”Det är många som har önskat en bra led från Mollösund centrala samhälle till vindkraftverket Molly på Tången. Nästan lika många har gått bet – för det är en svår terräng att ta sig fram i. Men nu finns en led utstakad, och den börjar här!” Så står det på skyltarna vid ledens start- och slutpunkt.

Var börjar leden?

Leden börjar vid Fiskargumman, precis ovanför kyrkan i Mollösund. Det går en stig tvärs över gatan från kyrkan sett. Om du kommer hit under högsäsong behöver du förmodligen parkera bilen vid den första parkeringen, men under den lugnare säsongen finns betalparkering även vid kyrkan.

När du gått hela leden är du framme vid vindkraftverket Molly, som står uppe på Tången, och syns vida omkring. Det går givetvis även att börja där och sluta vid samhället.

Exempel på blå markeringar

Leden är markerad med täta mellanrum, och ganska lätt att följa. Dels är blå prickar målade på marken, men dessutom hänger det blå träklossar i träden här och var.

Vid ledens start i Mollösund, och vid målet, finns informationstavlor.

Hur är terrängen?

Största delen av leden går över klippor. Området är väldigt kuperat. Det finns många små raviner som kan vara besvärliga att själv hitta en väg runt, så jag är tacksam att man gjort en led att följa. På några ställen (som var extra menisk-ovänliga) finns rep till hjälp.

Men det som är genomgående är att det är oerhört vackert – förutsatt att man gillar hav och klippor. Vindkraftverk tycker jag förstör naturbilden, men i och med att den är slutpunkt på leden får man leva med att den finns där tänker jag.

Förutom klipporna passerar man många små fina vattendrag, och en kort passage med lövskog. Därinne råkade jag skrämma ett rådjur när jag gick igår.

Gör det till en rundslinga

Sedan tidigare finns en gammal led som är märkt med röda prickar som utgår från badplatsen i Mollösund. Även den passerar vindkraftverket Molly. Den har jag gått tidigare, så jag tänkte att jag skulle göra en rundslinga istället för att gå samma led tillbaka. Man kan också gå längs vägen åt ena hållet om man vill ta sig fram lite snabbare.

De röda markeringarna är väldigt urblekta, och ibland svåra att se, men den går närmare havet än Gumman till Molly-leden. Dessutom fortsätter den längs havet även bortanför vindkraftverket om man vill ta sig längre från samhället.

Det är en ren njutning att gå här tycker jag (även om inte min menisk höll med riktigt). Vyerna är storslagna och man får verkligen mycket natur för relativt liten insats.

Trots att det var en fin och solig eftermiddag mötte jag inte en människa längs leden. De enda jag såg roade sig vid badplatsen.

Bara-vara-tid på klipporna

Eftersom jag skulle hämta min tonåring efter sommarjobbet klockan 22 hade jag en massa tid kvar när jag gått rundan (blå och röd led) på ungefär två och en halv timmar.

Så jag tog fram min stol, satte mig uppe på en klippa och bara njöt i ytterligare två timmar. Fikade, läste, lät solens kvällsstrålar värma mig. Det är fantastiskt så snabbt man kan tanka energi ute i naturen.

Slutligen fakta och länkar

Leden går i, och strax utanför, Mollösund på Orust. Leden är 1,8 kilometer, på många ställen i kuperad, ganska krävande, terräng. Några passager är lite svårare, men där finns rep till hjälp. Observera att det inte är någon rundslinga, men se lite högre upp i inlägget om du vill ha idéer till lösning.

Föreningen Mollösund ansvarar för leden, och dem når man bland annat via Facebook-gruppen ”Det händer på Mollösund”. Om man vill stödja föreningen och utvecklingen av leden kan man swisha till 123-131 36 75.

Jag har vid två tidigare tillfällen gått röda-prickar-leden från samhället mot vindkraftverket, och en gång i motsatt riktning. Dock har jag hittills inte lyckats gå helt rätt någon av gångerna. Här kan du läsa om mitt första försök.

Inlägget Leden ”Gumman till Molly”, Mollösund dök först upp på Hemomkringvandring.

Här på Orust finns så många vackra platser, men i det här inlägget tänker jag berätta om två riktiga smultronställen: Bokskogen Himlabacken och Härmanö naturreservat. Bilderna är från förra veckan, 17-18 maj.

Planering av turen

Egentligen skulle jag ha åkt till Höga Kusten för en veckovandring, men ställde in resan på grund av meniskskadan. Istället försöker jag nu vila knät, göra mina rehab-övningar och hitta turer som jag faktiskt klarar av.

Eftersom jag verkligen älskar Härmanö, och speciellt nu under våren med alla blommorna, ville jag prioritera att åka dit. Trots att det är ganska krävande vandring. Jag visste att min väninna Sofia också ville dit, så jag frågade om hon ville följa med. När hon tackade ja insåg jag att även hon sover ute mycket, så jag föreslog att vi skulle tälta längs Husebyleden natten innan. Då skulle vi vara på rätt sida av ön och ha nära till färjan på morgonen.

Bokskogen Himlabacken

Vi valde att åka till Himlabacken först på kvällen, eftersom vi båda två hade jobbat under dagen. Från parkeringen är det vandring längs lättgådd skogsväg i några hundra meter innan man kommer fram till stigen mot Himlabacken.

För mig kommer nog bokskog alltid vara ”något speciellt” eftersom jag älskar ljuset och rymden som finns i dem. När vi hade tagit oss uppför backen letade vi upp varsin sovplats där vi slog upp våra tält.

Efter att vi gjort i ordning sovplatserna hämtade vi vatten i bäcken och strosade en stund bland prasslande boklöv. Sedan la vi oss medan myggen surrade utanför tältet.

10 minuters bilfärd till färjan

På morgonen vaknade jag innan alarmet hade ringt och tittade förväntansfullt ut genom tältöppningen. Av den utlovade solen syntes inga spår, men bokskogen var lika vacker ändå. Det gick snabbt för oss att packa, så vi var tillbaka vid bilen före den planerade tiden. Trots att det tog lång tid för mig att gå nerför backen, för det frestade på knät något enormt.

I Tuvesvik packade vi om till små ryggsäckar, med lättare packning, innan vi steg på färjan.

Härmanö naturreservat

Personfärjan går mellan Tuvesvik på Orust och Gullholmen, och turen tar bara några minuter. Även att jag har varit på Härmanö relativt många gånger längtar jag alltid tillbaka och vill se mer av ön. Sofias väninna Linnea som också var med oss upptäckte ön för första gången, och det var underbart att dela hennes glädje.

Blomsterängen Kalvhagen

Från samhället följde vi vägen söderut till första avtagsvägen mot Kalvhagen. Efter bara några hundra meter längs stigen nådde vi blomsterängen och jag blev nästan andlös när jag såg alla gullvivor. Medan de andra satte sig och kokade kaffe gick jag en sväng och tittade på blommor, bland annat getrams och tjärblomster.

Eftersom jag redan här, efter några kilometer av ganska enkel vandring, kände av knät bestämde vi oss för att gå olika vägar. Sofia och Linnea fortsatte stigen ut mot havet (Långekilen) och Svensbo, medan jag tog en enkel skogsväg ut mot vägen. Sedan stämde vi träff vid korsningen vid Myren.

Slingan Stenvik-Skålldalen

Vår tajming var i det närmaste perfekt. Eftersom jag tidigare har gått rundan som de andra gick hade jag ganska bra koll på tidsåtgången. Så jag kunde unna mig att strosa fram, och fota blommor längs vägen. Därför behövde jag inte vänta mer än några minuter på mötesplatsen innan de andra dök upp.

När vi bara några minuter senare kom till korsningen med skylten Stenvik tittade de frågande på mig. Egentligen var min plan att gå raka spåret längs stigen mot Härmanö Huvud, men knät kändes ganska bra. Så vi tog slingan ut mot Stenvik och fick därför extra vyer ut mot havet.

Sista biten går ner mot Skålldalen och där når man även skyltar och stigen vi kommit på om vi inte svängt av. Här gick vi lite fel, trots skyltar, och till min stora lycka hittade jag två exemplar av granspira tack vare det.

Och så höjdpunkten – Härmanö Huvud

Från Skålldalen går man uppe på berget och passerar flera små höjder med rösen. Den markerade leden tar sedan av åt vänster, mot Skållehus.

Men som vanligt ville jag till Härmanö Huvud, som jag tycker är det vackraste på hela Härmanö, så vi tog oss ner mot strandängen. Det var väldigt lite vatten, och därför enkelt att ta sig över.

Lunch och bad

Vi inledde med ett besök på dasset (superlyxigt med ett dass intill stranden). Sedan rundade vi klipporna och satte oss på vår egen strand för att äta lite lunch.

Sofia och Linnea tog även ett bad medan jag kokade upp vatten. Här tillbringade vi sedan en längre stund i solen, medan oreäkneliga makaon-fjärilar svävade runt oss.

Toppbestigning

Innan vi skulle vända tillbaka mot färjan gick jag i sakta mak upp mot toppen, medan de andra tävlade. Utsikten med havet på flera sidor och den karga, steniga Härmanö på ena sidan, är så mäktig.

På tillbakavägen gick jag stigen tills jag kom till vägen, och sedan fortsatte jag den ända upp till hamnen. Sofia och Linnea gick den svårare stigen mot Skållehus, och fick småspringa på slutet för att hinna till färjan. Vi var ute i 8 timmar och på den tiden tog sig de andra ungefär 17 kilometer och jag lite kortare.

En liten sammanfattning

För mig är det i stort sett omöjligt att göra en kort resumé av ett så fantastiskt dygn i bokskog och kust. Så sammanfattningsvis får jag nog bara säga; sagolik natur, otroligt väder och lycka.

Och slutligen lite länkar

• Kartlänk till parkering, Husebyleden/Himlabacken
• Här ligger bokskogen (kartlänk)
• Parkering intill hamnen (ungefärlig punkt, men det är skyltat)
• Västtrafiks tidtabell för färja linje 381 Tuvesvik-Gullholmen (och Härmanö)
• Boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket beskriver tur 29 och 30 en del av den sträcka vi gick lite utförligare.
• Och så givetvis mina egna blogginlägg från alla besök på Härmanö

Mina instagrambilder härifrån

[instagram-feed feed=19]

Inlägget Två smultronställen, Orust kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Den underbart vilda ön Härmanö kan jag vandra på hur många gånger som helst utan att bli klar. Igår gick jag för första gången till Nordmannevikarna och till Stenvik.

