När Göran skulle planera födelsedagsfirande för sin syster Åsa var det Tjörn han valde att visa för sin familj från Dalarna. Eftersom han haft någon med lite lokalkännedom (pekar på mig själv) som släpat runt honom på ön hade han en del idéer.

Boende och middag på Tjörns Havspensionat

Här på Tjörn finns många fina boenden, men vi fastnade för Tjörns Havspensionat här i Rönnäng när vi skulle boka rum. Det är ett hotell/en restaurang som jag går förbi flera gånger i veckan på mina kvällsturer. Min enda erfarenhet av dem var att jag ätit julbord där med jobbet (troligen det bästa julbord jag ätit), och jag hade för övrigt bara hört gott om dem.

Det fanns många olika rumstyper att välja mellan, allt från enkla till sviter med havsutsikt. Göran bokade den lilla grindstugan för sina systrar och deras män –  liten, men mysig.

På fredagskvällen anlände Ulla och hennes man Rolle strax innan Göran och hans mamma Lisa dök upp. Alla var hungriga efter resan, så vi gick direkt upp till restaurangen och det bokade bordet.

Mitt intryck av pensionatet blev ännu bättre efter den här kvällen. Först och främst fick Silver följa med, och det är ju alltid trevligt. Dessutom var torskryggen vi fick otroligt vällagad, och vi var alla väldigt nöjda. Utsikten mot havet, den mysiga inredningen och den trevliga personalen var ytterligare bonusar.

Födelsedagsbarnet anlände i solnedgången

Efter middagen åkte vi till Skärhamn i förhoppningen om att få se lite solnedgång. Under den korta bilfärden hade vi kontakt med födelsedagsbarnet Åsa och hennes man Leif. De hade passerat Tjörnbron, och fick instruktioner om vart de skulle köra för att möta upp oss.

Visserligen gick solen ner i de enda moln vi sett på hela dagen, men det blev en fin stund när alla syskonen var på samma plats (och mamman).  Hunden Silver visste knappt till sig i sin iver när det var så många människor som hon tycker om som var där samtidigt.

Vi avslutade kvällen med en liten tur ut till Klädesholmen för att visa upp det pittoreska kustsamhället.

Frukost på min terrass

För min del startade lördagsmorgonen ganska hektiskt, eftersom jag hade föreslagit att vi skulle äta frukost hemma hos mig. Jag bor i en lägenhet på 38 kvadrat, och vi skulle vara 7 personer. Tack och lov var vädret lika strålande som på fredagen, så vi kunde sitta ute på min terrass.

Efter äggkokande, baconstekande, grönsaksskärande, bord-och-stol-bärande och allmänt frukostfix så blev det en trevlig frukoststund.

Födelsedagsfirande på Dyrön

Om man bara har ett dygn på sig att visa upp Tjörn måste man välja det gôttaste. Behöver man dessutom ta hänsyn till att inte alla är pigga, raska och rörliga som 20-åringar får man tänka till lite. Som så många gånger tidigare landade jag i att ta med hela gänget ut till Dyrön som ligger precis utanför ”mitt” samhälle. Den största utmaningen den här gången var att få med oss Lisa, 86 år, på de aktiviteter vi hade bokat in.

Samhällsföreningen kom med en golfbil

Vid flera av mina besök på Dyrön har jag hamnat i fina samtal med personer som är aktiva i Dyröns Samhällsförening. Därför testade jag att kontakta dem för att se om de kunde hjälpa till. Och vilket fantastiskt svar jag fick!

Om vi bara meddelade vilken färja vi anlände med så skulle någon hämta Lisa med golfbil och köra henne till våffelcaféet. Men inte nog med det visade det sig. Chauffören Bertil, en riktig gentleman, körde även Lisa nästan ända fram till bastun när vi hade vår bokning, och hämtade henne när vi var klara. Då skjutsade han henne till norra hamnen.

Tack vare den här otroligt fina servicen kunde vi vara tillsammans allihop under aktiviteterna. Vi swishade (nummer 123 161 65 72 om man vill stödja dem) en summa till samhällsföreningen som tack, men att få ha med Lisa var ovärderligt.

Våfflor och glass i solen

Eftersom det var som den finaste sommardag med sol, värme och blå himmel, hade vi räknat med att det skulle vara många vid våffelcaféet. Vi räknade därför med kö, och var på Dyrön i god tid.

Jag har nämnt stället flera gånger tidigare i mina inlägg, det obemannade, dygnet-runt-öppna caféet där man swishar och sedan gräddar sin våffla själv. Göran och jag tog på oss uppdraget att grädda våfflor medan de andra slog sig ner på uteserveringen och såg mot södra hamnen och havet.

Vi hade gott om tid att sitta i sol – eller skugga efter eget tycke – och bara vara. Det blev både våffla, kaffe och glass (fast glassen köpte vi i glassbaren).

Bastu och bad i havet

Hela gänget utom jag, Lisa och Silver, traskade iväg mot bastun som vi hade bokat mellan klockan 13 och 14. Strax kom Bertil och hämtade Lisa, så då gick Silver och jag mot bastun vi också. Golfbilen kunde inte ta sig hela vägen fram, men sista biten klarade Lisa ändå av att gå.

Det var en riktigt härlig känsla att få hänga upp repet med ”Bastun är abonnerad” och ha bastun, bryggan och grillplatsen helt för oss själva. Här infann sig en riktig semesterkänsla och det blev både bastu, sol och bad för de flesta, inklusive födelsedagsbarnet.

Själv hade jag tänkt sitta med Lisa vid caféet (för jag visste inte att hon skulle få skjuts även till bastun) så jag hade inte med några badkläder. Men jag hade det mysigt ändå. Och Lisa och Silver satt på en bänk i skuggan mellan bastubyggnaden och duschhuset – och var nöjda över att få vara med.

Att hyra bastun på Dyrön är en riktig höjdare (här kan du se när jag och Sofia var här och bastade en kväll förra våren).

Pater Noster Race

Medan vi hade vår bokade tid i bastun kom det en massa båtar och seglade förbi. Jag kan verkligen ingenting om båtar, men det var vackert att se dem passera, med alla sina färgglada segel.

Det visade sig vara Pater Noster Race, och de i gruppen som är båtfolk fick lite bonus i och med tävlingen som pågick precis framför våra ögon.

Dyröleden i mitt hjärta

Vid det här laget har jag hunnit gå Dyröleden ganska många gånger och det är definitivt något jag vill visa upp för besökare. Så när vi bastat klart fick de som ville gå med mig på vandringsleden längs öns västra kust. Det visade sig att alla utom Lisa, som ju åkte golfbil, och Göran som gjorde henne sällskap, ville följa med mig.

Den här delen av leden är ofantligt vacker och dramatisk med sina branta klippor. Och Dynes Ravin med sin smala trappa förstås. Det var riktigt roligt att se allas reaktion när vi kom fram till toppen av trappan och de insåg att vi skulle gå ner där.

Vi hann se blommor, äta bullar och prata med vandrare som vi mötte – och fota ön Åstol (som födelsedagsbarnet Åsa envisades med att kalla Östol) från alla möjliga vinklar.

Det är kuperad vandring, men man har god hjälp av alla trappor som Dyröns Samhällsförening har byggt. Glada och varma kom vi fram till Lisa och Göran som väntade på oss i norra hamnen innan vi tog färjan tillbaka till Rönnängs brygga.

Om du vill läsa mer om Dyröleden kan du titta i några av mina tidigare blogginlägg (använd förstoringsglaset och skriv in Dyrön). Här är ett inlägg där jag beskriver lederna ganska ingående.

Middag på Skärgår’n

På hamnplan, i direkt anslutning till färjan, ligger Skärgår’n och där bokade vi bord för middagen. Efter att vi varit hemma och bytt om träffades vi vid Rönnängs brygga för andra gången samma dag. Vi satt i uteserveringen (med Silver såklart) och hade kanalen precis utanför.

Efter maten gick vi in på kiosken som ligger vägg i vägg med restaurangen och köpte varsin glass. Sedan satt vi på en bänk och såg ut över havet medan solen sjönk. Och vissa av oss avslutade kvällen med en promenad på den vackra gångbanan som går längs havet ända bort till Stansvik och ishallen.

Frukost på Tjörns Havspensionat

Efter den fullmatade dagen sov alla gott och vaknade på gott humör. Vi hade bokat frukost på Tjörns Havspensionat för oss allihop. Det blev både en trevlig start på dagen, och ett fint avslut på vår gemensamma helg.

När vi hade ätit, och de långväga hade packat ihop sina saker, sa vi hejdå, uppfyllda av de nya gemensamma minnen som vi skapat. Jag är otroligt glad över att alla verkade vara lika nöjda som jag med sina upplevelser här på Tjörn.

Inlägget Födelsedagsfirande på Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Det här var inte mitt första besök på Härön, men det var första gången jag övernattade på ön. Tidigare har det inte varit tillåtet. Nyligen såg jag på Länsstyrelsens att det finns en tillåten tältyta, så då ville jag dit igen.

Läs alltid reservatets föreskrifter

Trots att vi har allemansrätten i Sverige är en stor del av vår natur skyddad i form av naturreservat och nationalparker. I dessa kan det finnas regler (föreskrifter) som gör att allemansrätten inte gäller fullt ut. Varje gång någon frågar mig om man får sova på en plats jag skrivit om svarar jag: ”När JAG var där fick man det/fick man inte det, men du bör kontrollera på Länsstyrelsens sida innan du åker dit.”.

Anledningen är att reglerna kan ändras, så bara för att man kollat upp en plats en gång bör jan göra det inför varje besök. Härön här i Tjörns kommun är en ö jag gärna skulle sova på, men det har inte varit tillåtet. Döm om min förvåning när jag för någon vecka sedan såg på Länsstyrelsens webb att det numera finns en yta som är tillåten för tältning. Platsen ligger precis bakom vindskyddet. Självklart bestämde jag mig för att åka dit så snart jag hade möjlighet.

Blött längs norra stigen på Härön

Jag åkte ut till Härön med färjan på lördagseftermiddagen. Min plan var att ta den norra stigen ut till Änga, där vindskydd och tältplats ligger. Detta trots att norra stigen är längre (3 kilometer) än södra stigen (1,7 kilometer), men den brukar vara enklare att gå.

Men just den här gången var det inte rätt vägval. Eftersom det har regnat sådana mängder på sistone så var strandängar och hagar dyngsura och jag sjönk ner djupt för nästan varje steg. Det blev tungt att gå, och på flera ställen fick jag gå omvägar för att komma förbi översvämmade områden.

Till slut började jag känna mig stressad, för jag hade knappt 1,5 timme tills det var solnedgång, och det gick verkligen långsamt. Dessutom hade jag inte ätit någon riktig lunch, så jag var inte riktigt mitt bästa jag. Men till slut såg jag Ängen skymta en bit nedanför och halkade lyckligt nerför i geggan.

Vindskyddet och tältplatsen

Och när jag såg att det var tomt i vindskyddet steg både humöret och värmen i kroppen flera grader.

Så här ser tältplatsen ut och den ligger precis bakom vindskyddet. Till dasset är det kanske 150 meter att gå. Man kommer till Änga både via norra och södra stigen.

Mysig kväll i vindskyddet

Eftersom det höll på att mörkna redan när jag kom fram skyndade jag mig med förberedelserna. Jag sopade ur vindskyddet och gjorde i ordning bädden. Sedan tog jag fram kniven, sågen och den lilla vedpåsen jag burit med mig, för jag ville få igång brasan så snart som möjligt.

Snart hade jag en rejäl hög med mindre trästickor som passade perfekt för bushboxen, och det dröjde inte länge innan jag hade en härlig liten brasa. På den kokade jag upp lite mat och det tog mindre än 10 minuter från det att jag tände mitt lilla kök. Så snart jag fått mat i magen slappnade jag av och kunde njuta av stunden och platsen. Av lugnet på ön, av min brasas varma ljus runt vindskyddet, av värmen från liggunderlaget och ullmössan på huvudet. Och av lussekatten och clementinen jag tagit med ut som efterrätt.

