För ungefär två veckor sedan besökte jag ett av mina favoritutflyktsmål, Ålsjön, och det blev ren lycka. Isen låg fortfarande på fågelsjön, och där hade flera hundra sångsvanar (Cygnus cygnus) samlats för att rasta. Det var så härligt att se alla dessa vackra fåglar, mina favoriter.

Nu, ett par veckor senare, tänkte jag att det skulle vara trevligt att besöka området igen och se vad som hade hänt. Så vi for tillbaka till Ålsjöns naturreservat, strax söder om Söderhamn i Hälsingland, och jag var minst sagt förväntansfull. Jag hade i och för sig hört att stordelen av svanarna dragit vidare, men det kunde ju ha kommit andra fåglar.

Ålsjöns naturreservat är en riktig pärla, med sjön, våtmarker och skog. Sjön är grund och näringsrik, mer än 60 fågelarter häckar regelbundet där och mer än 200 arter har observerats i området. Det är mycket lättillgängligt, beläget alldeles intill E4, det är skyltat vid avfarten. Längs sjön finns en trätrottoar, och efter ca 500 meter kan man vika av under E4 och ta en bred och fin stig till Ålsjöstugan med grillplats och närhet till ett handikappanpassat fågeltorn.
Just den här dagen nöjde vi oss med att följa trätrottoaren, men det tog sin tid trots att det är en kort sträcka. Det finns bänkar att sätta sig på, och vill man spana efter fåglar och plåta är det definitivt lämpligt att slå sig ner en stund.

Sjön är grund och vassrik, med små ”slamöar”, och tar man tid på sig finns det mycket att upptäcka. Nu såg jag grågäss (Anser anser) och kanadagäss (Branta canadensis), skrattmåsar (Larus ridibundus) och fiskmåsar (Larus canus) väsnades, och jag upptäckte också några skäggdoppingar (Podiceps cristatus) och knipor (Bucephala clangula) på avstånd. Och så var där en tofsvipa (Vanellus vanellus) som poserade så fint, årets första för min del.

Lite längre bort fanns ett gäng sångsvanar som inte låtit sig skrämmas bort av snövädret en vecka tidigare, och de hade sällskap av gråhägrar (Ardea cinerea), uppemot tio stycken.

Ett par kanadagäss härjade omkring, kanske var det en hane som uppvaktade en hona, men han verkade i så fall mest jobbig och hon såg ganska så besvärad ut. Men vad vet jag, kanske var det parbildning på gång och hopp om gulliga ungar lite längre fram.

För jag tänker absolut återvända om ytterligare några veckor. Jag vill ju så gärna återknyta bekantskapen med de minst sagt bråkiga sothönsen (Fulica atra). Så brukar det dyka upp svarthakedoppingar (Podiceps auritus) och krickor (Anas crecca) och annat fint. Det är en underbar fågelsjö.

På försommaren är det dessutom finare vegetation, nu var det bara vissen vass och skrabbiga kaveldun, men med grönska och förhoppningsvis lite mer värme blir det fint att komma dit igen, spana på fåglarna och ta en kopp kaffe på någon av fikaplatserna.

Och kanske, kanske får jag se örn igen. För två veckor sedan hade jag havsörn (Haliaeetus albicilla) på mycket nära håll, men då satt vi i bilen på väg hem och det är ju inte läge att stanna på E4 för att försöka plåta en fågel. Och vid senaste besöket var det nog en kungsörn (Aquila chrysaetos) som flög över oss, tyvärr på för långt håll för att få en bild. Men härligt var det, och härligt lär det bli nästa gång också.

För dig som vill veta mer om Ålsjön

Länk till Länsstyrelsens information om Ålsjöns naturreservat

Inlägget Ålsjön – ett fågelparadis dök först upp på Hemomkringvandring.

Det är tidig morgon när våra fötter börjar ta oss genom Bredfjällets fantastiska natur. Vi vandrar i den speciella stillheten som råder här – även när vi som nu har mycket att prata om.

Förundras över fjällets växlande fauna, mörka tjärnar, solens värmande strålar. Djup mossa, mjuka barrstigar, knotiga träd, vindfällor. Allt har ett magiskt skimmer över sig.

Vi finner flera sagolika platser längs leden där vi stannar en stund, pausar, andas, fikar, lunchar. St Holmevattnet bjuder på en fantastisk himmel som speglar sig i sjöns yta. Vi sitter en stund längst ute på en brygga, låter blicken vandra från himmel till sjöns botten. En sådan skönhet.

Tar ett uppfriskande kallt dopp när vi når vårt mål för natten; ett fint dubbelt vindskydd vid St. Skarsjön. Får igång en eld, ordnar våra liggplatser, njuter med ansiktet mot solen. Går det att ha det så här bra?

Glädjen över vår frihet, vår oändliga tid, våra starka kroppar fyller oss och stannar kvar. Bredfjällets starka kvinnor från svunna tider imponerar oss och känns närvarande på något vis.

Solen sjunker på himlen och ger oss den ena hänförande vyn efter den andra. Mätta, varma och sömniga kryper vi ner i sovsäckarna. Gryningen bjuder på ny stillhet och vi avnjuter en lyxfrukost vid strandkanten, innan färden i sakta mak fortsätter tillbaka till vardagen. Vi har inte bråttom.

Fler inlägg om mina utenätter 2020

Här kan du läsa om mina andra utenätter 2020

För dig som vill veta mer om Bredfjällets naturreservat

Länk till Länsstyrelsens information om Bredfjällets naturreservat
Länk till Uddevalla kommuns information om Bredfjällets naturreservat

Inlägget Övernattning i Bredfjällets naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har en förkärlek till Stockholms skärgård och jag brukar för det mesta åka dit under påsken. Men nu ska man ju helst inte åka om man inte måste samt att Waxholmsbolaget som kör båtarna har sina restriktioner. Därför valde jag att stanna hemma. Däremot så finns det platser i ”skärgården” dit man kan ta sig med bil, och att ta sig ut i naturen är bara hälsosamt. Så jag tänkte tipsa om tre Stockholms skärgårds-nära ställen som man kan åka bil till.