Tillbaka på favoritön

I vanliga fall planerar jag mina turer i god tid, men igår blev det en helt improviserad tur. Eftersom jag inte planerat i förväg hann jag inte ut med morgonfärjan, men vid lunchtid var både jag och Balder med.

Turen med färjan (Tuvesvik på Orust till Gullholmen, se tidtabell hos Västtrafik) tar knappt 5 minuter. För mig är det alldeles lagom för att lämna ”vardagen” bakom mig och gå in i frihetsläget.

Söderut längs tillgänglig runda

Det var en grå dag, men precis när vi steg av färjan såg vi dagens första solstrålar. Balder var ivrig att ge sig iväg, så vi började med att gå huvudvägen söderut. Vid Höpallen svängde vi in på den mindre vägen, även den en del av den tillgängliga slinga som finns på ön.

Avstickare mot Nordmannevikarna

Från vägen är alla leder tydligt skyltade. När jag kom till skylten ”Nordmannevikarna” och dubbelkollade på kartan såg jag att detta var en avstickare som jag hade planerat att göra. Enligt skylten skulle det bara vara 600 meter att gå (och sedan samma väg tillbaka).

Först korsar man en strandäng innan man går på spång en kort passage mellan några klippor. Därefter öppnar sig landskapet och det är bara klippor och hav. Trots att det egentligen var en lugn dag, med lite vind, slog vågorna mot klipporna.

Härlig plats att spendera tid på

Härute spenderade vi ungefär en halvtimme på att gå, klättra, hoppa, krypa och åka på rumpan. Allt för att försöka komma så nära vattnet som möjligt, och för att kunna se Nordmannevikarna ur alla tänkbara vinklar. Det här var en riktigt härlig, och lagom avskild, plats.

Vidare söderut

Så snart vi var tillbaka på den tillgängliga leden fortsatte vi söderut längs vägen. Vid Myren svängde vi höger där det är skyltat ”Härmanö Huvud”. Den här stigen har jag gått många gånger, för jag älskar verkligen just Härmanö Huvud. Men igår svängde jag av mot Stenvik efter bara några hundra meter istället för att fortsätta rakt fram.

Mot Stenvik (runt Skålldalen)

Stigen mot Stenvik är skyltad, och enligt skylten är det bara 800 meter fram till viken. Nu måste jag poängtera att även att avstånden låter korta så tar det tid att gå härute. Det är inte något plant underlag man tar sig fram på, utan det är till stor del klippor och ljunghed. För att hitta följer man orange markeringar direkt på klipporna eller på stenar.

Landskapet är otroligt häftigt där man går i ett omväxlande landskap. Ibland ser man långt över ön och det ser ofattbart otillgängligt ut. I ravinen som skär genom hela området växer täta buskar, så jag är så glad att det faktiskt finns en stig som gör det enkelt att ta sig fram. Så man slipper leta väg själv om man inte nödvändigtvis vill.

Balansträning i Stenvik

Till slut var vi framme vid Stenvik. Jag är lite osäker på om det heter Stenvik på grund av den hög med sten som ligger uppe på klippan. Eller om viken fått sitt namn av alls sten som man får balansera på nere i ravinen innan man klättrar uppför berget på andra sidan.

Lite balansträning var det i alla fall att ta sig över detta stenfält. Till och med för Balder, men det van nog för att de var hala och slippriga. Själv gick jag med dubbade skor som vanligt (från Icebug såklart).

Genom Skålldalen och uppåt

Sedan följde ganska enkel vandring uppe på bergen och genom Skålldalen. Det är alltså en rundslinga som man följer när man går till Stenvik, man behöver inte gå samma väg fram och tillbaka. När vi kom fram till korsningen nere i Skolldalen valde jag att gå en liten bit mot Härmanö Huvud-hållet, trots att jag tyvärr inte skulle ha tid att gå ända fram.

Vid det här laget var jag ganska hungrig så jag bestämde mig för att stanna på första bästa plats där jag hade utsikt mot havet och äta lite. Det blev vid ett av alla rösen man passerar längs lederna ute på Härmanö.

Här blev det matpaus för mig, och tuggbenspaus för Balder. Han blev både förvånad och lycklig över att jag plockade fram sådana godsaker ur hans egen väska. Medan han låg och gnagde åt jag mig mätt samtidigt som jag njöt av utsikten.

Mot färjan – i solnedgång

Sedan var det redan dags att bege sig norrut igen, för att hinna med färjan. Om vi hade missat den hade det inte varit någon katastrof, för jag hade med mig pannlampa. Men det är inte den optimala terrängen att gå runt i när det är mörkt, och det var nästan två timmar till nästa färja.

Eftersom de sista kilometrarna går på grusväg kunde vi hålla ett lite högre tempo, så vi kom fram med en kvarts marginal. Då passade vi på att gå upp till lotsutkiken för att eventuellt få se lite solnedgång. Och det fick vi.

Dessutom exploderade himlen i färg medan vi åkte på färjan den korta turen över till Tuvesvik på Orust. Det var en otroligt intensiv solnedgång. Men kort – för när jag satte mig i bilen var alla färger borta. Därför är jag extra tacksam att jag fick uppleva den.

Sammanfattning

Förra året upptäckte jag Djupvik (se tidigare inlägg), strax innanför Kalvhagen, och den är fortfarande lite av en favorit. Nordmannevikarna passar perfekt som utflyktsmål, för här kan man spendera timmar på klipporna och strandängarna. Jag är också glad att jag tog svängen förbi Stenvik. Det gav mig möjligheten att se mer av Skålldalen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att Härmanö är för stort för att bara besöka en dag. Här vill man har massor av tid, men det är tyvärr inte tillåtet att övernatta (tälta, hammock osv) utan man får i så fall hyra rum eller stuga.

Nyfiken på Härmanö?

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket finns två andra turer på Härmanö beskrivna. De har nummer 29 och 30 i boken. Dessutom kan du se Härmanö (dock inte just Nordmannevikarna och Stenvik) andra årstider i mina blogginlägg.

Inlägget Nordmannevikarna och Stenvik, Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår prövade jag lite nya stigar här på Orust. Till min förvåning (och lycka) hittade jag en underbar bäck med ett litet vattenfall i. Bara 2 kilometer från min dörr.

Definitionen av hemomkringvandring?

När någon frågar mig vad hemomkringvandring är brukar jag säga att det är att gå i samma område gång på gång, och ändå upptäcka nya eller vackra saker varje gång.

En del tycker att det är tråkigt att besöka en plats mer än en gång (”där har vi ju redan varit”), men det tycker inte jag. Tvärtom ger det mig en massa glädje! Först och främst ser alla platser olika ut under olika årstider och olika väderförhållanden, så det är som nytt varje gång. Dessutom ser man nya möjligheter till rundor/slingor om man lär känna ett område bättre.

Hur går det till?

Första gången följer man kanske en skogsväg. När man har gått den några gånger upptäcker man helt plötsligt att det finns stigar som korsar skogsvägen, och så testar man några av dem.

Till slut har man gått alla stigar som man hittat i området och då börjar man kanske gena mellan dem. För i det läget har man koll på hur terrängen ser ut, var olika platser och stigar ligger i förhållande till varandra, och man vet även ungefär hur långa avstånden är.

Lycklig av att upptäcka nytt

Att kunna gå på det här sättet fyller mig med en otrolig glädje. Igår till exempel prövade jag nya stigar och ramlade över ett fint vattenfall i en bäck bara någon kilometer hemifrån.

Och den glädjen och upptäckarlusten vill jag så gärna sprida vidare, smitta ner alla er som läser mina inlägg! Så att ni också går ut och upptäcker ERT hemomkring! Inte bara drömmer om att besöka de platser som jag besöker eller vandrar på.

Vackra platser finns överallt! Bara man ser med rätt ögon!

Ett exempel är gårdagens tur

Alla bilder i detta inlägg är från gårdagens hemomkringvandring här på Orust. Då utgick jag från en väg jag brukar gå, fortsatte på en mindre. När den tog slut följde jag en stig.. som även den tog slut, så då blev det lite off-road. Efter att jag hittat vattenfallet kollade jag på en karta och följde olika stigar tillbaka. Det blev en liten 2-timmars upptäcktsfärd på hemmaplan.

Inlägget Lycka är – att hitta ett litet vattenfall dök först upp på Hemomkringvandring.

Planen för trettonhelgen var att åka till Gårdsjön i grannkommunen Stenungsund. Där skulle vi gått några turer och jag tänkte också inviga mitt tält. Men när det gick ut allmän uppmaning om att inte ge sig ut på vägarna i onödan ändrade vi planerna. Istället blev det vandring hemomkring på Pilgrimsled Orust, som jag når till fots.

Besvikelse över att inte få testa tältet

Trots att jag är utomhus mycket har jag aldrig haft något eget tält. Tidigare, när jag var ensam med min dotter, övernattade jag oftast i vindskydd eller stugor. Sedan blev jag sambo, och Lars hade redan en massa olika tält, så jag har alltid lånat av honom. Men nu äntligen har jag ett eget tält. Det är ett självstagande kupoltält vilket är väldigt bra när man ska tälta vid kusten där det är svårt att få ner tältpinnar i klipporna. För den som är nyfiken och vill veta mer är det ett Helsport Reinsfjell Superlight 2.

Direkt när jag fick hem tältet i torsdags prövade jag att slå upp det i vardagsrummet så att jag skulle ha koll på hur allt funkade. Se gärna reaktionerna jag fick på detta på Instagram. Där delade även många följare med sig av sina bästa tältminnen. Jag längtade verkligen efter att få inviga tältet, men när det gick ut varningar om att man inte skulle ge sig ut i trafiken ändrade mig mig. Trots besvikelsen jag kände.

Tänk om snabbt för ny plan

Att bara sitta hemma en ledig dag på grund av snöfall och halvstorm är inget alternativ för mig, så jag tänkte om. På bara några minuter hade jag bestämt mig för att klä på mig och gå ut till den närliggande Pilgrimsled Orust (länk till mina tidigare turer på leden).

Jag bestämde mig för att ta med vår hund Balder eftersom han behöver rejält med motion.

