Häromdagen gick jag en liten sväng med hundarna i två naturreservat i Broddetorp, Gullängen och Ruskela källa (se blogginlägg från den lilla turen). Då passerade jag en skylt där det stod ”Brunnhemsleden” och kände min gamla nyfikenhet vakna till liv – den nyfikenhet som fick mig att skapa den här bloggen för snart 6 år sedan. Därför kom jag tillbaka någon dag senare för att svänga in på stigen och pröva den 10 kilometer långa rundslingan.

Start och mål möjligt på flera ställen

Brunnhemsleden startar och slutar vid Albionstugan som ligger mitt emellan Stenstorp och Broddetorp i Falköpings kommun. Därifrån utgår även ett elljusspår på 2,8 kilometer och en rundslinga på 5 kilometer. Leden är markerad med gröna skyltar med vita pilar på, och mycket välmarkerad. Jag läste någonstans att leden rustades upp under 2023.

Själv utgick jag från parkeringen vid Ruskela källa, och fick inleda med att gå genom gammal granskog där marken var täckt av mossa och harsyra (till och med nu i december).

Motionsspår eller vandringsled?

Därefter ledde stigen oss uppför Brunnhemsberget medan vi korsade ett hygge. Om det inte hade varit så dimmigt skulle jag haft fina vyer framför mig ner mot Hornborgasjön. Jag slogs snabbt av tanken att detta inte kändes som enbart ett motionsspår. Bitvis var det väldigt vacker natur runt oss, även att vi då och då även passerade hyggen som detta första.

Runt en kilometer går man längs en grusväg. Där har Brunnhemsleden dragits om eftersom marken var för blöt där den gått innan. För övrigt går man på skogsstig och skogsväg hela vägen. Om man jämför med vissa platser i området som kan skryta med kullar och dalar täckta av körsbärsträd till exempel är det kanske inte så spektakulärt, men jag tyckte om den här rundan. Dessutom är det alltid härligt att hitta rundslingor som det är lite ”längd” på.

Positivt överraskad – vilken variation

Eftersom varken jag eller Teddy hade någon aning om vad som väntade oss längs leden var det med stor förtjusning vi mötte den varierade naturen. Det var äldre granskog, ädellövskog, rasbranter (Nycklafallet), gamla stenmurar, den gamla offerkällan Ruskela Källa, stora stenblock och Kullostenen.

Variationen gjorde mig positivt överraskad, och det var med lätta steg vi tog oss fram trots att det småregnade en del av turen. Att gå runt hela leden tog oss drygt 2,5 timmar, men då la vi en del tid på nosande och grävande också. Och en massa vilt fanns det också att dofta på – om man är hund.

Fakta om Brunnhemsleden

Brunnhemsleden är en 10 kilometer lång rundslinga som går främst genom skog av olika typer. Leden går upp- och nerför Brunnhemsberget som är ett av de 15 platåbergen i Platåbergens Geopark. Egentligen är det nog tänkt som ett motionsspår, men för mig och Teddy var detta en helt perfekt runda. Du kan läsa mer om leden i en fin pdf som Falköpings kommun har tagit fram.

Är du nyfiken på området kring Hornborgasjön kan du hitta fler tips här i bloggen.

Inlägget Brunnhemsleden, rundslinga 10 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra veckan var jag ledig. Då gick jag bland annat etapp 6 av billingeleden som bjöd på härlig skogsvandring på Billingens sydvästra kant mellan naturreservaten Jättadalen-Öglunda och Höjentorp-Drottningkullen.

Diabasformationer i Jättadalen

Jättadalen är en fantastisk plats att vandra på (se till exempel blogginlägg från i våras om Jättadalen-Öglunda). Diabasformationerna som finns längs branterna vid sidan av leden är mäktiga, och jag önskade att stigen skulle fortsätta snirkla sig fram genom skogen.

Avstickare till Öglunda grotta

Efter en kort vandring kommer man fram till en skylt ”som berättar att ”Öglunda grotta” och självklart kunde jag inte motstå att gå ner till den. Jag hade varit här innan, men den gången låg det snö nere i ravinen. Så här ser det ut när en tant filmar på väg ner:

Avstickaren ner till grottan är inte mer än 100 meter, men i mina ögon värd att göra. Det är lite brant en kort bit (se filmen ovan), men om man tar det lugnt går det bra (till och med med mitt knä).

Mysig vandring i Torps naturreservat

Strax efter att leden passerat grottan delar sig stigen, och man ska där hålla till vänster. Annars hamnar man vid Öglunda kyrka. Trots att man gå nerför ett berg är det behaglig vandring på fin stig.

Sedan kommer man till Torps naturreservat (som jag aldrig hade hört talas om). Naturreservatet består av ett småkulligt landskap med naturbetesmarker, små åkrar, frodiga lövskogar, och dessutom sumpskogar/rikkärr. Här njöt jag ofantligt av lummig lövskog och gammaldags blommande ängar.

Besviken på Höjentorp-Drottningkullen

På grund av att jag hade sett många bilder och Instagraminlägg från Höjentorp-Drottningkullen hade jag höga förväntningar på detta naturreservat. Jag hade uteslutande sett bilder på böljande kullar, körsbärsträd och vackra blommor, men jag möttes av skog som tyvärr inte ens jag såg någon skönhet i, en miljard myggor, dåligt markerad led. Och dessutom ett vindskydd som inte alls var inbjudande.

Lunch vid Ormsjön

Jag hade planerat att sätta mig i det vindskydd som var märkt på vandringsledens karta, men det var inte lockande (se bild här ovanför). Istället satte jag mig på en stock vid Ormsjön och åt min lunch.

Sedan fortsatte jag vidare på nästa etapp (nummer 7) som går mellan Höjentorp-Drottningkullen och Varnhem – och som jag tyckte mycket mer om än slutet på etapp 6.

Dålig märkning av etapp 6, Billingeleden

Början av etappen var fantastisk, men luften gick ur mg lite inne i det sista naturreservatet, Höjentorp-Drottningkullen. Härinne var leden väldigt dåligt markerad och jag gick fel fem (!!!) gånger och fick vända tillbaka. En otrolig kontrast mot hur leden varit fram till dessa. Se exempel på bilden här nedanför där skyltarna står inne i ett buskage. Jag kan också varna om att alla korsande leder också är märkta med orange vilket bäddar för viss förvirring.

Fakta om Billingeleden

Etapp nummer 6 av Billingeleden (6,5 km) går mellan naturreservaten Jättadalen-Öglunda och Höjentorp-Drottningkullen. Det är en härlig skogsvandring på Billingens sydvästra kant, både barr- och lövskog, men även härliga ängsmarker. I Höjentorp finns dessutom ett antal sjöar intill leden. Ett annat plus är att man på den här etappen går uteslutande på skogsstig och skogsväg. Totalt är leden 57 kilometer lång.

Parkeringar / kollektivtrafik

Vid etappens start finns parkering vid Öglunda kyrka, ca 1 km från Billingeleden (följ stig som tar dig upp på berget). Det finns även parkering vid etappens slut vid naturreservat Höjentorp – Drottningkullen. Därifrån får man gå cirka 650 meter för att komma till Billingeleden. Det är 3,7 kilometer att gå från närmaste busshållplats både vid etappstarten och etappmålet, men till flera andra etapper finns möjlighet att ta sig relativt nära med buss.

Jag tycker det är synd att inte leden går ut till parkeringen/vägen så att man kan nyttja toaletterna där till exempel. Det blir också tydligare var etappen startar/slutar om man utgår från en parkering eller fast punkt – inga sådana markeringar finns längs leden.

Avslutningsvis några länkar

• Länk till Billingeledens information om etapp 6
• Jättadalen-Öglunda naturreservat, Skara kommun (Länsstyrelsen)
• Torp naturreservat, Skara kommun (Länsstyrelsen)
• Höjentorp-Drottningkullen naturreservat, Skara kommun (Länsstyrelsen)

Mina övriga inlägg från Billingeleden

Länk till mina inlägg om Billingeleden.

Inlägget Billingeleden etapp 6, Öglunda – Höjentorp dök först upp på Hemomkringvandring.

I mitten av april förra året åkte jag för att träffa min bästa vän, Linda Björk, och gå i ett av ”hennes” hemomkring: Eriksbergs naturreservat i Blekinge. Nu, ett år senare, har vi varit tillbaka, och vilken tur det blev.

Vad bjuder Allböleleden på?

Allböleleden i Karlshamns kommun är en av de leder som vi gick både förra våren och nu i helgen. Den är 8,8 kilometer lång och ligger i Eriksbergs Stränders naturreservat.

Nästan all slags natur

Längs Allböleleden känns det som om man får allt: Kust- och skärgårdslandskap med ädellövskog, tallskog, lövsumpskog, hällmarksskog, enbuskmark, hagmark, gräsmark, havsstrandäng, hällmark, hav, öar och skär.

Upprustat med stolpar och skyltar

Från början är leden ganska lätt att gå, men bitvis är den lite knölig. Förra året var den inte supertydligt märkt, men vi noterade då att leden höll på att fräschas upp med nya trappor och spänger. Vi såg att det även var nya ledstolpar och skyltar på väg. Därför var det extra roligt att komma tillbaka i år och se hur fint det blivit.

Sova i ett skyttevärn?

Förra året tältade vi så långt ut man kan komma längs leden. Men i år hade vi än ännu mer spännande sovplats; vi sov i ett skyttevärn. Tipset fick vi från personal på Eriksbergs Hotell & Safaripark där vi också tillbringade ett dygn under vår långhelg.

Spännande att ta sig in

Efter några kilometers vandring tänkte vi varje gång vi kom upp på en höjd: ”Nästa höjd – där ligger skyttevärnet”. Vi hade fel några gånger, men till slut var vi där. Först kom vi till dörren som är på bilden här, men vi kom inte på hur vi skulle ta oss in, så vi gick runt till andra sidan.

Där var det enklare att ta sig in, men dörrarna är ganska tunga. Det kan vara bra att veta, så det är bara att ta i om man tycker det går trögt. Känslan när man stod här på berget vid havet och öppnade portarna var rätt mäktig.

