En blomnörds jakt – purpurknipprot

I vanliga fall är jag ute för att jag älskar att vara ute, att röra på mig och att se och uppleva allt som finns i naturen. Fotandet av blommor som kommer i min väg är en underbar bonus som ger mig stor glädje. Visst styr växternas blomningssäsong vissa gånger var jag väljer att gå mina rundor, men själva fotandet brukar ändå inte vara huvudorsaken till att jag går ut.

Under min vecka på Öland däremot gav jag mig en av dagarna ut enbart för att leta efter en specifik blomma. Närmare bestämt en orkidé vid namn purpurknipprot (Epipactis atrorubens) som jag blivit tipsad om av Tord (samme eksjöbo som hjälpte mig att hitta korallrot och spindelblomster där hemmavid) skulle finnas i Persnäsvik. Även i min bok ”Guide till Ölands växtvärld” fanns purpurknipprot angiven, så efter att ha rastat hundarna i 3 timmar, fixat frukost åt tjejerna och betalat in dem på badlandet styrde jag bilen mot den okända marken.

Efter att ha kört på smala och krokiga vägar och svängt av på mindre och mindre vägar började jag till slut undra om jag verkligen skulle köra den väg jag var på eller om jag skulle parkerat och gått till fots. Gräset i mitten av vägen var så högt att det skrapade i bilens underrede och jag höll hela tiden tummarna för att jag inte skulle möta någon bil, för det hade blivit en lång väg att backa. Till slut kom jag i alla fall fram till en öppen yta som lämpade sig att parkera på och jag kunde andas ut.

Jag såg mig förundrat omkring på den stora öppna, kala ytan som var ett före detta kalkstensbrott. Den lilla vägen fortsatte ner till viken och strandängen där kor gick och betade, men jag hade förstått att jag skulle hålla mig kring kalkstensbrottet för att hitta min orkidé.

Jag började med att lokalisera var jag var i förhållande till teckningen i min flora och till kartan och gick sedan iväg åt det håll jag fann som troligt att det kunde finnas orkidéer. Mellan kalkstenen som syntes fanns flera områden där det var tydligt att det hade stått vatten tidigare i år, så jag gick sakta och sökte av omgivningen efter avvikelser i form av blommor. De enda blommor jag hittade där var några överblommade nycklar av något slag, så jag vände tillbaka till parkeringen och kryssade lite på stenarna som låg i dagen för att kunna lirka mig in i den mer kärrliknande terrängen. Det dröjde inte länge förrän jag hittade några nattvioler (Platanthera bifolia) – en av få orkidéer som jag även kan se på hemmaplan.

Snart hittade jag även kärrknipprot (Epipactis palustris) som jag bara sett en gång tidigare, och det var i Store Mosse nationalpark. Här fanns det många, och det var inte bara några få blommor per stängel, utan många av dem var överfulla med blommor. Jag blev överlycklig och helt plötsligt kändes det inte lika viktigt att nödvändigtvis hitta purpurknipproten, även att jag inte var redo att ge upp än.

Eftersom jag nu kommit helt ur kurs vände jag tillbaka till utgångspunkten och gick en liten bit längs vägen för att försöka ta mig mer ”rakt in” mot området där jag trodde att orkidén jag letade efter skulle finnas. Längs vägen fick jag se lite andra öländska blommor, bland annat puktörne (som blev min favorit) och krissla.

Sedan bar det av rätt ut över sten och torkat gräs. Enstaka kardborrar växte i området, men annars var det sparsamt med annan växtlighet än gult, torkat gräs, men jag undersökta outtröttligt alla sanka områden i min jakt. Två timmar senare började jag känna mig uppgiven, och dessutom började det bli dags för mig att dra mig tillbaka till stugan för att ordna lunch åt tjejerna, så jag slängde iväg ett meddelande till Tord där jag tackade för hans tips, men att jag tyvärr inte hittat någon purpurknipprot. Han svarade då direkt att de fanns direkt efter den öppna ytan vid några höga träd och ”stenskravel”.

När jag såg mig omkring kände mig helt rådvill, för runt den öppna ytan såg det ut så åt exakt alla håll, så jag började i sakta mak gå mot bilen för att åka. Då fick jag koordinater från Tord och när jag knappade in dem såg jag att jag bara var 250 meter från de eftertraktade blommorna så jag stegade snabbt iväg över gräset, fram till träden och gick runt bland stenarna. Men var jag än tittade (jag tittade vid träden och vid det höga gräset där det varit ett dike) så var det tomt. Purpurknipproten lyste med sin frånvaro, så jag messade Tord igen och han förtydligade då att det var vid enarna. Där jag stod fanns inga enar, men när jag gick runt förstod jag att han nog gått rakt på ”oasen” från vägen för där fanns enar – själv hade jag kommit in från ett annat håll.

Och till slut; där stod de! Några tunna, ganska höga men oansenliga, stänglar. På nära håll var blommorna oerhört vackra, men hade jag inte blivit guidad ända fram hade jag bara gått förbi dem utan att ens lägga märke till dem. Överlycklig svävade jag tillbaka till bilen med nya bilder i mobilens bildgalleri och en lycka och tacksamhet över att ha fått se denna vackra växt.

PS. Om jag hade läst på lite i förväg hade jag vetat att denna orkidé inte växer på våt mark, till exempel i kärr, som de orkidéer jag stött på hittills, utan växer på torr grusig eller sandig mark, i kalkbrott och på stränder. Det hade i alla fall ökat mina chanser att hitta dem på egen hand. DS.