Ute på grillgallret tände jag en marschall som gav mysbelysning många timmar, på tryggt avstånd från sovsäck och annat brännbart. I pannlampans sken gick jag en sväng till dasset vid Änga (kan det vara 150 meter bort kanske) innan det var dags att krypa ner i sovsäcken.

Hoppfull himmel på morgonen

Jag vaknade tidigt och passade på att ligga och dra mig i sovsäcken i mörkret. Efter någon timme började det ljusna vid horisonten och jag anade att det var sol på gång. Trots att SMHI hade sagt att det skulle vara mulet hela dagen. Med ny energi skuttade jag i mina kläder, gick på dass, och fortsatte med pannlampan som sällskap upp på ett närliggande berg.

När jag kom upp på krönet såg jag ut över havet och alla små öar som låg i halvmörker långt där nere. Men så snart jag vände och började gå mot Rörberget såg jag morgonrodnaden sprida sig över Tjörn och havet mellan oss. De varma orangeröda tonerna fick det att dansa och hoppa i magen på mig av glädje. Så längesedan jag hade sol.

Strövtåg på Härön

Från röset på Rörberget gick jag ner mot strandängarna och orkidékärret som ligger vid bryggan. Om jag hade tagit med mig packningen från vindskyddet hade jag satt mig här ute, på klipporna vid bryggan, och mött morgonsolen medan jag åt min frukost.

Från bryggan gick jag tillbaka till Änga och fortsatte sedan mot Rockenabben, givetvis med några små avstickare längs vägen. Vilken underbar liten tur jag fick där på morgonen, allt medan solen steg och fick klipporna runt mig att glimra som guld. Smala passager mellan klippblock, rullstenar, strandängar, höstfärgade eklöv och så havet.

Södra stigen mot färjan

Till slut var det dags att packa mina saker, städa ur vindskyddet och börja min lilla vandring mot färjan. Den här gången valde jag södra stigen, som bara är 1,7 kilometer. Den går mestadels över klippor så det gick snabbare än den norra stigen. Men även denna del av leden var hal och blöt.

Jag hann dock fram i god tid innan färjan skulle avgå, och var tacksam mot Härön för ännu en fin tur.

Med buss, taxi och färja

Det var lite spännande att ta sig till Härön utan bil. Särskilt som jag bor på en helt annan sida av ön, som även den saknar täta kommunikationer under helgerna. Men jag lyckades ta mig både till och från ön med mitt månadskort hos Västtrafik. Jag började med buss Rönnäng-Kållekärr, beställningstrafik (taxi) Kållekärr-Kyrkesunds brygga och färja Kyrkesunds brygga-Härön. På söndagen åkte jag samma rutt, men i andra riktningen. Fantastisk service, men ganska långa väntetider. Man kan inte säga annat än att jag utnyttjar mitt månadskort till max i alla fall – och verkligen utforskar alla möjligheter som finns här omkring mig.

Vandringslederna på Härön

I Häröns naturreservat finns flera vandringsleder, bland annat den gröna som även är en del av Kuststigen. Den är en rundslinga på ungefär fem kilometer. Eftersom den till stor del går i klippig terräng får man räkna med att det tar längre tid än när man går sträckan i ett motionsspår. Går man norra stigen är det 3 kilometer till Änga, och om man går södra stigen är det 1,7 kilometer. Om detta och lite till kan du läsa i mina tidigare inlägg om ön.

Min personliga favorit är den blå slingan som utgår från Änga. Den passerar flera vikar och berg, till exempel Jungfruviken, Rockenabben och Rörberget. Även den är en rundslinga, men du måste även gå slingan här ovanför för att ta dig ut till den blå rundslingan.

Avslutningsvis fakta och länkar

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön. Turen tar max 2-3 minuter. Så här års (november) går den en gång per timme under dagtid.

[instagram-feed feed=28]

Inlägget Häröns naturreservat med övernattning dök först upp på Hemomkringvandring.

Precis som vanligt slutade jag tidigare på jobbet igår, men de kraftiga isande vindarna fick mig nästan att avstå från fredagsutflykt. Fast nu fick jag ett spännande strövtåg fullt med vackra intryck – tack vare att jag trotsade den känslan.

Jag kollade kartor i bussen

Under dagen var jag riktigt taggad, och längtade ut efter en hel vecka på kontoret. Så medan jag satt på bussen hemåt tittade jag i appen ”Min karta” för att få inspiration.  Eftersom jag inte har tillgång till bil behöver det vara inom gångavstånd från min lägenhet. Eller bussavstånd, men nu mörknar det ju tidigare, och det begränsar området jag kan röra mig i efter jobbet.

Relativt snabbt bestämde jag mig för att gå en ”ny” väg/stig till mitt närmaste naturreservat Tuveslätt. Rundan skulle inte bli så lång, kanske 4 kilometer, men som det såg ut på kartan skulle en del av sträckan vara i oledad terräng. Alltså tänkte jag att det kunde bli lagom.

Skulle jag verkligen ”orka” ut?

Ända tills jag steg av bussen var jag glad, men vindarna som slog emot mig då kylde snabbt ner mig. Både fysiskt och känslomässigt. Skulle jag verkligen ge mig ut i det här vädret – det verkade inte särskilt njutningsfullt? Men under den korta promenaden bestämde jag mig för att ändå byta om och gå den korta rundan jag tänkt. För frisk luft behövde jag oavsett väder. Och det är ett beslut jag verkligen inte ångrar.

Skogsstig ledde till Håltets vindskydd

Först gick jag på gångbana genom bostadsområdet, och sedan kanske 200 meter längs vägen, innan jag svängde upp på en skogsväg precis före gårdsbutiken vid Lyckorna. Precis före bostadshusen valde jag en stig som ledde upp till skogen, helt enligt plan.

Till min stora förvåning kom jag efter bara några minuter fram till ett vindskydd med en fin grillplats. Och förvåningen ökade när jag insåg att det var Håltets vindskydd som jag följt på Instagram något år. Jag hade inte den blekaste aning om att detta låg på gångavstånd från mitt nya hem. Men nu vet jag, så hit blir det nog någon utflykt med mina syskonbarn i framtiden.

Vidare mot Tuveslätts naturreservat

Sedan fortsatte jag längs skogsväg, som blev stig, längs fälten mitt emot Håltet och in i skogen. Här stod vackra tallar och trängdes med stenar och berg, och här och var fick de samsas med buskar och mindre lövträd som lyste i höstfärger.

På marken speglades solen (som tittade fram då och då) i vattenpölar. Flera mindre stigar gick här åt olika håll, och jag kände upptäckarlusten och nyfikenheten i mig vakna till. Då och då kontrollerade jag på kartan så att jag inte skulle komma alltför långt ifrån min tänkta rutt.

Vid ett stigskilje skymtade jag ett hustak, och insåg att jag nu var framme vid Tåsskärr. Eftersom det var här jag planerat att vika av mot Tuveslätts naturreservat började jag se mig omkring för att hitta en stig som inte ledde över trädgård/privat mark.

Upptäcktsfärd på berget vid Tåsskärr

En tydlig skylt stod en bit från stigen och jag var självklart tvungen att gå fram och läsa på den. Just här har det funnits en boplats redan på äldre stenålder, alltså för ungefär 10.000 år sedan.

Men jag såg också att det verkade finnas en stig upp på berget. Så jag gick upp där för att se om jag kunde få lite utsikt efter min promenad inne i skogen. Såna här gånger är jag glad att jag inte kan låta bli nya stigar, för här bredde bergen och klipporna ut sig åt alla håll. Här och var stod en upprest sten för att visa var stigen gick och jag följde den allt längre bort från min planerade rutt.

Små tjärnar, våtmarker och raviner bröt av allt det grå och hårda berget. Strax skymtade också havet framför mig, och när stigen började leda nedåt bestämde jag mig för att fortsätta följa den. Trots att jag nu började hamna ganska långt hemifrån, och med ett helt berg att runda för att komma hem.

Genom samhället Bleket

Till slut kom stigen fram vid en gata i grannsamhället Bleket. Jag följde gatan nerför berget, och gick sedan några hundra meter längs huvudvägen. Trots att det inte är så roligt att gå på asfalt så såg jag just då inga alternativ. Vid skolan svängde jag av mot berget igen, för jag såg på kartan att det verkade finas en stig där bakom. Mycket riktigt fanns där en gångbana som ledde mig hemåt, mot Tuveslätts naturreservat.

Avstickare upp mot mast

Bara några minuter senare passerade jag nedanför ett berg, och såg att det fanns trappor upp på det. Givetvis kunde jag inte motstå frestelsen att gå upp här (har inte hittat något namn på berget). Jag kom högre och högre upp och vindarna var nästan otäckt kraftiga när jag kom upp till masten.

Men utsikten ut mot Klädesholmen och Rönnäng var värd både trappstegen och rädslan. När jag huttrande beundrat utsikten en stund, med håret piskande runt huvudet, gick jag ner samma väg som jag kom.

Trollstigen mot Tuveslätt

Från kyrkogården som ligger precis nedanför berget var Trollstigen skyltad. Eftersom jag sett skyltar om den några gånger när jag gått i naturreservatet visste jag nu att jag var på rätt väg och behövde inte kolla på kartan fler gånger. Känslan när jag kom fram till stigen från Tuveslätts naturreservat var riktigt go. Det är något speciellt med att gå nya stigar på nya platser – men lika speciellt att gå på välkänd mark. Härifrån gick jag gångväg och grusväg hela vägen hem.

Sammanfattning av mitt strövtåg

Hur kan man ens sammanfatta en så här härlig tur? Det som bara skulle vara en runda för att få lite frisk luft blev en riktig upptäcktsfärd på över en mil. Tre timmar gick jag i omväxlande och vackra omgivningar. Och det bästa av allt är att det fortfarande finns en massa kvar att utforska längs samma rutt. Stigar och klippor som bara väntar på att jag ska komma tillbaka. Tjörn är fantastiskt – jag kan inte säga mycket mer än så.

Du behöver inte gå i MINA fotspår…

Med detta inlägg vill jag inte få dig att gå exakt samma väg som jag gjorde. Men väldigt gärna inspirera dig att gå ut på en EGEN upptäcktsfärd i närheten av dig och ditt. Ut och njut – oavsett väder och plats!

Men om du blev nyfiken på just Tjörn kan du ta en titt på Tjörns kommuns webbsida. Eller gotta dig i några av alla mina andra inlägg härifrån ön.

Inlägget På strövtåg en blåsig fredag dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag nyligen har flyttat till Tjörn är jag både nyfiken på, och angelägen om, att få utforska mitt hemomkring. Den här gången tar jag med dig till ön Tjörnekalv.

Två minuter med färjan

Från Rönnängs brygga nere i samhället går färjan till Dyrön, och där jag varit flera gånger. Samma färja stannar även på Tjörnekalv, så min andra vecka här åkte jag över dit. Turen med färjan tar ungefär 2 minuter. Man behöver säga till däcksman att man vill stiga av där, annars tar inte färjan den lilla omvägen.

Eftersom jag inte hittat så mycket information om Tjörnekalv, och heller inte visste någon som gått här, så följde jag bara ”byvägen” norrut. Jag hade tittat mycket på kartor och tyckte att det såg ut som om man skulle kunna gå en runda, men säker kunde jag inte vara förrän jag verkligen sett terrängen med egna ögon. Jag tycker kusten är lite lurig, för jag är inte van att tolka naturen här.

Klippor, havet och sjunkande sol

Ganska snart upptäckte jag att det fanns röda markeringar, och ibland nyckelpigor, som visade vägen norrut på östra sidan av Tjörnekalv. När jag närmade mig Lillekalv kändes det som om jag gick på folks tomter, så jag vågade inte fortsätta uppåt där. Istället svängde jag vänster och kom ut till Vadviken.

Det var ett superfint ställe med en badplats, släta klippor och havet som bredde ut sig framför mig. Där klättrade jag runt lite (så gott jag kan med mina dåliga knän) och bara njöt av att vara där. Sedan såg jag att solen redan började dala, och sökte mig mot en ”passage” mellan bergen som jag sett på kartan. Och mycket riktigt passerade jag exakt den tjärn jag sett på kartan redan hemma.

