Tänk att det skulle ta ända till mitt fjärde besök i Funäsfjällen innan jag lyckades ta mig ut till sjön Bolagen. Men jag är oerhört glad att jag till sist gjorde det.

Fjärde gången gillt

Under mina tidigare besök har vädret satt stopp för mina planerade turer till sjön Bolagen. Snö och dimma så tjock att jag bara såg någon meter framför mig har varit några av hindren. Men nu lyckades Linda (som också tagit alla bilder av mig) och jag få in en tur mellan två riktigt regniga dagar.

Från Svansjökläppen över blockterräng

Det finns flera stigar att gå, men på grund av mitt knä valde vi en kortare tur. Den utgår från parkeringen vid Svansjökläppen och är cirka 8 kilometer tur och retur. Till stor del går stigen genom mäktig blockterräng, förbi små tjärnar och sjöar.

Från parkeringen följde vi röda markeringar ut till renvaktarstugan. Där svängde vi vänster och gick längs en tydlig stig som vindlade fram mellan stora stenblock. Bäckar korsade stigen här och där, så vi letade bästa vägarna och balanserade fram på stenar.

Sjöutsikt och nysnö

Framför oss reste sig det mäktiga Vigelmassivet på norska sidan av gränsen. Dessutom var fjällen täckta av nysnö, och det var nästan som att gå i en sagovärld att ha detta framför sig.

För varje ny höjd vi kom upp på såg vi mer och mer av bergen, och av sjön Bolagen. När vi passerade en privat stuga som ligger strax intill sjön letade vi oss ut på några av uddarna för att hitta en fin plats att stanna och äta vår frukost på. Och sådana fanns det gott om.

Vilken härlig tur till Bolagen

Efter att vi hade ätit frukost gick vi längs stranden, njöt av vinden i ansiktet och av solstrålarna som vågade sig fram en stund. Vi strosade runt och tittade på alla små växter som skiftade i eldens alla nyanser. Därefter vände vi tillbaka samma väg som vi kommit.

På tillbakavägen mötte vi några andra hundägare, och när vi närmade oss Svansjökläppen var det ganska många som var ute på en liten tur. Stigarna var både lätta att hitta och att gå på, men just nedanför kläppen väldigt blöta och klafsiga.

Eftersom jag velat göra den här turen tidigare, blev det en jättefin upplevelse för mig att äntligen komma ut på ”den här sidan” av området. Det var inte lika fint som jag föreställt mig det, utan ännu mäktigare och vackrare.

Slutligen mer info om Bolagen

Turen som jag och Linda gick idag går mellan parkeringen vid Svansjökläppen och Bolagens östra strand. Sträckan är cirka 8 kilometer, tur och retur. I boken ”Funäsfjällen, Helags och Lungdalsfjällen – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är det tur nummer 14. I boken finns även en längre tur till sjön Bolagen, och den innefattar en topptur på Storviglen.

Uppdatering juli 2025: Jag gick här 2025-07-09 med min hund Teddy. I inlägget kan du se hur det ser ut vid Bolagen på sommaren.

Du som är intresserad av området kanske också vill läsa om mina andra turer i Härjedalen 2020-2024. I min nya blogg finns också inlägg från turer i Härjedalen 2025.

Inlägget Till sjön Bolagen, Funäsfjällen dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en helt otrolig vandringsdag runt Evagraven och Fiskehålsgraven bestämde vi oss för att ta en tältnatt istället för att åka tillbaka till stugan. Vi valde därför att köra till Flatruet och gå upp till Gaske Miesjehkentjahke.

Från Flatruets parkering utöver slätten

Vi körde upp till parkeringen vid Flatruet, Sveriges högst belägna väg. Därifrån var det ”bara” att följa den väl synliga gångvägen ut mot fjällen. Nu var det inte så bara, utan på en del ställen fick man trixa sig ordentligt för att komma torrskodd genom våtmarkerna.

Tältplats på Gaske Miesjehkentjahke

Men när vi kom upp på Gaske, efter ungefär 3,5 kilometers vandring, öppnade sig världen framför oss. Sjön Stentjärnarna bredde ut sig nedanför oss, och dessutom reste fjällen på sig runt omkring oss i alla riktningar.

Uppifrån berget hade vi utsikt bakåt (utöver det stora Flatruet) och åt alla andra håll. Vi höll litetill vänster, och valde sedan varsin plats för att slå upp våra tält.

Lugn kväll och natt på fjället

När allt var klart slog vi oss ner i våra stolar (nej, de är inte otympliga utan bara överdrag som vi trär över våra liggunderlag – Exped Chair Kit heter det) och bara njöt av hur solen sjönk bakom bergen. Men temperaturen sjönk snabbt den med, så vi gjorde tidig kväll och kröp in i våra tält.

Här sitter vi i lugnet – tack Linda för den superfina drönarfilmen.

Kylig morgon – och renar

När vi vaknade på morgonen var det riktigt kallt – det hade till och med varit minusgrader under natten. Linda drack sitt morgonkaffe, och därefter gick vi en liten runda för att få upp värmen i kroppen. Påpälsade med vantar och flera lager kläder packade vi sedan ihop våra saker och tält, medan renar gick nedanför och runt oss.

Vägen tillbaka till parkeringen gick i skönt avslappnat tempo. Vi hann njuta både av att solen då och då försökte skina igenom molnen, och av alla renar som stod, gick och sprang på sidorna om oss.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var ett helt underbart sätt att inleda vår vecka uppe i Härjedalen/Jämtland på.

Avslutningsvis lite länkar

Turen upp till Gaske Miesjehkentjahke är cirka 7 kilometer tur och retur, om man utgår från parkeringen på Flatruet.

Turen upp till Gaske Miesjehkentjahke beskrivs i boken ”Funäsfjällen, Helags och Ljungdalsfjällen – Vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket, och är tur nummer 40.

Här i bloggen kan du läsa om min förra tur på Flatruet, då jag även gick ner till Stentjärnarna.

Inlägget Tältnatt på Gaske Miesjehkentjahke dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom turen till spektakulära Evagraven och Fiskhålsgraven var en av mina favoriter förra hösten blev jag extra glad när det var just den turen Linda önskade mest.

Mutor till lavskrikan

Redan dagen efter att vi kom upp till Funäsfjällen bestämde vi oss för att gå turen vid Evagraven och Fiskhålsgraven. Dels för att det var den som stod högst på Lindas önskelista, men också för att det var den enda dagen som SMHI utlovade fint väder.

Vid frukosten nämnde jag för Linda att jag såg lavskrika första gången just där, vid parkeringen när jag var där förra året. Hon blev eld och lågor och sa att vi måste ta med lite korvbitar så att vi kunde locka in ”honom” om ”han” var där i år också. Så vi delade grillkorv i lite mindre bitar och tog med i en påse.

För oss var det bara en bonus om vi verkligen skulle få se någon, men redan när vi parkerade hade vi turen att skymta några. Därför fick hunden Vittra stanna kvar i bilen medan vi mutade (eh.. matade menar jag) fåglar, njöt av deras vackra färger, skrattade åt deras glupskhet och passade på att fota dem.

Linda hade en förhoppning om att de skulle våga landa i hennes hand, men det gick tyvärr inte på grund av alla bilar och människor som rörde sig på parkeringen.

Genom fjällskogen upp mot Evagraven

Från parkeringen gick vi rakt upp förbi fäbodarna och valde att gå raka spåret mot Evagraven. Vi gick alltså inte leden som går förbi hällmålningarna (här finns länk till inlägg när jag varit där). Stigen förde oss snabbt, men inte brant, uppåt genom myrmark och fjällskog. Under natten hade det varit minusgrader, så i alla skuggiga partier låg frosten fortfarande kvar.

Vilken fantastisk kanjon

Snart skymtade vi Evagraven, den första av de två kanjoner vi skulle passera på denna tur. Eftersom vi valde att gå just den här stigen så kom vi ”nerifrån” kanjonen och följde den hela vägen uppe på kanten. Otroligt maffigt och mäktigt. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Kanjonen är hela 800 meter lång, och när vi vände oss om hade vi utsikt över enorma skogar, många sjöar och fjäll. För oss kändes det självklart att stanna här för en längre paus och bara ta in allt det vi hade omkring oss.