Besvikelsen vändes i glädje

Jag måste erkänna att jag bar besvikelsen som ett moln över mig när jag gick ut. Men det dröjde inte länge förrän jag började njuta av vinden i ansiktet och känslan av äventyr när jag knappt såg för all snö som föll. Dessutom smittade Balders iver av sig.

Vi följde pilgrimsleden längs väg, skogsväg och stig, Sträckan vi gick var mellan Långelanda och Stillingsön. Sedan följde vi vägen tillbaka till Långelanda. Snön yrde och vi såg inte en människa under de tre timmar vi var ute.

Härligt med hemomkringvandring

Det jag tycker är så härligt med hemomkringvandring är att även om man har gått på ett ställe många gånger så är det alltid något nytt. Det är olika årstider och olika väder. Olika ljus, olika färger.

Detta hade aldrig gått utan dubbade skor

Väglaget var verkligen uselt denna dag. De sträckor jag gick längs väg var katastrofala. Kvällen innan hade det regnat och sedan frös det på under natten. Därför bildades blankis. Ovanpå den samlades sedan snö som stundtals vräkte ner, och stundtals bara singlade ner – men oftast i sidled på grund av vinden.

Med tanke på att jag även hade 43 kilo hund i kopplet hade jag aldrig kunnat gå utan mina dubbade skor (Torne). Balder själv halkade runt som Bambi på hal is, och de få bilar som vågat sig ut kröp fram. Varje vinter hamnar jag i lägen som detta och känner otrolig tacksamhet varje gång över att gå dubbat.

Ytterligare info om Pilgrimsled Orust

Pilgrimsleden Orust ska enligt uppgift vara 90 kilometer lång, men när jag lägger ihop delsträckorna får jag det till 105 km. Svårighetsgraden bedöms variera mellan medel och svår. Leden går mellan åtta vackra kyrkor på Orust. Via stigar, kuperad terräng och småvägar får man uppleva hav, berg och inland.

Länkar där du kan läsa mer

Här kan du läsa om de etapper som jag själv har gått, och hur jag upplevde dem. Du kanske också vill läsa om en annan snöig tur i mitt hemomkring.

Avslutningsvis kommer några användbara länkar där du kan läsa mer om pilgrimsleden som vi har här på Orust:

– Västsveriges beskrivning av Pilgrimsleden Orust
– Så här beskriver Svenska Kyrkan leden
– Följande information finns hos Orust kommun

Inlägget Vandring hemomkring i snö dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra sommaren gav jag mig själv en personlig utmaning – att gå leden Orust Tvärs (45 km) på en dag. Då klarade jag utmaningen, men häromdagen funderade jag på hur mycket min ett år äldre kropp skulle orka i år. Skulle jag klara av att gå tvärs över Orust på en dag även nu? Eftersom jag behöver lite ”mängdträning” inför mitt deltagande i Icebug Xperience West Coast Trail om två veckor kändes detta som ett bra test, så igår gav jag mig ut.

Fakta om sträckan

Orust Tvärs är en natur- och kulturstig som går tvärs över Orust. Enligt tillgänglig information ska den vara 44 km, men när jag gick blev det 46. Leden består av fyra delsträckor: Svanesund-Hoga, Hoga-Göksäter, Göksäter-Malö strömmar, Malö strömmar/Flatön-Bryggan Ängön. Man går även kortare delar av natur- och kulturstigarna Kultehamn och Svens Altare. Strax innan man kommer ner till färjan mot Malö kan man göra en avstickare via kulturstigen Albertsholmen. Utöver all natur kan man även se 64 skyltade kultur- och naturminnen längs leden.

Dessutom är Orust Tvärs en del av den längre leden Kuststigen (se de etapper jag gått), och motsvarar Kuststigens etapp 6, 7, 8 och 9. Men igår gick jag i motsatt riktning och började vid Ängö brygga där etapp 9 slutar, och gick i mål vid Svanesunds färjeläge där etapp 6 startar.

Inte rätt led för dig som vill se skärgården

Sammanfattningsvis måste jag säga att Orust Tvärs är en mycket trevlig vandringsled. Den erbjuder varierad natur och mycket lugn och ro. Igår mötte jag bara en enda person, förutom de få personer jag såg som var ute i sina trädgårdar. Men kommer du hit i förhoppningen att få se västkustens skärgård så är inte detta rätt led. Skog och jordbruksmark dominerar.

Ängö, Flatön och Malö – jag inledde vid havet

I år gick jag i motsatt riktning jämfört med i fjol och det var en klar förbättring. I alla fall från början när jag gick på de smala vägarna på Flatön. Härute hade jag gått tidigare, både ensam och med min väninnan Sofia. Leden går nära havet och jag passade på att njuta av att få se det.

Underlaget man går på här är tyvärr till stor del på asfalt, men det finns också passager på grusväg och till och med lite stig. Det är relativt lättgått, men jag missbedömde tiden (för att jag fotade en massa) och kom inte 5 kilometer den första timmen. Tack och lov var det enkelt att ta ikapp det så att jag låg i fas.

Här samsas Kuststigen även med pilgrimsled Orust, och leden passerar Flatöns kyrka.

Den här första etappen är 9 kilometer och det vackraste stället är nog vid Malö strömmar mellan Flatön och Malö. Därifrån gick det snabbt komma ner till linfärjan som just nu går en gång i halvtimmen (hos Trafikverket hittar du tidtabellen).

Linfärja, och vandring längs stig

När jag kom till färjan var det 22 minuter till nästa avgång. Då satte jag mig helt sonika och åt frukost på klipporna bredvid bilkön. Dessutom tog jag av strumpor och skor för att låta fötterna torka. Och innan jag åkte vidare tog på jag rena, torra strumpor. Jag brukar försöka vara noga med att byta varje mil.

Från färjan är det asfalt en liten bit innan man svänger in mot Morlanda naturreservat. Här har jag gått ganska många gånger, både på Kuststigen och på Pilgrimsled Orust. Efter en längre passage på grusväg går man över till vandring på stig och skogsväg.

Hålta trädgård och Svens Altare

Det dröjer inte länge förrän man kommer fram till Svens-Altare-leden (länk till utflykt med dottern) som är markerad med gult, och den följer man sedan fram till utsiktstornet. Här får man både lövskog, barrskog, stenblock och en gammal herrgårdsträdgård (Hålta).

När jag passerade rastplatsen vid Håltasjön hade jag gått ungefär 17 kilometer och började bli lite småhungrig. Jag bestämde mig för att stanna och ordna lunchen vid Svens Altare, förutsatt att jag hade gått minst 19 km när jag kom dit. Nu hade jag inte det, utan bara 18,9, så jag gjorde en kort paus för att fota och fylla på vätska. Sedan gick jag vidare.

En längre lunchpaus vid 21 km

Efter Svens Altare går man på underbar skogsstig i nästan två kilometer. Sedan kommer man ner på en väg, och jag visste sedan tidigare att det ligger en sjö där. Så när jag kom dit svängde jag av ut på en klipphäll och hängde av mig ryggsäcken.

Skor och strumpor åkte av och jag packade upp mitt lilla kök. Lyckan när jag hittade en banan i ryggsäcken var stor och den tryckte jag i mig på bara fyra tuggor. Vattnet till soppan kokade upp på bara några minuter, och jag hade inte ens hunnit besvara alla kommentarer och meddelanden jag fått på Instagram.

Soppan var varm och god, och ostmackan jag också lyxade till det med förgyllde stunden. När jag packat ner allt tog jag på torra strumpor (det blev de blå) och fortsatte min färd.

Mot Göksäter och sedan Hoga

Ett av etappmålen/etappstarterna är Göksäter, men det är knappt så det märks vid leden. Göksäter är ett stort varuhus på landet, och lokalt kallas det för ”Lilla Ullared”. Dock går inte leden exakt förbi varuhuset, utan man måste göra en liten avstickare på något hundratal meter för att komma dit. Enligt karta ska man kunna fylla på vatten där.

Jag fortsatte min färd tvärs över Orust längs grusvägar och skogsvägar förbi gårdar och skogar. Här mötte jag en rävunge som blev lika förvånad som jag när vi möttes på stigen. En hare såg jag också och fyra rådjur. Det enda som störde längs den här delen var de tre vindkraftverken som står intill leden.

All energi försvann efter 33 km

Mitt på denna sträcka hände något konstigt. Visst drog det lite i musklerna i både vaderna och låren, men energinivån kändes helt okej. Helt plötsligt försvann all energi. Inte gradvis, utan det gick ner till 0 från okej på mindre än en minut. Då tog jag fram mitt sittunderlag och satte mig precis där jag var.

Jag skrev meddelande till min sambo som erbjöd sig att hämta mig, men jag ville fortsätta. Vilket jag också kunde göra efter att jag fyllt på vätska, ätit en macka och lite choklad. Dessutom masserade jag fötterna och passade på att byta strumpor igen när jag ändå satt stilla. Efter ytterligare två kilometer passerade jag Hogastenen, Orusts enda runsten.

In på sista etappen – Hoga – Svanesund

Hoga är också etappstart/etappslut. Härifrån och resten av leden är som mina hemmamarker. Jag har gått med våra hundar många, många gånger längs den här sträckan, så det var lättare att gå när jag visste vad som väntade vid varje krök.

Förutom just när jag påbörjat etappen. Jag var nämligen väldigt medveten om att jag skulle upp på den mittersta ”kullen” på bilden här ovanför och det är en rejäl, lång och brant backe upp dit. Men det gick bra – jag klarade till och med av att hålla mitt tempo.

Den här sträckan är ljuvlig och går bara genom skog, så jag njöt trots att vissa delar av kroppen började kännas ordentligt. Jag tycker att det är något visst med att gå på stigar man känner till väl. Som till exempel när jag kom till den delen som följer kulturstig Kultehamn (som startar 2 km från min ytterdörr).

Enda gången jag dippade mentalt några minuter var när jag gått 43 km och jag visste att jag hade minst 2 km kvar till målet. Jag hade varit så inställd på att sträckan skulle vara 43 km.

Slutspurten genom hembyn Svanesund

Snart kom jag ut på asfaltsvägen som leder genom vårt samhälle Svanesund och ner till färjeläget. Jag ringde min sambo som lovade att komma och hämta mig. Trots att jag kände mig rätt mörbultad försökte jag hålla tempo genom samhället.

När jag gick längs gångbanan körde min sambo förbi och ropade några uppmuntrande ord till mig. Sedan gjorde jag mitt bästa för att komma ner till färjeläget så snabbt som möjligt. Jag ville ju inte att han skulle behöva vänta för länge. Och, ärligt talat så längtade mina ben och fötter efter att få vila.

