Idag hade vi finbesök av mina svärföräldrar. Dels ville de fira min dotters 15-årsdag (i efterskott), men framför allt skulle vi fira mors dag.

Mot Svanviks naturreservat

Vi inledde med lite morsdagstårta hemma i vårt uterum innan vi åkte till Svanviks naturreservat här på Orust. Det är ett av våra närmaste naturreservat där jag är rätt ofta. Men för mina svärföräldrar var det premiär.

Eftersom min svärfar har besvär att gå långt så valde vi att parkera i hamnen den här gången. Därifrån är det bara något hundratal meter innan man är vid en vacker stenstrand. Visserligen är det en liten besvärlig/brant passage man ska förbi, men vi klarade det utan problem idag.

Efter bara några hundra meter var vi framme

Det dröjde inte länge förrän vi passerat den pyttelilla skogen med krumma tallar och kom fram till havet.

Här strosade vi runt i lugn och ro. Jag tittade på blommor, min svärmor och min sambo letade stenar (de är lite av samlare) och min svärfar var mest bara.. social. Vi fick en härlig stund i solen, trots tidvis ganska bitska vindar.

När vi kände oss nöjda strosade vi tillbaka till hamnen där vi hade bilen. Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Svanviks naturreservat som har otroligt mycket mer att erbjuda än det lilla vi såg idag.

Inlägget Morsdags-utflykt till Svanviks naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår hade jag inget inbokat, så då passade jag på att göra en tur ut till min favoritö Härmanö. Dessutom fick jag sällskap av en annan blomnörd – Nalle Aspdalen.

Vi fick ta en tur till naturmuséet

När vi kom ut med morgonfärjan blev vi mötta av en man som visade sig vara Thorbjörn Hansson. Eftersom hans önskan att få visa oss sitt Naturmuséet på Gullholmsgården framfördes ganska bestämt följde vi med honom när han lovade att det inte skulle ta lång tid.

Vi följde honom genom smala, vindlande gränder, och fick oss en stor portion av Gullholmens historia till livs längs vägen. Det lilla muséet bestod av djur och fåglar från Härmanö som stoppats upp och nu presenterades i ofantligt fina montrar.

Vill du också besöka det lilla fina muséet ligger det på Annikas strand 210 på Gullholmen. Tyvärr kunde vi inte stanna särskilt länge eftersom vi hade ”blomskådning” på vår agenda och ville komma iväg ut i naturen. Men det märktes att Thorbjörn ändå uppskattade vårt besök.

Från Gullholmen längs vägen till Härm

Vi begav oss raskt iväg mot Härmanö och svängde sedan söderut på huvudvägen på den bilfria ön. Strax efter samhället gick vi upp till lotsutsikten där vi hade 360 graders vy.

Därefter fortsatte vi längs den lättgådda (tillgängliga) vägen ända ner till Härm. Medan vi gick njöt vi av vackra trädgårdar, havets glittrande vatten och alla växter i vägkanten.

Mot blomrika Kalvhagen

Det var skönt att vika in på en stig istället för att gå på väg. Den är inte så lång, men väldigt mysig.

Kalvhagen är en helt otrolig blomsteräng som är rena paradiset för blomnördar som oss. Ängen breder ut sig åt alla håll och kanter och omges av små bohusberg. Just nu var ängen täckt av gullvivor.

Här hittade vi också bland annat humleblomster, lundtrav, teveronika, mandelblommor och getrams. Både jag och Nalle kravlade omkring på marken för att titta på, och fota, alla blommor.

Avstickaren mot Djupvik var fantastisk

Vid Kalvhagen pekar en skylt mot Djupvik. Trots att det bara är 0,5 kilometer dit hade jag inte gjort den avstickaren förrän igår. Bättre sent än aldrig får man nog säga, för det var en av turens riktiga höjdpunkter.

Här var stigen inte lika upptrampad, och vi kom snabbt fram till klippor och vi hörde havet dåna. Plötsligt skrek Nalle till och började småspringa rätt ner mot en bäck. Hon hade sett en makaonfjäril (jag såg den också, men hann inte uppfatta vad det var när den fladdrade förbi). Tyvärr ville den inte slå sig ner och låta sig fotas i blåsten.

Lite lättare var det att fota blommorna, även att det blåste rejält. Trift såg vi i massor, lite smällglim, hönsbär på några ställen och även rödblära. Men det som verkligen tog andan ur oss var utsikten över havet och bränningarna som slog mot klipporna under oss.

Veckans vackraste lunchställe

Visserligen var det lite brant att ta sig ner till vattnet i viken, men vi kände oss på lite äventyrligt humör. Det var verkligen värt besväret, för det var obeskrivligt vackert.

Dessutom blev det bekvämare än vi tänkt oss, för någon hade lagt en planka där så vi satt som små drottningar medan vi täcktes av saltstänk.

Långekilen och Svensbo

Vi satt länge och njöt av havets skådespel från första parkett. Därefter klättrade vi runt lite bland klipporna innan vi vände tillbaka till Kalvhagen. Därifrån fortsatte vi leden mot Långekilen. Vi hade inte gått långt innan jag fick ett lyckoutbrott över att hitta vattenklöver.

Att gå längsmed havet är obeskrivligt vackert. Därefter går leden ner i en liten ravin för att sedan passera Svensbo där det finns en gammal ruin och en bäverdamm. Den här slingan bjuder verkligen på många olika naturtyper.

Dags att gå mot färjan

När vi kom fram till Myren svängde vi vänster upp mot Härm där vi hade svängt av vägen tidigare under dagen. Egentligen hade vår plan varit att även gå till Härmanö huvud, men vi insåg redan vid Kalvhagen att vi inte skulle hinna det på de drygt 5 timmar vi hade planerat att vara på ön.

Vid Grindebacken svängde vi av för att känna på vattnet, och vi konstaterade att havet var lite för kallt för vår bad-smak. Men bredvid den härliga sandstranden bredde en gigantisk och härlig gullviveäng ut sig, så vi passade på att fota lite på den också. Och leta rödkämpar, men det hittade vi ingar.

Vägen är ganska rak, och man ser ända till samhället trots att det är några kilometer upp dit. Men vi hade inte tråkigt. Längs vägen prunkade ängar och diken av blommor och det fanns mycket att se på.

En sista avstickare vid Vadet

När vi kom till bron vid Lilla Härmanö insåg vi att vi hade gott om tid att hinna till färjan, så vi bestämde oss för att svänga in mot Vadet. Där gick vi över strandängar, över en bro och fick se mycket mer än om vi bara följt vägen.

Lite spännande var det eftersom vi inte visste exakt hur lång tid det skulle ta att gå över klipporna mot samhället. Vi hann. Men hade det varit lite längre fram på blomsäsongen hade vi nog inte klarat det.

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Mycket information finns i mina tidigare inlägg

Först av allt rekommenderar jag att du läser mitt inlägg från förra våren där jag verkligen beskriver naturreservatet och de leder jag gick. Jag beskrev även lederna vid mitt första besök på ön hösten 2020. Dessutom var jag här för två månader sedan med min bonusson.

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till Orust kommun. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Alla lederna erbjuder något av intresse för blomnördar! Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Blomnördar på Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.

När SMHI utlovade en hel helg med sol bestämde jag mig för att passa på att njuta av havet. Vad kan vara vackrare än klippor, solglitter i vattnet och sol från en klarblå himmel? Egentligen hade jag en ”ny” ö i åtanke. Men med tanke på dieselpriserna valde jag en favorit på hemmaplan: Härmanö.

Bonussonen ville följa med till Härmanö

Till min stora förvåning, och givetvis även glädje, sa min bonusson att han ville följa med. Så igår tog vi första färjan ut (information om tidtabell med mera finns längre ner i inlägget), och började gå längs den smala vägen söderut på ön.