Så genomtänkt i varje detalj

Både Linda och jag blev imponerade av interiören. Man har byggt breda bänkar runt hela väggen och de är tillräckligt breda att sova på. Det finns en kamin, men man får nog bära med sig ved om man vill elda. Just när vi var där fanns lite rester av byggmaterial, men vi hade burit med en liten påse ved ut.

Men det fanns några saker härinne som verkligen imponerade på oss och det var att det fanns både brandsläckare, nödutgångsskylt och brandvarnare. Och ”bra-att-ha-saker” som sopborste, skyffel och askhink. Otroligt genomtänkt.

Inte ETT skyttevärn, utan två

Vi upptäckte också att det fanns ett nästan identiskt skyttevärn bara några hundra meter ifrån detta. Tack vare skorstenarna som stack upp såg vi det, för det hade vi ingen aning om innan att det fanns. Tänk att man kan använda gamla militära anläggningar på ett så här bra sätt. En stor eloge till dem som ordnat detta (tyvärr har jag inte information om vem/vilka det är).

Minnesvärd kväll och natt i skyttevärn

Eftersom vi kom fram till skyttevärnet redan under eftermiddagen hann vi både njuta av omgivningarna och äta middag. På grund av att Lindas hund Vittra mår bättre i ett mindre utrymme slog vi upp deras tält inne i värnet. Lite speciellt, men inget konstigt tycker jag som själv levt med hund många år.

Själv använde jag skyttevärnet ungefär som man använder ett vindskydd. Det var väldigt skönt att sova därinne. Helt vindstilla, mysigt med marschallerna tända och jag kände mig trygg eftersom vi inte stängde dörrarna helt. Jag sov som en stock och vaknade pigg och glad tidigt på morgonen.

Packning och städning före ”avfärd”

Det var lätt att lämna skyttevärnet i fint skick till nästa gäng som ska rasta eller övernatta där. Både borste och skyffel fanns på plats.

Extra fina naturupplevelser

Det var många saker som gjorde den här turen väldigt speciell för mig. Dels övernattningen i skyttevärnet förstås, för det var något helt nytt för mig, men även att jag gjorde turen med Linda.

Men vi fick flera andra upplevelser som också blev minnesvärda. Den vackra sandödlan vi fick beundra en långstund innan vi smög vidare för att inte skrämma den till exempel. Vildsvinet vi såg kasta sig ut i havet och simma i flera minuter innan han tog sig upp på en udde och sprang vidare var även det något vi kommer att minnas för alltid.

Och för mig var det superroligt att få se årets första gullviva här – bara några hundra meter ifrån platsen jag såg förra årets första. Dessutom såg vi en hel dikesren full med pestskråp (petasites hybridus) på den lilla bilvägen in till naturreservatets parkering. Sådant värmer självklart en blomnörds hjärta.

En sammanfattning av Allböleleden

Om någon skulle be mig att göra en kort sammanfattning av Allböleleden skulle kunna vara: Vackert, vackert, vackert!

Lite fakta om leden

Allböleleden är en vacker vandringsled som är 8,8 kilometer lång. Den ligger i Blekinge (Karlshamns kommun). Vi utgick från parkeringen vid Björnahemmet.

• Observera att detta inte är en rundslinga.
• Närmaste busshållplats heter Matvik och ligger i Karlshamn.
• I hela naturreservatet får man tälta två nätter. Det finns även markerad tältplats om man inte hittar någon egen. Där finns även grillstad och dass.
• Leden går strax intill Eriksbergs Vilt & Safaripark – så nära att man ibland går exakt utanför stängslet och chansen att se djur finns.

Mina andra vandringar vid Eriksberg

I samma naturreservat, Eriksbergs stränder, finns även Kohageleden som Linda och jag gick tillsammans i april förra våren (alltså 2023).

Dessutom gick vi en kortare tur i Järnaviks naturreservat samma helg. Här kan du läsa mina beskrivningar om de leder och slingor som jag gått vid Eriksberg (scrolla längst ner i inlägget).

Länkar till leder och naturreservat

• Naturkartans beskrivning av Allböleleden 8 km (Eriksbergs stränders naturreservat)
• Naturkartans beskrivning av Kohageleden 4,4 km (Eriksbergs stränders naturreservat)
• Kulturstig Kyrkesta 1 km, rundslinga (Eriksbergs Hotell & Viltpark)
• Länsstyrelsens information om naturreservat Järnavik
• Och slutligen Länsstyrelsens information om naturreservat Eriksbergs stränder

Mina bilder från Allböleleden 2023

Även förra våren gick Linda och jag Allböleleden. Den gången tältade vi så långt ut men kan komma längs leden och jag bjuder på några bilder från den turen. Det var superhärligt att få gå denna led igen.

Inlägget Allböleleden och natt i skyttevärn dök först upp på Hemomkringvandring.

I helgen fick jag njuta av Vadstena Klosterhotell och naturen runt Vättern. Vandring, spa, god mat och (för mig) uppskattad syster-tid.

Egentid med lillasyster

Eftersom jag och min syster bor i olika orter träffas vi inte lika ofta som vi önskar. Att hon dessutom har fyra barn gör tillfällena att ses på egen hand väldigt lätträknade. Därför var det extra viktigt för mig att det skulle bli lyckat när vi äntligen fick chansen att ses. Och jag är mer än nöjd med vår helg i Vadstena – som vi inledde med en tur på Omberg.

Vandring på Omberg

Innan jag flyttade från Småland 2020 brukade jag åka upp till Omberg några gånger per år. Där var jag till exempel när min syster Tina ringde mig och berättade att jag skulle bli moster, så att åka just dit – med henne – kändes väldigt speciellt.

Vi parkerade vid Stocklycke och gick Ellen Key-leden. Den led som jag oftast brukar visa upp när jag har med mig personer som besöker Omberg för första gången. Längs denna led får man skog, kärr, utsiktsberg, slukrännor, bokskog, branter mot Vättern, hamn och ängsmark. Med andra ord en led full av vackra intryck.

Eftersom jag har skrivit om leden vid några tidigare tillfällen gör jag inte någon mer ingående beskrivning av rundslingan på cirka 6 kilometer. Men du kan läsa de tidigare inläggen här (med enbart vuxna på turen och här om när jag hade med barn på turen – det blir ganska olika upplevelser).

Ett dygn på Vadstena Spa & Klosterhotell

Efter vår lilla tur fortsatte vi upp till Vadstena. Förra våren var jag och två av mina systrar i Skåne där vi bodde på hotell och gjorde lite utflykter tillsammans. Den gången hade Tina med sig sin bäbis, så hon hade inte möjlighet att följa med oss andra på spaavdelningen.

Därför tyckte jag att hon och jag skulle försöka unna oss det nu istället. Valet hamnade på Vadstena Klosterhotell, både på grund av att det är fint och har gott rykte, men lika mycket för att det ligger på ”lagom” avstånd från Jönköping där Tina bor. Det tar inte ens 75 minuter dit med bil.

Vårt fina rum

I receptionen blev vi mottagna av världens bästa receptionist, Sam. Han var verkligen rätt man på rätt plats – väldigt behaglig och serviceminded, och han gav oss nyckeln, vandringskartor och information. Vårt rum, som visade sig vara en svit, låg i byggnaden ”Lilla Klostergården” några hundra meter från själva huvudbyggnaden.

Rummet var rymligt och charmigt inrett i lite engelsk cottage-stil. I badrummet hade vi både jacuzzi och infraröd bastu. Vi sa skämtsamt att vi knappt hade behövt boka tid på deras klosterspa.

Vinkällaren från 1300-talet – och vinsamlingen

En halvtimme före middagen följde vi med på en liten visning av vinkällaren som är från 1300-talet. Tack vare att den håller värmen (eller rättare sagt kylan) så bra har den använts för matförvaring ända sedan dess.

Under visningen fick vi både se vinsamlingen som är den största, eller åtminstone en av de största i Sverige, med sina 5.000 flaskor, och spännande historier om allt som byggnaden använts till genom århundradena.

Trots att jag inte dricker alkohol var det både intressant och roligt att få gå ner i denna vackra vinkällare. Och syrran och jag kunde inte låta bli att busa lite vid gallergrinden i trappan.

Middag i munkarnas sovsal

Det är så mäktigt att byggnader som byggdes för så längesedan står kvar än idag. Och att de dessutom är i det skicket att de går att använda. Till exempel så var den nuvarande restaurangen på Vadstena Klosterhotell var en gång i tiden munkarnas dormitorium, alltså sovsalar.

Restaurangen är ofantligt vacker och personalen här var lågmäld, alert och mycket uppmärksam. Kvällens 3-rättersmeny bestod av Creme Ninon (serverat med grönärtscréme och confiterat vaktellår), fjällröding (serverat med rökt siksås, potatispuré och forellrom) och chokladbavaroise med hallonsorbet.

För mig som är allergiker kändes det fantastiskt bra att servitrisen kom fram och sa redan innan vi fått in maten ”här var det nöt- och mandelfritt?”. När jag bekräftade att det var så, sa hon att det inte var något problem och att de var medvetna om det. Ofta får man påminna om allergier när man ska äta på restaurang, trots att man uppgivit det när man bokat, men här hade de full koll.

En annan sak som jag uppskattade var att jag och Tina fick samma fantastiska bemötande som övriga gäster, trots att vi enbart drack vatten och inte beställde in vinpaketet. Både mat, personal och lokalen får full pott av mig.

Ljuvligt klosterspa

Efter middagen var det dags för spa. Man kan tycka att tre timmar är lång tid, men i detta klosterspa flög tiden iväg. Utan att det kändes stressigt. Vi valde att följa sparitualen och den tog nästan två timmar. Men då var man helt avslappnad och ”genom-gottad” efteråt. Ångbastu, fotbad, ansiktsmask, skölja i 8-gradigt vatten, varma källor, svalare simbassäng och varm örtbastu får man njuta av. Avslutningsvis sitter man i utomhuspoolerna, och vi hade turen att ha klar himmel så vi kunde titta på både månen och stjärnorna där vi satt och njöt.