Vidare över fjällhed mot nästa kanjon

Om man har läst på vet man att Evagraven är den större av de två kanjonerna, och då kanske man känner sig frestad att nöja sig med den. Men det tycker jag inte att man ska göra. Fiskhålsgraven har nämligen en helt annan karaktär, och stigen dit är lätt att gå – på fjällhed med milsvid utsikt.

Lunchpaus och vila vid Fiskhålsgraven

Det dröjde inte länge förrän vi nådde vårt mål Fiskhålsgraven. Nere i denna kanjon rinner en bäck. Stenformationerna bildar öar, så kanjonen snirklar sig fram och även delar sig. Personligen tycker jag mer om denna än Evagraven, trots att den är mäktigare på ett sätt.

Här letade vi upp en fin plats i lä och gjorde oss hemmastadda. Här lagade vi lunch, och här låg vi och vilade en timme. Förmodligen var detta det ljuvligaste på hela turen.

Vi såg fridlyst dvärgröding

Nästa etapp blev inte mer än några hundra meter lång innan vi var tvungna att göra paus igen. Det är allmänt känt att det ska finnas dvärgröding i ån nedanför Fiskhålsgraven. Det unika med dessa är att de är kvar sedan istiden och har en helt annan uppsättning DNA än övriga rödingar. Alla vi mötte frågade om vi hade sett ”fiskarna”, men vi kom ju från andra hållet och hade ännu inte passerat.

Egentligen fortsätter leden på vänster sida om bäcken, men jag föreslog till Linda att vi skulle gå ner till den lilla bron som går över till grottan (som inte är någon grotta utan bara ett överhäng). För henne var det en självklarhet, så vi svängde av. Innan vi ens kom fram till bron såg vi de små fiskarna.

Jag kan ingenting om fiskar, och är vanligtvis ganska ointresserad (det får jag erkänna), men jag kände ändå en vördnad över att få se denna urgamla art. De är cirka 10-12 centimeter långa, vilket kan vara svårt att se i filmen ovan.

Lätt stig tillbaka till parkeringen

Från Fiskhålsgraven och ner till parkeringen följer man en tydligt markerad stig. Fjällskog, renar och tystnad är det man kan möta här. Tyvärr var det inga lavskrikor inom synhåll när vi skulle åka vidare mot Flatruet, men vi var väldigt glada över den långa stund vi fått beundra dem före vandringen. Vi hade tänkt oss en kort tur den här dagen, men vi var ute i nästan 7 timmar!

Avslutningsvis lite fakta/länkar

Evagraven är en kanjon/förkastningsspricka som uppkom för över 10.000 år sedan. Kanjonen är 800 meter lång och det är mäktigt att vandra på stigen längs kanten.

Vägbeskrivning

Från Funäsdalen tar det ungefär 45 minuter med bil till parkeringen på Ruvallens fäbod. Från Funäsdalen kör du mot Mittådalen (cirka 22 km) och svänger där höger mot Messlingen. Här följer en sträcka med fin asfalt i 11 km. Efter byn kör du ytterligare 2 km innan du svänger vänster in på en betalväg mot Ruvallen. Betala med Swish (40 kr). Parkera vid parkering/vindskydd nedanför fäbodarna. Leden utgår från parkeringen.

Länkar

Turen förbi Evagraven och Fiskhålsgraven beskrivs i boken ”Funäsfjällen, Helags och Ljungdalsfjällen – Vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket, och är en av varianterna på tur nummer 39.

Och här kan du läsa om mina övriga turer i Härjedalen/Jämtland.

Inlägget Kanjoner, lavskrikor och dvärgröding dök först upp på Hemomkringvandring.

En av de saker jag uppskattar med hemomkringvandring är förmånen att få se samma plats vid olika årstider. Mest gillar jag att en plats kan vara som ny varje gång man kommer dit, samtidigt som man känner sig lite hemtam.

Vattenfallet i höstskrud

När jag var vi Funäsfjällen förra veckan hann jag besöka Anderssjöåfallet två gånger. På bara några dagar blev det tydligt hur snabbt hösten går. Vid det andra besöket hade en hel del löv nämligen redan blåst ner från träden runt ån.

Men färgerna var lika fantastiska hela veckan, och ån bjuder fortfarande på överraskningar vid varje krök eller krön. Trots att jag varit där sju gånger under en ganska kort period.

Se och njut av allt vattnet och av trädens vackra höstskrud.

Samma plats i vårdräkt

Medan jag gick där (i vad en följare kallade för en rotfrukts-salladsfärgad omgivning) slogs jag av en tanke. Tidigare i år när jag var vid Anderssjöåfallet var träden kala, och björkarna hade bara små gröna ”musöron”. Detta var i början av juni, och jag har letat fram en del bilder därifrån.

För mig är det helt fantastiskt att samma plats kan visa upp så totalt olika ansikten. Visserligen är det en annan årstid, men jag fick en helt annan upplevelse av platsen då.

Anderssjöåfallet i full sommargrönska

Sist men inte minst vill jag visa vattenfallet så som de flesta brukar se det; mitt i sommaren. Förra året var jag i Tänndalen i mitten av juli, och ån var omgiven av prunkande grönska.

Även under den veckan var jag i området flera gånger, både med min sambo, på egen hand och med ena hunden. Jag tycker verkligen att detta är ett vackert och annorlunda vattenfall, eftersom det faller i flera steg. Man ser dock inte alla steg samtidigt.

Den gången var det lite mindre vatten i ån, vilket gjorde att jag kunde låta våra hundar gå ner och bada utan risk att de skulle dras med. Själv avstod jag som vanligt från att bada, eftersom jag är lite av en badkruka.

Det här är alltså samma plats, men vid tre olika årstider. Helt otroligt vackert – oavsett när på året man är där. Precis som många andra platser -nära mig och nära dig – så ta vara på dem!

Vill du veta mer?

Först och främst vill jag rekommendera att du läser mitt blogginlägg från förra sommaren där jag beskriver vattenfallet och vandringsturen. Sedan finns turen självklart även med i boken ”Funäsfjällen, helags och Ljungdalsfjällen – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket. Där har den turnummer 11 och heter kort och gott ”Anderssjöåfallet”.

Länkar till alla mina blogginlägg från Härjedalen

Här finns länkar till alla mina blogginlägg från Härjedalen och Funäsfjällen.

Inlägget Anderssjöåfallet vid tre olika årstider dök först upp på Hemomkringvandring.

När Anette föreslog att vi skulle åka till Evagraven och Fiskhålsgraven kände jag att det var helt rätt för min sista heldag uppe i Funäsfjällen. Redan förra sommaren fick jag en fin tur till Evagraven med min sambo, och det gav mersmak.

Hällmålningsrundan, guldtur 250

Förra sommaren gick vi en av Funäsfjällens guldturer, nummer 250. Den kallas för hällmålningsrundan och startar på parkeringen vid Ruvallens fäbodar utanför Messlingen. På grund av att min sambo inte mådde särskilt bra (efter en operation) gick vi en kortare variant av rundslingan (se inlägg från i fjol). Vi gjorde nämligen så att vi gick upp till hällmålningarna och så genade vi tillbaka till parkeringen via kanten av Evagraven.

Från fäbodarna till Evagraven

Även Anette hade gått rundan tidigare, så hon föreslog att vi skulle ta den kortaste vägen upp till Evagraven. Stigen är markerad med orangefärgade guldtursstolpar och ledde oss stegvis uppåt. Först genom granskog och därefter genom fjällbjörkskog i ett landskap fyllt av skiffersten och lavar.

Vi passerade en liten bäck, fotade mossor och lavar, och oh:ade åt alla höstfärger på björkarna som lyste upp hela landskapet. Dessutom såg vi mängder av färska renspår och såg oss nyfiket omkring medan vi gick.

Evagraven – en 800 meter lång kanjon

Efter ungefär en och en halv kilometers vandring nådde vi fram till Evagraven som är en 800 meter lång kanjon. Den uppkom för över 10.000 år sedan och den är riktigt mäktig.

Enligt sägen har Evagraven fått sitt namn efter en sameflicka som hette Eva och råkade köra ner över kanten med sin ren och akkja.

Trots att både jag och Anette ”har respekt för” höjder, valde vi att gå så nära kanten det bara var möjligt. Det blev som vanligt många småpausar för oss eftersom vi ville fota. Och det blev även ett trum-stopp.

