Jag hade inte sovit i min bivvybag sedan i höstas, så jag tog chansen under veckans ”efter-jobbet-övernattning” med Sofia. Men det visade sig att jag (kanske) kunde valt ett bättre tillfälle.

Februari månads after work med Sofia

Igår var det i alla fall äntligen dags för en efter-jobbet-tur tillsammans med Sofia. Vi tog oss till en (för oss) okänd plats som hon hade letat upp på kartan. Det var extra spännande att vi inte visste exakt hur det skulle se ut, eller om det ens skulle vara möjligt att övernatta där vi tänkt.

I den första viken vi kom till hade vi kunnat slå upp tälten, men platsen var inte särskilt inspirerande. Men när vi kom till den andra viken visste vi direkt att det var där vi ville spendera kvällen och natten. Marken var ganska blöt, så det slutade med att Sofia slog upp sitt tält på en liten plätt av strandängen som var hyfsat torr, medan jag själv la ut bivvybagen på en klipphäll.

Vi satte oss längst uppe på klipporna för att njuta av solnedgång och kvällning medan vi åt vår middag. Trots att det inte var särskilt kallt (enligt termometern) så kylde vindarna enormt, så vi gjorde kväll tidigare än planerat. En sak vi kommer att minnas är nog att mitt kokkärl gled av brännare, men att jag tack vare Sofias varningsrop hann fånga det i luften med ”ta-mojjen”.

Torr och varm trots snöfall

Under natten både regnade och snöade det, men jag vaknade ändå torr och varm inne i min bivvybag. Fast jag får erkänna att jag någon gång under natten räddade skorna som stod utanför – jag hade inte alls räknat med någon nederbörd. I morse steg vi upp, packade och åkte mot våra jobb – med den här härliga upplevelsen i bagaget. Ett vardagsäventyr när det är som bäst!

Inlägget Vardagsäventyr i bivvybag dök först upp på Hemomkringvandring.

Man pratar ofta om vardagsäventyr. För mig är nog det bästa att sova ute mitt i veckan, eftersom jag tycker att det är otroligt härligt att få en utenatt mellan två arbetsdagar.

Efter-jobbet-övernattning

Egentligen är nog efter-jobbet-övernattningar ett ”konststycke” som är enklare att genomföra under årets ljusare årstider. Ändå var det just en sådan övernattning ihop med Sofia som blev 2024 års första utenatt för mig. Vi hade bestämt oss för att gå till Katrinevik på grund av att det ligger på gångavstånd från min lägenhet.

Sagolika snögnistrande klippor

Först följde vi en väg, men fortsatte sedan genom en liten stugby och följde en bred stig neråt mot havet. Efter att vi hade passerat en liten tallskog svängde vi ner mot havsviken jag hade sett ut i förväg. Nu var det bedövande vackert eftersom hela landskapet var täckt av pudersnö, frostrosor och is.

Försiktigt tog vi oss över ett isfält (lättare för mig som hade dubbade skor) mot talldungen vi tänkte slå upp tälten i.

Tält på årets första utenatt

Här var marken helt snöfri, men ofantligt kott-rik. Vi flyttade undan så mycket kottar vi kunde innan vi slog upp våra tält på så plana ytor vi kunde hitta. Mörkret hade redan sänkt sig, så till sist fick vi slå på våra pannlampor för att bli klara.

På en klippa strax bortom Sofias tältplats tände jag en marschall för att lysa upp i vintermörkret. Tack vare det upptäckte jag att det fanns en liten jättegryta strax intill. Lite charmigt, men oväntat.

Middag och 3 timmar på klipporna

Eftersom vi började bli hungriga vid det här laget tog jag med mig renfällen ut på klipporna. Där letade vi upp en bra plats att sitta och laga vår middag på. Därefter fortsatte jag elda i min bushbox flera timmar, med medhavda pinnar och plockade kottar.

Eftersom molnen sprack upp ovanför våra huvuden var himlen snart helt beströdd med stjärnor. Vi njöt av hur det mörknade helt runt oss och medan havet skvalpade mot klipporna nedanför. När vi till slut började känna oss lite kylslagna reste vi på oss och gick runt lite för att få upp värmen före läggdags.

Sovdags årets första utenatt

Eftersom vi skulle upp tidigt nästa morgon (mitt alarm stod på 04.00) gick vi i säng ganska tidigt. Som vanligt sov jag som en prinsessa i tältet, så jag kände inte en enda av de cirka 200 kottar som förmodligen låg under liggunderlaget.

På morgonen försökte jag packa min utrustning så tyst som möjligt eftersom jag inte ville väcka Sofia. Jag började jobba två timmar tidigare än hon, och hade bestämt mig för att gå hem och duscha innan jag åkte till jobbet. Det var med lätta steg (trots tung ryggsäck) som jag gick hemåt efter årets första utenatt – här hemma på Tjörn. Hit kommer jag att gå fler gånger!

Länkar till nyårsblogginlägg

2023 Årets första utenatt – Svartedalen
2022 Årets första övernattning – Risveden x 3
2021 – Årets första utenatt – Halle/Hunneberg

Inlägget Årets första utenatt 2024 dök först upp på Hemomkringvandring.

Det här var inte mitt första besök på Härön, men det var första gången jag övernattade på ön. Tidigare har det inte varit tillåtet. Nyligen såg jag på Länsstyrelsens att det finns en tillåten tältyta, så då ville jag dit igen.

Läs alltid reservatets föreskrifter

Trots att vi har allemansrätten i Sverige är en stor del av vår natur skyddad i form av naturreservat och nationalparker. I dessa kan det finnas regler (föreskrifter) som gör att allemansrätten inte gäller fullt ut. Varje gång någon frågar mig om man får sova på en plats jag skrivit om svarar jag: ”När JAG var där fick man det/fick man inte det, men du bör kontrollera på Länsstyrelsens sida innan du åker dit.”.

Anledningen är att reglerna kan ändras, så bara för att man kollat upp en plats en gång bör jan göra det inför varje besök. Härön här i Tjörns kommun är en ö jag gärna skulle sova på, men det har inte varit tillåtet. Döm om min förvåning när jag för någon vecka sedan såg på Länsstyrelsens webb att det numera finns en yta som är tillåten för tältning. Platsen ligger precis bakom vindskyddet. Självklart bestämde jag mig för att åka dit så snart jag hade möjlighet.

Blött längs norra stigen på Härön

Jag åkte ut till Härön med färjan på lördagseftermiddagen. Min plan var att ta den norra stigen ut till Änga, där vindskydd och tältplats ligger. Detta trots att norra stigen är längre (3 kilometer) än södra stigen (1,7 kilometer), men den brukar vara enklare att gå.

Men just den här gången var det inte rätt vägval. Eftersom det har regnat sådana mängder på sistone så var strandängar och hagar dyngsura och jag sjönk ner djupt för nästan varje steg. Det blev tungt att gå, och på flera ställen fick jag gå omvägar för att komma förbi översvämmade områden.

Till slut började jag känna mig stressad, för jag hade knappt 1,5 timme tills det var solnedgång, och det gick verkligen långsamt. Dessutom hade jag inte ätit någon riktig lunch, så jag var inte riktigt mitt bästa jag. Men till slut såg jag Ängen skymta en bit nedanför och halkade lyckligt nerför i geggan.

Vindskyddet och tältplatsen

Och när jag såg att det var tomt i vindskyddet steg både humöret och värmen i kroppen flera grader.

Så här ser tältplatsen ut och den ligger precis bakom vindskyddet. Till dasset är det kanske 150 meter att gå. Man kommer till Änga både via norra och södra stigen.

Mysig kväll i vindskyddet

Eftersom det höll på att mörkna redan när jag kom fram skyndade jag mig med förberedelserna. Jag sopade ur vindskyddet och gjorde i ordning bädden. Sedan tog jag fram kniven, sågen och den lilla vedpåsen jag burit med mig, för jag ville få igång brasan så snart som möjligt.

Snart hade jag en rejäl hög med mindre trästickor som passade perfekt för bushboxen, och det dröjde inte länge innan jag hade en härlig liten brasa. På den kokade jag upp lite mat och det tog mindre än 10 minuter från det att jag tände mitt lilla kök. Så snart jag fått mat i magen slappnade jag av och kunde njuta av stunden och platsen. Av lugnet på ön, av min brasas varma ljus runt vindskyddet, av värmen från liggunderlaget och ullmössan på huvudet. Och av lussekatten och clementinen jag tagit med ut som efterrätt.

Ute på grillgallret tände jag en marschall som gav mysbelysning många timmar, på tryggt avstånd från sovsäck och annat brännbart. I pannlampans sken gick jag en sväng till dasset vid Änga (kan det vara 150 meter bort kanske) innan det var dags att krypa ner i sovsäcken.

Hoppfull himmel på morgonen

Jag vaknade tidigt och passade på att ligga och dra mig i sovsäcken i mörkret. Efter någon timme började det ljusna vid horisonten och jag anade att det var sol på gång. Trots att SMHI hade sagt att det skulle vara mulet hela dagen. Med ny energi skuttade jag i mina kläder, gick på dass, och fortsatte med pannlampan som sällskap upp på ett närliggande berg.

När jag kom upp på krönet såg jag ut över havet och alla små öar som låg i halvmörker långt där nere. Men så snart jag vände och började gå mot Rörberget såg jag morgonrodnaden sprida sig över Tjörn och havet mellan oss. De varma orangeröda tonerna fick det att dansa och hoppa i magen på mig av glädje. Så längesedan jag hade sol.

Strövtåg på Härön

Från röset på Rörberget gick jag ner mot strandängarna och orkidékärret som ligger vid bryggan. Om jag hade tagit med mig packningen från vindskyddet hade jag satt mig här ute, på klipporna vid bryggan, och mött morgonsolen medan jag åt min frukost.

Från bryggan gick jag tillbaka till Änga och fortsatte sedan mot Rockenabben, givetvis med några små avstickare längs vägen. Vilken underbar liten tur jag fick där på morgonen, allt medan solen steg och fick klipporna runt mig att glimra som guld. Smala passager mellan klippblock, rullstenar, strandängar, höstfärgade eklöv och så havet.

Södra stigen mot färjan

Till slut var det dags att packa mina saker, städa ur vindskyddet och börja min lilla vandring mot färjan. Den här gången valde jag södra stigen, som bara är 1,7 kilometer. Den går mestadels över klippor så det gick snabbare än den norra stigen. Men även denna del av leden var hal och blöt.

Jag hann dock fram i god tid innan färjan skulle avgå, och var tacksam mot Härön för ännu en fin tur.

Med buss, taxi och färja

Det var lite spännande att ta sig till Härön utan bil. Särskilt som jag bor på en helt annan sida av ön, som även den saknar täta kommunikationer under helgerna. Men jag lyckades ta mig både till och från ön med mitt månadskort hos Västtrafik. Jag började med buss Rönnäng-Kållekärr, beställningstrafik (taxi) Kållekärr-Kyrkesunds brygga och färja Kyrkesunds brygga-Härön. På söndagen åkte jag samma rutt, men i andra riktningen. Fantastisk service, men ganska långa väntetider. Man kan inte säga annat än att jag utnyttjar mitt månadskort till max i alla fall – och verkligen utforskar alla möjligheter som finns här omkring mig.

Vandringslederna på Härön

I Häröns naturreservat finns flera vandringsleder, bland annat den gröna som även är en del av Kuststigen. Den är en rundslinga på ungefär fem kilometer. Eftersom den till stor del går i klippig terräng får man räkna med att det tar längre tid än när man går sträckan i ett motionsspår. Går man norra stigen är det 3 kilometer till Änga, och om man går södra stigen är det 1,7 kilometer. Om detta och lite till kan du läsa i mina tidigare inlägg om ön.

Min personliga favorit är den blå slingan som utgår från Änga. Den passerar flera vikar och berg, till exempel Jungfruviken, Rockenabben och Rörberget. Även den är en rundslinga, men du måste även gå slingan här ovanför för att ta dig ut till den blå rundslingan.