Hemåt i skymningen

Det var med nöd och näppe jag hann till färjan innan det mörknade. Den här färjeturen tog lite längre tid, på grund av att den skulle passera både Åstol och Dyrön innan vi skulle tillbaka till Rönnäng. Men det var avkopplande att sita där och titta ut genom fönstret. Från Rönnängs brygga gick jag hem till lägenheten och var väldigt glad över min kvällsutflykt. Till Tjörnekalv ville jag definitivt tillbaka fler gånger.

Observera att man behöver tända lampan i vänthallen om man vill bli upphämtad av färjan – annars går den direkt till Rönnängs brygga utan att passera Tjörnekalv. Instruktioner finns både på skylt och på väggen.

Andra besöket – en månad senare

Ganska exakt en månad senare var jag tillbaka på Tjörnekalv. Även denna gång åkte jag ut direkt efter jobbet. Det märktes tydligt att hösten kommit med stormsteg, för nu hade jag knappt en halvtimme på mig till solnedgången när jag gick iland.

Leta plats för övernattning

Med mig hade jag min bivacksäck och planen var att övernatta. Platsen jag hade sett ut i förväg låg i en vik i slutet av en av de få stigarna på ön. Medan jag gick såg jag på en skylt att den hette Gröne Viga och var en badplats. Jag hann fram dit innan det skymde och först funderade jag på att sova på strandängen innanför klipporna. Men sedan tog jag mod till mig och placerade min sovplats uppe på en ganska smal klipphylla istället.

Det är en av de saker jag gillar med min bivvybag – att den inte behöver så stor yta. Får liggunderlaget plats så får även bivacksäcken plats. Däremot var det svårt att få ner några pinnar i klippan, så jag använde mig av mina tent blocks för att förankra det, och även för att hålla ventilationsluckan öppen.

Fantastisk utenatt i bivacksäcken

Jag gick på en kort upptäcktsfärd i pannlampans sken, men att leta jättegrytor t ex i mörker är varken det enklaste eller det smartaste. Så jag satte mig bara utanför bivacksäcken med rygen mot klippan. Tog på mig dunjackan och vantarna, och bara satt där och hade det gott. Under tiden klarnade himlen och tusen stjärnor var utströdda – vart jag än såg.

Till slut blev det för kallt för att bara sitta där så jag bytte om och kröp ner i sovsäcken. Det blåste inte så mycket, så denna gång hade jag bara myggnätet vid huvuddelen på bivacksäcken. Det innebar att jag kunde titta ut på himlen varje gång jag vaknade under natten.

Packning och hemresa i mörker

Klockan 05 gick mitt alarm och det var dags att stiga upp och packa ihop. Då blåste det betydligt kraftigare, men viken jag valt låg ändå ganska skyddat. Tack vare pannlampan gick det smidigt att packa allt, var sak på sin plats (också ett bra knep!). Det gick även lätt att gå tillbaka mot samhället och vänthallen på Tjörnekalv.

Det var mäktigt att se in över land och hur vackert det lyste överallt i alla fönster. Även himlen började lysa upp lite svagt vid horisonten. Färjan kom i tid, och även bussen, vilket var tur eftersom jag skulle åka direkt och jobba. Men den energin jag fick med mig efter denna kalla, men vackra, utenatt var ovärderlig. Och Tjörnekalv vill jag fortfarande se mer av. I dagsljus nästa gång.

Mer information om Tjörnekalv

I södra Bohuslän, vid Tjörns sydspets, ligger den lilla bilfria ön Tjörnekalv. Intresseföreningen på ön har tagit fram en jättefin och informativ webbisda där du hittar all information som tänkas kan om du ska besöka ön – inklusive vägbeskrivningar och länkar till färjans, bussarnas och tågens tidtabeller. Jag har också förstått att ortsborna kallar ön för Kalven kort och gott.

Inlägget Små turer ute på Tjörnekalv dök först upp på Hemomkringvandring.

För några dagar förvandlades min vackra lugna Båtevik till ett gungande inferno med stormvindar upp mot 29-30 sekundmeter. För mig, som inte är uppvuxen vid havet, var det både skräckinjagande och fascinerande att betrakta.

Vackra, lugna Båtevik

Bara några minuters promenad från lägenheten ligger den lilla viken Båtevik. Hit går jag ofta för att komma ner i varv, sitta och titta ut över havet, äta middag eller bara för att få lite frisk luft. Viken är idylliskt vacker med en sandstrand, branta klippor, små stugor och så Dyrön tvärs över sundet. De här bilderna är tagna tre dagar före stormen.

Följande dag skulle jag passera viken på väg hem från affären, men redan då var stigen helt översvämmad. Jag insåg snabbt att jag inte skulle kunna ta mig förbi, utan valde att vända och gå gångbanorna, runt berget, hem istället. Men först fotade jag såklart lite. Detta är två dagar före den större stormen.

Stormen slog till på lördagen

På lördagen skulle jag ha varit med Naturskyddsföreningen och städat i natureservatet Toftenäs utan för Skärhamn på Tjörn, men jag ställde in mitt deltagande. Anledningen var stormen som blåste in över oss, med upp till 29-30 sekundmeter i byarna.

Större delen av dagen höll jag mig inomhus, men jag var tvungen att gå till affären på eftermiddagen. Då och då slogs jag bakåt av vindarna, och det var fysiskt kämpigt att ta sig till affären till fots. När jag hade handlat tänkte jag att jag lika gärna kunde fortsätta ner till badplatsen och ta en titt. Enligt mina beräkningar borde den ligga på läsidan.

Fascinerande men skrämmande skådespel

Precis som jag tänkt mig låg den hyfsat i lä även denna stormiga dag, men på klipporna strax utanför var det helt annorlunda. Där kunde jag knappt stå upp på grund av vindarna, utan fick sätta mig ner. Sedan förflyttade jag mig på rumpan – vilket är väldigt tjusigt och damigt.

Sedan satt jag länge på en klippa och tittade ut över havet som var som en stor gungande massa. Jag fascinerades av havets alla färger, dånet, vågorna som slog upp mot klipporna och de salta stänken som ibland nådde upp till mig.

Havet är så otroligt mäktigt. Det både skrämmer mig och lugnar mig på samma gång. Och bilderna här gör absolut inte upplevelsen rättvisa. Det var obeskrivligt mäktigt – och kanske berörde det mig lite extra att jag var mitt ute i allt detta stora vilda – helt ensam.

Inlägget När stormen ryter över havet dök först upp på Hemomkringvandring.

Ända sedan jag bodde på Styrsö Vandrarhem (utanför Strömstad, det finns ett Styrsö utanför Göteborg också) så har jag längtat tillbaka. I helgen var jag där för tredje gången, och då hade jag även bjudit med mina syskon, min mamma och några nära vänner. Plus deras familjer, och det blev verkligen en av semesterns absoluta höjdpunkter.

Bokade hela Styrsö Vandrarhem

För mig är tid tillsammans med människor jag tycker om alltid värt mer än pengar på bankkontot (haha, det har jag inte mycket av ändå). Så när tanken på att ta med mig mina nära och kära till en av favoritplatserna slagit rot kollade jag upp om det var möjligt. Och det var det. Både att hyra hela anläggningen – och de flesta jag frågade ville följa med.

Den 21-24 juli var det dags, och jag hade då agerat reseledare i förväg och skickat tidtabell för färjan, länkar till långtidsparkeringar och parkeringsbussar och annan bra-att-ha-info. Min tonåring och jag åkte ut redan på fredag förmiddag. Därefter åkte jag tillbaka med färjan för att möta upp de andra inne i Strömstad.

Några av våra aktiviteter

Alltså, denna lilla ö har otroligt mycket att erbjuda. Trots att jag mest uppskattar Styrsö för lugnet och avskildheten. Eftersom vårt gäng på 23 personer och en hund var i varierande åldrar hade jag oroat mig för at det kanske inte skulle passa alla. Jag kunde faktiskt inte haft mer fel – till och med tonåringarna älskade det.

Men vad gjorde vi då härute i nästan 4 dagar?

Äta glass (och mat)

Först och främst – vad är ett sommarlov utan glass? Att det finns en liten kiosk på vandrarhemmet är toppen, och att barnen bara kan ange sitt rumsnummer när de handlar gör det väldigt enkelt.

Gunga, hinderbana och slackline

Under våra dagar, fredag-måndag, så var det en sak som var använd i stort sett hela tiden. Och det var en av gungorna. Av barn, absolut, men den var även populär bland papporna.

Men det bästa var att det även fanns gungor för bebisar. Och dessutom både en naturhinderbana, en slackline och en studsmatta. Det var med andra ord inte det enklaste att samla flocken på 23 personer när det var matdags.

Promenad runt ön

Runt ön finns en fin promenadstig som går i varierade naturtyper. Den är delvis enkel att gå, men delvis kuperad (se beskrivning från första gången jag gick där våren 2022). Jag gick här flera varv med sällskap i olika konstellationer. Rundslingan är cirka 3 kilometer.

Utflykt med matlagning

Vet du att det finns frystorkad friluftsmat för barn? Konceptet Tactical Foodpack Kids är en av de smartaste idéerna jag stött på när det gäller kombinationen barn och friluftsliv.

Men vad är det då? Jag skulle säga att det är som ett kinderägg för vandringen eller utflykten. En förpackning med frukost, snacks, lunch och en överraskning, som är utformad så att barnet kan bära den som en liten ryggsäck.

Test av Tactical Foodpack Kids

Ute på Styrsö testade jag detta tillsammans med några av mina syskonbarn och det blev succé. Redan kvällen innan berättade jag att vi skulle på utflykt och att de skulle få med sig de här ryggsäckarna. På morgonen kunde de knappt äta sin frukost i ivern över att komma iväg.

När vi väl var framme på en passande klipphäll (som barnen såklart fått leta upp och välja ut) öppnade de ivrigt sina påsar. Till min stora lättnad tyckte ALLA barnen mest om just SINA fruktchips, trots att de bjöd varandra på varsin bit för att få smaka alla. Det var äpple, persika och ananas.

Sedan tog jag fram friluftsköket och kokade upp vatten. Två barn ville äta sin lunch, medan det tredje ville äta sin chokladmüsli (kallt vatten i den!!). Potatismos med kyckling var gott och åts upp till sista smulan, medan spagetti med kycklingfärssås inte doftade som mammas mat, så den fick ätas upp av pappan istället. Han kunde inte nog berömma smaken.

Nästan som ett frilufts-kinderägg

Överraskningarna bestod av block/pennor, en kikare och klistermärken. (olika i varje påse). Barnen sprang sedan på upptäcktsfärd på klipporna mätta och glada. Och såg en massa spännande genom kikaren som de turades om att använda. Även detta blev ett lyckat inslag under vår helg.

Lata sommarlovsdagar

Något som är väldigt befriande med att vara ute på Styrsö är att allt är så avslappnat. Barnen kan springa lite som de vill, ingenting är bråttom, man tar det som det kommer hela tiden. Och eftersom vi alla kände varandra tog vi hand om barnen som var i närheten så att föräldrarna kunde få lite avlastning och egentid. För mig var detta som själva urbilden av en äkta sommarlovsdag eller semesterdag – fast vi fick flera såna i rad.

Grillning

Innan vi åkte ut hade vi gjort upp om att varje familj skulle ta med den mat som de själva ville/skulle äta. Man tillagade också måltiderna när man tyckte att det passade sin familj bäst. Men en av kvällarna grillade vi alla tillsammans.

Eller i ärlighetens namn var det mest en person som skötte grillandet. Mysigt var det i alla fall att sedan sitta tillsammans på pergolan och äta, med havet strax nedanför.

Bada vedeldad badtunna

Den vedeldade badtunnan var ny för i år, och många av oss var ivriga att få testa den. Därför bokade vi in den för lördagskvällen (ska du till Styrsö kan jag verkligen rekommendera att du bokar badtunnan). Några i sällskapet gick in med liv och lust för att pumpa upp vatten från havet för att fylla tunnan, och sedan elda för att värma upp den.

Jag kan bara säga att detta blev en helt fantastisk kvällsupplevelse, och även jag, som är en badkruka, doppade mig i havet flera gånger.

Kvällsbrasa på stranden

På kvällarna samlades vi på stranden och tände en brasa på en av grillplatserna. Det blev mycket prat och skratt. På grund av att jag är kvällstrött var jag inte en av de sista att lämna gemenskapen – ungdomarna var däremot uthålliga.

