I helgen hade vi bokat Kärrestugan i Herrestadsfjället för lite må-bra-tid. Till vår stora glädje meddelade Friluftsfrämjandet att vägen skulle vara körbar – vilket den inte var när vi skulle övernatta i en annan stuga med barnen för några veckor sedan. Därför kunde vi köra ganska nära, och behövde bara dra den tunga pulkan med vedsäckarna i knappt en kilometer.

Underbart vinterväder

Den senaste veckan har vi haft minusgrader dygnet runt, och till och med ganska många. Hemma hade vi drygt en decimeter snö när vi åkte och snömängden i Herrestadsfjällets naturreservat var ungefär densamma. Temperaturen låg på 10-12 minusgrader och solen sken från en klarblå himmel. När vi kom fram till sjön där Kärrestugan ligger på en egen udde glittrade snön helt orörd på sjön. Jag tycker att det är bland det vackraste som finns, så vi försökte hålla oss nära kanterna för att låta så mycket snö som möjligt ligga orörd till dem som skulle komma dit efter oss.

Framme vid Kärrestugan

Ryggsäckarna ställde vi in i stugan och pulkan lastade vi av innan vi gav oss ner på isen. Vi ville hitta en plats i lä där vi kunde slå oss ner och bara njuta av solen och de vackra omgivningarna. Vi behövde inte gå långt – vackra platser fanns överallt. Det var underbart att låta sig fyllas av all den glädje och energi som solen ger. Sällskapet (min sambo och vår hund Wilma), tystnaden, solen och snön gjorde stunden oerhört värdefull. Medan vi satt på ett liggunderlag och åt lite mellanmål började snöflingor sakta dala ner över oss. Allt var obeskrivligt rogivande och vackert.

Vi hade inga tider att passa utan kunde sitta kvar där så länge vi hade lust. När magarna började kurra drog vi oss tillbaka till Kärrestugan och tände en brasa i kaminen. Temperaturen i stugan var cirka -7 så vi var fullt påpälsade medan vi stekte vår lax och kokade potatis på våra kök. Maten smakade helt gudomligt gott.

Brasmys i vinterkvällen

Efter middagen gick vi ut och tittade på skymningen. Vi hade då fått sällskap vid vindskyddet på andra sidan sjön av ett sällskap, men de försvann senare på kvällen. Kylan ute gjorde att vi drog oss in i stugvärmen – med outdoormått mätt – ganska snabbt igen. Kvällen ägnades åt att prata, elda, skratta, tälja och fika. Att tälja är så oerhört avkopplande – även att jag ännu inte får mina träbitar och min kniv att göra exakt som jag tänkt mig. Den här gången satt vi tillsammans i brasvärmen och ömsom täljde, ömsom bara pratade. Riktig kvalitetstid!

Till slut blev det dags att göra klart våra sängplatser. Vi valde att lägga ut våra liggunderlag och sovsäckar mitt framför öppna spisen. De senaste 2 gångerna vi sovit i sovsäck har vi tältat och haft -13 grader så detta kändes oerhört lyxigt.

Morgonpromenad i Herrestadsfjällets naturreservat

I morse steg jag och Wilma upp före soluppgången för att gå på upptäcktsfärd i Herrestads naturreservat. Temperaturen hade stigit så den låg runt -7. Himlen var molnig, så även att allt var snöigt och otroligt vackert fick jag inte många bilder som såg lika inbjudande ut som verkligheten. Dock gick vi leden upp mot Krokestugan och sedan längs Bohusleden tillbaka ner till Kärrestugan. Turen blev ungefär 9 kilometer och tog oss lite mer än 2,5 timmar. Jag kan tänka mig hur oerhört vackert det måste vara att gå stigen mellan alla sjöar i solsken, eller på sommaren.

Det bästa med vår tur var dels att vi bitvis var helt ensamma om att ha gått på stigen sedan snön föll. Att gå i helt ”ren” snö ger en speciell känsla. En annan sak som gjorde mig varm om hjärtat var att få se den fina långfärdsskridskobana på 5 km som plogats av Kroppskultur och Friluftsfrämjandet på sjön Vrångevattnet.

Frukosten väntade i Kärrestugan

När vi kom tillbaka till stugan hade Lars tänt i öppna spisen och ordnat frukost. Det var så mysigt att bara kränga av sig ytterkläderna och krypa upp på en bänk i timmerstugan. Fylla en stor kåsa med varm choklad och sitta där och värma händerna på den. Småprata om turen och den gångna natten. Känna att det inte finns någon stress i hela världen!

Strax efter lunchtid hade vi packat ihop alla våra saker och gick tillbaka till bilen. Vi konstaterade att man inte behöver åka långt för att få känslan av att vara på semester. Vi fick definitivt den må-bra-tid som vi hade förväntat oss. Med råge!

