Vid några tillfällen hade jag sett fantastiska vattenfallsbilder från Skäktefallet (också kallat Brudslöjan) i mitt instagramflöde. De bilderna gjorde mig riktigt nyfiken eftersom vi är förtjusta i vattenfall, så jag kände att detta skulle kunna vara ett perfekt utflyktsmål för hela familjen.

Vackra Skäktefallet (Brudslöjan)

I lördags bar det av, men vi vuxna fick åka själva eftersom tonåringarna i sista sekunden bestämde sig för att stanna hemma. Bilfärden till Halleberg gick smidigt och tog oss strax över en timme. Från parkeringen var det bara några hundra meter längs en lättpromenerad skogsväg fram till Skäktefallet. Marken runt oss var täckt av höstlöv i alla färger, och framför oss såg vi den mäktiga bergväggen som bäcken kastar sig ut över i det vackra vattenfallet.

En liten bit från vattenfallets fot, med fin utsikt mot fallet, finns två bord med bänkar och jag har svårt att tänka mig en bättre plats för en picknick med familjen. Alldeles bredvid finns en bro som leder över bäcken. Tack vare den kan man gå en rundslinga parkering-vattenfall-parkering. Jag skulle gissa på att den är max 800 meter att gå.

Självklart var vårt mål först och främst att få att se och njuta av vattenfallet, men alla som följt bloggen ett tag vet nog att både jag och min sambo även tycker om att fotografera. När vi kom dit var en barnfamilj på plats, så då fick vi uppföra oss ordentligt och hålla oss på behörigt avstånd från vattenfallet, men så snart de gick vidare började min sambo gå ut på de hala klippblocken, och även att klättra uppåt i fallet, trots mina högljudda invändningar.

Tack och lov kom han ner helskinnad efter sina små utflykter. Berget som vattnet kastar sig utför är brant. Dånet från vattenfallet omgav oss och jag hade svårt att ens höra min egen röst. Vatten yrde i luften och kläderna var lika blöta som efter en regnskur. Trots gråvädret var Skäktefallet oerhört vackert och jag kan förstå varför det ibland kallas för Brudslöjan. När men tittade på vattnet från sidan gav alla de små fallen samma böljande intryck som en brudslöja. Jag såg för min inre syn hur ofantligt vackert detta vattenfall måste vara när vattnet stelnat i ett ishölje. Eller när det forsar fram i vårgrönskan. Denna plats måste vi helt enkelt besöka fler gånger – det var vi överens om.

Byklevsfallet

Så sent som samma morgon som vi åkte till vattenfallet fick jag reda på att det fanns ytterligare ett fall i området, Byklevsfallet. Visserligen hade vi redan spenderat någon timme vid Skäktefallet, men när det inte är mer än 7 kilometer till nästa vattenfall vore det dumt att inte göra en avstickare dit också. Byklevsfallet ligger alldeles intill bilvägen på grannberget Hunneberg och det var lätt att hitta dit.

Jag tror att vi lyckades komma dit exakt rätt dag för att att få se årets vackraste höstfäger runt Byklevsfallet. Det var inte långt att gå, men inte så tillgängligt om man ville komma närmare än att stå på vägbron och titta. Vi följde en smal, hal stig längs åns kant och förundrades av de vackra träden och vattnet som föll nerför flera fall i bakgrunden.

Fallhöjden ska vara ungefär 25 meter, men det är svårt att fånga med en mobilkamera Vi stannade inte lika länge vid detta fall, men vi fick med oss många skratt och fina minnen även härifrån. Med största sannolikhet kommer vi att besöka båda fallen, och även fler intressanta platser i närheten, inom några månader.

För dig som vill veta mer om Skäktefallet och Byklevsfallet

Skäktefallet, som också kallas Brudslöjan, ligger i Vänersborgs kommun, Västra Götalands län. Här kan du ta fram en vägbeskrivning till Skäktefallet från valfri punkt)

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet Halle- Hunnebergs platåer där båda vattenfallen finns

Pinsamt nog fick jag från en av mina följare på Instagram i efterhand reda på att vattenfallen Skäktefallet och Byklevsfallet ligger i en Ekopark – Halleberg och Hunneberg (se länk). Där finns en mängd sevärdheter som vi helt missade när vi var där.

Länkar till några andra inlägg om vattenfall

• Stalpets vattenfall, Aneby
• Vattenfallsdusch på hemmaplan, Ale
• Slereboåns dalgång, Risveden
• Målsånnaleden – Stalpets vattenfall – fallosstenen, Aneby
• Utflykt till Hassafall, Jönköping
• Utladalen och Vettisfossen – Jotunheimen
• Favorit i repris – Slereboån i Risveden
• Husebyleden och bokskogen Uggletofta, Orust

[instagram-feed feed=10]

Inlägget Vattenfall x 2 – Skäktefallet och Byklevsfallet dök först upp på Hemomkringvandring.

I våras gick jag och min sambo en kortare led (6,7 km) i Vättlefjäll naturreservat som utgår från Skrapekärr, Ale kommun. Den gången regnade det och jag ville väldigt gärna se vackra Stora Björsjön även i sol. Därför åkte jag dit för en morgonpromenad igår – en dag då det skulle bli 27 grader varmt och soligt hela dagen.

Jag började turen i Skrapekärr

Precis som förra gången parkerade jag i Skrapekärr och följde leden med gul markering och gick den motsols. Den här gången kunde jag dock inte komma fram till informationstavlan. Där stod nämligen ett tält, cirka 1 meter från en bil. Så det var tur att jag visste redan innan vart jag skulle ta vägen – och hur lederna i norra delen av Vättlefjäll går.

Direkt efter parkeringen kommer man in i en hage. Den här gången gick det får i hagen och de var både nyfikna på mig och hundarna, och lite rädda. De valde att gå på stigen en bit framför oss hela vägen ända fram till grinden som vi skulle passera. Utan att få med oss något får, vilket inte var det enklaste med två hundar i koppel och ett gäng nyfikna får i hasorna. Men det löste sig efter lite trasslande och gullande med alla djuren. Sedan följde en kort bit längs grusväg innan vi nådde fram till Stora Björsjön.

