Hornborgasjön är förmodligen mest förknippat med trandansen på våren, men nu fick jag se området i vinterskrud. Och det är absolut värt att besöka även på vintern.

Inledning/bakgrund

Det är troligtvis fler än jag som upplever att det finns för lite tid i förhållande till antal platser att besöka. Jag har en lång lista med ”önskeresmål” och Hornborgasjön är ett av de ställen som jag länge velat utforska mer.

Förra gången jag var här var i april 2021, och då hade jag inte möjlighet att gå något. Varken tonåringarna eller hundvalpen var med på noterna. Men i helgen fick jag chansen, och då blev jag till och guidad, bland annat i Hornborgasjöns naturreservat. Guiden var ingen mindre än fotografen Göran Thomér, vars bilder jag fick låna till bloggen 2021, då mina egna var så suddiga.

Naturum Hornborgasjön

När jag vaknade på morgonen blev jag glad som ett barn över att det hade snöat på natten. Givetvis skyndade jag mig ut för att gå en liten sväng före frukost. Känslan jag får när jag går i orörd snö är obeskrivlig. Att jag dessutom mötte skuttande rådjur och såg solen stiga över horisonten under promenaden gav mig en drömlik start på dagen.

Därefter åkte vi de få kilometerna till naturum och jag blev så glad när jag såg silhuetten av byggnaden. Jag har sett den på så många bilder och för mig symboliserar den tranor, natur och glädje (trots att tranorna sällan är i den här delen av sjön).

Vi gick på trärampen ut mot det stora utsiktstornet på Fågeludden, och Göran berättade att man även får tälta därute (se fakta längst ner i inlägget). Grillplats, ved, rejäla ytor både ute och under tak, med Hornborgasjön i stort sett runt om. Det var nästan så jag ville slå läger direkt. Men jag tog mig samman och vände tillbaka mot naturum för att kunna börja dagens första vandringstur.

Ängsladan är en bra fikaplats

Sedan gav vi oss i väg längs leden mot Ytterberg. Snön knarrade under fötterna och det var magiskt att gå längs sjön som redan fått ett tunt lager av is här och var.

På några ställen fanns gömslen för dem som vill titta på fåglar. Nu är jag personligen ingen fågelkännare, men mitt sällskap är desto kunnigare. Svanar såg vi i massor ute i vattnet på många ställen. Vi hade också glädjen att få se flera örnar (man blir ju vördnadsfull av såna här möten), vråkar och några små domherrar som även de lyste upp dagen.

Efter drygt en kilometer, som gick i långsamt foto-tempo, kom vi fram till Ängsladan. Den ligger fint intill sjön och det finns både bänkar och bord utanför. Man kan även fika inomhus om man vill, men huset är inte inrett. Eftersom den ligger så nära naturum valde vi att gå vidare, och stannade till här på tillbakavägen istället för en fikapaus.

Vässtorpsåsen – värd ett besök

Istället fortsatte vi längs leden medan solen gnistrade i snön. Snart såg jag de böljande kullarna vid Vässtorpsåsen och jag drog nästan efter andan av åsynen. Landskapet var som i en saga med mjuka kullar, sammanbundna av Vässtorpsåsen.

När jag förstod att leden gick uppe på, och följde, åsen sken jag nog lika starkt som solen. Utsikten däruppifrån var slående, både ut mot Hornborgasjön och över alla snötäckta kullar. Detta kan vara en av de vackraste platser jag någonsin har varit på och jag önskade att åsen aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den såklart och vi valde att vända när vi kom till dess slut. Om det inte hade blåst så mycket hade vi säkert stannat till en stund vid bänken som står mitt uppe på åsen.

Jag insåg att jag vill gå här igen när det grönskar, för att få se denna fantastiska plats även på våren/sommaren. Bilderna gör tyvärr inte platsen rättvisa.

Leden Fågeludden-Ytterberg

Sträckan mellan Fågeludden och Ytterberg är ungefär 5 kilometer, men den är ingen rundslinga så man får gå samma väg tillbaka. Stigen är välmarkerad och ganska lätt att gå. Det finns spång och trappor vid blöta eller svåra partier, och på stor del av leden ser man Hornborgasjön.

Ytterberg – och Görans bänk

Under dagen besökte vi ett närliggande naturreservat och ett gravfält, men sedan återvände vi till Hornborgasjön igen. Den här gången parkerade vi vid Ytterberg (dit led från naturum går). Den här delen av naturreservatet består av strandäng och betesmark och jag ser framför mig alla växter som kommer att poppa upp här när snön smälter i vår.

Leden går inne i beteshagarna, parallellt med Hornborgasjön, så man har hela tiden vacker utsikt. Längst ut på udden finns en plattform/utsiktsplats som är välbesökt, men för oss var den inte målet. Istället var det bänken som nyligen kommit upp strax intill med texten ”Göran & Silver 2023”. Det var just dem jag hade sällskap av, Göran och hans hund Silver. Bänken fick han i födelsedagspresent från några av sina nära och kära, och det krävdes en hel del byråkrati för att få sätta upp bänken inne i naturreservatet. Det kändes jättefint att få vara med vid deras bänk – samtidigt som de var där.

Slutligen belönades vi med en solnedgång som inte är av denna värld. Hur skulle jag kunna göra annat än att älska Hornborgasjön efter den här dagen?

Löfwings Ateljé & Krog

Middag åt vi på Löfwings Ateljé & Krog. Egentligen skulle vi bara till ateljén och titta på konstnärens verk. Jag är inte så mycket för konst, men den här konstnärens stil (Göran Löfwing) nådde verkligen rätt in i hjärtat på mig. Han avbildar vilda djur på ett så vackert sätt, och de många porträtten av hans tax formligen strålar av kärlek. Tänk att inreda sitt hem med dessa tavlor.