Även att jag inte stannade kvar till mitt i natten tyckte jag att det var mysigt att vara med ett tag, och jag blev varm i hjärtat av att se dem runt brasan på håll när jag gick mot trädtältet för att sova.

Sova i trädtält (eller vandrarhemsrum)

På Styrsö Vandrarhem finns 36 bäddar och jag hade bokat dem alla. Däremot var det inte superlätt att fördela rummen, eftersom de flesta rum var för 4 eller 5 personer – och en del i sällskapet kom ensamma. Men jag pusslade ihop det.

Tanken var redan från början att jag skulle sova i trädtält, och ha ett av mina syskonbarn hos mig varje natt. Men det visade sig att två av syskonbarnen vågade sova i ett eget trädtält en bit ifrån mig. Och inte bara en natt utan två.

Dessutom var trädsviterna upptagna nästan hela tiden. Min tonåring sov helt ensam (totalt oväntat kan jag säga) i en av trädsviterna första natten, min systerdotter och hennes kille sov en natt, väninnans dotter och hennes kompis sov en natt och ena syrran och hennes kille en natt. Jätteroligt att det var så många som valde att pröva på att sova ute, trots att de hade rum inne.

Upptäcktsfärd offroad på ön

Alltså, jag är ju hopplös! Jag är alldeles för nyfiken för att hålla mig till upptrampade stigar. Där finns en jättefin slinga runt ön, där man går längs hav, klippor och lite skog. Den har jag gått flera gånger, men blev nyfiken på vad som finns i mitten av ön – stigen går ju bara RUNT.

Efter en titt på kartan konstaterade jag att det borde finnas öppna klipphällar inne i skogen på berget, så jag snirklade mig uppåt mellan krumma martallar. Och jag är så glad att jag gjorde det, trots att håret var fullt av barr och små kvistar efter min ”framfart”.

Däruppe fick jag se en annan sida av Styrsö, och jag gillade den skarpt! Nästa gång får det bli picknick på höjderna här också, och inte bara på Hällorna direkt intill havet. En liten upptäcktsfärd då och då lyser upp tillvaron.

Paddla SUP och kajak

När man befinner sig på en ö är det fantastiskt att ha möjlighet att även uppleva platsen från vattnet. Okej, jag är rädd för vatten, men i det här sällskapet kände jag mig trygg nog att paddla kajak runt Styrsö tillsammans med min väninna. Inte en gång – utan två.

Dessutom användes både SUP och kajak (som man kan hyra på vandrarhemmet) flitigt av både unga och gamla. Det var underbart att se alla ha så roligt, och jag kommer att leva på det länge.

Sammanfattning av långhelg

Jag kan inte sammanfatta den här helgen på något annat sätt än som väldigt lyckad. Vädret var på vår sida, sällskapet var helt fantastiskt och platsen ligger mig varmt om hjärtat. Att vi valde att stanna ända till måndagen, och inte bara vara där fredag-söndag, gjorde att det kändes ännu lugnare och mer avstressat.

Detta kan vara något av det bästa jag gjort tillsammans med mina syskon och min mamma.

Inlägget Släktträff på Styrsö (Strömstad) dök först upp på Hemomkringvandring.

På midsommardagen ville jag bara ha lugn och ro omkring mig, så jag åkte till ett av mina favoritställen: Kalvön i grannkommunen Uddevalla.

Jag fick en egen strand

Den här gången var inte målet att gå alla lederna ute på Kalvön, utan bara att vara för mig själv. Så jag gick inte längre än 3 km, till den lilla stranden som jag fick ha helt och hållet för mig själv. Tipset om den hade jag fått av Lars.

Där satt jag och läste i flera timmar (på min tävlingsvinst från Exped – ett chair kit – hur bekvämt som helst att förvandla liggunderlaget till en stol). Jag tittade och lyssnade på havet, njöt av lugnet och av en helt myggfri kväll.

Fin tältnatt

I tältet (mitt Helsport Reinsfjell Superlight 2) lät jag dörren till absiden stå öppen. På så sätt kunde jag titta ut genom myggnätet närhelst jag ville under natten. Eftersom månen steg över havet och målade en silvergata på vattne var jag tvungen att gå upp vid midnatt för att fota.

Idag gick jag 4,5 kilometer, med packningen, vilket var i mesta laget för knät. Men jag njöt av en massa fina blommor på de ställen där det inte var helt uttorkat. Bland annat björkpyrola, cikoria, skogslök, ryl i knopp, frossört och en massa fläcknycklar.

Min sammanfattning av Kalvön

Kalvön är det optimala utflyktsmålet/vandringsmålet, för här får man både hav, klippor, strandängar, bokskog, tallskog, gammelskog och kärr. Lederna är bra markerade i olika färger, och man kan antingen gå en av de kortare rundslingorna, eller binda ihop flera stycken till en längre runda.

Tillåtet att tälta

Och bäst av allt – det finns många fina platser på Kalvön där man kan (och får) övernatta. Titta på kartan, eller runt dig när du går lederna, så kommer du att hitta en egen superfin tältplats. Trots att det står på en gammal skylt vid Scoutängen att man inte får övernatta så får man det. Jag har dubbelkollat både med Länsstyrelsen och Västkuststiftelsen.

Slutligen – några länkar

Kalvön ligger i Uddevalla kommun, och man kommer till ön via e gångbro. Först och främst bjuder jag på länken till Länsstyrelsens information om naturreservatet. Och därefter länk till en sammanfattning av alla mina turer på Kalvön.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var exakt vad jag behövde just nu. En midsommardag då jag fick komma ut och bara vara.

Instagrambilder från Kalvön (mina)

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Midsommardag i lugn och ro dök först upp på Hemomkringvandring.

Här på Orust finns så många vackra platser, men i det här inlägget tänker jag berätta om två riktiga smultronställen: Bokskogen Himlabacken och Härmanö naturreservat. Bilderna är från förra veckan, 17-18 maj.

Planering av turen

Egentligen skulle jag ha åkt till Höga Kusten för en veckovandring, men ställde in resan på grund av meniskskadan. Istället försöker jag nu vila knät, göra mina rehab-övningar och hitta turer som jag faktiskt klarar av.

Eftersom jag verkligen älskar Härmanö, och speciellt nu under våren med alla blommorna, ville jag prioritera att åka dit. Trots att det är ganska krävande vandring. Jag visste att min väninna Sofia också ville dit, så jag frågade om hon ville följa med. När hon tackade ja insåg jag att även hon sover ute mycket, så jag föreslog att vi skulle tälta längs Husebyleden natten innan. Då skulle vi vara på rätt sida av ön och ha nära till färjan på morgonen.

Bokskogen Himlabacken

Vi valde att åka till Himlabacken först på kvällen, eftersom vi båda två hade jobbat under dagen. Från parkeringen är det vandring längs lättgådd skogsväg i några hundra meter innan man kommer fram till stigen mot Himlabacken.

För mig kommer nog bokskog alltid vara ”något speciellt” eftersom jag älskar ljuset och rymden som finns i dem. När vi hade tagit oss uppför backen letade vi upp varsin sovplats där vi slog upp våra tält.

Efter att vi gjort i ordning sovplatserna hämtade vi vatten i bäcken och strosade en stund bland prasslande boklöv. Sedan la vi oss medan myggen surrade utanför tältet.

10 minuters bilfärd till färjan

På morgonen vaknade jag innan alarmet hade ringt och tittade förväntansfullt ut genom tältöppningen. Av den utlovade solen syntes inga spår, men bokskogen var lika vacker ändå. Det gick snabbt för oss att packa, så vi var tillbaka vid bilen före den planerade tiden. Trots att det tog lång tid för mig att gå nerför backen, för det frestade på knät något enormt.

I Tuvesvik packade vi om till små ryggsäckar, med lättare packning, innan vi steg på färjan.

Härmanö naturreservat

Personfärjan går mellan Tuvesvik på Orust och Gullholmen, och turen tar bara några minuter. Även att jag har varit på Härmanö relativt många gånger längtar jag alltid tillbaka och vill se mer av ön. Sofias väninna Linnea som också var med oss upptäckte ön för första gången, och det var underbart att dela hennes glädje.

Blomsterängen Kalvhagen

Från samhället följde vi vägen söderut till första avtagsvägen mot Kalvhagen. Efter bara några hundra meter längs stigen nådde vi blomsterängen och jag blev nästan andlös när jag såg alla gullvivor. Medan de andra satte sig och kokade kaffe gick jag en sväng och tittade på blommor, bland annat getrams och tjärblomster.

Eftersom jag redan här, efter några kilometer av ganska enkel vandring, kände av knät bestämde vi oss för att gå olika vägar. Sofia och Linnea fortsatte stigen ut mot havet (Långekilen) och Svensbo, medan jag tog en enkel skogsväg ut mot vägen. Sedan stämde vi träff vid korsningen vid Myren.

Slingan Stenvik-Skålldalen

Vår tajming var i det närmaste perfekt. Eftersom jag tidigare har gått rundan som de andra gick hade jag ganska bra koll på tidsåtgången. Så jag kunde unna mig att strosa fram, och fota blommor längs vägen. Därför behövde jag inte vänta mer än några minuter på mötesplatsen innan de andra dök upp.

När vi bara några minuter senare kom till korsningen med skylten Stenvik tittade de frågande på mig. Egentligen var min plan att gå raka spåret längs stigen mot Härmanö Huvud, men knät kändes ganska bra. Så vi tog slingan ut mot Stenvik och fick därför extra vyer ut mot havet.

Sista biten går ner mot Skålldalen och där når man även skyltar och stigen vi kommit på om vi inte svängt av. Här gick vi lite fel, trots skyltar, och till min stora lycka hittade jag två exemplar av granspira tack vare det.

Och så höjdpunkten – Härmanö Huvud

Från Skålldalen går man uppe på berget och passerar flera små höjder med rösen. Den markerade leden tar sedan av åt vänster, mot Skållehus.

Men som vanligt ville jag till Härmanö Huvud, som jag tycker är det vackraste på hela Härmanö, så vi tog oss ner mot strandängen. Det var väldigt lite vatten, och därför enkelt att ta sig över.

Lunch och bad

Vi inledde med ett besök på dasset (superlyxigt med ett dass intill stranden). Sedan rundade vi klipporna och satte oss på vår egen strand för att äta lite lunch.

Sofia och Linnea tog även ett bad medan jag kokade upp vatten. Här tillbringade vi sedan en längre stund i solen, medan oreäkneliga makaon-fjärilar svävade runt oss.

Toppbestigning

Innan vi skulle vända tillbaka mot färjan gick jag i sakta mak upp mot toppen, medan de andra tävlade. Utsikten med havet på flera sidor och den karga, steniga Härmanö på ena sidan, är så mäktig.

På tillbakavägen gick jag stigen tills jag kom till vägen, och sedan fortsatte jag den ända upp till hamnen. Sofia och Linnea gick den svårare stigen mot Skållehus, och fick småspringa på slutet för att hinna till färjan. Vi var ute i 8 timmar och på den tiden tog sig de andra ungefär 17 kilometer och jag lite kortare.

En liten sammanfattning

För mig är det i stort sett omöjligt att göra en kort resumé av ett så fantastiskt dygn i bokskog och kust. Så sammanfattningsvis får jag nog bara säga; sagolik natur, otroligt väder och lycka.

Och slutligen lite länkar

• Kartlänk till parkering, Husebyleden/Himlabacken
• Här ligger bokskogen (kartlänk)
• Parkering intill hamnen (ungefärlig punkt, men det är skyltat)
• Västtrafiks tidtabell för färja linje 381 Tuvesvik-Gullholmen (och Härmanö)
• Boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket beskriver tur 29 och 30 en del av den sträcka vi gick lite utförligare.
• Och så givetvis mina egna blogginlägg från alla besök på Härmanö

Mina instagrambilder härifrån

[instagram-feed feed=19]

Inlägget Två smultronställen, Orust kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en känslosam vecka kände jag att jag behövde komma ut och vara för mig själv en stund. Därför tog jag färjan ut till Dyrön i morse, en ö jag vandrat på två gånger tidigare.