Stora Björsjön var minst lika vacker som jag tänkt mig

Sjön var precis lika vacker som jag mindes den – om inte vackrare. Men jag fick inte se den i sol igår heller. Även att jag hade gjort min hemläxa och noga valt tidpunkt så att solen skulle ha hunnit upp. Dimman låg nämligen tjock och solens strålar klarade inte av att ta sig igenom – trots tappra försök. Men jag sörjer faktiskt inte, för det var oerhört vackert även utan sol. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Leden är lätt att följa

Leden är tydligt markerad och lätt att gå. På några ställen sammanfaller den även med andra leder. Naturen är omväxlande och man går både genom områden med stenhällar och tallskog och områden med lövskog och grönska.

När vi kom över på sjöns östra sida fanns en skylt som informerade om att det skulle finnas ett vindskydd. Jag bestämde mig för att ta med hundarna dit för att dokumentera och sedan återvända till leden. Vi följde stigen och passerade ett större antal kanoter. Jag gissade att de tillhörde scouterna och lägergården en bit längre fram, men det var fel. De tillhör Björsjöås Vildmark. Nedanför kanoterna fanns en brygga. Därifrån såg jag att det var någon som tältade på udden där jag tyckte mig ana ett vindskydd. Det hängde kläder och var saker utspridda runt om tältet så jag valde att inte gå fram utan återgick till leden igen.

Hinderbana och lamor

Tillbaka på stigen blev det lätt vandring. Stigen var bred och vältrampad. I skogen har man gjort i ordning en hinderbana. De har även byggt grillplats, bänkar och bord i ett mysigt område en liten bit in från stigen. Igår letade sig solens första strålar ner mellan träden just när jag passerade där.

Härifrån går det ganska snabbt tillbaka till parkeringen vid Skrapekärr eftersom leden går på skogsväg (och en kort sträcka längs grusväg). Leden passerar flera hagar och vi mötte många får. Getter, ponnys och ett lamadjur såg vi också. Jag måste säga att det är väldigt fint och mysigt att kunna följa stigarna genom hagarna.

Sammanfattning om turen runt Stora Björsjön

Sammanfattningsvis måste jag säga att leden runt Stora Björsjön är otroligt fin och lättvandrad. Den passar perfekt för dig som vill stanna och fika, fotografera, sola, bada, leka eller titta på djur. Det finns många platser längs vägen som inbjuder till sådana aktiviteter. Lugnet råder och att gå i hagar med djur tycker jag sprider sådan harmoni. Ormbunkarna och blåbärsbladen som just börjat byta till höstfärger, de mogna lingonen och ljungen som stod i full blom bidrog till en enorm färgprakt och förhöjde även de turen den här årstiden.

För dig som vill veta mer

I mina tidigare inlägg beskriver jag mer om hur leden går (finns även kartor) och hur naturen runt ser ut. Nu har jag samlat alla mina inlägg från Vättlefjäll på en och samma sida. Där finns även fler inlägg om Stora Björsjön.

Länk till Länsstyrelsens information om Vättlefjäll naturreservat

Inlägget Stora Björsjön i dimma – Vättlefjäll dök först upp på Hemomkringvandring.

Du som har följt bloggen en tid vet att jag vid några tillfällen har åkt runt på lite runstensletarrundor. Där jag bor nu finns inga runstenar, men jag hade hittat information om att det skulle finnas en hällristning här i Ale kommun och bestämde mig för att leta upp den.

Enligt den info jag hade lyckats läsa mig till skulle den finnas på Stugåsberget strax utanför Skepplanda. Strax intill en väg som jag faktiskt både kör och åker ganska ofta. En dag när jag skulle till Risveden bestämde jag mig för att svänga av vid den där skylten med texten ”Hällristning”.

Jag hade läst mig till att det inte skulle vara mer än några hundra meters promenad från parkeringen och fram till ristningen, och det stämde. Från parkeringen följer man en stig som går i kanten av en åker. Stigen ingår i Pilgrimsled Göta Älv, etapp 5 (Starrkärr-Skepplanda). På stigens andra sida passerar man några hus bakom en stenmur och ett buskage. Helt plötsligt står träden tätare – tills det öppnas upp för en liten stig in mellan dem. Och där, rakt fram, finns den. Den hällristning jag kommit för att titta på. Inristad i en i stort sett lodrät bergvägg – hela 3 meter lång!

I gläntan framför Stugåsberget står en bänk så att man kan stanna och njuta av den lugna, historiska platsen innan man antingen vänder tillbaka till parkeringen eller fortsätter längs pilgrimsleden. Jag tyckte det var en mäktig känsla att få se en så pass stor ristning. Så nära mitt hem dessutom. Det enda som var lite synd var att den färg man använt vid restaueringen av ristningen nästan var försvunnen på partiet längst till höger. På foton jag sett som bara är några år gamla har hela ristningen varit röd.

Men summa summarum – självklart är denna hällristning värd ett besök! Att vistas på så ”gamla” platser ger alltid en mäktig känsla.

För dig som vill veta mer

Länk till Ale kommuns information om Stugåsbergets hällristning
Länk till Pilgrimsled Göta Älv, etapp 5

Inlägget Hällristning på Stugåsberget, Skepplanda dök först upp på Hemomkringvandring.

Under min sommarledighet har vi hunnit besöka de flesta av de 11 naturreservaten i Risveden. Rammdalen hade vi dock bara passerat utanför längs Risvedenspåret under vår marschvecka, så igår bestämde jag mig för att åka dit och ta mig en närmare titt.

Min sambo var upptagen på andra friluftsäventyr så jag åkte själv den här gången. Bilen lämnade jag på en av parkeringarna längs vägen från Skogstorp, precis vid skylt ”Rävasjölia”. Därifrån var det bara ett hundratal meter (mot Ljusevattnet) till grusvägen/skogsvägen jag skulle följa mot reservatet. Efter ungefär 800 meter svängde jag av skogsvägen och följde Risvedenspåret mot Rammdalen. Då var det bara 450 meter kvar dit, men jag hann njuta både av den nyutslagna ljungen som växte rikligt längs stigen och alla hallon som tyngde buskarna och fyllde luften med ljuv doft.

Eftersom Risvedenspåret är ett motionsspår är det relativt enkelt att gå längs stigen uppe på kanten av Rammdalen. I slutet av Rammsjön, som inte syns från spåret, hänvisar en skylt till en stig som jag givetvis vek in på. Jag hade läst att det inte fanns stigar i området förutom Risvedenspåret så jag var tacksam att jag hade något att följa ner mot sjön. Väl framme förundrades jag över klipporna på två av sjöns sidor som stupade brant ner i lilla Rammsjön.