Ut över fjället mot Fiskhålsgraven

När vi sett oss mätta (som om det skulle gå) på Evagraven följde vi stigen ut över fjället för att gå vidare mot Fiskhålsgraven. Vidderna öppnade sig framför oss och vi njöt av sträckan som var ny för oss båda.

Möten med både renar och människor

På långt håll såg vi renar, och snart såg vi också en liten grupp människor på stigen. Det var fyra människor och två hundar som kom gående mot oss – de första vi såg denna vandringsdag. De var trevliga och stannade till och bytta några ord med oss innan vi gick vidare åt varsitt håll.

Strax efter mötet såg vi att det kom en liten rengjord gående längs stigen, så vi stannade för att titta på dem. Till vår förvåning kom de närmare och passerade oss på ganska nära håll. Trots att jag hade gårdagens stora upplevelse i färskt minne var detta mäktigt.

Fiskhålsgraven tog mig med storm

Det var bara några hundra meter kvar till Fiskhålsgraven, men jag var helt oförberedd på hur vacker denna kanjon skulle vara. Visserligen var den betydligt kortare än Evagraven, men här fanns många saker som gjorde den både vackrare och mer spännande.

Först och främst kan man inte se hela kanjonen på en gång, utan den är uppdelad i två olika grenar. Sedan blev jag helt överväldigad av att varje liten klipphylla var täckt av växter som lyste i alla möjliga eldiga färger. Dessutom rinner en bäck på botten. Jag kan bara sammanfatta det med att säga att Fiskhålsgraven är oerhört vacker.

Fikastund, fotostund och trumstund

Jag hittade en plats som kändes som en stor grön sal mellan klippväggarna och bad Anette om att få sitta där på vår fikapaus. Till min stora glädje tyckte hon också om platsen.

Efter att vi bara tagit det lugnt en stund utforskade vi den spännande platsen, och Anette trummade även här.

Ingen dvärgröding – men vacker fjällskog

Som om det inte vore nog att platsen i sig är så vacker och känns som något från Thor och Odens tid så ska det även finnas en fridlyst fiskart i dammen nedanför kanjonen. På grund av att det satt ett par och åt lunch under den utstickande klippan så gick vi inte så nära.

Istället styrde vi kosan ner genom fjällskogen mot parkeringen. Skogen var vacker, stigen lätt att gå, och vi fick även här njuta av renmöte.

På parkeringen fick vi se lavskrika

Trots att rundan vi gick inte blev längre än 7,5 kilometer tog den oss fyra timmar att gå. Hela turen var ren njutning, från start till mål. Och belöningen, efter målgång, blev att vi fick se två lavskrikor som flög fram och tillbaka mellan några stolpar och granar. Det var premiär för mig så jag blev jättelycklig.

På väg ut mot stora vägen fick vi också stanna bilen, för där kom en enorm hjord med renar. De vällde fram över myren, från alla håll och kanter. Både framför och bakom oss passerade de vägen. En otroligt mäktig upplevelse, som blev en värdig avslutning på Anettes och min gemensamma tur.

För dig som vill veta mer om turen

Vägbeskrivning

Med bil tar det ungefär 45 minuter att köra från Funäsdalen till parkeringen på Ruvallens fäbod. Först kör du mot Mittådalen (cirka 22 km) och svänger där höger mot Messlingen. Därifrån följer en sträcka med fin asfalt i 11 km. Efter byn kör du ytterligare 2 km innan du svänger vänster in på en betalväg mot Ruvallen (betala 40:- med Swish). Parkera vid parkering/vindskydd nedanför fäbodarna, där lederna startar.

Länkar

Slutligen vill jag tipsa om boken ”Funäsfjällen Helags och Ljungdalsfjällen vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket, där tur nummer 39 beskriver den tur vi gick.

Du kan även läsa hos Funäsfjällen om guldtur 250 ”Hällmålningsrundan”

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen

Här hittar du alla min blogginlägg som är från Härjedalen

Inlägget Fiskhålsgraven och Evagraven dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag ägnade jag hela förmiddagen åt att skriva blogg och vila kroppen efter de senaste dagarnas alla turer här i Funäsfjällen. Men självklart kunde jag inte hålla mig inomhus hela dagen.

Medan jag strosade på fjället mötte jag renar

Efter lunch gick jag upp på fjällheden någon kilometer från stugan. Jag hade ingen brådska, utan strosade egentligen mest bara omkring uppe på fjället. Stannade och lyssnade på en porlande bäck en stund, såg en lämmel som gömt sig under en spång, njöt av en dimfri dag då jag faktiskt kunde se topparna runt mig.

Helt plötsligt såg jag något vitt en bit framför mig på stigen, och förstod att det var en ren. Jag stannade upp och tittade lite noggrannare, och då kunde jag räkna till drygt 10 renar. Eftersom avståndet mellan oss var ganska stort fortsatte jag med tysta steg längs stigen.

Renar på stigen och jag utanför

Till min förvåning kom renarna gående mot mig och för att inte skrämma dem klev jag ut i det våta markområdet och satte mig på knä en bit in. Flera av renarna kom lunkande längs stigen förbi mig. Den största stannade mitt för mig och tittade åt mitt håll. Sedan började han beta i lugn och ro.

När de övriga såg att han accepterade min närvaro kom de tillbaka och började beta runt omkring mig de också. Så där satt jag på knä (det blev dyngsurt och kallt) i över en kvart i lugnet och bara njöt av att ha djuren omkring mig.

En fantastisk upplevelse

För mig var detta en fantastiskt fin upplevelse och jag kände en stor tacksamhet mot naturen för att jag fick vara med om den. Allt var lugnt, tyst och stilla. Jag bara satt där och alla renar verkade känna sig tillräckligt trygga för att fortsätta med sitt.

Det här blev en väldigt fin naturupplevelse som jag kommer att bära med mig och se tillbaka på många, många gånger. Till vardags har jag ju alltid hund med mig, vilket förhindrar den här typen av möten.

Fler inlägg från Funäsfjällen/Härjedalen

Här hittar du fler inlägg som jag skrivit från mina besök i Härjedalen, och här nedanför några instagraminlägg härifrån.

[instagram-feed feed=13]

Inlägget Fint möte med renar på leden dök först upp på Hemomkringvandring.

När jag vaknade i morse trodde jag att jag skulle få en lugn vilodag i Funäsfjällen. Men istället fick jag en makalöst vacker tur till Ånnfjället och Uggtjärn – en tur som innehöll precis allt man kan önska sig.

Meddelande från en följare

Redan när jag vaknade såg jag att jag hade fått ett meddelande på Instagram. Meddelandet kom från en av mina följare som också befinner sig här i Funäsdalen. Hon undrade helt sonika om jag hade lust att ha vandringssällskap på någon av mina turer.

Självklart tyckte jag att det lät som en rolig idé, särskilt efter gårdagens ensamtur genom tät dimma. Dessutom hade Anette tillgång till bil, vilket gav oss obegränsade valmöjligheter.

Vi bestämde oss för Uggtjärn

Till att börja med skickade vi några trevande meddelanden där vi förhörde oss om var den andre ville vandra. Vi enades om att åka till Uggtjärn, som Anette föreslog, trots att jag aldrig hade hört talas om platsen.

Ånnfjället – guldtur 350

Eftersom jag är en riktig kartnörd googlade jag direkt efter Uggtjärn och såg till min glädje att tjärnen ligger nedanför det mäktiga Ånnfjället. Just det fjäll som i min familj kallas för ”Drakfjället” på grund av att silhuetten ser ut som en drakrygg.

Man kan kombinera Ånnfjället och Uggtjärn

Med hjälp av kartan upptäckte jag att vi skulle kunna få både fjäll och den vackra Uggtjärn på samma tur. När jag nämnde det för Anette, när hon hämtade mig, var hon inte sen att haka på idén. Vi hade båda en önskan om att gå upp på Ånnfjället (eller Anåfjället), men av olika anledningar hade det inte blivit av innan.