När vi ändå var på plats frågade Göran (inte konstnären, utan fotografen och vännen) om det fanns några lediga bord inne i restaurangen, och det gjorde det. Dovhjortsfilén som jag åt var otroligt god och sällskapet trevligt. Men det var lokalen som påverkade mig mest. Målningar och jakttroféer på väggarna, golvet som inte var gjort av stenplattor utan betong som konstnären målat, möblerna, ja, allt, gav ett så lugnt och nästan overkligt vackert intryck.

Ska du till Hornborgasjön tycker jag absolut att du ska avsätta en stund för att åtminstone titta in på utställningarna. Detta blev pricken över i:et för mig, en vacker en kontrast mot allt jag fått uppleva utomhus under dagen.

Avslutningsvis lite fakta

Det här var en heldag runt Hornborgasjön som gav mersmak, och jag kan verkligen rekommendera fler att besöka området utanför ”säsong”.

• Information om att tälta i Hornborgasjöns naturreservat
• Allt om ditt besök vid Hornborgasjön: www.hornborga.com
• Länsstyrelsens information om naturreservatet

Inlägget Hornborgasjön i vinterskrud dök först upp på Hemomkringvandring.

På sista tiden har jag skrivit flera inlägg om Kalvön, och det blir lätt så när man håller på med hemomkringvandring. Att man går många gånger på samma ställe. Men det finns alltid något nytt att se. Just idag vill jag berätta om gul led, som enligt mig är den finaste leden på Kalvön.

Fredagsmys med tältnatt

Redan på fredagskvällen åkte jag, min sambo och hundarna till Kalvöns parkering och bar ut vår packning till udden som ligger till höger om spången (om man följer stenstranden en bit). Där slog vi upp tältet och gjorde oss hemmastadda för natten.

Solen sken, luften var varm och skön och platsen, på fastlandet mitt emot Kalvön, var otroligt lugn och vacker. De enda vi såg var två ungdomar som var ute med sina SUP:ar (i några timmar).

Eftersom det var flera timmar kvar till solnedgången bestämde vi oss för att gå en sväng på Kalvön. Gul led ville jag spara till morgonen efter, men alla övriga kryssade vi runt på medan solen började dala.

Kväll vid Kalvön

När vi kom tillbaka tog vi ett av liggunderlagen och la ut på klipporna. Sedan bara satt vi där tillsammans. Såg himlen skifta i rosa för att sedan mörkna. Lars tog ett kvällsbad innan vi åt kvällsmat på klipporna.

Eftersom vi hade åkt ut i stort sett direkt när jag slutade jobba var jag ganska trött, så framåt klockan 22.30 ville jag gå och lägga mig. Jag somnade direkt och sov som en stock inne i tältet. Gissa om jag var tacksam över att hundarna låg i lugn och ro och inte väckte mig förrän strax före kl. 06!

Ut på gul led i morgonljuset

På morgonen vaknade jag glad och nyfiken på vad som skulle möta mig längs gul led. Jag lämnade Lars och hundarna sovande i tältet och gick iväg i morgonsolen, över spången och ut på Kalvön.

Direkt efter spången står en informationstavla. Varken på den eller i reservatsfoldern finns gul led med. Men om man lyfter blicken så ser man att det går markeringar både ner till höger, mot havet, och rakt fram längs blå och röd led. Jag valde att gå rakt fram, och gå gul led medsols.

Efter 830 meter svänger gul led

Från början går man på ganska upptrampad stig, eftersom det är samma väg som blå led (mot Djupvik). Men efter 830 meter visar gula markeringar att det är dags att vika av. In i skogen, nerför berget och mot en havsvik.

Stigen går längs stenstranden innan den letar sig uppför nästa lilla berg. Förra våren gick jag här med Sofia, men då var inte gul led färdigställd, så det var lite oklart vissa sträckor hur det var tänkt att man skulle gå. Nu var leden tydligt markerad med gula band och romber.

Berg, skog och havsvyer längs gul led

Jag älskade att gå här. Det är en stig i ordets rätta bemärkelse man går på. Skogen vid sidan om mig var ömsom lövskog och ömsom barrskog. Leden är kuperad, och med jämna mellanrum skymtar havet mellan trädgrenarna.

Att gå här fyllde mig med sådan otrolig glädje. Allt, precis allt, var vackert. Och jag hade kunnat stanna för att bara se på utsikten, eller ligga och läsa en bok, eller spendera hela dagen var som helst här. Det finns flera platser där man kan göra en avstickare på mindre än 100 meter och få en avskild klippa med vacker havsutsikt.

Nu bär det av nerför

Efter att ha fyllt sinnena med vackra intryck fortsatte jag stigen som ett kort stycke går brant ner i gammelskog. Härinne kryllade det av orkidén knärot. OBS! Alla orkidéer i Sverige är fridlysta!

Härifrån svänger stigen så vid nästa utsiktspunkt såg jag rakt över vattnet mot vår tältplats.

Ner mot vattnet – sista biten av gul led

Stigen passerar sedan genom skogen, tätt intill en brant bergvägg. Nedanför den väntar fotovänliga vyer ut över vattnet genom lövträden som växer intill vattnet.

Jag ropade till Lars över vattnet och vinkade, innan jag dröjande gick den sista vackra delen av leden.

Bara 2,5 km kort – men så vacker

Strax var jag tillbaka vid informationstavlan strax före spången på Kalvön. Då hade jag varit ute i ungefär 50 minuter och gått 2,5 kilometer. En viss höjdskillnad är det, även om den inte är supertuff. 104 meter uppstigning och 113 meter nedstigning sa min klocka att det var.

Frukost vid tältplatsen – fin avslutning

När jag kom tillbaka till tältplatsen hade Lars både hunnit packa sina sovsaker och koka kaffe. Så det var bara för mig att slå mig ner och hugga in på frukosten. Det blev en fin, och ostressad morgon, och vi hann gå de 600 meterna till parkeringen innan det började komma vandrare och utflyktare till Kalvön.