Även att det inte skulle finnas stigar hade jag en förhoppning om att kunna ta mig upp på Rammberget. Och helst även hitta Skäddas grotta som jag hade läst om. Så när jag hade beundrat utsikten fortsatte jag att följa stigen motsols längs sjökanten. En spång ledde genom hög vass och sedan fanns två trappor som gjorde det enkelt för mig att ta mig på på den lägre nivån av berget på ena långsidan. Jag är lite höjdrädd, så det var rätt pirrigt att gå vid den branta kanten, men det var mäkta vackert.

Eftersom det var 27 grader ute passade jag på att fylla på vätska, även att jag inte gått längre än cirka 2 kilometer. Och det skulle visa sig att det var ett klokt val – jag skulle nämligen behöva all energi jag kunde få. Jag kunde se att människor/djur gått åt lite olika håll, men de flesta spåren följde sjökanten och gick neråt. Min plan var ju att ta mig uppåt, så jag kämpade på. Både längs lite djurstigar och ”off-road”. Det blev brantare och brantare. Skogen var dessutom full av nedfallna träd. Men jag tänkte på mitt och Sofias äventyr i Ramsvikslandet förra helgen och tänkte att klarade vi av det så skulle jag väl klara av lite kuperad skog! Och till slut var jag uppe. Inte allra, allra högst upp, men högt.

Jag smög mig ut till utkiksplatserna och försökte hitta smarta och säkra vägar att gå på. Medan jag gick hade jag nämligen insett att det nog inte var någon som visste exakt var jag var, så skulle något hända… Terrängen var inte sådan att jag tycker att man ska klättra runt i den helt ensam, så jag valde att försöka ta mig ner och hoppas att sambon vill följa med hit vid ett annat tillfälle och leta reda på grottan. Att ta mig ner var förresten inte heller det enklaste. Det var oerhört brant och det fanns ingen riktig stig. Jag tog bara ut en riktning och försökte sedan ta mig ner i zickzack där det såg minst brant ut. Ändå gick jag baklänges hela vägen och såg till att ha tag med händer runt stenar och rötter innan jag flyttade fötterna neråt. Väl nere tittade jag uppåt.. och blev rätt stolt över mig själv att jag klarat av att ta mig ner där.

Ännu stoltare blev jag när jag kom fram till en skylt som stod en liten bit från platsen där jag kom ner. Texten på den löd: ”Ej tillåtet att bedriva bergsklättring med klätterredskap”. Alltså bör det vara så brant att det har lockat människor att göra just det, tänkte jag i alla fall.

Nedanför berget var skogen inklädd med mossa och jag valde att följa en mjuk stig nere i dalen innan jag svängde av uppför branten mot Risvedenspåret för att gå tillbaka mot bilen.

Strax innan jag kom ut på skogsvägen igen passerade jag ett äldre hygge, översållat av blommande ljung. I solvärmen lockade den till sig ett helt moln av fjärilar och jag fann mig omgiven av ett 30-tal påfågelöga. Jag gjorde mitt bästa för att fota, men det var svårt för de vill inte sitta stilla. Men jag njuter ändå av minnet.

För dig som vill veta mer om Rammdalen naturreservat

Rammdalen naturreservat ligger i Risvedens kärna. Området präglas av en markant sprickdal som bildar Rammdalen och Rammsjön. Branta bergsstup bidrar till att skapa ett dramatiskt, vildmarksartat landskap. Risveden ligger drygt 4 mil nordost om Göteborg i Ale och Lerum kommuner.
Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Länk till höstbesök i Rammdalen, oktober 2020

Inlägget Rammdalen naturreservat – Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Att gå 25 kilometer per dag, fyra dagar i rad, låter kanske inte så jobbigt. Men efter att ha deltagit i RESUL Four Day March kan jag säga – det är det! Allt började för några veckor sedan när min sambo, som brukar delta i marscher, hittade information om denna. På grund av covid 19 är de flesta evenemang inställda i år – men RESUL Four Day March kunde man delta i på hemmaplan.

Marschen pågick mellan den 23:e och 26:e juli och man kunde gå 10, 25 eller 40 km per dag. Antingen med ryggsäck som vägde minst 10 kg eller utan. Självklart ville Lars gå i klassen 40 km per dag och bära ryggsäck. När han frågade om jag ville gå med sa jag direkt nej, för jag visste att jag inte skulle klara av det. Men efter lite dividerande sa jag att jag nog skulle kunna klara 25 km. Dels på grund av utmaningen och dels för att det kändes som en kul grej att göra tillsammans.

Dag 1 – I och runt Bredfjällets naturreservat

Inför den första dagen tänkte vi ungefär som inför en vanlig vandring. Min sambo hade kollat kartan över ett område han känner till rätt väl, sjön Store Väktor och Bredfjällets naturreservat. Där måttade han upp en slinga som skulle bli exakt 25 kilometer. Han såg dessutom till så att det skulle bli så naturskönt som möjligt (nära flera sjöar till exempel) för min skull. Han nämnde att det är rätt kuperat i området, men ingen av oss förstod just då hur dumt det var att inleda marschen med denna påfrestande sträcka. Så.. vi gav oss glada i hågen mot Store Väktor i Lilla Edets kommun tidigt på morgonen.

Vi har båda gått i området tidigare och gav oss iväg i den ordentligt kuperade terrängen runt sjön Store Väktor på en gång. Tempot vi höll var ett som för mig lämpar sig på lite ”plattare” mark, men jag kämpade på längs stigarna. Uppför berg och nerför berg. Över stock och över sten. Efter en mil stannade vi för att lufta fötter och äta lite. Och byta strumpor. Något som jag faktiskt aldrig brukar göra förrän jag nått mitt dagsmål, men jag kan säga att det räddade mina fötter de här dagarna.

Rutten som Lars ritat upp gick först runt sjön Store Väktor, och följde sedan både Bohusleden, motionsspår och andra stigar. På ett ställe visade det sig att stigen var ett skidspår, vilket gav oss många skratt medan vi försökte ta oss över en stor våtmark torrskodda.