Avslutningsvis fakta och länkar

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön. Turen tar max 2-3 minuter. Så här års (november) går den en gång per timme under dagtid.

[instagram-feed feed=28]

Inlägget Häröns naturreservat med övernattning dök först upp på Hemomkringvandring.

Om du har följt min blogg kommer det inte som någon överraskning att jag tycker om att sova under bar himmel. Många gånger har jag ändå valt att tälta eftersom det ofta blåst kraftigt, eller varit risk för regn. Kunde lösningen på problemet vara att köpa en bivacksäck?

Mina tankar – bivacksäck eller inte?

Egentligen har jag aldrig sett någon, till exempel på Instagram, som sover i bivacksäck, utan tanken väcktes när jag lånade sambons militära puppa vid en övernattning. Han förstod inte alls min fascination, men jag började googla för att ta reda på mer. Och redan efter en enda övernattning i min nya bivacksäck känner jag att det var rätt beslut att införskaffa en sådan.

Så här kom jag fram till mitt beslut.

Fördelarna

Till att börja med undrar du kanske, precis som Lars, varför jag ens vill sova i en bivacksäck. För det första tycker jag att det bevarar det mesta av känslan man får när man sover under bar himmel. Jag vill kunna se månen och stjärnorna på natten, och verkligen vara mitt i naturen. Och här kommer man ännu närmare än i ett tält. Ytterligare en fördel är att man inte behöver större yta än liggunderlagets storlek för sin lägerplats, vilket gör det betydligt enklare att hitta en plan yta.

Eftersom jag bor på Västkusten är det ganska vanligt att det blåser mycket, och då tycker jag att det blir kallt inne i sovsäcken. Men med en bivybag är man helt skyddad för vind – och förhoppningsvis mot regn också. Packstorlek och vikt är också positiva jämfört med (de flesta) tält.

Anledningen att jag valde just Stratosphere från Snugpak är bågarna uppe vid huvudet. De skapar ett litet utrymme så att det inte bara blir en klaustrofobisk säck

Nackdelarna

Nu finns det en del nackdelar också jämfört med att sova i tält. Först och främst är det utrymmet. I bivacksäcken finns inget utrymme för packning, för att byta om eller för att laga mat eller bara sitta om vädret är dåligt. Den är heller inte särskilt rolig att slå upp och krypa in i om det regnar (gissar jag – har inte testat själv).

Just den modell jag har valt är inte superlätt, utan det finns nog riktigt lätta 1-manstält som väger mindre.

Första övernattningen

När jag skulle beställa min bivacksäck var den slut i lager hos alla leverantörer jag hittade. Till slut la jag upp en bevakning hos The General Prepper, där jag brukar köpa en hel del av min utrustning. Till min glädje kom den in i lager för någon vecka sedan (tack gode gud för påminn-mig-när-varan-finns-i-lager-funktionen som finns i många e-butiker), så då gjorde jag slag i saken.

Testade först i vardagsrummet

För några dagar sedan kom paketet och jag i det närmaste slet upp kartongen. Sedan slog jag upp min Snugpak i vardagsrummet. De övriga här hemma tyckte inte att det behövdes, det var ju bara två små bågar som skulle in i huvudänden. Men för mig var det viktigt (och skönt) att veta vilka kanaler de skulle in i, vilken som skulle fästas bakåt och vilken som skulle fästas framåt. Superenkelt – men jag gillar att ha koll.

Ut och testa trots arbetsdag

Sedan bestämde jag mig för att gå ut i skogen här hemma bara och testa redan samma kväll. Trots att det var arbetsdag kommande dag. Redan när jag kom utanför ytterdörren kände jag att det kom ett lätt duggregn, men jag valde att lita på SMHI. Det skulle inte regna!

Trots det kom det en skur precis när jag kom fram till tjärnen jag hade tänkt övernatta intill. Så då ”kastade” jag upp bivacksäcken där bland allt blåbärsris, och la in sovsäck och kudde så de skulle hålla sig torra.

Bytte plats på grund av solnedgången

Det dröjde dock inte länge förrän skuren var över, och då noterade jag att övre delen av träden lyste som guld. När jag tittade över bergskanten vid tjärnen såg jag att himlen var helt orange. Jag skyndade så gott jag kunde med mitt onda knä runt tjärnen och upp på berget. Solen höll på att sjunka, men det var en av de vackraste solnedgångar jag sett på länge. Så jag skyndade mig ner igen och hämtade hela ”paketet” och bar upp det.

Ifall det skulle komma fler regnskurar valde jag en plats under ett träd. En tall visserligen, så den hade kanske inte skyddat helt och hållet – men bättre än inget alls. Sedan njöt jag av utsikten och kvällshimlen innan jag en timme senare kröp in för att sova.

Underbar nattsömn i min Snugpak

Detta var alltså första gången jag skulle sova i min bivacksäck, så jag försökte att titta noga på alla detaljer. Förutom en rejäl dragkedja som kan stänga igen även vid ”huvudets del” så fanns en mindre dragkedja ifall man bara vill ha myggnät där, och inte den tjockare väven. Dessutom fanns fästen så att man kunde rulla upp myggnätet och ha helt öppet vid ansiktet. Det gillar jag – eftersom jag vill se himlen (även att den syns genom myggnät också). I taket fanns en liten ficka med dragkedja där jag la in en liten tältlampa. Och bakom huvudet finns ventilation.

Tack vare bågarna hade jag ett ordentligt utrymme vid huvudet och axlarna, så det var enkelt att använda telefonen. En bok hade också fungerat. Bivacksäcken är betydligt bredare i den här delen än vid benen. Hur som helst så somnade jag ganska snabbt, och vaknade inte förrän alarmet berättade att det var dags att kliva upp och göra sig klar för jobbet.

Reflektion och sammanfattning

Redan efter den här första natten i min Snugpak Stratosphere kände jag att jag kommer att använda den mycket. Kanske främst på turer med bara en övernattning och när det inte ska tokregna, för det känns som om det kan bli lite blött på grund av att sovsäcken och bivybagens tyg ligger emot varandra. Fast jag har som sagt var inte testat att sova i den i regn ännu, så jag vet inte säkert. Jag kände mig väldigt nära naturen med rådjur som skällde runt mig, och jag upplevde en enorm frihet där jag låg.

OBS! Breda liggunderlag får inte plats

En sak som kan vara värt att notera är att jag upptäckte redan hemma att inget av mina uppblåsbara liggunderlag fick plats inuti bivacksäcken. På grund av att jag ofta vänder mig på natten, och sover på sidan, så köper jag alltid rektangulära liggunderlag – och gärna extra breda för komforten. Därför fick de inte plats – man behöver ett liggunderlag av mummy-modell, eller ett rakt som är runt 52 cm brett hela vägen. Mina är 65. Fast detta löste jag genom att sova på ett hopvikbart liggunderlag.

Snart dags för fler utenätter..

… då jag kan sova i min bivybag. Mysfaktorn är hög, liksom frihetskänslan och enkelhelheten. Jag uppskattar också att man får plats med sovplatsen i stort sett var som helst (där det är tillåtet). Det är så skönt att känna att jag gjorde rätt val – trots att jag inte direkt fick några hejarop från omgivningen när jag införskaffade min Snugpak.

[instagram-feed feed=20]

Inlägget Frihet i en bivacksäck dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har varit i Svartedalen många gånger, men häromdagen bestämde jag mig för att pröva några stigar jag inte gått innan. Nämligen några av orienteringsklubbens stigar som utgår från parkeringen vid Bottenstugan. Jag gillar att dessa leder är rundslingor, och att man dessutom kan kombinera dem för att få en längd som passar en själv.

Efter jobbet med liten ryggsäck

Sista arbetsdagen före semestern åkte jag ut till Svartedalen och parkerade vid Bottenstugan. Jag invigde min nya 30-liters ryggsäck (även den från Gregory Packs, precis som min 70-liters Deva). Eftersom jag ska vara rädd om knäna och inte bära tungt var det en helt otrolig känsla att få ner allt i en så liten ryggsäck. Tält, sovsäck, liggunderlag, kudde, stol, sovkläder, mat och dryck, bok, glasögon, toalettsaker. Allt tack vare att jag har lättare utrustning som jag kan använda på sommaren.

Röd led (söder), 3 km

Från parkeringen vid Bottenstugan följde jag orienteringsklubbens södra röda stig som är en rundslinga på 3 kilometer. Den har samma dragning som bohusleden etapp 8, fram till sjön Holmevatten. Stigen är kuperad och går genom granskog där man på flera ställen skymtar sjöar mellan grenarna. Man passerar också en fin utsiktsplats.

Avstickare till vindskydd

När stigen delar sig valde jag att följa bohusleden några hundra meter längs Holmevattens strand. Anledningen var att jag såg ett vindskydd som låg väldigt vackert till sist jag gick här. Avstickaren var inte lång, men sååå värd att göra.

Vindskyddet ligger inte exakt intill bohusleden, men det är lätt att hitta dit via stigarna. Till att börja med gick jag runt både udden och följde sjökanten på andra sidan viken för att hitta en bra tältplats. Och det gjorde jag – flera stycken – men jag bestämde mig för att låta tältet ligga kvar i ryggsäcken och sova i vindskyddet istället.

Efter att jag gjort i ordning min sovplats fick jag lugn och ro hela eftermiddagen och kvällen. Jag gjorde i ordning min sköna stol (Exped Chair Kit) och satte mig nere vid sjön. Solens strålar värmde mig medan jag satt och läste. Inte en mygga i sikte förrän klockan var nästan 21.

Ljuvlig vindskyddsnatt

En stund innan dess fick jag även sällskap av ett par som valde att slå upp sitt tält en bit ifrån vindskyddet. Detta trots att jag erbjöd dem plats därinne, och att jag kunde tälta. Jag sov i alla fall oerhört gott och vaknade pigg och utvilad redan före klockan 05. Då tassade jag ut och fotade dimslöjor över sjön.

Klockan 06 hade jag packat och var redo att ge mig av. Då kom en av vandrarna från tältet för att ställa lite frågor om min stol (som jag ju vann i en tävling för drygt en månad sedan), och om hur jag får med mig den. Kolla mitt instagraminlägg så får du se.

Röd led tillbaka till Bottenstugan

Jag började återfärden till Bottenstugan, men fortsatte då rundslingan och gick inte samma väg som jag kommit.

På tillbakavägen följer man en skogsväg, och det var väldigt skönt för mitt knä efter kvällens klättrande i trappor och branta backar över rötter och stenar.

Blå led norrut, 3 km

Tillbaka vid Bottenstugan lämnade jag sovpackningen i bilen och fortsatte sedan norrut längs bohusleden, etapp 9. Samma stig tar man om man ska gå orienteringsklubbens blå slinga – även den en rundslinga på 3 kilometer.

En del av leden är väldigt kuperad. Stigen leder genom mossig trollskog, och förbi ett av mina favoritvindskydd som ligger mellan lilla och stora Iglekärr.

Dessutom stod jag länge och tittade på de vackra rundsileshår som växte vid tjärnen.

När blå led viker av från bohusleden blir det lättare att gå, först på grusväg och sedan skogsväg. Man passerar också en fin utsiktsplats där det finns bord, bänkar och grillplats.

Röd led (norr), 2,3 km

Jag tyckte att det var lite kort med en 3-kilometersrunda, så jag fortsatte rakt fram på röd slinga när den blå svängde av. Den norra röda slingan är 2,3 kilometer, lättgådd, och utgår också från Bottenstugan.

Grön led, 1,9 km

När den svängde tillbaka mot parkeringen tog jag åt andra hållet och följde den korta gröna slingen (1,9 km) förbi Anviksfallen. Där fanns fortfarande vatten, om än inte lika mycket som när jag var här i våras.

Sammanfattning av stigarna

Alla de här slingorna är trevliga att gå, och de går bitvis genom väldigt vacker natur. Långa bitar är tillgängliga, men det finns passager som inte passar för t ex barnvagn. Nu har jag inte gått hela rundorna, utan jag höll yttervarv och gick därmed bara en del av varje. Men jag kommer snart tillbaka och går de delar jag inte gick igår + den gula stigen på 4 kilometer som jag inte alls prövade.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag verkligen gillar att man kan kombinera de olika slingorna, så man får en tur som passar ens egna önskemål för dagen. Svartedalen är så mycket mer än bara Bohusleden, eller att stanna till vid någon av de fina sjöarna längs bilvägen.