1) Gålö naturreservat

Ett av mina favorit naturreservat som ligger på Gålö, ca 35 minuter med bil söderut från centrala Stockholm. Det finns fint utmärkta leder i delvis kuperad terräng. Min favoritslinga är på 4,5 km och heter Havtornsuddslingan, vill man gå längre kan man fortsätta den slingan och gå Stora Gålöslingan som är ca 11 km. Slingorna är i kuperad havsnära terräng, stor del av den går längs med havet. En bit av Stora Gålöslingan är mer lättvandrad granskog.

2) Björnö naturreservat

Det här naturreservatet ligger också ca 35 minuter från centrala Stockholm, österut i Värmdö kommun längst ut på Ingarö. Det är ett fint naturreservat med lite olika leder. Det finns en variation av grusvägar och smalare skogsstigar. Klippor och tallskog. En del ängar och öppna landskap.

3) Bogesundslandets naturreservat

Ett naturreservat som ligger utanför Vaxholm, även det ca 35 minuter från centrala Stockholm, men norrut. Här finns det också flera slingor. När jag var där kombinerade jag Stortallsrundan med Frösviksrundan. Då vandrade jag förbi stortallen som är ca 350 år gammal. Vi gick förbi hagar, såg havet och gick även på smalare skogsstigar. Typisk skärgårdsmiljö.

Läs mer

Skärgårdsstiftelsens hemsida om Gålö
Skärgårdssiftelsens hemsida om Björnö
Länsstyrelsens hemsida om Bogesundslandet

På min blogg hittar du även inlägg om mina olika utflykter dit.

Inlägget Skärgård på ”fastlandet” dök först upp på Hemomkringvandring.

Är du en av dem som undrar var man kan hitta en alternativ badsjö i Ludvikatrakten i början av april? Nehej, det här med att bada om våren är ingenting för dig? Kan du ändå tänka dig att läsa ett inlägg som guidar dig till ett sådant ställe – ifall andan någon gång skulle falla på? Du ser skeptisk ut – men om jag utlovar aprilbadbild och kryddar med en dråplig berättelse om underminerade vägar då? Tänkte väl det. Nu kör vi!

Planering

Att bada om våren kräver en del förberedelser. Kartbada, som jag kallar det. Vanliga vårvintrar är sjöarna som regel istäckta den här tiden på året – vi får se om 2020 är ett undantag eller om det blir det nya vanliga så småningom. Nåväl, oftast behöver vi alltså anstränga oss för att hitta öppet vatten. Vi letar därför efter ett inlopp – en bäck som skuttar nerför en sluttning räcker ofta fint för att gröpa ur isen och få fram en badbar öppning. Det kan också bli badbart där vattnet är så pass strömt nära utloppet att det inte mäktar med att hålla sig fruset när vårsolen börjar skina. Det sistnämnda hittar vi vid sjön Håjen.

Håjen

Håjen är en vanlig skogssjö i Ludvika kommuns norra del. Rent estetiskt står den sig slätt mot närbelägna Lilla och Stora Malingen i naturreservatet Malingarna, men vi är ju på jakt efter en sjö att både bada i och titta på – därav Håjen.

Håjen har som unique selling point kombinationen öppet vatten i april och liten raststuga med kamin. Det är lyx vid vårbad! Att raststugan mäter knappa fem kvadratmeter och har träd som växer på taket är en del av charmen. Det var hit min vän Stefan och jag styrde kosan med lånad bil den 2 april för några år sedan. (Lägg det där med lånad bil på minnet, är ni snälla. Den återkommer senare i berättelsen.)

Precis innan vi stannade bilen körde vi över en stor vägtrumma. Genom den porlar Håjensån, som är värd en liten avstickare i texten. För hundratalet år sedan flottades timmer på ån, ner till sågen inte långt från Malingarna och nuvarande riksväg 66. Flottningen krävde att stora mängder sten baxades bort för att arbetet bokstavligen skulle flyta på, men förde också med sig negativa konsekvenser för fisken i ån. För fiskens skull har ån därför återställts till hur den ungefär kan ha sett ut beträffande stenighet före flottningen. (Jag har för övrigt planer på att åka luftmadrass genom vägtrumman vid tillfälle, ni vet sånt där man ibland får för sig att göra ”bara för att”.)

Badstället

På den lilla udden har en mindre skogsbrand ägt rum för några år sedan. Jag misstänker att epicentrum låg vid grillplatsen på kullen. Längst ut på udden går det hyfsat enkelt att ta sig i vattnet; botten är fast och stenig. Som ses på bilden har jag hjälp av min vapendragare S som håller i repet jag använder för säkerhets skull. Visst, internet och särskilt Instagram är fullt av människor som simmar i flera minuter i sjöar mitt i vintern, men där är inte min kropp och jag än. Men – och det här är viktigt – kicken jag får när jag kommer upp behöver jag tydligen inte vara rutinerad kallbadare för att uppnå. Från att ha stått och huttrat och undrat vad jag sysslat med före doppet kommer jag upp lugn och, märkligt nog, varm. Hypotermi, brukar S muttra när jag i lyriska ordalag beskriver det här.

Efter badet fikade vi i raststugan. Trots fullt pådrag i den toppmatade kaminen lyckades vi dock aldrig få upp temperaturen i mer än 14 grader inne i stugan.

Faciliteter

Det finns ingen ved i stugan, så den bör du ha med dig själv, alternativt göra som vi och leta kvistar och pinnar. En bit bort finns en eldstad. Stugan är utrustad med två smala bänkar och ett väggfast bord och är för liten för övernattning. Kaminen har sett sina bästa dagar och dess rör är rosthåligt. Eventuella giftiga gaser som inte vädras ut genom skorstenen kompenseras dock av att det är väldigt dragigt runt stugans jordgolv. Kanske säljer jag inte in stället särskilt bra, men trots bristerna funkar stugan adekvat som just raststuga vid en utflykt av det här slaget. Men alla utflykter har sitt slut, och för vår del var det dags att åka hem.