Vädret var helt fantastiskt. Solen sken från en klarblå himmel, men vindarna var svala så det kändes inte supervarmt. Nu svettades jag visserligen en massa ändå eftersom vi höll ganska gott tempo, men det är en helt annan sak. Jag visste att vi behövde ha en snitthastighet om cirka 5 kilometer per timme hela vägen om vi skulle hinna hem till tänkt middagstid (det är dessutom vi som är kockarna). Det kändes lite ovant för mig att inte kunna stanna och fota blommor, plocka svamp eller njuta av alla detaljer runt mig som jag brukar.

Vid dagens andra paus, som vi tog vid en fin liten sjö, lagade vi lite snabbmat så att vi fick i oss något varmt under vilan. Fötterna fick lufta under tiden. Oerhört skönt med en ordentlig paus innan vi gick vidare.

Omgivningarna vi gick i var oerhört vackra, men till slut hade jag inte energi kvar att njuta av det. Efter 23 km kom vi fram till Bohusleden igen, men vår tänkta rutt gick åt andra hållet. Jag kände att jag hellre ville gå ”raka spåret” mot bilen och sjön Store Väktor där vi startade så vi tog olika vägar ner därifrån. När jag kom fram till bilen hämtade jag mina sandaler och gick ner till stranden där jag la mig för att vänta. 27,28 kilometer fick jag ihop den första dagen på RESUL Four Day March och jag kände mig väldigt nöjd.

När min sambo och hans hund kom ner till stranden där jag gottade mig hade han nästan 15 kilometer kvar att gå och han valde att gå längs väg för att kunna gå lite snabbare. Slingan vi gick under dagen hade inneburit 585 höjdmeter uppåt och 582 höjdmeter neråt, så det var inte lätt att hålla något högre tempo där. Medan sambon gick åkte jag i förväg till en mack och köpte lite korv och bröd och dricka och vände tillbaka så att han fick lite påfyllning av energi under sista etappen.

När vi kom hem fick jag frossa – jag hade förmodligen ansträngt mig lite för mycket. Jag frös så att jag skakade och magen kapsejsade totalt. Det var svårt att äta för jag hade ingen matlust och jag hade ont överallt i hela kroppen kändes det som. Men på kvällen kände jag ändå enbart tacksamhet och glädje över att ha fått dela den här upplevelsen med min sambo. På natten sov jag som en klubbad, förutom de gånger jag i ilfart fick springa till badrummet, och nästa morgon kom alldeles för tidigt.

Dag 2 – Vättlefjällsleden / Vättlefjällsområdet

När alarmet ljöd och jag var tvungen att stiga upp för att hinna gå ut med den hund som är för gammal för att orka med såna här äventyr spöregnade det. Visst hade vi sett på väderleksprognosen att det skulle bli regn – men man hoppas ju ändå in i det sista att de ska ha fel. Tyvärr hade de inte det denna dag. Planen vara att min sambo skulle gå hemifrån mot Dammekärr motionsanläggning (cirka 9 kilometer bort) och att jag skulle ansluta där via bil. Tillsammans skulle vi sedan gå Vättlefjällsleden som är 25 kilometer, och så skulle han ha några kilometer kvar att gå hemåt – så att han skulle uppnå sina 40 km – innan jag plockade upp honom.

Nu blev det inte riktigt så. Vägen till Dammekärr består till största delen av asfalt och min sambo fick en elak blåsa mellan två tår medan han gick där. När jag kom fram satt han och skar bort hud runt såret som sträckte sig längs hela insidan av en tå. Hade det varit jag hade jag plåstrat om tån och sedan åkt hem, men han envisades med att han visst kunde gå ytterligare 3 mil denna dag. Eftersom det fortfarande regnade och vi kände av föregående dags alla höjdmeter i vissa muskler bestämde vi oss för att inte gå den bitvis kuperade Vättlefjällsleden utan istället försöka ta oss fram på grusvägar och skogsvägar. Även att det skulle innebära att vi fick vända och gå vissa sträckor flera gånger.

Vi började gå längs Vättlefjällsleden, men svängde snart ner på en grusväg/skogsväg som vi sedan följde ända till Jennylund. Efter att vi rundat arenan gick vi samma väg tillbaka. Eftersom regnet fortsatte konstant blev det perfekt att äta vår lunch vid Dammekärr. Sambon hade då gått 2 mil och jag drygt 1. Det fanns tak vi kunde sitta under och det var obeskrivligt njutbart att kunna lägga sig på liggunderlaget, äta lite varmt och höra regnet smattra ovanför. Lite omplåstring blev det även av mina fötter på några punkter där jag kände att kängorna tryckte och alltså skulle kunna resultera i skav längre fram.

Till slut gav vi oss motvilligt iväg mot Jennylund igen, den här gången via elljusspåret på Dammekärr. Den här dagen innebar inte särskilt mycket njutning. Dels på grund av det ihållande regnet som gjorde allt dyngsurt såklart, men dessutom värkte musklerna efter all ”klättring” dagen före, Lars hade sina sår på foten och min mage var fortfarande helt ur balans.

Men vi gick vidare. Steg för steg. Den ena foten framför den andra. Steg för steg. Försökte peppa varandra så gott det gick. Trots flera strumpbyten var fötterna konstant blöta och kändes helt svampiga. Och oavsett hur bra kläder man har så blir de blöta om det regnar en hel dag.

Jag har inte mycket mer att skriva om den här dagen än att den inte var så rolig. När jag gått mina 25 km åkte jag iväg och gjorde ett ärende innan jag hämtade upp Lars när han haltat ytterligare 15 km. Jag hann precis i tid för att ta emot honom när han lyckligt gick över målgången. En otrolig prestation att gå över 3 mil med det såret han hade på insidan av tån!

Hemmavid tog matlagning och eldning av badtunna vid och vi fick en lugn kväll tillsammans med ”barnen”.

Dag 3 – Risvedenspåret

Med försiktig optimism såg vi att det inte regnade när vi vaknade dag 3 av RESUL Four Day March, men självklart packade vi våra regnkläder ändå. Efter mindre än en halvtimme i bilen parkerade vi i Risvedenområdet. Den ursprungliga planen var att gå Risvedenspåret (18 kilometer) och sedan bygga på genom att antingen gå ett varv till eller gå längs grusvägarna som går förbi alla naturreservaten.

