikten. På nervägen fick alla välja var de ville gå, och jag tog förstås en omväg för att fota ett gäng purpurbräckor som jag såg på långt avstånd.

Jag kan inte tänka mig så många trevligare sätt att fira midsommar på än på en fjälltopp med människor jag tycker om. Och det verkade som om alla tyckte att det var en väldigt bra, rolig och spännande utflykt. Även att vi inte fick se några renar på nära håll.

För dig som vill veta mer:
Här kan du läsa mer om Lill-Nipen och andra vandringar runt Idre Fjäll

Inlägget Lill-Nipen med 5 barn dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag har jag besökt Store Mosse nationalpark igen. Jag insåg att det var mitt tredje besök där i år. Med mig på dagens utflykt hade jag min 12-åriga dotter, en av hennes klasskompisar som fått den här utflykten i födelsedagspresent, och våra två hundar. Humöret var på topp hos alla och vädret var även den här gången snällt mot oss och lät solen lysa från en blå himmel och en svag vind svalka oss.

Idag utgick vi från vandrarhemmet på Lövö och tjejerna hade bråttom att ta sig över ängen ner till fågeltornet som ligger precis i utkanten av mossen. Att klättra upp där är obligatoriskt, om man inte är den som håller i hundarnas koppel (tur för mig). När de var klara med fågeltornet stegade de iväg längs spången i ett så högt tempo att jag och hundarna fick kämpa för att hinna med.

Tempot dämpades ganska snart, för barnen hade fullt upp med att hålla koll på var de satte fötterna – dotterns kompis hade nämligen inte gått på spång tidigare. Det fanns också mycket att titta på längs vägen; fjärilar, olika mossor, nyckelpigor och en del blommor även att det inte var särskilt mycket växtlighet, mest såg vi rosling och vattenklöver som jag ju aldrig kan se mig mätt på.

Egentligen skulle vi spana efter småsileshår eftersom tjejerna aldrig sett dessa köttätande små växter, men när vi inte hade sett dem efter vår fikapaus på en av alla de bänkar som står utplacerade på strategiska platser längs spången valde de att vända. De ville hellre gå tillbaka till Lövö för att klättra i träd och fotografera, och det fick de självklart göra. Jag och hundarna fortsatte en bit till längs spången mot Andersberg innan vi också vände.

Efter att barnen vänt hittade jag givetvis de eftertraktade småsileshåren i stort sett direkt, men de var så pyttesmå att de knappt stack upp ur mossan. Däremot hittade jag några som hunnit växa till sig lite mer när jag nästan var tillbaka vid fågeltornet. Jag tycker att de är fascinerande växter med sitt ”klibb” som ska fånga och bryta ner insekter. Och färgerna är fantastiska!

Jag mötte upp tjejerna vid den vackra och generöst tilltagna rastplatsen på ängen vid Lövö.  Efter att vi hade fikat tillsammans (igen!) gick vi ner och tittade på de små blommorna så att de fick se dem i verkligheten.

Hundarna blev trötta i värmen trots att de fick dricka ofta, och tjejerna hade en liten svacka som botades med fika, men ”Det här var faktiskt jättekul”, var betyget från tjejerna när vi skulle åka hemåt efter fyra timmar i nationalparken, och det gladde mig att de tyckte om utflykten!

För dig som vill veta mer om Store Mosse nationalpark:
Inlägg här på bloggen: Utflykt till Store Mosse med barn – april 2019
Inlägg här på bloggen: Vandring på Store Mosse – april 2019
Länk till nationalparkens egen webbsida

Inlägget Store Mosse – igen dök först upp på Hemomkringvandring.

Hassafallsleden (Hovslätt, Jönköping) är en kort men något krävande led som bjuder på en fascinerande och spännande natur. Leden går delvis på smala stigar, några trappor, spänger och broar.

Jag har varit vid Hassafall vid några tillfällen tidigare. Första gången gick jag hela leden (man fortsätter då längs Kallebäcksleden och går upp till Varkullen varifrån man har vid utsikt), men jag tyckte att de vackraste partierna av leden var längs ån, så jag föredrar att bara gå upp till fallen och sedan vända tillbaka till hembygdsgården i Hovslätt. Om man går hela leden är den ungefär 7 km, men det är betydligt kortare att bara gå till fallen och vända.