Vägen hem

(Om du hårdnackat bara vill läsa om naturupplevelser till fots rekommenderar jag att du klickar dig vidare till ett annat inlägg på bloggen, för nu blir det bilåkande för hela slanten. Jag kan förstå din inställning, eftersom det här är en vandringsblogg. Men du missar en dråplig berättelse i så fall. För er andra: Håll i er, så kör vi.)

Vägen upp till Håjen hade varit lite lerig men höll bra. Visst tog vi det säkra före det osäkra och tog de 2,5 korta kilometerna tillbaka till stora vägen? Nej! Vi körde vidare, för här skulle det bli sightseeing i Grangärde finnmark! Solen sken och det var en fin vårdag, nu skulle vi njuta av skogen inifrån bilen!

Det var en dum idé.

För bara för att vägen är okej i 2,5 kilometer betyder det inte att den är det på alla ställen under 17 kilometer, som var längden på den sträcka vi bestämde oss för att ta istället.

Vi passerade blöta passager, men det var inget som inte bilen tog sig förbi så länge vi tog lite fart. Vi passerade ställen där det kändes som att bilen gled i sidled i det mjuka underlaget, men än så länge var det ingen fara. Jag fick dock köra fortare och fortare för att inte riskera att fastna – fyrtio kilometer i timmen är fort på en skogsväg. Vi svängde vänster och därmed fel en första gång och fick vända vid en avstängd bro vars förbjudet för fordon-skylt hade kulhål i sig. (Bron har en intressant historia; se länkar längst ner på sidan.)

Nu började det bli lite stressigt, för vi var mitt ute i ingenting och omgivna av sanka vägbanor såväl framåt som bakåt. På krönet av en kulle på vägen tillbaka stannade vi på någorlunda fast mark och hämtade andan. Vi läste kartan noggrant. Det var nästa gång vi skulle ta till vänster, konstaterade vi. Sedan skulle det mest vara nerför och på en lite större väg därtill. Det här skulle gå bra.

Eller?

Vi steg till och med ut och rekognoscerade kurvan som väntade. Den såg torr ut. Längre bort såg det desto blötare ut, så efter kurvan höjde jag hastigheten. I 45 km/h skumpade vi över det sanka området och höll på att missa korsningen där vi skulle svänga vänster, men vi lyckades. Nu så, skulle det gå lättare nu? Nej, snart hade vi kört fast. Nedsjunken till fälgen stod Toyotan i vägbanan och blängde anklagande på oss.

Inte nog med det: När vi gått en bit längs vägen i jakt på något att sticka under framhjulet med för att ta oss upp ur lervällingen upptäckte vi att det här också var fel väg. Den slutade i en vändögla. Det förklarade varför korsningen hade kommit så plötsligt: Vägen, en uttagsväg för timmer, anlades efter att kartan trycktes.

Nu började jag misströsta. Här satt vi fast, en knapp mils promenad från där vi kunde tänkas bli upphämtade, men det var inte det värsta. Det var ju det här med att det inte var min bil, utan min fars. Min bil stod i tryggt förvar i Ludvika, fylld med barnstolar som den var. Så det var inte så mycket bekymret att gå genom en snart mörk skog som brydde mig, utan att jag skulle behöva förklara för far min att hans andrabil eventuellt skulle sitta fast i en skogsväg tills vårsolen torkade upp vägen på riktigt.

Upplösningen

Men här vände det. Med hjälp av en mindre trädstam under framhjulet kunde vi efter fyrtio minuters arbete få loss bilen ur sörjan. Nästa problem: Skulle vi nu behöva backa en kilometer på sank väg tillbaka till rätt sträcka? Nej, nu blev det mirakeldags. För bara hundra meter bakom oss fanns en slät klipphäll vid sidan av vägen – och inget dike mellan vägbanan och hällen. Utan problem backade jag upp på hällen och vände. Hur ofta händer något sådant?

Resten av sträckan hem blev någorlunda strapatsfri. Väl tillbaka i Ludvika körde jag bilen genom en tvättautomat och lämnade tillbaka den utan några närmare detaljer om vad den hade varit med om. Det var dock lärorikt, även om det inte dröjde längre än till december innan S och jag körde fast med samma bil igen.

Att bada om våren – slutsats

Jag kan rekommendera att bada om våren, att besöka Håjen och att fika i dess raststuga. Däremot finns det bättre årstider för att utforska små skogsvägar.

Interna länkar

Intresserad av fler badstrapatser? Läs mina tidigare inlägg på hemomkringvandring här!

Externa länkar

Restaureringen av Håjensån (Artikel i Dalarnas Tidningar)
Malingarnas naturreservat
Ett annat vårbad (på min blogg 581sjoar.wordpress.com)
En film om historien bakom bron som vi vände vid, av prisbelönte Ludvika-filmaren Johannes Graaf.

Inlägget Att bada om våren dök först upp på Hemomkringvandring.

Den här vintern blev väldigt ovanlig. I södra Hälsingland brukar vi ha en hel del snö, men inte i år. Lite vitt runt jul, och så en snödämp i början på mars, men annars var det barmarksvinter. Konstigt. Så vi bestämde oss för att uppleva lite snö och bokade en stuga i Grövelsjön i nordvästra Dalarna nu i mitten på mars. Maken ville åka skidor och hundarna ville ha snö att busa i, så vi for iväg, förväntansfulla.

Grövelsjön är jag väl bekant med, jag brukar tillbringa en höstvecka där varje år sedan typ 40 år tillbaka, och jag stortrivs där. Det är bara att gå omkring och följa fina leder eller gå som man vill i ljuvlig terräng. Det är lycka för en fjälltok.

Nu blev det lite annorlunda. Det var snö överallt, riktigt djup snö, så det var verkligen inte att vandra omkring som man ville. Det var en hel del problem med framkomligheten, om man säger så. Men det löste sig. Det fanns ju skoterspår på sjön, så där kunde jag och lillhunden knata på medan maken och storhunden luftade skidorna.