För dig som vill veta mer om Herrestadsfjället

Herrestadsfjällets naturreservat ligger i min grannkommun Uddevalla. I området finns många stigar och vandringsleder, till exempel passerar Bohusleden. Friluftsfrämjandet Uddevalla har flera stugor i området. En del för uthyrning och en del som alltid står öppna för rast och övernattning. I Kärrestugan (hyrstuga och i icke-coronatider värmestuga vissa dagar) där vi var finns både kamin och öppen spis, men man får ta med egen ved. Där finns också fikabord ute, en grillplats och ett fräscht dass.

• Länk till alla mina blogginlägg från Herrestadsfjällets naturreservat
• Friluftsfrämjandet i Uddevalla äger stugorna i Herrestadsfjället. Vill du hyra någon av stugorna gör du det hos dem.

Inlägget Må-bra-tid i Kärrestugan, Herrestadsfjället dök först upp på Hemomkringvandring.

Ibland behöver man bara komma ut för att få andas lite. Bara vara. Ladda batterierna. I lördags var just en sådan dag så jag och min sambo kom (efter att ha stämt av med tonåringarna) överens om att åka till Svartedalen och ge oss själva en lyxigt lugn utekväll och utenatt.

Vindskyddet vi valde att sova i ligger vid Stora Äggdalssjön och dit är det inte mer än några hundra meter att gå från parkeringen. Tack vare det korta avståndet kunde vi bära med oss lite extra vikt, som till exempel några säckar ved.

Eftersom det skymmer tidigt på senhösten var vi på plats redan vid 15-tiden. Vi började med att småprata lite med två par från Bulgarien som bjöd på kaffe innan de begav sig hemåt, glada över alla trattkantareller de plockat. Sedan började Lars tända brasan och jag blåste upp liggunderlag och fixade i ordning bäddarna inne i det gedigna vindskyddet (inga stereotypa könsroller här inte )

Vädret var grått, men vi hade uppehåll hela eftermiddagen och långt efter att det mörknat. Vi satt vid brasan och njöt av värmen, det härliga sprakandet, de förtrollande lågorna och stillheten runt oss. Och sällskapet såklart. Maten som bestod av wokad kyckling med en massa gott, och dessutom chokladpudding till efterrätt, smakade fantastiskt.

Att bara sitta i lugn och ro. I tystnad. I samtal. I skön gemenskap. Så stärkande det är. Efter några timmar började det duggregna och vi gjorde oss redo för att krypa ner i sovsäckarna. Vindskyddet var till vår glädje tätt, både i väggar och tak. Dessutom var det försett med en ”dörr” man kunde rulla ner, så vi sov gott trots att vinden ven och regnet piskade därutanför.

Som den gentleman han är steg Lars upp och gjorde upp eld trots regnet. hmmm… eller var det bara för att han ville ha morgonkaffe kanske?

Givetvis fick han sitt kaffe, och vi njöt av en god frukost sittande under vindskyddets tak. Tacksamma över de lugna timmarna vi fick ute tillsammans gick vi sedan mot bilen lite gladare och piggare än vi kommit dit dagen innan – med nya gemensamma minnen att ta med oss in i framtiden.

För dig som vill veta mer om Svartedalen

Länk till inlägg om en paddlingstur vi gjorde i Svartedalen i somras
Länk till Länsstyrelsens information om Svartedalen och naturreservaten där

Inlägget Höstig utenatt i Svartedalen dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter frukosten ville jag tillbaka till Dammekärr för att reka lite. Jag hade nämligen blivit nyfiken på Vättlefjällsleden som alltså utgår från samma ställe som Buråsleden. Den här gången fick jag sällskap och vi tänkte gå en liten sväng längs leden och planera kommande turer.

Vädret var vackert och vi var långt ifrån ensamma i skogen. Det var många som var ute och spatserade, vandrade eller cyklade längs spåren runt Dammekärr. Inte så att vi behövde trängas, men betydligt fler än vad jag är van vid från de djupa småländska skogarna – där jag faktiskt sällan träffar någon alls.

Vättlefjällsleden går under den korta sträcka vi prövade, längs stigar, förutom en kort bit då vi fick gå på en mindre grusväg. Min lycka var total när vi kom fram till Stora Mettjärn. Eftersom detta var en helt oplanerad tur hade jag inte tittat så noga på kartan så det blev en superbonus att se vattnet mellan trädstammarna och den blå himlen i bakgrunden. Jag kan nog aldrig få nog av att se på vatten!

Alla lederna på skylten (Vättlefjällsleden 25 km, Mettjärnsleden 6 km och Hållsdammsleden 10 km – de två senare utgår från Jennylund) går runt sjön längs en fin stig i vacker miljö. Just den här dagen blåste det ganska rejält, men samtidigt värmde solen. På många av klipphällarna runt sjön satt människor och fikade, eller bara njöt av solen medan vi gick förbi. Och det är inte svårt att förstå, för det är en miljö som inger känslan av att vara långt ifrån civilisationen.

På grund av att vi bara skulle ut en liten sväng valde vi att vända tillbaka till Dammekärr när vi hade rundat sjön. Sträckan blev ungefär 8 kilometer, men det lilla jag såg gav verkligen mersmak. Nu längtar jag tills jag får möjlighet att gå hela Vättlefjällsleden (25 kilometer). Håll tummarna för att det blir snart.