Tider, höjdmeter med mera

Förra året tog det mig 11 timmar och 37 minuter att ta mig tvärs över Orust. I år tog det 10 timmar och 5 minuter. Förmodligen var förbättringen vandringsstavarnas förtjänst. Aktiv ”gå-tid” var 9 timmar och 8 minuter, vilket innebär ett medeltempo på 5,1 km/h. Mitt mål var att kunna hålla 5 km/h hela vägen och jag är otroligt glad och stolt över att det gick vägen. I vanliga fall går jag i njut-tempo så jag är inte van att gå mot klocka.

När jag frågade min sambo hur många höjdmeter han trodde att jag gått sa han: ”Det är ju vid havet, så det är ju rätt platt. Kanske 440 meter?”. Där hade han lite fel. Leden är faktiskt ganska kuperad och innebar 897 meter upp och 938 meter ner. Och sträckan blev 46,28 km.

Länkar för dig som vill läsa mer

– Etapp 7 av Kuststigen (vintern 2021)
– Etapp 8 av Kuststigen (vintern 2021)
– Orust Tvärs på en dag (juli 2021)
– Information om leden hos Västsverige
– Vandringsleden så som Orusts kommun beskriver den

Inlägget Tvärs över Orust på en dag – 46 km dök först upp på Hemomkringvandring.

På sista tiden har jag skrivit flera inlägg om Kalvön, och det blir lätt så när man håller på med hemomkringvandring. Att man går många gånger på samma ställe. Men det finns alltid något nytt att se. Just idag vill jag berätta om gul led, som enligt mig är den finaste leden på Kalvön.

Fredagsmys med tältnatt

Redan på fredagskvällen åkte jag, min sambo och hundarna till Kalvöns parkering och bar ut vår packning till udden som ligger till höger om spången (om man följer stenstranden en bit). Där slog vi upp tältet och gjorde oss hemmastadda för natten.

Solen sken, luften var varm och skön och platsen, på fastlandet mitt emot Kalvön, var otroligt lugn och vacker. De enda vi såg var två ungdomar som var ute med sina SUP:ar (i några timmar).

Eftersom det var flera timmar kvar till solnedgången bestämde vi oss för att gå en sväng på Kalvön. Gul led ville jag spara till morgonen efter, men alla övriga kryssade vi runt på medan solen började dala.

Kväll vid Kalvön

När vi kom tillbaka tog vi ett av liggunderlagen och la ut på klipporna. Sedan bara satt vi där tillsammans. Såg himlen skifta i rosa för att sedan mörkna. Lars tog ett kvällsbad innan vi åt kvällsmat på klipporna.

Eftersom vi hade åkt ut i stort sett direkt när jag slutade jobba var jag ganska trött, så framåt klockan 22.30 ville jag gå och lägga mig. Jag somnade direkt och sov som en stock inne i tältet. Gissa om jag var tacksam över att hundarna låg i lugn och ro och inte väckte mig förrän strax före kl. 06!

Ut på gul led i morgonljuset

På morgonen vaknade jag glad och nyfiken på vad som skulle möta mig längs gul led. Jag lämnade Lars och hundarna sovande i tältet och gick iväg i morgonsolen, över spången och ut på Kalvön.

Direkt efter spången står en informationstavla. Varken på den eller i reservatsfoldern finns gul led med. Men om man lyfter blicken så ser man att det går markeringar både ner till höger, mot havet, och rakt fram längs blå och röd led. Jag valde att gå rakt fram, och gå gul led medsols.

Efter 830 meter svänger gul led

Från början går man på ganska upptrampad stig, eftersom det är samma väg som blå led (mot Djupvik). Men efter 830 meter visar gula markeringar att det är dags att vika av. In i skogen, nerför berget och mot en havsvik.

Stigen går längs stenstranden innan den letar sig uppför nästa lilla berg. Förra våren gick jag här med Sofia, men då var inte gul led färdigställd, så det var lite oklart vissa sträckor hur det var tänkt att man skulle gå. Nu var leden tydligt markerad med gula band och romber.

Berg, skog och havsvyer längs gul led

Jag älskade att gå här. Det är en stig i ordets rätta bemärkelse man går på. Skogen vid sidan om mig var ömsom lövskog och ömsom barrskog. Leden är kuperad, och med jämna mellanrum skymtar havet mellan trädgrenarna.

Att gå här fyllde mig med sådan otrolig glädje. Allt, precis allt, var vackert. Och jag hade kunnat stanna för att bara se på utsikten, eller ligga och läsa en bok, eller spendera hela dagen var som helst här. Det finns flera platser där man kan göra en avstickare på mindre än 100 meter och få en avskild klippa med vacker havsutsikt.

Nu bär det av nerför

Efter att ha fyllt sinnena med vackra intryck fortsatte jag stigen som ett kort stycke går brant ner i gammelskog. Härinne kryllade det av orkidén knärot. OBS! Alla orkidéer i Sverige är fridlysta!

Härifrån svänger stigen så vid nästa utsiktspunkt såg jag rakt över vattnet mot vår tältplats.

Ner mot vattnet – sista biten av gul led

Stigen passerar sedan genom skogen, tätt intill en brant bergvägg. Nedanför den väntar fotovänliga vyer ut över vattnet genom lövträden som växer intill vattnet.

Jag ropade till Lars över vattnet och vinkade, innan jag dröjande gick den sista vackra delen av leden.

Bara 2,5 km kort – men så vacker

Strax var jag tillbaka vid informationstavlan strax före spången på Kalvön. Då hade jag varit ute i ungefär 50 minuter och gått 2,5 kilometer. En viss höjdskillnad är det, även om den inte är supertuff. 104 meter uppstigning och 113 meter nedstigning sa min klocka att det var.

Frukost vid tältplatsen – fin avslutning

När jag kom tillbaka till tältplatsen hade Lars både hunnit packa sina sovsaker och koka kaffe. Så det var bara för mig att slå mig ner och hugga in på frukosten. Det blev en fin, och ostressad morgon, och vi hann gå de 600 meterna till parkeringen innan det började komma vandrare och utflyktare till Kalvön.

För dig som vill veta mer om Kalvön

Kalvön ligger i Uddevalla kommun, mellan Orust och Bokenäset. Du hittar hit via väg 160. Mellan Uddevalla och Henån (På Orust) svänger du mot Eriksberg och följer vägen tills du ser skyltning mot Kalvöns naturreservat. Följ skyltarna och parkera på den stora grusytan före bommen ner mot vattnet. Koordinater till parkeringen: 58°16.254’N 11°38.396’E

Se mitt inlägg från förra helgen här på Kalvön

Några av mina instagrambilder från Kalvön

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Gul led på Kalvön, och tältnatt dök först upp på Hemomkringvandring.

Att tända en brasa när man slagit läger efter en vandringsdag tycker de allra flesta är härligt. Både för att den ger skön värme, men också för att brasan skapar en oslagbart mysig stämning. När man eldar i naturen har man ett enormt stort ansvar, för risken finns att man startar en markbrand. Här ska jag berätta vad som hände oss igår – och hur du undviker att orsaka brand.

Från mysövernattning till eldbekämpning

Igår kväll skulle jag, min sambo och våra hundar göra en liten övernattningstur i närområdet. Vi tog oss till närmsta udde (vi bor ju på en ö så det finns många) där vi hängde upp våra hammockar.

Sedan strosade vi iväg längs vattenbrynet och upp på klipporna där vi hade utsikt över Svanesundet. Vi mötte två glada fiskare, såg en massa båtar och bara satt en lång stund på klipporna i skymningen.

När vi kom tillbaka skulle vi gå och lägga oss, men innan dess skulle jag uträtta mina behov. Därför gick jag in i skogen snett bakom våra sovplatser och kom strax fram till en bränd yta. ”Här har någon eldat lite för hårt” ropade jag till Lars.

Det glödde fortfarande i marken

Sedan tyckte jag mig se rök och gick ner på knä. Då såg jag att det glödde i utkanten av det svarta området. Och när jag råkade lägga händerna på marken strax utanför var den kokhet. ”Det brinner”, ropade jag. ”Kom hit”.

Det enda kärl vi hade med oss var en liten kastrull på runt 1 liter och den turades vi om att fylla i havet och tömma över det glödande området. Den andre lyfte upp marken bit för bit med en pinne och frilade glöden som smög sig under markytan. Ganska snart enades vi om att ringa 112, för det lilla vatten vi kunde hälla på hjälpte inte mycket.

Besvärlig terräng för räddningstjänsten Orust

Platsen vi befann oss på ligger längs en privat, smal, brant bommad väg, så de tre brandmän som kom fick göra det till fots med all sin utrustning. De var där förvånansvärt snabbt, och kvinnan på SOS Alarm var mycket proffsig i telefonluren medan vi väntade.

Vi lyste upp vägen åt dem längs den steniga stranden med våra pannlampor. Det dröjde inte länge förrän de kopplat ihop alla slangar och kunde börja pumpa vatten från havet över den markbrand som uppstått efter någons brasa. Och som det pumpades! I över 10 minuter dränkte de in den tillfälliga eldstaden och ett större område runt innan de kände sig nöjda.

Faran över – och sovdags

Så här såg platsen ut efteråt – tänk nu på att de alltså har spolat bort tallbarr, kottar, gräs och torr jord – och att det då var så här bränt under. Jag vill betona att det inte slog upp några lågor. Det luktade inte heller bränt förrän vi började hälla vatten på glöden. Här hade jag kunnat gå rakt över glöden med skorna på utan att märka något, men med händerna kände man att det var kokhett. Det är en liten väckarklocka som jag vill dela med mig av – trots att jag själv alltid är försiktig när jag eldar.

Efter att brandmännen kånkat iväg med sin tunga utrustning var klockan nära midnatt, och vi kunde lägga oss i hammockarna för en välförtjänt natts sömn. Jag är tacksam mot räddningstjänsten för deras snabba insats för att förhindra spridning av denna brand, som annars hade kunnat sluta i skogsbrand.

Ladda ner 112-appen

Tack vare att jag använder 112-appen SOS Alarm behövde jag bara söka på SOS i min telefon, klicka och sedan klicka på telefonsymbolen. Då såg SOS Alarm min exakta position så jag behövde inte tänka på var jag var – vilket är praktiskt om man vandrar och inte vet exakt vad gårdarna eller småorterna runtom heter.