Västra delen av Dyröleden

Precis som tidigare gånger när jag besökt Dyrön gick jag till höger direkt efter att jag klivit av färjan, och ut på Dyröleden, motsols. Naturen längs den här sidan av ön är kargare och känns vildare än på östra sidan.

Det är få leder jag gått på där det finns så många trappor, spänger, och trädäck för att hjälpa oss vandrare som det finns just här. Jag är oerhört tacksam över att de finns – utan dem hade det varit väldigt svårt att ta sig fram.

På grund av de senaste dagarnas regn var det extremt blött och halt, både på klippor och träunderlag. Tack vare mina Icebug (odubbade) gick det rätt bra, men jag kände att jag spände mig mycket bara för att jag visste att det var halt.

Dynes ravin och smal trappa

Enligt mig är det ett ”måste” att gå genom Dynes ravin och den smala trappan med 112 trappsteg när man är på Dyrön. Men idag tänkte jag efter både en och två gånger innan jag svängde av där, på grund av ”väglaget” och att jag var helt ensam på leden. Men det gick fint att komma igenom passagen idag också.

Sammanfattning av västra delen

Enligt mig är detta den vackraste delen av Dyröleden och jag tog det extra lugnt idag på stigarna som jag börjar känna. Närhelst jag kände för det stannade jag för en paus och bara lyssnade på fåglarna, vågornas brus och njöt av friheten som rymden vid havet ger. Mitt råd till dig som kommer hit är att göra precis så – ta det lugnt och verkligen njuta.

Hamngatan tvärsöver ön

När jag kom ner till samhället vid södra färjelägret fortsatte jag inte på Dyröleden som jag brukar. Istället svängde jag åt vänster när jag kom fram till Hamngatan. Tidigare har jag aldrig tänkt på att man kan korta av rundan och snabbt ta sig upp till norra hamnen via denna lilla asfalterade väg. Det tog mig mindre än en kvart att gå från södra till norra hamnen.

Blå leden – över bergen (premiär)

När jag hade kollat hur lång tid det tog att gå gick jag tillbaka längs Hamngatan en bit innan jag svängde av in mot skolan. Jag mindes att jag hade sett skyltar längs Dyröleden som pekade mot skolan, och tänkte gå den vägen ut till leden på östra sidan. Men redan några hundra meter efter skolan kom jag fram till de här skyltarna:

Någon blå led hade jag varken sett eller hört talas om tidigare, så självklart var jag tvungen att se vad det var för något. Därför svängde jag in på den blå leden mot Sydhamnen och fick nu en helt annan tur än jag fått om jag gått den gulmarkerade Dyröleden.

Mot södra hamnen

Denna led gick först upp på berget mot en utsiktspunkt, och sedan genom en liten ravin/dal mot södra hamnen. På flera ställen fick jag fin utsikt mot havet, men även in mot ön. Längs Dyröleden ser man inga hus förutom när man passerar södra hamnen, men här såg man bebyggelsen då och då.

Leden är tydligt markerad, och det finns både rastplats och flera vilobänkar längs stigen. Jag följde den blå leden till minigolfbanan. Där svängde jag vänster och passerade hamnen när jag gick mot starten av den östra delen av Dyröleden.

Obemannat våffelcafé – så mysigt!

När jag skulle åka hemåt med färjan igår fick jag höra att jag hade kunnat stanna till och gräddat min egen våffla. Tyvärr visste jag inte det – men nästa gång så! Text från dyron.se: ”När Kiosk och Café stänger för sommaren öppnar Våffelcafé i samma lokal. Våffelcaféet är obemannat och öppet dygnet runt varje dag tills Kiosk och Café öppnar för sommaren nästa år. I Våffelcaféet kan du värma dig samt grädda din våffla och koka kaffe, te eller choklad. Vad du behöver finns på plats och kostnaden swishar du till Dyröboden.”

Östra delen av Dyröleden

Nu var jag återigen på ”känd mark” och jag följde den kuperade (och hala) stigen längs kustlinjen. Här ser man både Tjörn och flera mindre öar där man går, på klipporna högt ovanför havet.

Några fina badplatser passerar man också, och på sommaren brukar jag ha fullt upp att se på strandväxter här. Men idag strosade jag bara fram och njöt av att ha all tid i världen på mig. Och av att kunna välja fritt vilka stigar jag gick – jag hade ju inte någon med mig som jag behövde ta hänsyn till.

Innan jag visste ordet av hade jag kommit fram till en korsning där man kan välja att svänga av mot skolan istället för att fortsätta följa havet. På grund av att jag ville gå hela den blå leden (som startade ungefär vid skolan) valde jag att svänga av här. Dyröleden längs havet hade jag gått två gånger tidigare, men den blå leden var ny mark för mig.

Rastplats mitt i skogen

Innan jag kommit fram till stigskiljet där gul och blå led korsar varandra kom jag fram till en stor glänta där det fanns ett stort fikabord med sittplats för många. Dessutom fanns där en stor grilltunna. En liten bit ifrån fanns ytterligare ett bord med bänkar. Och ett vindskydd.

Blå led mot norra hamnen

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kom fram till stigen jag skulle svänga in på. Enligt skylten förväntades det ta cirka 25 minuter att nå norra hamnen om man valde den här vägen. Hade jag fortsatt mot skolan och sedan gått stora vägen hade det kanske tagit 10. Men nu ville jag se hela den här leden.

Jag kom till en skylt som pekade mot utsikten Dyrögubben och den låg hela 25 meter från stigen. Efter att ha överlagt med mig själv bestämde jag mig för att jag skulle orka gå så långt. Nej förlåt, nu tramsar jag. Hur som helst var det fint att gå upp på utsikten. Här såg man bebyggelsen inne på ön, och jag tyckte det var en fin kontrast mot Dyröleden som hela tiden har utsikt mot havet. Det gav mig en känsla av helhet och förståelse för ön att även ha sett detta.

Gul och blå led gick ihop

Ganska snart såg jag den gula leden på min högra sida, och till slut gick lederna ihop. Så de sista kanske 300 meterna ner mot badplatsen och hamnen följde jag den gula leden.

Det var riktigt roligt att nu ha fått se lite mer av Dyrön än jag gjort tidigare. Och nästa gång jag kommer ska jag gå alla stigar jag ser – men jag ska välja en dag då underlaget är torrt. För mig blev detta en perfekt tur, med precis det jag var ute efter – tystnad, lugn och tid att hantera mina tankar och min saknad efter Balder.

Så här kors- och tvärsigt gick jag

Mer information om Dyrön

På www.dyron.se finns svaren på många frågor som kan dyka upp om Dyrön, så ta gärna en titt där. Det är en oerhört informativ sida, och Dyröns Samhällsförening är väldigt aktiv. Bland anant underhåller de vandringslederna på ön. Om du har frågor vandring är det bara att kommentera inlägget eller mejla mig.

Läsning om Dyrön

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarsbiblioteket är Dyröleden beskriven i tur nummer 20. Du kan också läsa mer i mina tidigare blogginlägg från Dyrön (med sambon 2020 och med bland annat min mamma 2022). Där hittar du även vägbeskrivning och annan fakta.

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Kors och tvärs på Dyrön dök först upp på Hemomkringvandring.

Så här skrev jag när jag var på Bohus-Malmön första gången. Det var i september, då jag deltog i tävlingen Icebug Xperience: ”Vart vi än gick på Bohus-Malmön var det oerhört vackert. Strandpromenad, sandstränder, badplatser från klippor, små vägar förbi charmiga hus och överallt påminnelser om att man brutit sten här. Jag kommer definitivt att åka tillbaka hit för en vanlig upptäcktsfärd i njut-tempo.”

Tillbaka – i sällskap med sambon och hundarna

Sedan tävlingen har jag haft fullt upp varje helg, men igår åkte jag, min sambo Lars och våra två hundar upp till Bohus-Malmön. Vi fick vänta en stund på färjan, men sedan körde vi den korta biten till långtidsparkeringen som ligger strax intill torget (när man ser Coop är man framme). Leden passerar precis utanför parkeringen.

Vi valde att gå leden medsols, mest för att det var i den riktningen jag gick under tävlingen. Det fanns så mycket jag ville hinna titta lite mer på. Framför allt de gamla stenhuggerierna som Kuststigen/Soteleden går förbi och igenom.

Strandpromenad och fantastiska badplatser

Från samhället följde vi Kuststigens markeringar längs vattnet. När vi gick längs strandpromenaden njöt vi av utsikten över sjöbodar, öppet hav och vackra klippor.

Hade det varit en annan tid på året, och kanske lite annat väder, kunde vi stannat och badat på någon av de fina badplatserna. Det fanns många möjligheter till klippbad via trappor och badstegar, men vi såg även många fina vikar och stränder.

Sagolika tvillingstranden Pärlane (eller Kattesand)

Finast av dem alla var tvillingstranden där man har bad på två sidor. Den leder ut till en liten ö, och detta var verkligen att speciellt ställe. Vi fick inte se Pärlane i sitt bästa jag – vattnet ska nämligen bli turkost i solsken – men jag tyckte det var oerhört vackert ändå.

Även hundarna tyckte att detta var ett kanonställe att springa och jaga varandra på, och de ville knappt gå vidare när vi tvåbenta tyckte det var dags. Jag kan tänka mig att det är extremt mycket folk här sommartid, så om man vill bada här ska man nog se till att vara på plats tidigt.

Så här fint var det när Swedish Nomad var här

När jag skrev mitt inlägg sökte jag information om den fina stranden, och hamnade då hos Swedish Nomad (som jag även följer på Instagram). Bilderna som han har tagit där är makalöst vackra, och man tror nästan att man hamnat utomlands. Jag har fått lov att använda en av hans bilder här i inlägget – se och njut.

Hav, klippor och.. stigar

Etapp 25 av Kuststigen är lite speciell. Det underlag man går på är allt ifrån asfalterade stigar i skogen, strandpromenad, grusvägar, kala klippor vid havet och genom stenbrott. Det varierade underlaget gör att leden ibland är väldigt enkel att gå, men ibland mer krävande. Den gemensamma nämnaren är dock att den är vacker – oavsett var på ön man går.

Eftersom vi inte hade några tider att passa kunde vi strosa fram, stanna och fota hur ofta vi ville och givetvis även ta en kaffepaus. Den här veckan har det regnat en hel del, så det var det såphalt på klipporna. Jag klarade mig bra tack vare mina skor från Icebug, men vi bestämde att även Lars ska få ett par så han också har bra grepp.

Höjdpunkten för mig – alla stenhuggerier

Leden går förbi fina bostadsområden, genom små skogar, över berg – hela tiden i närheten av havet. Jag var förväntansfull hela tiden för jag ville så otroligt gärna visa det stora stenbrottet som man går igenom på den här etappen. Och till slut kom vi dit.

Trots att det är ett rejält sår i naturen så är jag tacksam över att man kan få se spåren av stenhuggeriet. Att man inte döljer sin historia, utan visar upp den.

Så här står det i en text och foto från 1914: ”Här ett av Sveriges största stenhuggeri. Bergets översta massa är förvittrad och därför bortsprängd. Den inre massan av berget hårdare, renare och mera enfärgad. Av naturen är berget fördelat i vågräta skift. På dessa skift utmätas lagom stora block. Utmed gränsen hackas med vissa mellanrum hål. Då man i dessa hål neddrivna kilar uppkomma rännor och i dem nedsättes spett varmed blocken bändas loss varefter de lyftas upp med kranar och borttransporteras. Där göras av dem olika stenar till byggnader, broar, gravvårdar samt gat- och trottoarsten.”

Det går inte att förklara storheten med bara några bilder så här, man måste nog vara på plats för att riktigt få känslan av sin egen litenhet. Och insikten om hur hårt arbetarna har slitit på platsen.

Än blommar det

Trots att vi kunde konstatera att det bara är en tidsfråga tills alla höstlöv blåst ner från träden fick vi njuta av fantastiska färger och växter. Jag bjuder på några färgglada bilder från turen som kontrast till allt det grå.

Fyra härliga vandringstimmar

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om rundslingan vi gick på Bohus-Malmön, men jag tror att det får räcka så här. Både jag, sambon och hundarna var nöjda när vi om till bilen efter ungefär fyra timmars vandring. Vi hade fått en fin dagstur, som lätt skulle kunna förlängas med bad, vila och strosande runt på denna härliga ö i många timmar.