Länkar och info om Bottenstugan m.m.

Stigarna (och kartan över dem) kommer från Kungälvs orienteringsklubb. Och här hittar du koordinaterna till parkeringen vid Bottenstugan (varifrån stigarna utgår). Jag gick även delar av Bohusleden etapp 8 och etapp 9 eftersom de bitvis går på samma stigar som rundslingorna.

Inlägget Stigarna runt Bottenstugan dök först upp på Hemomkringvandring.

Under två dygn utforskade jag Tresticklans nationalpark och alla dess vackra skogar och många sjöar. Känslan av vildmark omslöt oss, trots nationalparkens lilla format.

Kärt återbesök i Tresticklan

Äntligen fick jag möjlighet att utforska Tresticklans Nationalpark lite mer än när jag var där i vintras. Den gången var jag här med min sambo och våra hundar, men vi fick avbryta turen på grund av sjukdom. Nu hade jag med min väninna Helena och vi hade avsatt hela helgen för vårt lilla äventyr.

Så här beskriver Sveriges Nationalparken Tresticklan: ”Naturen präglas av smala och höga bergryggar som sträcker sig i nordsydlig riktning. Mellan dem ligger myrmarker och långsmala sjöar. Den glesa och karga tallskogen med lav- och mossklädda berghällar, tillsammans med det stora antalet sjöar bildar en rofylld miljö där man kan vandra i flera dagar.”

Att övernatta i Tresticklans nationalpark

Resan upp till Tresticklans nationalpark tog drygt två timmar med bil från mitt jobb, och vi parkerade mitt på eftermiddagen. Solen sken från en klarblå himmel, och vi tog våra ryggsäckar och började gå från huvudentrén ut i nationalparken. Målet var att hitta en bra lägerplats för helgen.

Tillåtet att tälta – men inte att elda

Man får övernatta två nätter i Tresticklans nationalpark, men det är ganska svårt att hitta bra tältplatser. Anledningen är terrängen – det finns få platser som är plana, och dessutom växer det mycket blåbärsris, ljung och andra växter överallt. Däremot är det enkelt att hitta fina platser att hänga upp sin hängmatta (hammock)., så jag valde det alternativet, medan Helena höll fast vid tältandet. Observera att man inte får elda i Tresticklan, men man får använda gaskök.

Jakten på bra lägerplats

Eftersom jag har problem med ena menisken, och därför inte ska bära tungt, hade jag gjort upp en plan. Efter mycket kartläsande på hemmaplan hade jag hittat en plats vid sjön Fiskelös, längs rundslingan markerad med gult, som jag trodde skulle kunna fungera som lägerplats för oss. Både för att den såg plan och torr ut, och för att den låg ganska bra till avståndsmässigt från entrén.

Och till min stora glädje funkade platsen! Där bodde vi hela helgen på en avskild udde som inte syntes från leden, vilket gjorde att vi kunde lämna kvar packningen – även när vi gick lördagens tur.

Lederna i nationalparken

Eftersom vi hade vår lägerplats mitt i nationalparken gick vi inte lederna i ett sträck. Jag har ändå valt att beskriva lederna var för sig, istället för att berätta i den ordning vi gick dem.

Det här hade jag på mig på turen: Skor från Icebug, byxor från Fjällräven, merino-tischa från Super.Natural och ryggsäck från Gregory pack. Ryggsäcken stannade i lägret på alla turer utom den mellan sovplatsen och parkeringen.

Halleleden (Bodalsvikenleden), röd markering – 4,5 km

Mellan huvudentrén och stugan vid Budalsvika precis efter norska gränsen går Bodalsvikenleden på 4,5 kilometer. Den är ingen rundslinga, utan man får gå samma väg tillbaka genom storslagen tallskog förbi trolska små sjöar.

Här får man en fin bild av hur Tresticklans nationalpark ser ut längs stigen som skär genom parken i ost-västlig riktning. Tallskog, blåbärsris, små sjöar och skogstjärnar, klipphällar och myrmarker. Stigen är relativt enkel att gå, förutom sista biten ner mot norska gränsen – där är det mer kuperat och tätare skog.

Budalsvika i Norge

Vi passade på att ta med och äta vår frukost utanför stugan i Bodalsviken (Budalsvika). Därefter gick vi korta sträckor av stigarna i Lundneset naturreservat innan vi vände tillbaka till Sverige.

Om man följer den breda stigen till vänster om stugan och sedan tar vänster i nästa korsning kommer man ner till en sjö. Det finns också en rastplats med bord och bänkar lite längra bort längs stigen, och det är betydligt mer avskilt än att sitta vid den populära övernattningsstugan. Sovplats i stugan hyr man hos turistinformationen i Dals-Ed.

Dessutom ägnade vi en liten stund åt att titta på, och läsa informationen om vaktposten som stod vid gränsen under andra världskriget.

Om man bara har tänkt lägga några timmar i Tresticklans nationalpark är detta en trevlig tur att gå.

Bråtaneslingan, gul markering – 4,3 km

Bråtaneslingan, nationalparkens enda rundslinga är 4,3 kilometer och beräknas ta 1,5 timme att gå runt. Leden börjar 1,5 kilometer från huvudentrén, och man kommer till starten genom att följa den röda leden som går till Norge (se ovan). Så om man bara ska gå den gula slingan blir det ungefär 8 kilometer att gå från huvudentrén, ut till rundan, runt och tillbaka till entrén.

Längs Bråtaneslingan möter man många ”breathtaking views” (tycker det säger mer än ”vacker utsikt” som det heter på svenska). Leden går längs den avlånga sjön Tresticklan och man passerar den ena vackra platsen efter den andra. Här finns faktiskt några ytor som skulle fungera som tältplatser, men de ligger väldigt nära leden.

När leden svänger bort från sjön blir det genast lite höjdskillnader när man ”klättrar” uppåt tallskogen. Sedan går man uppåt och neråt, genom skog förbi otaliga små sjöar och tjärnar. Personligen tycker jag att detta är en stig man ska gå sakta på och verkligen njuta av omgivningen, för allt är vackert här.

Tuvullen som vajar på våtmarkerna, sjöarna som glittrar mellan träden, stigen som vindlar fram mellan gamla träd och högt blåbärsris. Känslan av vildmark är stark när man stannar till vid någon av de mindre sjöarna – till exempel Fisklös där vi hade vårt läger.

Den här slingan kan jag verkligen rekommendera, för den är vacker från start till mål.

Mot Orshöjden, orange markering

Mitt på den gula leden kan man svänga av mot södra entrén och följa en stig markerad med orange. Den här leden är precis som den röda en ”tur-och-retur-led”, eftersom det inte går att köra bil fram till södra entrén. Utgår man från huvudentrén är det en mil åt vardera hållet. Från den gula leden bara 6,3 km enkel väg.

Egentligen var min plan att gå så långt jag orkade på denna led och sedan vända tillbaka på söndagsförmiddagen, men eftersom jag kände av knäna redan efter 1,5 kilometer vände vi. Vi tog oss till Orshöjden, som både Helena och jag trodde var en utsiktsplats. Det var det inte. Nu i alla fall. Men ändå en höjd med ett röse, och på ett ställe såg vi en blånande trädrad långt bort.

Strax nedanför Orshöjden låg en av de allra vackraste skogstjärnarna – Ortjärrnet, så det var trots allt värt att gå den här avstickaren. Där såg vi ett tält. Underlaget var inte helt plant, men de hade åtminstone otroligt vacker utsikt.

Eftersom jag inte gick hela leden kan jag tyvärr inte berätta om hur den ser ut närmare den södra entrén.

Tillgänglig led, 180 + 240 meter

Nationalparkens sprickdalslandskap och stigning fram till nationalparksgränsen (700 meter från entrén) gör att tillgängligheten tyvärr är låg/liten för besökare. Vid parkeringen finns två tillgänglighetsanpassade mulltoaletter och sittbänkar. Därifrån leder en 180 meter tillgänglighetsanpassad stig till en informationsplats.

Man kan sedan följa en tillgänglighetsanpassad rundslinga runt en myr (på bred spång). Längs slingan finns ett tillgänglighetsanpassat bänkbord. Jag måste erkänna att jag tyckte att detta nästan är som ett slag i ansiktet på de personer som åkt ända hit (för det är små vägar mitt i skogen för att komma hit) och som sedan inte kan ta sig in i själva nationalparken. Men samtidigt fint att det ändå finns något.

Utanför de markerade lederna

Den absoluta höjdpunkten på vårt helgäventyr var när vi följde en omarkerad stig som jag sett på kartan medan jag planerade turen hemma. Första gången vi gick förbi stigen missade vi den. Men sedan höll vi koll på våra digitala kartor och kunde vika av på rätt ställe.

Stigen var lätt att följa, även om den bitvis var lite övervuxen. Här blev känslan av vildmark många gånger större än när vi gått de markerade lederna. I den här delen av Tresticklans nationalark var det både tystare och vildare. Vi tog en lång paus vid en vacker sjö, gjorde små avstickare för att fota (och klappa torrakor). Tystnaden och lugnet runt oss var oslagbart.

Stiglöst land på bergsryggarna

Jag visste genom mina efterforskningar (och även boken Nationalparker i mellersta Sverige) att det är ganska enkelt att gå ”off-road” om man följer bergryggarna som går i nord-sydlig riktning. Därför hade jag valt ut en lite längre rygg som vi kunde pröva på, strax intill Styggetjärnen. Om vi gjorde rätt skulle vi komma ner på den röda leden (Norge-leden).

Från början var det lätt att gå uppe på ryggen eftersom stenhällarna låg i dagern. Men när det blev mer växtlighet upptäckte vi att det inte var så stor höjdskillnad mellan vissa av ryggarna. Medan det var stup (precis som karta indikerade) på ena sidan, vilket gav oss fantastiska vyer.

Efter mycket skrattande och trixande hade vi tagit oss genom skogen, cirka två kilometer utan stigar, och vi kom ut minde än 100 meter från den plats som jag hade tänkt mig från början. Det var så otroligt roligt att kunna göra så här i helt okänd terräng. Man behöver vara van att vara ute så att man orkar gå i lite svårare terräng, och man måste kunna läsa karta och kompass. Men wow – vilken härlig upplevelse vi fick.

En massa må-bra-tid i lägret

På grund av mitt knä anpassade vi turerna så att vi inte behövde gå så långa eller snabba sträckor. En följd av detta blev att vi fick en massa tid över att spendera i vårt läger. Där lagade vi mat, låg och njöt av solen och all fågelsång, fotade blommor (jag alltså), läste böcker och bara var i största allmänhet.

Avskildheten skapade en illusion av att vara ensamma i hela parken, och det var lätt att gå ner i varv. Det är sällan man känner sig så hemma på en plats på så kort tid som jag gjorde här.

Liten olycka på väg hem från Tresticklan

På vår tredje dag packade vi lägret och gömde våra ryggsäckar under en gran medan vi gick vår morgontur. Därefter hämtade vi packningen och påbörjade vandringen mot bilen. Dessvärre ramlade Helena rätt illa och adrenalinet kickade in för mig. Medan jag skyndade mot bilen för att lämna min ryggsäck (och sedan gå tillbaka och hämta hennes) kände jag inte av mitt skadade knä över huvud taget. Det tempo jag höll har jag inte gått i på två månader.

På tillbakavägen mötte jag Helena tillsammans med ett gäng belgiska ornitologer. De hade burit henne en bit, och en av dem bar hennes ryggsäck ända till parkeringen. Vi fick gå i sakta mak till bilen, men vi var båda tacksamma för att olyckan inträffade med 1,5 kilometer till bilen och inte när vi var ute på vår tur i oledad terräng.