Detta spa har både en torr sida och en våt sida, och jag vill bara säga att om du åker dit – missa inte den torra sidan. Tina och jag testade både solrummet och mörkerrummet. I solrummet valde vi programmet Koster som gav oss sol, vind och ljudet av vågor och sjöfåglar i 20 minuter. Efteråt kändes det som om man legat på stranden i lagom värme en hel dag!

Och i mörkerrummet fick vi ligga i bekväma stolar som vaggade oss stillsamt medan musik av gregorianska munkar vilsamt flödade ur högtalarna. Efteråt ville vi knappast inte stiga upp, och jag kände att min puls hade gått ner ordentligt och anpassat sig till vaggandets tempo.

Tycklingerundan – central pilgrimsled

Morgonen därpå steg vi upp ganska tidigt för att gå en av de kortaste pilgrimslederna i området, Tycklingerundan. Den börjar och slutar vid hotellet (eller egentligen vid Klosterkyrkan som i stort sett ligger vägg i vägg med hotellet).

Först gick vi en gata genom ett bostadsområde och kom fram till en byggplats. När vi kollade i appen Naturkartan såg vi att leden tillfälligt letts om på grund av det, så vi fick runda ett kvarter. Sedan genade vi (allt enligt appens instruktioner) över en frisbeegolfbana innan vi var ute på den normala rutten igen. Otroligt nog var vi då på landsbygden.

Tycklingerundan är 4 kilometer och den ledde oss mot en gård, längs en rak väg som tidigare varit en pampig allé. Gården låg på en udde i Vättern och leden svängde av och följde sjön en bit. I fjärran såg vi Klosterkyrkans torn, och även slottet inne i Vadstena.

Efter att ha gått på en bred stig genom att våtmarksområde (som kändes väldigt främmande för Vättern) var vi ute på strandpromenaden som ledde oss tillbaka till hotellet.

Tankvärda ord längs leden

Längs leden fanns tavlor som baserade sig på pilgrimmens 7 ledord, tillsammans med reflektioner som man kunde stanna upp och ta till sig av. Vi hade även fått varsin pilgrimskompass från Pilgrimscentrum när vi checkade in, så vi kunde följa med i de olika orden.

Detta är en superfin runda att gå så här på morgonen. Lätt att gå (inga backar), men tyvärr finns inte en enda ledmarkering, utan man behöver ha med sig karta eller titta i en app. Det kan hända att det faller sig mer naturligt hur man ska gå när det inte är några byggarbeten som gör att man behöver gå en omväg, men för oss var det inte helt naturligt just där att veta hur vi skulle gå.

Klosterfrukost i kungasalen

När man sover på hotell är frukosten ofrånkomligen en av höjdpunkterna. Först och främst för att man inte själv behöver ordna sin frukost, men även lyxen att kunna välja och vraka bland en massa gott.

Vi behövde inte bli besvikna här heller. Efter vår morgontur på Tycklingerundan smakade det väldigt gott med frukost. Pampigare omgivning får man nog leta efter. I kungasalen var det bågar, valv och pelare åt höger och vänster. Till och med en riddarrustning och kungasäten stod uppställda precis innanför dörren.

Maten var vackert upplagd och det fanns något för alla smaker. Bland annat ett helt bord med glutenfria produkter. Men godast av allt var de små fluffiga pannkakorna som definitivt inte var prefabricerade. Fast jag försökte hålla igen och äta en nyttig frukost föll jag för dessa. Tinas favorit var mini-wienerbröden som fanns på dessertbordet.

Sightseeing i Vadstena

Om man tycker om mysiga gränder, historia och vackra byggnader trivs man bra i Vadstena. Under vår helg hann vi både besöka Klosterkyrkan (som precis som hotellet ligger på Klosterområdet) och slottet. Båda byggnaderna är otroligt stora och pampiga och värda att besöka. Dessutom finns pilgrimscentrum på området.

Som kuriosa kan jag nämna att Klosterkyrkan och jag delar födelsedag den 16 februari. Men kyrkan invigdes 541 år innan jag föddes. För dig som vill besöka Klosterkyrkan och har med dig barn kan det vara bra att veta att det finns ett ”Barnens altarskåp” där de kan utforska och leka med kyrkliga attiraljer.

Till renässansslottet Vadstena Slott kommer man om man fortsätter strandpromenaden förbi hotellet. Vi gick aldrig in i själva slottet, men vi gick in genom porten till slottsgården, efter att ha passerat vallgraven. Tänk att man har kunnat bygga såna här byggnader för så länge sedan!

Och kanske mera vandring i framtiden?

Jag har tidigare gått några etapper av Östgötaleden söder om Omberg, men känner mig nyfiken på att gå Klosterleden mellan Alvastra klosterruin och Vadstena kloster. Det är en sträcka på 42,6 kilometer och man går då även genom Ekopark Omberg. Så vem vet? Jag kommer kanske tillbaka till området inom närtid.

Sist men inte minst – några länkar

Vadstena är beläget i Östergötland.

Boenden och sevärdheter

Jag hoppas att du blir nyfiken på vackra Vadstena efter att ha läst det här inlägget. I så fall kommer några länkar som du nog kan ha glädje av. Först och främst Vadstena Spa & Klosterhotell som gav mig och Tina en ofantligt vilsam upplevelse där vi inte kunde önskat bättre på något område alls. Letar man en liknande upplevelse på annan ort kan man även kika in på Countryside Hotels, kedjan som Klosterhotellet ingår i.

Några av de sevärdheter som finns i Vadstena är som jag nämnt Vadstena Klosterkyrka , Pilgrimscentrum och Vadstena Slott.

Fler vandringstips runt Vadstena

I några av mina tidigare inlägg skriver jag om fina turer jag gjort i området, till exempel Östgötaleden (mot Hästholmen), Vasstigen vid naturum Tåkern, och Anudden på Omberg.
Och avslutningsvis kommer länken till fantastiska Ekopark Omberg. som förvaltas av Sveaskog.

Inlägget Vadstena Klosterhotell och Vätterns natur dök först upp på Hemomkringvandring.

Tycker du om havsutsikt, klippor, och fjällkänsla? Då är vandringsleden upp till Vetteberget på Tjörn en perfekt tur.

Efterlängtat återseende

I oktober 2022 var jag uppe på Vetteberget med min vän och kollega Mari. Sedan dess har jag velat tillbaka, men inte förrän nu, ett och ett halvt år senare blev det av. När det gäller den här turen kan jag säga ”bättre sent än aldrig”, för den är verkligen härlig.

Lätt bergsterräng att gå i

Visserligen går leden mestadels över klippor upp på berget, men den är väldigt ”snäll” för att vara ett berg. Förutom backen upp från parkeringen, och första backen sedan man svängt av mot berget, är det inga branter.

Leden är en tur-och-retur-stig på cirka 2 kilometer enkel väg. Eftersom man får havsutsikten i ryggen när man går upp brukar jag stanna ofta, vända mig om och njuta. Även att jag ska gå tillbaka samma väg sedan. Då kan det ju vara ett helt annat ljus. Dessutom kan jag aldrig se mig mätt på den här utsikten.

Följ bara ledkryssen

Ofta brukar jag, som är uppvuxen i de djupa skogarna i Småland, tycka att det kan vara svårt att se var leder över klippor går. Därför är jag tacksam över de små söta ledkryssen som tydligt markerar vandringsleden upp mot Vetteberget.

Bronsåldersröse och utsikt

På toppen av Vetteberget (hela 119 meter över havet) ligger ett bronsåldersröse daterat till cirka 1 000 år före Kristus. Det ska vara ett av de största rösena i hela Bohuslän. Vid arkeologiska utgrävningar har man hittat en grav med spännen, en rakkniv och ett bronssvärd.

Utsikten är ofantligt vacker åt alla håll., både uppifrån toppen och under tillbakavägen. Jag blev andlös gång på gång, och det är nästan svårt att ta in att jag bor bara några kilometer från detta vackra berg.

Man ska kunna gå runt…

Trots att kartan visar en tur-och-retur-stig så ska det finnas möjligheter att göra det till en rundslinga. För det första ska man kunna fortsätta stigen rakt fram, istället för att svänga av där kryssmarkeringarna börjar. Då ska man komma upp vid bronsåldersröset på Vetteberget och därefter följa leden ner.

Ytterligare ett alternativ är att gå nerför Vetteberget mot Kuballe, och därefter följa byvägen genom Tolleby tillbaka mot parkeringen i Aröd. Båda dessa alternativ har jag fått tips om efter lördagens tur, och jag ska undersöka dem så snart jag kan.

För dig som vill veta mer

Så här hittar du hit

Vetteberget ligger i Aröd, strax utanför Bleket på Tjörn (Bohuslän).

Med bil: Följ väg 169 mot Rönnäng, och sväng vänster in på en liten grusväg vid korsningen i Aröd (skylt med vandringssymbol). Grusvägen slutar vid en skyltad parkeringsplats, som dock bara har ett fåtal platser.

Med buss: Stig av bussen mot Rönnäng vid hållplats Aröd – därefter är det knappt 500 meter längs Vettebergsvägen till ledens början (följ skyltning). Länk till Västtrafiks tidtabell (linje Tjörn Express som du kan åka från Göteborg eller Stenungsund).

Om du vill läsa mer

Eftersom jag beskrivit leden ingående i mitt förra inlägg om Vetteberget, så finns mycket information där.

Läs även gärna vad Tjörns kommun skriver om Vettebergets vandringsled. Leden är också beskriven i boken Bohuslän – vandringsturer och utflykter – Vildmarksbiblioteket, tur nummer 12 ”Tjörns högsta berg”.

Inlägget Vårvintertur till Vetteberget dök först upp på Hemomkringvandring.

Trots att jag varit på Tjörnekalv (också kallad Kalven) två gånger tidigare bjöd den lilla ön på nya upptäckter igår. Både några jättegrytor och en ”ny” rundslinga.

Nygammal plats för mig

Att man redan har varit på en plats betyder inte att man är färdig med den. Tvärtom finns det alltid mer att utforska, upptäcka och uppleva. För mig är det är ett grundläggande tankesätt, och även det som för mig symboliserar hemomkringvandring. Sedan jag flyttade till Tjörn i månadsskiftet augusti/september hade jag hunnit besöka ön Tjörnekalv två gånger – varav en gång i mörker.

