Jag fick för mig att det skulle vara spännande att se hur ett vår- och sommarparadis ser ut på vintern, så vi åkte till Stenöorn naturreservat vid havet utanför Söderhamn i södra Hälsingland. Nåja, med 8 plusgrader och totalt snöfritt kändes det ju inte speciellt vintrigt, men jag tänkte att det i alla fall skulle vara lätt att ta sig fram i reservatet. Dessutom var det inte häckningsperiod i fågelskyddsområdet och förbud att vara på andra ställen än stigen och fågeltornet, så vi skulle kunna utforska udden ordentligt.
Men tji fick jag, vi hade bara gått några hundra meter när promenadvägen plötsligt visade sig vara rejält översvämmad. Det fick bli en kringgående rörelse genom skogen, men när vi kom till grinden där man går in i reservatet var det lika illa där, hur mycket vatten som helst. Och det verkade dessutom ganska så blött på hela den låglänta udden.
Vi hade helt enkelt inte räknat med högt vattenstånd i havet, och därtill en hård pålandsvind. Med storstövlar hade det nog gått att fortsätta in i reservatet och vandra längs stranden ut till fågeltornet, men vi hade bara låga kängor, så vi fick ompröva våra planer.
Stenöorn ligger på en udde vid havet, och det är en av Gävleborgs läns bästa rastplatser för vadare på grund av de långgrunda stränderna och den låga växtligheten. Det är dessutom en fröjd att på försommaren sitta ute på udden och lyssna till sånglärkorna (Alauda arvensis), som drillar så man tror att de ska spricka.
Eftersom vi på grund av allt vatten inte tog oss ut på udden som utgör reservatet och fågelskyddsområdet valde vi en intilliggande udde i stället, med lite högre marknivå och dessutom träd som skyddade lite grand mot den hårda vinden. Fast högvattnet ställde till det här också, det blev lite svårplåtat när det inte gick att gå förbi buskar som stod i vägen i strandlinjen och skymde fåglarna.
Nu var det mitt i vintern, så några sånglärkor och vadare var ju inte att hoppas på. Däremot fanns där en hel del knölsvanar (Cygnus olor), knipor (Bucephala clangula) och viggar (Aythya fuligula), så kameran fick jobba ändå. Och inte fanns där några storskarvar (Phalacrocorax carbo) som flög fram och tillbaka över uddarna, men vi såg ju spåren av att de håller till i trakten sommartid: Små öar med spöklika döda träd med gamla bon. Skarvarnas spillning består ju till stor del av frätande ammoniak, så då går det som det går med växtligheten i deras kolonier.
Nåja, det får bli ett nytt besök framåt våren, när det förhoppningsvis är torrare och lättare att ta sig fram. För Stenöorn är verkligen en pärla, väl värd att besöka, så nu drömmer jag om att åter stå där med kikaren, spana efter vadare och njuta av lärksången, och sedan ta fram termosen och få lite fika i solen vid fågeltornet. Så mycket bättre kan det inte bli.
För dig som vill veta mer om Stenöorn naturreservat
Länk till Länsstyrelsens information om Stenörorn naturreservat
Länk till Visit Söderhamns information om naturreservatet
Namn: Ingegerd Mickelz
Landskap: Hälsingland (men är från Dalarna)
Mest dagsturer och utflykter i min omgivning
Den här vinterns konstiga väder ställer till det lite… men du fick ju en annorlunda upplevelse i alla fall. Jag tycker personligen väldigt mycket om att kunna besöka en plats under olika årstider. Det är en del av charmen med hemomkringvandring. Att man liksom aldrig blir klar… 🙂
Ja, det blev lite märkligt, Jag trodde som att det skulle vara lätt att vandra omkring därute, men jag hade ju inte räknat med allt vatten 😀 Nåja, det får bli nytt besök till våren.