Fraktur och gips

Dessvärre fick Helena en fraktur på foten/underbenet. Det visste vi ju inte då, men hon kommer att få gå med gips i några veckor. Bortsett från detta fick vi en helt fantastiskt, magiskt härlig helg i Tresticklans Nationalpark.

Slutligen mer info

Som vanligt avslutar jag med länkar och annan matnyttig information. Tresticklans nationalpark ligger i Dalsland. Från samhället Ed tar det knappt en halvtimme att köra till Tresticklan. Det går tyvärr ingen kollektivtrafik hit, men det finns bra parkering även för husbilar – inte enbart personbilar. På parkeringarna finns det utedass.

I nationalparken finns inte så många markerade leder. Men parken är vacker och är den största väglösa och obebyggda skogstrakten i södra Sverige.

Användbara länkar

På nationalparkens egen webbsida kan du hitta mer information. I boken ”Nationalparker i mellersta Sverige – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket kan du läsa både om lederna och om besöksmål i närheten.

Inlägget Två dygn i Tresticklans nationalpark dök först upp på Hemomkringvandring.

Här kommer ett tips för lite vardagslyx: Vandring och övernattning i vindskydd, men med guldkant. Till exempel i form av våfflor och en stund i Dyröbastun.

Utnyttja ljuset efter arbetstid

Jag älskar våren och ljuset som följer med den. Plötsligt är det enklare att hitta på saker efter jobbet. Som igår då jag och Sofia tog bussen direkt från jobbet till Rönnängs brygga, och sedan vidare med färja till Dyrön. (tidtabeller hittar du längst ner i faktadelen).

Gå en del av Dyröleden

Först gick vi till vindskyddet och bäddade och lämnade våra ryggsäckar. Sedan gick vi västra delen av Dyröleden (rundslinga på cirka 5 kilometer som är tydligt markerad, se mitt senaste blogginlägg härifrån) och njöt av solen som glittrade i havet. Den här sidan av ön består av klippor och leden vore svårframkomlig utan de trappor, spänger och räcken som finns.

Vi hade turen att få se mufflonfår vid flera tillfällen. Några av dem hade redan fått sina små, så vi höll oss vördnadsfullt på avstånd. Dessutom gladda jag mig givetvis över de vårblommor och vårtecken vi fick se längs vägen – och sällskapet såklart.

Lyxigt att stanna och basta

Vid bastun gjorde vi ett längre stopp, och det var så härligt att låta kroppen slappna av i varenda muskel i värmen. Dyröbastun ligger precis intill leden, och den är öppen för alla att boka (se info längre ner).

För den som vill (läs Sofia) finns möjlighet att ta ett dopp i havet utanför. Men för den mindre äventyrlige finns även dusch och toalett i en angränsande byggnad.

Det är dock inte nödvändigt att gå Dyröleden för att komma till bastun. Från färjan finns möjlighet att ta en väg som bara är en kilometer; först på liten asfalterad väg och sedan längs klippor och bred spång.

Obemannat våffelcafé

Medan solnedgången färgade himlen och det sakta mörknade gick vi vidare mot det lilla obemannade caféet i södra hamnen. Utanför stod en skylt som välkomnade oss in – det är obemannat så här års, men ändå öppet dygnet runt..

Där gräddade vi våfflor, och swishade enligt instruktionerna på väggen. Den tillit som verkar prägla alla på den här ön är otroligt rörande och charmig – och man vill givetvis inte svika deras förtroende.

Övernattning i fint vindskydd

Lite trötta, men lyckliga, gick vi i det blå skymningsljuset mot det fina och fräscha vindskyddet. Under promenaden slog doften av magnolia mot oss mellan husen, och i fjärran lyste himlen fortfarande i solnedgångens varma nyanser.

Eftersom timmen var sen kröp vi ganska snart ner i våra sovsäckar och sov gott tills våra alarm sa att det var dags att stiga upp. Jag kanske ska nämna att vindskyddet ligger längs stigen en bit innanför skolan, och även detta är det Dyröns Samhällsförening som sköter om.

Och så till jobbet nästa morgon

Min väninna drack morgonkaffe innan vi packade våra saker. Promenaden mot färjan gick i makligt tempo medan världen blev allt ljusare runt oss. Från färjan såg vi solen stiga över havet och det blev en fantastisk sista bild att bära med sig från vårt korta men underbara äventyr på Dyrön.

Bara tio minuter efter att vi kommit iland steg vi på bussen mot jobbet. Tala om bonus att få en sån här upplevelse mitt i veckan! Att äventyret dessutom var helt bilfritt är en bonus.

Hos dyron.se kan du läsa mer om bastun

Dyröns Samhällsförening har byggt både vindskyddet vi sov i, rastplatser, grillplatser och en massa annat ute på Dyrön. Det är också de som har hand om bastun. Vill du vet mer, eller kanske boka för en egen lyx-stund i Dyröbastun? Kika in på deras webbsida.

Västtrafiks tidtabeller

Med busslinje TEXP (se tidtabell) går det buss från Göteborg ända fram till Rönnängs brygga utan att man behöver byta. Bussen passerar också Kungälv, Stenungsund, och Myggenäs korsväg där man kan kliva på om man kommer från annat håll.

Mellan Rönnängs brygga och Dyrön norra (och även till Åstol) går färja (se tidtabell).

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Bastu och våfflor på Dyrön dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag har prioriterat att vara ute framför att skriva blogg har jag nu fyra övernattningar (och en solnedgång) från den senaste månaden att berätta om. Två av dem var tillsammans med min sambo och våra hundar, och två på egen hand.

Tältning i hemmaskogen

Jag hade varit lite svag efter att ha haft feber och hosta i över en vecka, men längtan ut höll på att göra mig galen. Så jag gick bara ut i hemmaskogen (2023-02-11) och slog upp tältet 1,5 km från huset. Det blev en bra kompromiss mellan mitt behov av natur/friskluft och att ta det så lugnt som kroppen säger att jag behöver.

Eftersom jag hade smittat sambon så var han inte i skick att följa med ut, men själv kände jag mig mycket piggare efter mina 16 lugna timmar i skogen.

Tältning vid Gårdsjön

En liten tur runt Gårdsjön, Stenungsund, blev det igen 2023-02-18 (se länk till inlägg om förra besöket). Den här gången stannade vi och åt mat och tältade längs leden.

Jag, Lars och våra hundar fick en fantastisk stjärnklar kväll vid brasan. När vi kom ut på eftermiddagen var det strålande solsken och 8 plusgrader. När vi vaknade på morgonen låg det is på sjön. Härligt, friskt och vackert! Och när solen steg värmde den underbart!

Jag tycker alla ska unna sig mera vardagsäventyr som det här!

Under bar himmel, Verleskogen

Häromnatten sov jag med bara den stjärnklara himlen som tak. Jag älskar att ligga och titta på månen och stjärnorna – varm och go i min sovsäck. Under natten blev det någon minusgrad, och det blåste lite lätt från sjön, men jag fick en underbar upplevelse att minnas länge. Särskilt med tanke på den magiskt maffiga solnedgång vi fick på kvällen (2023-03-03).

Min sambo Lars och hundarna sov några hundra meter bort under en tarp, men just den här gången kände jag att jag ville sova under bar himmel.

Den vackra platsen är Verleskogens naturreservat i Risveden (Västra Götalands län) och jag hade bara varit där en gång tidigare (länk till mitt inlägg från första besöket). Då regnade det när vi gick vandringsleden genom reservatet. Nu hade vi betydligt mysigare väder.

 Morgonrundan med hundarna runt hela reservatslingan (3,5 km) som jag gick före frukost blev pricken över i. Lyxigt fin start på helgen.

Tältning vid havet, Orust

Eftersom det soliga vädret vi haft sista veckan skulle fortsätta resten av helgen ville jag passa på att sova en natt i mitt eget tält. Så igår eftermiddag (2023-03-04) åkte jag ut mot Hälleviksstrand här på Orust på eftermiddagen.

På grund av starka vindar tog det en bra stund att få upp tältet (bra träning skrev min sambo i SMS), så jag höll på att missa dagens solnedgång. Nu blev den inte lika maffig som den jag fått kvällen innan, men solnedgång över havet är ändå alltid vackert. Dessutom fick jag sällskap av de två planeterna Venus och Jupiter.

Det blev snabbt kallt i vinden, så jag satt i absiden och lagade min mat. Sedan la jag mig i sovsäcken ganska tidigt, och låg där och lyssnade på vinden och på alla gäss, svanar och andra fåglar som flög över tältet.

I morse gick det smidigt att få ner tältet och jag kände mig glad och nöjd när jag gick de 40 minuterna över klipporna tillbaka till bilen.

Fakta om utrustningen

Eftersom det ofta kommer frågor om vilken utrustning jag har så skriver jag det i förväg den här gången.

Observera att man inte behöver köpa en massa dyra prylar om man bara ska vara ute då och då – man klarar sig lätt med enklare utrustning även på vintern (se tips i tidigare blogginlägg).

Inlägget Fyra övernattningar och en solnedgång dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag inte hade sovit ute sedan nyårsafton började jag nästan klättra på väggarna i veckan. Vi bestämde oss för att sova ute på fredagen, och på grund av att det skulle fortsätta regna blev det vindskydd den här gången.

Ut i regnet efter jobbet

Som vanligt slutade jag tidigt på fredagen och vårt mål var Kroksjön i Risveden. Jag och min sambo Lars hade kommit fram till att vi skulle hinna dit innan det blev mörkt. Bilfärden till Risveden tar knappt en timme (sträckan är inte lång, men vägarna små). Dessutom valde vi ett vindskydd som inte krävde någon lång vandring.

Leden går genom mysig skog, och är väl markerad med blå ”pluttar” så det är lätt att hitta. Från parkeringen är det bara 700 meter fram till sjön. Därefter är det runt 500 meter till det vindskydd vi skulle sova i, så det blev en kort vandring.

Till vedförrådet för att hämta ved

På parkeringen stod inte en enda bil, så när vi kom till vindskyddet vågade vi lämna våra ryggsäckar där. Vår plan var nämligen att fortsätta längs sjön och ut till en liten väg där det skulle finnas ett vedförråd.

Vi följde leden och passerade den lilla bron och dasset som ligger ”längst ner” vid sjön. Därifrån var det knappt 100 meter fram till vedförrådet. Till vår besvikelse, men inte förvåning, var det helt tomt. Vi fick vända tillbaka tomhänta till vindskyddet, men vi stod ändå inte helt utan ved, för Lars hade burit med sig en del hemifrån.

Middag under vindskyddstak

När vi kom tillbaka hade det börjat skymma rejält, och magarna kurrade. Den här gången skulle vi bara värma färdigmat, så vi kokade upp vatten på varsitt kök.

Utanför regnade det rejält, så jag var tacksam över att vindskyddets tak stack ut ordentligt från själva skyddet. Och att det fanns bra fotstöd när man satt på kanten. Där satt vi gott på liggunderlagen (och sedan tog vi även fram renskinnen för den goa värmens skull) och bara lyssnade på smattrandet från regnet. Men torra och varma.

Jag måste nästan nämna att förra gången vi övernattade vid Kroksjön, men då i ett annat vindskydd, så regnade det ocskå – och dessutom åskade det (se i bloggen).

Kvällsbrasa i regnet

Vinterkvällar kan bli väldigt långa när man är ute. Det finns inte så mycket att göra mer än att prata och att elda. Just i regnet var det senare inte särskilt lockande, men till slut kunde inte Lars sitta still längre. Han späntade lite av veden vi haft med oss och lyckades tända en liten brasa trots vätan.

Medan det hemtrevliga sprakandet från brasan blandades med regnets smatter åt vi lite snacks. Även hundarna. Mellan varven gick jag ut och värmde händerna framför brasan, innan jag skyndade in under taket igen. Man blir otroligt kall av fukt/väta, så jag var tacksam över renfällen som jag satt på.

Tidig kväll

Mörkret, tystnaden och regnet gjorde oss avslappnade och trötta, så vi började göra oss i ordning för natten ganska tidigt. Hundarna sover i sina egna sovsäckar och vi lyxade till det med både liggunderlag och renfällar (våra kommer från Dalum) till oss själva igen. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin kommer att vilja sova utan renskinn på vintrarna igen, för de är verkligen outstanding för att hålla värmen.