Jag kan verkligen rekommendera den – läs mer och ladda ner appen här. Det kan ju hända att man hamnar i ett läge där man behöver tillkalla Räddningstjänsten – inte enbart vid markbrand som i vårt fall. I appen får man också snabbt aviseringar om allvarliga händelser i ens närhet.

Bra att veta när du ska elda

Välj rätt plats för din brasa

När du ska elda behöver du både vara försiktig och visa respekt – för naturen runt dig och för gällande regler. Elda bara på platser där det är tillåtet och aldrig om det råder eldningsförbud. Även om du är van vid att elda måste du (precis som alla andra) respektera eldningsförbud. Jag anser att vi som är ute mycket i skog och mark ska föregå med gott exempel.

En säker eld placeras på grus eller sandmark. Avgränsa med stenar och grus under och lägg en ring av stenar runt omkring. Observera att du måste återställa stenarna efteråt.

Tänk på att inte placera din eld på eller intill berghäll, på torvmark eller mossa. Det är också riskabelt att elda nära träd, stubbar eller torrt gräs.

Undvik att elda om det blåser kraftigt.

Släck elden noga så slipper vi skogsbrand

När du eldar är det viktigt att du har tillgång till vatten. Skulle det ens ta lite fyr utanför din eldstad – häll snabbt på massor med vatten, så kan du förhindra en markbrand.

Elden släcker du med rejäla mängder vatten, och här vill jag betona ordet rejäla. Av allt jag skrivit är det just det jag vill att du tar till dig oavsett hur många gånger du har hört det förut. Släck din brasa ordentligt efter dig. Sluta inte hälla på vatten när lågorna slocknat, utan fortsätt med vatten och rör om i askan tills det har slutat ryka. Känn också efter med handen över din eldstad att det är svalt. Innan dess är det inte säkert att lämna platsen.

Tack – från oss alla till oss alla.

Inlägget Din mysiga brasa kan orsaka skogsbrand dök först upp på Hemomkringvandring.

Oftast är det de enklaste sakerna man minns mest. Till exempel ett besök vid något av alla de smultronställen man ramlar över och samlar på sig. Eller tid tillsammans med människor man tycker om.

Utflykt med svärföräldrarna

Denna härligt varma sommardag blev det ingen långtur för mig och min sambo. Istället bjöd vi med mina svärföräldrarna på en utflykt till en av alla vackra platser som finns här på Orust. Där fick vi några lugna, fina timmar tillsammans i solen med prat, kaffe och gofika.

På jakt efter nya smultronställen

Jag är ständigt på jakt efter lättillgängliga platser där man får en fin naturupplevelse. Detta på grund av att min svärfar, som har svårt att gå, ska kunna följa med. Detta tips hade jag fått från @marjahammarstrand och jag är glad att vi fick njuta av hennes smultronställe.

Fler tips mottages tacksamt

Om du har något smultronställe du vill dela med dig av, helst i södra Bohuslän, får du jättegärna skriva i kommentarsfältet nedanför. Om du hellre vill att det ska vara ”hemligt” kan du skicka ett mejl till mig på therese@hemomkringvandring.se

Detta gäller både tillgängliga tips dit jag kan ta med svärfar, men även tips på utflyktsmål eller stigar som jag kan gå på egen hand – såna jag kanske inte hittar i guideböckerna.

Hitta ditt eget fina ställe

Trots att min tanke med bloggen är att inspirera dig att hitta vackra platser i ditt eget hemomkring brukar jag oftast ange var jag varit. Anledningen är att jag märkt att många uppskattar att få konkreta tips på var de kan vandra eller göra sina utflykter.

På grund av att man kör över en privat gårdsplan för att komma just hit vill jag inte dela exakt plats denna gång. Men om du är på någon av öarna här på Västkusten, ta fram en karta så kommer du att se att många många småvägar leder ner till havet. Testa någon av dem – du kommer garanterat att hitta vackra platser!

Inlägget Sommarutflykt till smultronställe dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra veckan såg jag i mitt Instagramflöde att ett av hotellen här på Orust, Hotel Strana, erbjöd nyheten Ocean Hut. Eftersom jag är rätt svag för ”ovanliga” boenden visade jag inlägget för min sambo, men han hummade bara. Därför blev jag väldigt överraskad häromdagen när han meddelade att det var just dit vi skulle på kvällen.

Tillsammanstid

Eftersom jag hade varit iväg med Linda måndag till torsdag var det supermysigt att komma iväg bara Lars och jag. Vanligtvis åker jag till Hälleviksstrand för att vandra (se längre ner på sidan). Så den här gången fick vi ta hjälp av GPS:n för att hitta till Hotel Strana.

Hotellet såg riktigt fint och påkostat ut när vi svängde in på parkeringen. Ändå smälte byggnaderna in fint i omgivningen eftersom de var smakfullt utformade i ”sjöbodsstuk”. Sånt uppskattar jag.

Efter att vi hade checkat in och fått information om boendet i Strana Ocean Hut gick vi iväg mot klipporna. Det är bara något hundratal meter att gå från parkeringen, och bryggan syns till och med därifrån.

Vilken vacker ocean hut

Känslan som fyllde mig när vi gick ut mot ”stugan” var en stor förväntan. Och jag blev inte besviken när vi öppnade den låga dörren och steg in. Den rundade formen på rummet, och alla fönstren, gav ett otroligt vackert intryck.

Trots att det var smågrått ute upplevdes rummet som väldigt ljust med sina fönster från golv till tak. Till vänster om oss låg hotellet och hamnen, och till höger hade vi vackra bohusklippor. Sängen upptog en stor del av rummet, och den var skön och bäddad med härligt fluffiga sängkläder och många kuddar.

El och en massa finesser fanns det här

För oss som är vana vid att sova i tält var det lite att sätta sig in i. Vi läste (och testade) att tända och släcka alla lampor – som givetvis även har dimmer för olika tillfällen och stämningar. Temperaturen kunde vi också reglera enkelt via knappar i sänggaveln. Förutom ett flertal USB-uttag kunde man även koppla in sig på ljudanläggningen i Strana Ocean Hut. Det finns också toalett och kylskåp. Så tala om glamping.

Stenugnsbakad pizza vid havet

Egentligen var tanken att vi skulle fått baka våra egna pizzor på bryggan utanför Ocean Hut. Men på grund av vädret fick vi ställa in det. Tydligen klarar inte ugnen av så starka vindar. Istället fick vi gå över till Bassottos Pizza som ligger vid hamnen och hämta ut valfri pizza.

Här var det inte de vanliga pizzorna som capricosa, hawaii, calzone och så vidare som stod på menyn. Jag valde en Trynet med bland annat mozzarella, lufttorkad skinka och rucola på, och det var riktigt gott.

Medan vi satt på pizzerian kom solen fram och vi funderade på om vi skulle tänka om och äta på deras uteservering vid hamnen. Men de starka vindarna fick oss att hålla fast vid vår första tanke – att äta ”hemma” i huten.

Sovdags och förhoppning om stjärnklart

Kvällen gick oerhört snabbt. Vi hade varit ifrån varandra några dagar, så det fanns mycket att prata om, berätta och visa bilder på. Snart blev det dags att dra för alla gardiner, för att slippa eventuell insyn från hamnen, och krypa i säng.

Givetvis hoppades vi på en klar natt med stjärnor och månsken, men tyvärr blev det mulet. Jag kan tänka mig hur otroligt vackert det skulle varit att ligga här och titta rakt upp i stjärnhimlen tillsammans.

När jag sov så sov jag väldigt gott. Sängen var skön, flotten som ocean hut står på gungade lite lagom, och himlen fanns där rakt ovanför mig. Men någonstans i närheten spelades hög musik långt, långt efter midnatt, vilket jag tyckte var lite störande. Jag vill gärna känna att jag är i ett eget litet universum när jag har den här typen av boende.

Frukostbuffé i korg

Frukosten, som ingår, hade vi beställt till klockan 08.00 och jag skulle hämta den i restaurangen. Vi hade visserligen kunnat få den levererad till Ocean Hut, men jag tycker det är skönt att komma ut på morgonen.

När jag kom in i restaurangen var det nästan så att jag funderade på att ringa Lars och fråga om vi inte skulle äta där. Hela restaurangen var så otroligt vacker, och utsikten oslagbar i morgonsolen.

Men jag såg att personalen redan hade packat fint åt oss i en korg, så det fick bli vid vår Ocean Hut i alla fall.

Frukost på bryggan

Lars, som inte är lika morgonpigg som jag, hade tagit sig ut och satt i morgonrocken och gottade sig i solen när jag kom tillbaka.

Visst hade det varit mysigt att äta frukost i sängen, särskilt i den miljön, men jag kan inte välja bort solen. Alltså satte vi oss helt sonika på bryggans kant och dukade upp frukosten runt oss. Nästan som när vi sover ute i skogen.

Dags att checka ut

När vi hade ätit oss mätta (och lite till) gick vi in i Strana Ocean Hut en sista gång. Det tog inte så lång tid att packa våra saker, och det kändes vemodigt att säga hejdå till stugan. Trots att vi inte varit där så länge så var det ett välkommet, och mysigt, avbrott från vardagen. Nu var det bara att checka ut och ge sig ut i verkligheten igen. Men med nya gemensamma minnen att ta med oss.

Passa på att vandra i Hälleviksstrand

Om man vill gå kortare turer i samband med boende i Strana Ocean Hut är läget perfekt. I Hälleviksstrand finns nämligen så många som sju olika markerade leder att gå (se karta här). Att min favorit bland dessa är Porsnäsleden är ingen hemlighet för den som brukar läsa mina inlägg. Där gick jag till exempel senast i måndags (se bild).

Sju markerade (kortare) leder i Hälleviksstrand

1. Strosa på Strana – röd markering, 4,5 km enkel led, asfalterad bilväg, grusad gång, cykelväg
2. Porsnäsleden (länk till blogginlägg) – vit markering, 4,7 km svår led, över klippor, myrmark
3. Slätterna – röd markering (med ”Indianstigen”grön markering, 2 km), 4,4 km medelsvår led, skogsstig, grusad bilväg, stig över klippor
4. Långeland – grön markering, (avstickare till Slätterna Orange 0,7 km) 3 km. Medelsvår led, skogsstig, skogsstig med hinder, stig över klippor, asfalterad bilväg.
5. Stördalen – gul markering, 1,7 km medelsvår led, grusad gång, cykelväg, skogsstig
6. Rösetleden – lila markering, 2 km svår led, myrmark, skogsstig med hinder, stig över klippor
7. Strana till Sollid – blå markering, 1,9 km svår led, stig över klippor

OBS! Färgen avser ledens markering på den digitala kartan.