Vi njöt av härlig natur och av tystnaden, och jag plåtade ivrigt. Landskapet var så vackert, med snötäckta fjäll och massor med orörd snö, så när som på ett och annat skidspår och lite spårstämplar efter djur. Det var så rofyllt och fint. Och när vi tröttnade på att vandra på sjön gick vi ner till utloppet. Jag hade förhoppningar om att få syn på strömstarar (Cinclus cinclus), de brukar hålla till där, men nu fick jag tji. Inte en enda strömstare, men det var ju vackert ändå med solglitter i vattnet och det fantastiska ljuset på snöklädda fjäll.

Och belöning måste det så klart bli efter vandringen, våffla med grädde och hjortronsylt och en kopp kaffe i den lilla serveringen vid sjön, det hör till.

Men den verkliga höjdpunkten kom faktiskt en stund senare, när vi var på väg hem till hyrstugan efter vandringen. Plötsligt tvärnitade maken och ville ha kameran. Jag fattade ingenting, men så fick jag syn på vad han plåtade: Ett par tallbitar som satt mitt i vägen. De gjorde verkligen skäl för smeknamnet dumsnutar, och jag blev så glad. Jag smög ut och började plåta jag också. Men när jag senare kollade på fågelbilderna i datorn upptäckte jag att det var ännu bättre än så. Det var inga tallbitar, utan korsnäbbar, och sådana hade jag aldrig tidigare sett, utom på bild då. Om det var större korsnäbb (Loxia pytopsittacus) eller mindre korsnäbb (L. curvirostra) ska jag låta vara osagt, men det spelar ju ingen roll. Fina var de, och jag blev så lycklig.

Så efter en härlig vintervecka längtar jag redan till kommande höstvecka. Det kan bli snöproblem då också, det har hänt tidigare, men jag längtar i alla fall. Kanske kan det bli någon strömstare också, vi får se, jag vet ju var de brukar hålla till.

För dig som vill veta mer om Grövelsjön

Länk till massor av tips om Grövelsjön, både på vintern och sommaren

Inlägget Snöig vandring i Grövelsjön dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag hade sett i Artportalen att jaktfalken en tid varit synlig vid Ölands södra udde. Jaktfalken – Falco rusticolus – är världens största falk och hör vanligtvis hemma i fjälltrakter och på tundra. Ungfåglar kan dock de första vintrarna flytta söderut.

Eftersom jag för några veckor sedan tack vare rapporter till Artportalen fick se härfågeln så hoppades jag lyckas även den här gången. Jag bestämde mig helt enkelt för att åka ner till Ottenby. När jag kom fram till Långe Jan var det väldigt blåsigt och regnet hängde i luften. De enda levande varelser jag kunde se var ett 10-tal gubbar. De stod och spejade i lä bakom ett hus med sina teleskop och kameror med stora objektiv. Jag kände mig lite bortkommen med min lilla kompaktkamera och kikare 8×32 så jag vände på klacken och gick tillbaka mot bilen.

På vägen till bilen upptäckte jag snösparvar som letade mat bland tången. Det var första gången jag fick se dem! Jag fortsatte sedan en bit norrut och då fick jag plötsligt se jaktfalken 100 meter längre bort. Det avståndet var i längsta laget för min kamera, som dessutom inte var helt lätt att hålla stilla i blåsten. Men jag fick se i alla fall se jaktfalken!

Nöjd, nej snarare euforisk, körde jag bilen till en parkering 2,5 km norrut. Därifrån fortsatte jag till fots österut mot Schäferiängarna och sedan norrut ca 3 kilometer. Jag träffade på ett par flockar med dovhjortar. Kung Johan III satte in hjortar 1569 och de här är ättlingar till dessa.

Sedan vände jag tillbaka till parkeringen igen, men då kom jag på att jag sett en skylt om Kungsstenarna på andra sidan vägen. Fikat fick vänta – Kungsstenarna måste ses. Det var bara att korsa vägen och så fick jag se dessa stenar också.

Nöjd av dagen åkte jag sedan hemåt under triumfbågen.

För dig som vill veta mer

Ölands södra udde – Ottenby – är ett paradis för fågelskådare – länk till Visit Öland
Här kan du läsa mer om Kungsstenarna

Inlägget Ölands södra udde – och jaktfalken dök först upp på Hemomkringvandring.

Söndagens utflykt med familjen bar iväg till Kinnekulle, det blommande berget strax utanför Lidköping i Västergötland. Kinnekulle är mest känt för sin otroligt vackra natur och dess unika geologiska uppbyggnad gör att här trivs sällsynta växter. Och här finns så många olika vandringsleder, sevärdheter och upplevelser. Vi har förmånen att ha relativt nära hit så vi åker ofta upp för mindre dagsturer, så jag kommer att skriva om Kinnekulle många fler gånger för den som är intresserad av just Kinnekulle.

Denna gång kände vi för att komma upp på lite höjd för att få njuta av utsikten, så vi satte siktet på Stora salen som ligger högt på Kinnekulle, på västsidan så man ser ut över Vänern med Kållandsö och Dalsland på andra sidan. Barnens dagsform gjorde att vi valde en kort runda, då det är ganska bra stigning upp emot Stora Salen.

Cirka 3 km blev rundan med lättpromenerad mindre väg och stig, även barnvagn tar sig fram här. Men det blev trötta barnben på vägen upp, men fika vid fantastiska Salen och lite lek blev det en härlig paus i solen. Man går igenom barr och lövskog, ängsmark och ett parti som är öppet så man får njuta av en milsvid utsikt.

Sen packade vi in oss i bilen och åkte ner den korta turen till det stora stenbrottet, här klev vi bara ur bilen och knäppte några bilder. Barnen hade fruktstund och vi kände oss inte riktigt nöjda för dagen, jag som älskar vattenfall hade efter lite efterforskning fått fram att det skulle finnas ett vattenfall nere i naturreservatet Västerplana storäng längs bergets västsida i närheten av Blomberg. Ifrån parkeringen följde vi markerad led ner mot ängen, och tog sen av mot höger och följde blå markering.