Jakten på jättegrytor

Igår, på mitt tredje besök på ön Tjörnekalv fick jag sällskap av Rebecka Sundahl. Ett av mina mål var att försöka hitta de jättegrytor som jag hade läst om. De skulle finnas på södra delen av ön, och jag hade redan vid ett tidigare besök sett skylten ”Jättehôlera”.

Efter att ha gått rakt fram från färjan svängde vi höger in på markerad grässtig, och strax före badplatsen Gröne Viga följde vi skylt som ledde oss mot klippor och hav.

Till min glädje hittade vi jättegrytorna. Det fanns flera stycken, i olika storlekar. Men det var nära att vi missade dem eftersom jag först lurade med mig Rebecka på klättring på hala klippor åt helt fel håll.

Är de mystiska pinnarna en led?

Eftersom det inte finns några stigar på de kartappar vi tittat på hade jag räknat med att vi skulle behöva vända och gå samma stigar tillbaka. Men så var de inte. När vi kryssade runt bland jättegrytorna upptäckte Rebecka nämligen några mystiska pinnar som stod lite här och var. Nyfiket följde vi dem genom terrängen. Bitvis var det en stig att följa, men bitvis kände vi oss skeptiska till om tanken verkligen var att man skulle gå just där.

Jag gillar verkligen att gå på stigar så här, när jag inte vet exakt vart de för mig – eller om de ens kommer att leda någonstans. Hur som helst visade det sig att det blev en rundslinga som ledde oss tillbaka till bygatan. Observera att terrängen inte var helt lätt att gå i, särskilt inte när klipporna va blöta.

Led märkt med nyckelpigor

Därefter gick vi genom byn och följde stigen norrut mot Lillekalv. Den leden är markerad med söta nyckelpigor, och här hade jag gått tidigare. Längs vägen passade vi på att stanna och fika, eftersom vi då befann oss på läsidan av ön.

Tack vare att jag gått här tidigare kunde jag leda oss fram till en av badplatserna (Vadviken) och sedan gick vi i den vackra passagen mellan bergen på vår väg tillbaka mot Storekalv.

Upp på Klonken – hela 57 meter hög

När vi kom tillbaka till Storkalv upptäckte vi till vår glädje hade vi tid kvar innan färjan skulle komma. Så vi passade även på att gå upp till öns högsta punkt, Klonken. Även denna avstickare var ny för mig, precis som jättegrytorna hade varit. Stigen dit var välmarkerad (stolpar med vit topp), men slipprig och inget för den som vill gå på lätt underlag.

När vi kom upp på toppen höll vi på att blåsa omkull, och sikten var just igår rätt begränsad på grund av dimman. Men något som liknade Ronja-tjut (om än något försiktiga) kom över våra läppar när vi nådde toppen, för här kände man sig fri. Och man kunde ana vilken storslagen utsikt som platsen bjuder på vid klart väder.

Sammanfattning av turen

Medan vi väntade på färjan var vi överens om att det fanns många platser på denna ö som man skulle vilja se igen. Bland annat skulle jag vilja komma tillbaka och leta efter fler jättegrytor (det ska finnas ett 20-tal). Men då gärna när underlaget är lite torrare. Turen vi gick var cirka 9 kilometer.

Och så fakta och några länkar

• Tjörnekalvs egen webbsida
• Färjans tidtabell linje 361 (länk till Västtrafik)
• Blogginlägg från mina tidigare turer på Tjörnekalv
• Rebeckas inspirerande Instagramkonto med utflyktstips

[instagram-feed feed=29]

Inlägget Jättegrytor på Tjörnekalv dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår steg jag av bussen i Skärhamn efter jobbet. Jag hade slutat tidigt, och ville testa en (för mig) ny slinga i Toftenäs naturreservat.

Andra besöket, december 2023

Senast jag var här var i slutet av september, och då gick jag den slinga som Länsstyrelsen tipsar om på sin webbsida. Rundslingan som är 2,6 km är märkt med orange och går genom hagar intill havet. Det var ganska blött den gången, och jag fick sällskap av både kor och får.

Igår valde jag en annan stig, märkt med vita och blå markeringar. Visserligen var den inte mer än 2 kilometer lång, men WOW vilken natur jag fick njuta av. Hav, hav, hav och klippor. Flera grillplatser finns också längs denna stig och den är riktigt fin.

Liten beskrivning av leden

Jag utgick från naturreservatets parkering och gick in genom grinden till hagen. Efter knappt 100 meter pekar skylt mot Strana och Båset uppför backen till vänster, så där svängde jag av. Då kom jag över berget och ner mot Toftenäs Strand. Därefter följde jag bryggan längs klippan och fortsatte sedan på leden uppför klipporna.

Vackra vyer öppnade sig ut mot havet; små öar, glittrande hav och en sjunkande sol förgyllde min promenad. Leden går i kuperad terräng, men är lätt att följa tack vare att ledstolparna står ganska tätt. Jag bör kanske även nämna att detta är en rundslinga.

På grund av att det både är halt och brant där leden går upp och nerför klipporna får man ta på sig bra skor. Jag var extremt tacksam över mina dubbade skor från Icebug.

Första besöket, september 2023

En fredag i september kände jag att det var alldeles för längesedan jag använde min ”sluta-tidigt-fredag” till utemys i naturen. Därför bestämde jag mig för att helt enkelt kliva av bussen halvvägs hem. Där traskade jag ut till ett naturreservat som heter Toftenäs, strax utanför Skärhamn på Tjörn.

Den orange leden, 2,6 km

Enligt naturreservatets information finns där en led markerad med ”diskret orange” som ska vara 2,6 kilometer. Någonstans längs vägen blev den för diskret för mig, för jag tappade bort den. Men jag gick längs olika stigar och djurstigar inne i hagarna intill havet. Klippor, strandängar, ängsmark (ganska blöt), får, kor, växter i vackra höstfärger och utsikt över havet fick jag ändå.

Det fanns två andra slingor markerade i reservatet, en vit och en blå, men dem får jag utforska en annan gång. Efter att jag strosat runt i reservatet gick jag vägen ner mot samhället, hoppade på bussen, och åkte hem – nöjd med starten på min helg.

Sammanfattning

Jag tyckte visserligen att naturreservatet var mysigt redan under mitt första besök, men det motsvarade inte riktigt de förväntningar jag hade. Däremot var jag i det närmaste lyrisk efter mitt andra besök.

Det finns fortfarande en markerad stig kvar för mig att utforska (mot Oskarsvik). Eftersom det blir mörkt tidigt så här års var jag tvungen att ta hänsyn till solnedgången för att hinna ut från det klippiga området igår. Men jag ska försöka att åka tillbaka under dagtid någon gång och ta god tid på mig och knyta ihop alla stigarna.

Avslutningsvis fakta och länkar

Toftenäs ligger på nordvästra delen av Tjörn, strax norr om Skärhamn. Här kan du läsa mer om naturreservatet hos Länsstyrelsen.

Inlägget Toftenäs naturreservat, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Fämtleden är en riktig höjdarled som Linda och jag ”ramlade över” när vi var på väg mot Funäsfjällen. Trots att ingen av oss hört talas om Fämtfallet innan så blev denna tur bland det bästa jag gjort i år.

Hur vi hamnade vid Fämtfallet

OBS! Bilderna i detta inlägg är från den 16 september 2023.

På vår resa norrut mot Funäsfjällen hade Linda och jag planerat in en övernattning någonstans längs Klarälven i Värmland. När jag skulle tagga en bild från vindskyddet på kvällen trodde Instagram flera gånger att jag var vid något som hette Fämtfallet, trots att jag såg på kartan att vi var vid Ambjörby. Nyfiken som jag är googlade jag på ”Fämtfallet” och såg att det var ett vattenfall bara några kilometer ifrån oss.

Eftersom vi inte hade någon brådska, vi hade ju 9-10 dagar kvar av resan, föreslog jag för Linda att vi skulle åka dit. Självklart kunde vi inte motstå det, så när vi packat på morgonen körde vi den korta biten till vattenfallet. Det ligger nära ”stora vägen” (väg 62, 5 km norr om Ambjörby)

Som alltid är det maffigt med vattenfall; både synen och dånet av vattenmassorna som forsar fram. Här gick vi runt och fotade lite, och såg att det tydligen är en badplats precis nedanför fallet, men så här på hösten låg inte bryggan kvar.

Titta det finns en vandringsled också

Plötsligt såg vi en fin skylt med texten ”Fämtleden” på. Den här gången var det Linda som kastade sig över Google och konstaterade att det handlade om en rundslinga på cirka 7,5 kilometer längs Fämtan. Det var inte alls vad vi hade planerat för dagen, men vad spelade det för roll? Till Funäsfjällen skulle vi hinna ändå, och vi kände både två att vi ville pröva den här leden. Alltså gick vi till bilen för att packa en liten ryggsäck och klä oss för en tur. Vi var nämligen klädda för 3-4 timmar i bil.

Tallskog, branter och blockterräng

Sedan bar det av, uppåt längs vattenfallet. Vi passerade både forsande partier och lugna partier av ån och alla intryck fyllde mig med liv och glädje. Snart ledde stigen oss in i vacker tallskog och upp på en bergsrygg som vi sedan följde, upp och ner, i några kilometer. Djupt nedanför oss i en 60 meter djup kanjon rann ån. Det var oerhört mäktigt att gå här och allt, precis allt, var vackert.

När det började dyka upp stora stenblock i terrängen runt oss, ungefär som i Tiveden eller Björnlandet, kände jag nästan att jag inte kunde ta in mer. Om det finns något som är en drömmiljö för mig att vara i så måste det vara just den här kombinationen.

Stigen var lite trixig att gå på sina ställen, så den är inget för den som vill ha en enkel promenad, men enligt mig var den värd varje steg vi tog.

Hängbro och vatten hela vägen

Linda hade läst att det skulle finnas en hängbro ungefär 3,5 kilometer uppströms. Leden skulle därefter fortsätta över bron och tillbaka på andra sidan. Helt fantastiskt med en led där man har möjlighet att gå på båda sidorna av forsarna och fallen. Vi var dock inte säkra på om vi skulle lyckas ta oss över bron; det fanns ju både en gammal hund och en gammal rädd tant (pekar på mig själv) i sällskapet.