Efter 11 (elva!!!) timmar vaknade jag förvånad över att ha kunnat sova så länge. Trots busvädret hade jag sovit gott och ombonat och inte vaknat mer än någon enstaka gång när Balder stack in nosen i min sovsäck för att bli klappad lite innan han gick tillbaka till sin egen bädd. Min julklappssovsäck Rago Lady X-Tream från Helsport är verkligen fantastiskt fluffig och varm och jag är otroligt förtjust i den. Än har jag tyvärr inte haft möjlighet att testa den i riktigt låga temperaturer.

Efter regn kommer (nästan) sol

Till min glädje upptäckte jag att de hade slutat regna under natten. Visserligen droppade det fortfarande från de omgivande träden, och allting utanför vindskyddet var dyngsurt. Men vi hade det torrt och gott, och kunde njuta av en go frukost med fin utsikt.

Det fanns ingen stress utan vi tog oss god tid på morgonen. Efter en timme ungefär hörde vi röster över vattnet och jag såg några personer vid ett annat vindskydd. Förmodligen några som skulle ut och fiska.

Mot vidare äventyr

Själva hade vi packat våra saker, och var redo att ge oss av mot bilen. Promenaden var inte särskilt lång, men marken var blöt och hal, och från grenarna rann gårdagens regndroppar ner i n nacken medan vi gick.

Till vår förvåning stod vår bil helt ensam på parkeringen även när vi kom dit vid 11-tiden på förmiddagen. Vid våra tidigare besök vid Kroksjön har det i stort sett varit fullt här. När vi lastat in hundar och packning i bilen körde vi vidare för några fler stopp i vackra Risveden innan vi skulle åka hem.

Skönt att hundarna bär packningen själva

En sista reflektion från mig är att det är oerhört skönt nu när våra hundar bär sin egen packning. Tidigare har jag och Lars fått bära deras bäddar, mat, vatten, matskålar och Wilmas sov-overall i våra ryggsäckar. Det har tagit mycket plats.

Nu är Balder så gammal att han kan bära sin egen utrustning. Både han och Wilma har fått klövjeväskor från Nonstop Dogwear. De verkar stolta över att få bära sina väskor, och jag är tacksam över allt utrymme jag får i min egen ryggsäck.

Vill du veta mer om Kroksjön?

Kroksjön är en av alla sjöar som finns i området Risveden (se alla mina inlägg från området). I Risveden finns över 10 olika naturreservat, så det är ett eldorado om man vill upptäcka vacker natur. Runt Kroksjön, som är en populär sjö bland fiskare, finns fyra olika vindskydd. Det vindskydd vi sov i denna gång ligger på en udde i sjöns södra del. OBS! Det är mycket dålig mobiltäckning i Risveden.

Vägbeskrivning

Slutligen kommer såklart en vägbeskrivning: Naturreservatet Kroksjön ligger cirka 35 km nordost om Göteborg. Sväng mot Skogstorp i Skepplanda, sedan är det skyltat ”Risveden”. Stig och parkering för Kroksjön ligger strax efter sista boningshuset. Från parkeringen är det bara 700 meter tills man når sjön.

Och så den obligatoriska faktalänken som den här gången går till till Risvedens sida om Kroksjön

Inlägget Regnigt i vindskydd, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Höjden av lyx måste väl ändå vara att kunna ta semester en dag mitt i veckan och unna sig en utenatt? I alla fall är det så i min värld – och tydligen Karins också – för det var precis vad vi gjorde häromdagen.

Tjejkväll i pannlampornas sken

Till att börja med fick vi en superhärlig tjejväll. Den startade med en promenad i pannlampornas sken, sedan utemat, naturens lugn och samtal vid sjön utanför kåtan i Herrestedsfjällets naturreservat.

Övernattning i kåtan

För Karin var det premiär att besöka kåtan, men jag hade sovit här två gånger tidigare (se blogginlägg). Under kvällen eldade vi lite medhavd ved (som Karin först högg upp i lämpligare storlek) och gjorde i ordning våra sovplatser.

Under natten sov vi varmt och gott båda två, men vi vaknade ett flertal gånger av ett prassel. Det var en liten mus som hittat den öppnade ostbågspåsen som vi glömt att lägga i matkassen vi hängt på en spik i taket. Ganska orutinerat av oss, det erkänner vi båda två.

Sovmorgon och mysfrukost

Efter natten i kåtan unnade vi oss en lugn morgon med go-frukost vid sjön. Medan Karin stekte falukorv och kokade kaffe packade jag ihop våra sovplatser. Ute ven vinden, men vi hade rejäla kläder så det gick ändå bra att äta frukosten i det fria.

När vi hade ätit i lugn och ro, packat ihop alla våra saker, sopat stugan och använt det fräscha utedasset gav vi oss ut på dagens äventyr.

Fin vandringstur på Herrestadsfjället

Äventyret bestod av en fina vandringstur på 9 km inne i naturreservatet. Vi gick Kärresjön, östra sidan av Vrångevattnet, Stora Grågåsvattnet, Torsvattnet och tillbaka till Kärresjön. Vi passerade flera vindskydd, många sjöar, små berg, skogar och stugor som kan hyras av Friluftsfrämjandet i Uddevalla.

Stigarna, för här går man verkligen enbart på stigar, är markerade med gult och det finns tydliga skyltar i alla korsningar. Man känner sig som om man är långt ifrån civilisationen och det är underbart att vandra här.

Temperaturen hade sjunkit under natten så det var runt 5 grader hela turen. Vindarna var mellan varven bitande starka (och kalla), men vi slapp regn vilket jag är tacksam över.

Lunchen lyste upp det novembergrå

Lite lunch lagade vi på en av de ”goa platser” som är skyltade längs leden, närmare bestämt vid Torsvattnet. Visserligen blev det korv igen, men det var otroligt gott i höstkylan.

Under vår tur var det njut-tempo som gällde och jag njöt verkligen i fulla drag av allt som naturen bjöd på längs leden.

Sammanfattning

Det kändes fantastiskt att ta en ledig dag mitt i veckan så här! Jag fick ett dygn fullt av fina naturupplevelser, lugn, harmoni och energigivande sällskap. Så här borde man verkligen göra oftare!

För dig som vill veta mer om området

Herrestadsfjällets naturreservat i Uddevalla kommun är ett av mina favoritområden så det finns mycket att läsa om lederna i min blogg – både fakta och mina egna uppfattningar och tips. Och, det bör jag också skriva, det är tillåtet att övernatta i naturreservatet.
.

Inlägget Semester mitt i veckan dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom våra vänner Yvonne och Peter driver turismverksamhet (Pevon Ecoturism) är det svårt att hitta lediga datum för gemensamma aktiviteter. Därför bokade jag och min sambo in den här helgen för ett härligt utedygn med dem redan i våras.

I vanliga fall brukar jag strosa fram, och att lägga mycket tid på varje plats jag besöker. Men den här gången ville jag ta vara på tiden och ge våra vänner ett utedygn med så många fina intryck som möjligt. Därför hade jag planerat in tre olika turer.

Härön (grön + blå led)

Precis som alla fredagar slutade jag jobba tidigt, och då väntade de övriga på mig på parkeringen. Därifrån åkte vi till Kyrkesund där vi parkerade och gick den korta promenaden till färjan i duggregn. Eftersom överfarten bara tar runt 2-3 minuter så vi var snart framme.

Norra stigen på höstigt Härön

Efter en kort promenad genom samhället följde vi den norra stigen (markerad med grönt, och den är även den av Kuststigens rundslingor) mot Ängen. Runt oss skiftade naturen till höstens färgglada kostym och vi konstaterade att naturen var lika vacker i regn.

När vi gått tre kilometer, i lite högre tempo än ”gå, lufsa och utforska-tempo” var vi framme vid den vackra ängen mitt på Härön. Här vek vi av från den gröna leden och gick istället in på den blå leden (i mitt inlägg från slutet av augusti kan du läsa mer om leden).

Blå leden bjöd på hav och klippor

Så fort vi kom ut på den blå leden möttes vi av ett helt annat landskap. Eftersom den leder upp på klipporna fick vi stora vyer ut mot havet.

Medan vinden slet i våra kläder (och mitt hår) gick vi pratande och skrattande i det vackra kustlandskapet. Tack vare att jag gått här för bara några veckor sedan hade jag ganska bra koll, för de övriga var det premiär att gå här.

Som tur var fanns det även platser med lä, så vi unnade oss en fikapaus längs vägen innan vi gick tillbaka mot Ängen.

Vid Ängen passade några av oss på att använda dasset innan vi tog den södra stigen (1,7 km) tillbaka mot hamnen. Återigen blev vi överväldigade av alla höstfärger som omgav oss. Vår tajming var perfekt, och vi hann precis med färjan som gick 3 timmar efter att vi kommit ut till Härön.

Björshuvudet (liten tur och tältning)

Från parkeringen i Kyrkesund hade vi bara en kort bilfärd på 6 kilometer framför oss till startpunkten för vår andra tur under vårt utedygn. Medan vi körde upphörde duggregnet, och himlen såg något ljusare ut. I Halsbäck lämnade vi bilarna och gick ut mot en av mina favoritplatser, Björshuvudet.

Upp med tälten i blåsten

Den starka vinden, och regnet som hängde i luften, inbjöd inte till några längre stopp under den två kilometer långa promenaden. Istället fokuserade vi på att komma fram så att vi skulle hinna få upp tälten, och göra upp eld för matlagning, innan det skulle mörkna. Eftersom jag övernattat här 6 gånger tidigare (och Lars 2) hade vi bra koll på vilka platser som kunde fungera.

Samla ved och göra upp eld för middagen

På grund av att det mörknar snabbt, särskilt molniga dagar, bestämde vi oss för att dela upp oss. Killarna gjort klart ”boplatserna” medan Yvonne och jag gav oss upp i den närliggande skogen för att leta efter brännbart material. Den här gången hade vi tur, för vi hittade ett ställe där man någon gång röjt utan att ta bort riset. Därför var det lätt att göra fina fynd som vi kunde bära (och dra) med oss tillbaka till lägerplatsen.

Lars hade redan gjort upp en liten brasa med hjälp av medburen ved, och nu satte han igång att såga även det vi haft med oss. Efter en stund bad jag att få prova, för det såg så enkelt ut. Och det var det – han kommer nog inte att få ha sin hopfällbara såg ifred i framtiden.

Lyxiga hamburgare och prat vid brasan

Sedan dröjde det inte länge innan vi kunde lägga våra 200-grams hamburgare på det medhavda grillgallret. Våra vänner hade dessutom med både bacon och god ost, så när vi sent omsider fick vår middag blev det en riktig festmåltid.

Resten av kvällen satt vi i brasans sken och njöt av sprakandet, och lugnet från naturen fyllde oss. Varken samtalsämnena eller skratten tog slut, så vi blev sittande länge vid vår lägereld. Men framåt midnatt kände jag mig riktigt trött, vilket ledde till att allihop valde att krypa in i tälten.

Till vår glädje hade vinden mojnat vid det här laget, så det var lugnt och behagligt att lägga sig. Själv somnade jag i stort sett så fort jag la mig i sovsäcken, och nästa dag fick jag höra att det varit likdant för de övriga.

Frukost och mini-topptur

Under natten sov jag oförskämt bra (och varmt), så jag kände mig väldigt utvilad när vi började stiga upp runt klockan 08. Eftersom de övriga är kaffedrickare fick vi givetvis starta dagen med en kaffestund innan vi gick på en liten utflykt.

När man överanattar i naturen tycker jag att det ger en större upplevelse om man även gör något i anslutning till övernattningen. Så jag hade föreslagit att vi skulle gå upp på den lilla toppen Björshuvudet innan vi tog ner tälten. Till min glädje hakade alla på, så vi fick en mysig liten tur redan på morgonen.

Sedan återstod bara att ta ner tälten och att gå tillbaka till bilarna för att åka vidare mot den sista av de tre planerade turerna.

