Ranebo Naturskog i Svartedalen är ett otroligt fint naturreservat som jag varit i flera gånger. Den här gången fick jag den allra vackraste vinterdag man kan tänka sig. Snön gnistrade på marken, träden, stenarna och blåbärsriset runt vandringsleden.

Idag gick vi leden motsols

Eftersom både Helena och mig gått här tidigare bestämde vi oss för att gå vandringsleden motsols den här gången. Därför kändes allt som nytt för oss. Rundslingan i Ranebo naturskog är mellan 8 och 9 kilometer lång. På grund av att den är väldigt kuperad tar den längre tid att gå än man tror.

Isigt men gnistrande vackert

Idag var det dessutom väldigt isigt på en del partier, men det gick ändå bra för oss. Jag hade dubbade skor som vanligt, och Helena gick med broddar.

Att se solen sila ner mellan trädgrenarna medan vi gick, och sedan känna dess värme i ansiktet under fikapausen gav enormt med energi.

Den här rundan i Ranebo naturskog är ett ”måste” för alla som gillar riktig skog, sjöar, vida utsikter och stigar som vindlar fram upp- och nerför små berg.

Grottan i Ranebo naturskog

Det finns också en grotta längs leden, där vi kravlade oss in. Det var spännande, men lite bökigt när man har ett krånglande knä.

Mer om Ranebo naturskog

Sammanfattningsvis kan jag säga att naturreservatet Ranebo Naturskog ligger i området Svartedalen i Stenungsunds kommun, Bohuslän. Fakta om naturreservatet hittar du hos Länsstyrelsen.

Koordinater till naturreservatets parkering där jag brukar parkera.

I bloggen finns flera inlägg från mina tidigare besök/vandringar/övernattningar i Ranebo naturskog, ifall du vill se hur det ser ut när det inte är snö.

Inlägget Vintrigt i Ranebo naturskog dök först upp på Hemomkringvandring.

Under denna grå period (när det snöar och regnar varannan dag) uppskattar jag färg mer än vanligt. Det var egentligen inget jag hade tänkt på, men jag upptäckte det idag när jag var omgiven av grönska.

Grönska i form av mossa

Idag fick jag en massa grönska i form av mossa och ljusgrönt blåbärsris bredvid stigen. Dessutom bidrog vissnade boklöv och ormbunkar med sina mustiga orange toner. Jag kände att jag gick och log mest hela tiden. Tänk att man kan bli så glad av färger i naturen!

Sundsbyleden, ett kärt återseende

Förmiddagens tur blev ett varv runt Sundsbyleden i grannkommunen Tjörn, där vi gått många gånger förr. Leden är en 4,8 kilometer lång rundslinga som till största delen går på naturstig. Vi (jag, sambon och hundarna) gjorde några avstickare, så det blev lite längre för oss.

Sundsbyleden går runt hela berget och bjuder på vacker natur. Man får bergsbranter, lövskog, mossa och havet som skymtar mellan träden då och då.

På Sundsby finns fler leder

Från Sundsby Säteri utgår flera fina vandringsleder och de leder förbi både grottor och utsiktsberg. Till exempel Rådjusstigen och Krossenleden går tvärs över berget. Och Ivers Skogspromenad är en kortare stig som egentligen är tänkt för barn, men som är jättefin. Detta är verkligen ett område som jag kan rekommendera för kortare vandringsturer.

Mer information om Sundsby

Det kan också vara värt att nämna att Sundsbyleden ingår i Kuststigen (läs mer på deras sida).

Och så mina inlägg från Sundsby

Mer inspiration kan du också få om du läser andra inlägg från mina turer i området, eller av mina Instagrambilder:

[instagram-feed feed=7]

Inlägget Grönska i det vintergrå dök först upp på Hemomkringvandring.

Höjden av lyx måste väl ändå vara att kunna ta semester en dag mitt i veckan och unna sig en utenatt? I alla fall är det så i min värld – och tydligen Karins också – för det var precis vad vi gjorde häromdagen.

Tjejkväll i pannlampornas sken

Till att börja med fick vi en superhärlig tjejväll. Den startade med en promenad i pannlampornas sken, sedan utemat, naturens lugn och samtal vid sjön utanför kåtan i Herrestedsfjällets naturreservat.

Övernattning i kåtan

För Karin var det premiär att besöka kåtan, men jag hade sovit här två gånger tidigare (se blogginlägg). Under kvällen eldade vi lite medhavd ved (som Karin först högg upp i lämpligare storlek) och gjorde i ordning våra sovplatser.

Under natten sov vi varmt och gott båda två, men vi vaknade ett flertal gånger av ett prassel. Det var en liten mus som hittat den öppnade ostbågspåsen som vi glömt att lägga i matkassen vi hängt på en spik i taket. Ganska orutinerat av oss, det erkänner vi båda två.

Sovmorgon och mysfrukost

Efter natten i kåtan unnade vi oss en lugn morgon med go-frukost vid sjön. Medan Karin stekte falukorv och kokade kaffe packade jag ihop våra sovplatser. Ute ven vinden, men vi hade rejäla kläder så det gick ändå bra att äta frukosten i det fria.

När vi hade ätit i lugn och ro, packat ihop alla våra saker, sopat stugan och använt det fräscha utedasset gav vi oss ut på dagens äventyr.

Fin vandringstur på Herrestadsfjället

Äventyret bestod av en fina vandringstur på 9 km inne i naturreservatet. Vi gick Kärresjön, östra sidan av Vrångevattnet, Stora Grågåsvattnet, Torsvattnet och tillbaka till Kärresjön. Vi passerade flera vindskydd, många sjöar, små berg, skogar och stugor som kan hyras av Friluftsfrämjandet i Uddevalla.

Stigarna, för här går man verkligen enbart på stigar, är markerade med gult och det finns tydliga skyltar i alla korsningar. Man känner sig som om man är långt ifrån civilisationen och det är underbart att vandra här.