Men vi hade inte behövt oroa oss. Bron var i gott skick, trots att den är 100 år gammal, och hängde inte så högt över vattnet, så vi klarade oss.

På andra sidan ån var det lite mera växtlighet och inte lika mycket blockterräng, även att det fanns på sina ställen här också. En kort sträcka går man på en bredare stig som nästan känns som en barrig gångbana. Men resten av leden går uteslutande på skogsstig.

Sammanfattning av Fämtleden

Den här leden hade det mesta och för mig är den än så länge ”årets led 2023”. Hela vägen såg man vattnet, ibland var man på samma nivå som vattenytan och ibland högt ovanför. Dånet från forsarna var ständigt närvarande, och likaså mossan, alla lavar och stora stenblock runt oss.

Kanske uppskattade jag leden extra mycket för att jag inte hade några som helst förväntningar på den innan vi kom dit. Vi visste ju inte ens om att den fanns. Men jag tror att jag hade fallit för den oavsett. Fämtleden är ”lagom” utmanande och går genom extremt vacker och dramatisk natur. Detta liknade inte något annat jag vandrat i tidigare, men jag kan rekommendera leden och området av hela mitt hjärta.

Karta över leden (visitvarmland.com)

Så här hittar du till Fämtfallet

Fämtfallet ligger i Torsby kommun i Värmland, cirka 5 kilometer norr om Ambjörby. Både parkeringen och vattenfallet ligger strax intill väg 62 och avfarten är skyltad. På parkeringen finns plats för många bilar och husbilar, och vattenfallet ligger i stort sett bredvid parkeringen.

Vandringsleden utgår från fallet och är tydligt markerad hela vägen, cirka 8,5 kilometer om man börjar här nere. Börjar man vid bron ovanför detta fallet är rundslingan 7,5 kilometer.

Här kan du läsa mer om Fämtfallet och Fämtleden hos visitvarmland.com

Inlägget Fämtfallet och Fämtleden dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har varit i Svartedalen många gånger, men häromdagen bestämde jag mig för att pröva några stigar jag inte gått innan. Nämligen några av orienteringsklubbens stigar som utgår från parkeringen vid Bottenstugan. Jag gillar att dessa leder är rundslingor, och att man dessutom kan kombinera dem för att få en längd som passar en själv.

Efter jobbet med liten ryggsäck

Sista arbetsdagen före semestern åkte jag ut till Svartedalen och parkerade vid Bottenstugan. Jag invigde min nya 30-liters ryggsäck (även den från Gregory Packs, precis som min 70-liters Deva). Eftersom jag ska vara rädd om knäna och inte bära tungt var det en helt otrolig känsla att få ner allt i en så liten ryggsäck. Tält, sovsäck, liggunderlag, kudde, stol, sovkläder, mat och dryck, bok, glasögon, toalettsaker. Allt tack vare att jag har lättare utrustning som jag kan använda på sommaren.

Röd led (söder), 3 km

Från parkeringen vid Bottenstugan följde jag orienteringsklubbens södra röda stig som är en rundslinga på 3 kilometer. Den har samma dragning som bohusleden etapp 8, fram till sjön Holmevatten. Stigen är kuperad och går genom granskog där man på flera ställen skymtar sjöar mellan grenarna. Man passerar också en fin utsiktsplats.

Avstickare till vindskydd

När stigen delar sig valde jag att följa bohusleden några hundra meter längs Holmevattens strand. Anledningen var att jag såg ett vindskydd som låg väldigt vackert till sist jag gick här. Avstickaren var inte lång, men sååå värd att göra.

Vindskyddet ligger inte exakt intill bohusleden, men det är lätt att hitta dit via stigarna. Till att börja med gick jag runt både udden och följde sjökanten på andra sidan viken för att hitta en bra tältplats. Och det gjorde jag – flera stycken – men jag bestämde mig för att låta tältet ligga kvar i ryggsäcken och sova i vindskyddet istället.

Efter att jag gjort i ordning min sovplats fick jag lugn och ro hela eftermiddagen och kvällen. Jag gjorde i ordning min sköna stol (Exped Chair Kit) och satte mig nere vid sjön. Solens strålar värmde mig medan jag satt och läste. Inte en mygga i sikte förrän klockan var nästan 21.

Ljuvlig vindskyddsnatt

En stund innan dess fick jag även sällskap av ett par som valde att slå upp sitt tält en bit ifrån vindskyddet. Detta trots att jag erbjöd dem plats därinne, och att jag kunde tälta. Jag sov i alla fall oerhört gott och vaknade pigg och utvilad redan före klockan 05. Då tassade jag ut och fotade dimslöjor över sjön.

Klockan 06 hade jag packat och var redo att ge mig av. Då kom en av vandrarna från tältet för att ställa lite frågor om min stol (som jag ju vann i en tävling för drygt en månad sedan), och om hur jag får med mig den. Kolla mitt instagraminlägg så får du se.

Röd led tillbaka till Bottenstugan

Jag började återfärden till Bottenstugan, men fortsatte då rundslingan och gick inte samma väg som jag kommit.

På tillbakavägen följer man en skogsväg, och det var väldigt skönt för mitt knä efter kvällens klättrande i trappor och branta backar över rötter och stenar.

Blå led norrut, 3 km

Tillbaka vid Bottenstugan lämnade jag sovpackningen i bilen och fortsatte sedan norrut längs bohusleden, etapp 9. Samma stig tar man om man ska gå orienteringsklubbens blå slinga – även den en rundslinga på 3 kilometer.

En del av leden är väldigt kuperad. Stigen leder genom mossig trollskog, och förbi ett av mina favoritvindskydd som ligger mellan lilla och stora Iglekärr.

Dessutom stod jag länge och tittade på de vackra rundsileshår som växte vid tjärnen.

När blå led viker av från bohusleden blir det lättare att gå, först på grusväg och sedan skogsväg. Man passerar också en fin utsiktsplats där det finns bord, bänkar och grillplats.

Röd led (norr), 2,3 km

Jag tyckte att det var lite kort med en 3-kilometersrunda, så jag fortsatte rakt fram på röd slinga när den blå svängde av. Den norra röda slingan är 2,3 kilometer, lättgådd, och utgår också från Bottenstugan.

Grön led, 1,9 km

När den svängde tillbaka mot parkeringen tog jag åt andra hållet och följde den korta gröna slingen (1,9 km) förbi Anviksfallen. Där fanns fortfarande vatten, om än inte lika mycket som när jag var här i våras.

Sammanfattning av stigarna

Alla de här slingorna är trevliga att gå, och de går bitvis genom väldigt vacker natur. Långa bitar är tillgängliga, men det finns passager som inte passar för t ex barnvagn. Nu har jag inte gått hela rundorna, utan jag höll yttervarv och gick därmed bara en del av varje. Men jag kommer snart tillbaka och går de delar jag inte gick igår + den gula stigen på 4 kilometer som jag inte alls prövade.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag verkligen gillar att man kan kombinera de olika slingorna, så man får en tur som passar ens egna önskemål för dagen. Svartedalen är så mycket mer än bara Bohusleden, eller att stanna till vid någon av de fina sjöarna längs bilvägen.

Länkar och info om Bottenstugan m.m.

Stigarna (och kartan över dem) kommer från Kungälvs orienteringsklubb. Och här hittar du koordinaterna till parkeringen vid Bottenstugan (varifrån stigarna utgår). Jag gick även delar av Bohusleden etapp 8 och etapp 9 eftersom de bitvis går på samma stigar som rundslingorna.

Inlägget Stigarna runt Bottenstugan dök först upp på Hemomkringvandring.

På midsommardagen ville jag bara ha lugn och ro omkring mig, så jag åkte till ett av mina favoritställen: Kalvön i grannkommunen Uddevalla.

Jag fick en egen strand

Den här gången var inte målet att gå alla lederna ute på Kalvön, utan bara att vara för mig själv. Så jag gick inte längre än 3 km, till den lilla stranden som jag fick ha helt och hållet för mig själv. Tipset om den hade jag fått av Lars.

Där satt jag och läste i flera timmar (på min tävlingsvinst från Exped – ett chair kit – hur bekvämt som helst att förvandla liggunderlaget till en stol). Jag tittade och lyssnade på havet, njöt av lugnet och av en helt myggfri kväll.

Fin tältnatt

I tältet (mitt Helsport Reinsfjell Superlight 2) lät jag dörren till absiden stå öppen. På så sätt kunde jag titta ut genom myggnätet närhelst jag ville under natten. Eftersom månen steg över havet och målade en silvergata på vattne var jag tvungen att gå upp vid midnatt för att fota.

Idag gick jag 4,5 kilometer, med packningen, vilket var i mesta laget för knät. Men jag njöt av en massa fina blommor på de ställen där det inte var helt uttorkat. Bland annat björkpyrola, cikoria, skogslök, ryl i knopp, frossört och en massa fläcknycklar.

Min sammanfattning av Kalvön

Kalvön är det optimala utflyktsmålet/vandringsmålet, för här får man både hav, klippor, strandängar, bokskog, tallskog, gammelskog och kärr. Lederna är bra markerade i olika färger, och man kan antingen gå en av de kortare rundslingorna, eller binda ihop flera stycken till en längre runda.

Tillåtet att tälta

Och bäst av allt – det finns många fina platser på Kalvön där man kan (och får) övernatta. Titta på kartan, eller runt dig när du går lederna, så kommer du att hitta en egen superfin tältplats. Trots att det står på en gammal skylt vid Scoutängen att man inte får övernatta så får man det. Jag har dubbelkollat både med Länsstyrelsen och Västkuststiftelsen.

Slutligen – några länkar

Kalvön ligger i Uddevalla kommun, och man kommer till ön via e gångbro. Först och främst bjuder jag på länken till Länsstyrelsens information om naturreservatet. Och därefter länk till en sammanfattning av alla mina turer på Kalvön.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var exakt vad jag behövde just nu. En midsommardag då jag fick komma ut och bara vara.

Instagrambilder från Kalvön (mina)

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Midsommardag i lugn och ro dök först upp på Hemomkringvandring.