För dig som vill veta mer om Kalvön

Kalvön ligger i Uddevalla kommun, mellan Orust och Bokenäset. Du hittar hit via väg 160. Mellan Uddevalla och Henån (På Orust) svänger du mot Eriksberg och följer vägen tills du ser skyltning mot Kalvöns naturreservat. Följ skyltarna och parkera på den stora grusytan före bommen ner mot vattnet. Koordinater till parkeringen: 58°16.254’N 11°38.396’E

Se mitt inlägg från förra helgen här på Kalvön

Några av mina instagrambilder från Kalvön

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Gul led på Kalvön, och tältnatt dök först upp på Hemomkringvandring.

Ända sedan jag vandrade i Rogens naturreservat för 10 år sedan har jag längtat tillbaka. För det första för att jag ville se mer av reservatet än det jag hann den gången. Men också för att jag är fascinerad av naturen och ville uppleva den igen.

Min tidigare erfarenhet av Rogens naturreservat

Första gången jag var i Rogens naturreservat var augusti 2011. På den tiden var min dotter bara 4 år. Och det krävdes en del planering för att kunna åka iväg några dygn. Tack vare att mina svärföräldrar (eller vad man kallar det – jag var ju skild) åkte genom halva Sverige för att vara med sitt barnbarn kunde jag åka iväg.

Det var första gången jag tältade i vuxen ålder och jag blev ”utdragen” av en gammal vän. Eftersom jag var helt oerfaren när det gäller vandring hade jag inte koll på någonting. Utan jag litade på att Micke hade koll på karta, utrustning osv. Mina starkaste minnen från den resan är den blockiga terrängen – som både är vacker och rent pestig att gå i längre sträckor. Och såklart alla renar som gjorde oss sällskap både under vandring och runt tältet.

Tio år senare skulle jag få komma tillbaka

Eftersom jag hade tjatat så om Rogen, och vi faktiskt var rätt nära, tyckte Lars att vi skulle dit. Självklart blev jag glad. Även att jag vet att han hellre hade gjort en topptur någonstans den enda dagen vi skulle hitta på något utan tonåringarna. <3 För att utnyttja tiden väl bestämde vi att vi både skulle gå Rogentriangeln och upp till Handskinnvålen. Dessutom tänkte vi tälta på toppen, och gå tillbaka till Kärringsjön följande morgon.

Rogentriangeln, 15 kilometer

Det finns flera sätt att ta sig till Kärringsjövallen, där vi valde att starta våra turer. Enklast är att komma med bil från Tännäs (mer info i slutet av inlägget). Innan vi gav oss ut passade vi på att använda utedasset vid parkeringen. Sedan bar det äntligen av ut i Rogens naturreservat.

Rogentriangeln är 15 kilometer och man går verkligen i en triangel. Vi gick den motsols och startade därmed längs alla småsjöar. Till att börja med mötte vi en hel del människor längs stig och spång. Men ju längre bort vi kom från stugan, desto lugnare blev det längs leden.

Vilken plats att vila på

Medan vi gick njöt jag av naturen runt oss. Överallt låg stora stenblock i vacker tallskog. Eftersom stigen slingrar sig fram mellan flera flikiga sjöar skymtar man ofta vatten mellan trädstammarna. På grund av att vi inte kom iväg förrän vid lunchtid valde vi att stanna ganska tidigt för en liten matpaus.

Friska vindar slet i hår och kläder. Men vad gör det när man har utsikt över vackra sjöar och fjäll? Att jag hade min nya jacka från Tuxer gjorde också att jag inte besvärades av vinden. Jag älskar verkligen kragen som går högt upp i halsen, och muddarna i ärmsluten (jag är ju en frusen person).

Ska du köpa friluftskläder från Beyond Nordic, t ex sådana byxor som jag och Lars har på oss i inlägget? Använd koden HOV15 så får du 15 % rabatt. Gäller t.o.m. 2021-08-31.

Hjortron, stenblock, sjöar och myrmark

Leden går bara i en liten del av Rogens naturreservat. Men vilken otrolig del! Kombinationen av sjö, stenblock och tallskog är magiskt vacker tycker jag.

Senare kom vi till långa partier som bestod av myrmark. Vilket också har sin charm. Här började hjortronen mogna – och det fanns gott om dem. Och vi såg också någon enstaka ren.

I och med att området är så vått är en stor del av leden genom detta område spångad. Förutom ett kort parti vid sjöarna skulle jag säga att Rogentriangeln är lätt att gå. På grund av att vi även skulle upp till Handskinnvålen – och att vi kom iväg sent – så gick vi lite snabbare än jag önskat. Här finns så otroligt mycket vackert att titta på. Och att stanna och njuta av.

Och så upp mot Handskinnvålen, 4 kilometer

Efter drygt 5 timmar var vi tillbaka vid Käringsjöstugan. Även att det redan var kväll stod många bilar kvar på parkeringen. Jag passade på att använda dasset igen innan vi gav oss iväg mot Handskinnvålen. För att hinna hitta en bra tältplats innan solen gick ner gav vi oss iväg efter en kort paus.

Tack vare att detta är en av Funäsdalens guldturer (se länk längre ner i inlägget) är stigen tydligt markerad. Och vältrampad. Det skulle vara 2 kilometer till första toppen. Och där skulle ledmarkeringarna ta slut. Vår plan var att därifrån gå fritt upp mot högsta toppen och i närheten av den hitta en bra plats för tältet.