Målet för vår tur var Härmanö Huvud. Visserligen finns det många andra fina ställen på ön, men nu ville jag visa det allra finaste. Efter ungefär fyra kilometers lätt promenad på den charmiga lilla vägen svängde vi av på stigen ut mot klipporna.

Vilka stränder vi fick i lågvattnet

Sedan följde två härliga kilometer uppe på berget, med vackra vyer åt alla håll. Visserligen är det lite trixigt att ta sig nerför sista berget och sedan upp mot Härmanö Huvud, men roligt. När vi kom ner mellan bergen var det lågvatten och väldigt enkelt att gå. Och vilka fantastiska sandstränder vi fick njuta av, där det annars varit vatten vid mina besök.

Både jag och min bonusson passade på att strosa runt där på ”havsbotten” en bra stund.

Lunch på stranden nedanför Härmanö Huvud

Därefter fortsatte vi längs klipporna tills vi kom till min lunchstrand från i fjol. Där slog vi oss ner och bestämde oss för att fixa vår lunch, trots att klockan inte var mer än 10.30.

Tydligen tyckte Trangiat (eller gasen) att det var kallt för det tog en evighet att koka upp vattnet. Men vi satt bra där vi satt. Solen värmde härligt i ansiktet, och vi var relativt skyddade för vinden. Dessutom smakade maten ännu bättre när vi fått vänta på den lite.

Den här gången åt vi frystorkad (god) mat från Real Turmat. Som vanligt köper jag maten hos The General Prepper. där jag också köpt mitt stormkök, Trangia. På fötterna har jag mina älskade färgglada strumpor från Happy Hiking och de dubbade kängorna Torne från Icebug. Jackan i merinoull kommer från Super.Natural och byxor och väst från Tuxer. Nu fick jag nog med allt du kan se på bilden.

Härmanö Huvud – en riktig höjdpunkt

Mätta och glada packade vi våra saker och började den korta ”klättringen” upp mot Härmanö Huvud. Medan havet slog mot klipporna kämpade vi oss uppåt i den tilltagande vinden. När vi nådde toppen hade vi fri utsikt åt alla håll. Det blåste så kraftigt att min bonusson höll fast sig i röset på toppen.

Det är otroligt mäktigt att stå däruppe och ha vatten på tre sidor om sig. Och att inse att vi kommit gående över det skrovliga klipplandskapet i bakgrunden. På grund av att vindarna var så kraftiga däruppe blev det inte något långt stopp.

Dags att vandra upp mot hamnen

Till vår stora förvåning fanns inte våra fantastiska sandstränder kvar när vi klättrat ner från berget. Tidvattnet hade nämligen dragit in och vattnet steg otroligt snabbt. Vi skyndade oss till den smala passagen mellan bergen för att försöka ta oss över torrskodda innan vattnet kom även dit. Men det var en liten stund för sent för det upptäckte vi. Fast vi tog oss över på stenarna nästan hela vägen innan de låg dolda under vatten.

För en landkrabba som mig var det oerhört intressant att se hur snabbt vattnet steg, och även vilket tryck det var i vattnet. Resten av turen hände inte så mycket. Vi gick småpratande samma väg tillbaka upp mot hamnen i Gullholmen, som vi gått fem timmar tidigare. Vår tur blev 14,5 kilometer, och gav ofantligt mycket härlig energi!

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till min hemkommun Orust. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Du kan lätt få ihop åtminstone två mil. Det finns även leder som är tillgänglighetsanpassade. En runda på 2,5 kilometer och en som går längs en grusväg i 4 kilometer, men där får man ta samma väg tillbaka. Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381 hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Avslutningsvis några länkar

Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Härmanö naturreservat.

Det finns även inlägg här i bloggen från mina tidigare besök vid Härmanö Huvud:
Härmanö naturreservat och frosseri i blommor (maj 2021)
Upptäcktsfärd på Härmanö, Orust (oktober 2020)

Mina instagraminlägg från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Till Härmanö Huvud med bonussonen dök först upp på Hemomkringvandring.

Även att vi, precis som många andra, hade en del att göra dan före dopparedan gav vi oss ut. Den här gången åkte vi till andra sidan ön för att gå Husebyleden. Jag och hundarna har gått den tidigare, men för Lars var det premiär.

Lugnt och stilla längs leden

På marken låg ett tunt lager snö, och temperaturen var runt 0 grader denna muliga dan före dopparedan. När vi följt skogsvägen från parkeringen, genom gångtunneln, svängde vi höger. Uppför Bertils trappor, förbi fornborgen och in i skogen.

Eftersom Husebyleden är en av de kulturstigar som Orust kommun har ordnat finns skyltar längs vägen. Dessa berättar inte bara om byggnaderna som stått på platsen, utan om människorna som slet för att kunna bo här. Och påminner oss om vilka förutsättningar som rådde. Längs denna led fick vi bland annat veta att det funnits både varg och björn här.

Vi varken såg eller hörde någon där vi gick. Helt ensamma fick vi vara hela turen. Bortsett från en massa rådjursspår var snön orörd, och det tycker jag är så vackert. Det fyller mig alltid med en speciell känsla. Varm och vördnadsfull på samma gång, över att få gå på ”ny” mark.

Flera olika naturtyper

Så snart vi kommit förbi återvinningscentralen (ja, leden går precis bakom) kom vi in i barrskogen. Det var inte lika blött som senast jag gick här, men på den del ställen fick man fortfarande göra små omvägar. Men jag njöt i fulla drag av lugnet och av naturen omkring mig. Skog, mossa och små berg runt stigen som slingrar sig fram.

Genom bokskogen

Därefter går stigen nerför, mot bokskogen Uggletofta/Himlabacken. En liten å rinner nere i ravinen och bokar växer på sidorna. På våren är marken översållad av vitsippor, blåsippor och skogsbingel. Och lite senare blommar gullvivorna här. Den här gången roade sig hundarna med att hoppa fram och tillbaka över ån nu när det inte var så mycket vatten. Och Lars klättrade ut på en hal trädstam högt ovanför.. innan han upptäckte att den var hal.

Det var underbart att få ha även bokskogen för oss själva. Härinne finns en rastplats med bord och bänkar. Dessutom kastar sig ett litet vattenfall utför branterna nere i nästa ravin. Den sista biten av leden går i den branta nerförsbacken från Himlabacken. De många lagren boklöv som låg på stigen, och temperaturen, gjorde det halt. Men vi tog oss ner helskinnade.

Dan före dopparedan blev en fin start på julen

Trots att Husebyleden inte är mer än 3,5 km tog den sin lilla tid att gå hela rundan. Inte för att vi skyndade oss, men ändå. Hur som helst blev det en riktigt fin start på julhelgen för oss. Nu blir det lite lugnt med uteliv några dagar, men nästa vecka är jag ledig från jobbet så då…..

Avslutningsvis några länkar

Vill du läsa mer om Husebyleden? I så fall kan du titta på några av mina tidigare blogginlägg från området:
– Husebyleden och bokskogen Uggletofta, Orust (oktober 2020)
– Kulturlederna Husebyleden och Svens Altare, Orust (april 2020)
– Hammock-natt på Himlabacken, Orust (maj 2021)

Inlägget Ensamma i skogen dan före dopparedan dök först upp på Hemomkringvandring.

Precis som ordspråket säger så finns det inget dåligt väder. Däremot finns det aktiviteter som lämpar sig bättre och sämre vid olika väder. Vilket jag lärde mig av dagens lite överambitiösa plan.

Eftersom vi inte har så många långa vandringsleder på Orust så har jag tänkt att jag ska gå dem i sin helhet. Nu har turen kommit till pilgrimsleden Orust och jag hade tänkt gå del 2, Morlanda kyrka till Nösunds kapell idag. Sträckan är 19 kilometer, men jag hade även tänkt göra en avstickare till kyrkan i Hälleviksstrand.

Inte skulle dåligt väder stoppa mig!