Landskapet var otroligt, med lövträd som stått här sen Linnés tid. Och man blickar ut genom träden och ser Vänern som glänser i solen, och plötsligt ser jag hur sonen blir lyrisk. Han springer fram mot mig och berättar hur han längre fram hör porlandet ifrån vatten, som han nu så väl känner igen efter alla våra besök vid vattenfall. Vi skyndar oss fram och ser hur en bäck ringlar sig fram mellan träden för att sedan kasta sig utför bergskanten. Jag kikar ner och inser att det är högre än vi trott, och vi väljer att ta oss ner mot strandkanten.

Det som möter oss längs västsidan var oväntat, i alla fall för att vara februari. Jag känner doften av ramslök och ser mig omkring och inser att vart jag än tittar så har ramslöken tittat upp ur marken. Och vattenfallet är både större, högre än vad jag hade trott.

Solen som är påväg ner. Ibland uppstår magi, och det känns som vi inte kan se oss mätta på naturen runtomkring oss. Sonen klättrar och leker och tröttheten ifrån den blåsiga högkullen är som bortblåst.

Mannen med dottern i bärsele knäpper bilder på löpande band och utforskar grottan som är intill vattenfallet. En spontan tur som numera tillhör en av favoriterna. Vi tog en fika i solnedgången, sen tog vi samma väg tillbaka till bilen. Här var stigen smalare så här funkar bärselen bra om man vill ha med mindre barn. Båda rundorna vi har gått passerar på eller i närheten av Kinnekulleleden och det är enkelt att förlänga sin vandring efter egen förmåga.

För dig som vill veta mer

Länk till Västsverige.coms information om Kinnekulle

Inlägget Söndagsutflykt till Kinnekulle dök först upp på Hemomkringvandring.

Vintern i sydöstra Hälsingland har varit lite konstig så här långt. I stället för snö och kyla har det varit plusgrader och barmark, gråväder och dimma, regn, snöblandat regn och ännu mer regn. Det lockar inte till några längre turer, speciellt inte som det, trots mildvädret, kan vara ganska isigt på stigarna.

Men den här dagen var det i alla fall uppehåll, så då bestämde vi oss för att ta med hundarna ut i naturen för att se vad gråvädret hade att erbjuda. För gråväder var det fortfarande, dimman hängde i trädtopparna. Det fick bli en kortvandring i största enkelhet, inte längs någon officiell led. Vi parkerade vid kyrkan i Segersta, en ort ungefär mittemellan Bollnäs och Söderhamn, och så traskade vi iväg västerut längs en promenadväg/stig längs Ljusnan.

Hundarna hittade många trevliga lukter och nosade ivrigt, och själv plåtade jag ivrigt. Dimma är ju så bildmässigt, det blir så fint och mjukt ljus.  Älven är ovanligt nog nästan helt isfri nu. Tyvärr var det inga fåglar i farten ute på vattnet, men dimman och trädens speglingar i vattnet var ju trevliga motiv. Och när jag tyckte att jag plåtat tillräckligt med dimma började jag leta efter färgklickar. Skulle jag hitta några alls?

Jodå, det gjorde jag faktiskt. På staketet till en gammal bro fanns ett gäng vackra lavar med fina färger. Tyvärr har jag inga namn på lavarna, men fina var de, lyste upp i gråvädret. Och intill bäcken som gick under bron växte kaveldun, inte alldeles fräscha, men ändå.

En bit bort hittade jag dessutom faktiskt några liljekonvaljebär, lite skrabbiga men ändå små färgklickar bland de vissna och bruna örnbräken.

Vi vandrade vidare. Här och där var det både blött och isigt, men vi tog oss fram i alla fall. Så småningom fick vi dock lov att vända eftersom det blev stopp nedströms ett kraftverk, men vi ville inte gå upp på stora vägen så det blev samma stig tillbaka, trevligare för hundarna att slippa trafiken.

Och efter en stund, och efter ytterligare ett gäng bilder på dimman, var vi tillbaka på parkeringen, nöjda med den enkla vandringen på ett par kilometer. Det behöver ju inte vara så märkvärdigt, huvudsaken är att komma ut, njuta av naturen och ladda batterierna.

Inlägget Grå hemomkringvandring dök först upp på Hemomkringvandring.

Häromdagen gick jag en runda som jag brukar gå 2-3 gånger per år, och det är en slinga på ungefär 10 kilometer på Dröstorps alvar. Självklart är den här turen ännu trevligare under vår- och sommarhalvåret när allt blommor, men varje årstid har sin tjusning och just den här turen bjuder på så mycket mer än bara vacker natur.

Leden går längs alvarvägar av grus, på kalkstenshällar och stigar över Dröstorps alvar och anses som medelsvår. Turen visar upp en rik kulturhistoria – något som tilltalar mig. Och blommorna under sommaren givetvis.

Som vanligt började jag min promenad i Skarpa Alby som ligger i närheten av Gårdby, och gav mig av längs Ölandsleden till runstenen Björnflisan. För 1000 år sedan reste Jörund stenen för att hedra sin bror och den står fortfarande kvar på samma plats, och det är rätt mäktigt. Stenen restes vid den tidens färdväg mellan öst- och västkusten.

Därifrån gick jag direkt till Dröstorps ödeby. I denna fascinerande ödeby finns husruiner, fägator och hela 4,4 kilometer stenmur! Husen i Dröstorp började byggas 1758 när 2 familjer flyttade hit för att bruka jorden. Bara 100 år senare flyttade byborna till andra byar, och några emigrerade till Nordamerika.

Sedan 1897 har byn varit helt öde, men en av de sista som bodde i byn var alvartjuven Boman. Om honom finns det många historier. Han sägs ha stulit boskap, hållit dem i svansen och dansat runt med dem ända tills de stöp. Tydligen stal han en del hjärtan också…

Bara en liten bit ifrån ödebyn ligger Dröstorps mosse som är en av alvarets större sjöar. Sjön och de omgivande våtmarkerna har ett rikt fågelliv.

Efter ytterligare en stund går leden förbi Tornrör källa som ligger strax nedanför ett gravröse som troligen är från bronsåldern. Gravröset heter Tornrör, och det sägs att man förr kunde se sju kyrktorn från toppen av röset, men nu är det för mycket uppvuxet runtomkring. Hur som helst är det ett imponerande röse som mäter 11 meter i diameter.