Temperaturen hade sjunkit under natten så det var runt 5 grader hela turen. Vindarna var mellan varven bitande starka (och kalla), men vi slapp regn vilket jag är tacksam över.

Lunchen lyste upp det novembergrå

Lite lunch lagade vi på en av de ”goa platser” som är skyltade längs leden, närmare bestämt vid Torsvattnet. Visserligen blev det korv igen, men det var otroligt gott i höstkylan.

Under vår tur var det njut-tempo som gällde och jag njöt verkligen i fulla drag av allt som naturen bjöd på längs leden.

Sammanfattning

Det kändes fantastiskt att ta en ledig dag mitt i veckan så här! Jag fick ett dygn fullt av fina naturupplevelser, lugn, harmoni och energigivande sällskap. Så här borde man verkligen göra oftare!

För dig som vill veta mer om området

Herrestadsfjällets naturreservat i Uddevalla kommun är ett av mina favoritområden så det finns mycket att läsa om lederna i min blogg – både fakta och mina egna uppfattningar och tips. Och, det bör jag också skriva, det är tillåtet att övernatta i naturreservatet.
.

Inlägget Semester mitt i veckan dök först upp på Hemomkringvandring.

På trettondagen fick vi årets första utenatt. Visserligen lite senare än planerat, men på grund av sjukdom fick det bli så. Men vilket superutedygn vi fick när vi väl kom ut – då fick vi nämligen uppleva tre av Risvedens naturreservat.

Naturreservatet Slereboåns dalgång

Första gången jag besökte Slereboåns dalgång var i juli 2020. Redan två veckor senare återvände vi, och denna gång med våra barn och mina svärföräldrar. Ytterligare ett besök han vi med till ”vårt” lilla vattenfall samma sommar. Men nu var det första besöket vintertid.

Egentligen var planen att vi skulle gå upp till Bergsjön och slå läger. Sedan skulle min sambo, som varit krasslig sedan vi var i Glaskogen, stanna där. Han skulle förbereda för årets första utenatt medan jag och Balder vandrade i de angränsande naturreservaten. Men Lars kände sig pigg, så vi bestämde oss för att gå till vattenfallet tillsammans.

Slereboån och vattenfallet i Gäddevadsbäcken

Trots att det inte är mer än 1,6 kilometer mellan parkeringen och vattenfallet (följ gula markeringar) fick vi fina upplevelser på denna sträcka. Mossig gammal skog omger stigen, och ner i dalgången strax nedanför forsade ån fram. Självklart var vi tvungna att göra en liten avstickare ner dit.

Redan innan vi nådde fram till vattenfallet såg vi att ån var översvämmad där bron leder över till vindskyddet precis i naturreservatets utkant. I själva vattenfallet forsade vattnet fram över stenar och istäckta grenar.
Vi tog god tid på oss att gå upp längs Gäddevadsbäcken för att se alla de små fallen. Solstrålarna som silade ner mellan träden ökade den magiska trollskogskänslan.

Bergsjöns naturreservat

Sedan gick vi tillbaka till bilen och hämtade vår packning. Därefter bar det iväg in i Bergsjöns naturreservat. Även här var jag första gången sommaren 2020. Detta är också ett ganska litet naturreservat, men här är det ändå rätt krävande vandring. Området är kuperat och vildmarkskänslan påtaglig. Vid de brantaste partierna finns dock trappor.

Stigen är markerad med blå markeringar, och tydligt märkt utom vid någon korsning där det bara sitter en pytteliten handskriven skylt. När man kommer fram till Bergsjön är utsikten slående och det finns många platser som passar för en paus. När vi hittat den absolut vackraste platsen, lämnade jag min ryggsäck och Lars där.

Medan han stannade kvar för att slå upp tältet och njuta av solen uppe på berget, gick jag och Balder vidare. Vi rundade först Bergsjön, och fick sedan gå en kort, brant sträcka, samma väg som vi gått upp till sjön innan vi kom ner till stigskiljet.

Färdsleskogens naturreservat

Sedan gick vi något hundratal meter på stigen mot Slereboån igen, innan vi svängde in mot Färdsleskogen. Detta reservat gränsar till Slereboån, och vi kom strax ner till ån. Den korsade vi sedan på en bro.

Därefter gick det uppför. Runt oss var allt grönt, men bestrött med snöpuder: Mossa, gammal skog, stenar. Stigen var inte särskilt upptrampad och här kändes det verkligen som att gå i en John Bauerskog. På håll hörde jag åns porlande vatten där jag gick.

Korsningarna var inte skyltade

Trots att jag verkligen uppskattade omgivningen störde det mig att korsningarna inte var märkta med skyltar. Två gånger fortsatte jag rakt fram på den stig jag gick för att jag missade att de blå märkningarna svängde av. Sedan gick mycket energi till att hålla koll på varje blå prick för att inte missa fler svängar. Vilket minskade en del av tjusningen.

Men den lilla vandringsslingan i reservatet, uppskattningsvis 2 km, är verkligen värd att gå. Mest på stig – lite på skogsväg.

Årets första utenatt

Eftersom det började skymma skyndade jag på stegen tillbaka mot vår lägerplats vid Bergsjön. När vi kom fram var klockan nästan 15.30 och vi hade då varit i Risveden i 6,5 timmar. Temperaturen var -10 på morgonen, men gick upp till -6 under dagen. Jag hann få några minuters sol innan den sjönk bakom trädtopparna.

Middag i vacker skymning

På grund av att jag inte ätit någon lunch var jag rätt hungrig när jag kom tillbaka. Så vi tog fram vårt Trangia, kokade upp vatten och fyllde våra påsar från Real Turmat.