För dig som vill veta mer

Vättlefjällsleden är 25 kilometer lång. Leden ligger nära Göteborg och du kan ta dig hit genom att åka kollektivtrafik. Du kan till exempel ”stiga på” leden vid Vättlestugan, Jennylynd, Dammekärr (där jag började uppe i norra delen) eller Björsjöås. Man följer orange markeringar. På kartan är det den streckade orange markeringen som avser Vättlefjällsleden. Den prickade orange är Bohusleden som också passerar genom området.
Länk till Naturkartans information om Vättlefjällsområdet
Länk till spårkarta, Vättlefjällsområdet

Inlägget Vättlefjällsleden: Dammekärr-Stora Mettjärn t.o.r. dök först upp på Hemomkringvandring.

När familjen sov smög jag upp med hundarna och bestämde mig för att pröva på Buråsleden. Jag hade inte gått leden innan. Inte ens varit vid Dammekärr där leden startar. Men när jag tittade på kartan över Vättlefjällsområdet såg den ut att vara lagom för en före-frukost-tur – så jag gav mig iväg på en liten upptäcktsfärd.

Hundarna och jag på väg ut på Buråsleden

Det tog mig inte många minuter att köra till Dammekärrs motionsanläggning, och det var med spänning jag begav mig av längs leden. Jag valde att gå leden medsols, och jag följde då blå markeringar. Från början går Buråsleden parallellt med Trolltjärnsleden och pilgrimsleden Lödöseleden. Till att börja med går man på en bredare grusad gångbana som inte känns så spännande, men efter bara några hundra meter korsar leden bilvägen och man kommer in i härlig luftig lövskog.

Efter att ha passerat en mindre bilväg och gått över en åker går leden in i, och genom, en annan stor lövskog där marken var helt täckt av vitsippor. Vid sidan av stigen finns mossbevuxna stenmurar och vackra träd.

Leden följer en stig som snirklar sig fram och uppför en backe. Lövskogslunden fortsätter även när man kommit upp på höjden. Tätt intill leden ligger villor, men man upplever inte att man går i bebyggt område. Stigen går på baksidan av husen och man har så mycket natur omkring sig att den mysiga känslan helt överskuggar den lilla detaljen att det faktiskt ligger hus i närheten.

Efter en stund delar sig lederna och jag väljer den blå Buråsleden som är lite kortare, även att jag är nyfiken på den rödmarkerade Trolltjärnsleden. Leden för mig nu in i ett hela annat landskap där tallskogen dominerar.

När jag går där i godan ro mitt i skogen (trodde jag) hajar jag till! Ett högt gallerstaket har dykt upp bredvid mig och jag ser något som verkar vara en…. fängelsehåla! Efter ytterligare några steg ser jag att det står flera kanoner uppradade innanför staketet. Jag saktar ner farten. Fotar. Tänker att det måste vara något företag eller museum som håller till där. Men när jag rundat staketet och står ute på den smala asfaltsvägen som passerar finns inga skyltar, utan det verkar vara en privat tomt. Där finns också elefantar i sten, en Buddha-figur och mycket annat. Väldigt oväntat måste jag säga Sånt är jag inte van vid på mina turer!

Jag måste forska lite i detta och ta reda på vad det är för ställe! Hur som helst fortsätter leden längs asfaltsvägen några hundra meter innan man svänger in på en liten grusväg. Tyvärr var leden lite otydligt märkt vid några ställen. Till exempel där man sedan ska svänga av grusvägen och in i skogen igen. Men det löste sig ändå. Dessutom var markeringarna lite förvirrande, för även att den rödmarkerade Trolltjärnsleden hade svängt av fortsatte alla stolpar att vara märkta med både blått och rött, så jag tittade på kartan rätt många gånger för att stämma av att jag var på rätt ställe.

Efter att man kommit in i skogen igen är det ganska lättgått tillbaka mot Dammekärr. Däremot går den inte raka spåren, utan Buråsleden gör några små svängar runt våtmarker. På andra ställen finns spång. Leden passerar också genom att naturvårdsområde strax innan man är tillbaka vid utgångspunkten.

För mig och de två hundarna tog det nästan 2 timmar att gå de 8,5 kilometer som leden är. Jag tyckte att det var en väldigt trevlig led där man fick uppleva många olika naturtyper. Stigarna är lätta att gå på, men man kan inte gå Buråsleden med barnvagn. Markeringarna sitter tätt, men det är inte alltid markeringar i de korsningar där man ska svänga. Jag fick ibland känslan att någon tagit ner vissa pilar/vägvisare. Förmodligen kommer jag att gå denna slinga många gånger framöver, och jag ser fram emot att få se dessa platser under olika årstider.