Inte långt från Tornrör källa ligger Guldfiskkällan. Någon planterade för länge sedan in guldfiskar i dammen vid källan. I över 30 år levde fiskarna och reproducerade sig, året runt, i källans damm. Sommaren 2018 torkade dammen ut men en bybo räddade fiskarna. Källdammen grävdes ut och förstorades för att kunna ge vatten till böndernas kor.

Fiskarna planterades in igen och jag fotograferade dom i somras. De fanns inte på plats idag, jag hoppas att de är där till sommaren igen.

Det här än annan intressant plats man passerar; Prästgropen som är en 2-3 meter djup cirkelrund grop med en diameter på 40 meter. Det är en så kallad dolin som bildats när en grotta fallit ihop. Sitt namn Prästgropen har den fått efter en gammal sägen om att prästen gömde sina församlingsbor här under orostider på 1600-talet.

När man går den här rundan hinner man inte ha trist, för här finns hela tiden saker att titta på. Jag var lika nöjd den här rundan som jag brukar, och jag gick 10,6 kilometer på 2 timmar och 20 minuter. Då hann jag även med en fikapaus på den tiden.

För dig som vill veta mer

Jag gick tur ”25. Stora Alvaret vid Dröstorp ” ur boken ”Öland och Blå Jungfrun – vandringsturer och utflykter”
Länk till Länsstyrelsens information om Dröstorps naturreservat

Inlägget Dröstorps alvar, ödeby och mosse – Öland dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag fick för mig att det skulle vara spännande att se hur ett vår- och sommarparadis ser ut på vintern, så vi åkte till Stenöorn naturreservat vid havet utanför Söderhamn i södra Hälsingland. Nåja, med 8 plusgrader och totalt snöfritt kändes det ju inte speciellt vintrigt, men jag tänkte att det i alla fall skulle vara lätt att ta sig fram i reservatet. Dessutom var det inte häckningsperiod i fågelskyddsområdet och förbud att vara på andra ställen än stigen och fågeltornet, så vi skulle kunna utforska udden ordentligt.

Men tji fick jag, vi hade bara gått några hundra meter när promenadvägen plötsligt visade sig vara rejält översvämmad. Det fick bli en kringgående rörelse genom skogen, men när vi kom till grinden där man går in i reservatet var det lika illa där, hur mycket vatten som helst. Och det verkade dessutom ganska så blött på hela den låglänta udden.

Vi hade helt enkelt inte räknat med högt vattenstånd i havet, och därtill en hård pålandsvind. Med storstövlar hade det nog gått att fortsätta in i reservatet och vandra längs stranden ut till fågeltornet, men vi hade bara låga kängor, så vi fick ompröva våra planer.

Stenöorn ligger på en udde vid havet, och det är en av Gävleborgs läns bästa rastplatser för vadare på grund av de långgrunda stränderna och den låga växtligheten. Det är dessutom en fröjd att på försommaren sitta ute på udden och lyssna till sånglärkorna (Alauda arvensis), som drillar så man tror att de ska spricka.

Eftersom vi på grund av allt vatten inte tog oss ut på udden som utgör reservatet och fågelskyddsområdet valde vi en intilliggande udde i stället, med lite högre marknivå och dessutom träd som skyddade lite grand mot den hårda vinden. Fast högvattnet ställde till det här också, det blev lite svårplåtat när det inte gick att gå förbi buskar som stod i vägen i strandlinjen och skymde fåglarna.

Nu var det mitt i vintern, så några sånglärkor och vadare var ju inte att hoppas på. Däremot fanns där en hel del knölsvanar (Cygnus olor), knipor (Bucephala clangula) och viggar (Aythya fuligula), så kameran fick jobba ändå. Och inte fanns där några storskarvar (Phalacrocorax carbo) som flög fram och tillbaka över uddarna, men vi såg ju spåren av att de håller till i trakten sommartid: Små öar med spöklika döda träd med gamla bon. Skarvarnas spillning består ju till stor del av frätande ammoniak, så då går det som det går med växtligheten i deras kolonier.

Nåja, det får bli ett nytt besök framåt våren, när det förhoppningsvis är torrare och lättare att ta sig fram. För Stenöorn är verkligen en pärla, väl värd att besöka, så nu drömmer jag om att åter stå där med kikaren, spana efter vadare och njuta av lärksången, och sedan ta fram termosen och få lite fika i solen vid fågeltornet. Så mycket bättre kan det inte bli.

För dig som vill veta mer om Stenöorn naturreservat

Länk till Länsstyrelsens information om Stenörorn naturreservat
Länk till Visit Söderhamns information om naturreservatet

Inlägget Stenöorn naturreservat, Söderhamn dök först upp på Hemomkringvandring.

En blåsig onsdag i januari (ja, idag faktiskt) drog jag med mina fyra barn, deras morfar, moster och kusin till en plats om heter Södra Hällarna på Gotland. En för mig ny plats. Även att jag är uppvuxen på Gotland så har jag aldrig varit där eftersom det va militärt övningsområde när jag bodde här. 2013 gjordes området till naturreservat (kommunalt, det är inte Länsstyrelsen som sköter om det).

Området är väldigt fint, typiskt Gotland. Kalksten , blåeld, knotiga tallar och murgröna i mängder. Och så en och annan fossil.

Vi utgick ifrån parkeringen och gick mot utsiktsplatsen. Sen tog vi oss ner till en stig som gick nedanför klippkanten. Stigen va helt ok att gå på, vi hade med oss vagn denna gång och det gick helt ok, lite jobbigt på vissa ställen.

Vi följde stigen bort mot murgröneskogen, en plats som var fylld med murgröna från marknivå ända upp i trädkronorna, en riktigt trollskog som alltid är grön. Nu gick vi denna tur i januari men som det såg ut så kommer skogen att prydas av många blåsippor när den tiden kommer.

Det finns några grillplatser längs vägen och det är bara där man får elda.