För blåsigt för att slå upp tältet

Väl uppe på första toppen blåste det så mycket att vi inte ens hörde vad den andre sa. Eftersom vi hade tänkt oss vidare började vi gå för att hitta en bra väg. Men vi insåg snabbt att det inte skulle gå att sätta upp tältet högre upp. Till och med på den nivå vi befann oss nu var det risk att tältet skulle blåsa sönder.

Därför nöjde vi oss med att njuta av platsen vi just befann oss på (så gott det gick i blåsten). Utsikten över Rogen och de kringliggande sjöarna var magnifik. Och jag kan bara tänka mig hur det hade sett ut om vi hade gått till den högsta toppen som ligger nästan 100 meter högre.

Men jag var hänförd av Handskinnvålen som gav oss vid utsikt åt alla håll. Anledningen till att så många besöker denna relativt enkla lättnådda topp gissar jag. Förhoppningsvis får jag möjlighet att komma tillbaka och att då ta mig lite längre in i Rogens naturreservat.

Och till sist några länkar

Rogens naturreservat Rogens utgör hörnet av sydvästra Härjedalen. Vi utgick från Käringsjövallen, dit man kommer via betalväg från Tännäs (cirka två mil). Vägen är bitvis riktigt dålig, så man får räkna med att det tar tid. Om man vill gå längre turer kan man komma till reservatet via vandringsleder från Tänndalen i norr, Norge i väster och Dalarna i söder.

För det första bör du besöka Länsstyrelsens information om naturreservatet om du vill veta mer (länk). Sedan kan du hitta mer om turen Rogentriangeln på Funäsfjällens webbsida (länk). Och även den kortare turen upp till Handskinnvålen finns beskriven hos Funäsdalen.

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen?

Här hittar du alla mina blogginlägg från Härjedalen

Ska du köpa friluftskläder från Beyond Nordic, t ex sådana byxor som jag och Lars har på oss i inlägget? Använd koden HOV15 så får du 15 % rabatt. Gäller t.o.m. 2022-08-06.

Inlägget Rogens naturreservat: Rogentriangeln och Handskinnvålen dök först upp på Hemomkringvandring.

Andersborgturen, Funäsfjällen, är en 6 km lättgådd led på fjällhed, med utsikt över grönskande fjäll åt alla håll. Lägger du till 2 km får du även en topptur upp på Lill-Skarven, 1224 möh. Dessutom, som grädden på moset, passerar du Andersborgs våffelstuga längs vägen.

Mot Andersborgs våffelstuga

Eftersom våra tonåringar är inne i en period då de knappt vill vara ute krävs en del planering. När jag fick tips om Andersborgs Våffelstuga kändes det som en klockren tur för oss att gå. I och med att man utgår från fjällparkeringen är man ovanför trädgränsen redan när man startare. När jag upptäckte att det även fanns möjlighet att gå vidare upp på fjället därifrån bestämde jag mig direkt. Och det var ingen i familjen som invände mot att gå och äta våfflor.

Vägen upp till fjällparkeringen utanför Tänndalen är betalväg (betala med Swish enligt instruktion och sätt lapp i rutan). När vi kom fram var parkeringen fullpackad. Men Lars, som är en bättre bilförare än jag, lyckades klämma in bilen i en lucka. Sedan gav vi oss ut på den korta turen mot våffelstugan. Vandringen är bara 1,6 kilometer, och går till stor del på spång. Utsikten längs den vältrampade stigen är storslagen.

När vi kom fram till Andersborgs våffelstuga (länk) slog vi oss ner vid ett bord i utkanten av ”uteserveringen” så att vi kunde binda fast hundarna i några buskar bredvid oss. Med tanke på alla människor vi mötte var jag rädd att vi skulle få vänta evighetslänge på våra våfflor, men det gick väldigt snabbt att få dem.

Alla var mätta och belåtna efter varsin rejäl våffla. Det var våfflor med grädde och sylt, våfflor utan grädde, våffla med grädde och hjortron.. Och så min då – våffla med västerbottensost och hjortron. Ljuvliga smaker, men så mycket fyllning att jag knappt orkade en våffla!

Jag fortsatte längs Andersborgturen

Eftersom ingen annan kände sig sugen på att fortsätta leden vände de andra tillbaka till bilen när vi ätit. Det var bara hunden Wilma som följde med mig när jag gick för att leta efter växter. Och jag behövde inte gå långt. I stort sett på baksidan av våffelstugan såg jag årets första vitpyrola.

Ett lugn infann sig snabbt hos mig när jag gick vidare längs Andersborgturen. Tack vare de vidsträckta vyerna kände jag hur mitt leende blev bredare och bredare. Trots att jag mötte en hel del människor längs leden kändes det inte överbefolkat. Dessutom var leden i mycket fint skick – vilket jag tyckte att alla leder i Funäsdalen var. Inte söndercyklade eller söndertrampade. Längs vägen såg jag många blommor som jag sett tidigare i fjällen, men gullbräckan, som växte i överflöd runt bäckarna, var en vacker nyhet.

På några ställen satt glada familjer och fikade tillsammans. Molntäcket sprack upp och solen tittade fram genom fluffigt vita moln. På håll såg jag vandrare gående uppe på bergskammen. Och innan jag visste ordet av var jag framme vid vägskälet där jag var tvungen att göra mitt val. Skulle jag fortsätta följa Andersborgturen (6 km) eller göra en avstickare upp på Lill-Skarven (8 km totalt)?

Upp på Lill-Skarven

Självklart kunde jag inte motstå att gå upp på den vackra Lill-Skarven när jag ändå redan stod vid dess fot. Och det är ett beslut jag är väldigt tacksam över. Så fort jag vek av från leden såg jag knappt till en människa. Berget Lill-Skarven är grönt och vackert med mjukt rundade former.

När jag valde att gå en bit ut på fjällheden fick jag se en massa underbara blommor: Fjällvedel, ormrot, tvåblad, fjällnejlika, kung Karls spira (igen), rosenbinka, tätört, slåtterblomma, dvärgvide med mera.