Redan efter några hundra meters vandring längs grusvägen bestämde vi oss för att utöka Risvedenspårs-svängen genom att hålla yttervarv och gå in på spåret längre fram. På det sättet kunde vi gå längs väg en längre sträcka och därmed hålla ett högre tempo – vilket vi insåg föregående dag var till stor hjälp. Omgivningen var vacker, och den här dagen var jag inte lika sliten i kroppen så jag kunde faktiskt njuta av det som fanns vid sidan av vägen.

Risvedenspåret gick på fina stigar, små grusvägar och skogsvägar och motionsspår. Vi passerade gårdar, ängsmarker, sjöar, skogar. Och på slutet ett berg. Jag önskar att jag hade fotat skylten ”Väggen”, för stigningen efter den gjorde verkligen skäl för namnet. Det var en av de tuffaste stigningarna i icke-fjällmiljö som jag gått i. Extra jobbigt när man gått nästan 2 mil före stigningen med. Men utsikten från Klevsjöloft var värd varje steg uppför den branta backen. Och det tyckte även sambon som gått hela dagen med än värre skav på den onda foten.

Min sambo tog sitt förnuft till fånga (enligt mig som sett honom halta fram i nästan 5 mil med rejäla skavsår) och beslutade att korta ner sträckan de sista två dagarna. Detta för att spara på kroppen till den längre marschen han ska delta i i början av september, Para Endurance Race. Från den vackra utsikten var det ungefär 2 kilometer till bilen. Själv hade jag då runt 3 kilometer kvar att gå. Vi enades om att Lars skulle ta bilen till ett närbeläget vindskydd och ta ett bad medan jag fortsatte en bit längs grusvägen och sedan vände tillbaka mot vindskyddet för att komma upp i 25 kilometer.

Med regnmolnen jagande mig stegade jag iväg längs grusvägen och det var en enorm lättnad när jag såg bilen vid vindskyddet en halvtimme senare. Jag hade klarat även dag 3 utan alltför stora besvär (förutom att jag började få en blåsa mellan två tår, precis som min sambo). 25,63 km fick jag ihop och Lars landade på drygt 22 km denna dag. Kvällen förflöt lugnt hemma och jag sov i stort sett utan att känna av någon träningsvärk eller annan skavank.

Dag 4 – Utanför dörren

Dag 4 vaknade jag inte förrän strax före 07.00. Planen var att jag skulle ta med hundarna på en vanlig morgonpromenad cirka 8 kilometer), stanna hemma och äta frukost och byta strumpor, gå ett varv till, byta strumpor och fylla på energi, och få sällskap av sambon på sista varvet.

Första varvet gick helt enligt plan. Båda hundarna var med och lekte och sprang glatt runt mig. Kroppen kändes lika pigg som vanligt, men den ”dumma” tån kändes mellan varven. När jag kom hem för frukost bar sambon precis ut fruktsallad, vaniljsås och ostmacka gjord på mitt favoritbröd. Dessutom hade han med sig ett vattenglas med Resorb. Det var lyxigt att kunna sitta i sin egen trädgård på strumpbytarpausen. Några tejpbitar hade lossnat, så jag bytte ut dem mot nya. Och lite babypuder fick fötterna också innan jag stack ner dem i de rena strumporna.

Den nya energin gjorde att jag nästan flög fram när jag stack iväg igen. 16 kilometer hade jag kvar då och jag gick på i ganska bra tempo, samma runda som med hundarna, men motsols den här gången. Under ett telefonsamtal med sambon stämde vi träff vid en vändplan och jag hade gått exakt 15 km när han anslöt. Vi fortsatte gå längs hundrundan (en av dem alltså), och när vi kom hem nästa gång hade jag bara 3 km kvar. Trots blåsorna på tårna och hälen gick min sambo på i ett vansinnigt tempo, medan jag själv kroknade även att jag känt på morgonen att jag nog kunde gå bra många mil. Men sambon peppade mig och efter lite kryssande mellan olika skogsvägar och stigar var jag i mål! Jag hade då gått 26,1 km under marschens sista dag. Totalt 104.6 km.

Det var en sådan otrolig lycka att känna att jag hade klarat det. Att VI hade klarat det! Lars fick ju släppa sitt ursprungliga mål på grund av skador, men han släpade sig ändå över 6 mil med blåsorna. Delvis för att jag inte skulle behöva kämpa ensam. Jag är så lycklig över att min hälsporre inte krånglade, att jag hunnit operera mitt ben (i höstas) och att jag slapp blåsor och sår på fötterna – för jag hade inte varit lika ”dum-stark” som min sambo och gått vidare då.

Ett stort tack till Lars för ”inlurande” på denna tokighet, för alla goda råd, för pepp, stöd och uppmuntran. Och främst – för sällskapet kilometer efter kilometer. Det var en rolig och nyttig erfarenhet att göra – att se att kroppen kan mer än jag tror – och även otroligt roligt att få göra det tillsammans med min partner. Men nu längtar jag efter lite långsamt strosande hemomkringvandring med mycket fotande av blommor, svampar, insekter och annat smått.

För dig som vill veta mer om RESUL Four Day March

Länk till marschens egen webbplats

Inlägget Litet uthållighetstest – RESUL four day march dök först upp på Hemomkringvandring.

Den lilla utflykt vi gjorde till Risveden i förrgår väckte vår nyfikenhet, så igår åkte jag och min sambo tillbaka dit för att utforska stigen som går runt hela Stora Kroksjön.

Precis som dagen innan utgick vi från den första parkeringen i Risveden längs Skogstorpsvägen. Från vägen och fram till sjön är det 700 meter – en sträcka som tog en dryg timma att gå med mina syskonbarn, men inte särskilt många minuter när vi gick själva. Platsen vi satt och fikade på vid vårt första besök gick vi förbi. Jag hade inte kunnat förutse att Stora Kroksjön skulle bjuda på så många vackra vyer som den faktiskt gjorde baserat på förra besöket även att sjön såg fin ut.

Stigen går relativt nära vattnet hela tiden så man bjuds ideligen på nya vyer. Bergsbranter ner mot vattnet. Kärr. Små vikar fulla av näckrosor. Vid sjöns västra sida finns några större bestånd av myrlilja (narthecium ossifragum) – så där var jag självklart tvungen att stanna för att titta och fota.