Visserligen hade jag sett på prognosen att det skulle regna, men inte i någon större mängd. Så jag tyckte att det var löjligt att stanna hemma på grund av vädret. Alltså bad jag Lars skjutsa mig och Balder till Morlanda kyrka när han hade ätit sin frukost. Själv fick han vara hemma sedan ifall valparna skulle få för sig att titta ut just idag.

Redan medan vi satt i bilen häpnade vi över hur mycket vatten det stod i diken och ute på åkrar. På ett ställe blev det nästan tvärstopp när vi körde – på grund av en översvämning i en svacka. Skämtsamt sa jag till Lars att jag kanske skulle behöva göra något vad under turen. Men då visste jag inte hur nära sanningen jag var.

Ofantligt mycket vatten – överallt

Så fort vo vinkat hejdå till Lars började Balder och jag gå längs pilgrimsleden Orust. Leden är tydlig märkt med Sankt Olofs-märken och det satt skyltar som pekade ut riktningen redan vid kyrkan. Efter några hundra meter kom vi fram till den första stora vattenpölen som inte gick att runda på grund av diken och våtmark runt om. Efter ytterligare några hundra meter var det dags att ta sig över nästa passage med 15-20 cm vattendjup.

Visserligen såg det ut som om man kunde gå på en grässträng i mitten. Fast jag insåg snabbt att det bara var en synvilla. Marken var helt blöt, så även där det såg ut som gräs eller annan fast mark stod det vatten. Vid de första pölarna försökte jag hoppa,parera och leta bra vägar för att ta mig förbi. Men efter några kilometer gav jag upp och plumsade bara rätt fram i vattenfårorna.

Gemensam led med Kuststigen och Orust Tvärs

Början av etappen går på samma vägar och stigar som Orust Tvärs och Kuststigen så där kände jag igen mig från tidigare turer. Den här gången slapp jag gå fel, för nu fanns tydliga skyltar där det var dags att börja gå uppför berget. Otroligt smidigt att gå längs skogsväg istället för att göra egna stigar som jag gjort två gånger tidigare. Bredvid mig forsade vatten fram i något som förmodligen knappt är en rännil till bäck i vanliga fall.

Det regnade fortfarande medan jag gick, men jag njöt av bäckens skummande virvlar och små fall. Längs skogsvägen kom vi fram till ännu ett ställe där vägen var översvämmad. Balder tyckte mest att det var kul med allt vatten – själv försökte jag fortfarande hålla mig torr.

Stigen var helt översvämmad

När vi svängt av från de andra lederna blev det bara blötare och blötare i marken. När hela stigen var som ett dike försökte jag vid något tillfälle gå runt. Men här på Orust är det vanligt med kombinationen berg och våtmark, så det var i stort sett omöjligt på flera av ställena. Dessutom rinner vattnet undan liten dåligt när det är berg under överallt.

Till slut kände jag att jag måste sluta irritera mig på att det var så blött – och så började jag gå rakt fram i vattenfårorna. Och på en gång blev det lättare att se tjusningen i naturens krafter. Jag kunde inte säga annat än att det var både vackert och fascinerande med allt vatten som vällde fram i skogen.

Jag bestämde mig för att avbryta

Vid det här laget var jag ganska blöt om fötter, ben och huvud (jag hade fällt ner luvan eftersom det blev så varmt). Och jag kände att det inte gav mig någon vidare njutning att gå på det här sättet i vattenspåren. Dessutom var det svårt att fota eftersom jag fick lägga tid på att parera så jag inte halkade när allt var så blött. Jag ville ju gärna dokumentera leden också. Så jag bestämde mig helt enkelt för att avbryta, och fortsätta ”pilgrimsprojektet” när det är lite torrare i markerna.

För mig är det ingen prestige att jag måste gå exakt den planerade sträckan. Tvärtom. En fin upplevelse är viktigare än sträckan. Så jag skickade meddelande till Lars och kollade om det var okej att hämta upp oss vid bokskogen i Huseby. Det var det, och vi kom överens om att jag skulle höra av mig när det var dags för honom att åka. Balder och jag hade fortfarande en bra bit kvar att gå innan vi var där, och det var svårt att beräkna hur lång tid det skulle ta när allt var så översvämmat.

Bokskogen Himlabacken – och ännu mer vatten

När vi kom in i bokskogen forsade ån fram i ravinen bredvid oss. För ett ögonblick trodde jag att vi skulle behöva vada över det strömmande vattnet, men sedan såg jag till min lättnad att bron stod kvar. Men vattnet nådde nästan ända upp till bron, och vatten vällde in från flera håll.

Grönskan omkring mig gjorde mig lyckligt förstummad. Det var en sådan kontrast till allt grått och brunt jag sett under dagen. Men marken var lika vattensjuk här som längs resten av leden.

Vattnet kastade sig fram i ravinen och ut i vattenfallet. Även från de små bäckar som normalt rinner i området anslöt nu kaskader av vatten. Jag har aldrig sett ett sådant flöde där. Oerhört mäktigt!

Avslutning och sammanfattning

Efter att vi försiktigt tagit oss nerför den hala stigen till bergets fot gick vi knappt en kilometer ut till asfaltsvägen där vi väntade på Lars. Regnet piskade på oss, Balder såg dränkt ut och byxorna satt som klistrade mot mina ben. Men jag kände mig bara glad och nöjd. Även att jag inte alls gått den sträcka som jag först tänkt mig. Jag fick ju se en massa annat istället. Och nästa gång kliver jag på pilgrimsleden i Huseby och fortsätter mot Hälleviksstrand och Nösund därifrån. Det finns inget dåligt väder. Bara dåligt omdöme. Tur att man kan ändra sig.

Information om Pilgrimsleden och området

Slutligen kommer en länk till pilgrimsleden Orusts webbsida.

Länkar till inlägg från andra turer jag gjort i samma område

– Hammock-natt på Himlabacken, Orust (maj 2021)
– Svens Altare-leden, Orust – med tonårsdotter (januari 2021)
– Utflykt till Stora Björnholmen, Orust (januari 2021)
– Tältnatt i decemberrusk (december 2020)
– Husebyleden och bokskogen Uggletofta, Orust (oktober 2020)
– Kulturlederna Husebyleden och Svens Altare, Orust (april 2020)

Inlägget Det finns inget dåligt väder dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 17 minuter

Härmanö naturreservat är en av de vackraste platser jag vet. På grund av att jag är uppvuxen på småländska höglandet är jag inte van vid att vistas vid havet. Även att jag är barnsligt förtjust i det. Men sedan flytten till Orust förra året ser jag till att njuta av hav, vackra västkustklippor och de blommor som växer i skärgården så ofta jag kan. Igår blev det en tur till favoriten Härmanö, som alltså hör till Orust kommun.

På morgonen tog vi bilen tvärsöver ön till parkeringen i Tuvesvik. Därifrån tog det bara några minuter att gå till personfärjan som trafikerar leden till Gullholmen året runt. Mer om tidtabeller och biljetter hittar du längst ner i inlägget. Havet låg lugnt denna tidiga, grå morgon, så turen tog knappt de fem minuter som aviserades i tidtabellen.

Genom samhället mot lederna

När vi stigit av färjan rundade vi Tempo som ligger mitt hamnen. Efter att ha passerat även Gullholmens Hamncafé var vi framme i korsningen vid kyrkan. Och där svängde vi vänster. Alla leder, förutom rundan ”Lilla Härmanö” börjar söder om samhället. Här går det lyxigt nog att gå med barnvagn ända ner till Klippevik (4 kilometer enkel väg).

Efter bara några hundra meter såg jag en skylt med texten Lotsutkiken. Självklart var jag tvungen att springa uppför trappan för att titta på utsikten. När jag var på väg ner igen såg jag dagens första solstrålar försöka tränga igenom molnen.

Vid Höpallen svängde vi in på annan led

Även om det var lätt att gå längs grusvägen längtade vi efter att få börja vandra ”på riktigt”. Vid Höpallen kunde vi svänga av och följde därifrån en annan led. Som även den är tillgänglighetsanpassad.