På Lill-Skarven finns flera platåer, så det var lätt att sicksacka uppåt och flandera fram medan jag njöt av utsikten. Och kravlade runt och såg på alla blommor.

Och så ner genom fjällbjörkskogen

Uppe på toppen av Lill-Skarven blåste det än värre än det gjort tidigare under dagen. Där fanns ett röse, men också ett par som höll på att fotografera. Så jag vände strax innan jag kom fram – nöjd med att ändå ha nått kalfjället och ha 360-graders utsikt. Sedan började nedstigningen som, precis som vanligt, gick mycket snabbare.

När vi kom ner på Andersborgturen igen gick det ännu raskare framåt. Fin spång och stig över fjällheden. Där den övergick i fjällbjörkskog vidgades vägen till en vacker skogsväg i grönskande miljö. De sista kilometerna ner mot parkeringen gick raskt och lätt – även nu med grönskande fjäll i blickfånget.

Forfarande blommade många orkidéer i våtmarkerna på nervägen. Och utsikten var bedövande vacker. Leden är, liksom övriga turer som presenteras av Funäsjällen, mycket tydligt markerad. Sammanfattningsvis kan jag bara säga att det var en underbart avkopplande vandring med mycket fjällkänsla!

Länkar för dig som vill veta mer om Andersborgturen

Andersborgturen i Tänndalen, Funäsfjällen, är en 6 km härlig vandring. Mestadels på fjällhed, men en liten del även i fjällbjörkskog. Om man lägger till ytterligare två kilometer får man en fin topptur upp till Lill-Skarven också. Leden startar från parkeringen vid Tänndalens Arena – alternativt från Fjällparkeringen.

– Läs om Andersborgturen, tur 552, hos Funäsfjällen
– Länk till Andersborgs våffelstugas instagramkonto

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen?

Här hittar du alla mina blogginlägg från Härjedalen

Inlägget Andersborgturen, våffelstuga och Lill-Skarven dök först upp på Hemomkringvandring.

På sista tiden har mitt liv varit ovanligt hektiskt – på alla fronter. Därför kände jag ett extra stort behov av att komma ut i helgen. Från början var min plan att jag skulle gå några etapper av Kuststigen, som ligger i närheten. Men vid närmare eftertanke vore det smartare att gå en rundslinga (så att jag kommer tillbaka till bilen). Efter att ha granskat kartan ordentligt bestämde jag mig för att åka till Lilla Edet och gå Store Väktor runt.

Utgångspunkt Backamo lägerplats

Visserligen har jag gått runt den vackra sjön några gånger tidigare, men den är värd att se igen. Jag insåg att jag skulle spara mycket kör-tid om jag parkerade bilen vid Backamo lägerplats. I vanliga fall brukar vi tråckla oss in på småvägarna från Hjärtum-hållet. Så jag och Balder utgick från Backamo och följde Bohusleden upp mot Bredfjällets naturreservat.

Denna sträcka går längs en grusväg och det händer inte speciellt mycket längs vägen under dessa 4,6 kilometer. Om man inte är blomnörd som jag förstås, för i kanten växte mängder av blommor blommor. Prästkragar i massor, johannesört, brunört, kärringtand. Och orkidén nattviol förgyllde sträckan med jämna mellanrum. Jag såg nog ett 30-tal exemplar utan att stanna och leta. Det enda negativa var att alla bäckar var uttorkade, så jag kunde inte erbjuda Balder något vatten.

Framme vid leden Store Väktor runt

När vi kommit upp till etapp 11 av Bohusleden svängde vi höger mot Store Väktor. Och snart var vi inne på spåret som leder runt hela sjön. Denna led går delvis längs Bohusleden, men är markerad med gula prickar på träden. Snart fick vi en första glimt av Store Väktors glittrande vatten mellan lövträden. Och Balder fick ta ett dopp och svalka sig innan vi gick vidare.

Leden, som är 8,1 km, går genom mossig granskog, lövskog med rik grönska på marken och karg tallmark. Bitvis är leden runt Store Väktor rejält kuperad, och man passerar flera platser med vacker utsikt. Det är inte svårt att hitta ställen för en paus om man vill äta något, lufta fötterna eller helt enkelt bara sitta och njuta av omgivningen.

Badplatser och möjligheter till tältning

Längs leden finns två badplatser. En med sandstrand och en med klippor. Vid sandstranden är det även populärt att tälta. Eftersom den andra stranden ligger inne i naturreservatet (Bredfjället) är det inte tillåtet att tälta där (även att jag såg igår att någon missat just den informationen). Men det finns ett vindskydd med eldstad ifall man vill övernatta där. Dock tycker jag inte att det ligger så vackert till för de har vänt öppningen bort från sjön.

Oslagbart vacker natur

Kombinationen sol, blå himmel, vatten och grönskande träd är i stort sett oslagbar tycker jag.

Så igår hade jag fullt upp att ta in alla härliga synintryck, och gick med ett stort leende i ansiktet. Fast med svetten rinnande i ögonen. Som vanligt stämde inte SMHI:s prognos riktigt, så vi hade närmare 30 grader. Vilket inte är optimalt för en alaskan malamutes första lite längre tur. Men det var tur att det fanns många tillfällen för honom att få skutta ut i Store Väktor och svalka sig innan kopplet åkte på igen.

Jag kommer tillbaka till Store Väktor igen

Vi hade en helt fantastisk dag, och jag tror inte att det kommer att dröja särskilt länge innan jag är tillbaka i området. Men om jag kommer att parkera vid Backamo även nästa gång tvivlar jag på. Det blev nästan en mil (tur och retur) på relativt intetsägande grusväg. Totalt gick vi 21 kilometer och jag var så stolt över Balder som knatade på vid min sida i över fem timmar.