På ett ställe leder en metalltrappa ner till stranden, missa inte att gå ner. Fantastisk strand och underbar utsikt. Åt ena hållet ser man Visby och åt andra ser man Högklint.

Vi gick inte hela slingan runt, utan gick tillbaka samma väg. Men enligt kartan så finns några av militärens bunkrar kvar, vilket kan vara kul att kolla på om man har intresse.

Södra Hällarna ligger ca 3 km utanför Visby och det går att ta buss dit, även att cykla från Visby är lätt. Parkeringen är stor och bra. Finns även en toalett vid parkeringen. Naturreservatet ligger längsmed vägen som går ut mot Klintehamn. En stor och bra skylt visar till entrén.

Helt klart ett område värt att besöka – även att det är litet så är det naggande gott.

För dig som vill veta mer om Södra Hällarna naturreservat:

Länk till Region Gotlands information om naturreservatet

Inlägget Södra Hällarna, Gotland dök först upp på Hemomkringvandring.

Tidigare skrev jag ett inlägg om Stockholms skärgårds sydligaste ö, Öja. Nu tänkte jag att det var dags att skriva lite om min andra favorittur som gick till Stockholms skärgårds nordligaste ö.

Arholma

Femton minuters båtresa från Simpnäs utanför Norrtälje ligger Arholma. Den ön besökte jag för första gången till i september, tillsammans med min kompis Frida. Det är en fin ö med gammalt kulturlandskap och en gammal granskog. Det finns många sevärdheter och en hel del verksamheter, speciellt under sommartid. Men jag föredrar nog att komma ut till öar lite off season, det är inte lika mycket folk ute då och man får ha naturen och upplevelsen lite mer för sig själv.

Båken

Det första vi gjorde efter att vi klev i land på Arholma var att leta oss upp till båken. Det är nog den sevärdhet som är mest känd på ön. Det är e känningsbåk från 1700-talet, och det fungerar som ett landmärke. Det var enkelt att hitta båken, dels för att den syntes från hamnen och dels för att det var bra skyltat med charmiga små träskyltar. Uppe vid båken tog vi en fikapaus och njöt av utsikten.

Arholma batteri

När vi hade fikat klart gick vi vidare. Förbi Kvarnberget och sedan norrut på ön mot Arholma batteri. Precis som på Öja så finns det militärhistoria på Arholma. Den nordligaste delen av ön tillhörde tidigare militären och det kan man se tydliga spår av idag. Under högsäsong kan man få guidade visningar där.

Vid Arholma batteri bjöds det också på en fantastisk utsikt. En perfekt plats att slå sig ned på för att äta vår lunchmatsäck.

Genom skogen

När vi ätit klart letade vi oss tillbaka söderut på ön, genom en tät skog. Stigen vi först följde försvann så det blev till att gå lite off road tills vi hittade en bred stig som vi kunde följa tillbaka till hamnen. Frida gick dock ganska mycket mer off road än jag, för hon hittade en massa kantareller. Jag hittade en flugsvamp (det är jag bättre på att hitta, de är snyggare på bild än kantareller).

Tillbaka till byn

När vi kom tillbaka mot byn strosade vi runt, gick upp till dansbanan (första bilden är tagen därifrån). Njöt av solen och de friska septembervindarna. Sen var det dags att ta båten tillbaka mot fastlandet.

Länkar

Läs mer om Arholma här.
Mitt inlägg om dagen på min blogg med fler bilder och lite mer text finns här.

Inlägget Min favorittur 2019 – Annie Fredriksson dök först upp på Hemomkringvandring.

Den lilla byn Ottsjö ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Ottsjö är en liten by med utsikt över Ottsjön och Ottfjället.

Byn, som har en väldigt trevlig och vänlig atmosfär, ligger mellan Järpen och Åre , halvvägs till Vålådalen . Det bor ca 80 personer i Ottsjö  och Ica Bua är byns mittpunkt.

Jag och min familj har en andelslägenhet i Fjällbyn, och det är därifrån vår favoritvandring utgår. Leden som vi brukar gå med barnen heter Platåleden. Leden är lättvandrad och du kommer snabbt upp på kalfjället . Det finns många fina ställen att sätta sig ner och ta en kopp kaffe på. Platåkåtan är ett sådant ställe.

I somras testade vi att gå barfota över myren. Jag trodde att det skulle vara kallt om fötterna, men det va varmt och mjukt. Doften som sprider sig från en myr är ju helt underbar. Det brukar också finnas gott om hjortron och blåbär på sensommaren.

Leden är 6 km lång , och om man vill kan man även gå upp på kläppen vilket gör leden 7,2 km. Det beräknas ta 2-3 timmar att gå den här sträckan. Vi har dock inte gjort det än, det får bli sommarens äventyr.

Platåleden går förbi ett utsiktstorn, lite rangligt men otrolig utsikt ifrån. I sommars så fjällbadade vi där, inte i vatten utan vi lade oss i mossan och bara njöt.

Det brukar inte vara så mycket mygg i Ottsjö, flugor och bromsar finns en del , men mygg har vi klarat oss ifrån.

Jag rekommenderar dig verkligen att åka till Ottsjö, för jag älskar denna plats på jorden.

För dig som vill veta mer

Länk till information om Platåleden, Södra Årefjällens fjällupplevelse nummer 260

Fler favoritturer här i bloggen

Länk till kategorin ”Årets favorittur 2019”

Inlägget Min favorittur 2019 – Linda Wernholm dök först upp på Hemomkringvandring.

Det är i början på juli och riktigt varmt, jag blir nästan lite svettig där jag går längs skogsstigen från parkeringen. I skuggiga partier känns det mycket skönare men jag har inte tid att stanna och svalka mig, jag har ju ett riktigt lockande mål. Jag är på väg till ett härligt orkidéområde, Lejakärret, som ligger i Lindesbergs kommun i Örebro län (vägbeskrivning finns i länken). Det har gått ett antal år sedan jag senast besökte området, och nu känner jag mig riktigt ivrig att återse det.