Vid sjöns södra ände går leden alldeles intill en grusväg. När vi tittade på kartan såg det ut som om det finns en bom längre ner på vägen så att man inte kan köra ända fram. Annars hade det varit en alternativ plats att ansluta till leden på. En skylt som pekar mot ”toalett” finns dock vid bron, nära grusvägen.

Stigen runt sjön var vältrampad, utom en liten bit längs den sydöstra sidan av sjön. Förmodligen finns stigen delvis på grund av att Stora Kroksjön är en populär fiskesjö där det finns både öring, röding och regnbåge. Fiskekort behövs för att fiska här (se mer information på Abborresjöns Fiskevårdsförenings webb).

Under vår lilla vandring såg vi många som stod och fiskade längs sjön. Man har dessutom byggt 4 vindskydd längs leden och det var folk i alla när vi passerade. Och jag måste säga att jag förstår dem – det fanns många natursköna platser runt sjön där jag kunnat tänka mig att stanna över natten även att jag inte brukar fiska.

Jag njöt i fulla drag av vädret, sällskapet och omgivningarna. Vi vek av på en stig upp mot vägen strax innan vi var tillbaka vid den norra delen där vi kom ner till sjön. Promenaden blev 4,8 kilometer och tog oss ungefär en och en halv timme. Då fotade vi rätt mycket längs vägen, och stannade även och pratade med några av dem som fiskade, så det var inte direkt något marsch-tempo vi gick i.

Att jag åker tillbaka till Stora Kroksjön är rätt troligt med tanke på hur mycket den tilltalade mig – och även på grund av att bilresan hit knappt tar 30 minuter. Det enda som talar emot Kroksjön är dess popularitet och stora besöksantal.

För dig som vill veta mer om Risveden och Kroksjön

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden (inklusive fler turer runt Kroksjön)

Så här hittar du hit:
I Risvedens naturområde finns 11 naturreservat. Naturreservatet Kroksjön ligger cirka 35 km nordost om Göteborg. Sväng mot Skogstorp i Skepplanda, sedan är det skyltat. Stig och parkering för Kroksjön ligger strax efter sista boningshuset.
Länk till Risvedens sida om Kroksjön
Länk till Abborresjöns Fiskevårdsförening som säljer fiskekort om du vill fiska i Stora Kroksjön

Inlägget Stigen runt Stora Kroksjön, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag skulle vi få uppehåll och bestämde oss för att åka till Kroksjön – ett av naturreservaten i Risveden som vi inte varit i ännu. Det var min systers sista dag hos oss, så vi hade med oss tre barn mellan 2 och 6 år på vår utflykt.

När vi kört förbi skylten vid stigen mot Kroksjön har vi sett att det bara är 700 meter dit från vägen, så vi tyckte att det var en lagom tur för en 2-åring. Nu är det rätt länge sedan vi hade små barn, både jag och min sambo, så vi var rätt oförberedda på hur lång tid det faktiskt kan ta att gå en så kort sträcka.

Stigen går genom barrskog och kärr som ger en känsla av vildmark. Skogen var just nu överfull av blåbär och det lockade till stopp ungefär vartannat steg. Innan Lars visade att man kunde plocka en egen blåbärsbuske och äta medan man går.

Det fanns också en massa annat som väckte barnens intresse (jag hade nästan glömt hur det är!). Små grodor som hoppade över stigen och som Lars vågade ta upp i handen och visa. Granskott att smaka på. Fina stenar och kottar som man kunde plocka och bära med sig i handen eller fickan hela turen. Mjuk mossa att känna på. Lingon på gång. Näckrosor. Stoppen blev många så vi var alla ordentligt fikasugna när vi kom fram till Kroksjön som öppnade sig framför oss mitt i skogen. Vi slog oss ner på en öppen yta och packade fram lite godsaker.

När alla var mätta och belåtna utforskades området kring fikaplatsen. Man kan ligga på magen och kika ner i vattnet efter fisk, känna hur varmt vattnet är, se hur nära vattnet man kan komma utan att halka i – och så vidare. Och minstingen hittade ett hål i marken som passade bra att kissa i. Nästan det roligaste på hela turen enligt henne.

På tillbakavägen gick det lite snabbare. Barnen hade fått ny energi av allt fika, och aktiviteterna därhemma lockade. Vi gick bara från parkeringen fram till Kroksjön och sedan samma väg tillbaka, så det blev en promenad på totalt 1,4 kilometer. Tidsåtgång med barnen… drygt 3 timmar.

Runt hela Kroksjön finns dock en stig som jag och Lars funderar på att gå inom de närmsta dagarna eftersom vi inte hann med det idag. Fiskemöjligheter finns också – OBS fiskekort krävs.

För dig som vill veta mer om Risveden och Kroksjön

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden

Så här hittar du hit:
I Risvedens naturområde finns 11 naturreservat. Naturreservatet Kroksjön ligger cirka 35 km nordost om Göteborg. Sväng mot Skogstorp i Skepplanda, sedan är det skyltat. Stig och parkering för Kroksjön ligger strax efter sista boningshuset.
Länk till Risvedens sida om Kroksjön

Inlägget Utflykt till naturreservatet Kroksjön, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter min flytt från Småland för 4 veckor sedan fick jag äntligen träffa min yngsta syster och hennes barn igår. Högt på deras önskelista var (till min stora lycka) att få se typiska ”västkustklippor” så vi åkte raka spåret till lättillgängliga Marstrand.

Från Kungälv där vi träffades tog det runt en halvtimme att ta sig ut till ön med bil. Färjan tar cirka 2 minuter, och så här under högsäsong går den en gång i kvarten. Vi hade turen att precis komma med färjan (det finns ett maxantal för hur många passagerare som får följa med och gränsen gick precis efter att min dotter klivit ombord). Snart hade vi kommit i land och började vår upptäcktsfärd på ön. Första anhalten blev Carlstens fästning – där vi egentligen inte alls tänkt gå in.

Några i sällskapet ville gå in, så det slutade med att jag och de båda hundarna väntade på utsidan medan de andra gick in. Tyvärr hann de inte se så mycket som de hade velat av fästningen, för när man har med en 2-åring, en 4-åring och en 6-åring så får man ägna ganska mycket tid åt att titta så att de inte springer rätt ut i en vallgrav eller andra farliga ställen. Efter en timme anslöt gänget till mig där jag satt i solen och njöt med hundarna.