Och han överlevde sin första huggormstrampning. Jag har nog aldrig i hela mitt liv fått ur mig ett så gällt skrik som det som flög ur min mun när jag såg honom kliva rakt på ormen. Huggormen tog dock det hela med ro. Låg kvar tills Balder passerat, lyfte sedan på huvudet och ringlade lojt in under några buskar.

Om du, precis som jag, tycker om sjöutsikt, och inte har något emot kuperad terräng; gå leden Store Väktor runt. Skulle du tycka att 8,1 kilometer är för kort är det enkelt att bygga på med någon rundslinga inne i Bredfjällets naturreservat. Leden går annars bara lite i utkanten av reservatet.

För dig som vill veta mer:

Användbara länkar om du vill veta mer

• Litet uthållighetstest – RESUL four day march 2020
• Lyseberg och Store Väktor – en övernattningstur 2019

Länk till Lilla Edets kommun om Väktorsjöområdet

Så här hittar du till Store Väktor-leden

Store Väktor ligger i Lilla Edets kommun, strax utanför byn Hjärtum. Här hittar du länk karta som visar parkeringsplatsen vid ledens början. Som du kanske vet använder jag appen Min karta (den är gratis) för mina turer. Om du också har den öppnas länken i appen, annars i webbläsare.

Inlägget Store Väktor runt – och till Backamo dök först upp på Hemomkringvandring.

Det är få saker som gör sådant intryck på mig som mäktig natur. Eller platser som påminner om svunna tider och dem som levde då. I helgen fick jag vara med om en spännande upplevelse som uppfyllde båda dessa kriterier. Nämligen att gå en guidad visning i Qvarnstensgruvan i Lugnås – Europas enda kvarnstensgruva som är öppen för publik.

Ljuvligt vacker stig att gå fram till Qvarnstensgruvan

Parkeringen ligger ungefär 700 meter från själva Qvarnstensgruvan. Stigen därifrån var en av de vackraste jag gått på. Det syntes att marken nyligen varit täckt av vitsippor. Nu grönskade det av ormbunkar av olika slag. Dessutom nådde doften av ramslök fram till oss och det fanns gott om gamla sittbänkar utplacerade i skogen en bit från stigen. Sammantaget gav detta ett oerhört lugnt intryck. Att cisterciensermunkar kom hit redan på 1100-talet för att undersöka om platsen passade för ett kloster förvånar mig inte alls.

Vår guide Pia är oerhört engagerad

Pia, som även är en av delägarna till STF Lugnåsberget Ekohotell (där vi sov när vi vandrat etapp 7 av Biosfärleden – länk till mitt inlägg), var vår guide under visningen. Och hon var så otroligt engagerad och kunnig att denna guidning blev ett minne för livet. Redan innan vi kom in berättade hon uppbragt att det var kvinnorna och barnen som fick bära ut allt ”skräp” som männen högg bort när de tillverkade kvarnstenarna. I sina förkläden.

Guidningen inne i Qvarnstensgruvan

Pia berättar att det finns ungefär 600 dagbrott och 55 gruvor i området. Men den vi går in i är den enda som är öppen för besök. Vatten droppar från taket och stöttor säkrar så att taket inte ska rasa in på oss. Det känns skönt att ha fått låna en hjälm. Även när jag tänker på alla fladdermöss som bor här.

Det var fantastiskt att lyssna till guidens berättelse om det mödosamma arbetet i gamla tider. Vilket slitigt liv de levde, både män, kvinnor och barn. Dessutom dog många före 30-årsåldern på grund av allt stendamm de andades in. Vi fick också lära oss att det tog ungefär två veckor att hacka ut en kvarnsten. Och hur känsligt momentet att få loss den ur berget var. Förutom allt annat spännande som Pia berättade och visade för oss.

Gå gärna på en visning

Visserligen skulle jag kunna berätta en massa fakta och anekdoter, för detta var en oerhört fascinerande visning. Men jag ser hellre att du själv åker dit och stöttar föreningen som driver verksamheten genom att gå på en visning (det kostar 100:- för vuxna och 40:- för barn), köpa lite fika i deras café eller bli medlem i föreningen. Så får du all information direkt från källan.

När du besöker gruvan kan du pröva på ett av de smarta verktygen som man använde för att få ut kvarnstenarna ur gruvan: En krafta. Tack vare den kunde man förvånansvärt lätt få ut stenarna som vägde mellan 1 och 2 ton. På bilden ser du en liten sten som väger ungefär 100 kilo, men den kan till och med en skolflicka förflytta enkelt genom att snurra på ”pinnen”.

Vandring i Qvarnstensgruvans naturreservat

Området kring Qvarnstensgruvan är ett naturreservat. Och det ingår både i Platåbergens Geopark och Biosfärområdet Vänerskärgården med Kinnekulle. Här finns goda förutsättningar för dig som vill vandra. Förutom den vackra stigen mellan gruvan och parkeringen (700 meter) håller Länsstyrelsen på att skapa nya stigar inne i själva naturreservatet. Bland annat i området strax ovanför gruvan där ramslöken trängdes mellan buskarna och på ängarna när vi var där. Dessutom går etapp 8 av Biosfärleden (länk till etappens informationssida), och pilgrimsleden, rakt igenom området.

Kvarnstensgruvans naturreservat är oerhört vackert. Både naturen i sig och de gamla byggnaderna som står i det. Jag är oerhört glad att jag tack vare vandringen på Biosfärleden hörde talas om Qvarnstensgruvan. Detta är ett ställe jag verkligen kan rekommendera. Det är som att gå in i en annan värld. Och man kommer ut fascinerad och med en massa kunskap man inte hade när man gick in. Besök dem!