Pilgrimsled Orust, 104 km

Jag har inte gått alla dessa ännu, men planen är att göra det inom kort. Dessutom kan man ansluta till den drygt 10 mil långa Pilgrimsled Orust (länk till mina blogginlägg) vid kapellet i Hälleviksstrand.

För dig som vill veta mer om Strana Ocean Hut

Strana Ocean Hut ligger i Sollidshamn, utanför Hälleviksstrand här på Orust i södra Bohuslän. Det handlar om exklusiv glamping i ”stuga” på en flotte med panoramautsikt mot hamnen och havet.

Du kan läsa mer om boendet på Hotel Stranas egen webb

Priset är egentligen långt över vår normala budget, men Hotel Strana erbjöd en boka-tidigt-rabatt, och jag är glad över den mysiga upplevelsen. Detta boende passar när man vill fira något speciellt, eller överraska någon man tycker om med något utöver det vanliga.

Inlägget Glamping i Strana Ocean Hut dök först upp på Hemomkringvandring.

Linda (som bor i Småland) är en av de personer som jag tycker om att vandra tillsammans med. När vi lyckades hitta några dygn då båda hade möjlighet att komma ifrån fyllde vi dem med uteupplevelser här i Bohuslän.

Måndag, Orust

På måndag eftermiddag kom Linda hem till oss och åt middag innan vi åkte till andra sidan av ön. Närmare bestämt till Hälleviksstrand här på Orust. Anledningen var att jag ville visa henne min favoritled, den korta men vackra Porsnäsleden.

Ut längs vackra Porsnäsleden

Vi gick leden medsols och kom därför snabbt upp på klipporna med utsikt mot havet. Där letade vi med gemensamma krafter efter de små rösen som markerar leden. Här får man verkligen det bästa av Bohuslän på en väldigt kort sträcka; klippor, glittrande hav, vidsträckta vyer och en fyr.

Det är inte alltid helt enkelt att gå denna led, men det gör den lite roligare tycker jag. Markeringarna duggar inte tätt, och marken är inte helt slät. Efter några kilometer kom vi fram till den planerade övernattningsplatsen.

Natt under bar himmel

Linda hittade direkt en plan yta som passade för tältet hon hade med sig. Att även jag hittade en plan yta gjorde inte saken sämre, så vi började med att göra i ordning våra sovplatser.

För egen del hade jag tänkt sova under bar himmel, så min sovplats blev klar snabbt. Underst ett ”vanligt” liggunderlag, sedan mitt underbara tjocka från Sea to summit, därefter sommarsovsäck med en tunn liner och skön kudde, också från Sea to summit. Egentligen behöver man inte ha så mycket grejer, men jag är rätt frusen av mig. Och vid havet här i Bohuslän är det rätt vanligt att det blåser.

Myggfritt – största delen av natten

Efter en massa prat och fotande av blommor och bär (bland annat sileshår och hönsbär) blev det dags att krypa ner i sovsäckarna. Himlen var vacker ut mot havet och egentligen ville vi inte sova bort en enda minut av den vackra kvällen.

Den här tiden på året kan man plågas rätt rejält av mygg även här i Bohuslän (se min artikel om en myggfri sommar om du vill ha tips/råd). Men vi hade tur den här gången. Det var i stort sett myggfritt ända tills vi la oss. Sedan mojnade vinden och jag fick sällskap av ett moln av knott.

Då tog jag fram min Thermacell och hade den påslagen i ungefär två timmar. Vid det laget hade vinden friskat i igen, och månen stod högt på himlen bortanför bergen längs leden. Sedan sov jag gott ända till klockan 05 då Linda och jag bestämt oss för att packa ihop och bege oss vidare.

Tisdag, från Orust till Styrsö (Strömstad)

Vi vaknade till en vacker morgon och gick den sista (betydligt enklare) biten av leden. Vi hade ställt bilen vid kyrkan i Hälleviksstrand och det var bara någon kilometer att gå dit.

Långtidsparkering i Strömstad

Därefter följde en bilresa på cirka 1,5 timme till Strömstad i norra Bohuslän. På långtidsparkeringarna i hamnområdet var det trångt, men vi lyckades knipa en plats. Efteråt fick vi höra att det finns långtidsparkeringar varifrån det går gratis parkeringsbuss under sommaren (se info på Strömstads webb).

Färja (Kosterbåtarna) mot Styrsö

Vår nästa anhalt var Styrsö där jag även var i våras. Då var det lågsäsong och gott om plats på färjan. Nu var det nästan klaustrofobiskt mycket folk när vi skulle åka ut. Men när färjan svängde in mot Styrsö blev jag helt varm inuti av återseendet. Jag tycker verkligen om den här ön!

Incheckning på Styrsö vandrarhem

Nu råkade vi komma ut till Styrsö för tidigt för att kunna checka in i det bokade trädtältet, men vi fick ändå lämna vår packning där. Jag föreslog att vi skulle gå ”rundan” runt ön så att Linda skulle få en uppfattning om öns storlek.

Dessutom var det läge att hitta någonstans där vi kunde slöa lite i solen – helst utan annat folk runt oss. Stigen som leder runt den mer tillgängliga delen av ön går både genom skog och över berg, så vek av från den och följde havet. Där fanns otaliga klipphällar att välja mellan.

Vädret var lite lurigt med både sol, moln och vind, så det blev inte mycket solat. Men jag satte mig och läste och Linda lyssnade på ljudbok i lugn och ro. Och så blev vi sittande i några timmar innan vi återvände till trädtältet.

Underbar tältplats – och färdiglagad middag

Den här gången hängde trädtältet på en annan plats än sist jag var här och det var den perfekta platsen. Tältet hängde i skydd av krumma tallar, med havet skymtande mellan grenarna. Dessutom låg det lite avsides, och inte precis intill själva vandrarhemmet.

Tanken var att Vittra, Lindas hund, skulle sova under tältet. Men för säkerhets skull slog vi upp ett tält åt henne ifall det skulle bli mycket mygg. Medan vi satt där fick vi besked från Helen som äger Styrsö vandrarhem att hon fixat lite hamburgare åt oss. Superlyxigt att gå ner till vandrarhemmet och sätta sig på uteserveringen och få maten serverad och klar.

Linda ramlade över orkidén knärot

Till på köpet hittade Linda en ”konstig” blomma som hon tack och lov fotade. Jag skrek nästan till av glädje när jag såg bilderna, för det var en av mina absoluta favoritblommor; orkidén knärot (Goodyera repens). Hon var snäll nog att valla mig på platsen så att jag också fick se. Totalt såg vi 5 exemplar, och det var första gången jag såg knärot i Bohuslän.

Planering för nästa dag och tidig kväll

Sedan var vi ganska trötta båda två efter en dag fullmatad av vackra intryck från den norra delen av Bohuslän. Särskilt när den följde på en utenatt. Min vana trogen hade jag läst på i förväg och hade två turförslag. Efter att vi gemensamt tittat på kartan och läst valda delar ur boken ”Nationalparker i södra Sverige” från Vildmarksbiblioteket, så beslutade vi oss för den kortare. Alltså blev det Nord-Koster även denna gång för min del.

Onsdag – Styrsö – Nordkoster – Styrsö

Nästa morgon unnade vi oss sovmorgon, och ställde inte alarmet förrän till klockan 06.00. Då kämpade solen mot molnen och det var en ganska jämn kamp. Men SMHI:s app visade att det skulle komma någon regnskur under dagen, så vi hängde på yttertältet innan vi gick.

Hissa ballong och åka färja i kuling

Före frukosten gick vi ner till bryggan och hissade ballongen som visar kaptenen på färjan att vi vill åka med. Annars kör de inte in mot Styrsö utan passerar utanför. För säkerhets skull ringde vi även och meddelade att vi önskade att färjan skulle gå in till vår brygga på turen som gick klockan 09.50.

Efter frukosten använde vi utedassen vid vandrarhemmet och gick sedan för att vänta på färjan. Det var lite skumpigt (kuling) att åka in mot Strömstad (jag höll mig krampaktigt i relingen), men Kosterbåtarna är ganska stora och stabila. I Strömstad satt vi kvar på båten medan alla andra steg av och nya resenärer klev på. Sedan fortsatte färjan ut mot Kosteröarna.

Nordkoster i alla väder

Inne i stan värmde solen huden som inte var täckt av kläder, men när vi steg av vid Vettnet på Nordkoster var himlen mörkgrå. Förra gången jag var på Nordkoster gick färjan in vid Västra Bryggan, så här vid Vettnet hade jag inte full koll på hur det såg. Men med kartans och Lindas hjälp var vi snart på rätt stigar.

En blandning av vit och orange led + oledat

Förra gången jag var på Nordkoster (se blogginlägg här) gick jag först ner till den kända stranden Björnsängen innan jag gick norrut längs orange led. Denna led är den som de flesta turister går, och den är vältrampad och lätt att gå. Den här gången gick vi bitvis längs denna led och bitvis längs vit led. Men mest gick vi utanför lederna, ute på klippor och strandängar.

Vackra blommor längs (och utanför) leden

Med tanke på den frodigheten i den här delen av Bohuslän fanns det mängder av blommor att titta på och att fotografera. Eftersom jag är uppvuxen på småländska höglandet är inte kustblommor min starkaste sida, så Linda och jag fick kolla upp flera gånger vad det var för växter vi hade framför oss.

Bland annat fick vi se martorn, marviol och småborre. Och givetvis en massa ängsblommor.

Regn, åska och kuling

När Linda och jag är ute brukar det alltid regna, och det slog inte fel den här gången heller. Nu är ingen av oss särskilt rädda för regn. Vi drar bara på oss regnjackorna och går vidare.

Men vi såg en del andra som sprang och ställde sig under de få träd som fanns för att få lite skydd under de korta regnskurar som föll under dagen. Ute över havet mullrade åskan och himlen var riktigt svart.