Denna är en rundslinga på 2,5 kilometer som går Höpallen-Lunddalen-Övermyren-Härm-Höpallen. Men vi gick inte hela rundan. Efter Övermyren svängde vi in på en stig mot fantastiska Kalvhagen.

Mot Kalvhagen och blommorna

Äntligen fick vi gå på stig. Först gick den genom lövskog men snart var vi framme på den stora ängen Kalvhagen. Där fanns det flera rastplatser med bänkar och bord. Och framför allt – mängder av gullvivor och andra blommor.

Egentligen var tanken att vi bara skulle äta frukost i Kalvhagen och sedan gå vidare. Men jag kunde inte slita mig. Jag kravlade omkring i gräset för att fota gullvivorna. Och mandelblommorna. Och så hittade jag även jungfrulin, styvmorsvioler, lundtrav, getrams, blåsuga, smörblommor, teveronika och en massa andra växter. Så rasten blev ganska lång.

Ut mot havet

Från Kalvhagen fortsatte vi sedan framåt mot Långekilen och jag njöt av att få se öppet hav. Och av att vandra på klipphällar. Detta är något jag nog aldrig kan få nog av!

Inåt land mot Svensbo och Myren

Sedan följde en spännande sträcka ner i en ravin, förbi ett gammalt torp (Svensbo) och en bäverdamm innan vi kom fram till Myren. Den här biten var det just nu väldigt blött, så vandringskängor eller stövlar behövdes för att ta sig torrskodd fram.

Egen tur i Härmanö naturreservat

På grund av att vår valp Balder är för ung för längre strapatser tog Lars hand om hundarna. När vi kom till Myren fortsatte de den korta biten till den härliga sandstranden vid Grindebacken och roade sig där några timmar. Alltså var det bara jag som svängde av mot Härmanö Huvud. Och nu dröjde det inte länge förrän naturen blev vildare och kargare.

Att följa den orangemarkerade leden upp till den högsta punkten är enkelt. Utsikten är milsvid och jag njuter i fulla drag av utsikten över Härmanö naturreservat, och de närliggande Kärringöarna. Snart får jag sällskap av vänliga kor som nyfiket betraktar mig när jag passerar.

Dagens höjdpunkt – Härmanö Huvud

När man passerat rösena fortsätter leden (som på kartan är mörkblå och sträcker sig mellan Skålldalen-Härmanö huvud-Skållehus-Firviletut-Svinegilga-Skålldalen. Den är 3 kilometer lång och kuperad) nerför berget åt vänster. Eftersom jag ville upp på Härmanö Huvud på andra sidan av en vik/strandäng fortsatte jag istället nerför berget rakt fram. Här finns bara sporadiska markeringar. Och när man kommit ner på strandängen, som är mycket blöt, upphör de helt. Härifrån får man leta sig en egen väg upp mot toppen.

Visserligen såg det enkelt ut att ta ut riktningen och bara gå över de härliga klipporna förbi strandängar och små sjöar/tjärnar. Men om och om igen fick jag välja nya vägar på grund av raviner som inte synts på håll. Det var underbart och kändes som ett litet äventyr att skutta fram och leta efter bästa vägen mot toppen. Dessutom hade jag hela tiden fullt upp med att ta in den bedövande vackra utsikten. Se och njut:

Lunch vid egen strand

Jag fotade och filmade en del från toppen innan jag sökte mig nedåt. Tack vare att jag varit här tidigare visste jag att det fanns ett dass vid en vik nedanför, och jag tänkte passa på att använda det innan jag gick vidare. Men på vägen dit hamnade jag på en alldeles egen strand som passade perfekt för en lunchpaus.

Dags att börja tänka på refrängen

Hur gärna jag än hade velat stanna kvar på denna underbara plats började det bli dags att tänka på att vända tillbaka. Det blev en svettig ”klättring” upp till den markerade leden. Eftersom min sambo och hundarna väntade på mig valde jag att gå samma väg tillbaka som jag kommit. Och det dröjde inte länge förrän jag var ute på den tillgänglighetsanpassade leden igen.

De sista 2 kilometrarna fick jag sällskap av Lars och hundarna igen. Underlaget var lätt att gå på, vid sidan prunkade blomstren och vi hade gott om tid att hinna fram till färjan.

En liten sammanfattning

När vi kom tillbaka till Gullholmen strosade vi genom samhället. Där fanns flera ställen som vi hade kunnat stanna vid om vi inte hade haft planer med barnen för eftermiddagen. På Gullholmsbaden hade vi kunnat sova om vi velat spendera ytterligare en dag här. Och på Gullholmens Hamncafé hade vi kunnat hämta en takaway-påse med mat (insåg jag när jag googlade efter att vi kommit hem). Dessutom finns en sommarrestaurang som kunde passat för middag (Skottarn). Men just den här gången var det inte aktuellt för vår del, utan vi satte oss i hamnen tills det var dags att stiga på färjan tillbaka till Tuvesvik hemma på Orust.

Härmanö naturreservat är verkligen en fantastisk plats för vandring. Här finns allt ifrån korta barnvagnsvänliga promenadstigar till leder som bjuder på relativt krävande vandring. Sträckan jag gick den här gången var runt 17-18 kilometer. Men det finns flera stigar som jag skulle vilja utforska en annan gång – när valpen blivit äldre – eller om vi har hundvakt. Och jag vill definitivt visa Härmanö Huvud för Lars. Så – till Härmanö kommer vi igen.

Personligen kommer jag nog att försöka undvika att åka ut hit under semestersäsongen, för det är ett otroligt populärt ställe. Men här är vackert alla årstider. Och som tur är går färjan året runt (se tidtabell här nedanför).

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till Orust kommun. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Du kan lätt få ihop åtminstone två mil. Det finns även leder som är tillgänglighetsanpassade. En runda som är 2,5 kilometer och en som går längs en grusväg i 4 kilometer, men där får man ta samma väg tillbaka. Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Länkar till mer information

– Länk till Länsstyrelsens information om Härmanö naturreservat
– Läs information hos Orust kommun
– Besök Gullholmen.se och deras information
– Västkuststiftelsens folder om Härmanö naturreservat
– Södra Bohusläns information om Härmanö vandringsleder

– Länk till inlägg om mitt första besök på Härmanö

Mina instagrambilder från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Härmanö naturreservat och frosseri i blommor dök först upp på Hemomkringvandring.

Innan jag flyttade från Småland brukade jag unna mig själv lite fredagslyx varje vecka. Det vill säga att starta helgen med utomhustid. För några veckor sedan bestämde jag och Lars att vi skulle återuppta min tradition och helt enkelt förlägga våra utenätter till fredagarna. Därför bar det av till Boxviks vette på Orust igår eftermiddag.

Veckans fredagsmys blev vid utsiktspunkten Boxviks vette, Orust

Eftersom det bara var jag som hade varit vid Boxviks vette tidigare blev det jag som fick visa vägen. Vi kom snart fram till bronsåldersröset på toppen, men jag föreslog att vi skulle vika av från stigen och ta oss närmare bergets kant, som jag gjort förra gången. Lars hittade snabbt en plats som var tillräckligt stor för vårt tält, och som såg relativt plan ut. Visserligen visade det sig att det var lite svårt att avgöra på grund av all hög ljung. Men vi slog till och reste med gemensamma krafter tältet där.

Lite tacos kanske skulle smaka bra?

Tack vare att det är ljust några timmar längre nu än för bara någon månad sedan så hann vi ut innan solen gick ner. Men det var inte mycket solljus kvar när vi rest tältet. Efter att vi hade knäppt några bilder var det dags att laga fredags-tacos. Den här gången hade vi med vår kamin så det var nästan som att laga mat hemma. Eller, ja, något åt det hållet. Den största utmaningen var att hålla vår matgalna hundvalp ifrån maten medan vi lagade den.