Under två dygn utforskade jag Tresticklans nationalpark och alla dess vackra skogar och många sjöar. Känslan av vildmark omslöt oss, trots nationalparkens lilla format.

Kärt återbesök i Tresticklan

Äntligen fick jag möjlighet att utforska Tresticklans Nationalpark lite mer än när jag var där i vintras. Den gången var jag här med min sambo och våra hundar, men vi fick avbryta turen på grund av sjukdom. Nu hade jag med min väninna Helena och vi hade avsatt hela helgen för vårt lilla äventyr.

Så här beskriver Sveriges Nationalparken Tresticklan: ”Naturen präglas av smala och höga bergryggar som sträcker sig i nordsydlig riktning. Mellan dem ligger myrmarker och långsmala sjöar. Den glesa och karga tallskogen med lav- och mossklädda berghällar, tillsammans med det stora antalet sjöar bildar en rofylld miljö där man kan vandra i flera dagar.”

Att övernatta i Tresticklans nationalpark

Resan upp till Tresticklans nationalpark tog drygt två timmar med bil från mitt jobb, och vi parkerade mitt på eftermiddagen. Solen sken från en klarblå himmel, och vi tog våra ryggsäckar och började gå från huvudentrén ut i nationalparken. Målet var att hitta en bra lägerplats för helgen.

Tillåtet att tälta – men inte att elda

Man får övernatta två nätter i Tresticklans nationalpark, men det är ganska svårt att hitta bra tältplatser. Anledningen är terrängen – det finns få platser som är plana, och dessutom växer det mycket blåbärsris, ljung och andra växter överallt. Däremot är det enkelt att hitta fina platser att hänga upp sin hängmatta (hammock)., så jag valde det alternativet, medan Helena höll fast vid tältandet. Observera att man inte får elda i Tresticklan, men man får använda gaskök.

Jakten på bra lägerplats

Eftersom jag har problem med ena menisken, och därför inte ska bära tungt, hade jag gjort upp en plan. Efter mycket kartläsande på hemmaplan hade jag hittat en plats vid sjön Fiskelös, längs rundslingan markerad med gult, som jag trodde skulle kunna fungera som lägerplats för oss. Både för att den såg plan och torr ut, och för att den låg ganska bra till avståndsmässigt från entrén.

Och till min stora glädje funkade platsen! Där bodde vi hela helgen på en avskild udde som inte syntes från leden, vilket gjorde att vi kunde lämna kvar packningen – även när vi gick lördagens tur.

Lederna i nationalparken

Eftersom vi hade vår lägerplats mitt i nationalparken gick vi inte lederna i ett sträck. Jag har ändå valt att beskriva lederna var för sig, istället för att berätta i den ordning vi gick dem.

Det här hade jag på mig på turen: Skor från Icebug, byxor från Fjällräven, merino-tischa från Super.Natural och ryggsäck från Gregory pack. Ryggsäcken stannade i lägret på alla turer utom den mellan sovplatsen och parkeringen.

Halleleden (Bodalsvikenleden), röd markering – 4,5 km

Mellan huvudentrén och stugan vid Budalsvika precis efter norska gränsen går Bodalsvikenleden på 4,5 kilometer. Den är ingen rundslinga, utan man får gå samma väg tillbaka genom storslagen tallskog förbi trolska små sjöar.

Här får man en fin bild av hur Tresticklans nationalpark ser ut längs stigen som skär genom parken i ost-västlig riktning. Tallskog, blåbärsris, små sjöar och skogstjärnar, klipphällar och myrmarker. Stigen är relativt enkel att gå, förutom sista biten ner mot norska gränsen – där är det mer kuperat och tätare skog.

Budalsvika i Norge

Vi passade på att ta med och äta vår frukost utanför stugan i Bodalsviken (Budalsvika). Därefter gick vi korta sträckor av stigarna i Lundneset naturreservat innan vi vände tillbaka till Sverige.

Om man följer den breda stigen till vänster om stugan och sedan tar vänster i nästa korsning kommer man ner till en sjö. Det finns också en rastplats med bord och bänkar lite längra bort längs stigen, och det är betydligt mer avskilt än att sitta vid den populära övernattningsstugan. Sovplats i stugan hyr man hos turistinformationen i Dals-Ed.

Dessutom ägnade vi en liten stund åt att titta på, och läsa informationen om vaktposten som stod vid gränsen under andra världskriget.

Om man bara har tänkt lägga några timmar i Tresticklans nationalpark är detta en trevlig tur att gå.

Bråtaneslingan, gul markering – 4,3 km

Bråtaneslingan, nationalparkens enda rundslinga är 4,3 kilometer och beräknas ta 1,5 timme att gå runt. Leden börjar 1,5 kilometer från huvudentrén, och man kommer till starten genom att följa den röda leden som går till Norge (se ovan). Så om man bara ska gå den gula slingan blir det ungefär 8 kilometer att gå från huvudentrén, ut till rundan, runt och tillbaka till entrén.

Längs Bråtaneslingan möter man många ”breathtaking views” (tycker det säger mer än ”vacker utsikt” som det heter på svenska). Leden går längs den avlånga sjön Tresticklan och man passerar den ena vackra platsen efter den andra. Här finns faktiskt några ytor som skulle fungera som tältplatser, men de ligger väldigt nära leden.

När leden svänger bort från sjön blir det genast lite höjdskillnader när man ”klättrar” uppåt tallskogen. Sedan går man uppåt och neråt, genom skog förbi otaliga små sjöar och tjärnar. Personligen tycker jag att detta är en stig man ska gå sakta på och verkligen njuta av omgivningen, för allt är vackert här.

Tuvullen som vajar på våtmarkerna, sjöarna som glittrar mellan träden, stigen som vindlar fram mellan gamla träd och högt blåbärsris. Känslan av vildmark är stark när man stannar till vid någon av de mindre sjöarna – till exempel Fisklös där vi hade vårt läger.

Den här slingan kan jag verkligen rekommendera, för den är vacker från start till mål.

Mot Orshöjden, orange markering

Mitt på den gula leden kan man svänga av mot södra entrén och följa en stig markerad med orange. Den här leden är precis som den röda en ”tur-och-retur-led”, eftersom det inte går att köra bil fram till södra entrén. Utgår man från huvudentrén är det en mil åt vardera hållet. Från den gula leden bara 6,3 km enkel väg.

Egentligen var min plan att gå så långt jag orkade på denna led och sedan vända tillbaka på söndagsförmiddagen, men eftersom jag kände av knäna redan efter 1,5 kilometer vände vi. Vi tog oss till Orshöjden, som både Helena och jag trodde var en utsiktsplats. Det var det inte. Nu i alla fall. Men ändå en höjd med ett röse, och på ett ställe såg vi en blånande trädrad långt bort.

Strax nedanför Orshöjden låg en av de allra vackraste skogstjärnarna – Ortjärrnet, så det var trots allt värt att gå den här avstickaren. Där såg vi ett tält. Underlaget var inte helt plant, men de hade åtminstone otroligt vacker utsikt.

Eftersom jag inte gick hela leden kan jag tyvärr inte berätta om hur den ser ut närmare den södra entrén.

Tillgänglig led, 180 + 240 meter

Nationalparkens sprickdalslandskap och stigning fram till nationalparksgränsen (700 meter från entrén) gör att tillgängligheten tyvärr är låg/liten för besökare. Vid parkeringen finns två tillgänglighetsanpassade mulltoaletter och sittbänkar. Därifrån leder en 180 meter tillgänglighetsanpassad stig till en informationsplats.

Man kan sedan följa en tillgänglighetsanpassad rundslinga runt en myr (på bred spång). Längs slingan finns ett tillgänglighetsanpassat bänkbord. Jag måste erkänna att jag tyckte att detta nästan är som ett slag i ansiktet på de personer som åkt ända hit (för det är små vägar mitt i skogen för att komma hit) och som sedan inte kan ta sig in i själva nationalparken. Men samtidigt fint att det ändå finns något.

Utanför de markerade lederna

Den absoluta höjdpunkten på vårt helgäventyr var när vi följde en omarkerad stig som jag sett på kartan medan jag planerade turen hemma. Första gången vi gick förbi stigen missade vi den. Men sedan höll vi koll på våra digitala kartor och kunde vika av på rätt ställe.

Stigen var lätt att följa, även om den bitvis var lite övervuxen. Här blev känslan av vildmark många gånger större än när vi gått de markerade lederna. I den här delen av Tresticklans nationalark var det både tystare och vildare. Vi tog en lång paus vid en vacker sjö, gjorde små avstickare för att fota (och klappa torrakor). Tystnaden och lugnet runt oss var oslagbart.

Stiglöst land på bergsryggarna

Jag visste genom mina efterforskningar (och även boken Nationalparker i mellersta Sverige) att det är ganska enkelt att gå ”off-road” om man följer bergryggarna som går i nord-sydlig riktning. Därför hade jag valt ut en lite längre rygg som vi kunde pröva på, strax intill Styggetjärnen. Om vi gjorde rätt skulle vi komma ner på den röda leden (Norge-leden).

Från början var det lätt att gå uppe på ryggen eftersom stenhällarna låg i dagern. Men när det blev mer växtlighet upptäckte vi att det inte var så stor höjdskillnad mellan vissa av ryggarna. Medan det var stup (precis som karta indikerade) på ena sidan, vilket gav oss fantastiska vyer.

Efter mycket skrattande och trixande hade vi tagit oss genom skogen, cirka två kilometer utan stigar, och vi kom ut minde än 100 meter från den plats som jag hade tänkt mig från början. Det var så otroligt roligt att kunna göra så här i helt okänd terräng. Man behöver vara van att vara ute så att man orkar gå i lite svårare terräng, och man måste kunna läsa karta och kompass. Men wow – vilken härlig upplevelse vi fick.

En massa må-bra-tid i lägret

På grund av mitt knä anpassade vi turerna så att vi inte behövde gå så långa eller snabba sträckor. En följd av detta blev att vi fick en massa tid över att spendera i vårt läger. Där lagade vi mat, låg och njöt av solen och all fågelsång, fotade blommor (jag alltså), läste böcker och bara var i största allmänhet.