För dig som vill veta mer om Buråsleden

Buråsleden är en rundslinga på 8,5 kilometer som ligger i Vättlefjällsområdet, strax norr om själva natureservatet. Leden startar och slutar vid Dammekärrs motionsanläggning, Nödinge, Ale kommun, Bohuslän. Sväng av E45 mot Nödinge norra och följ sedan skyltar mot Ryd. Strax innan tillåten hastighet ökar från 40 till 70 km/h finns skylt mot Dammekärr där du svänger höger. Du kan inte missa motionsanläggningen som ligger en kilometer fram längs vägen.

Vid Dammekärrs motionsanläggning startar även Trolltjärnsleden (15 kilometer), och Vättlefjällsleden (25 kilometer). Dessutom passerar pilgrimsleden Lödöseleden som sammanfaller med Buråsleden en längre bit.

För dig som vill veta mer om pilgrimsleden Lödöseleden

Här hittar du information om Lödöseleden (pilgrimsled) som sammanfaller med en stor del av Buråsleden

Inlägget Buråsleden 8,5 km, Vättlefjällsområdet dök först upp på Hemomkringvandring.

Att utforska ett nytt hemomkring är alltid lika spännande. När jag kommer till en ny plats som jag vet att jag kommer att vistas på en tid, eller återkomma till, blir jag som ett barn på julafton. Jag vill helst öppna ”alla paketen” (upptäcka allt med platsen) direkt!

Tänk att mötas av detta när man utforskar ett nytt hemomkring

I helgen var jag lycklig eftersom jag fick återbesöka en plats jag varit på en gång tidigare. En plats som jag vet att jag kommer att återvända till många, många gånger. Självklart hade jag tittat på kartan redan i förväg och letat upp möjliga rundor med min väns hus som utgångspunkt.

Lördagens utforskande av ett nytt hemomkring

På lördagsmorgonen var det grått, trots att det tidigare utlovats solsken. Eftersom naturen är vacker i alla väder lät jag inte detta störa mina planer. Vilket jag skulle komma att vara glad och tacksam över resten av dagen! Redan några hundra meter från huset kom jag nämligen fram till den första sjön, Björsjön. I den finns flera fågelhus utplacerade. Sjön omges av härlig mossig skog, berg och stora stenblock. När jag fortsatt stigen ytterligare några hundra meter kom jag till vattenfallet jag blev guidad till förra gången jag var där.

Hundarna och jag balanserade och hoppade över den porlande bäcken nedanför vattenfallet flera gånger. Jag för att hitta bästa fotovinkel – hundarna för att det var kul gissar jag. Sedan fortsatte vi uppåt längs en brant stig.

Ett nytt hemomkring med många sjöar

När vi tagit oss upp kunde vi följa bäcken ovanför vattenfallet. Efter bara ett hundratal meter kom vi fram till nästa sjö. Vid mitt förra besök fanns planer på gå att runt sjön, men efter en blick på kartan konstaterade vi att det skulle ta för lång tid. I jämförelse med hur den såg ut så var det en relativt stor sjö. I lördags däremot var inte planen att gå runt hela sjön. Istället ville jag utforska alla vikar och uddar längs min väg. Jag var nämligen på jakt efter framtida utflykts- fika- och badplatser.

Jag föll pladask för de kala klipphälllarna, tallarna och myrmarken runt sjön. Hundarna och jag tog vår uppgift på allvar. Vi vek av de små stigarna vi hittade och följde för att utforska varje vik och varje udde. Inget får missas när man försöker få en uppfattning om ett nytt hemomkring.

Ooops.. ett kalhygge

Under vår långsamma vandring passerade vi gränsen mellan Västergötland och Bohuslän. Enligt min planering skulle jag svänga av från Långesjön vid en viss vik, korsa några hundra meter skog och sedan ta en skogsväg tillbaka för att få ihop en rundslinga. Jag kom ut precis där jag tänkt mig på skogsvägen. Dessvärre visste jag inte att det just nu var ett stort hygge där skogen låg (enligt min karta). Skogsvägen var ordentligt sönderkörd och blöt, så det var inte riktigt lika mysigt som jag tänkt mig. Däremot passerade vi ytterligare 3 sjöar (Osjön, Risbysjön och Stensjön) och en gethage innan vi var tillbaka. Rundan var inte mer än kanske 8 kilometer, men den tog mig och hundarna 2 timmar ungefär.

Söndagens utforskande av nytt hemomkring

På söndagsmorgonen såg jag solen lysa upp grantopparna utanför sovrumsfönstret och kunde inte komma ut snabbt nog. Även denna morgon passerade jag vattenfallet där jag såg några blåsippor i den annars blomfattiga miljön. När jag kom upp till Långesjön svängde jag till vänster istället för att som dagen innan följa sjöns högra sida. Där var det en helt annan naturtyp. Våtmark varvat med barrskog och ris av blåbär och lingon. Efter 20 minuter vände jag och valde att återigen följa sjön åt andra hållet. Naturen där tilltalade mig mycket mer.