Oavsett vad det beror på så kan man bara konstatera att mat alltid smakar bättre utomhus. Det var oerhört gott med tacos, och vi åt med god aptit. Och vi lyckades få behålla tacosen för oss själva – Balder fick nöja sig med sin egen mat. Och lite sallad som blev kvar på slutet.

Dags för solnedgång vid havet

Då Boxviks vette är den tredje högsta punkten på Orust, och dessutom belägen ganska nära havet, fick vi en fantastiskt fin kväll. Efter maten gick vi ut en stund och strosade runt på klipporna, busade med Balder och njöt av omgivningen.

Mätta och nöjda njöt vi av kaminens värme inne i tältet. Vi gjorde i ordning våra sovplatser och låg ovanpå sovsäckarna och småpratade. När Lars och Balder gick ut för att göra sina behov ropade Lars till mig att komma ut. Månen hade stigit och himlen var magiskt blå. Självklart skyndade jag ut för att titta jag med – och ta några bilder.

Resten av kvällen tog vi det lugnt och vi somnade till vinden som rev och slet i tältet. Men Lars hade förankrat det väl i några träd, så det stod stadigt. Temperaturen låg runt 0 grader och jag sov som en prinsessa.

Lyxfrukost uppe på berget

När den nya dagen grydde var det grått utomhus. Vinden hade mojnat och vi låg kvar och njöt av morgonen innan vi steg upp och gjorde frukost. Eftersom syftet med turen inte var att gå långt, vi skulle bara gå någon kilometer, utan att ha det mysigt så blev det lite lyxfrukost. Långt ifrån hälsosamt, men väldigt gott: Våfflor med grädde och sylt och varm choklad med grädde och marshmallows till. Ibland får livet vara sånt!

Dags att gå tillbaka

Alltför snart var det dags att packa ihop tältet och börja bege sig hemåt. Jag njöt återigen av utsikten över havet och de små öarna utanför Orust. Av ljungheden och de vindpinade träden. Alla klipphällar, lavar och spåren av de vissna blommorna från i fjol.

Vi fick en fin stund nerför berget och tillbaka till bilen. Jag är övertygad om att vi kommer att återvända till denna vackra plats. Om man vill gå en längre sträcka kan man fortsätta längs pilgrimsleden, 10 mil, som går över hela Orust mellan åtta olika kyrkor.

För dig som vill veta mer om Boxviks vette och leden

Boxviks vette ligger på Orust. Du kan läsa mer i mitt inlägg från förra turen till Boxviks vette. Start och slut på rundan – Nösund.

Inlägget Tacos och tältning vid Boxviks vette dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag hade fått tips från Lisbeth på Nösundsgården om lite olika vandringsleder. I morse prövade jag och hunden Wilma en av dem – rundslingan Hjortsbackenleden. Leden är 7,5 kilometer lång, men jag valde att även göra några små avstickare. Därför blev det ungefär en mil för oss att gå.

Varför Hjortsbackenleden?

Att få förslag till nya vandringsturer var oerhört roligt. Till och med så roligt att det nästan var svårt att välja vilken jag skulle gå. Gemensamt för alla lederna är att de utgår från hamnplanen i Nösund och är rundslingor. Av flera anledningar föll valet på Hjortsbackenleden:

1. Underlaget verkade trevligt = väldigt lite asfalt
2. Längden på leden kändes perfekt!
3. Leden går väldigt nära flera utsiktspunkter (så att jag kunde göra avstickare dit)

Arekullen, 75 möh

Från hamnplanen i Nösund följde vi pilgrimsleden i riktning mot Box Vette. Direkt efter att vi passerat samhällets sista hus kom vi in i en vacker lövskog längs en bäck. Efter några hundra meter svängde vi av leden mot Arekullen. Stigen till utsiktspunkten är skyltad. Och brant. Tack och lov fanns där både rep och en del trappsteg till vår hjälp. Efter nattens minusgrader var det nämligen ganska halt.

Det var absolut värt att gå upp för att njuta av utsikten här innan vi fortsatte längs pilgrimsleden. Solen steg, fåglarna kvittrade och porlandet från bäcken följde oss. Allt detta gjorde att jag fylldes av riktig vårkänsla där jag gick. Hjortsbackenleden är inte markerad. Däremot hade jag fått med mig en detaljerad beskrivning så jag behövde aldrig oroa mig för att gå fel.

Boxviks Vette, 116 möh

Sedan dök den efterlängtade skylten mot Box Vette upp. Egentligen går inte leden förbi där, men detta är en avstickare du bara inte får missa! Förmodligen är det inte längre än max 500 meter upp till högsta punkten från skylten.

I kontrast till lövskogen vi nyss passerat öppnades snart ett landskap likt en fjällhed framför oss. Vi följde stigen genom ljungen och över klipporna mot vetten. Åt vilket håll jag än såg skymtade jag havet.

På bergets högsta topp, 116 meter över havet, finns ett bronsåldersröse. Där finns även en informationsskylt (på marken dock) som säger att det bara finns två punkter på hela Orust som är högre belägna än denna. Jag och Wilma njöt av landskapet medan jag strosade runt och letade efter en bra plats att äta min frukost på. Och det var inte svårt.

Några kilometer längs grusväg

Efter en rofylld paus vände vi tillbaka ner på leden. Ganska snart kom vi ut på en grusväg som vi följde i några kilometer. Vanligtvis kan jag tycka att det är tråkigt att gå längre sträckor längs vägar, men det gjorde jag inte idag. Förmodligen på grund av att vi varken såg eller hörde några bilar. Å andra sidan kan det bero på att jag gick idag, en söndagsförmiddag i februari – inte under sommarens högsäsong. Oavsett anledning så tyckte jag att vandringen längs denna sträcka var meditativ där den gick genom odlingslandskap och förbi vårdade sommarstugor.

Sista biten följde vi en mindre grusväg genom ett sommarstugeområde där stugorna låg oerhört glest. Det var flera hundra meter mellan varje stuga. Därefter följde vi en stig ut mot ”stora vägen”.

Stigen går därefter parallellt med den smala asfaltsvägen. När stigen tar slut får man gå på vägkanten ett hundratal meter innan leden svänger in på gamla vägen. Det är en lite smalare väg förbi några hus, där man går nerför backen mot havet och hamnplanen.

Jag är SÅ nöjd!

Jag var oerhört nöjd efter min tur och känner redan längtan efter att få gå denna runda igen. Kanske med familjen så att de också får se vackra Boxviks Vette? Eller med Sofia och hundarna? Eller med någon blomnörd som kan krypa runt på alla fyra och fota blommor tillsammans med mig? Här i området kommer snart blåsipporna, och därefter gullvivorna, och det vore fantastiskt att kunna gå här igen under den vackra tiden!

För dig som vill veta mer

Här kan du läsa mer om utsiktspunkten Boxviks Vette i Orust naturguide (se tips 8)
Och så måste jag ju såklart lägga ut en länk till Lisbeth och hennes Nösundsgården

Inlägget Hjortsbackenleden, Nösund, och Boxviks Vette dök först upp på Hemomkringvandring.

Så här i covid-tider kan det vara rätt svårt att ses när man har några timmar mellan sig. Men idag fick jag en liten släktträff då två av mina systrar och tre syskonbarn kom till Orust för att spendera dagen med oss.

Naturen visade sig från sin bästa sida

Mina systrar bor i Småland, precis som jag själv gjort i många år. Därför ville jag visa dem natur som är olik den de har hemma. Svanvik naturreservat var ett naturligt ställe för mig och min dotter att ta med dem till. Dit åkte vi tidigt, tidigt på förmiddagen.

Roliga saker man kan göra på en släktträff

Det var underbart att se mina syskonbarns glädje över att få utforska den spännande naturen. Och att höra 3-åringens ”Jag älskar att gå på stenar” ett hundratal gånger. Det blev inte tråkigt en sekund att vandra med dem. Barnen hittade nya spännande saker att göra hela tiden.