Vi parkerade på guldturens parkering (guldtur 350 Anåfjället) och följde sedan den breda skogsväg som leder mot fjället. Till att börja med är vandringen lätt längs vägen, och vacker där den går genom björkskog. Efter att man passerat några fäbodar övergår vägen i tydlig stig med stigning upp mot fjället. Runt omkring oss trängdes lövträd i eldsprakande färger med mossa, svampar och enar.

Vyer åt alla håll

Efter ett tag hade vi passerat trädgränsen och vyerna öppnade upp sig runt omkring oss. Gång på gång vände vi oss fascinerade om för att beundra utsikten mot vidderna och de omkringliggande fjällen.

Sten och maffigt fjällandskap

När vi kom upp på lite högre höjd fick vi stanna för ”klädbyte”. Här var vindarna kraftiga och ett lätt duggregn hälsade oss välkomna till det mäktiga landskapet.

Eftersom guldturen var märkt som svår led hade jag varit lite orolig över hur det skulle gå för oss – jag hade ju ingen koll på Anettes vandringsvana. Men jag hade inte behövt oroa mig. Förmodligen har turen fått sin klassificering på grund av höjdskillnaderna, för den var väldigt tydlig, vältrampad och lätt att gå.

Härligt vandringssällskap

Till min stora glädje upptäckte jag rätt snabbt att mitt vandringssällskap hyste en särskild relation till naturen. Dels brast hon ibland ut i Ronja-liknande vårskrik, och dessutom o:ade och a:ade hon lika ofta som jag åt naturens skönhet. På ryggen bar hon också en trumma, som jag så småningom skulle få förmånen att få vara med när hon använde.

Fika vid Anåfjällstjärnen

Egentligen var vi inte speciellt hungriga när vi kom fram till guldturens slut, Anåfjällstjärnen. Men jag visste att vi hade en ganska ”spännande” stund framför oss, när vi skulle gå oledat, så jag tyckte vi skulle passa på. Sedan måste jag erkänna att jag faktiskt ångrar en sak (vilket jag sällan gör): Vid Anåfjällstjärnen fanns en guldtursskylt som signalerade att man skulle göra en U-sväng och gå tillbaka. Den skylten borde jag givetvis ha fotat.

Jag försökte verkligen att hitta lä, men det var inte det enklaste när molnen pressade sig över bergskammarna och sköt ner mot vattnet. Vi fick i alla fall en relativt lugn och vacker stund. Dessutom passade Anette på att trumma på sin trumma – hennes sätt att kommunicera med ModerJord (slå på ljudet och lyssna).

Offroad mot Uggtjärn

Enligt min karta skulle det finnas en stig ner mot Uggtjärn uppifrån fjället, men vi kunde inte se någon. Däremot var det lätt att se tjärnen 2 kilometer bort, och även att lista ut vilka ryggar vi kunde följa (och vilka områden vi borde undvika).

Makalösa färger

Nu följde en spännande, och otroligt vacker, del av vår tur. Vi försökte att ta oss ner utan att det skulle bli för brant och vi lyckades, trots flera våta partier, ta oss ner torrskodda.

Ju närmare tjärnen vi kom, desto vackrare blev den. Mitt i de stora karga vidderna låg Uggtjärn som en liten färgglad oas, omgiven av björkar i alla nyanser mellan rött (ja faktiskt) och gult man kan tänka sig.

Vid något tillfälle sa jag till Anette att det var tur att det inte var solsken, för jag mitt hjärta hade nog inte klarat av att få se dessa färger spraka mer än de gjorde. Under mitt liv har jag sett många vackra platser, men detta var bland det finaste mitt öga skådat.

Lunch i vindskyddet vid Uggtjärn

Vi var fyllda av upprymdhet, tacksamhet och stolthet när vi till slut nådde vindskyddet bredvid tjärnen. Här tog vi en välförtjänt längre paus då vi lagade lite lunch på friluftsköket. Anette passade på att trumma även här, och på avstånd hörde vi jakthundar och jägare (ripa?).

Det kändes som om vi hade varit ute på en lång strapats, men när jag tittade på min klocka upptäckte jag att vi inte hade gått mer än 6 kilometer. Något vi förvånat skrattade åt medan vi förundrat tittade upp på det höga fjällmassivet framför oss. Det kändes nästan overkligt att vi bara någon timme tidigare hade varit däruppe.

Stig över höstgul myrmark

Från Uggtjärn leder en tydlig (men inte markerad) stig, på många ställen spångad ut till vägen. Stigen ledde oss genom gulnad björkskog och otaliga myrmarker.

Här och var hade bäckar svämmat över så att vi fick göra lite omvägar för att ta oss över, men det var inte katastrofalt mycket vatten. Tack vare mina vandringsstavar tog vi oss relativt enkelt fram i den blöta och hala terrängen.

Längs väg tillbaka till parkeringen

Efter några kilometer, och otaliga återblickar på fjället vi varit uppe på, kom vi ut på vägen. Där hade vi en transportsträcka på några kilometer att gå tillbaka till bilen.

6,5 makalöst vackra timmar

Vår tur blev runt 12-13 kilometer och den tog oss 6,5 timmar att gå. Det var en av de vackraste turer jag någonsin har gått och den hade en perfekt mix av.. allt: Fantastisk och omväxlande natur, energigivande sällskap och bra tajming med vädret.

För dig som vill veta mer

Hur du hittar hit

Längs vägen mot Mittådalen/Flatruet/Messlingen (från Funäsdalen) finns en parkering på höger sida, vid Övre Lillåsvallen. Parkeringen är märkt ”Sommarparkering” och det står även en orange ”guldtursstolpe” vid infarten. Från parkeringen följer du en tydlig skogsväg som sedan övergår i brant stig, mot fjället.

Uppdatering 2025: Tips om tur 2 km bort

I juli 2025 gick jag en otroligt vacker, men ganska kort, tur på andra sidan vägen så att säga. Turen gick till och på Ormruet och den bjuder på fin kamvandring. Läs mer om Ormruet i bloggen.

Mer att läsa

Hos Funäsdalen kan du läsa mer om guldtur 350 Anåfjället (eller Ånnfjället). Turen är 5 kilometer tur och retur, och med svårighetsgraden svart/svår.

Avslutningsvis vill jag rekommendera boken ”Funäsfjällen Helags och Ljungdalsfjällen – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket där vår tur blev en blandning mellan nummer 33 Ånnfjället och nummer 35 Uggtjärn.

Länkar till fler inlägg från Härjedalen

Och slutligen kan du läsa fler inlägg som jag skrivit från mina besök i Härjedalen 2019-2024.

Inlägget Ånnfjället och Uggtjärn i höstfärger dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag har jag gått ungefär 16 kilometer i dimma, blåst och duggregn. Men det var en väldigt spännande tur som jag är glad att jag gjorde, för jag lärde mig en massa.

Tidig buss att passa

Eftersom jag inte har med mig någon bil till Funäsfjällen på den här resan är jag hänvisad till att åka buss. Dessvärre går det inte särskilt täta turer, så redan före soluppgångstid tog jag bussen från busshållplatsen vid Fjällkällan. Under den korta turen pratade jag med den trevliga chauffören och steg av vid korsningen till Tänndalsvallen.

Omarkerade stigar från Tänndalsvallen

Därifrån gick jag först på grusväg och sedan in på omarkerad stig några kilometer genom kuperad och våt, fjällskogsterräng. Stigen var otydlig, så ibland lurades jag in på djurstigar.

Det handlade alltså inte om någon uppmärkt led, utan jag följde stigar som jag tyckt mig se på karta och i app. Det kändes som ett litet äventyr att gå i den vackra fjällskogen, utan spår av andra människor.

Tjock dimma ovanför trädgränsen

Under hela morgonen småregnade det, och ju högre jag kom desto dimmigare blev det runt mig Till slut nådde jag fram till Svanåkläppen (guldtur 554) Även att jag stod precis nedanför toppen kunde jag inte se den, utan enbart dimma.

Så istället för att gå upp gick jag till Svanån några hundra meter bort, och den fina bron. En solig dag hade jag förmodligen stannat här och fikat, men idag inbjöd inte vädret till det. Ärligt talat frös jag rejält i blåsten, särskilt om händerna, trots att jag hade vantar på.

Därefter följde jag guldturens markeringar längs Svanån och en bit av Svansjön innan den leden vek av upp på fjället. Själv fortsatte jag framåt på omärkta stigar. Ibland, särskilt vid våta partier, var det svårt att hitta stigen igen, så jag tog hjälp av kartappar.