Den här gången gick jag en bit ifrån vattnet längs en stig som hundarna hittade. När vi rundat kortsidan av sjön så att vi fick solens strålar rakt på oss slog jag mig ner på en härlig klipphäll. Där blev jag sittande i 15-20 minuter och bara njöt av att känna solen värma mitt ansikte. Och av hundarna glädje över att få bada och springa runt mig på den öppna ytan. Fulla av energi vände vi därefter tillbaka till huset.

Min plan för mitt nästa besök är att gå runt hela Långesjön, vilket förmodligen kommer att ta ett antal timmar. Med tanke på hur vacker denna sjö är ser jag mycket fram emot det.

För dig som vill veta mer

Området jag beskriver här ligger i Ale kommun ”bakom” ett område med hus/stugor där obehörig motortrafik är förbjuden. Jag vill alltså inte rekommendera dig att åka just hit – utan mer inspirera dig att utforska de områden du själv hamnar i. All natur är vacker – på sitt sätt! <3

Inlägget Att utforska ett nytt hemomkring dök först upp på Hemomkringvandring.

Sista fredagen i mars bestämde jag mig för att det var dags för en utgång efter jobbet. För det kan man ju göra enklare nu när det är ljusare längre om kvällarna.

Koka kaffe

När jag kom hem vid halv fem satte jag igång kaffebryggaren. Jag packade ner matsäcken som jag köpt på vägen hem. Sen la jag såklart ner kameran i väskan också. Jag bytte även om till friluftskläder. Kaffet blev klart och jag hällde ner det i termosen och begav mig iväg.

In i skogen

Helgen innan hade jag upptäckt en sjö som ligger väldigt nära där jag bor. Efter fem minuter var jag i skogen. Gick på skogsvägar och skogsstigar där solen fortfarande kämpade sig in mellan stammar och grenar.

Middag vid sjön

Jag kom fram till sjön efter en kvarts promenad i skogen. Där slog jag mig ner på en klippa och blickade ut över det stilla vattnet. Små hypnotiska krusningar. Där åt jag min middag. Kanske ingen lyxmiddag utan bara lite snabbt köpt på vägen hem. Men platsen gjorde det till en lyxmiddag.

Kaffepausen

Efter att jag ätit matsäcken gick jag vidare en liten bit på en smal skogsstig längs med sjön och hittade en annan klippa. Vid den nya klippan slog jag mig ner för att dricka kaffet och äta en bulle som jag också köpt med mig.

Hemåt igen

Efter två timmar ute i naturen kom jag hem igen. Väldigt nöjd. Det är verkligen ett perfekt sätt att varva ner på efter en veckas lärarjobb, speciellt i dessa tider. I naturen är allting precis som vanligt. Glömma omvärlden för en liten stund. Njuta av nuet. Tryggt och rofyllt. Sitta och bara vara.

Dagen efter gick jag till samma ställe för att äta frukost. Mer om det kommer upp på min blogg lite längre fram.

Inlägget Utgång en fredag – fredagslyx dök först upp på Hemomkringvandring.

Ibland har man förmånen att bli guidad av någon i ett område man annars aldrig skulle vetat om. Som i lördags, när Tord visade mig naturvårdsområdet Saxiska Schweiz strax utanför Eksjö. Ett fantastiskt fint utflyktsmål måste jag säga!

Egentligen var det blomman pestskråp (petasites hybridus) vi skulle åka och titta på, eftersom varken Tord eller jag hade sett den i blomning, men jag blev förtjust i hela området. Vi parkerade vid Brånstorps-vägen och gick sedan längs en mysig skogsväg in mot naturvårdsområdet. I mitten av skogsvägen växte gräs, och hagar och lövskog omgav den.

Efter 500-600 meter finns ett sommarhus på vänster sida. Skogsvägen fortsätter förbi huset, men vi svängde höger från skogsvägen – ner mot en bäck – strax före huset. Vid bäcken stack ett större antal blomskott av pestskråp upp ur marken. De var alltså inte utslagna ännu, men otroligt vackra. Både jag och Tord ägnade en längre stund åt att fota dessa coola blommor.

Medan vi försiktigt kryssade fram mellan blommorna för att inte råka trampa på någon av dem upptäckte jag att det även fanns gullpudra (chrysosplenium alternifolium) där. Inte bara en, utan en massa. De var visserligen inte heller helt ”utslagna”, men så fina ändå i all enkelhet. Extra roligt tyckte jag såklart att det var att det var jag och inte Tord som såg dem först.

Som alltid när jag fått se en ny växt var jag exalterad och lycklig. Men det skulle bli ännu bättre. Jag trodde att vi skulle vända tillbaka mot bilen – men vi hade inte ens kommit in i själva ”Saxiska Schweiz” ännu. Strax efter sommarhuset ligger nämligen resterna av Brånstorps kvarn (1694-1980), ett litet vattenfall, en vacker å som ringlar sig fram genom mossig skog, en ravin och fler spännande växter.

Vi gick över en liten bro (där det går en mountainbike-led) för att titta närmare på vattenfallet. Vi hittade även spännande gräs och blad som vi försökte gissa vad det ”skulle bli”. Därefter gick vi över bron igen och följde ån ner i en ravin. Eller i alla fall genom en passage med ganska branta bergssidor.