Den här gången stod pulled pork på menyn, och den var lika god som övriga rätter vi smakat (se gärna smaktestet av frystorkad mat som jag gjorde i höstas). En annan bra sak är att man kan använda matpåsarna till att värma händerna medan man väntar.

Elda – bästa mörkeraktiviteten

Medan mörkret föll passade Lars på att såga upp de nedfallna grenar och kvistar vi samlat ihop under eftermiddagen. Och gick på jakt efter i pannlampans sken också i flera omgångar under kvällen. Många småpinnar blev det – och alla var lika blöta eller frusna.

Men till slut brann brasan. Även att vi fick hjälpa den på traven med jämna mellanrum genom att blåsa. Och vi la hela tiden blöta pinnar runt elden så att de skulle bli lite torrare i alla fall. Maken till rök har jag i alla fall sällan sett. Men vi kunde njuta av brasan i omgångar. Och av månen som steg på himlen, och stjärnorna som gnistrade runt oss.

Premiär för nytt tält på årets första utenatt

Till slut tyckte jag att det började bli för kallt att sita ute. Denna årets första utenatt passade vi på att inviga vårt nya tält, ett Fjällmark Tarfala Professional 3. Min första uppfattning var att det var rymligt och kändes stabilt, men det är svårt att uttala sig efter bara en natt. Jag gillar i alla fall att takhöjden är lite högre än i vårt andra tunneltält, för det gör det enklare till exempel byta om.

Efter att jag gjort just det, bytt om, gottade jag in mig i sovsäcken med min varmvattenflaska. Vattnet hade vi nyss värmt på vårt Trangia, och medan värmen spred sig kände jag ögonen bli tunga. Innan jag visste ordet av sov jag.

För ovanlighetens skull sov Balder i stort sett hela natten. Han hade sin bädd mellan våra sovplatser och väckte mig bara någon gång när han ville bli klappad. Då hörde jag snön falla mot tältduken, men somnade sedan om igen.

Nysnö, gråväder och dubbade skor

När vi vaknade på morgonen hade världen blivit lite vitare. Visserligen var det inte mycket snö som fallit, men det låg nu snö på tältet och på sjön nedanför. Efter lite frukost packade vi ihop våra saker och gick sedan på de hala stigarna ner mot parkeringen.

Återigen, och detta börjar nästan bli lite tjatigt, var jag oerhört tacksam att jag hade på mig dubbade skor från Icebug. Denna tur hade jag mina ”gamla” Torne som är riktigt stabila även i svår terräng. Adak som jag har till vardags passar mer för promenader och turer i lättare terräng. Men.. dubbade skor var hur som helst räddningen för mig denna snöiga/isiga dag.

Sammanfattning och länkar

Detta blev verkligen en fantastisk tur och helt klart värd att minnas som årets första utenatt 2022. Vädret på trettondagen var helt oslagbart vackert. Och att få gå i tre så vackra naturreservat på en dag fyllde mina sinnen så att det nästan blev överfullt. Detta blev 30 timmar total kvalitetstid!

Jag är otroligt förtjust i hela Risveden-området och har gjort ett antal utflykter, vandringar och övernattningar här. Därför har jag samlat alla i en och samma kategori för att det ska bli enklare att hitta dem: Länk till alla mina inlägg från Risveden.

Fakta om naturreservaten

Alla tre reservaten ligger i Ale kommun och du når dem från samma parkering. Så här hittar du hit: 5 km norr om Skepplanda (30 minuter norr om Göteborg). Infart finns vid Röserna utefter vägen mot Kvarnabo.

OBS! I Slereboåns dalgång är det inte tillåtet att övernatta eller elda. I de övriga två reservaten finns inga sådana restriktioner.

Länkar till Länsstyrelsens information om reservaten:

• Slereboåns dalgång
• Bergsjön naturreservat
• Färdsleskogen

Inlägget Årets första utenatt – Risveden x 3 dök först upp på Hemomkringvandring.

De senaste åren har jag både hört en hel del om vandring i Glaskogen. Därför beställde jag deras folder ”19 förslag till vandringar och en biltur” förra sommaren. Sedan dess har foldern legat i bokhyllan. Men nu i mellandagarna fick vi ett infall att åka upp till Värmland – så då letade jag fram den.

Svårt att få tag i karta över Glaskogens vandringsleder

Med bilen fullpackad med vandrings- och campingutrustning för oss och hundarna åkte vi i regn på hala små vägar upp mot Lenungshammar. Där ligger Glaskogens informationscenter, camping och utgångspunkt för många av vandringslederna i reservatet. Visserligen hade jag läst att informationen skulle vara stängd till den 10 januari, men planen var att ändå åka dit. Där tänkte vi titta på en karta och både planera följande dags vandring – och se ut en bra plats att tälta på.

Dock fanns ingen riktig karta på den stora informationstavlan utanför infocenter. Eller rättare sagt – det fanns en liten karta – men den visade inte vandringslederna. Tydligen måste man köpa deras egen karta för att kunna se var lederna går. Den hade jag varit inne och läst om på webben kvällen innan. Men leveranstiden var 10 dagar, så den var vi inte hjälpta av. I häftet med alla vandringsförslagen finns inte heller någon karta, utan det är bara text rakt upp och ner i ett Worddokument.

Leta tältplats i skymningen

Med andra ord var vi inte hjälpta av att ha åkt de sista (nästan 3) milen på en smal, hal och oplogad grusväg för att leta upp information. Runt oss började det mörkna och vi bestämde oss för att åka tillbaka längs vägen och slå upp tältet vid en sjö vi sett. När vi väl vad där kändes inte läget optimalt, så efter en titt på kartan valde vi att svänga ner på en liten väg bredvid en närliggande sjö och hittade en superfin plats.

I skymningsljus och lätt snöfall skottade vi undan snö på vår tänkta tältplats. Att få ner tältpinnarna i den stenhårda marken var inte det enklaste – men skam den som ger sig. Den här gången lyxade vi till det och hade både med familjetältet, kaminen och rejält med ved. Vilket man inte vill ha med sig om man ska bära långt.