Svårt att orientera mig i all dimma

Papperskartan var dock inte till någon hjälp just idag, för det var så dimmigt runt mig att jag inte ens såg bergen runt mig. Varken vid sidorna, bakom eller framför – annat än några sekunder då och då när dimman tillfälligt lättade. Oftast såg jag inte ens sjön.

Det var lite otäckt att inte kunna orientera sig. Jag fick svårt att hålla koll på väderstrecken när allt var gråvitt, och eftersom jag inte kunde se något av landskapet runt mig hade jag inga hållpunkter att leta efter på kartan. Stundtals tyckte jag att det var obehagligt att gå i ett ”intet” och hade jag tappat stigen hade jag satt mig ner och väntat på att dimman skulle lätta.

Jag nådde målet ändå

Strax efter halv tolv lättade dimman då och då, så då såg jag lite mer av Svansjön för första gången denna dag. Trots att jag fått se en glimt av Svansjökläppen (länk till blogginlägg) en stund tidigare var toppen åter täckt i dimma när jag passerade. Men jag måste erkänna att jag kände mig nöjd med min egen insats. Dessvärre vet jag inte alls hur det såg ut där jag gick, så jag får gå om leden vid Svansjön någon gång i framtiden – när det inte är dimma.

Fikapaus vid Anderssjöåfallet

Därefter följde jag grusvägen ner och gick till vindskyddet som ligger nedanför Anderssjöåfallet (länk till blogginlägg). Där åt jag en god lunch, lyckligt skyddad för väder och vind. Påpälsad med både islandströja, stickad mössa och regnjacka, och med dunjackan utbredd över benen.

När jag gick en liten sväng för att fota vattenfallet mötte jag en av mina följare, Micke. Jättekul, men lite konstigt att bli igenkänd. Från vattenfallet fick jag skjuts ”hem” av ett snällt vandrarpar från Bruksvallarna, så jag slapp vänta på bussen som skulle gå hem efter ytterligare 1,5 timme.

Länkar till fler inlägg från Härjedalen

Här hittar du fler inlägg som jag skrivit från mina besök i Härjedalen.

Inlägget Dimma och regn på tur i Tänndalen dök först upp på Hemomkringvandring.

Egentligen hade jag tänkt att min tredje dag i Funäsfjällen skulle bli en vilodag. Istället fick jag min finaste tur här hittills – vid Storvallruet som jag inte ens hade hört om innan.

Egentligen skulle jag till Storvålen

Efter en lång läsmorgon med frukost i sängen tänkte jag ta en tur uppe på fjället. Redan tidigare hade jag tittat på kartan och fastnat för Storvålen eftersom jag inte gått i det området.

Men när jag kom ovanför trädgränsen tänkte jag om. Stigen som leder till Storvålen var nämligen för vattenfylld. Istället valde jag att följa stigen för guldtur 550 (Livsäterån) mot Hållan och se om jag kunde nå toppen från det hållet.

Tydlig stig upp till Storvallruet

Jag behövde bara följa leden några hundra meter innan jag såg från håll att en stig ledde upp mot toppen. Den var lätt att gå på och efter en lätt stigning (bara 400 meter från leden) hade jag tagit mig upp. Dessutom fick jag en fantastisk utsikt över vidderna och höstfärgerna glödde runt mig.

Utsikten från toppen var storslagen, och slänten nedanför är perfekt för att sätta sig och ha picnic. Dock visade det sig efter en titt på kartan att jag inte var på Storvålen som jag trodde, utan på Storvallruet.

Lätt vandring uppe på fjällryggen

Eftersom Storvålen var mitt ursprungliga mål för dagen valde jag att fortsätta längs skoterspåretfrån Storvallruet. Det var enkel och behaglig vandring, med vyer att njuta av åt alla håll.

På grund av att jag igår kämpade med att ta mig över den flera kilometer långa fjällheden och våtmarken som jag nu hade nedanför mig kunde jag inte låta bli att le åt mig själv. För hade jag kollat alla mina kartor inför gårdagens tur hade jag kunnat gå häruppe istället. Mer om gårdagens bravader kommer i eget inlägg.

Över Storvålen och renmöte

Jag njöt verkligen i stora drag när jag gick däruppe på den välmarkerade leden. Vinden blåste mig i ansiktet och det kom lite regnstänk, men jag märkte det knappt. De öppna vyerna, målade i höstens färger, var exakt vad jag åkte upp till Funäsfjällen för att få.

Som grädden på moset fick jag se några fina renar som betade på fjället. Först märkte de mig inte, så jag stod bara stilla och tittade en stund innan jag smög mig vidare.

Sedan dröjde det inte länge förrän klockan sa att det var dags att vända och gå tillbaka till huset. För mig blev det en tur på runt 13 kilometer, men gör man bara avstickaren till Storvallruet handlar det om mindre än 1 kilometer. Sammanfattningsvis vill jag säga att detta var min finaste tur sedan jag kom hit, och turen ger extremt mycket utsikt för liten arbetsinsats.

För dig som vill veta mer

Om du startar i Hållan ser du den lilla toppen på vänster sida direkt efter den första uppförsbacken. Det går tydliga stigar fram till den.

Boken ”Funäsfjällen Helags och Ljungdalsfjällen – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket beskriver turen till Livsäterån. Dessutom beskriver den bland annat avstickaren upp till Storvallruet (se vandringstips nummer 3). Enligt mig är den här boken outstanding när det gäller området kring Funäsfjällen eftersom man ofta får varianter på varje tur.

Länkar till fler inlägg från Härjedalen

Här hittar du fler inlägg som jag skrivit från mina besök i Härjedalen.

Inlägget Storvallruet & Storvålen – vandring med vy dök först upp på Hemomkringvandring.

En av de saker jag hade längtat efter mest med min ”på-egen-hand-fjällresa” var att göra en flerdagars tälttur på fjället. Men redan andra dagen ”sket det sig” rent ut sagt.

Jag hade tillgång till stuga hela veckan

Ursprungligen var min plan att vandra och sova ute hela veckan. Men när X, en av mina äldsta vänner, ville göra mig sällskap två dagar bokade han en stuga. Till slut föll det sig så att X inte kom iväg, så han lät mig ha stugan. Till att börja med såg jag det enbart som en lyxig backup, men om du orkar läsa det här inlägget ser du att den blev mer än så. Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg, utan berätta i kronologisk ordning om min tälttur.

Blött fjällandskap efter regnig natt

Första natten regnade det rejält, så jag var tacksam över att sova i stugan. På morgonen var det med lätt hjärta, och stor förväntan, som jag låste stugdörren bakom mig. Från stugan gick jag genom fjällskog upp på fjällheden. Trädgränsen passerade jag efter cirka 2 kilometers vandring i oerhört blött landskap.

Mot Malmbäckstugan – över våtmarker

Eftersom bäckarna som jag med lätthet kunde gå över kvällen före nu var betydligt bredare kände jag en viss oro. Häruppe hade jag nämligen gått flera gånger med våra hundar vid tidigare besök, så jag visste vad som väntade.

För att nå Malmbäckstugan skulle jag vara tvungen att korsa en å, som dessutom ligger mitt i en våtmark. Men efter att ha följt djurstigar istället för den vanliga stigen så hittade jag ett ställe där jag kunde ta mig över med hjälp av stavarna. Sedan var det bara att plaska sig vidare fram mot stugan i dimman och ett fint duggregn.

Frukostpaus vid Malmbäckstugan

Efter ungefär 5 kilometers vandring och närmare två timmar från det att jag gått ut nådde jag Malmbäckstugan.

Den ligger vid foten av Lill-Skarven, men av fjället syntes ingenting i dimman. Stugan var låst, men jag satt på en bänk utanför och åt min frukost. Som tur var upphörde regnet för en stund precis då.

Vidare längs skoterled

Eftersom jag inte hade följt en markerad led ut hit fanns egentligen ingen vandringsled härifrån heller. Däremot fanns det skoterspår som ledde åt olika håll, och jag följde det som verkade leda upp till alla skyltarna nedanför Lill-Skarven. Dem har jag passerat några gånger (Andersborgsturen, se tidigare inlägg) så det kändes som en trygg punkt att gå till.