För dig som vill veta mer

Lugnås är beläget i Mariestads kommun, Västergötland. Mer information om hur du hittar hit finns på gruvans webbplats (se länk här nedanför).
– Läs mitt inlägg om etapp 8 på Biosfärleden
– Länk till Qvarnstensgruvan i Lugnås, Minnesfjället

Inlägget Qvarnstensgruvan i Lugnås – spännande plats dök först upp på Hemomkringvandring.

Etapp 19 av kuststigen som går mellan Anneröd och Bovallstrand är en av de kortaste med sina 6 kilometer. Men med tanke på hur mycket man får på denna sträcka måste jag säga att det ändå är en av de ”större”. Omgivningen var vacker, men kuperad. Och i motsats till den senaste etappen vi prövade, som i stort sett enbart gick längs väg, gick vi nu nästan uteslutande på skogsstigar.

Anneröd-Hogsäm natturreservat och bokskog

Efter en natt i ministugan vid Store Bollemyren gick Wilma och jag iväg strax före soluppgången. Drygt en kilometer senare kom vi fram till punkten där Kuststigen ansluter till Soteleden. Stigen ledde oss in i Anneröd Hogsäm naturreservat som till stor del består av bokskog. När jag vände mig om såg jag att solen just börjat stiga. Det var ren njutning att gå i det kuperade landskapet.

Efter att vi gått igenom Anneröd-Hogsäm följde vi en skogsväg som delvis var snöig, delvis isig och delvis bar. Jag upplevde att jag gick långsamt, för jag skulle passera ett vindskydd (Stenbrottskojan) men det dök aldrig upp. Döm om min förvåning när jag kollade i Kuststigen-appen och upptäckte att jag passerat vindskyddet för länge sedan. Jag hade varken sett vindskyddet eller någon skylt som hänvisade till det. Nu var jag inte i behov av något vindskydd just då, men jag hade tänkt fota vindskyddet eftersom det inte fanns någon beskrivning av det i Kuststigen-appen.

Sedan bar det av uppåt

När jag följt skogsvägen en stund passerade jag ett par hus och sedan korsade vi en väg. Där stod några informationstavlor om de olika lederna som knöts ihop i korsningen. Granitrundan på 19 kilometer till exempel lät spännande tycker jag. Men jag fortsatte såklart på den planerade rutten. Leden förde mig in i granskogen där stigen snart steg brant uppåt. Det är svårt att få med på bild, men på några ställen gick stigen i zick-zack för att man över huvud taget skulle kunna ta sig upp. Det var längesedan jag gick en så kuperad led – även att detta bara var en kortare sträcka.

Pustande, stånkande och med svetten skvättande åt alla håll tog jag mig upp. Tack och lov hade jag på mig mina Icebug-kängor, annars hade det varit betydligt besvärligare. Vissa passager var väldigt isiga och hala. Väl uppe gjorde stigen en liten kringgående rörelse in i skogen. Där låg omkullfallna träd till höger och vänster, så det var lite trixigt att ta sig igenom när man hade en stor ryggsäck på ryggen. Men det var värt varje steg. Framför mig hade jag helt plötslig massiva berg och en liten passage jag skulle igenom. På andra sidan skymtade jag fler berg.. och havet.

Häftig passage längs leden

Jag kan se havet!!

Härifrån går stigen ut över ljungklädda berg, och utsikten mot havet är ofantligt vacker. Jag kände hur jag gick med ett stort leende i ansiktet hela vägen.

Nu var det ju inte så att etappslutet låg mitt uppe på berget, utan lite mer lättillgängligt till nere i Bovallstrand, så till slut ledde stigen neråt. En passage var väldigt isig, så jag rekommenderar att du väntar någon vecka innan du går den här etappen.

Den sista halvkilometern delade vi stig med några motionsslingor, och det är väldigt lätt att gå ner till etappslutet. Jag gick nästan som på små moln efter allt jag fått se längs etapp 19 av Kuststigen. Otroligt vackert. Det enda jag saknade var skyltning till de 2 vindskydden och övernattningsstugan längs leden. Det fanns skylt till en stuga, men det stod dock inte vilken stuga det var, eller hur långt det var dit.

Lite familjelyx efter vandringen

I Bovallstrand blev jag och Wilma upphämtade av min sambo Lars och valpen Balder. Därifrån tog vi bilen ner till marinan. Kuststigen passerar även där. Lite frukost blev det på bryggan innan vi åkte hemåt.

Tanken var att vi skulle ha åkt till Ramsvikslandet och tagit en kortare gemensam tur där, men Lars skada från gårdagskvällen gjorde att vi istället fick åka hemåt och uppsöka vård. Ett kort fotostopp unnade vi oss trots det i vackra Bärfendal, längs väg 174 mellan Bovallstrand och E6.

För dig som vill veta mer om etappen Anneröd-Bovallstrand

På den här etappen får du vacker och omväxlande natur. Leden går uppför berg, nerför berg. Genom bokskog och genom barrskog. Genom trånga bergspassager. Trots att den bara är 6 km lång är det en etapp som bjuder på minnesvärda upplevelser.

Här kan du läsa mer om etapp 19 på Kuststigens webb

Inlägget Anneröd-Bovallstrand, Kuststigen etapp 19 dök först upp på Hemomkringvandring.

Under min sommarledighet har vi hunnit besöka de flesta av de 11 naturreservaten i Risveden. Rammdalen hade vi dock bara passerat utanför längs Risvedenspåret under vår marschvecka, så igår bestämde jag mig för att åka dit och ta mig en närmare titt.

Min sambo var upptagen på andra friluftsäventyr så jag åkte själv den här gången. Bilen lämnade jag på en av parkeringarna längs vägen från Skogstorp, precis vid skylt ”Rävasjölia”. Därifrån var det bara ett hundratal meter (mot Ljusevattnet) till grusvägen/skogsvägen jag skulle följa mot reservatet. Efter ungefär 800 meter svängde jag av skogsvägen och följde Risvedenspåret mot Rammdalen. Då var det bara 450 meter kvar dit, men jag hann njuta både av den nyutslagna ljungen som växte rikligt längs stigen och alla hallon som tyngde buskarna och fyllde luften med ljuv doft.