Sysselsättning under de mörka timmarna

Innan vi lagade middag tog vi med hundarna på en liten promenad längs skogsvägen vi kommit körande på. Jag upptäckte till min glädje att vi gick mitt på en av lederna. Snart kunde vi sätta oss i våra tältstolar (ja, jag vet, onödig lyx) och njuta av värmen som började sprida sig från kaminen. Vi kokade upp vatten till potatismos som vi sedan avnjöt till julskinka. Trots sin enkelhet var det supergott.

I Glaskogen kan det vara riktig dåligt med internetanslutning. Så var det även där vi ställt tältet. Ibland hade vi 4G, men ibland gick det enbart att ringa nödsamtal (sa displayen). Vi småpratade, planerade morgondagens tur, gosade med hundarna, bara satt och varvade ner. Förutom att vi tittade på våra bilder från eftermiddagen förstås.

Vädret av ombytligt. Stundtals smattrade regnet mot tältduken, men ju längre kvällen gick desto kyligare blev det. Efter ännu en hundpromenad bäddade vi och gjorde oss i ordning för natten.

Supermysig tältnatt i Glaskogen

Tack vare kaminen var det riktigt behagligt att byta om till sovkläderna. Och med hjälp av varmvattenflaskan jag la ner i sovsäcken hade jag det gott hela natten. Vårt enda störningsmoment var att hundarna ville ut och kissa under natten. Vilket inte är det skönaste när man ligger nerkurad i en varm sovsäck. Den här gången steg min sambo upp så att jag slapp.

I och med att det är mörkt länge fick vi sedan sovmorgon. Vatten till frukosten kokades snabbt upp på Trangiat och när vi hade ätit packade vi in våra sovsaker i bilen.

Leden passerade 20 meter från tältplatsen

Sedan gav vi oss iväg ut längs leden. Vi hade tittat i appen Min karta och sett ut en runda längs leden (som passerade 20 meter från bilen). Uppskattningsvis skulle den vara runt en mil, men det är svårt att avgöra hur lång tid det kan ta. Därför sa vi att vi skulle vända vid lunch om vi märkte att vi inte skulle hinna runt.

Snön låg på vägar, stigar och träd och gav en riktigt vintrig känsla. Faktum är att ingen hade gått där före oss, och jag är så förtjust i att gå i orörd snö. Vi gick förbi små sjöar, genom skog. När vi kom ut på en liten grusväg blev det väldigt lätt att gå. Så lätt att vi faktiskt missade var leden svängde av igen. Alltså fick vi ta ut en ny rutt. Vi hittade en väg vi kunde följa varifrån vi sedan skulle kunna svänga in mot leden igen.

Kartan stämde inte med verkligheten 1

Snart var vi på rätt köl igen och fick njuta av underbar vinterterräng. Snön låg tung på grenarna, utom när den åkte ner i nacken på oss. Efter en stund kom vi fram till en å, som visade sig vara en älv. Enligt kartappen (som även överensstämmer med Länsstyrelsens digitala karta) skulle vi inte följa älven. Men det gjorde leden ändå.

Vid något tillfälle försvann stigen rätt in i tät, i stort sett ogenomtränglig, sly. Tack vare hundarna hittade vi ut åt rätt håll så att vi kunde fortsätta längs leden. Då var vi nästan var framme vid Glatjärnen där vi planerat att stanna vid vindskyddet och laga vår lunch.

Lunchpaus vid vindskydd

Vindskyddet var väldigt litet, och förmodligen inte tänkt för övernattning. Däremot var det alldeles lagom för två personer att sitta i. Där fanns massor av ved, ett dass och en fin eldstad. Utsikten ner mot tjärnen var slående och vi fick såklart ta en liten sväng ner dit.

Även att temperaturen låg strax under 0.an frös jag om händerna så fort vi stannade till. Därför var det extra härligt när vattnet kokat upp till vår mat. Jag värmde nämligen händerna på utsidan av påsen från Real Turmat medan jag väntade på att maten skulle bli klar. Efter maten smälte vi snö för att diska i innan vi gick vidare.

Efter en titt på klockan insåg vi att vi inte skulle hinna hela den tänkta rundan. Vi konstaterade också att den var mycket mer än en mil som vi uppskattat den till. Snabbt gjorde vi om planen och gav oss iväg igen.

Kartan stämde inte med verkligheten 2

Till att börja med följde vi en grusväg, vilket gjorde vandringen enkel. När vi passerat en bro skulle vandringleden korsa vägen och vi skulle svänga av in på den åt vänster för att komma tillbaka mot tältet. Men i verkligheten fanns bara led åt höger. Där fanns också flera skyltar. Hur vi än spejade in åt vänster såg vi inte tillstymmelse till någon stig.

Återigen fick vi göra om planerna, denna dag i Glaskogen. Eftersom tiden sprang ifrån oss enades vi om att öka hastigheten och gå någon kilometer fram till en skogsväg. Den tänkte vi sedan följa till en vändplan. Varifrån vi sedan skulle behöva gå i obanad terräng för att genskjuta leden som passerade tältet/bilen.

En kamp mot klockan – och mörkret

Medan vi gick skymde det alltmer, och tempot passade mer för ett träningspass än en vandringstur. Vi ville helst inte behöva gå i mörker när vi skulle gå i helt okänd terräng. Framme vid vändplanen plockade vi fram våra pannlampor (som vi givetvis hade med oss trots att vi bara planerat för en tur i dagsljus), tog ut riktningen och gav oss iväg.

Det gick inte helt som på räls eftersom ett gigantiskt stup fanns i vår väg, och en å, och sedan ytterligare ett stup. Men vi kom fram till leden innan det blev mörkt. Främst var det tack vare min sambo som tog ledningen. Visserligen hade jag löst det jag med, men jag hade fegat mer i de branta partierna och hellre gått en omväg.