På ett ställe hade någon ställt en bänk alldeles intill ån, precis ovanför nästa lilla vattenfall. Ljudet av det forsande vattnet, synen av ån som kastade sig fram mellan träden alldeles intill skogsvägen, alla fåglar som kvittrade och solen som målade hela världen vacker gjorde det hela till en väldigt stor upplevelse. Även att vi inte hade gått särskilt långt. Eller var på någon avlägsen plats.

Det fanns många ställen längs denna korta sträcka som lämpade sig för en fikastund. Just den här gången stod det dock inte på vår ”dagordning” att fika – vi hade fler naturvårdsområden och naturreservat att besöka innan vi skulle vända tillbaka till centrala Eksjö. Vi enades dock om att snart återvända hit till Saxiska Schweiz – för vi måste såklart se både pestskråp och gullpudran i full blom!

För dig som vill veta mer:

Så här hittar du till Saxiska Schweiz om du kör från Eksjö: Kör riksväg 32 mot Tranås. Precis innan du kommer fram till Norra Råsa tar du till vänster vid skylt Brånstorp 4. Efter cirka 700–800 meter ligger två röda hus och direkt efter husen en liten korsning. Där parkerade vi och gick till fots på skogsvägen in till vänster. Det går att fortsätta även i bil, men det är inte mer än cirka 500 meter att gå från korsningen.

Länk till information/vägbeskrivning hos Visit Eksjö

Fler ställen i närheten

Inte långt ifrån Saxiska Schweiz finns ett annat naturvårdsområde – Kntutstorp – läs gärna inlägget från mitt första besök där, sommaren 2019

Inlägget Naturvårdsområdet Saxiska Schweiz, Eksjö dök först upp på Hemomkringvandring.

Redan dagen efter min andra tur på Anebyleden gav jag mig ut på min tredje. Uddestorp-Långmossen tur och retur blev det och jag gillar verkligen leden. Man ser inte så många hus, och vägarna man passerar eller följer är små. Man upptäcker avsides stigar, sjöar och mysiga ställen som man aldrig skulle sett om det inte vore för leden.

Även denna gång fick jag sällskap på min lilla tur och det var min vandringspartner sedan många år tillbaka som följde med mig och mina hundar ut. Som vanligt begränsade jag tiden ute till 2,5, timmar, för det var ungefär så länge jag kunde lämna min dotter ensam vid den tiden. Nu är hon två år äldre och jag har betydligt mer svängrum när jag ska ut och gå.

Precis som de tidigare turerna gick anebyleden längs skogsvägar, stigar och grusvägar. Genom granskog med marken täckt av mossa, sandåsar med tallskog och förbi några sjöar. Leden är märkt med orange markeringar och man behövde aldrig fundera över om man var på rätt spår – allt var tydligt utmärkt.

När jag gick den här delsträckan insåg jag att jag verkligen började gilla den här leden. För mig som bor i närheten är inte naturen så ”märkvärdig” – det är ungefär samma slags natur som jag går i även hemma någon mil bort, men den är så ”smart” ihopsydd och den ligger så lugnt till. Man ser inte så många hus, och vägarna man passerar eller följer är små. Man upptäcker avsides små stigar, sjöar och mysiga ställen som man aldrig annars skulle ha någon ”chans” att få se.

En riktig favorit blev Hultasjön. Det är fantastiskt att få komma till en sjö som INTE är kantad av en massa sommarstugor! Som vanligt fick jag vända och gå tilbaka till starten (idag Uddestorp) där jag hade min bil parkerad, så det tar sin lilla tid att beta av hela leden.

För dig som vill veta mer om Anebyleden

Länk till folder från Aneby kommun om vandringsleden

Länk till andra inlägg här i bloggen från Anebyleden

Inlägget Anebyleden: Uddestorp-Långmossen (t.o.r.) dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår blev det äntligen tillfälle för mig att få sova ute igen. Fyra veckor sedan sist. Den här gången blev det bara en kort, men brant, vandring upp på ett närliggande berg, där tältet lyxigt nog redan stod och väntade.

Mer lyx väntade i form av en ny kamin. Det är inte direkt någon hemlighet att jag är lite frusen av mig. I tältet stod en G Stove Heat View, och en trave ved, så det var bara att tända. Och i ärlighetens namn behövde jag inte ens göra det själv.

Jag måste säga att kaminen värmde upp tältet oväntat snabbt och det var riktigt behagligt att sitta där och se på eldens trivsamma sprakande genom luckans lilla fönster. Och det var extra mysigt att krypa ner i sovsäcken när luften runt omkring inte var så kall. Vinden friskade på ordentligt, och regnet smattrade mot tältduken, men jag somnade som ett barn.

Åtta timmar senare vaknade jag och gick ut för att hundarna skulle få en morgonpromenad. Jag passade även på att njuta av västkustutsikten utanför ”knuten”.