Avskildheten skapade en illusion av att vara ensamma i hela parken, och det var lätt att gå ner i varv. Det är sällan man känner sig så hemma på en plats på så kort tid som jag gjorde här.

Liten olycka på väg hem från Tresticklan

På vår tredje dag packade vi lägret och gömde våra ryggsäckar under en gran medan vi gick vår morgontur. Därefter hämtade vi packningen och påbörjade vandringen mot bilen. Dessvärre ramlade Helena rätt illa och adrenalinet kickade in för mig. Medan jag skyndade mot bilen för att lämna min ryggsäck (och sedan gå tillbaka och hämta hennes) kände jag inte av mitt skadade knä över huvud taget. Det tempo jag höll har jag inte gått i på två månader.

På tillbakavägen mötte jag Helena tillsammans med ett gäng belgiska ornitologer. De hade burit henne en bit, och en av dem bar hennes ryggsäck ända till parkeringen. Vi fick gå i sakta mak till bilen, men vi var båda tacksamma för att olyckan inträffade med 1,5 kilometer till bilen och inte när vi var ute på vår tur i oledad terräng.

Fraktur och gips

Dessvärre fick Helena en fraktur på foten/underbenet. Det visste vi ju inte då, men hon kommer att få gå med gips i några veckor. Bortsett från detta fick vi en helt fantastiskt, magiskt härlig helg i Tresticklans Nationalpark.

Slutligen mer info

Som vanligt avslutar jag med länkar och annan matnyttig information. Tresticklans nationalpark ligger i Dalsland. Från samhället Ed tar det knappt en halvtimme att köra till Tresticklan. Det går tyvärr ingen kollektivtrafik hit, men det finns bra parkering även för husbilar – inte enbart personbilar. På parkeringarna finns det utedass.

I nationalparken finns inte så många markerade leder. Men parken är vacker och är den största väglösa och obebyggda skogstrakten i södra Sverige.

Användbara länkar

På nationalparkens egen webbsida kan du hitta mer information. I boken ”Nationalparker i mellersta Sverige – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket kan du läsa både om lederna och om besöksmål i närheten.

Inlägget Två dygn i Tresticklans nationalpark dök först upp på Hemomkringvandring.

Här på Orust finns så många vackra platser, men i det här inlägget tänker jag berätta om två riktiga smultronställen: Bokskogen Himlabacken och Härmanö naturreservat. Bilderna är från förra veckan, 17-18 maj.

Planering av turen

Egentligen skulle jag ha åkt till Höga Kusten för en veckovandring, men ställde in resan på grund av meniskskadan. Istället försöker jag nu vila knät, göra mina rehab-övningar och hitta turer som jag faktiskt klarar av.

Eftersom jag verkligen älskar Härmanö, och speciellt nu under våren med alla blommorna, ville jag prioritera att åka dit. Trots att det är ganska krävande vandring. Jag visste att min väninna Sofia också ville dit, så jag frågade om hon ville följa med. När hon tackade ja insåg jag att även hon sover ute mycket, så jag föreslog att vi skulle tälta längs Husebyleden natten innan. Då skulle vi vara på rätt sida av ön och ha nära till färjan på morgonen.

Bokskogen Himlabacken

Vi valde att åka till Himlabacken först på kvällen, eftersom vi båda två hade jobbat under dagen. Från parkeringen är det vandring längs lättgådd skogsväg i några hundra meter innan man kommer fram till stigen mot Himlabacken.

För mig kommer nog bokskog alltid vara ”något speciellt” eftersom jag älskar ljuset och rymden som finns i dem. När vi hade tagit oss uppför backen letade vi upp varsin sovplats där vi slog upp våra tält.

Efter att vi gjort i ordning sovplatserna hämtade vi vatten i bäcken och strosade en stund bland prasslande boklöv. Sedan la vi oss medan myggen surrade utanför tältet.

10 minuters bilfärd till färjan

På morgonen vaknade jag innan alarmet hade ringt och tittade förväntansfullt ut genom tältöppningen. Av den utlovade solen syntes inga spår, men bokskogen var lika vacker ändå. Det gick snabbt för oss att packa, så vi var tillbaka vid bilen före den planerade tiden. Trots att det tog lång tid för mig att gå nerför backen, för det frestade på knät något enormt.

I Tuvesvik packade vi om till små ryggsäckar, med lättare packning, innan vi steg på färjan.

Härmanö naturreservat

Personfärjan går mellan Tuvesvik på Orust och Gullholmen, och turen tar bara några minuter. Även att jag har varit på Härmanö relativt många gånger längtar jag alltid tillbaka och vill se mer av ön. Sofias väninna Linnea som också var med oss upptäckte ön för första gången, och det var underbart att dela hennes glädje.

Blomsterängen Kalvhagen

Från samhället följde vi vägen söderut till första avtagsvägen mot Kalvhagen. Efter bara några hundra meter längs stigen nådde vi blomsterängen och jag blev nästan andlös när jag såg alla gullvivor. Medan de andra satte sig och kokade kaffe gick jag en sväng och tittade på blommor, bland annat getrams och tjärblomster.

Eftersom jag redan här, efter några kilometer av ganska enkel vandring, kände av knät bestämde vi oss för att gå olika vägar. Sofia och Linnea fortsatte stigen ut mot havet (Långekilen) och Svensbo, medan jag tog en enkel skogsväg ut mot vägen. Sedan stämde vi träff vid korsningen vid Myren.

Slingan Stenvik-Skålldalen

Vår tajming var i det närmaste perfekt. Eftersom jag tidigare har gått rundan som de andra gick hade jag ganska bra koll på tidsåtgången. Så jag kunde unna mig att strosa fram, och fota blommor längs vägen. Därför behövde jag inte vänta mer än några minuter på mötesplatsen innan de andra dök upp.

När vi bara några minuter senare kom till korsningen med skylten Stenvik tittade de frågande på mig. Egentligen var min plan att gå raka spåret längs stigen mot Härmanö Huvud, men knät kändes ganska bra. Så vi tog slingan ut mot Stenvik och fick därför extra vyer ut mot havet.

Sista biten går ner mot Skålldalen och där når man även skyltar och stigen vi kommit på om vi inte svängt av. Här gick vi lite fel, trots skyltar, och till min stora lycka hittade jag två exemplar av granspira tack vare det.

Och så höjdpunkten – Härmanö Huvud

Från Skålldalen går man uppe på berget och passerar flera små höjder med rösen. Den markerade leden tar sedan av åt vänster, mot Skållehus.

Men som vanligt ville jag till Härmanö Huvud, som jag tycker är det vackraste på hela Härmanö, så vi tog oss ner mot strandängen. Det var väldigt lite vatten, och därför enkelt att ta sig över.

Lunch och bad

Vi inledde med ett besök på dasset (superlyxigt med ett dass intill stranden). Sedan rundade vi klipporna och satte oss på vår egen strand för att äta lite lunch.

Sofia och Linnea tog även ett bad medan jag kokade upp vatten. Här tillbringade vi sedan en längre stund i solen, medan oreäkneliga makaon-fjärilar svävade runt oss.

Toppbestigning

Innan vi skulle vända tillbaka mot färjan gick jag i sakta mak upp mot toppen, medan de andra tävlade. Utsikten med havet på flera sidor och den karga, steniga Härmanö på ena sidan, är så mäktig.

På tillbakavägen gick jag stigen tills jag kom till vägen, och sedan fortsatte jag den ända upp till hamnen. Sofia och Linnea gick den svårare stigen mot Skållehus, och fick småspringa på slutet för att hinna till färjan. Vi var ute i 8 timmar och på den tiden tog sig de andra ungefär 17 kilometer och jag lite kortare.

En liten sammanfattning

För mig är det i stort sett omöjligt att göra en kort resumé av ett så fantastiskt dygn i bokskog och kust. Så sammanfattningsvis får jag nog bara säga; sagolik natur, otroligt väder och lycka.

Och slutligen lite länkar

• Kartlänk till parkering, Husebyleden/Himlabacken
• Här ligger bokskogen (kartlänk)
• Parkering intill hamnen (ungefärlig punkt, men det är skyltat)
• Västtrafiks tidtabell för färja linje 381 Tuvesvik-Gullholmen (och Härmanö)
• Boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket beskriver tur 29 och 30 en del av den sträcka vi gick lite utförligare.
• Och så givetvis mina egna blogginlägg från alla besök på Härmanö

Mina instagrambilder härifrån

[instagram-feed feed=19]

Inlägget Två smultronställen, Orust kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Västanåleden är en rundslinga på 7,4 km som startar och slutar i Röttle by strax söder om Gränna. Byn är nog annars mest känd för sitt stora, vackra vattenfall. Parkering finns några hundra meter ifrån vattenfallet.

Från Röttle by längs Vättern

 Leden går söderut på stig längs Vättern, och man passerar genom bokskog och vattnet är hela tiden närvarande, oftast djupt nedanför eftersom det lutar brant ner mot vattnet.

Den här delen av leden är ganska lättvandrad genom lövskogen. När man tittar ut över Vättern är det Visingsö man ser.

Möjlighet att ta ”genväg” mot Röttle by

 Efter 2,2 kilometer kommer man till ett vindskydd, där även Fransiscusleden och John Bauerleden ansluter. Vill man ha en kortare runda kan man svänga upp här och sedan följa skogsväg tillbaka till Röttle by. Annars fortsätter man ytterligare någon kilometer innan leden svänger tvärt av och upp på berget.

Den sista biten längs Vättern var marken täckt av ramslöksblad när jag och Johanna gick där idag. Doften som slog emot oss var underbar och grönskan en mer än välkommen syn i allt det bruna och grå. Vi såg också några vårblommor i form av vårlök (Gagea lutea), tibast (Daphne mezereum) och gullpudra (Chrysosplenium alternifolium), förutom den stora mängden blåsippor som blommade i alla backar.

Kuperat tillbaka mot Röttle by

Därefter blir vandringen kuperad och det tar betydligt längre tid att gå häruppe. På en del ställen finns rep och trappor till vandrares hjälp för att ta sig fram. Skogen övergår därefter till barrskog och Vättern skymtar långt bort.