Från det att vi kom ut på leden – som tack och lov fanns precis som på kartan – gick vi i pannlampans sken. Vi var då ungefär 1,5 kilometer från vår lägerplats och den sista biten kändes som en barnlek efter stressen över att hinna fram innan det blev mörkt.

Avslutningsvis…

Väl tillbaka vid bilen lät vi hundarna hoppa in och vila medan vi tog ner tältet. Hemresan gick sedan på underbar vinterväg i ett sagolikt vinterlandskap. Vi var inte borta så länge, men vi fick verkligen minnen för livet här i Glaskogen.

För dig som vill veta mer om Glaskogen

Området och naturen i Glaskogen naturreservat (länk till Länsstyrelsen) är vackert och vilt. Det ligger i ett starkt kuperat och sjörikt landskap. Här får man lätt känslan av vildmark. Även att vi inte såg spår av något vilt över huvud taget på en hel dag – förutom en tjäder som flög upp framför oss. Här finns många olika vandringsleder att välja mellan.

Var uppmärksam på följande

Trots allt detta fantastiska har jag ändå några saker som jag ogillar med Glaskogen – som sköts av Stiftelsen Glaskogen, inte Länsstyrelsen.

1. Att det saknas kartor och information både utanför infocenter och vid vindskydd eller parkeringar i reservatet (i alla fall dem vi passerade). Man måste alltså köpa just Glaskogens egen karta – som har 10 dagars leveranstid – för att få information om lederna.
2. Att foldern med 19 vandringsförslag som jag köpt inte innehåller en enda karta. Man får alltså ingen uppfattning om var i reservatet turen går, vad som finns i närheten, eller vilka turer man eventuellt skulle kunna kombinera med varandra. Detta gör det oerhört svårt att planera i förväg.
3. Att man måste betala för att använda vindskydd, dass och ved i reservatet. Enligt mig är detta att inskränka på allemansrätten när vi pratar om ett naturreservat. Man kan tycka att det är billigt att få denna service för 60:- per person och dygn. Men jag tycker att naturen ska vara till för alla. Man ska inte behöva betala varje gång man ska ut.
4. Att det inte finns någon som helst information om de olika lederna, eller kartor, på webben.
5. Att lederna inte var tydligt markerade när de vek av från vägar. Och att vissa leder bitvis försvann rätt in i tät sly.

Däremot kan jag definitivt inte klaga på själva naturen eller naturupplevelsen. Den är verkligen så vacker som jag hört och läst, och jag förstår att det finns mycket mer att se än det lilla vi hann gå på en dag. Trots det känns det som om jag kommer att välja andra områden att vandra i framöver.

Inlägget Vandring i Glaskogen dök först upp på Hemomkringvandring.

Även att vi, precis som många andra, hade en del att göra dan före dopparedan gav vi oss ut. Den här gången åkte vi till andra sidan ön för att gå Husebyleden. Jag och hundarna har gått den tidigare, men för Lars var det premiär.

Lugnt och stilla längs leden

På marken låg ett tunt lager snö, och temperaturen var runt 0 grader denna muliga dan före dopparedan. När vi följt skogsvägen från parkeringen, genom gångtunneln, svängde vi höger. Uppför Bertils trappor, förbi fornborgen och in i skogen.

Eftersom Husebyleden är en av de kulturstigar som Orust kommun har ordnat finns skyltar längs vägen. Dessa berättar inte bara om byggnaderna som stått på platsen, utan om människorna som slet för att kunna bo här. Och påminner oss om vilka förutsättningar som rådde. Längs denna led fick vi bland annat veta att det funnits både varg och björn här.

Vi varken såg eller hörde någon där vi gick. Helt ensamma fick vi vara hela turen. Bortsett från en massa rådjursspår var snön orörd, och det tycker jag är så vackert. Det fyller mig alltid med en speciell känsla. Varm och vördnadsfull på samma gång, över att få gå på ”ny” mark.

Flera olika naturtyper

Så snart vi kommit förbi återvinningscentralen (ja, leden går precis bakom) kom vi in i barrskogen. Det var inte lika blött som senast jag gick här, men på den del ställen fick man fortfarande göra små omvägar. Men jag njöt i fulla drag av lugnet och av naturen omkring mig. Skog, mossa och små berg runt stigen som slingrar sig fram.

Genom bokskogen

Därefter går stigen nerför, mot bokskogen Uggletofta/Himlabacken. En liten å rinner nere i ravinen och bokar växer på sidorna. På våren är marken översållad av vitsippor, blåsippor och skogsbingel. Och lite senare blommar gullvivorna här. Den här gången roade sig hundarna med att hoppa fram och tillbaka över ån nu när det inte var så mycket vatten. Och Lars klättrade ut på en hal trädstam högt ovanför.. innan han upptäckte att den var hal.

Det var underbart att få ha även bokskogen för oss själva. Härinne finns en rastplats med bord och bänkar. Dessutom kastar sig ett litet vattenfall utför branterna nere i nästa ravin. Den sista biten av leden går i den branta nerförsbacken från Himlabacken. De många lagren boklöv som låg på stigen, och temperaturen, gjorde det halt. Men vi tog oss ner helskinnade.

Dan före dopparedan blev en fin start på julen

Trots att Husebyleden inte är mer än 3,5 km tog den sin lilla tid att gå hela rundan. Inte för att vi skyndade oss, men ändå. Hur som helst blev det en riktigt fin start på julhelgen för oss. Nu blir det lite lugnt med uteliv några dagar, men nästa vecka är jag ledig från jobbet så då…..