Man blir hungrig av att utforska nya ställen!

Allt springande, klättrande, klängande, grävande och kastande gjorde barnen hungriga. Som tur var hade deras moster (pekar på mig själv) redan hittat en perfekt plats att sitta och fika på. Det var en liten klipphylla med bekvämt ryggstöd och vacker utsikt. Bullar, kex och saft försvann i rasande fart, innan de yngre rusade iväg för att leka tjuv och polis i den spännande miljön. Vi andra satt kvar och njöt av att solen faktiskt värmde oss med sina strålar.

När alla kände sig nöjda började vi gå tillbaka till bilarna. Vi följde den här gången skogsvägar och stigar så det var lätt även för de kortaste benen att gå.

Släktträffen fortsatte med korvgrillning och solnedgång

När mina släktingar hade åkt så lång för att träffa oss ville vi använda hela dagen. Jag och Lars hade planerat in en liten korvgrillningstur på eftermiddagen så vi åkte till västra sidan av ön. Planen var dessutom att om det var fint väder så skulle vi få se en vacker solnedgång tillsammans innan de körde hemåt. Nu var vädrets makter verkligen med oss.

Vi gick en kort promenad ut mot havet i solskenet. För barnen var det spännande att försöka hitta stigen över klipporna. Att klättra och upptäcka spännande saker. När vi kom fram till vårt mål gjorde vi en liten brasa för korvgrillning.

Man brukar säga att tiden går snabbt när man har roligt. Och idag gick tiden verkligen snabbt. Innan vi visste ordet av hade solen sjunkit i havet.

Marshmallowsarna hade hunnit grillas och ätas och vi började packa ihop våra saker och släcka elden. Vi insåg att hur gärna vi än hade velat stanna kvar för att få ännu en stund tilsammans så var det smartare att gå tillbaka till bilarna medan det fortfarande gick att se var man satte fötterna. Jag är otroligt tacksam över den här dagen och det blev en lyckad släktträff! Jag hade inte träffat min syster och syskonbarnen på över 7 månader (dumma covid!), så jag hade verkligen längtat!

För dig som vill veta mer

Den första utflykten gick till Svanviks kile naturreservat i Stigfjorden på Orust. Det är ett av våra favoritområden här på ön. Här kan du läsa mer hos Länsstyrelsen om naturreservatet. Den andra utflykten gick inte till något naturreservat, men det är på en plats på Orust som jag gärna behåller som ”min egen” för närvarande.

Inlägget Liten ute-släktträff i covid-tider dök först upp på Hemomkringvandring.

En av de första platserna jag besökte efter min flytt till Orust i höstas var det lilla Svanviks kile naturreservat som ligger i Stigfjorden. Den gången var det min väninna Sofia som guidade mig och jag är oerhört tacksam för att hon tog med mig dit. Efter det första besöket i naturreservaet har det blivit många fler. Några helt på egen hand, andra med hundarna, enbart sambon eller med hela familjen. Nu senast fick vi tillfälle att njuta av Svanviks kile i vinterskrud.

På grund av Covid19 distansarbetar jag, så direkt efter arbetsdagens slut satte vi oss i bilen och körde de 12 kilometer vi har till Svanviks kile. Solen stod redan lågt på himlen och vi fick njuta av en vacker och stämningsfull solnedgång.

Lugn och tystnad rådde i naturreservatet denna eftermiddag, och det var väldigt lätt att lämna arbetsdagens stress bakom mig och bara njuta av stunden! Jag är så tacksam över att ha möjlighet att få så här fina upplevelser – en helt vanlig dag.

För dig som vill veta mer om Svanviks kile

• Länk till mitt första inlägg om Svanvik kile och naturreservatet där jag beskriver området
• I ”Orust naturguide” är detta naturreservat tips nummer 17

Inlägget Svanviks kile naturreservat – ett favoritställe dök först upp på Hemomkringvandring.

Det är inte så ofta tonåringarna vill följa med ut. Men idag fick jag med mig min glada 13-åriga dotter. Vi valde att gå en av de fina natur- och kulturstigarna i vårt närområde. Svens Altareleden är 6,5 km lång (7,5 om du även går upp till utsiktstornet) och går genom ett varierat och kuperat landskap.

Sven Altare-leden går i Morlanda naturreservat på Orust. Den består korta bitar av grusväg, men mest går den längs stigar. Vi fick njuta där vi gick genom luftiga lövskogar och vi passerade många, många vackra martallar. Hela området är kuperat och går upp- och nerför berget.

Längs leden finns vackra, tydliga och informativa tavlor om platser som är intressanta ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Följande sevärdheter beskrivs på tavlorna, och på Orust kommuns webb (se länk längst ner i inlägget):

• Morlanda Säteri
• Galgeberget
• Skogen
• Kalvhagen
• Hålta
• Majlyckan
• Lugneborg
• Hulténs skorpor
• Milstenen
• Svens altare

Temperaturen låg på minus sju grader, marken var täckt av ett tunt lager snö och solen sken från en klarblå himmel så vi kunde inte önskat bättre väder. Vi kastade nysnö upp i luften, prövade om is på vattenpölar höll att gå på, klättrade i träd (eh.. bara dottern, inte jag) och gick på darrande ben uppför trapporna i tornet. Det var absolut värt att göra det för utsikten däruppifrån var otrolig idag när det var klart väder.

Trots att leden inte är längre än 6 kilometer tog det oss drygt två timmar att gå hela rundan. Och det hade kunnat ta ännu längre tid om vi hade stannat för att fika också. Vi tyckte båda om den och jag tror att dottern kan tänka sig att i alla fall åka tillbaka för att få gå upp i tornet på högsta punkten igen.

För dig som vill veta mer om Svens Altare-leden

I bloggen

Läs gärna blogginlägget från min första tur längs leden (med Sofia och hundarna, april 2020). Där beskriver jag leden mer ingående än i detta inlägg.
Blogginlägg om förra helgens utflykt till Albertsholmen som också ligger i Morlanda naturreservat

Så här hittar du hit

Koordinater till parkeringen:
WGS 84 (lat, lon): N 58° 11.890′, E 11° 32.051′
WGS 84 decimal (lat, lon): 58.19817, 11.53419
RT90: 6460685, 1248942
SWEREF99 TM: 6456011, 29632

Externa länkar till informativa guldgruvor

Länk till Orust kommuns information om Sven Altare-leden. Varje sevärdhet presenteras på webbbsidan
Länk till Länsstyrelsens information om Morlanda naturreservat (där leden går)

Inlägget Svens Altare-leden, Orust – med tonårsdotter dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag skulle det bli sol och jag hade verkligen längtat. Vi har haft snö några dagar och tanken på hur gnistrande vacker den skulle bli i sol gjorde mig så förväntansfull. Dagen till ära hade vi planerat in en utflykt till ett (för oss) nytt ställe: Kuststigen mellan Albertsholmen och Stora Björnholmen i Morlanda naturreservat här på Orust. Sträckan kallas också ”Natur- och kulturstig Björnsundskanalen”.

Min väninna Sofia hade tipsat mig om ett ställe som hon trodde att vi skulle gilla ute på Stora Björnholmen, så ett av våra mål var att försöka hitta den platsen. Ett annat var såklart att utforska det nya området, och att få fota lite snö i sol. Vi nådde alla tre målen, om man är lite snäll i sin bedömning.

Vi körde till naturreservatets parkering. Den ligger vid sista avfarten till höger före färjan mot Malö från Ellös-hållet räknat. Efter morgonens regn var var det glashalt på den lilla vägen. Vi tog på våra ryggsäckar och följde Kuststigen ut mot Albertsholmen. Vägen övergick snart i stig och ledde oss ömsom genom bonsai-liknande tallskog och ömsom över berg med otroligt vackra vyer ut mot havet och Malö.