Därefter var det dags för efterlängtad frukost i tältet. Fantastiskt härligt att kunna tappa upp varmvatten direkt i muggen till frukostchokladen (eller kaffet om man hellre vill ha det). Vattnet till frukostgröten likaså.

Behållaren för vatten rymmer 3 liter och värmdes på kaminen på nolltid. Skedar hade vi glömt hemma, men vad gör det när man har med sig sällskap som täljer egna i röda rappet? Det blev en lång ostressad frukost, med en massa prat och skratt, och planering inför ännu en ledig dag.

För dig som vill veta mer om kaminen från G Stove

Kaminen med tillhörande rör och vattenbehållare väger drygt 9 kg. Mått och annan information hittar du på G Stoves hemsida, se länk nedan.

Länk till G Stove och kaminen Heat View Camping Stove

Inlägget Fredagslyx – test av kamin dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag slutar tidigt på fredagarna brukar jag passa på att använda tiden till att vara ute och göra något ”extra” just på fredagar. Den här fredagen blev det ett lite förskjutet ”fredagslyx”. Jag, dottern och hundarna åkte till våra vänner på Tjörn direkt efter att jag slutat jobba, och där vi möttes av en god middag så fort vi kom innanför dörren. Efter lite mat, skratt, prat och småfix packade vi vuxna våra ryggsäckar med allt vi skulle behöva för en utenatt denna varma januarikväll och gav oss ut.

Därute hängde regnet i luften och det blåste en del, men vi hade bestämt oss för att ändå se om det var tillräckligt lugnt i viken för att kunna paddla till ön där mitt sällskap hade varit ute och rekat. Han hade hittat ett ställe som lämpade sig att slå upp tält på, och till vår glädje gick det inga höga vågor – så det var bara att göra klart och packa kanoten för avfärd. Jag bör kanske nämna att jag inte är så förtjust i vatten, men med flytväst på och en van paddlare som styrde så vågade jag mig på detta lilla äventyr.

Vi kom tack och lov torrskodda över till ön och började där med att slå upp tältet eftersom regnet hotade att börja skölja ner över oss när som helst. När packningen var under tak gjorde vi upp en eld och njöt av värmen, ljudet och det terapeutiska som det faktiskt är att bara sitta och titta in i flammande lågor.

Efter någon timmas ”bara varande” och lite pratande var det dags att dra sig tillbaka till tältet och krypa ner i sovsäckarna. Som vanligt sover jag en helt annan sömn än inomhus och vaknar ”som ny” på något sätt. Denna natt berodde den goda sömnen kanske även på ljudet av regnets jämna smattrande mot tältduken.

Även att man drar sig för att krypa ur den varma sovsäcken på morgonen så måste man ju till slut.. och när man väl är uppe så är det betydligt enklare att ta sig vidare till den nya dagens äventyr. Jag måste avsluta med att säga att jag är oerhört tacksam för att regnet var vänligt nog att bara falla medan vi var i tältet – övrig tid hade vi uppehåll. Ibland ska man ha tur!

Okej, detta var ingen vandring

Detta var ingen vandring (vi paddlade ju). Detta var inte ens en lång paddlingstur. Men enligt mitt sätt att se det var det något ännu viktigare. Det var vardagslyx i naturen. Detta att kunna sticka ut en vanlig kväll – bara ”för att”. Det måste inte vara något avancerat eller stort projekt för att man ska komma iväg. Jag tror att detta är ett av recepten för ett lyckligare liv – att man tar tillvara på varje dag. Så ut och njut du med!

Inlägget Fredagslyx med övernattning i tält dök först upp på Hemomkringvandring.

När man inser på fredagskvällen att man faktiskt har en hel helg utan en enda inplanerad aktivitet får man lov att ändra på det, så när det hände mig igår skrev jag genast till min vän Linda. Inte för att jag inte kan ge mig ut i naturen själv – det gör jag ju ofta – utan för att jag kände att det skulle vara trevligt med sällskap. Och kanske lite tjejsnack.

Linda var inte sen att nappa och vi kom snabbt fram till att Store Mosse nationalpark ligger bra till geografiskt, eftersom vi har ungefär lika lång väg att köra dit båda två (runt 1,5 timme). En stund före klockan 08 i morse träffades vi på parkeringen vid Kittlakull och gav oss glada i hågen av längs leden ”Lilla Lövö” ner mot Lövö.

Vyerna över mossen är alltid storslagna, men idag var de extra vackra med de levande höstfärgerna som målade landskapet, och himlen med de dramatiska molnen som svävade över oss i olika formationer, och vi njöt av allt vi såg.

Vi märkte dock snabbt att spången var väldigt hal, så vi gick som två gamla kärringar och spände oss för varje steg för att inte ramla (jag med min onda vrist och Linda med sin höft) vilket framkallade en hel del skratt hos oss.

När vi kommit av spången och gick på ”fast mark” och sedan över rocknarna mot Lövö kunde vi gå som vanligt igen och vi konstaterade att naturens skönhet var stor även här. Under tallarna var marken täckt av olika lavar och av blåbärsris och andra växter i eldens alla färger. Mellan stammarna skymtade mossen i ett magiskt ljus.