Avslutningsvis några länkar

Vill du läsa mer om Husebyleden? I så fall kan du titta på några av mina tidigare blogginlägg från området:
– Husebyleden och bokskogen Uggletofta, Orust (oktober 2020)
– Kulturlederna Husebyleden och Svens Altare, Orust (april 2020)
– Hammock-natt på Himlabacken, Orust (maj 2021)

Inlägget Ensamma i skogen dan före dopparedan dök först upp på Hemomkringvandring.

Om du älskar Svartedalen, men inte har möjlighet att gå en längre tur, kan jag verkligen rekommendera stigen runt Översjön. Första gången jag gick där var igår, och jag blev verkligen stormförtjust.

Följ gula markeringar mellan Översjön och sjön Timmervatten

Trots att leden inte är längre än två kilometer får jag känslan av ett Svartedalen i miniatyr. Stigen ringlar fram genom skog där marken är klädd med mossa. Precis som på många andra ställen i naturreservatet känns det som en riktig sagoskog. Eller kanske trollskog?

Dessutom ligger det sjöar på båda sidor om stigen – Översjön på ena sidan och Timmervatten på den andra. Just denna söndagsmorgon försökte solen leta sig fram mellan molnen, och det var gudomligt vackert. De enda människor jag såg var några fiskare som var tidigt på plats.

Det kändes som om tiden stod still

Bredvid stigen fanns outtömliga möjligheter att hitta en vacker fikaplats eller tältplats. Eftersom jag natten innan hade sovit på en betydligt mindre charmig plats – alldeles i närheten – kunde jag inte låta bli att småle där jag gick.

Trots att rundsligan är så kort (2 km) kände jag att jag hade kunnat stanna här hela dagen. Men jag nöjde mig med att bara sitta en stund och se ut över det spegelblanka vattnet i tystnaden.

Just den här delen av leden är gemensam för den gula leden runt Översjön och den röda leden runt Timmervatten. Men jag skulle inte ha något emot att gå båda slingorna och ”behöva” gå här två gånger. Hela området är väldigt njutbart.

När stigen delar sig följde jag de gula markeringarna tillbaka mot Stenstugan som jag även passerat dagen före när jag gick den blå slingan.

Avslutningsvis – några användbara länkar

Både Översjön och Timmervatten ligger i Svartedalens naturreservat. I just den här delen av reservatet är det tillåtet att tälta, men inte att göra upp eld förutom i anvisade eldstäder. Från parkeringen vid Översjön, där denna slinga startar, finns även tre andra leder. Den längsta är den blå som jag gick dagen innan (se blogginlägg från övernattning vid sjön Hungersvatten) på 5 kilometer. Sedan finns både en grön och en röd som är två kilometer vardera. Det går alldeles utmärkt att kombinera flera av dem till en längre tur.

Hos Västsverige/Södra Bohuslän Turism kan du läsa mer om Svartedalens friluftsområde. Personligen har jag med mig orienteringkartan ”Svartedalen-Kungälv, skala 1:25.000” när jag är i området.

Länkar till fler inlägg från Svartedalen

Här finns länkar till fler turer jag gjort i Svartedalen (både i naturreservatet och i området utanför reservatet).

Inlägget Gul slinga runt Översjön, Svartedalen – 2 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Ranebo naturreservat ligger i min grannkommun Stenungsund och är ett ställe för dig som gillar gammal skog och som uppskattar att den får ligga kvar som den faller. Inne i naturreservatet finns flera vandringsstigar. Området är kuperat och det tar relativt lång tid att gå runt även att stigarna är tydliga.

Valet föll på Ranebo naturskog när Sofia och jag skulle ses

Äntligen hade både Sofia (länk till Instagram) och jag luckor i våra scheman i helgen, så vi hade bestämt oss för att träffas. Eftersom vi även ville övernatta funderade på var vi skulle vandra, och valet föll på Ranebo naturskog. Vilket är ett otroligt vackert naturreservat – som faktiskt inte har några restriktioner mot tältning. Däremot får man inte elda utanför anvisad plats i reservatet.

Höstvädret var fantastiskt så redan i bilen på väg mot Svartedalen fylldes vi av stor förväntan. När vi kom fram stod inte en enda bil på parkeringen. Stigen som leder in i Ranebo naturskog går brant uppåt genom ömsom lövskog och ömsom barrskog. Redan efter 700 meter (men det känns betydligt längre) når man fram till utsiktsplatsen. Hit är stigen vältrampad, och den verkar vara ett ganska populärt utflyktsmål. Även att vi inte såg till någon annan just denna dag.

Efter att vi hade beundrat utsikten ut över skogar och fält (och klara dagar skymtar man även havet) gick vi vidare. Nu blir landskapet mer trolskt. Både mark, träd och många stenar är täckta av mossa.

Leden passerar många sjöar

Vår plan var att ta oss till bortsidan av den relativt stora sjön Stora Holmevatten och slå läger där.

På vår väg genom Ranebo passerade vi både Hinnevatten och sjön Flesevatten. Vid den senare bjöds vi på vidunderligt vacker utsikt. Ut mot sjön, över de omgivande skogarna ända mot den blånande horisonten.

Dessutom i det vackraste höstljus man kan tänka sig. Här var det läge att stanna en stund och bara njuta av solen.

Välmarkerad led genom Ranebo naturreservat

Leden är lätt att följa och markerad med orange markeringar. Sedan jag var här senast (i våras) hade markeringarna bättrats på och satt även tätare än innan. Vi hade båda varit i Ranebo tidigare, så vi kändes oss bekväma i området och tog ibland ”egna” vägar.

När vi kom fram till området vi planerade att sova i vek vi av från leden. Vi ville hitta en fin plats där vi både kunde sätta upp Sofias tält och hänga upp min hammock (hängmatta). Efter en stunds letande hittade vi en jättefin plats på en udde. Jag hängde upp hammocken och Sofia började sätta upp tältet. Dock var platsen lite för liten så hon fick flytta till en närliggande kulle.