Det tog inte så lång stund för mig att gå upp dit, trots att skoterleden gick över en del våta partier. Min plan för dagen var att jag skulle gå upp på Lill-Skarven och sedan gå oledat ner på baksidan. Vidare skulle jag gå i sadeln mellan Lill-Skarven och Stor-Skarven ner mot Anderssjön och runda den. Men när dimman dolde hela fjället kändes det inte optimalt. Jag valde därför att följa leden (guldtur 552) mot Andersborgs Våffelstuga istället.

Lyxade till det med en våffla

Visserligen hade jag fått frångå min plan, men jag kände mig väldigt tillfreds där jag gick. Jag skulle vara ute i flera dygn och hade ”råd” att göra om rutten. Tack vare att jag var ute ensam, och inte hade några tider att passa förrän en vecka senare, var jag helt fri.

Av samma anledning bestämde jag mig för att stanna till vid Andersborgs Våffelstuga och köpa mig en våffla. Jag valde en med grädde och hjortronsylt. Medan alla andra gäster satt inne i stugan satt jag ensam ute i småregn och njöt. Både av våfflan, den vackra utsikten mot Hamrafjället och av känslan. Det är svårt att beskriva, men att vara ute ensam är en enorm frihetskänsla.

Vidare mot Anderssjön – och beslutsvånda

Sedan fortsatte jag på markerad led från våffelstugan mot Anderssjön. Givetvis hade jag tittat på kartan ett flertal gånger, men nu när jag kom från ett annat håll var jag lite i valet och kvalet.

Skulle jag fortsätta på stigen på östra sidan om Anderssjön och försöka hitta en tältplats norr om den, vid tjärnarna som ligger där? Eller skulle jag svänga av vid sjöns södra ände, gå upp i passet mellan de lägre fjällen på västra sidan och hitta en tältplats närmare Räffsjön?

Anderssjön – så otrolig fin

Det är sällan jag velar innan jag fattar beslut, men den här gången gjorde jag det. När sjön bredde ut sig framför mig såg den ut som en massa små sjöar och jag ville egentligen utforska varje del av den. Till slut bestämde jag mig för att gå rakt fram, mot Bruksvallarna.

Till slut såg jag en udde som låg en bra bit från stigen, där lövträden höjde sig från den omgivande fjällheden. Höstfärgerna lyste och jag bestämde mig för att det skulle bli min tältplats. Min plan var att slå upp tältet, lämna packningen och sedan gå längs sjön några timmar.

Dessvärre visade det sig att udden, som låg en hel kilometer från stigen, inte var så lätt att nå. Jag plaskade genom flera blöta områden för att ta mig dit. Sedan visade det sig att björkarna växte i branta slänter längs uddens kanter och uppe på den öppna ytan blåste det alldeles för mycket för att slå upp något tält. Dessutom saknades mobiltäckning helt och hållet, men jag tog en härligt lång paus här.

Hitta tältplats innan regnet kommer

Eftersom mörka moln hopade sig på himlen runt mig ville jag få upp tältet innan skyfallet skulle komma. Några skurar med duggregn hade jag fått under dagen. Så jag försökte hitta snabbast möjliga ”väg” tillbaka upp till stigen en kilometer bort.

När jag var tillbaka på stigen svängde jag vänster och gick mot Andersborg till igen, för jag hade sett några möjliga tältplatser när jag var ute på udden. Tyvärr hann jag inte riktigt ända fram innan himlen öppnade sig.

Tältkrångel

I spöregnet kom jag fram till platsen jag tänkt mig. Det var på en plan yta intill sjön, något hundratal meter från leden och dolt nedanför en slänt. Tältet jag hade med mig var ett 3-mans tunneltält. Anledningen att jag tog med ett så stort tält var att jag tycker det är bekvämt med utrymme, särskilt om man ska spendera tid i tältet på grund av dåligt väder. Dessutom är vikten detsamma som på vårt 2-mans tunneltält.

Vid något tillfälle tidigare (när det varit kallt ute) så har jag haft svårt att få i bågarna, för tyget känns lite för ”tajt”. Detsamma gäller kanalerna där bågarna ska igenom. Och givetvis krånglade det när jag skulle ha upp tältet i regnet. Det gjorde att snälla timida jag svor fler svordomar medan jag slog upp det än jag svurit totalt på 5 år. Men till slut stod det där.

Jag bestämde i alla fall att detta var sista natten jag skulle använda tältet, för jag kan inte riskera att inte få upp det om jag är långt ut på fjället. Den här gången tog det 30 minuter och det är oacceptabelt.

Katastrofal miss stoppade min tälttur

För att göra en lång historia kort så upptäckte jag, när jag burit in packningen i tältet, att jag hade gjort en katastrofal miss. Visserligen hade jag med mig powerbanken, men laddsladden som jag trodde var till telefonen var powerbankens sladd. Jag tänkte snabbt och vägde för- och nackdelar med att stanna kvar ute utan att kunna nås (batteriet på telefonen hade redan dött).

Men jag landade i att det både skulle skapa oro om man inte kunde nå mig på något dygn, det skulle vara farligt att jag inte kunde kontakta omvärlden om jag ramlade och slog mig (risk i halkan) och dessutom skulle jag ju inte kunna fotografera resterande dagar.

Tillbaka till stugan

Över fjället skulle jag aldrig hinna tillbaka innan det blev mörkt. Så jag beslutade mig för att raskt gå till Andersborgs våffelstuga, därifrån till parkeringen och så gå runt 8 km på asfaltsväg till stugan. Jag hade både reflex och pannlampa med mig, så så fick det bli.

Till min stora lycka mötte jag en man som började prata med mig strax nedanför våffelstugan. Det visade sig att han skulle ner till ”byn” (Funäsdalen) och köpa tidningen, så han erbjöd sig att skjutsa mig till stugan. Jag slapp alltså att gå längs asfaltsvägen. Ibland har man en så otrolig tur!

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag inte upplever detta som något nederlag. Tvärtom är jag tacksam över att jag hela dagen trodde att jag skulle vara ute i flera dygn, för det skapade en sådan glädje och frihetskänsla i mig. Det blev en jättefin tälttur – trots att jag inte övernattade. Och jag skulle inte vilja ha den ogjord – men med facit i hande hade jag inte behövt bära med mig så mycket packning.

Avslutningsvis några länkar

Vill du veta mer om området kan du hitta en massa information hos Funäsfjällen. Även boken ”Funäsfjällen Helags och Ljungdalsfjällen – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är en bra källa för inspiration.

Mina egna blogginlägg från resorna till Härjedalen kan du också titta på förstås.

Inlägget Tälttur i höstfjäll gick inte som planerat dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag inte anlände till Fjällkällan förrän på eftermiddagen bestämde jag mig för att nöja mig med en kortare tur idag, och sova första natten i stugan. På grund av närheten föll valet på Livsäterån.

Livsäterån, guldtur nummer 550

Eftersom jag kunde nå Livsäterån (som även råkar vara den närmaste guldturen – nummer 550) till fots var det ett lätt val. Ett annat skäl var att jag ville se ån även i höstskrud – tidigare har jag bara sett den på sommaren.

Så här beskriver Funäsfjällen.se turen: ”Du startar på hög höjd med omedelbar fjällkontakt. På nolltid nås fjällets eget äventyrsbad med panoramavy. Den vindskyddade ån är omåttligt populär på både lata badturer och på snabba löprundor. ”

Otroliga höstfärger

Just idag var det kanske inte så badvänligt i duggregn och hösttemperatur – men ofantligt vackert med alla höstfärgerna. Tidigare har jag bara sett höstfjäll på bild, men inget jag sett har kunnat mäta sig med den upplevelse jag fick idag. Det går helt enkelt inte att helt förmedla på bild hur mäktigt det är.

Trots att jag har varit tillbaka i stugan några timmar är jag fortfarande helt förundrad över min 2,5 timmes otroligt fina och njutbara vandring. Det här var en perfekt start på min semestervecka.

För dig om vill veta mer om Livsäterån

Vandringen är cirka 5,2 kilometer och är klassad som lätt. Det är tyvärr inte en rundslinga, utan man går fram och tillbaka från parkeringen vid Hållan (mellan Funäsdalen och Tänndalen) och Livsäterån.