Från fästningen tog vi närmast möjliga väg ner mot havet. Längs vägen letade jag blommor och barnen hoppade och skuttade lyckligt på klipphällarna vi gick förbi. De hittade snart ett superbra ställe att stanna och fika på där vi hade fin utsikt över havet och hörde ljudet av vågorna som slog mot land, men ändå satt i lä.

Vi satt länge och njöt av platsen. Och av fikat såklart. När barnen började bli rastlösa klättrade de omkring och utforskade alla spännande platser runt oss. Själv gick jag och fotade blommor.

Min systerdotter på 2 år behövde sova en stund, så hon och min syster la sig helt enkelt på liggunderlaget vid fikaplatsen. Några av oss andra passade på att gå en sväng längs stigen som går runt hela ön. Den var bred, iordninggjord och väldigt lätt att gå. De mäktiga vidsträckta vyerna tog andan ur mig.

Efter ungefär fem timmar på ön bröt vi upp från vår fikaplats och gick längs stigen ner mot färjeläget. Solen sken på oss hela vägen och vi njöt för fullt av platsen – och av sällskapet.

För mig som är oerhört svag för den här typen av miljö kunde vi inte åkt till en bättre plats och jag är tacksam över att jag fick dela dagen både med min dotter, min sambo och min syster och syskonbarn. Så mycket vandring blev det inte tillfälle till, men på min önskelista till min sambo finns flera öar som vi kan välja på för vår nästa vandring.

För dig som vill veta mer om Marstrand

Så här hittar du hit: Marstrandsön ligger några mil norr om Göteborg. Med bil tar det runt 50 minuter. Följ E6 till Kungälv. Därifrån är det skyltat. Färjan tar cirka 2 minuter och går en gång per kvart dagtid, och en gång i halvtimmen på kvällarna. Barn under 7 år åker gratis. Vi betalade runt 120:- för 3 vuxna och en tonåring. Biljetten gäller tur och retur.
Länkar: Länk till Marstrands egen sida om vandring runt ön Slingan runt ön är cirka 5 km.

Inlägget Familjeutflykt till Marstrand dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag begav vi oss till Risveden i norra delen av kommunen (Ale) igen – denna gång för att leta upp vattenfallet i naturreservatet Slereboåns dalgång. Vattenfallet såg vi i foldern om Risveden när vi vandrade och sov över i ett annat av de 11 naturreservat som Risveden består av – Risvedens vildmark – förra veckan.

Syftet med dagens tur var inte att gå en vandringstur. Vi hade sett på kartan att naturreservatet inte var så stort, så vi tänkte oss bara en liten utflykt med fotostopp vid vattenfallet. Det finns en parkering precis där naturreservatets stig börjar, men idag gick det inte att köra ända fram dit på grund av att det utfördes förstärkningsarbeten på bron i Röserna. Vi gav oss iväg i duggregn som snart övergick i spöregn.

Trots att regnet rann ner över oss en stund uppskattade vi stigen som slingrade sig fram i Slereboåns dalgång. Ljudet från ån följde oss där vi gick bland ormbunkar, mossa och gamla nedfallna träd. Känslan av vildmark var mycket starkare än den var i reservatet vi vistades i förra veckan.

Vid ett tillfälle gjorde vi en liten avstickare ner till ån för att fota och insupa känslan. Slereboån rinner fram genom en granskogsklädd dalgång mellan gårdarna Röserna och Svedjan inne i Risveden. Sedan länge är den känd för sin rika flora som tydligt avviker från det typiska i området. Bland annat ska man kunna hitta en av mina favoritorkidéer knärot här såg jag i min bok ”Botaniska besöksmål i Västergötland”. Men i dagens blöta väder hoppade jag över blomletandet. Det gick snabbt för oss att gå den korta sträckan fram till vattenfallet, cirka 1,6 kilometer.

Området är kuperat, men inte stigen som faktiskt är väldigt lätt att gå. Den enda delen där det är lite kuperat är de sista kanske 100-150 meterna upp till fallen i Gäddevadsbäcken strax ovanför platsen där den förenar sig med Slereboån. Att mötas av vattnet som forsade fram bredvid stigen var en härlig känsla. Det första vattenfallet var inte så högt, men fint ändå. Vi visste inte att det fanns fler fall och forsar strax ovanför – men vi insåg det så fort vi rundat nästa krök.

Vid det andra fallet satte jag mig på en sten och bara njöt av ljudet från fallet. Lutade mig mot en trädstam som var det enda som höll mig tillbaka från att falla ner i bäckens nästa fall precis bakom min rygg. Sådana stunder är obeskrivliga och ovärderliga.

Till slut fick vi ändå slita oss och gå nerför backen längs bäcken igen, till bron där bäcken förenar sig med Slereboån. Vi korsade bron och tog en liten paus i vindskyddet. Det var fräscht och fullt sovbart. Där fanns också en grillplats och en informationstavla. Vi befann oss då vid Svedjan. Det kan vara bra att veta att man enbart får elda i färdiga eldstäder inom naturreservatet.

Det är möjligt att via stigar ta sig vidare till de närmast liggande naturreservaten inom Risveden (vi såg skyltar både till Bergsjön och Färdsleskogen som är två av dem). Men vi valde att gå samma väg tillbaka. Över ängen på andra sidan ån och genom skogen tillbaka till parkeringen. Totalt blev det bara en promenad på 3,2 kilometer (plus det vi gick från den ordinarie parkeringen och till/från platsen där vi fick parkera just idag då bron lagades). Väldigt kort för oss, men vi kände oss rika på upplevelser ändå och kommer definitivt att återvända inom kort.

För dig som vill veta mer om naturreservatet Slereboåns dalgång

Så här hittar du hit: Reservatet ligger i Ale kommun 5 km norr om Skepplanda. Infart finns vid Röserna utefter vägen mot Kvarnabo.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden

Inlägget Slereboåns dalgång, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

En dag under min första vecka i mitt nya hemomkring förvandlades en vanligt morgontur med hundarna till en spännande upptäcktsfärd. På grund av, eller tack vare, appen Naturkartan som lurade ut oss på lite avvägar.