På många ställen skymtar man havet mellan träden och det är väldigt inbjudande att svänga av stigen och hitta en egen liten klippa eller vik att stanna vid. Kuststigen passerar ett trankokeri, och man kommer snart fram till Märrepallen på Albertsholmen, där man kan läsa om den stora farleden till Uddevalla som tidigare gick norr om holmen. På 1940-talet byggdes en stenpir och den använde vi idag för att ta oss över till Stora Björnholmen.

Så fort vi satte fötterna på Stora Björnholmen möttes vi av en skylt som informerade om farleden Björnsundskanalen som invigdes 1943. Mängder av sprängsten ligger som stora berg på holmen. Dessa är lite krångliga att klättra över, men det finns omarkerade stigar att följa.

Vi letade oss fram genom det spännande och mycket varierade landskapet, beundrade utsikten och tog oss sakta men säkert fram mot den plats som Sofia hade nämnt – och hittade den. Dramatiska berg, små havsvikar, bördiga ängar mitt uppe på höjderna och vackra stränder. Det fanns mycket att fota längs vägen. Istappar som hängde längs bergväggarna, vackra snäckskal och musslor, snö, is och havet i solen.

Vi följde lite olika stigar över holmen, och ibland fick vi göra egna. Till slut kom vi fram till en lång strand på solsidan. Vi var i lä tack vare ett berg, och vi bestämde oss för att sätta oss ner och ta en liten fikapaus. Vilken underbar stund det blev. Solen värmde och dess ljus fyllde mig med glädje och energi. Ljudet från havet som sakta kluckade, mitt i all tystnad. Med den jag älskar vid min sida. Mycket bättre kan man inte ha det. Efter en lång fikastund, och efterföljande fotostund, letade vi oss tillbaka mot stenpiren, för att hinna till bilen innan solen gick ner vid horisonten.

Det var en fin liten tur som gav oss nya, fina, gemensamma minnen att plocka fram och se tillbaka på många gånger i framtiden! Och.. plan finns för återbesök framåt sommaren. Dels ska här finnas en del orkidéer, dels såg jag vissnade spåtistlar och dels kan vi tänka oss att spendera lite längre tid och utforska hela holmen.

För dig som vill vet mer om Stora Björnholmen, Orust

Stora Björnholmen (och Albertsholmen) ligger i Morlanda naturreservat på västra Orust. Enklast är det att parkera på naturreservatets parkering, strax före färjan mot Malö (skyltat från Ellös). Ut till stenpiren i Björnholmen är det cirka 1,5 kilometer på vandringsleden Kuststigen. Här hittar du länk till karta.

Läs om fler inlägg från samma område

Tvärs över Orust (46 km) på en dag, augsuti 2022
Tur på grannön Flatön (syns från Stora Björnholmen) december 2020
Tur längs Svens Altare-leden som också går i Morlanda naturreservat, januari 2021
Kuststigen etapp 8, 13 km, passerar där man startar denna ”avstickare”, januari 2021

Blogginlägg om fler natur- och kulturstigar på Orust

Kultehamn kulturstig
Husebyleden och Svens Altare

Inlägget Utflykt till Stora Björnholmen, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Enligt vad jag hade läst mig till så ska ön Lyr vara ett Orust i miniatyr. Vid frukosten dag bestämde vi oss för att ta en tur dit och ta reda på om det stämmer. Som vanligt hade jag läst på i förväg, så jag visste att det skulle ta knappt 25 minuter att köra till färjan. Den avgår en gång i halvtimmen och trafikerar det 200 meter ”långa” sundet mellan Orust och Lyr.

Det var lätt att hitta till färjeläget i Lyresten – ön är skyltad ända från vägen mellan Varekil och Ellös. Vi behövde bara vänta några minuter innan vi körde upp på den lilla färjan. När vi rullade av på andra sidan förundrades jag över den smala vägen, de stora hagarna med lövträd och berg, och havet såklart som skymtade fram vid varje krök.

Målet med vår tur idag var att ta oss till udden ”Kalven” på öns sydöstra sida. Precis som på många andra ställen här på Orust är det ganska svårt att hitta någonstans att ställa bilen, eftersom det ofta saknas parkeringsplatser. Vi parkerade på en skogsväg och gick ett hundratal meter längs grusvägen vi kommit körande på innan vi svängde av på en annan skogsväg som bjöd oss på fantastiska vyer mot havet. När vi hade passerat några få hus och en äng gick vi genom en kort passage med taggiga buskar innan landskapet öppnade sig och vi kom fram till ett litet sund mellan Lyr och Kalven.

Där skulle det finnas en stenbro som kan använda för att ta sig ut till Kalven utan att behöva gå en lång omväg på land. Vi visste inte om bron skulle ligga under vatten nu när markerna är så mättade av allt regn, men vi hade tur. Bron var stabilt byggd och det var inga problem att ta sig torrskodd över. Däremot var det väldigt halt när vi började ta oss fram över klipporna, så det gick långsamt. Vi letade oss fram längs den lilla stigen och tog omvägar förbi små sjöar som bildats, eller branta klipphällar som var för riskabla att ta sig fram över i det här vädret.

Stigen ledde oss genom små raviner och upp på ett berg. Enligt vår karta skulle stigen ha fört oss ner på klipporna och längs en klipphylla ända till vattnet. Men idag stod vattnet betydligt högre än det gjorde på kartan, så vi valde att istället ta oss upp på den högsta punkten och fota lite ut mot havet, och de omkringliggande små öarna.

Det var väldigt vackert och fridfullt däruppe och vi spenderade en del tid med att strosa runt bland ljung, klippor och enar innan vi vände tillbaka samma väg vi kom.

Vår lilla tur tog runt två timmar, och vi hann bara se en ytterst liten del av Lyr. Men jag tyckte mycket om det jag såg, och vill gärna tillbaka och utforska mer av ön – när det är lite torrare och lättare att gå på klipporna. Och när vårt hälsotillstånd är bättre än nu.

Mina tips på andra vandringar på Orust

Om jag skulle rekommendera några av mina favoriter här på Orust så skulle det bli:

• Porsnäsleden (Hälleviksstrand)
• Uggletofta/Himlabackens bokskog (Husebyleden)
• Boxviks Vette (här i samband med Hjortsbackenleden)
• Härmanö – flera olika slingor
• Vissa etapper av Pilgrimsled Orust
• Kulturstigar (Kultehamn, Huseby, Svens Altare, Stora Björholmen) m fl

Lyr – Tips nummer 14 i Orust Naturguide

Ön Lyr är tips nummer 14 i Orust Naturguide (länk till naturguiden). Hit kommer man med kostnadsfri färja, som även tar bilar. Överfarten tar 3 minuter och färjan avgår två gånger per timme. Enligt naturguiden är Lyr en bra plats både att titta på fåglar och blommor på – under rätt säsong. Och typisk västkust-natur förstås! Koordinater och karta hittar du här.

Inlägget Mitt första besök på ön Lyr, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

I våras guidade Sofia mig längs kulturstigarna Husebyleden och Svens Altare här på Orust. I morse fick jag en så stark längtan efter bokskog att jag bestämde mig för att åka tillbaka dit och njuta av hösten och bokarna i Uggletofta. Numera (sedan jag flyttat till Orust) tar bilfärden dit runt 20 minuter.

Husebyleden är en vacker och charmig vandringsled på 3,5 kilometer. Enligt information på Orust kommuns webbsida tar det ungefär två timmar att gå den, men då räknar de in tid för en fikapaus. Idag var morgonen var grå, men mild, och när jag och familjehunden gick iväg stod (lyxigt nog) inga andra bilar än vår på parkeringen.