Slutligen länkar och tips

Kort sammanfattning av leden

Etapp 25 av Kuststigen (som följer Soteleden) är 12 kilometer lång och räknas som medelsvår. Rundslingan beräknas ta cirka 3-4 timmar att gå, och jag rekommenderar att man verkligen tar sig tiden att ta till sig det som finns här. Underlaget är varierat, så bitvis är den enkel att gå men ibland mer krävande. Självklart kan du läsa mer om etappen på Kuststigens webbsida – och även ladda ner gpx-filer.

Jag har gått flera andra etapper av Kuststigen

Vill du läsa om alla etapper av Kuststigen som jag har gått så hittar du mina beskrivningar här.

Tips om bonustur som jag inte gått än

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket har denna tur nummer 45. Dessutom beskriver författaren en kortare tur på Bohus-Malmön (cirka 4 kilometer) i tur 46.

Så här hittar du till Bohus-Malmön

Bohus-Malmön ligger i Sotenäs kommun i Bohuslän. Från fastlandet åker man kostnadsfri bilfärja till ön från busshållplatsen Tullboden (länk till Trafikverkets tidtabell för Bohus-Malmön-leden). Turen tar 6-8 minuter. Om du kommer med bil parkerar du på långtidsparkeringen som är skyltad från Coop (följ vägen förbi hamnen så kommer du dit). Rundslingan passerar precis utanför parkeringen.

Besök även stenhuggerimuséet i Hunnebostrand

Om du tycker att det är intressant med historia, eller stenhuggeri, åk till Hunnebostrand och stenhuggerimuséet. Det tar ungefär en kvart att köra bil dit från Bohus-Malmön. Tyvärr var de vackra konstverken jag såg i september nedplockade, men man kan läsa lite om stenhuggeri, och även se maskiner och verktyg som användes.

Länk till kvarnstensgruva/museum

I sammanhanget måste jag även tipsa om en annan plats, utanför Mariestad; Qvarnstensgruvan i Lugnås. Detta museum, i otroligt vacker natur längs biosfärleden, är absolut också värt ett besök.

Inlägget Kuststigen etapp 25, Bohus-Malmön 12 km dök först upp på Hemomkringvandring.

I torsdags gick min kollega Mari och jag Skärhamnsvandringen på veckans walk and talk-möte. Detta är en lättvandrad led, förutom en kort passage uppe på berget, som bjuder på vackra västkust-vyer.

Rundslinga prydd med sjöstjärnor

Delar av slingan hade vi gått tidigare, men den här gången gick vi hela rundan. Vi utgick från torget i Skärhamn och följde sedan de fina markeringarna med sjöstjärnor genom samhället, upp över berget och utsiktsplatsen, längs havet och förbi kyrkan tillbaka till torget.

Till stor del går man på asfalt, men det störde inte nämnvärt eftersom leden går genom de pittoreska gamla delarna av samhället. Man går i trånga gränder, omgivna av vackra hus. Vyer över berg och hav får man flera gånger och det är en perfekt runda att gå om man bara vill flanera fram i lugn och ro. Det finns många ställen längs vägen som passar perfekt som fikaplats, eller ”bara-vara-plats”.

En kort sträcka uppe på berget består underlaget av naturstig, men för övrigt är denna rundslinga lätt att gå. Den passar även bra att gå i kombination med att man vandrat till exempel på Dyrön, besökt Pilane skulpturpark eller något av alla de andra fina utflyktsmålen som finns i närheten (se mer här i bloggen).

Vi var nöjda med veckans möte och även med valet av slinga. Här fick man mycket västkust för en relativt liten fysisk insats.

Ytterligare info om Skärhamnsvandringen

På Tjörns kommuns webbsida kan du läsa mer om den här rundslingan som är 5 kilometer. Man kan parkera antingen på torget i Skärhamn eller vid kommunhuset där det finns en större parkering. Det går också bra att åka buss med Västtrafik till båda dessa hållplatser (torget och kommunhuset – se tidtabellen).

Inlägget Skärhamnsvandringen 5 km, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

I våras, när jag bestämde mig för att delta i walk-klassen i Icebug Xperience West Coast Trail, kunde jag aldrig ana att det skulle bli så här kul. Nu, några dygn efter tävlingens slut, börjar jag landa och ska försöka summera mina tre tävlingsdagar.

Torsdag

Jag hade bokat rum på Hunnebostrands Vandrarhem, och eftersom buss/båt skulle avgå redan 07.15 på morgonen valde jag att åka upp på torsdagskvällen. Min sambo skjutsade mig (drygt en timmes resa). Vi hämtade ut min nummerlapp, tidtagningsband, tävlings-T-shirt med mera. Kvällen ägnade jag sedan åt att installera mig och ladda mentalt inför de kommande dagarna. Men jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade.

Fredag

Båt från Hunnebostrand till starten

Från Hunnebostrand skulle det gå både buss och båt från södra kajen. Dit var det knappt två kilometer att gå från vandrarhemmet och jag kom fram i god tid. Där fanns ett ”Bus stop” som var markerat med Icebugs färger, en ”guide” och strax kom också två båtar in, prydda med Icebug-flaggor.

Redan på båten kom samtalen igång med dem som satt runt omkring. Stämningen var riktig hög och luften nästan dallrade av förväntan medan vi gjorde den korta båtturen över till Ramsviks Camping och Stugby.

Jag fick en gå-kompis redan före start

I vimlet mellan Icebugs tält träffade jag både min kontaktperson på Icebug, en av min sambos bästa vänner och… en tjej som jag kom att gå hela första etappen med. Anna heter hon och hon kom helt enkelt fram och frågade om jag skulle gå i walk-klass och vilket tempo jag skulle hålla. Min plan var att gå cirka 5 kilometer i timmen, och eftersom det passade henne också bestämde vi oss för att gå tillsammans.

Etapp 1, Ramsvik-Hunnebostrand 22 km

Det var en festlig känsla att vara i startområdet innan run-klassen skulle iväg. Många värmde upp, fotade sina kompisar vid starten och man hörde skratt och prat överallt. Att som vandrare få vara delaktig i den gemenskapen var superhärligt. En kvart efter att de hade sprungit iväg var det vår tur, vi i walk-klassen.

För mig som är van vid att gå ensam, eller med sambon eller någon vän, kändes det lite konstigt från början att vi var så många som stegade iväg. Men ganska snart började klungan tunnas ut, och det dröjde inte länge förrän det var bara Anna och jag.

Depåstopp vid Sotekanalen

Den första sträckan vi gick, från Ramsviks Camping och ner till bron över Sotekanalen, hade jag gått tidigare. Men resten av etappen var ny. När vi korsat bron var det dags för första depåstoppet där vi fick energidryck i våra kåsor, kanelbullar, energibars och bananer. Och när signalen började signalera för broöppning kunde jag inte låta bli att offra en liten stund på att filma. Den är så cool som öppnas åt sidan istället för att öppnas uppåt som de flesta andra broar.

När vi fått oss lite ny energi gav vi oss iväg och gick längs Sotekanalen, genom skog, uppför och nerför små berg. Ibland såg vi andra som vandrade, men stor del av tiden gick vi där bara Anna och jag. Jätteroligt att lära känna en helt ny person så här.

Prat, skratt, skog, vatten och stenhuggarmuseeum

Ibland gick vi ifatt några vandrare, och ibland kom några ifatt oss. Alla var på extremt trevligt humör, och dessutom hade de flesta några peppande ord till sina medtävlande då de passerade. Trots att underlaget bitvis var lite krävande så var det lätt att veta var man skulle gå. Banan var föredömligt snitslad hela vägen.

Vi fick se vackra skogar, en häftig ravin, havet såklart, vackra utsikter, flera depåstationer (tack för all energidryck och annat gott). Och stenhuggarmuséet i Hunnebostrand inte att förglömma. Hade jag inte haft ”tidspress” hade jag definitivt stannat till lite längre här.

Elak fot sänkte vårt tempo

Fram till ungefär 16 kilometer gick Anna och jag i ett riktigt bra tempo, mellan 5 och 5,5 kilometer per timme. Men sedan fick hon ont i foten, riktigt ont, så vi fick sänka farten. Anna sa att jag kunde gå i förväg, men jag ville verkligen inte lämna henne ensam. Vi hade tagit oss så långt tillsammans och skulle ta oss i mål tillsammans.

Uppe på bergen såg vi nu ner mot havet och Hunnebostrand, men underlaget var stenigt och inte så snällt mot hennes onda fot. Men till slut var vi nere på havsnivå och det blev lättare att gå.

Glädjen när vi började höra musiken och ropen från målområdet visste inte några gränser och sista biten gick lätt att gå. Det var otroligt roligt att få gå i mål exakt på samma sekund som min nyfunna vän. Och att dessutom få en kram vid målet av min väninna Sofia som jag vandrat en del med gjorde mig extra glad.

Efter målgång njöt vi av solen och lunchen som Icebug bjöd på, bland glada löpare och vandrare vid kajen.

Fakta om etapp 1

Sträcka: Ramsviks Camping & Stugby – Hunnebostrands centrum
Längd: 23 km enligt min klocka
Tid: 4 timmar 40 minuter och 17 sekunder
Snittfart: 4,9 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 462 m uppstigning, 460 m nedstigning

Lördag

Från Hunnebostrand åkte jag Icebug-buss ända från vandrarhemmet och till färjan som går mot Bohus-Malmön. Men vi som tävlade behövde inte åka med färjan, utan det gick speciella båtar i skytteltrafik från fastlandet och till startområdet.

Etapp 2, Bohus-Malmön – Kungshamn, 30 km

Till min stora glädje hade Annas fot blivit bättre, så hon hade bestämt sig för att vara med även på etapp 2. Men hon skulle bara gå den första milen, den vackraste ute på Bohus-Malmön. Eftersom hon tänkte hålla ett lägre tempo än dagen innan bestämde vi oss för att gå var för sig och höras senare under dagen.

Bekanta ansikten och toaköer

Runt oss dök bekanta ansikten från första tävlingsdagen upp och det var många vi bytte några ord med. Dessutom kom Erik som tävlade i run-klassen förbi och önskade oss lycka till. Innan vi skulle iväg (där vi gick påbyltade i dunjackor i de svala havsvindarna på morgonen) ställde vi oss, som alla andra, i toakön.

Sedan var det dags för organiserad uppvärmning och innan jag visste ordet av skulle vi starta. Jag sa hejdå till Anna, och skyndade sedan iväg tillsammans med övriga som hade tänkt hålla ett lite högre tempo.

Motionstempo, inte njuttempo

Mitt mål för dagen var att försöka hålla runt 6 kilometer i timmen, något jag inte gjort på flera år. Men jag försökte hänga på dem som skyndade iväg och snart var jag röd som en tomat i ansiktet och svettades som en liten gris. Jag kände mig pigg, även om jag säkert såg väldigt plågad ut, där vi gick iväg längs kusten.

Vart vi än gick på Bohus-Malmön var det oerhört vackert. Strandpromenad, sandstränder, badplatser från klippor, små vägar förbi charmiga hus och överallt påminnelser om att man brutit sten här. Jag kommer definitivt att åka tillbaka hit för en” vanlig” upptäcktsfärd i njut-tempo.

Jag hann med färjan till fastlandet

Efter ungefär två timmar hade jag rundat hela Malmön och såg bommen stängas till färjan när jag kom gående nerför backen. Eftersom det fanns en vätskekontroll strax före bommen tänkte jag att ”Jaha, då får jag passa på att pausa lite”. Men när en bil kom körande öppnade de bommen, och jag passade på att slinka ombord.

Min tanke var att om jag hann med den här färjan så hade jag snabbare personer som sällskap än jag skulle haft om jag väntat på nästa färja. Under överfarten luftade jag fötterna, tog på torra strumpor, åt en macka och drack lite. Sedan bar det av uppför backarna.