Min tanke var att ta med hundarna och pröva en stig vi passerat när vi gått till min favoritsjö som ligger en dryg kilometer från huset. Dagen till ära bestämde jag mig även för att kolla avstånden mellan olika platser jag brukar gå till här. Till den närmaste sjön visade det sig vara 610 meter. Därifrån till stigen vi skulle utforska var det inte mer än 460 meter.

Tyvärr har jag inga bilder från stigen som gick genom barrskog över ett litet berg. Jag kände ganska snart att den svängde mot min favoritsjö och anade att jag skulle komma fram vid det enda hus jag sett längs sjöns kant. Det visade sig att jag hade rätt – och vi var framme vid det redan efter en knapp kilometer på stigen. Stigen kom ut på en skogsväg jag gått 2-3 gånger och jag tänkte att då får jag väl bara ta den hem, men det kändes lite snöpligt med en så kort upptäcktsfärd!

Tidigare hade jag sett en tjärn skymta mellan träden där jag gått längs skogsvägen. Nu hade jag ju extra mycket tid på mig eftersom turen hittills varit så kort, så jag bestämde mig för att svänga av skogsvägen och ta mig ner till den. Jag öppnade appen Naturkartan och såg att det skulle finnas en tjärn till innanför den andra. Och dessutom hittade jag något annat spännande. En bit fram längs skogsvägen – och en bra bit in i skogen förbi en mosse – skulle det finnas en övernattningsstuga och två fornlämningar. Jag bestämde mig genast för att försöka hitta dem också.

Det var lätt att ta sig ner till den första tjärnen eftersom den låg inom synhåll. Jag gick fram genom högt gräs, ormbunkar och sedan pors, tranbär och mossa. Hundarna var lyckliga över att få bada och dricka vatten. Under mitt försök att hitta till den mindre tjärnen ramlade jag över en liten stig som ledde mig raka spåret till det vackra lilla vattendraget. Efter en kort stund där vände vi tillbaka till skogsvägen och följde den tills det var dags att svänga av rakt ut i terrängen för att försöka hitta övernattningsstugan.

Terrängen var kuperad – och omväxlande ”bergig” och mossig, så det var svårt att ta ut en kurs och gå rakt fram. Men med hjälp av Naturkartan slingrade jag mig fram med hundarna förvånat springande i hasorna. De är vana vid att följa stiga och skogsvägar, men nu hade de ingen aning om vad jag höll på med. Omgivningarna var otroligt vackra med stora ormbunkar, högt böljande gräs och solen som sken mellan träden. När jag närmade mig platsen där övernattningsstugan skulle finnas öppnade sig en stor mosse med bara några enstaka låga träd här och där framför mig. Jag såg också några jakttorn. Men ingen övernattningsstuga eller vindskydd. Jag gav mig försiktigt ut på mossen och tänkte att stugan kanske låg i skydd av någon svacka. Mitt ute på mossen ramlade jag över årets första blommande klockljung, erica tetralix.

Efter att ha fotat de för mig exotiska blommorna (de finns inte på småländska höglandet där jag bott fram till för några veckor sedan) lyfte jag blicken och såg en liten koja en bit längre fram. Det måste vara övernattningsstugan jag letat efter, tänkte jag, och styrde stegen ditåt så snabbt jag kunde över tuvorna. När jag kom fram brast jag i skratt. Tanken på att någon skulle ha lust att övernatta just här kändes inte så trolig…

Efter att vi hittat stugan var det inte långt till fornlämningarna. Tyvärr fanns inga skyltar så jag har ingen aning om vad det handlade om, men jag var där i alla fall :). Sedan letade vi oss tillbaka ut mot skogsvägen och även nu fick vi gå i kringelikrokar för att ta oss runt små berg och våtmarker.

Vi kom ut välbehållna på skogsvägen som jag gått några gånger innan. Idag kantades den här och var av orkidén fläcknycklar (dactylorhiza maculata). Sjön som finns i slutet av skogsvägen, och ligger nära vårt hem, var nu bitvis översållad av vita näckrosor (nymphaea alba), så det blev några fotostopp även längs den sjön.

Från sjön är det bara 500 meter hem, och där möttes jag av en härlig frukost uppdukad i trädgården. Bättre start på dagen kan man knappast få. Även att naturkartan lurade ut mig på en liten upptäcktsfärd – och äkta hemomkringvandring – som inte gav mig det utlovade (övernattningsstugan) – men en massa underbar blomsterprakt.

Detta inlägg är enbart till för att inspirera

Detta inlägg är inte skrivet för att inspirera till ett besök på exakt samma plats som jag varit på. Min tanke med inlägget är att väcka din nyfikenhet att utforska det DU har i närheten av platsen där DU just nu befinner dig.

Inlägget Morgonturen förvandlades till upptäcktsfärd dök först upp på Hemomkringvandring.

Från Skrapekärr i nordöstra delen av Vättlefjäll naturreservat utgick rundslingan på 6,7 kilometer som vi valde som söndagstur i ösregnet. Här kommer bara en kortare beskrivning, men jag kommer att besöka detta område fler gånger.

Vi parkerade vid Skrapekärr och fick vara alldeles ensamma på parkeringen innan vi med förväntan steg in genom grinden. Där möttes vi av den första av många beteshagar vi skulle passera under vår runda. Vid alla passager fanns grindar som var i gott skick, så vi behövde inte trassla med att klättra över stättor, eller tråckla hundarna genom konstiga passager. I hagarna gick gutefår (inklusive pyttesmå söta lamm) och till och med en lama.

Vi valde att följa den gula leden (som är 6,7 km) och gick den motsols. Underlaget skiftade från underbar stig i lövskog/hagmark till grusväg, skogsväg, och stigar längs vattenbrynet. Leden går nämligen runt Björsjön – och gör dessutom några kringelikrokar fram till ytterligare några sjöar – lysevattnet och Trollsjön.

Även i regn var det vackert, men jag kommer absolut att åka tillbaka hit fler gånger. Så under sommaren kommer utförligare rapporter härifrån. Jag bör kanske även nämna att man kan ansluta till den 25 km långa Vättlefjällsleden en bit in på denna led.

För dig som vill veta mer om lederna vid Skrapekärr, Vättlefjäll

Här ligger Skrapekärr (länk till Eniro karta)

Länkar till mina andra inlägg från området

Samma tur fast i dimma
Familjeutflykt till Björsjöbacka

Inlägget Skrapekärr, Vättlefjäll naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.