Från parkeringen följer man skylt märkt med gångbana och går under väg 178 genom en gångtunnel. Idag var marken i tunneln täckt av vatten, så gummistövlarna jag hade på mig kom väl till pass. Efter gångtunneln kommer man till en skogsväg där blå pilar visar att leden går till höger. Jag valde dock att gå till vänster eftersom jag ville gå i motsatt riktning jämfört med förra gången jag var här. Sedan var det ju just bokskogen jag längtade efter, och den kom jag nu kom till relativt snabbt.

Hade jag valt att gå i den rekommenderade riktningen hade jag haft nerför genom hela bokskogen. Nu fick jag istället gå i kraftig uppförsbacke, men det hade jag ingenting emot. Vid sidan av den breda stigen forsade en bäck fram. En bit upp i backen ansluter en annan bäck som kastar sig ner i ravinen i ett litet vattenfall. Jag njöt av alla intryck där jag gick. Färgerna. Ljuden. Dofterna.

Högst upp planar berget ut och där har man byggt bord och bänkar som passar perfekt om man vill ta en fikapaus. Det finns gott om utrymme att springa och leka i närheten, eller kanske plaska i vattnet i bäcken, om man tycker att fikarasten som man kanske tar här blir för lång(tråkig). Idag var höstfärgerna förtrollande vackra, även att solen inte ens visade sig. Upp till toppen var det i stort sett exakt en kilometer från parkeringen, så jag kan verkligen rekommendera platsen som utflyktsmål för barnfamiljer.

När jag motvilligt lämnade bokskogen bakom mig gick vi igenom lite barrskog och plumsade sedan fram över ett rätt blött hygge. Vid sidan av hygget ligger en avfallsanläggning. Den luktar inte, men det kan låta en del därifrån. Stigen går sedan vidare ner i skog och nu börjar man höra ljud från väg 178 – om man är så kräsen som jag på tystnad i skogen. Men omgivningarna är fortfarande vackra.

Efter den korta biten där naturen längs leden inte är så vacker stiger den uppåt och in i skogen. Pilar visar mot utsiktsplatsen vid den gamla fornborgen. Dit får man göra en avstickare och gå uppför trappor till toppen. Höstlöven på alla lövträden runt berget kom verkligen till sin rätt där uppifrån. Långt i fjärran skymtade jag till och med havet.

Från utsiktsplatsen är det bara några hundra meter tillbaka ner till parkeringen. Idag var det halt att gå nerför de vackra trätrapporna, men jag är säker på att det hade varit enklare att gå där om jag hade gått i den rekommenderade riktningen istället. Jag måste säga att detta är en led jag är mycket förtjust i, även att den är så kort, och jag längtar redan efter att få vandra där i vår bland alla vårblommor. Och kanske tar jag mig också mer tid då att läsa på skyltarna vid de 10 sevärdheterna?

För dig som vill veta mer om Huseby

Så här hittar du till den 3,5 km långa Husebyleden (OBS! Det tar längre tid att gå runt än man räknar med):
Husebyleden ligger intill väg 178 mellan Varekil och Ellös. Strax före Ellös tar du av mot Hälleviksstrand. Efter 50 meter finns en skylt Fornborg till vänster, där finns en P-plats. Husebyleden startar på andra sidan om väg 178. Du går genom gångtunneln under väg 178 och håller till höger vid den lilla blå träpilen (mycket klokt tips – jag gick nämligen åt vänster där och det märktes att både ”trappor” och skyltar var gjorda för att passa dem som gick motsols).

Länk till information om Husebyleden – där du också kan läsa om de 10 sevärdheter som är skyltade längs leden

Länkar till tidigare blogginlägg från samma plats

Länk till mitt förra inlägg härifrån

Tips nummer 10 i Orust Naturguide

Orust Naturguide – tips nummer 10
Huseby är tips nummer 10 i Orust Naturguide (länk till naturguiden)

Inlägget Husebyleden och bokskogen Uggletofta, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Även att jag är barnsligt förtjust i havet och klipporna i mitt nya hemomkring inser jag att jag ändå behöver utforska allt det andra som denna vackra ö har att bjuda på. Efter lite bläddrande i Orust naturguide fastnade jag för förslag nummer 20, Rörtjärnområdet, när jag skulle iväg på en tur med hundarna i lördags.

Enligt boken skulle enklaste vägen att ta sig till Rörtjärn vara att köra till Hårleby och där svänga mot Blötkärr. Eftersom jag är ny på ön kände jag inte till någon av platserna, men efter att ha konsulterat Google Maps såg jag att det skulle ta mig 13 minuter att köra dit. *

När jag hade parkerat bilen tog jag med hundarna och sökte mig inåt skogen längs en ganska igenvuxen skogsväg. Skogen omkring mig var inte direkt vacker och välskött den första biten, men efter bara några hundra meter övergick skogsvägen i stig med vattenpölar och tallskog på sidorna.

Marken övergick alltmer i myrmark. Ju längre vi gick, desto mer hemma kände jag mig. När vi gick på stigen längs med myren i Rörtjärnområdet kände jag hur mycket jag saknar den här naturtypen som det finns en massa av runt Eksjö. Växtligheten. Dofterna.

Jag såg en massa tranbär och överblommad klockljung. Svampar i massor. Vackra stubbar och nedfallna träd. De olika gräsen som exploderade i höstfärger. Och hundarna uppskattade att det fanns möjlighet för dem att bada.

Tystnad och stillhet omgav oss och jag hade kunnat stanna på denna plats väldigt länge, men jag rörde mig sakta framåt längs stigen medan jag tog in de härliga omgivningarna. Till slut hade jag passerat hela myren och kom på att jag i min glädje helt glömt bort att jag skulle svängt av på en stig åt vänster ungefär i mitten av myrens höjd.

Vi vände tillbaka och hittade den lilla stigen som gick mellan ljung och lågväxta tallar ut till själva Rörtjärnen. Tjärnen var oerhört vacker, och just i lördags väldigt fridfull, men jag förstår att den inte alltid är det. Anledningen till det är att det står några vindsnurror en bit bort och verkligen skämmer utsikten åt det hållet. Men… det är bara att vända ryggen dit och sätta sig i det vackra och äta en god frukost eller lunch. Fokusera på det vackra.

När hundarna fått bada igen, och jag sett mig mätt på Rörtjärnområdet vände vi tillbaka till bilen. Detta kan inte räknas som någon vandring, sträckan tur och retur var inte ens 3,5 kilometer, men som utflyktsmål är det ett helt underbart ställe. Före vindsnurrornas tid var detta Orusts tystaste plats, och jag hade turen att få uppleva den tystnaden även när jag var där. Trots avsaknaden av hav och klippor var detta den plats i naturen på Orust där jag har trivts allra bäst.

* Hur du hittar till Rörtjärnområdet
Enligt Orust Naturguide skulle jag i Hårleby svänga mot Blötkärr. När jag kom till T-korsningen i Hårleby stod jag rådvill. På skyltarna kunde jag välja mellan att köra mot Varekil eller Tegneby. Vägen jag själv kom på var skyltad med Svanesund. Ingen skylt mot Blötkärr. Jag chansade och svängde mot Varekil och hade turen att se några personer som var ute och körde en barnvagn. När jag frågade dem om vägen mot Blötkärr pekade de bakåt och sa att jag skulle vända. Strax efter T-korsningen (där jag alltså skulle svängt mot Tegneby) stod en skylt som visade mot Blötkärr och bestod av en lite grusväg på några km.

Enligt boken skulle man parkera på en P-plats mitt emot en biodling, strax innan vägen tog slut. Men helt plötsligt tog vägen slut. Utan att jag sett vare sig biodling eller parkering. Dock fanns E där – en vänlig granne som visade mig tillrätta.

Ett stort tack till E som bor i Rörtjärnområdet
Ett stort tack vill jag rikta till den trevliga grannen E och hennes instruktioner för var jag kunde parkera och var jag skulle hitta stigen. Utan hennes hjälp är det inte alls så säkert att jag hade fått den här fina upplevelsen.

Inlägget Rörtjärnområdet, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.