Sundsby (Rådjursstigen, Solklinten och grottorna)

Visserligen var våra vänner redan nöjda med allt de fått se på Tjörn, men som grädden på moset ville jag visa ett favoritställe. Nämligen lite av det som finns längs vandringslederna på Sundsby Säteri. Dit hade vi 15 kilometer att köra på små krokiga vägar.

Kuperat, trånga passager och grottor

Vi gick ut på min favoritled Rådjursstigen (här har jag beskrivit leden mer ingående) som är 3,5 kilometer. Men med de avstickare som vi gjorde gick vi nog 5,5-6 kilometer. Det var så roligt att få visa detta fina område för Peter och Yvonne.

Inte nog med att det finns en massa häftiga passager och grottor, här finns även vackra lövskogar och krumma tallar.

Skogar av olika slag

Dessutom går vandringsleden genom stora lövskogar, över klippor med krumma tallar, och till och med in i en bokskog. Marken är på många platser täckt av blåbärsris.

Korv och bröd med havsutsikt

Vad är en utflykt utan fikapaus? Ingenting alls, skulle jag nog säga. Så efter att vi utforskat grottor, klämt oss igenom otaliga trånga passager och varit uppe vid Solklinten och sett på utsikten, satte vi oss på en klipphäll en bit ifrån leden.

Eftersom både jag och Lars hade med våra kök gick det snabbt att koka goda korvar till vår lunch. Utsikten ut mot havet var magnifik, och även här såg vi hur björkarna längre ner började skifta i gult. Det här blev en fin, god och värdig avslutning på vårt utedygn!

Inlägget Ett fint utedygn på Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

För mig är det ingen ”stor grej” att övernatta i naturen. Redan när jag var liten var jag på hajker och läger med scouterna några gånger varje år. Dessutom hände det (enstaka gånger) att mina föräldrar fick för sig att vi skulle sova ute. Men jag förstår att det kan vara en hög tröskel att kliva över om man inte har med sig utesovandet sedan barnsben.

OBS! Artikeln innehåller reklamlänkar till Widforss.

Har sova-ute-dröm, men….

I många av de forum och Facebook-grupper som handlar om vandring framkommer det ofta att människor, främst kvinnor, faktiskt inte vågar sova ute. Åtminstone inte ensamma, och det är något jag tycker är väldigt sorgligt; att man egentligen vill, men inte vågar. De går miste om chansen till oändligt många fantastiska upplevelser som de annars hade kunnat få.

Vad är det egentligen som lockar?

Gissningsvis finns det lika många skäl till att vilja sova ute som det finns människor med ute-sovar-drömmar. Eftersom jag är nyfiken av mig har jag ställt just frågan om vad det är som lockar till en grupp på drygt 700 personer. Personerna i gruppen säger sig vilja sova ute, men har aldrig (eller nästan aldrig) gjort det. Av deras svar kan jag se ett mönster.

Man vill ha en större naturupplevelse

De allra flesta drömmer om utenätter för att få en (större) naturupplevelse. Väldigt många använder orden ”frihet” och ”frihetskänsla” när de beskriver anledningen till att vilja sova ute, och jag tycker att det är fantastiskt härliga ord.

Sedan är det, vilket kanske kan tyckas självklart i sammanhanget, naturupplevelsen man vill ha. Många nämner att de vill uppleva känslan av närheten till naturen. Att själva vara en del av naturen och få naturupplevelser dygnet runt.

Dessutom är det många som vill kunna se upp på stjärnhimlen, se månsken och förstås soluppgångar och solnedgångar. Det förstår jag för det är lika magiskt varje gång.

Önskan kan också uppstå av praktiska skäl

En liten del vill sova ute av mer praktiska skäl. Till exempel att det är ett billigt sätt att uppleva nya miljöer. Eller att man kan nå platser som man inte har möjlighet att uppleva om man bara gör en dagstur.

Hinder för att sova ute

När man nu har allt detta fantastiska som lockar och sporrar till att sova ute, vad kan hindra en? Vad är anledningen till att man inte gör det, trots att man både har önskan och viljan? Detta var också en fråga jag ställde i min enkät. I de flesta fall såg jag att de som svarade faktiskt skulle kunna sova ute – trots att de inte själva upplever det så.

Fysiska eller medicinska hinder

Fysiska hinder som sjukdomar och krämpor är de svåraste att komma förbi. Däremot kan man i många fall, men jag kan tyvärr inte säga alla, anpassa sitt äventyr så att det fungerar. Om man tänker om och ändrar ambitionsnivå kan man ofta hitta sätt som gör det möjligt att ändå ta sig ut.

Rädslor / osäkerhet

Det gjorde mig så ledsen att många av kvinnorna som besvarade enkäten radade upp rädslor som hindrar dem att sova ute. Både för att jag lider med dem, men också för att rädslorna i de flesta fall är helt ogrundade. Här kommer några av sakerna som man är rädd för:

• Rädsla för vilda djur
• Rädsla för insekter (knott, mygg, fästingar, övriga insekter)
• Mörkrädd
• Fryser väldigt lätt (Kanske kan man få lite tips i min artikel om att vintertälta?)
• Oro över att det ska vara obekvämt
• Känns otryggt att vara ensam, men saknar sällskap
• Vill ha en toalett i närheten
• Rädsla att bli rånad eller våldtagen
• Osäkerhet kring var man får tälta

Fakta och pepp kommer under hösten

Jag menar absolut inte att bagatellisera, utan förstår att rädslorna finns där på riktigt. Men jag tror att med större kunskap skulle rädslorna minska, så jag planerar att skriva upplysande artiklar inom detta område under hösten.

Man saknar utrustning

En väldigt stor andel av dem som besvarade frågan saknar dessutom utrustning för att sova ute. Anledningarna till detta är främst att det är dyrt (särskilt om man ska köpa till en hel familj), att man har för lite kunskap och att det känns oöverstigligt att sätta sig in i vad som behövs.

Olika sätt att sova ute

Tält

Jag tror att tält är det vanligaste sättet när man ska sova ute i Sverige. Det är först på senare år, sedan jag träffade min sambo, som jag själv börjat tälta. Ja, förutom när jag var liten och var scout förstås. Då tältade jag några gånger varje år. Och även någon enstaka gång med familjen.

Fördelar med tält

• Friheten att kunna välja sovplats (nästan) var man vill
• Fördelen att sova nära naturen, men med skydd mot väder och vind
• Man kan dela övernattningsupplevelsen med någon annan
• Packningen och kängorna ligger skyddade mot regn, dagg och frost
• Inne i tältet sover man myggfritt
• Vissa tält är förberedda för eldning i kamin

Nackdelar med tält

• Man behöver hitta en plan yta stor nog för tältet
• Beroende på tältmodell kan det vara trångt och obekvämt, till exempel när man ska byta om (men testa tipi-tält – i dem kan man stå upp)
• Kottar, stenar, rötter med mera kan vara obekväma att sova på
• Man måste bära med sig tältet i packningen

Vindskydd

Under alla år som jag varit ensamstående mamma med en liten flicka (som nu hunnit bli 15 år) har vindskydden som finns i vårt avlånga land varit min räddning. Tack vare dem har jag kunnat ge min dotter och hennes kompisar många minnesvärda utflykter och övernattningar. När man som ensam vuxen ska bära med sig packning för flera personer är det skönt att slippa bära ”huset” också.

Fördelar med vindskydd

• Längs vandringsleder finns ofta vindskydd (markerade på kartan)
• Lyxen att sova på plant underlag
• Man har ett riktigt tak över huvudet och åtminstone 3 riktiga väggar i sitt ”boende”
• Man behöver inte bära med sig sin sovplats
• Inifrån vindskyddet ser man rakt ut i naturen
• Ofta finns grillplatser i anslutning till vindskydden (och ibland även dass)
• Vindskydd är ofta byggda på natursköna platser

Nackdelar med vindskydd

• Vindskyddet man har tänkt sova i kan vara upptaget när man kommer fram
• Man måste hinna fram till det tänkta målet och kan inte vara lika flexibel i var man stannar

Hammock / hängmatta

Sedan jag prövade på att sova i hammock / hängmatta måste jag erkänna att det är ett av de mysigaste sätten jag vet att sova ute. Det ger en större naturupplevelse än att sova i tält, och det är otroligt behagligt att låta sig gungas/vaggas när man ligger i sin lilla kokong.

Fördelar med att sova i hammock

• I hammocken kommer man närmare naturen
• Man kan ligga och se ut genom myggnätet (om man har hammock med myggnät)
• Känslan när man gungas/vaggas av vinden
• Man slipper bry sig om kottar, pinnar och stenar som skär in i ryggen
• Urvalet av platser där man kan övernatta är stort
• Myggfritt boende (om hammocken har myggnät)

Nackdelar med att sova i hammock

• Det kyler mycket mer underifrån än när man sover på marken – så använd alltid liggunderlag i hammocken så att du har isolering under ryggen
• Man måste hitta stabila träd som står på lämpligt avstånd från varandra
• I en hammock är man mer utsatt för väder och vind (men det blir mer skyddat om man använder en tarp ovanför)
• Om man inte är så bra på knopar behöver man någon som visar hur man hänger upp den (eller köp enkla treehuggers och karbinhakar istället)

Under bar himmel

När vi nu ändå pratar om naturupplevelsen i att sova ute så borde det inte finnas något som slår känslan av att sova under bar himmel. Alltså att man bara lägger sig i sin sovsäck (förslagsvis på liggunderlaget också) och tillbringar natten så. Personligen har jag bara sovit så en handfull gånger, men det kommer att bli många fler.

Fördelar med att sova under bar himmel

• Ytan för sovplatsen behöver inte vara större än liggunderlaget
• Man kommer inte närmare naturen än så här
• Direkt från sovsäcken njuter man av månsken och stjärnhimmel
• Packningen blir ganska lätt

Nackdelar med att sova under bar himmel

• Risk för mygg
• Väderberoende – om det börjar regna blir allt dyngsurt
• Packningen står utomhus under natten

Trädtält och taktält

I enkäten var det många som uttryckte nyfikenhet på att sova i trädtält eller taktält. Båda dessa typer är tyngre och man bär inte med sig dem i ryggsäcken. Taktält har jag inte prövat, men det är ett tält som sätts fast på bilens vanliga takräcken. Prislappen på dessa är högre än vanliga vandringstält, men det går även att hyra taktält.

Trädtält har jag däremot prövat flera gånger. Eftersom man sätter upp dem med hjälp av spännband blir det väldigt tungt om man ska bära med sig det. Därför är det vanligaste att man hyr övernattning hos någon som har trädtälten uppsatta och klara redan när man kommer. Jag har prövat detta hos Pevon Ecoturism (Vättlefjäll) och hos Styrsö Vandrarhem (Strömstad/Koster). Mysigt och ett bra sätt att pröva på att sova ute.

Vilken utrustning behöver du

När man läser i olika vandringsgrupper på Facebook, eller andra vandringsforum, får man oftast känslan av att det finns miljarder prylar som man absolut måste ha för att vandra eller sova ute. Men så är det inte! Det är faktiskt bara ett fåtal saker du behöver.

Liggunderlag vill du (nog) inte vara utan

Ett liggunderlag är en av väldigt få saker som jag tycker att man verkligen behöver om man ska sova ute. Både för att få det bekvämare när man ska sova, och varmare.

Om jag bara fick ta med mig en sak ut i skogen skulle jag nog välja mitt liggunderlag. Kanske beror det på att jag börjar bli lite äldre (har ju passerat 50 med råge), men jag får annars lite ont i höfter och rygg när jag sover ute. Därför har jag unnat mig ett bekvämt uppblåsbart liggunderlag som är 10 cm tjockt. Under det brukar jag även lägga ett ”vanligt” liggunderlag. Både för att skydda det dyrare/ömtåligare uppblåsbara och för att öka isoleringen mot markkylan.