Hos Funäsfjällen kan du läsa mer om guldtur 550 till Livsäterån

Boken ”Funäsfjällen Helags och Ljungdalsfjällen – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket beskriver turen till Livsäterån (se vandringstips nummer 3).

Länkar till fler inlägg från Härjedalen

Här hittar du fler inlägg som jag skrivit från mina besök i Härjedalen, och här nedanför några instagraminlägg härifrån.

[instagram-feed feed=13]

Inlägget Livsäterån i höstskrud dök först upp på Hemomkringvandring.

En plats som jag velat återse ända sedan i somras är Svansjökläppen i Funäsfjällen. Därför kändes det naturligt att börja vår semester häruppe med en tur just dit. Den här gången gick vi inte upp på toppen, utan strövade bara omkring i området i fem timmar.

Renar och snö

Den här gången kunde vi inte köra bilen ända upp till fjällparkeringen på grund av en snövägg. Så vi ställde bilen och fortsatte till fots. Det dröjde inte många minuter förrän vi såg hjortar uppe på fjällsidan. Vi valde därför att hålla oss nedanför fjället och gå en bit framåt mot ”Norge-hållet”.

Bitvis låg det snö och bitvis var det blött, men mestadels var det lätt och trevligt att följa stigarna ut i det vackra landskapet.

Frukost vid en sjö på fjället

Vi hade ingen egentlig plan för vår tur, utan den växte fram längs vägen. Vi följde, och genade mellan, olika stigar. Efter ett tag stannade vi vid en av alla de små sjöarna uppe på fjället. Här kokade Lars sitt kaffe och vi åt frukost medan fåglar kvittrade och flög runt oss.

Hundarna hade långlinor och la sig och gnagde lyckligt på varsitt tuggben. Här satt vi kvar länge och bara tog in omgivningarna. Små fåglar som guppade runt på vågorna, renarna vi såg på avstånd, de snöklädda topparna framför oss. Och framför allt lugnet. Det gick äntligen in att jag hade semester.

Förbi renvaktarstuga

När vi kände oss redo att lämna vår lugna plats valde vi en stig som passerade renvaktarstugan och sedan fortsatte ut i vildmarken. Här och var låg det fortfarande snö, men det var ändå lätt att ta sig fram. Vyerna blev mer dramatiska ju närmare de norska fjällen vi kom.

Fjällheden var fylld av stora block och små sjöar/tjärnar. Många av dem var fortfarande delvis snötäckta. Men stigen var bar och torr häruppe. Det var bara runt själva Svansjökläppen det var geggigt, och det berodde främst på spåren från renvaktarnas fyrhjulingar.

Tillbaka mot bilen efter några timmar

Vi hade kunnat gå i många timmar till, men vi valde att bara vara ute i fem timmar. Det var vår första dag i Funäsfjällen, så vi ville spendera lite tid med tonåringarna som var kvar i stugan också.

Bitvis gick vi samma stig tillbaka mot Svansjökläppen, men det gick betydligt snabbare än när vi gick ”ut”. Frihetskänslan var enorm och under andra förutsättningar hade jag stannat här mycket längre.

Jag planerar att gå några dygn i det här området framåt hösten, för här finns så otroligt mycket mer att se och uppleva än det vi hann med under dessa förmiddagstimmar.

För dig som vill veta mer om Svansjökläppen

Förra sommaren besökte jag Svansjökläppen första gången, och då skrev jag lite mer ingående om platsen. Det är en perfekt (och enkel) topptur att göra med hela familjen (se mitt tidigare blogginlägg). I boken Funäsfjällen, Helags- och Ljungdalsfjällen från Vildmarksbiblioteket beskrivs toppturen till Svansjökläppen i tur nummer 13. Du kan också läsa hos Funäsfjällen om turen.

Så här hittar du hit

Vid Svansjön mellan Hamra och Fjällnäs i Härjedalen ligger Svansjökläppen, 1.125 m.ö.h. Om du svänger av RV84 och följer smal och brant betalväg kommer du ända upp till fjällparkeringen. Vägen är dock väldigt dålig, och när vi var där den här veckan (6 juni 2022) var vägen blockerad av en snövägg en bit upp i backen.

Fler inlägg från Härjedalen

Jag har samlat alla mina inlägg från Härjedalen på en egen sida (länk).

Mina Instagraminlägg från Funäsfjällen

[instagram-feed feed=13]

Inlägget Vandring vid Svansjökläppen dök först upp på Hemomkringvandring.

Att Flatruet med sina 975 meter över havet är Sveriges högst belägna väg är det många som känner till. Dessutom att den går rakt över kalfjället, så att man kan få en stor naturupplevelse utan att ens behöva lämna bilen. Men visste du att det även är underbart att vandra ut över detta vidsträckta landskap?

Från Flatruet mot höjden Miesehketjahke

Det finns flera stigar ut över fjällheden. I vanliga fall ska det vara lätt att gå här, men eftersom vi var tidigt på säsongen var det bitvis väldigt blött runt myrmarkerna på fjället. Därför fick vi gå lite omvägar, och hoppa och skutta på tuvor, för att försöka ta oss torrskodda fram.

Att gå drygt 3 kilometer rakt fram över denna ofantliga fjällhed är härligt, men det är oerhört svårt att avståndsbedöma. Ibland känns det som om man inte har kommit någonstans alls när man tittar framåt, men när vi vände oss om såg vi att husbilarna på parkeringarna blivit pyttesmå.

Runt oss hörde vi en massa vårglada fåglar, och vi såg bland annat fjällripa.

Vi slog upp tältet uppe på höjden

Efter ungefär 3,5 kilometer hade vi nått höjden och möttes av den vackraste utsikt man kan tänka sig. Snöklädda toppar åt alla håll (blanda annat Helags) och sjön Stentjärnana som ser ut som en massa olika små sjöar i ett system.

Eftersom vi hade åkt ut tidigt på morgonen hade vi med oss frukost ut. För att slippa sitta i blåsten slog vi upp tältet och satt och tittade ut över utsikten medan vi åt. På fjällsidorna både till höger och vänster om oss såg vi renhjordar beta fridfullt.

Enkel vandring ner till Stentjärnarna

Medan vi åt vår frukost enades vi om att även gå ner till Stentjärnarna. Trots att Flatruet och området runt är så lättillgängligt verkar det inte som om så många gör denna lilla tur. Men i min guidebok från Vildmarksbiblioteket (den är verkligen överlägsen Calazos bok för området) finns turen med och har där nummer 40.

Nu gick vandringen nerför längs stig och gamla fyrhjulingsspår, så det kändes väldigt lätt att gå. Dessutom lockade den vackra sjön, de stora stenblocken, och fjälltopparna runt oss.

Hundbad och lappljung

Till hundarnas stora lycka fick de både dricka och bada i Stentjärnarna. Bitvis låg det is på sjön, och här såg vi också de första myggen under vår Härjedalsvecka (se mina tips för en myggfri sommar om du har problem med mygg). Något som gjorde mig gladare var att jag också såg årets första lappljung – Phyllodoce caerulea.

Tillbaka samma väg som vi kom – totalt 13 km

När vi kände oss nöjda gick vi uppför till tältet som stod kvar och väntade på oss uppe på toppen. Där unnade vi oss en skön paus för att lufta fötter och fylla på vätska. Sedan tog vi ner tältet och började leta oss tillbaka till parkeringen.

Efter totalt 5,5 timmar var vi tillbaka vid bilen. Då hade vi gått runt 13 kilometer, men även unnat oss några härliga stopp. Detta blev en riktig njuttur, och jag är glad att jag fick den som avslutning på vår vecka i Härjedalen.

För dig som vill veta mer om Flatruet

Flatruet, som med sina 975 meter över havet är Sveriges högst belägna väg, ligger mellan Funäsdalen och Ljungdalen i Härjedalen. Här kan du läsa vad Destination Funäsfjällen skriver om Flatruet.

I boken ”Funäsfjällen, Helags- och Ljungdalsfjällen – Vildmarksbiblioteket” finns vår tur med. Den heter där nummer 40 (Gaske Miesjehkentahke). Där beskrivs turen mer ingående.