Och så slog vädret om till sol

Men så tittade solen fram och regnkläderna kändes plötsligt för varma och täta. Vid det laget var vi ute på klipporna och klättrade runt – en liten bit från stigen. Vi enades om att sätta oss ner och njuta av åskdramat över havet medan vi fyllde på med energi.

Trots solen blåste det kraftigt, så vi behöll ändå jackorna på efter vår fikapaus. Men när vi passerade en turkosgrön vik med människor som badade i klädda bikini kände vi att det nog var dags att ta av yttersta lagret.

Häftiga klippformationer – vad har hänt här?

Sedan fortsatte vi längs vit led innan vi återigen svängde av och följde olika stigar upp mot toppen av en av höjderna vi sett.

Ju högre upp vi kom desto mer såg vi av ön. Ett gigantiskt klapperstensfält, små tjärnar uppe på berget, tvillingfyrarna på avstånd, och det mäktiga Kosterhavet. Helt plötsligt kom vi fram till ett berg i en märklig formation.

Det såg ut som om berget tryckts upp underifrån, men det är väldigt svårt att visa på bild. Det var i alla fall en märklig känsla att vara där, mitt i det, trots att jag inte är geologiskt intresserad.

Lunch på strandäng och tvillingfyrarna

Från den högsta punkten följde vi klippor ner mot klapperstensfältet. Tanken var att vi skulle laga mat ute på udden bortanför stenarna, men när vi närmade oss såg vi en skylt som bad oss respektera fåglarna fram till den 1 augusti. Därför bytte vi riktning och tog närmaste genväg till orange led.

I en korsning svängde vi av längs vit led för att gå mot tvillingfyrarna, men vi gjorde snart ett stopp för lunch. Vi fick en lång lugn stund medan vi värmde vatten till frystorkad mat och kaffe. Sedan gick vi den korta biten som återstod till fyrarna (mer om dem kan du läsa i mitt förra inlägg från Nordkoster).

Hemresa via Ekenäs på Sydkoster

Därefter följde vi vägen ner mot samhället och Västra Bryggan, den hamn som färjan skulle avgå ifrån. Vi åkte inte via Strömstad tillbaka till Styrsö, utan vi mellanlandade i Ekenäs på Sydkoster där vi bytte färja.

När vi kom hem till Styrsö var vi ganska trötta. Linda och Vittra gick och la sig en stund medan jag strosade runt lite på ön. Smakade lite körsbär längs stigen, pratade med Helen och så fixade jag lite grillkorv åt oss. Dem satte vi oss strax utanför trädtältet och åt till otroligt fin utsikt.

Därefter kröp vi i säng, men jag hade svårt att somna. Jag var helt eurforiskt glad efter den vackra turen vi fått under dagen. Den var bara 8-9 kilometer lång, men vi var ute i 5 timmar och allt, precis allt, var verkligen vackert. Strax efter midnatt la jag undan boken (som jag i slutet läste i pannlampans sken) och somnade som en prinsessa i trädtältet.

Torsdag – Från Styrsö till Orust

Så kom den sista morgonen på Styrsö, snabbare än önskat. Både Linda och jag ville ta vara på tiden, så vi packade våra saker redan klockan 05.

Vi hinner en upptäcktsfärd till

Därefter tog vi bara våra små ryggsäckar och gav oss ut på ännu en upptäcktsfärd på ön. Vi följde strandlinjen och tänkte sätta oss någonstans och bara vara någon timme innan vi skulle åka hemåt. Ett regnväder gjorde att vi satte oss under en tall och åt lite tidigare än planerat. Men frukosten var lika god för det.

Efter att vi ätit fortsatte vi följa klippor och stenar längs vattnet. Slånbären är snart mogna, och marrispen (som jag aldrig sett tidigare) stod i knopp.

Vi tog god tid på oss att verkligen njuta in i det sista. Och suga i oss av den lugna härliga energin som finns här. Allt runt oss signalerade att det inte finns någon anledning att stressa.

Sista timmen på Styrsö

Precis som dagen före var vi tvungna att hissa ballongen för att bli upphämtade av färjan. Sedan hade vi inte så mycket annat att göra än att vänta. Så vi la oss utanför trädtältet, använde ryggsäckarna som kuddar, och bara njöt av stunden.

Från Strömstad bilade vi tillbaka till Orust och jag bar ett oerhört skönt lugn inuti. Jag hade knappt varit borta hemifrån i tre dygn, men kände mig rik på upplevelser och full av energi som efter en lång semester.

Så här tar du dig till Styrsö och Nordkoster

Från Strömstad i norra Bohuslän tar du färja nr 899 (se tidtabell hos Västtrafik här). Den går några gånger per dag året runt, men oftare under sommaren. Turen till Nordkoster tar cirka 35 minuter och färjan till Styrsö tar 15 minuter. Båten gör flera stopp både på Nordkoster (den mindre av Kosteröarna) och på Sydkoster. Om man vill stiga av vid Styrsö måste man avisera det när man stiger ombord – annars går den inte in till bryggan där.

För dig som vill veta mer om Styrsö vandrarhem

Styrsö vandrarhem som ligger på Styrsö utanför Strömstad, erbjuder både boende i vandrarhem och i trädtält. De har också en superhärlig sandstrand, kajaker, SUP, volleyboll med mera. Du kan läsa mer på deras webbsida.

Inlägget Tre dygn utomhus i Bohuslän dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag hade vi finbesök av mina svärföräldrar. Dels ville de fira min dotters 15-årsdag (i efterskott), men framför allt skulle vi fira mors dag.

Mot Svanviks naturreservat

Vi inledde med lite morsdagstårta hemma i vårt uterum innan vi åkte till Svanviks naturreservat här på Orust. Det är ett av våra närmaste naturreservat där jag är rätt ofta. Men för mina svärföräldrar var det premiär.

Eftersom min svärfar har besvär att gå långt så valde vi att parkera i hamnen den här gången. Därifrån är det bara något hundratal meter innan man är vid en vacker stenstrand. Visserligen är det en liten besvärlig/brant passage man ska förbi, men vi klarade det utan problem idag.

Efter bara några hundra meter var vi framme

Det dröjde inte länge förrän vi passerat den pyttelilla skogen med krumma tallar och kom fram till havet.

Här strosade vi runt i lugn och ro. Jag tittade på blommor, min svärmor och min sambo letade stenar (de är lite av samlare) och min svärfar var mest bara.. social. Vi fick en härlig stund i solen, trots tidvis ganska bitska vindar.

När vi kände oss nöjda strosade vi tillbaka till hamnen där vi hade bilen. Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Svanviks naturreservat som har otroligt mycket mer att erbjuda än det lilla vi såg idag.

Inlägget Morsdags-utflykt till Svanviks naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår hade jag inget inbokat, så då passade jag på att göra en tur ut till min favoritö Härmanö. Dessutom fick jag sällskap av en annan blomnörd – Nalle Aspdalen.

Vi fick ta en tur till naturmuséet

När vi kom ut med morgonfärjan blev vi mötta av en man som visade sig vara Thorbjörn Hansson. Eftersom hans önskan att få visa oss sitt Naturmuséet på Gullholmsgården framfördes ganska bestämt följde vi med honom när han lovade att det inte skulle ta lång tid.

Vi följde honom genom smala, vindlande gränder, och fick oss en stor portion av Gullholmens historia till livs längs vägen. Det lilla muséet bestod av djur och fåglar från Härmanö som stoppats upp och nu presenterades i ofantligt fina montrar.

Vill du också besöka det lilla fina muséet ligger det på Annikas strand 210 på Gullholmen. Tyvärr kunde vi inte stanna särskilt länge eftersom vi hade ”blomskådning” på vår agenda och ville komma iväg ut i naturen. Men det märktes att Thorbjörn ändå uppskattade vårt besök.

Från Gullholmen längs vägen till Härm

Vi begav oss raskt iväg mot Härmanö och svängde sedan söderut på huvudvägen på den bilfria ön. Strax efter samhället gick vi upp till lotsutsikten där vi hade 360 graders vy.

Därefter fortsatte vi längs den lättgådda (tillgängliga) vägen ända ner till Härm. Medan vi gick njöt vi av vackra trädgårdar, havets glittrande vatten och alla växter i vägkanten.

Mot blomrika Kalvhagen

Det var skönt att vika in på en stig istället för att gå på väg. Den är inte så lång, men väldigt mysig.

Kalvhagen är en helt otrolig blomsteräng som är rena paradiset för blomnördar som oss. Ängen breder ut sig åt alla håll och kanter och omges av små bohusberg. Just nu var ängen täckt av gullvivor.

Här hittade vi också bland annat humleblomster, lundtrav, teveronika, mandelblommor och getrams. Både jag och Nalle kravlade omkring på marken för att titta på, och fota, alla blommor.

Avstickaren mot Djupvik var fantastisk

Vid Kalvhagen pekar en skylt mot Djupvik. Trots att det bara är 0,5 kilometer dit hade jag inte gjort den avstickaren förrän igår. Bättre sent än aldrig får man nog säga, för det var en av turens riktiga höjdpunkter.

Här var stigen inte lika upptrampad, och vi kom snabbt fram till klippor och vi hörde havet dåna. Plötsligt skrek Nalle till och började småspringa rätt ner mot en bäck. Hon hade sett en makaonfjäril (jag såg den också, men hann inte uppfatta vad det var när den fladdrade förbi). Tyvärr ville den inte slå sig ner och låta sig fotas i blåsten.

Lite lättare var det att fota blommorna, även att det blåste rejält. Trift såg vi i massor, lite smällglim, hönsbär på några ställen och även rödblära. Men det som verkligen tog andan ur oss var utsikten över havet och bränningarna som slog mot klipporna under oss.

Veckans vackraste lunchställe

Visserligen var det lite brant att ta sig ner till vattnet i viken, men vi kände oss på lite äventyrligt humör. Det var verkligen värt besväret, för det var obeskrivligt vackert.

Dessutom blev det bekvämare än vi tänkt oss, för någon hade lagt en planka där så vi satt som små drottningar medan vi täcktes av saltstänk.

Långekilen och Svensbo

Vi satt länge och njöt av havets skådespel från första parkett. Därefter klättrade vi runt lite bland klipporna innan vi vände tillbaka till Kalvhagen. Därifrån fortsatte vi leden mot Långekilen. Vi hade inte gått långt innan jag fick ett lyckoutbrott över att hitta vattenklöver.