Vi fick också njuta av ett magiskt fint vattenfall mitt i den mossiga skogen. Tidpunkten var dock inte optimal idag, då det både låg snö längs stigarna varvat med vatten och lera.

Sammanfattning

Wow säger jag bara om denna slinga! Naturen längs leden var helt fantastisk och jag kan tänka mig hur vackert det kommer att bli här när det grönskar och boken slår ut.

Jag rekommenderar den verkligen. Åk inte bara och titta på vattenfallet – ta dig tid att gå den vackra leden längs Vättern. Du kan läsa mer om Västanåleden och Röttle på Jönköpings kommuns webbsida.

Inlägget Västanåleden, Röttle – 7,4 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Solen sken från en klarblå himmel när vi åkte för en dagstur i Svartedalens naturreservat i lördags. Dagen till ära fick jag sällskap av både sambon och vovven Wilma, och vi gick etapp 8 av Bohusleden, förbi det vindskydd där jag sov förra helgen.

Snö och sol

Till skillnad mot förra helgen syntes inte mossan den här gången, eftersom den var dold under snön. Men istället fick jag njuta av snön som gnistrade i solskenet. Etapp 8, som går mellan Grandalen och Bottenstugan, är 8,5 km lång och anses som utmanande.

Terrängen är bitvis kuperad, men det finns gott om spänger, och även en del trappor, till hjälp. Just nu är det dock väldigt blött i marken, så ta på rejäla skor om du ska gå här i närtid. Förresten, jag bör nog också nämna att det finns flera vindskydd längs etappen i södra delen av Svartedalens naturreservat.

Paus vid sjön Korsvatten

När vi kom till Bottenstugan följde vi vägen till Korsvatten. Där slog vi oss ner vid sjön för lite lunch och kaffe.

Vi följde sedan röd led en bra bit runt sjön innan vi vek av på blå led. Från stigskiljet var det bara en kort bit ut till vägen mot Grandalen. Därefter följde vi vägen tillbaka till bilen.

Det var underbart att inleda månaden, och min stegutmaning 10000hemomkring, med 14 kilometer vandring i detta fantastiska väder. Svartedalens naturreservat är verkligen vackert.

Mer om Svartedalens naturreservat

Svartedalen är ett stort och vackert skogsområde fullt av sjöar, små berg, mossiga skogar och en massa små stigar/leder att utforska. För dig som inte känner till Svartedalen så består området av 3 olika naturreservat (det är inte tillåtet att övernatta i alla, men i vissa – så läs på). Området ligger i Stenungsunds och Kungälvs kommuner, ungefär en timme norrut med bil från Göteborg.

Information om Bohusleden

Etapp 8 går mellan Grandalen och Bottenstugan i Svartedalen och är cirka 8,5 kilometer lång. Läs mer på Bohusledens webbsida för kartor och ytterligare information om etappen.

Inlägget Dagstur i Svartedalens naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en känslosam vecka kände jag att jag behövde komma ut och vara för mig själv en stund. Därför tog jag färjan ut till Dyrön i morse, en ö jag vandrat på två gånger tidigare.

Västra delen av Dyröleden

Precis som tidigare gånger när jag besökt Dyrön gick jag till höger direkt efter att jag klivit av färjan, och ut på Dyröleden, motsols. Naturen längs den här sidan av ön är kargare och känns vildare än på östra sidan.

Det är få leder jag gått på där det finns så många trappor, spänger, och trädäck för att hjälpa oss vandrare som det finns just här. Jag är oerhört tacksam över att de finns – utan dem hade det varit väldigt svårt att ta sig fram.

På grund av de senaste dagarnas regn var det extremt blött och halt, både på klippor och träunderlag. Tack vare mina Icebug (odubbade) gick det rätt bra, men jag kände att jag spände mig mycket bara för att jag visste att det var halt.

Dynes ravin och smal trappa

Enligt mig är det ett ”måste” att gå genom Dynes ravin och den smala trappan med 112 trappsteg när man är på Dyrön. Men idag tänkte jag efter både en och två gånger innan jag svängde av där, på grund av ”väglaget” och att jag var helt ensam på leden. Men det gick fint att komma igenom passagen idag också.

Sammanfattning av västra delen

Enligt mig är detta den vackraste delen av Dyröleden och jag tog det extra lugnt idag på stigarna som jag börjar känna. Närhelst jag kände för det stannade jag för en paus och bara lyssnade på fåglarna, vågornas brus och njöt av friheten som rymden vid havet ger. Mitt råd till dig som kommer hit är att göra precis så – ta det lugnt och verkligen njuta.

Hamngatan tvärsöver ön

När jag kom ner till samhället vid södra färjelägret fortsatte jag inte på Dyröleden som jag brukar. Istället svängde jag åt vänster när jag kom fram till Hamngatan. Tidigare har jag aldrig tänkt på att man kan korta av rundan och snabbt ta sig upp till norra hamnen via denna lilla asfalterade väg. Det tog mig mindre än en kvart att gå från södra till norra hamnen.

Blå leden – över bergen (premiär)

När jag hade kollat hur lång tid det tog att gå gick jag tillbaka längs Hamngatan en bit innan jag svängde av in mot skolan. Jag mindes att jag hade sett skyltar längs Dyröleden som pekade mot skolan, och tänkte gå den vägen ut till leden på östra sidan. Men redan några hundra meter efter skolan kom jag fram till de här skyltarna:

Någon blå led hade jag varken sett eller hört talas om tidigare, så självklart var jag tvungen att se vad det var för något. Därför svängde jag in på den blå leden mot Sydhamnen och fick nu en helt annan tur än jag fått om jag gått den gulmarkerade Dyröleden.

Mot södra hamnen

Denna led gick först upp på berget mot en utsiktspunkt, och sedan genom en liten ravin/dal mot södra hamnen. På flera ställen fick jag fin utsikt mot havet, men även in mot ön. Längs Dyröleden ser man inga hus förutom när man passerar södra hamnen, men här såg man bebyggelsen då och då.

Leden är tydligt markerad, och det finns både rastplats och flera vilobänkar längs stigen. Jag följde den blå leden till minigolfbanan. Där svängde jag vänster och passerade hamnen när jag gick mot starten av den östra delen av Dyröleden.

Obemannat våffelcafé – så mysigt!

När jag skulle åka hemåt med färjan igår fick jag höra att jag hade kunnat stanna till och gräddat min egen våffla. Tyvärr visste jag inte det – men nästa gång så! Text från dyron.se: ”När Kiosk och Café stänger för sommaren öppnar Våffelcafé i samma lokal. Våffelcaféet är obemannat och öppet dygnet runt varje dag tills Kiosk och Café öppnar för sommaren nästa år. I Våffelcaféet kan du värma dig samt grädda din våffla och koka kaffe, te eller choklad. Vad du behöver finns på plats och kostnaden swishar du till Dyröboden.”

Östra delen av Dyröleden

Nu var jag återigen på ”känd mark” och jag följde den kuperade (och hala) stigen längs kustlinjen. Här ser man både Tjörn och flera mindre öar där man går, på klipporna högt ovanför havet.

Några fina badplatser passerar man också, och på sommaren brukar jag ha fullt upp att se på strandväxter här. Men idag strosade jag bara fram och njöt av att ha all tid i världen på mig. Och av att kunna välja fritt vilka stigar jag gick – jag hade ju inte någon med mig som jag behövde ta hänsyn till.

Innan jag visste ordet av hade jag kommit fram till en korsning där man kan välja att svänga av mot skolan istället för att fortsätta följa havet. På grund av att jag ville gå hela den blå leden (som startade ungefär vid skolan) valde jag att svänga av här. Dyröleden längs havet hade jag gått två gånger tidigare, men den blå leden var ny mark för mig.

Rastplats mitt i skogen

Innan jag kommit fram till stigskiljet där gul och blå led korsar varandra kom jag fram till en stor glänta där det fanns ett stort fikabord med sittplats för många. Dessutom fanns där en stor grilltunna. En liten bit ifrån fanns ytterligare ett bord med bänkar. Och ett vindskydd.

Blå led mot norra hamnen

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kom fram till stigen jag skulle svänga in på. Enligt skylten förväntades det ta cirka 25 minuter att nå norra hamnen om man valde den här vägen. Hade jag fortsatt mot skolan och sedan gått stora vägen hade det kanske tagit 10. Men nu ville jag se hela den här leden.

Jag kom till en skylt som pekade mot utsikten Dyrögubben och den låg hela 25 meter från stigen. Efter att ha överlagt med mig själv bestämde jag mig för att jag skulle orka gå så långt. Nej förlåt, nu tramsar jag. Hur som helst var det fint att gå upp på utsikten. Här såg man bebyggelsen inne på ön, och jag tyckte det var en fin kontrast mot Dyröleden som hela tiden har utsikt mot havet. Det gav mig en känsla av helhet och förståelse för ön att även ha sett detta.

Gul och blå led gick ihop

Ganska snart såg jag den gula leden på min högra sida, och till slut gick lederna ihop. Så de sista kanske 300 meterna ner mot badplatsen och hamnen följde jag den gula leden.

Det var riktigt roligt att nu ha fått se lite mer av Dyrön än jag gjort tidigare. Och nästa gång jag kommer ska jag gå alla stigar jag ser – men jag ska välja en dag då underlaget är torrt. För mig blev detta en perfekt tur, med precis det jag var ute efter – tystnad, lugn och tid att hantera mina tankar och min saknad efter Balder.

Så här kors- och tvärsigt gick jag

Mer information om Dyrön

På www.dyron.se finns svaren på många frågor som kan dyka upp om Dyrön, så ta gärna en titt där. Det är en oerhört informativ sida, och Dyröns Samhällsförening är väldigt aktiv. Bland anant underhåller de vandringslederna på ön. Om du har frågor vandring är det bara att kommentera inlägget eller mejla mig.

Läsning om Dyrön

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarsbiblioteket är Dyröleden beskriven i tur nummer 20. Du kan också läsa mer i mina tidigare blogginlägg från Dyrön (med sambon 2020 och med bland annat min mamma 2022). Där hittar du även vägbeskrivning och annan fakta.

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Kors och tvärs på Dyrön dök först upp på Hemomkringvandring.