Köp utrustning som passar ditt behov

Men man behöver absolut inte köpa ett liggunderlag för flera tusen kronor när man ska sova ute första gången. Liggunderlag finns i alla prisklasser. Vill du ha högre komfort, eller ett lätt underlag med liten packvolym, behöver du dock göra en lite större investering. Fram till för bara några år sedan sov jag oftast på enkla liggunderlag (se exempel).

Jag tycker, som med all utrustning, att man ska tänka igenom vad man egentligen behöver och hur ofta man kommer att använda sina saker. Då får man en bra hint om vilken nivå som är rimlig att lägga sig på.

R-värdet indikerar hur bra det skyddar mot kyla

För dig som inte känner till vad R-värde är (något som ofta nämns när man pratar om liggunderlag) kan jag berätta att det är ett sätt att mäta hur bra ett liggunderlag skyddar mot kyla underifrån. Ju högre R-värdet är desto bättre skyddar det. Under kallare årstider (om man är frusen betyder det alla årstider utom sommaren) bör man ha minst 4 i R-värde. Mitt liggunderlag (Sea to summit Ether Light XT Extreme Mat Rectangular Large) har ett R-värde på 6,2.

En sovsäck behöver du också

En annan förutsättning för att du ska kunna sova gott är att du har en sovsäck. Den skyddar dig både mot mygg, vind och kyla. Ärligt talat är det en av de bästa stunderna jag vet; på morgonen innan man ska ta sig upp ur den sköna värmen i sovsäcken.

Sovsäck för en säsong? Eller kanske för tre?

Det finns sovsäckar för en, två, tre eller fyra säsonger. Sovsäckar för en säsong passar enbart under varma sommarnätter, men vet du att du bara ska sova ute på sommaren kan det räcka med en sådan. Om du inte är väldigt frusen. Det går också att använda en liner i sovsäcken för att öka värmen ytterligare (läs mer om liners en bit längre ner).

Personligen har jag satsat på en 3-säsongs i dun som jag använder året runt, och en lite lättare/tunnare i dun som jag använder vår, sommar och tidig höst. Men jag fryser lätt och brukar använda både liner och varmvattenflaska i sovsäcken under de kallaste nätterna. Självklart väljer jag enbart märken som är fyllda med RDS-certifierat dun som är plockat från icke levande fåglar när jag köper dunsovsäck.

Att tänka på när du väljer sovsäck

Det finns ett otroligt stort utbud av sovsäckar, och det är viktigt att först och främst tänka igenom när på året du kommer att sova ute, hur ofta du kommer att göra det, och om du har speciella tankar kring materialet/fyllningen. Tänk på att inte titta på vilken temperatur tillverkaren anger som extremtemperatur, utan på den som står som komforttemperatur. Oftast står det en temperatur för kvinnor och en för män, för vi kvinnor börjar oftast frysa tidigare än män.

Välj en sovsäck som passar din längd så du inte behöver värma upp kall luft när du lägger dig på kvällen. Titta också på packmått och vikt om det är faktorer som är viktiga för dig. Förra året fick jag till exempel hem en underbar vintersovsäck som tyvärr var så stor att den inte fick plats i min ryggsäck, så den fick åka tillbaka till butiken.

De flesta vill även ha ett tält eller en hammock

Personligen älskar jag att sova under bar himmel, men då är man förstås lite mer beroende av ”vänligt” väder. Så jag förstår att de flesta föredrar tryggheten att ha med sig ett tält eller hammock när de ska sova ute. Det finns oerhört mycket att tänka på när man ska välja till exempel ett tält, så det kommer jag att skriva om vid ett annat tillfälle.

Och några lite mindre nödvändiga saker

Om man som jag tillbringar många nätter utomhus varje år händer det att man investerar i saker som inte är helt nödvändiga. Som en kudde till exempel.

Kudde

Sedan jag började använda kudde kan jag inte sova ute utan att ha med mig den. Det finns sköna kuddar i många modeller. Själv har jag en uppblåsbar från Sea to Summit (Aeros ultralight) som knappt tar någon plats alls i packat format.

Liner

En annan sak som inte är helt nödvändig, men ändå väldigt bra att ha, är en liner, också kallat sovsäckslakan. En liner är en en ”påse” som man lägger inuti sovsäcken. Många sover i liner för att slippa få smuts och svett i själva sovsäcken.

För mig som är frusen har den ett helt annat huvudsyfte – nämligen att höja temperaturen i sovsäcken. Den jag använder på sommaren är är gjord i merinoull. Den är supertunn, men värmer härligt (ska höja sovsäckens temperatur med 11 grader) och är en av mina favoritprylar. Även linern tar liten plats när den är packad.

Jag måste erkänna att jag faktiskt har en liner till, och den är i fleece. Supergo när jag vintertältar. Varma sommarnätter fungerar den att sova i som den är, utan sovsäck. Fleece-linern tar dock större plats i packningen. Men.. under lång tid hade jag bara med mig en tunn fleecefilt från Rusta som jag la inne i sovsäcken, så man måste inte nödvändigtvis köpa dyra saker.

Så här kommer du igång

Att sova ute behöver inte vara ett så stort projekt som man kanske tänker sig. En övernattning behöver inte heller genomföras i anslutning till en längre vandring. Man kan unna sig en utenatt bara för att det är mysigt – eller kanske för att man vill testa/träna.

Om du inte har sovit ute tidigare föreslår jag att du börjar med ett mini-äventyr. För en del innebär det att övernatta i sin trädgård, och för en del att välja en närbelägen plats.

Det jag tycker är viktigast är att man har en reträttväg. Alltså ett sätt att dra sig tillbaka om man känner att det blir för ”stort”. Sover man i trädgården kan man helt enkelt gå in, och annars kan man kanske gå tillbaka till bilen (gå alltså inte för långt bort). Man ska inte se det som ett nederlag om man inte klarar av att sova hela natten första gången. Det är ett framsteg även om man bara låg i sovsäcken och vände sig fram och tillbaka en timme. Nästa försök kanske det funkar hela natten.

Visst vill du uppleva det här?

Efter att du har läst här hoppas jag att du känner dig inspirerad att gå ut i naturen – och kanske även övernatta där. Så ut och njut av frihet och naturupplevelser nu. Men jag varnar – det är beroendeframkallande att sova ute!

Bra-att-ha-länkar när man ska sova ute

Om du letar efter produkter som kan vara bra, användbara eller trevliga när du ska sova ute kan jag rekommendera att du till exempel tittar på tält och vindskydd eller sovsäckar och liggunderlag hos Widforss. De har både har stort sortiment och snabba leveranser.

Letar du mer inspiration om att vara (och sova) ute kan jag även rekommendera Friluftsfrämjandets webb.

Det kommer mera

Eftersom jag fått så många frågor kring närliggande ämnen kommer jag att skriva fler artiklar framöver. Titta gärna in här igen.

Inlägget Allt du behöver veta för att sova ute dök först upp på Hemomkringvandring.

På sista tiden har jag skrivit flera inlägg om Kalvön, och det blir lätt så när man håller på med hemomkringvandring. Att man går många gånger på samma ställe. Men det finns alltid något nytt att se. Just idag vill jag berätta om gul led, som enligt mig är den finaste leden på Kalvön.

Fredagsmys med tältnatt

Redan på fredagskvällen åkte jag, min sambo och hundarna till Kalvöns parkering och bar ut vår packning till udden som ligger till höger om spången (om man följer stenstranden en bit). Där slog vi upp tältet och gjorde oss hemmastadda för natten.

Solen sken, luften var varm och skön och platsen, på fastlandet mitt emot Kalvön, var otroligt lugn och vacker. De enda vi såg var två ungdomar som var ute med sina SUP:ar (i några timmar).

Eftersom det var flera timmar kvar till solnedgången bestämde vi oss för att gå en sväng på Kalvön. Gul led ville jag spara till morgonen efter, men alla övriga kryssade vi runt på medan solen började dala.

Kväll vid Kalvön

När vi kom tillbaka tog vi ett av liggunderlagen och la ut på klipporna. Sedan bara satt vi där tillsammans. Såg himlen skifta i rosa för att sedan mörkna. Lars tog ett kvällsbad innan vi åt kvällsmat på klipporna.

Eftersom vi hade åkt ut i stort sett direkt när jag slutade jobba var jag ganska trött, så framåt klockan 22.30 ville jag gå och lägga mig. Jag somnade direkt och sov som en stock inne i tältet. Gissa om jag var tacksam över att hundarna låg i lugn och ro och inte väckte mig förrän strax före kl. 06!

Ut på gul led i morgonljuset

På morgonen vaknade jag glad och nyfiken på vad som skulle möta mig längs gul led. Jag lämnade Lars och hundarna sovande i tältet och gick iväg i morgonsolen, över spången och ut på Kalvön.

Direkt efter spången står en informationstavla. Varken på den eller i reservatsfoldern finns gul led med. Men om man lyfter blicken så ser man att det går markeringar både ner till höger, mot havet, och rakt fram längs blå och röd led. Jag valde att gå rakt fram, och gå gul led medsols.

Efter 830 meter svänger gul led

Från början går man på ganska upptrampad stig, eftersom det är samma väg som blå led (mot Djupvik). Men efter 830 meter visar gula markeringar att det är dags att vika av. In i skogen, nerför berget och mot en havsvik.

Stigen går längs stenstranden innan den letar sig uppför nästa lilla berg. Förra våren gick jag här med Sofia, men då var inte gul led färdigställd, så det var lite oklart vissa sträckor hur det var tänkt att man skulle gå. Nu var leden tydligt markerad med gula band och romber.

Berg, skog och havsvyer längs gul led

Jag älskade att gå här. Det är en stig i ordets rätta bemärkelse man går på. Skogen vid sidan om mig var ömsom lövskog och ömsom barrskog. Leden är kuperad, och med jämna mellanrum skymtar havet mellan trädgrenarna.

Att gå här fyllde mig med sådan otrolig glädje. Allt, precis allt, var vackert. Och jag hade kunnat stanna för att bara se på utsikten, eller ligga och läsa en bok, eller spendera hela dagen var som helst här. Det finns flera platser där man kan göra en avstickare på mindre än 100 meter och få en avskild klippa med vacker havsutsikt.

Nu bär det av nerför

Efter att ha fyllt sinnena med vackra intryck fortsatte jag stigen som ett kort stycke går brant ner i gammelskog. Härinne kryllade det av orkidén knärot. OBS! Alla orkidéer i Sverige är fridlysta!

Härifrån svänger stigen så vid nästa utsiktspunkt såg jag rakt över vattnet mot vår tältplats.

Ner mot vattnet – sista biten av gul led

Stigen passerar sedan genom skogen, tätt intill en brant bergvägg. Nedanför den väntar fotovänliga vyer ut över vattnet genom lövträden som växer intill vattnet.

Jag ropade till Lars över vattnet och vinkade, innan jag dröjande gick den sista vackra delen av leden.

Bara 2,5 km kort – men så vacker

Strax var jag tillbaka vid informationstavlan strax före spången på Kalvön. Då hade jag varit ute i ungefär 50 minuter och gått 2,5 kilometer. En viss höjdskillnad är det, även om den inte är supertuff. 104 meter uppstigning och 113 meter nedstigning sa min klocka att det var.

Frukost vid tältplatsen – fin avslutning

När jag kom tillbaka till tältplatsen hade Lars både hunnit packa sina sovsaker och koka kaffe. Så det var bara för mig att slå mig ner och hugga in på frukosten. Det blev en fin, och ostressad morgon, och vi hann gå de 600 meterna till parkeringen innan det började komma vandrare och utflyktare till Kalvön.

För dig som vill veta mer om Kalvön

Kalvön ligger i Uddevalla kommun, mellan Orust och Bokenäset. Du hittar hit via väg 160. Mellan Uddevalla och Henån (På Orust) svänger du mot Eriksberg och följer vägen tills du ser skyltning mot Kalvöns naturreservat. Följ skyltarna och parkera på den stora grusytan före bommen ner mot vattnet. Koordinater till parkeringen: 58°16.254’N 11°38.396’E

Se mitt inlägg från förra helgen här på Kalvön

Några av mina instagrambilder från Kalvön

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Gul led på Kalvön, och tältnatt dök först upp på Hemomkringvandring.