Fler turer i Härjedalen

Här kan du läsa om fler turer jag gjort i Härjedalen

Och mina Instagrambilder från Funäsfjällen

[instagram-feed feed=13]

Inlägget Flatruet och Stentjärnarna dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag har jag gått i Hamrafjällets naturreservat, Funäsfjällen. Eftersom man får det bästa av två världar här – blommor i mängd OCH fjäll – kan jag verkligen rekommendera det till alla som har det minsta lilla botaniska intresse.

Blomsterfjället i skir vårgrönska

Hamrafjället kallas ofta för blomsterfjället, och efter idag förstår jag anledningen till det. Trots att det inte var så många blommor som blommade (eftersom jag var här tidigt på säsongen) så möttes jag av den skiraste vårgrönska när jag gick in i naturreservatet.

Marken var täckt av olika blad, varav många var okända för mig. Det är helt fantastiskt att över 400 arter växer på de kalkrika sydsluttningarna av fjället. Trots att jag var på plats så tidigt på säsongen såg jag att det var många spännande arter på gång.

Redan i den första uppförsbacken fick jag bekanta mig med fjällviolen, viola biflora, som sedan dök upp i stort antal på många ställen längs stigen. Övriga växter som var i full blom just nu var bland annat harsyra, blåbär och förgätmigej. Liljekonvalj, ormbär och flera olika orkidéer var på gång.

Jag förlängde rutten under resans gång

Det var helt underbart att gå på stigen i bergssluttningen, omgiven av fjällbjörkskog. Kilometer efter kilometer fortsatte stigen med all vårgrönska runt mig. När jag kom fram till några skyltar såg jag att man kunde fortsätta ända fram till Anderssjöåfallet.

Efter att ha konsulterat kartan bedömde jag att jag både skulle hinna och orka gå fram dit. Så jag bestämde mig för att därifrån ansluta till den leden uppe på Hamrafjället som jag skulle gå på tillbakavägen. Egentligen skulle jag ha svängt av upp mot fjällryggen långt tidigare.

Att gå längs den grönskande stigen i bergsbranten flera kilometer, med ständig utsikt mot snöklädda berg, var ren njutning.

Från Anderssjöåfallet bar det uppåt

Från bron ovanför Anderssjöåfallet följde vi en liten väg upp mot fjället (samma väg som vandringsleden ”Anderssjöåfallet” går längs), så här kunde vi hålla ett lite högre tempo. Det dröjde inte länge förrän vi lämnade fjällbjörkskogen bakom oss och kom ut på fjällheden.

Leden går förbi ovanför skidliften och följer sedan bergskammen. Utsikten blir alltmer slående ju högre upp man kommer. Eftersom jag bara hade tänkt på Hamrafjället som ett blomsterfjäll blev den här delen av turen en enda stor bonus.

Stigen var lätt att gå, men gick bitvis i kraftig stigning. Dock gjorde vyerna längs Hamrafjällets rygg att det kändes lätt och roligt att gå där.

En välförtjänt fikapaus uppe på fjället

När vi hade kämpat oss upp till Hamrafjällets topp, 1.138 meter över havet, tyckte jag att vi förtjänat en fikapaus. Jag slog mig ner på en stor sten där jag hade utsikt åt alla håll.

Balder la sig i skuggan bredvid stenen och mumsade i sig både ägg och macka ur min matsäck. Att bara sitta däruppe och se delvis snötäckta fjäll och små sjöar åt alla håll gav mig en massa energi. Den här delen av turen var verkligen värd att gå. Och hade jag gått här under den mer blommande säsongen hade detta förmodligen blivit min absoluta favorittur i Funäsfjällen.

Och så nerför Sydbrantstigen

Efter vår rast skulle vi bara ta oss nerför fjället längs Sydbrantstigen. Vyerna framför oss var vackra och leden går precis på kanten av berget. Till min glädje råkade jag på gullspira (Pedicularis oederi) under ”nedstigningen”.

På grund av att stigen är brant på denna sida av fjället dröjde det inte lång tid förrän vi nådde trädgränsen och var inne i den gröna fjällbjörkskogen igen.

Den sista delen av leden är densamma som man gick när man kom från parkeringen och uppför backen in i naturreservatet. När jag nådde parkeringen hade jag gått 13 kilometer och det tog mig ungefär 4 timmar och en kvart.

Renar i mängd på Hamrafjället

På flera ställen såg vi (jag och vovven Balder) renar. Vid några tillfällen gick vi små omvägar för att inte störa dem eftersom de hade kalvar.

För dig som vill veta mer om Hamrafjället

Först och främst rekommenderar jag att du besöker Länsstyrelsens webb och läser deras information om naturreservatet.

Om du använder appen ”Spår och leder i Funäsfjällen” så var det en kombination av guldtur 557 och 558 som jag gick idag.

Så här hittar du till Hamrafjällets naturreservat

Strax väster om Tänndalen, längs väg 84, finns vägskylt som visar in mot reservatets entré och parkering. Möjlighet att parkera finns även vid den inhägnade slåtterängen knappt tre kilometer västerut.

Inlägget Hamrafjället – det bästa från två världar dök först upp på Hemomkringvandring.

För de flesta som vandrar är det ingen nyhet att det är viktigt att ha med sig snacks / mellanmål på längre turer. Själv har jag oftast med mig choklad eller russin (då jag är nötallergiker), men idag vill jag tipsa om ett alternativ som är betydligt bättre – på flera sätt: Wild Chips.

Detta inlägg ingår i ett betalt samarbete med Wildman/Wild Chips 

Jag testar att byta Polly mot Wild Chips

Eftersom jag är en riktig gottegris brukar jag dippa rejält om jag inte får i mig socker. Ärligt talat vet alla som vandrat med mig att det är säkrast att alltid ha med en Polly-påse eller liknande åt mig ifall en nödsituation skulle uppstå.

Tack vare ett samarbete med Wildman fick vi med oss ett antal påsar av ett sockerfritt (och mindre ”smälta-i-fickan-bart”) alternativ på vår Norgeresa tidigare i höstas: Wild Chips. De små påsarna på 9 g visade sig vara perfekta att stoppa ner i fickan på midjebältet. Där var de lätta att nå, och få fram snabbt, vid behov.

Jag klarade mig med torkat kött som mellanmål

I ryggsäcken hade jag med mig en Polly-påse, men jag behövde faktiskt inte ta fram den en enda gång medan vi vandrade. Otroligt nog så klarade jag mig jättebra på att tugga på torkat kött (ren, älg, hjort) och fick tillräckligt med energi från det. Vilket jag aldrig hade kunnat tro innan!

De små påsarna (9 g) är kanske LITE väl små, men väldigt praktiska. Vi hade med några större också (40 g) som vi tog fram och åt ur båda två på kvällarna.

Underbart att ha med sig snabb energi ut som tar så lite plats – och knappt väger något alls. Det räddade några av mina vandringseftermiddagar när det blev lite för långt mellan lunch och middag.

Vad är Wild Chips?

Givetvis bör jag även berätta vad Wild Chips är, och vad det är du hittar i påsen. Produkten består av rökt, torkat och flingat kött från vilt. Ren, älg och hjort. Så naturligt det bara kan bli helt enkelt. Jag gillar texten som Wildman har på sin webbsida – kopierad från WWF:

”Vad kan vara mer i balans än de vilda djuren som utvecklats i samklang med naturen under miljontals år? Enligt Världsnaturfonden, WWF, är kött från Vilt bättre än alla andra köttsorter (inkl. eko-/KRAV-märkta) när det kommer till hållbarhet och hänsyn till naturen. D v s avseende klimathänsyn, biologisk mångfald och djurens välfärd. Kött från vilt är inte heller påverkat av antibiotika eller annan manipulering och belastar inte naturen varken med kemiska bekämpningsmedel eller handelsgödsel. Källa: WWF – Köttguiden 2016.”

Slutligen: Länkar och inköpsställen

Hos Wildman kan du läsa mer om Wild Chips (hur produkten tillverkas, vad den innehåller, recepttips och så vidare).

I välsorterade butiker (Coop, Ica, Willys och Hemköp) kan du köpa en påse Wild Chips om du vill prova. De finns också att beställa i en del hälsokostbutiker på webben. Varför inte testa en påse till fredagsmyset – eller på din nästa tur?

Inlägget Wild chips – frystorkat snacks för vandring dök först upp på Hemomkringvandring.