Jag, min dotter, min ena syster och hennes tre barn hade stämt träff idag på parkeringen och gick längs leden med målet att grilla vid det översta fallet (se bilden längst upp i inlägget). Vi kämpade oss med glatt humör längs stigen, uppför trappor och över spångar ändra fram – för att mötas av en överbefolkad grillplats vid foten till det översta fallet. En stund utforskade vi området runt omkring vattenfallet, men till slut valde vi att vända och gå neråt till den grillplats som ligger närmare hembygdsgården.

Där fanns mera utrymme och vi grillade grillade våra korvar och våra marshmallows, klättrade upp i träd (i alla fall barnen, och det var inte bara ett träd), tittade på blommor, åt harsyra, kastade sten och pinnar i ån, hoppade ut och balanserade på stenar nedanför vattenfallen och en massa annat spännande längs vägen.

Dagen var varm, runt 17 grader redan när vi träffades klockan 11, och vi upplevde att det blev grönare bara under de timmar vi var ute på leden. Det kryllade av vitsippor vid sidan av ån, och på flera ställen växte det rikligt med blåsippor. Vi såg även vårlök, kabbeleka och tibast på några ställen. Efter ungefär tre glada timmar var vi tillbaka vid våra bilar igen.

För dig som vill veta mer om Hassafallsleden:
Länk till Jönköpings kommuns informationsfolder om Hassafallsleden och Kallebäcksleden

Inlägget Hassafallsleden dök först upp på Hemomkringvandring.

Att sova ute enbart för själva utesovandets skull tycker jag är en alldeles utmärkt idé när man ska ha med sig barn som inte är överförtjusta i att behöva vandra långa sträckor för att få vara med på ett äventyr.

Igår eftermiddag åkte jag, dottern, våra hundar och en av dotterns kompisar till Klintens naturreservat längs höglandsleden. Där finns både badplats, två vindskydd, en sovstuga och ett fräscht dass, så det kändes som ett ”enkelt” ställe. När vi hade bäddat på britsarna i sovstugan gav vi oss ut på upptäcksfärd och upptäckte snabbt att vindskydden och grillplatserna låg i skugga. Och att det fanns myggor där. Efter att snabbt ha överlagt med barnen (ja, jag erkänner att jag kan ha styrt dem lite) valde vi istället att gå leden upp till Skuruhatt och grilla uppe på toppen där det fortfarande var sol. Från vindskydden är det cirka 1,5 kilometer upp till toppen.

Både barn och hundar gick i rask takt längs skogsvägar och stigar och sysselsatte sig medan jag gjorde upp eld och sedan väntade ut glöden. Vi var alla rejält hungriga när det var grilldags och sällan har enkel grillkorv smakat så gott. För att inte tala om de efterföljande grillbilarna (från Ahlgrens)!

Vi njöt av solen, alla fjärilarna som flög runt oss och av allt kul man kan göra uppe på ett litet berg. När vi började känna oss nöjda sa jag till barnen att de kunde få gå i förväg till stugan om de ville, medan jag och hundarna såg till att elden var ordentligt släckt. Även att de inte brukar gå just den vägen till Skuruhatt, och alltså inte var säkra på vägen, blev de glada över att jag såg dem som så vuxna och de gav sig ivrigt iväg. De ringde mig när de kommit fram till stugan, helt instruktionerna.

När även jag och hundarna kommit tillbaka hade det börjat skymma och vi gjorde oss klara för natten. Barnen spelade lite spel och jag ägnade tid åt hundarna medan vi väntade på mörkret. Dagen hade varit varm, solig och fin, men på kvällen närmade sig temperaturen 0-strecket, så vi kröp ner ordentligt i sovsäckarna och gjorde oss redo för en lång, skön utenatt.

Så gick det

Dessvärre hade min dotter svårt att sova på grund av alla ”otäcka” ljud som de sommarglada sjöfåglarna gav ifrån sig, så vi fick packa ihop alla våra saker och gå till bilen i mörkret som då och då lystes upp av månens strålar när de nådde genom grenverket. Min ingång är att vi bestämmer i förväg nästa gång vi ska ut att vi inte ska sova över. Vi kan självklart ta med liggunderlag och sovsäckar och ligga i dem någon timme – efter grillning, vandring och andra aktiviteter – för mysighetens skull, men vi åker ändå hem på ett förutbestämt klockslag, t ex klockan 23, oavsett humör. Då ligger inte fokus på om hon ska våga eller inte våga sova ute, och det gör det förhoppningsvis lättare kommande gånger.

Inlägget Sova ute – Klinten dök först upp på Hemomkringvandring.