Risveden är ett underbart område i Västra Götalands län som består av 11 olika naturreservat. De senaste två åren har jag varit i området upprepade gånger. Häromdagen var det premiär för mig att gå i Iglekärr naturreservat och det angränsande Ekliden naturreservat.

Ut i kvällningen och leta sovplats

Egentligen hade jag lite lösa planer på att åka iväg dagen efter, men min sambo tyckte att jag kunde få lite extra egentid. Så jag packade ryggsäcken med mina sovsaker och la även med min hammock. Efter en titt på kartan bestämde jag mig för att försöka hitta några bra träd att hänga upp den i vid Stora Iglekärr.

För att göra en lång historia kort letade jag mig upp längs stigen mot Iglekärr. På den höjd jag hade planerat att sova stod brandhärjade träd, så det kändes inte som någon superidé att hänga upp hammocken i dem. Istället följde jag kanten av tjärnen och hittade till slut två träd på lagom avstånd från varandra.

Hammocken kom upp strax före skymningen

Ärligt talat var detta första gången jag hängde upp min hammock helt på egen hand. Man blir lite lat när man har en sambo som håller kurser i vandring, friluftsliv och överlevnad. Men det gick alldeles strålande och mina knopar höll.

Eftersom jag åkt ut till skogen på kvällen hade jag inte många minuter tillgodo innan solen skulle gå ner, men jag hann ändå njuta av den vackra kvällen. Sedan kröp jag in i hammocken, tände pannlampan och njöt av att ligga i tystnaden och läsa. Om det fanns några mygg så stördes i alla fall inte jag av dem därinne i min kokong.

Åska! Upp med tarpen!

Däremot blev jag störd av dundrande ljud några gånger. Till att börja med förstod jag inte vad det var, men sedan insåg jag att det åskade. Eftersom jag hade pannlampan tänd märkte jag inte att det blixtrade med täta intervaller. Regnet hängde i luften så jag klev ur hammocken och hängde med pannlampans hjälp upp tarpen.

Packa ihop och lämna packningen i bilen

Otroligt nog klarade jag mig undan regnet, för åskan gick fram och tillbaka någon kilometer bort. Så jag vaknade pigg och glad bredvid Stora Iglekärr och tittade ut på gråvädret. Planen för morgonen var att packa mina grejer och sedan gå och lämna dem i bilen innan jag gav mig ut på upptäcktsfärd. Bilen stod mindre än 2 kilometer ifrån mig.

På upptäcktsfärd i Iglekärr och Ekliden

Från parkeringen (Iglekärr naturreservat) följer man vägen runt 100 meter innan man svänger in på en liten skogsväg/stig som går åt höger. Efter en liten sväng sitter en vit liten skylt som pekar mot Iglekärr. Runt stigen, som stiger upp mot berget, fanns mossa och kantareller. Snart ser man den första blå markeringen, och det är den man ska följa om ,´man vill gå runt hela Iglekärr naturreservat.

Det blir snabbt kuperat och stigen leder uppåt genom skogen. Efter knappt en kilometer kommer man till ett stigskilje där blå led går åt två håll. Till höger ligger Stora Iglekärr (som jag ju kommit ifrån tidigare på morgonen) och till vänster stod det Grankärr. Här svängde jag vänster.

Stigen ledde mig nu genom gammal härlig skog som bröts av små kärr och våtområden. Längs leden trängdes klockljungen, och på en del ställen lyste det gult av myrlilja i kärren. Tyvärr var det alldeles för blött för att kunna komma riktigt nära. Leden genom reservatet gick upp och ner, och uppe på kullarna kryllade det av blåbärsris, tyngt av mogna blåbär.

Stigen i det här området var inte den mest trampade, så på många ställen hängde högt gräs över stig och spång. Men leden var välmarkerad med blått, så det var ändå lätt att hitta sin väg.

Leden går in i Ekliden naturreservat

Snart såg jag Lilla Iglekärr skymta mellan träden, men även här var det på grund av våtmarker svårt att ta sig fram till sjön. Istället följde jag leden in i Ekliden naturreservat och mot den vackra lilla tjärnen Stora Skarnhålan. Även den omgiven av våtmark, så jag nöjde mig med att fota på lite avstånd.

Här samsas den blå leden med röd led, som gör en rundslinga inne i Ekliden naturreservat. Min plan var att gå även den, och gå som en 8:a, men på grund av att jag hade en tid att passa fick jag spara den planen till en annan gång.

Lilla Iglekärr ligger i båda reservaten

Strax skymtade Lilla Iglekärr genom tallarna och jag gjorde en liten avstickare ner till den vackraste av de tre tjärnarna i reservaten. Där jag stod i duggregnet och tittade ut över det vackra landskapet önskade jag nästan att jag hade övernattat här istället.

Till min förtjusning var fanns här mängder med myrlilja, så jag passade på att gå ner till vattnet, och fota några av de vackra, rara blommorna. Eftersom de inte är vanliga i Småland där jag kommer ifrån är min förtjusning över att se dem här lika stor varje sommar.

Marken närmast Lilla Iglekärr var också blöt, men inte långt ifrån sluttade den ner genom tallskog. Här stannade jag en stund, trots duggregn, och bara tog in allt det vackra jag hade runt mig. I total tystnad.

Eldhärjad skog och lite svårare att gå

När jag lämnat Lilla Iglekärr bakom mig ändrades omgivningarna drastiskt runt mig. Från gammelskog och charmiga skogstjärnar kom jag in i ett mer sterilt landskap som präglades av eldhärjade trädstammar.

För mig kändes det sorgligt att gå här eftersom jag såg för mig hur det kan ha sett ut före branden. Leden var delvis svår att se i detta område, trots att det fanns markeringar relativt tätt. Det var uppenbart att det inte är så många som går just här.

Efter en liten stund delar sig stigarna åt; Den röda svänger av åt vänster och den blå åt höger. Jag fortsatte alltså att följa blå led (rundslinga på 5 kilometer), men planen är att komma tillbaka hit och gå båda rundorna.

Tillbaka in i Iglekärr naturreservat

Den brandhärjade delen av skogen fortsätter en bit in i Iglekärr naturreservat, men sedan blir det lätt stig genom barrskog, bruten av myrmarker.

På ett ställe stod en dovhjort och tittade på mig innan hon skuttade iväg. Och flera gånger stannade jag för att fota växterna runt mig. Innan jag visste ordet av var jag framme vid en skylt som sa att blå led fortsätter rakt fram, men att Iglekärr låg åt höger. Då följde jag stigen mot tjärnen där jag hade sovit under natten.

Ute i tjärnen såg jag tre röda näckrosor, men de var på för långt avstånd för att jag skulle få några skarpa bilder med mobilkameran.

Hyllningsbänken vid stora Iglekärr

Det finns en ”badplats” vid Stora Iglekärr, där det även står en fantastisk hyllningsbänk som installerades under invigningen av gammelskogen 2016. Den skulpterades på fem dagar av en av världens främsta motorsågs-skulptörer, Tommy Craggs.

Bänken var otroligt vacker med många detaljer att se på och ta in. Redan kvällen innan fotade jag den när jag letade efter en sovplats – det gick inte att bara gå förbi den.

Härifrån återvände jag sedan ner till bilen, samma väg som jag gick på morgonen, och rundan blev ungefär 5 kilometer.

Mer information om Iglekärr

Den blå slingan är cirka 5 kilometer och den startar runt 100 meter från parkeringen (länk till parkeringen på Google Maps) – fortsätt bara längs vägen. Eftersom den stig som utgår från parkeringen försvinner efter en liten bit, så den bör du bara ta om du vill navigera fritt. I Ekliden naturreservat går röd stig, men den hade jag inte möjlighet att gå vid detta besök. Det kan kanske också vara intressant att veta att det är tillåtet att övernatta i dessa två naturreservat.

Länkar till mer information

Det finns en hel del att läsa om Iglekärr hos Naturarvet. Även hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Iglekärr naturreservat och Ekliden naturreservat.

Mina andra turer och utflykter i Risveden

Här hittar du alla mina blogginlägg från Risveden och här nedanför ser du några av mina Instagraminlägg från området.

[instagram-feed feed=15]

Inlägget Naturreservaten Iglekärr och Ekliden dök först upp på Hemomkringvandring.

Oftast övernattar jag i samband med en vandring. Men ibland blir längtan ut så stark att jag går ut enbart för att sova. Trots att jag måste trolla för att få ihop livet runt omkring. Häromdagen blev det just en sådan utenatt – i bivacksäck.

Pusslande med tiden för att få min utenatt

Eftersom jag jobbade både på onsdagen och torsdagen hade jag inte möjlighet att njuta av vackra solnedgångar eller soluppgångar på min tur. Dessutom skulle jag vara på kontoret i Göteborg på torsdagen, vilket gjorde tidsspannet mindre än om jag jobbat på distans.

När vi åt middag sa jag till tonåringarna att jag kanske skulle sova ute – även att jag inte hade bestämt mig helt då. Men när alla hemmasysslor var klara insåg jag att det skulle gå, så jag packade ryggsäcken. Vilket gick snabbt eftersom jag bara behövde packa mina sovsaker, inklusive bivacksäcken.

Det behövdes bara en kort promenad

I tanken hade jag ett område där jag hade tänkt mig att sova, strax utanför Svanesund. Och Lars erbjöd sig att skjutsa mig dit. Det erbjudandet tog jag tacksamt emot och hade därför bara en kortare promenad att gå från bilen. Snön vi fått dagen innan låg kvar och temperaturen var -8 grader.

Efter ungefär 10 minuter längs stigen vek jag av och gick mot området jag tänkt mig. Ganska snart hittade jag en glänta som var förvånansvärt plan, och där det inte växte en massa ljung som på många ställen runtom. Där bestämde jag mig för att sova.

Väderomslaget överraskade mig

Jag la ifrån mig ryggsäcken och hängde upp (och tände) min stormlykta. Där gick jag runt och bara njöt en stund av lugnet, tystnaden, ensamtiden och naturen. På grund av att jag kom ut sent dröjde det inte lägg innan det var dags att göra i ordning sovplatsen. Med en bivacksäck går det oerhört snabbt så jag kunde snart krypa in och lägga mig.

Nattligt regn – SMHI hade haft fel igen

Vid närmare eftertanke valde jag att ställa skorna längst ner inne i själva bivacksäcken. Trots att SMHI lovat uppehåll hela natten. Det visade sig vara väldigt klokt av mig, för klockan 01.29 vaknade jag av att regnet smattrade mot min bivy bag. (Eller min är det inte, jag lånar den av min sambo, men är på jakt efter en egen.)

Eftersom jag ville kunna njuta av att se på himlen och skogen hade jag bara använt myggnätet, så det hade hunnit regna in lite grann. Nu stängde jag till den ordentligt så att jag låg som i en ombonad kokong. Jag hade det varmt därinne med både sovsäck, fleeceliner och varmvattenflaska, och somnade gott igen.

Minusgrader när jag steg upp kl. 04.00

Redan klockan 04.00 ringde klockan och det var dags för mig att stiga upp för att hinna till jobbet. Regnet hade frusit till, så det flög spröd is åt alla håll när jag skulle stiga upp. Packandet gick smidigt tills fingrarna var stela av köld. Då tryckte jag bara ner det som var direkt i ryggsäcken istället för i packpåsar. Helt ok att göra så ibland – jag hade ju gott om plats i ryggsäcken. Sedan gick jag med lätta steg och ett leende mot civilisationen och färjan.

Varför jag gillar att sova i bivy bag

Ärligt talat är detta faktiskt det jag gillar mest näst efter att sova helt under bar himmel. Dels väger en bivacksäck (länk till Googlesökning på ordet) väldigt lite, skyddet/sovplatsen går enormt snabbt att få upp, och den skyddar mot vind (och regn om man har bra kvalitet på grejerna). Dessutom får man plats att lägga in skor vid fotändan, och kanske lite kläder i huvudändan. Har du testat? Kommentera gärna.

Inlägget En utenatt i bivacksäck dök först upp på Hemomkringvandring.