Ensam långa sträckor

Den här dagen var det många som hade bytt till walk-klass för att spara sina krafter till sista dagen. Dessvärre respekterade många av dem inte att det var just en walk-klass, utan en hel del sprang när det blev lättare passager. Efter färjan hade jag många i sällskap uppför de första branta backarna, men så snart vägen blev mer plan försvann de flesta iväg. Snart gick jag ensam över ljunghedar och genom skogar.

Det var en rätt mäktig känsla att veta att vi var runt 650 startande den här dagen, och ändå kunde jag gå flera kilometer ibland utan att se en enda tävlande. Trots att jag gick ensam höll jag ett ganska bra tempo, i alla fall fram till 17 kilometer.

Kuperat, smygande trötthet och skoskav

De enda jag såg under sådana sträckor var funktionärer som stod vid alla vägövergångar, eller vid vätskekontrollerna. Jag kände mig stark, men insåg att mitt tempo sänktes ganska rejält när jag tog mig upp- och nerför en massa berg.

Vid sista vätskekontrollen (ungefär efter 24 km) var jag nästan tom på energi, så jag beslutade mig för att ge mig själv 10-15 minuter här. Jag drack lite sportdryck, gick på toaletten (lyx), åt banan- och bullbitar. Bytte strumpor.. och.. plåstrade om ena hälen som var helt veckad av en stor blåsa. Ur ryggsäcken trollade jag fram en ölkorv som jag mumsade på när jag inledde min sista sträcka för dagen, 6 km från mål.

Målgång och mött av Anna

Tack vare mitt Compeed på hälen kunde jag ta mig ända fram till målet ganska obehindrat. De sista tre kilometerna av banan var underbart enkla att gå. Man följde där en motionsslinga nerför berget och gick sedan på strandpromenaden in mot Kungshamn. Vid mål stod Anna (som tagit bilen dit när hon var klar på Malmön) och hejade på mig.

Här vid kajen stannade vi någon timme i solen. Vi väntade på hennes kompisar, åt, och pratade. Sedan tog jag Icebug-bussen tillbaka till vandrarhemmet där jag ägnade resten av kvällen åt att vila, pyssla om fötterna och läsa i lugn och ro.

Fakta om etapp 2

Sträcka: Bohus-Malmön – Kungshamn
Längd: 30,5 km enligt min klocka
Tid: 5 timmar 41 minuter och 23 sekunder
Snittfart: 5,3 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 609 m uppstigning, 615 m nedstigning

Söndag

Efter en natt, som gick alldeles för snabbt, vaknade jag och kände mig stel i hela kroppen. Jag började med att se över skavsåret och det såg inte så bra ut. Men jag dolde det med en Compeed som jag säkrade med sporttejp under strumpan. Sedan städade jag ur mitt rum, åt frukost och tog bussen till starten på Smögen.

Etapp 3, Smögen-Ramsvik, 26 km

Den här morgonen var jag riktigt peppad efter gårdagens ”egen-vandring”, men samtidigt lite orolig med tanke på skavsår och stelhet. Före starten pratade jag både med Erik i löparklassen och med Anna, och såklart blev det en massa småprat med andra man mött längs banan de senaste dagarna. Anna ville hålla ett tempo på cirka 4,5 km/h och jag upp emot 6, så vi sa hejdå när vi passerat startlinjen tillsammans.

Genom Smögen och över Smögenbron

Till min stora förvåning svarade kroppen direkt när jag bad den att trycka på lite mer, och jag kunde ganska enkelt hålla hastigheten 6 kilometer per timme.

Visst tappade jag lite tid när jag ville fota allt fint omkring mig, men det fick det vara värt. Det segaste på hela etappen var nog asfaltsbacken upp på, och över, Smögenbron.

Hela området är så makalöst vackert att jag stundtals nästan glömde bort att jag skulle gå i motionstempo. Men många av de boende kom ut och ropade uppmuntrande ord när man passerade, och då kom man ihåg sig…

Nytt vandringssällskap – superpigg 75-åring

Vid den första kontrollen, efter cirka 7 km, såg jag en av de äldre männen som jag träffade på båtfärden till starten. Han hade hållit ett bra tempo hela tävlingen, och ville gärna försöka hänga på honom. När jag såg honom gå iväg innan han ens tömt sin kåsa med sportdryck gjorde jag detsamma.

Runt 8 kilometer in i den sista etappen av Icebug Xperience hann jag ifatt honom. Vi småpratade lite och sedan började vi hjälpas åt och kappdrog resten av loppet. Under resans gång fick jag reda på att han är 75 år, och jag var otroligt imponerad av hans form. Så bra önskar jag att min kropp ska få må när jag är i hans ålder.

Mot Ramsvikslandet

Det dröjde inte länge förrän vi var vid nästa vätskekontroll precis bredvid Sotekanalen. Härifrån skulle vi ha 14 underbart vackra kilometer i ett av mina absoluta favoritområden – Ramsvikslandet. Först gick vi en liten bit av samma skogsvägar som vi gått etapp 1, men sedan svängde vi av på den led jag alltid brukar gå när jag är i området.

I Ramsvikslandets naturreservat, också kallat Klippornas rike, följde vi Kuststigen/Soteleden (här kan du läsa om min första utflykt hit). Det går inte att beskriva hur vidsträckta de rödaktiga hällarna med bohusgranit är. I hjärtat gjorde det ont att bara passera, men jag hade många fina minnen härifrån att se tillbaka på från andra besök.

Sista biten av Icebug Xperience West Coast Trail

Egentligen hade min strategi för den här dagen varit att gå så snabbt jag kunde, för att komma så långt som möjligt innan jag fick ont av skavsåret. Men när vi kommit så här långt insåg jag förvånat att jag inte ens hade känt av foten. Fast tempot gick lite upp och ner ändå, trots att vi försökte peppa varandra.

När vi bara hade någon kilometer kvar ringde min sambo, och när han hörde hur snabbt vi gått försökte han hinna till målet för att ta emot vid målgång. Carl och jag kämpade på för vi visste att nu handlade det bara om någon enstaka kilometer innan vi skulle vara i mål. Sista 200 meterna gick på sandstrand och var enormt tunga, men Carl var en riktig gentleman och väntade in mig så att vi kunde gå över mållinjen tillsammans.

Vi fick våra medaljer och sedan skyndade min nyfunne vän iväg för att ta sig ett dopp i havet. Jag var oerhört tacksam över att ha fått sällskap och hjälp att hålla engagemanget uppe även när energinivåerna i kroppen började sjunka. Själv gick jag till Eriks boende där det blev lite fika och prat med honom och min sambo innan vi skulle åka hemåt.

Fakta om etapp 3, Icebug Xperience

Sträcka: Smögen – Ramsviks Camping & Stugby
Längd: 26,2 km enligt min klocka
Tid: 4 timmar 35 minuter och 55 sekunder
Snittfart: 5,6 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 436 m uppstigning, 429 m nedstigning

Sammanfattning av Icebug Xperience

Jag brukar alltid säga att jag inte är någon tävlingsmänniska, men efter den här helgen får jag nog ta tillbaka det. Ärligt talat kände jag efter den första dagens lite lugnare vandring att jag ville se vad jag verkligen kunde prestera.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var en obeskrivligt rolig upplevelse som jag mer än gärna gör om nästa år. Kanske tillsammans med något gäng, även att man inte behöver gå själva etapperna i grupp. Under Icebug Xperience träffade jag en massa härliga och glada människor och fick bevisa för mig själv att jag kan. Och det är en väldigt skön känsla!

• Här kan du läsa lite om mina förberedelser inför loppet
• Länk till tävlingens officiella sida
• Och på fötterna hade jag såklart mina Rover från Icebug hela loppet!

Inlägget Icebug Xperience West Coast Trail 2022 dök först upp på Hemomkringvandring.

För några veckor sedan tog jag med mig vår hund Balder och gick etapp 1, 2 och 3 av Kuststigen. Det vill säga från Snäckskalsbankarna i Uddevalla, förbi Gustafsberg cch Ammenäs till Saxenhov, norr om Ljungskile. Totalt blev vår tur drygt 27 km.

Etapp 1: Snäckskalsbankarna-Gustafsberg, 8 km

Ingen skyltning för Kuststigen de första 5 km

Kuststigen startar i Uddevalla, närmare bestämt vid Snäckskalsbankarna (som för övrigt är ett fantastiskt utflyktsmål – se separat inlägg – i sig). Dock kunde jag inte se en enda markering/märkning om Kuststigen förrän efter att jag passerat hamnen i Uddevalla, det vill säga efter 5,4 kilometer. Fram till dess får man följa skyltning ”Strandpromenaden”.

Kanske stod det informationsskyltar någonstans, men jag såg inga, och det är ju synd när det är vid ledens första etapp.

Asfalt, bostadsområden, centrum och hamn

Från Skalbankarna går man på trottoar och korsar även avfart och påfart till väg 44 som är väldigt trafikerad. Snart svänger leden av i ett industriområde. Därefter kort sträcka på skogsstig innan man går igenom bostadsområden.

Snart kommer man även in i Uddevalla centrum, vilket var vackert längs ån. Men det är mycket trafik och man ska korsa gator/vägar innan man kommer till hamnen och det blir mindre trafik. Dessutom är skyltningen mot strandpromenaden lite förvirrande, för i vissa korsningar pekade skyltarna åt tre(!!) håll.

Underbara strandpromenaden i Uddevalla

Bara någon vecka tidigare gick jag strandpromenaden i Uddevalla för första gången (se alla mina bilder från den fina kvällen).

Jag blev väldigt förtjust i den, så det var ett kärt återseende när vi passerade parkeringen i Skeppsviken där jag lämnat bilen förra gången. Förresten bör jag nämna att jag strax innan följt skylt mot ”svår väg”, men fick vända efter klättrande då stigen försvann.

När vi kom fram till strandpromenaden följde några lätta kilometer, först på bryggan som följer bergväggen, och sedan på fin stig. Mellan stigen och havet finns fina badplatser och många badklippor.

Hundbad och snart framme vid Gustafsberg

Efter att vi passerat flera härliga stränder kom vi även fram till hundbadet där Balder fick plaska tassarna. Självklart passade jag på att bjuda honom på medhavt vatten också.

Härifrån är det max en kilometer till slutet av etapp 1, den anrika badorten Gustafsberg. Där finns badklippor, parkeringar, hotell, vandrarhem, café och restaurang. Dessutom kan man välja att ta båten tillbaka till centrala Uddevalla härifrån. I alla fall sommartid.

Ärligt talat rekommenderar jag att man hoppar över första delen av den här etappen och startar någonstans efter Uddevalla centrum. Alltså så att man börjar med den bit som går längs havet.

Etapp 2: Gustafsberg-Ammenäs, 8 km

Även efter Gustafsberg fortsätter strandpromenaden, nu på grusad gångbana. På klipporna satt och stod en massa människor och fiskade förra gången jag var här, men den här gången var vi i princip ensamma. Så när vi gått en mil valde jag ut en fin klippa åt oss där jag luftade fötterna medan jag fikade. Balder gnagde på ett ben under tiden.

Asfalt, brant och nytt bostadsområde

Därefter fortsatte vi strandpromenaden tills den tar slut efter hamnen. Därifrån följer man väg som går brant uppför berget, för att sedan gå på asfalterat gång- och cykelbana mot nybyggt bostadsområde. Längs gångbanan var det fullt med mogna hallon, så där unnade jag mig ett plock- och smakstopp.

Mellan husen på toppen slingrade sig en serpentinväg där vi vandrare istället kunde ta en genväg i form av en brant trappa. På bilden här ovanför har Balder och jag tagit oss nedanför området och följer nu Kuststigen ner mot havet igen. Sträckan från hamnen och hit hade mitt humör dalat för det är inte så inspirerande att gå på asfalt, eller genom byggarbetsplatser. Men här började det bli fint igen.

Badstränder, kustlinje och Uddevallabron

Nedanför backarna går Kuststigen längs en liten grusväg, passerar några hus, och sedan kommer man till en lång sandstrand vid Sundsvik. Det var verkligen vackert, men trafikljudet från E6 och Uddevallabron som ligger en liten bit bort störde mig. Men här är i alla fall en perfekt plats att stanna på om man vill bada.

Härifrån följer vacker vandring på bred stig genom tallskog runt udden. Leden följer havet och man bjuds på många vackra vyer. Plus att man får se Uddevallabron från alla vinklar, förutom dem man får när man kör uppe på den. Kuststigen passerar nämligen under bron.