Efter knappt en kilometer är jag framme vid det lilla reservatet, sex hektar stort, och det dröjer inte länge förrän jag når ett lite fuktigare parti. Nåja, just nu är det inte speciellt fuktigt alls eftersom det har varit väldigt torrt en tid, men det hindrar inte att där finns ett överflöd av den vackra kärrknipproten (Epipactis palustris).

Just Lejakärret är en av de platser i landet där kärrknipproten har sin rikligaste förekomst, och kameran blir flitigt använd. Eftersom det är så pass torrt kan jag kravla omkring obehindrat, jag riskerar ju inte att bli blöt och lerig, och jag plåtar ivrigt.

Till sist tvingar jag mig att sluta, jag kan ju inte plåta varenda blomma. I stället går jag vidare på den kilometerlånga stigen runt reservatet, jag vill se om jag kan göra några andra fynd också.

Plötsligt får jag syn på något mörkrött. Där står ett par exemplar av den vackra purpurknipproten (Epipactis atrorubens), och jag jublar. Visserligen börjar blommorna bli aningen skrabbiga, men det spelar ingen roll. Kameran kommer fram igen, jag plåtar ivrigt och sniffar på den vaniljdoftande skönheten.

Redan två Epipactis-arter, inte illa. Men ska det bli en tredje också? Jag har inte så stora förhoppningar, min erfarenhet är att skogsknipproten brukar blomma lite senare än de övriga två arter jag redan hittat.

Jag passerar ännu ett ganska så torrt kärr med ännu mer kärrknipprot, och kommer in i ett område med skog. Och plötsligt står den där, en högvuxen skogsknipprot (Epipactis helleborine). Bingo. Upp med kameran igen, och när jag går vidare hittar jag ännu fler i skuggan under träden. Jag tror knappt att det är sant, aldrig tidigare har jag lyckats hitta alla tre arterna i blom vid samma besök i området.

Nu har jag krupit omkring med kameran alldeles för länge och det är dags att börja tänka på hemfärd. Men jag ska absolut återvända. Här finns mycket annat fint att se också, så det kommer att bli fler besök.

Fler inlägg om orkidéer här på bloggen

En blomnörds jakt (purpurknipprot, kärrknipprot, nattviol), 2019-07-07
Öländsk blomsterprakt, 2019-07-07
Miniorkidéer hittade (spindelblomster, korallrot), 2019-06-10
Vilket förtroende (knärot), 2019-07-15
Neptuni åkrar på Öland (salepsrot), 2019-07-04

För dig som vill veta mer om Lejakärret

Länk till Länsstyrelsens information om Lejakärret

Fler favoritturer här i bloggen

Länk till kategorin ”Årets favorittur 2019”

Inlägget Min favorittur 2019 – Ingegerd Mickelz dök först upp på Hemomkringvandring.

Att välja ut en favorittur från det gångna året är snudd på mission impossible. En orkidévandring? En fin fjällvandring? En tur till en trevlig fågelsjö? Inte lätt, inte lätt alls. Men det är ju något speciellt med en vandring i riktig urskog, att traska omkring bland gamla maffiga träd och lyssna till tystnaden, där får jag frid i själen, så en urskog får det bli.

Ett härligt besöksmål, som jag gärna återkommer till, är Ensjölokarnas naturreservat i närheten av Ramsjö i Ljusdals kommun i norra Hälsingland. En strövstig går runt i det 30 hektar stora reservatet, jag vet inte exakt hur lång stigen är, ett par-tre kilometer kanske, och hyfsat lättvandrad.

Just det här besöket börjar ovanligt bra. Strax innan vi kommer fram dyker det upp en tjäderhöna (Tetrao urogallus) på skogsbilvägen, så den måste ju plåtas. Så blir det dags för skogsvandring. Det är en njutning att gå runt i reservatet, att uppleva ganska så orörd skog. Här och där ligger fallna gamla jättar som gigantiska plockepinn, och på något ställe är stigen blockerad av träd som ramlat, vill man inte klättra får det bli en kringgående rörelse.

Snart glesnar skogen och en liten tjärn dyker upp. Här kan hundarna dricka sig otörstiga, och det är så fint att se molnen spegla sig i vattenytan.

Runt tjärnen växer fin tallskog. De äldsta tallarna i reservatet lär vara uppemot 400 år gamla, och flera av dem uppvisar spår av gamla skogsbränder.

Jag njuter av vandringen, och där jag går har jag siktet inställt på en lav jag gärna vill se, den rödlistade lunglaven (Lobaria pulmonaria) som är så vacker. Jag spanar och spanar där jag vandrar längs stigen, och plötsligt får jag syn på en gammal kraftig sälg som ser lovande ut. Jag går närmare och, mycket riktigt, stammen är översållad av lunglav. Den ser aningen torr ut, har inte den vanliga friska gröna färgen, men jag har ändå hittat den. Upp med kameran.

I skogen trivs också fina fåglar som tretåig hackspett och hökuggla, och plötsligt får jag syn på en lavskrika (Perisoreus infaustus). Den kommer flygande, tyst som ett andeväsen, och dimper ner i en gran en bit bort. Lycka. Kameran blir åter flitigt använd innan det är dags att gå vidare mot parkeringen.

Och jag är så glad att reservatet klarade sig när fruktansvärda skogsbränder härjade i norra Hälsingland sommaren 2018. Det var faktiskt mycket nära ögat. På andra sidan vägen, strax innan man kommer till parkeringen, hade det brunnit, men tack och lov hejdades elden där. Ett område så fint som Ensjölokarna måste ju få leva vidare och glädja många vandrare i framtiden.

För dig som vill veta mer om Ensjölokarnas naturreservat

Länk till Book Hälsingland.com och deras info om Ensjölokarna
Länk till Länsstyrelsens sida (och folder) om naturreservatet

Länkar till fler inlägg om urskogar

Vändåtbergets naturreservat (Ångermanland)
Björnlandets nationalpark (Västerbotten)
Norra Kvill nationalpark (Småland)

Fler favoritturer här i bloggen

Länk till kategorin ”Årets favorittur 2019”

Inlägget Min favorittur 2019 – Ingegerd Mickelz dök först upp på Hemomkringvandring.