Middag (och månsken) vid lägerplatsen

Medan vi gjorde i ordning våra sovplatser hann det börja skymma. Så när vi värmde vatten till vår frystorkade mat sänkte sig mörkret runt oss. Temperaturen föll också, så några extra lager kläder åkte på. Men till min lycka blåste det nästan inte alls – till skillnad från förra helgen då jag höll på att blåsa bort (se blogginlägg).

Vi njöt av den varma maten och lugnet omkring oss. Allt var tyst och stilla. Vi hörde plasket från fiskar som slog. Någon fågel då och då. Men annars var det som om vi var helt ensamma i detta ljuvliga landskap.

Tanken var att vi skulle lägga oss tidigt, men just när vi var på väg såg vi månen skymta bakom trädtopparna. Den följande halvtimmen var så otroligt vacker när månen steg och speglade sig i sjön. Dessvärre klarade inte min mobilkamera av att fånga detta riktigt. Bilden är från morgonen efter.

Sovdags och test av ny hängmatta

Sedan var det dags för två lyckliga friluftskvinnor att säga godnatt. Fyllda av eftermiddagens alla vackra intryck gick vi åt varsitt håll. Jag skulle testa min nya hängmatta (ENO Double Nest). Självklart är det kallt att sova i hammock den här tiden på året, för det kyler ju oerhört mot ryggen. Därför skulle jag för första gången också använda en underquilt (ENO Blaze). Det är som en sovsäck för hammocken om man säger så.

När jag kommit till ro i sovsäcken sov jag som ett barn. Aldrig har jag sovit så ”lagom varmt”. Trots att temperaturen närmade sig nollan höll jag mig varm. Till och med om ryggen. Men jag hade ett liggunderlag också under sovsäcken jag förlitade mig inte helt på underquilten.

Att ligga där och se ut över sjön och månen var underbart. Och de få gånger jag vaknade under natten såg jag rätt upp på stjärnorna mellan trädtopparna. Det är en av de största anledningarna till att jag tycker om att sova i hammock. Och efter denna natt kan jag verkligen rekommendera även en underquilt. Det ska bli spännande att se i hur låga temperaturer det fungerar. Jag är ju rätt frusen av mig.

Frukost vid Stora Holmevattnet

Solen skulle inte stiga upp förrän klockan 8. Men så länge kunde varken Sofia eller jag sova. När jag steg upp runt klockan 7 var himlen klar och det började ljusna vid horisonten. Sofia värmde vatten till te och varm choklad. Och sedan satt vi och såg ut över den största sjön i Ranebo naturskogs naturreservat medan vi åt.

Vi hade ingen brådska över huvud taget, utan allt fick ta sin tid. Slutligen var allt packat, tänder borstade och platsen kontrollerad så vi inte lämnat något efter oss. Och vi gav oss iväg genom terrängen tillbaka mot leden. På väg dit stannade vi och plockade lite kantareller som lyste frestande gula mot oss.

Utanför reservatet Ranebo för en stund

Ganska snart hade stigen fört oss ut ur naturreservatet och vi följde en grusväg en kilometer. Förra gången jag gick här saknades det helt markeringar utanför reservatets gränser. Nu fanns här orange markeringar. På ett ställe satt dessutom en pil, och vi såg flera stolpar som var förberedda för pilar.

Där jag tappade bort leden förra gången hade man nu röjt, och målat tydliga markeringar på träden. Så nu slapp jag göra en omväg upp på berget och leta mig ner genom raviner för att ta mig tillbaka till leden. Det dröjde inte länge förrän vi var tillbaka i underbara mossiga Ranebo naturskog igen.

Fikapaus vid Bråvatten – och mera mossa

Härifrån var vandringen lika lustfylld som den varit dagen innan. Vi njöt i fulla drag av den kuperade och vackra terrängen. Även att det inte ens hade gått en timme sedan frukost valde vi att stanna för lite fika vid fina Bråvatten. Vi vek av leden när vi såg vattnet glittra i solljuset mellan de krumma små tallarna.

Sedan gick vi backe upp och backe ner i mossig skog – ända tills vi kom fram till en stor udde vid Stora Holmevatten.

Här valde vi att lägga ifrån oss ryggsäckarna, bege oss uppför de mossklädda branterna och gå på upptäcktsfärd. Egentligen letade vi efter en grotta som jag hade läst om: Holmekôrka. Men vi ville också hitta en fin plats för vår lunch så vi kryssade fram mellan småbergen så gott det gick. Fast vi hittade varken grotta eller någon plats som passade in på våra önskemål för lunchställe.

Grottan Holmekôrka i Ranebo naturreservat

Väl tillbaka på stigen mötte vi en man som också var ute med ryggsäck. Sofia frågade honom om han kände till grottan, och han svarade då att han hade koordinaterna till den. När han kontrollerat sa han förvånat: ”Den ska vara precis här” och så pekade han på andra sidan stigen från oss sett. Vi klättrade runt bland de stora stenblocken och hittade flera små grottor och öppningar, men ingen som var så stor som den jag läst om.

Helt plötsligt ropade mannen att han trodde att han såg öppningen. Vi skyndade dit, med pannlamporna på huvudet, och han hade rätt. Där var den. En ganska smal pyramidformad öppning ledde in till ett större rum i berget. Jättespännande att få hitta den, för varken Sofia eller jag hade sett den innan. Inne i grottan fanns en geocache, så den är nog inte helt obesökt.

Lunch vid soligt Svärtevatten

Härifrån var det alldeles för kort bit kvar av vår tur, så vi bestämde oss för att stanna och laga lunch. Vid sjön Svärtevatten hittade vi en fin plats i solen där vi satt och njöt. Medan vi värmde vår mat vandrade ett par förbi oss. Och efter en stund kom en pappa med sin son för att fiska i sjön. Förutom det var allt lugnt.