Att gå längsmed havet är obeskrivligt vackert. Därefter går leden ner i en liten ravin för att sedan passera Svensbo där det finns en gammal ruin och en bäverdamm. Den här slingan bjuder verkligen på många olika naturtyper.

Dags att gå mot färjan

När vi kom fram till Myren svängde vi vänster upp mot Härm där vi hade svängt av vägen tidigare under dagen. Egentligen hade vår plan varit att även gå till Härmanö huvud, men vi insåg redan vid Kalvhagen att vi inte skulle hinna det på de drygt 5 timmar vi hade planerat att vara på ön.

Vid Grindebacken svängde vi av för att känna på vattnet, och vi konstaterade att havet var lite för kallt för vår bad-smak. Men bredvid den härliga sandstranden bredde en gigantisk och härlig gullviveäng ut sig, så vi passade på att fota lite på den också. Och leta rödkämpar, men det hittade vi ingar.

Vägen är ganska rak, och man ser ända till samhället trots att det är några kilometer upp dit. Men vi hade inte tråkigt. Längs vägen prunkade ängar och diken av blommor och det fanns mycket att se på.

En sista avstickare vid Vadet

När vi kom till bron vid Lilla Härmanö insåg vi att vi hade gott om tid att hinna till färjan, så vi bestämde oss för att svänga in mot Vadet. Där gick vi över strandängar, över en bro och fick se mycket mer än om vi bara följt vägen.

Lite spännande var det eftersom vi inte visste exakt hur lång tid det skulle ta att gå över klipporna mot samhället. Vi hann. Men hade det varit lite längre fram på blomsäsongen hade vi nog inte klarat det.

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Mycket information finns i mina tidigare inlägg

Först av allt rekommenderar jag att du läser mitt inlägg från förra våren där jag verkligen beskriver naturreservatet och de leder jag gick. Jag beskrev även lederna vid mitt första besök på ön hösten 2020. Dessutom var jag här för två månader sedan med min bonusson.

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till Orust kommun. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Alla lederna erbjuder något av intresse för blomnördar! Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Blomnördar på Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.

Porsnäsleden är min favoritled här på Orust, trots att den inte är längre än 4,7 kilometer. Anledningen till att jag tycker så mycket om den är att den är utmanande, både vad gäller underlag och märkning. När sambon och jag nu skulle ut på vår första gemensamma övernattning på en månad valde vi tältning längs just denna led.

Lätt att slå upp tältet

Förra gången vi övernattade längs Porsnäsleden blåste det riktigt ordentligt. Igår var det i stort sett vindstilla, så då gick det betydligt lättare. Trots att vi fick använda stenar istället för tältpinnar för att få upp tältet.

Sedan hade vi gott om tid att titta på solnedgången, elda i vår Biolite, prata och bara vara. Kvällen var oerhört vacker och havet låg kav lugnt. Temperaturen sjönk fram på kvällen, och frosten täckte allt i ett glittrande täcke.

Dags för tältning

Till slut var det för kallt att sitta stilla, hur vackert och mysigt det än var. Så vi kokade upp vatten till flaskorna vi skulle ha i våra sovsäckar, och gjorde oss klara.

Att krypa ner i sovsäcken var helt ljuvligt. Och till vår glädje la sig även hundarna tillrätta på sina bäddar och kom till ro direkt. Själv tänkte jag titta på mina bilder från kvällen, men blev för kall om fingrarna. Så det var bara att lägga undan telefonen och gotta ner mig i sovsäcken.

Precis som jag i stort sett alltid gör sov jag väldigt gott hela natten. Ända tills hundarna väckte mig någon gång mellan klockan 05 och 06.

Morgonpromenad i fascinerande landskap

Tack vare att jag sovit så gott klädde jag på mig och skuttade (nästan) ur sovsäcken. Sedan tog jag med mig hundarna mot fyren längs Porsnäsleden. Allt medan morgonrodnaden spreds på himlen över havet.

Stigen är stenig och kuperad, så det gäller att se var man sätter fötterna. Och hålla koll på var nästa röse är så man vet vart man ska. Men som jag njöt av omgivningen, och var extremt tacksam att jag även den här gången hade Rover från Icebug på fötterna.

Efter att vi hade passerat fyren vek vi av från leden och strosade fritt uppe på bergen. Landskapet är helt fascinerande – det är nästan som att vara i fjällen. Däruppifrån njöt jag av dagens första solstrålar och av hur de förvandlade landskapet runt mig.

Tillbaka till tältet – och frukost

När vi hade varit ute ungefär en och en halv timme var vi tillbaka vid tältet. Lars var vaken och steg upp när vi kom. Därför åt vi frukost riktigt tidigt denna morgon. Utsikten över havet var vidunderligt vacker. Och jag konstaterade att Härmanö Huvud, där jag var med bonussonen förra helgen, var ett av de berg vi såg på öarna framför oss.

Därefter packade vi ihop våra sovsaker, och tältet, och började gå tillbaka mot kyrkan i Hälleviksstrand där vi parkerat bilen.

För dig som vill veta mer om Porsnäsleden

Först och främst kan jag tipsa dig om att läsa mitt inlägg från första turen här.

Porsnäsleden är i alla fall en led för dig som älskar havet och västkusten. Och för dig som vill ha en utflykt som ändå är lite äventyrlig. Däremot passar den inte om du har ont i fötter, ben eller höfter, eftersom leden inte är tillrättalagd. Här gäller det att hitta sitt eget sätt att ta sig upp- och nerför stora stenblock.

Porsnäsleden passar inte heller för dig som vill att leden ska vara tydligt märkt. Som till exempel Bohusleden eller Kuststigen, där man i stort sett hela tiden ser nästa markering. Här är det lite mer spännande, och den passar för personer som är vana att vara ute. Men den fungerar alltså att övernatta vid, trots att den är ganska kort. Tältning är tillåtet i området.

Mina tidigare bilder från Porsnäsleden

[instagram-feed feed=2]

Inlägget Tältning längs fina Porsnäsleden dök först upp på Hemomkringvandring.

När SMHI utlovade en hel helg med sol bestämde jag mig för att passa på att njuta av havet. Vad kan vara vackrare än klippor, solglitter i vattnet och sol från en klarblå himmel? Egentligen hade jag en ”ny” ö i åtanke. Men med tanke på dieselpriserna valde jag en favorit på hemmaplan: Härmanö.

Bonussonen ville följa med till Härmanö

Till min stora förvåning, och givetvis även glädje, sa min bonusson att han ville följa med. Så igår tog vi första färjan ut (information om tidtabell med mera finns längre ner i inlägget), och började gå längs den smala vägen söderut på ön.

Målet för vår tur var Härmanö Huvud. Visserligen finns det många andra fina ställen på ön, men nu ville jag visa det allra finaste. Efter ungefär fyra kilometers lätt promenad på den charmiga lilla vägen svängde vi av på stigen ut mot klipporna.

Vilka stränder vi fick i lågvattnet

Sedan följde två härliga kilometer uppe på berget, med vackra vyer åt alla håll. Visserligen är det lite trixigt att ta sig nerför sista berget och sedan upp mot Härmanö Huvud, men roligt. När vi kom ner mellan bergen var det lågvatten och väldigt enkelt att gå. Och vilka fantastiska sandstränder vi fick njuta av, där det annars varit vatten vid mina besök.

Både jag och min bonusson passade på att strosa runt där på ”havsbotten” en bra stund.

Lunch på stranden nedanför Härmanö Huvud

Därefter fortsatte vi längs klipporna tills vi kom till min lunchstrand från i fjol. Där slog vi oss ner och bestämde oss för att fixa vår lunch, trots att klockan inte var mer än 10.30.

Tydligen tyckte Trangiat (eller gasen) att det var kallt för det tog en evighet att koka upp vattnet. Men vi satt bra där vi satt. Solen värmde härligt i ansiktet, och vi var relativt skyddade för vinden. Dessutom smakade maten ännu bättre när vi fått vänta på den lite.

Den här gången åt vi frystorkad (god) mat från Real Turmat. Som vanligt köper jag maten hos The General Prepper. där jag också köpt mitt stormkök, Trangia. På fötterna har jag mina älskade färgglada strumpor från Happy Hiking och de dubbade kängorna Torne från Icebug. Jackan i merinoull kommer från Super.Natural och byxor och väst från Tuxer. Nu fick jag nog med allt du kan se på bilden.

Härmanö Huvud – en riktig höjdpunkt

Mätta och glada packade vi våra saker och började den korta ”klättringen” upp mot Härmanö Huvud. Medan havet slog mot klipporna kämpade vi oss uppåt i den tilltagande vinden. När vi nådde toppen hade vi fri utsikt åt alla håll. Det blåste så kraftigt att min bonusson höll fast sig i röset på toppen.

Det är otroligt mäktigt att stå däruppe och ha vatten på tre sidor om sig. Och att inse att vi kommit gående över det skrovliga klipplandskapet i bakgrunden. På grund av att vindarna var så kraftiga däruppe blev det inte något långt stopp.

Dags att vandra upp mot hamnen

Till vår stora förvåning fanns inte våra fantastiska sandstränder kvar när vi klättrat ner från berget. Tidvattnet hade nämligen dragit in och vattnet steg otroligt snabbt. Vi skyndade oss till den smala passagen mellan bergen för att försöka ta oss över torrskodda innan vattnet kom även dit. Men det var en liten stund för sent för det upptäckte vi. Fast vi tog oss över på stenarna nästan hela vägen innan de låg dolda under vatten.

För en landkrabba som mig var det oerhört intressant att se hur snabbt vattnet steg, och även vilket tryck det var i vattnet. Resten av turen hände inte så mycket. Vi gick småpratande samma väg tillbaka upp mot hamnen i Gullholmen, som vi gått fem timmar tidigare. Vår tur blev 14,5 kilometer, och gav ofantligt mycket härlig energi!

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till min hemkommun Orust. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Du kan lätt få ihop åtminstone två mil. Det finns även leder som är tillgänglighetsanpassade. En runda på 2,5 kilometer och en som går längs en grusväg i 4 kilometer, men där får man ta samma väg tillbaka. Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381 hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Avslutningsvis några länkar

Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Härmanö naturreservat.

Det finns även inlägg här i bloggen från mina tidigare besök vid Härmanö Huvud:
Härmanö naturreservat och frosseri i blommor (maj 2021)
Upptäcktsfärd på Härmanö, Orust (oktober 2020)

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Till Härmanö Huvud med bonussonen dök först upp på Hemomkringvandring.