Eftersom Risvedenspåret är ett motionsspår är det relativt enkelt att gå längs stigen uppe på kanten av Rammdalen. I slutet av Rammsjön, som inte syns från spåret, hänvisar en skylt till en stig som jag givetvis vek in på. Jag hade läst att det inte fanns stigar i området förutom Risvedenspåret så jag var tacksam att jag hade något att följa ner mot sjön. Väl framme förundrades jag över klipporna på två av sjöns sidor som stupade brant ner i lilla Rammsjön.

Även att det inte skulle finnas stigar hade jag en förhoppning om att kunna ta mig upp på Rammberget. Och helst även hitta Skäddas grotta som jag hade läst om. Så när jag hade beundrat utsikten fortsatte jag att följa stigen motsols längs sjökanten. En spång ledde genom hög vass och sedan fanns två trappor som gjorde det enkelt för mig att ta mig på på den lägre nivån av berget på ena långsidan. Jag är lite höjdrädd, så det var rätt pirrigt att gå vid den branta kanten, men det var mäkta vackert.

Eftersom det var 27 grader ute passade jag på att fylla på vätska, även att jag inte gått längre än cirka 2 kilometer. Och det skulle visa sig att det var ett klokt val – jag skulle nämligen behöva all energi jag kunde få. Jag kunde se att människor/djur gått åt lite olika håll, men de flesta spåren följde sjökanten och gick neråt. Min plan var ju att ta mig uppåt, så jag kämpade på. Både längs lite djurstigar och ”off-road”. Det blev brantare och brantare. Skogen var dessutom full av nedfallna träd. Men jag tänkte på mitt och Sofias äventyr i Ramsvikslandet förra helgen och tänkte att klarade vi av det så skulle jag väl klara av lite kuperad skog! Och till slut var jag uppe. Inte allra, allra högst upp, men högt.

Jag smög mig ut till utkiksplatserna och försökte hitta smarta och säkra vägar att gå på. Medan jag gick hade jag nämligen insett att det nog inte var någon som visste exakt var jag var, så skulle något hända… Terrängen var inte sådan att jag tycker att man ska klättra runt i den helt ensam, så jag valde att försöka ta mig ner och hoppas att sambon vill följa med hit vid ett annat tillfälle och leta reda på grottan. Att ta mig ner var förresten inte heller det enklaste. Det var oerhört brant och det fanns ingen riktig stig. Jag tog bara ut en riktning och försökte sedan ta mig ner i zickzack där det såg minst brant ut. Ändå gick jag baklänges hela vägen och såg till att ha tag med händer runt stenar och rötter innan jag flyttade fötterna neråt. Väl nere tittade jag uppåt.. och blev rätt stolt över mig själv att jag klarat av att ta mig ner där.

Ännu stoltare blev jag när jag kom fram till en skylt som stod en liten bit från platsen där jag kom ner. Texten på den löd: ”Ej tillåtet att bedriva bergsklättring med klätterredskap”. Alltså bör det vara så brant att det har lockat människor att göra just det, tänkte jag i alla fall.

Nedanför berget var skogen inklädd med mossa och jag valde att följa en mjuk stig nere i dalen innan jag svängde av uppför branten mot Risvedenspåret för att gå tillbaka mot bilen.

Strax innan jag kom ut på skogsvägen igen passerade jag ett äldre hygge, översållat av blommande ljung. I solvärmen lockade den till sig ett helt moln av fjärilar och jag fann mig omgiven av ett 30-tal påfågelöga. Jag gjorde mitt bästa för att fota, men det var svårt för de vill inte sitta stilla. Men jag njuter ändå av minnet.

För dig som vill veta mer om Rammdalen naturreservat

Rammdalen naturreservat ligger i Risvedens kärna. Området präglas av en markant sprickdal som bildar Rammdalen och Rammsjön. Branta bergsstup bidrar till att skapa ett dramatiskt, vildmarksartat landskap. Risveden ligger drygt 4 mil nordost om Göteborg i Ale och Lerum kommuner.
Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Länk till höstbesök i Rammdalen, oktober 2020

Inlägget Rammdalen naturreservat – Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Tillfreds – det är så jag känner mig! Idag var tänkt att vara en städ- och fixardag, men med solen lysande utanför fönstret var det totalt uteslutet. Jag försökte få med mig min dotter ut, men hon skulle till en klasskompis, så då tog jag helt enkelt med mig hundarna och åkte till ett av mina ”hemliga” ställen.

Det var full sommarvärme, och jag njöt i fulla drag efter några gråa veckor. Platsen är en av de vackraste och tystaste som jag har i min närhet och jag får aldrig nog av att vara där. Idag gav kombinationen av somrig sol och de lite höstiga färgerna ett extra fint helhetsintryck.

Mina hundar älskar också det här området och de skuttade runt mig. Jag passade på att rulla ut liggunderlaget på en solig plätt precis intill tjärnen och låg där och njöt av solen, naturens lugn och deras glädje.

Det var helt underbart att i godan ro strosa fram runt tjärnarna, fota, sitta och bara titta ut över vattnet, luta mig mot en trädstam och sola en stund och låta hundarna skutta runt mig, bada, och komma till mig och mysa när jag vilade.

Det var lätt att känna mig tillfreds med livet just då. Att verkligen vara här och nu – i stunden. Inte drömma mig tillbaka eller längta framåt, utan bara njuta av det jag upplevde just då. Jag känner mig så full av glädje och energi och önskar att den gick att lagra!

Inlägget Oemotståndligt väder dök först upp på Hemomkringvandring.