Min mat (återigen från Lyofood) levde även den här gången upp till förväntningarna och var otroligt välsmakande. Så jag var mätt och glad när vi gav oss ut på den sista lilla etappen som var kvar ner till bilen.

Trots att vi gått i vidunderligt vacker natur i nästan ett dygn upphörde vi inte att glädjas över det vi såg. Gång på gång kom det utrop från någon av oss om naturens skönhet. Den sista biten, från utsiktsplatsen och ner, var densamma som vi gick när vi kom upp. Men nu fick vi se den ur en annan vinkel.

Sammanfattning

Att lägga in ryggsäcken i bilen och sätta sig i framsätet, redo för hemfärd, kändes lite vemodigt. Men samtidigt var jag så otroligt lycklig över detta lugna dygn. Det är en sådan lyx att inte behöva stressa, ha några tider att passa eller ha ansvar för något annat än sig själv. När det dessutom var i en så vacker omgivning, med kanonväder – då blev jag nästan hög på alla intryck. Tacksamhet och glädje är det jag tar med mig från denna fina tur som jag delade med Sofia.

Avslutningsvis: För dig som vill veta mer om Ranebo naturskog

Ranebo naturreservat ligger i min grannkommun Stenungsund och är ett ställe för dig som gillar gammal skog och som uppskattar att den får ligga kvar som den faller. Inne i naturreservatet finns flera vandringsstigar – den vi gick är cirka 9 kilometer. Området är kuperat och det tar relativt lång tid att gå runt även att stigarna är tydliga.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet
Karta så att du hittar till parkeringen (min egen notering hos Min Karta).

Länk till Sofias instagram (ta gärna en titt)

Vill du läsa om mina tidigare besök i Ranebo?

Ranebo naturskog, naturreservat i Stenungsund (maj 2021)
Regnig utenatt i Svartedalen (maj 2021)

Inlägget Vackert höstdygn i Ranebo, Svartedalen dök först upp på Hemomkringvandring.

Egentligen hade vi tänkt att vi skulle gå en slinga i Svartedalen igår förmiddag. Men vi insåg rätt snabbt att vi förmodligen skulle bli långt ifrån ensamma där en lördag i början av maj. Eftersom vi ändå var taggade på att komma ut tog vi fram kartan, och hittade genast ett närliggande naturreservat som ingen av oss hade besökt: Ranebo naturskog i grannkommunen Stenungsund.

Mossig naturskog i Ranebo

Efter lite körande längs småvägar parkerade vi och började gå längs stigen in i naturreservatet. Runt Ranebo och sjön Stora Holmevatten finns stora naturvärden, bland annat i form av äldre barrskog. Därför kändes det lite som att gå in i en sagovärld – stigen var helt inbäddad i mossa mellan gamla träd och små berg.

Genom naturreservatet finns flera vandringsstigar, och vi valde att gå en led som skulle ta oss runt sjön Stora Holmevatten.

Hur många sjöar kan det finnas i en liten naturskog?

Hur som helst var jag helt fascinerad där jag gick genom mossiga branta backar klädda med ”gammelskog”. På grund av tystnaden som rådde infann sig till och med vildmarkskänslan, och jag kände hur mycket jag hade saknat att gå i djupa skogar. Men här fick vi verkligen både skog och mossa så att det räckte till och blev över!

Dessutom förde leden oss förbi inte mindre än 7 sjöar; Hinnevatten, Flesevatten, Stora Holmevatten, Rörsjön, Lille Ottervatten, Stora Ottervatten och Svärtevatten. Alltså bjöds vi på vidunderligt vackra utsikter från flera av topparna vi gick över. Vatten är så otroligt vackert!

Lunch vid Flesevatten

Eftersom vädret var minst sagt omväxlande denna majdag åkte min jacka av och på oftare än vanligt. Möjligen hade den kuperade leden också något med detta att göra. På grund av de kalla vindarna fick vi i alla fall leta en stund innan vi hittade en fikaplats med vacker utsikt – men utan alltför mycket vind.

Självklart hittade vi en perfekt plats efter att ha gått en bit från stigen en stund. Utsikten var helt magnifik. Och fikat och sällskapet (min sambo Lars och våra två hundar) likaså. Här var det lätt att koppla av, må bra och njuta i stunden. Men när solen försvann bakom molnen kände även vi att det var dags att packa ihop och dra oss vidare.

Jag vill tillbaka till Ranebo!

Avslutningsvis kan jag berätta att rundan vi gick var mellan 7 och 8 kilometer. Eftersom den bitvis var så kuperad tog det oss över 3 timmar att gå den. Dessutom hade vi problem med att det helt saknades orange markeringar på den del som gick utanför naturreservatet, vilket gjorde det lite svårt att veta om vi var på rätt stig. Även vid Rörsjön gjorde vi ett felaktigt stigval – något vi har förstått har hänt även andra som gått här.

Men… det är inte detta som är det bestående intrycket av gårdagens tur i naturreservatet Ranebo naturskog. Istället är det känslan ”jag vill tillbaka” som är den som överväldigar mig. Detta var en plats som i mångt och mycket påminde mig om mina gamla hemtrakter i Eksjö, Småland, och jag föll pladask för den.

För dig som vill veta mer om Ranebo naturskog

Ranebo naturreservat ligger i min grannkommun Stenungsund och är ett ställe för dig som gillar gammal skog och som uppskattar att den får ligga kvar som den faller. Inne i naturreservatet finns flera vandringsstigar. Området är kuperat och det tar relativt lång tid att gå runt även att stigarna är tydliga.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Sist av allt – länkar till mina senare besök i Ranebo

– Vackert höstdygn i Ranebo, Svartedalen (oktober 2021)
– Regnig utenatt i Svartedalen (maj 2021)

Inlägget Ranebo naturskog, naturreservat i Stenungsund dök först upp på Hemomkringvandring.