Efter ytterligare några hundra meter passerar leden ännu en badplats. Den är mindre och ligger mysigt inbäddad i tallskogen.

Förbi hus, sommarstugor längs havet

Den sista delen av etapp 2 går på blandat underlag, stig och asfalt och man får se många fina hus längs vägen. Både tjusiga villor och charmiga sommarhus. Dessutom är havet inom synhåll nästan hela vägen.

För mig var detta en etapp som var lätt att gå eftersom den bjöd på precis det jag vill ha av Kuststigen, alltså kust.

När vi kom fram till etappmålet i Ammenäs (snabbare än jag trodde) passade vi på att ta en paus. I utkanten av parkeringen fanns nämligen ett buskage som skuggade, så jag lät Balder lägga sig där. Han fick ett tuggben att gnaga på och en skål vatten. Badat hade han gjort på många ställen, men havsvatten är inget dricksvatten.

Etapp 3: Ammenäs-Saxenhov, 11 km

Efter lite välbehövlig vila gav vi oss iväg på dagens sista etapp av Kuststigen, nummer 3. Inledningen av den kändes som lite transportsträcka genom några sommarstugeområden.

Härliga klippor och strandängar

Men sedan fick vi valuta för varje steg vi tagit när vi kom ner till klippor och strandängar. En otroligt mysig och vacker sträcka följde. Givetvis fanns chans till bad på flera ställen (för både fyrbenta och tvåbenta).

Kuststigen följer havskanten en bit och går sedan vidare på spång genom ett våtmarksområde. Här fanns många vackra blommor, glittrande hav och fina vyer, så det var svårt att inte falla för området kring Bergs kile.

Förbi bondgårdar och bostadsområden

Tyvärr består resten av den här etappen till största delen av vandring längs väg. Visserligen går Kuststigen förbi många vackra bondgårdar och välskötta bostadsområden, men det är inte samma sak som att strosa fram vid havet.

Vägkanterna blommade för fullt och i många hagar stod kor och mumsade gräs medan de tittade på oss när vi gick förbi. Vi såg barn som cyklade på sina gårdsplaner, och en flicka som tappat ut hallonen hon plockat. Annars var det ganska lugnt längs den vägen.

Sista biten mot badplatsen Saxenhov

Så snart vi korsat vägen och gått förbi Åh Stiftsgård hade vi närhet till havet igen. Den sista biten härifrån och ner till etappmålet vid badplatsen i Saxenhov fick fötterna äntligen trampa stig igen.

Eftersom jag aldrig varit här innan hade jag ingen aning om att Saxenhov var en så fin badplats, så det blev en glad överarrskning. Och också en väldigt fin avslutning på en ganska lång dagstur.

Sammanfattning av Kuststigen etapp 1-3

Längs denna 27 km långa sträcka fanns mycket att se. Vackra stränder, bohusklippor, strandängar och öppet hav. Leden passerar också genom välskötta sommarstuge- och bostadsområden. Där är det många passager på asfalt, vilket slet hårt på fötter och knän (i alla fall på en gammal tant som mig).

Vi mötte knappt någon längs leden. Trots att det var en varm och skön dag var både sandstränder och badklippor tomma. Tack vare det kunde Balder och jag rasta och svalka hans tassar varhelst vi hade lust.

Kuststigen är inte någon rundslinga

Tack vare att min sambo hämtade mig kunde jag gå trots att det inte är någon rundslinga. Det går att åka buss och båt till några av etappstarterna, men söndagar var inte optimala dagar för detta (i alla fall inte om man utgår från ön Orust som jag gör).

Träning inför Icebug Xperience West Coast Trail

Det känns skönt i kroppen att ha gått en lite längre tur igen. Det är inte så lång tid kvar tills jag ska delta i Icebug Xperience West Coast Trail (mitt eget inlägg om loppet), så jag behöver göra lite långturer så kroppen blir van. För snart vankas det 75 km fördelat på 3 dagar.

För dig som vill veta mer om Kuststigen

Här hittar du de inlägg som jag själv har skrivit om de etapper jag har gått.
Från starten vid Kuröds skalbankar har jag även gått leden Snäckskalstriangeln, 18-19 km.
Letar du efter mer fakta om Kuststigen kan du läsa direkt på vandringsledens egen sida.

Inlägget Kuststigen etapp 1-3, Uddevalla kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Vart tar man med någon när man vill visa det ”gôttaste” med Västkusten på kort tid? Frågan blev aktuell när jag skulle träffa en före detta kollega häromdagen. Eftersom jag nyligen varit på Dyrön med min mamma bestämde jag mig för att vi istället skulle åka ut till Härön.

Kort färjetur från Kyrkesund på Tjörn

Madeleine hämtade upp mig när jag slutade jobba och så körde vi den korta biten till Kyrkesund. På grund av att det är ont om parkeringar i centrum ställde vi oss på badplatsens parkering före samhället (den är skyltad). Promenaden till bryggan tar mindre än 10 minuter, och själva färjeturen mellan Kyrkesund och Härön går på 2-3 minuter.

Vi gav oss ut på grön led, 5 km rundslinga

Precis som övriga gånger när jag har varit här valde vi den gröna rundslingan som går mot Ängen. Vi gick medsols. Dessutom tänkte jag att vi skulle gå till orkidékärret strax söder om Ängen och se om orkidén kärrknipprot fortfarande blommar.

Leden, som är en del av Kuststigen, är markerad med gröna romber på pinnar som dyker upp med täta mellanrum. Leden går delvis över klippor, ständigt med utsikt mot havet på vänster sida. Ljung, stenblock och våta markpartier avlöste varandra. Vi valde också att stanna och äta vår medhavda lunch till den underbara havsutsikten.

Ängen – vilken kontrast mot allt det karga

Leden på Härön är riktigt fin och bjuder på havsutsikt, klipphällar, vidsträckta ljunghedar, och så ängen då, mitt i allt detta karga. Den är en underbar kontrast med den vajande säden mot bohusklipporna i bakgrunden.

Vid ängen finns ett utedass där det finns möjlighet att tvätta händer med tvål och vatten efteråt – så där gör man gärna ett stopp. Dessutom fanns nu skyltar om en foto- och konstutställning i en av byggnaderna. Vissa av kustmotiven var så vackra att jag nästan smälte – så titta in om du vandrar förbi.

Det finns visst en blå led – vart går den?

Efter att vi hade tittat på utställningen ville jag visa Madeleine vindskyddet/rastplatsen innan vi vände och gick norrut på den gröna leden. Då såg jag att det fanns en blåmarkerad led som började strax intill vindskyddet. Denna led finns inte på reservatskartan och inte heller i appen jag använder när jag är ute.

Givetvis blev jag nyfiken, särskilt när jag såg att den ledde ner mot havet och Jungfruviken. Ärligt talat hade jag inte ens noterat tidigare gånger att det ligger en vik där, än mindre att man kan gå ner till den.

Vi följde den blå leden till vänster om viken och passade även på att ta en liten njutarpaus. Vattnet var så otroligt blått och platsen gjorde mig andlös med sin skönhet. Självklart kunde jag inte motstå att gå en sväng längs klipporna nere vid vattnet.

Sedan följde vi leden upp mot toppen, och då kunde vi konstatera att det skulle bli en kort, om än otroligt vacker avstickare. Det visade sig nämligen att spången man använder för att ta sig ut mellan klipporna låg under vatten (havsytan) och det var inte riktigt läge att göra ett sådant äventyr under den här turen.

Frågorna om leden på Härön kvarstår

Så frågan om vart den blå leden på Härön går och hur lång den är kvarstår. Men jag känner mig väldigt nyfiken på att ta mig ut hit igen redan nästa vecka och försöka ta reda på det. Och även gå söderut från Änga för att leta upp orkidén kärrknipprot eftersom vi inte hann med det den här gången.

Över ljunghed bland betande kor

När vi hade vänt tillbaka till gården fortsatte vi på den gröna leden, över ljunghed, bland betande kor. Visserligen är det nästan dubbelt så långt att gå till bryggan på Härön när man går den norra stigen, men den går nog ändå snabbare. Här är det mycket lättare underlag att gå på, så det går snabbt att ta sig till ”byn”.

Info för dig med hund: Det är inga stättor man behöver klättra över i hagarna – det finns grindar vid alla passager.

Det mysiga samhället

Leden avslutar rundan med promenad på den smala asfaltsvägen genom samhället ner till bryggan. Alla hus vid sidan av vägen är otroligt välskötta, och likaså trädgårdarna.

Det är något visst att gå längs smala bilfria gator ute på öarna. Känslan av charm är enorm, och allt är så oerhört vackert. Särskilt dagar med så fint väder som vi fick – när solen glittrar i vattnet mellan husen.

Sammanfattning av vår tur

Både Madeleine, hennes hund och jag tyckte det var skönt att få sätta oss ner några minuter och vila benen medan vi väntade på färjan. Många steg blev det, och många höjdmeter. Men vilken energi alla dessa vackra intryck fyllde oss med! Jag hade gått den gröna leden innan, men tänk att man kan upptäcka något nytt VARJE gång man är ute! Jag älskar verkligen det!

För dig som vill veta mer om Härön

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön Turen tar max 2-3 minuter.

Böcker, länkar och blogginlägg

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är den grönmarkerade slingan som vi gick tur nummer 25. I boken informeras sakligt om hur man går i varje korsning. Dessutom är rundslingan, som är 5 kilometer lång, en del av Kuststigen (här hittar du info från West Sweden Trails).

Och här kan du läsa om mina tidigare besök på Härön:

• Härön – en vandringspärla på Tjörn (med Helena, juni 2021)
• Naturreservatet Härön, Tjörn (med sambo, hundar och barn januari 2020)

Extra: En dag för tidigt för Härö-simmet

På skyltar utanför Magasinet såg vi att det skulle vara en annorlunda simtävling dagen efter vårt besök, Härö-simmet. Det innebär havssim 11 eller 3,5 km (det långa loppet är runt hela Härön). Det var fjärde året som tävlingen skulle gå. Så annorlunda – jag har inte ens simmat så långt i inomhusbassäng!

Inlägget Eftermiddagstur på Härön, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Oftast är det de enklaste sakerna man minns mest. Till exempel ett besök vid något av alla de smultronställen man ramlar över och samlar på sig. Eller tid tillsammans med människor man tycker om.

Utflykt med svärföräldrarna

Denna härligt varma sommardag blev det ingen långtur för mig och min sambo. Istället bjöd vi med mina svärföräldrarna på en utflykt till en av alla vackra platser som finns här på Orust. Där fick vi några lugna, fina timmar tillsammans i solen med prat, kaffe och gofika.

På jakt efter nya smultronställen

Jag är ständigt på jakt efter lättillgängliga platser där man får en fin naturupplevelse. Detta på grund av att min svärfar, som har svårt att gå, ska kunna följa med. Detta tips hade jag fått från @marjahammarstrand och jag är glad att vi fick njuta av hennes smultronställe.

Fler tips mottages tacksamt

Om du har något smultronställe du vill dela med dig av, helst i södra Bohuslän, får du jättegärna skriva i kommentarsfältet nedanför. Om du hellre vill att det ska vara ”hemligt” kan du skicka ett mejl till mig på therese@hemomkringvandring.se

Detta gäller både tillgängliga tips dit jag kan ta med svärfar, men även tips på utflyktsmål eller stigar som jag kan gå på egen hand – såna jag kanske inte hittar i guideböckerna.

Hitta ditt eget fina ställe

Trots att min tanke med bloggen är att inspirera dig att hitta vackra platser i ditt eget hemomkring brukar jag oftast ange var jag varit. Anledningen är att jag märkt att många uppskattar att få konkreta tips på var de kan vandra eller göra sina utflykter.

På grund av att man kör över en privat gårdsplan för att komma just hit vill jag inte dela exakt plats denna gång. Men om du är på någon av öarna här på Västkusten, ta fram en karta så kommer du att se att många många småvägar leder ner till havet. Testa någon av dem – du kommer garanterat att hitta vackra platser!

Inlägget Sommarutflykt till smultronställe dök först upp på Hemomkringvandring.