Efter ett kort stopp vid rastplatsen och vandrarhemmet på Lövö där vi använde faciliteterna gick vi vidare i riktning mot Andersberg, men stannade på rastplatsen strax efter Lövö där man har en vacker utsikt över mossen. Där passade vi på att inta vår frukost och jag kände hur glädjen och frihetskänslan växte för varje andetag i den lugna, sköna miljön.

Marken var betydligt blötare än den varit vid mina tidigare besök i nationalparken, och spången låg under vatten på många ställen. Som tur är hade både Linda och jag rejäla kängor, så vi klarade oss torrskodda igenom ändå. Våra tre hundar klagade inte heller. Jag tyckte att det var väldigt roligt att få se mossen så här, ”i sitt bästa jag”, om man säger så.

Vid korsningen där rundan ”Blådöpet runt” svänger av vände vi och gick samma väg tillbaka som vi kommit eftersom vi föredrar att gå ute på mossen istället för att gå i skogen när vi ändå åkt till denna fantastiska plats. Givetvis passade vi även på att stanna och fika på en av alla de bänkar som finns längs spången ute på mossen.

Vi var tillbaka vid bilarna efter ungefär 6 timmar. Då hade vi gått en sträcka om 16-20 km i ett behagligt tempo, stannat och ätit frukost, gått på toa, fotat en massa och fikat på tillbakavägen.

Trots att det var helt perfekt utflykts- och vandringsväder mötte vi faktiskt bara tre gäng under hela turen.

För mig blev det här en riktig ”må bra-tur”. Först och främst var vi på en av mina favoritplatser. Det blev inte sämre av att jag matades med vackra intensiva höstfärger, och storslagna vyer. Och en massa skratt och prat.

För dig som vill veta mer om Store Mosse nationalpark:
Inlägg här på bloggen: Utflykt till Store Mosse med barn – april 2019
Inlägg här på bloggen: Vandring på Store Mosse – april 2019
Inlägg här på bloggen: – Store Mosse igen – juni 2019

Länk till nationalparkens egen webbsida

Inlägget Store Mosse – en spontanutflykt dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag tycker om att ta vara på dagen och att göra det mesta och bästa av den – varje enskild dag. Eftersom jag är ganska morgonpigg tycker jag att det är en underbar början på dagen att kunna gå ut i naturen direkt när jag har stigit upp.

Underbar morgon med dimma över skogstjärnen. Foto: Min vän X

Idag skulle X åka hemåt, mot sina norrländska trakter igen, och jag ville väldigt gärna hinna med en tur i närområdet innan dess för att få visa något från mina hemtrakter också, och inte bara från olika nationalparker. Sagt och gjort så föreslog jag en frukosttur och precis som jag misstänkt – och hoppats – så nappade X direkt på idén.

Vi packade kaffe, nyponsoppa, ägg och mackor i ryggsäcken och åkte iväg klockan 05.00. Bilfärden till det ställe jag tänkt ut tar mindre än en kvart, så vi kom fram i god tid före soluppgången. Det var superhärligt att vara ute i den friska luften (bara några enstaka plusgrader), följa de små stigarna längs skogstjärnen och vördnadsfullt se på när solen steg på himlen för att nå över trädtopparna med sina strålar.

Efter att vi bevittnat och förevigat soluppgången satte vi oss på en liten ås med utsikt ner mot en av skogstjärnarna och packade upp vår frukost. Allt smakade underbart gott och det var en fin känsla att sitta på ett av mina speciella ställen, tillsammans med någon som också såg skönheten i naturen omkring oss.

Två timmar var vi iväg, men det kändes som om vi hade varit ute på ett både stort och långt vildmarksäventyr. Alla sinnen hade fått en massa vackra intryck att bearbeta. Här kan man verkligen tala om påfyllning av kroppens energinivåer! Naturen är underbar!

Inlägget Frukost vid skogstjärn dök först upp på Hemomkringvandring.

Varje gång jag ska ut på promenad som är längre än 1 till 2 timmar brukar jag ta bilen och köra från stan och till platsen där jag har tänkt gå. Igår kväll när jag satt och funderade över vad jag skulle fylla den här helgen med kom jag på att jag skulle försöka gå med hundarna till tjärnarna där vi gick förra helgen, istället för att ta bilen dit som vi brukar.

Att gå längs vägen dit är, enligt mig, inget nöje, så min tanke var att gå olika skogsvägar och stigar för att ta oss dit. I huvudet tänkte jag ut en möjlig väg baserad på olika ställen jag redan gått kompletterat med stigar jag hört talas om. Jag uppskattade att det skulle ta närmare fem timmar att gå fram och tillbaka, så jag sa till min dotter igår kväll att jag och hundarna skulle vara ute på morgonen, men att vi skulle komma hem klockan 12 så att vi kunde äta lunch tillsammans.

Jag packade min ryggsäck med fleecetröja, en varm mössa och extravantar. Jag la ner en liten akutvårdsväska, en toarulle, vatten ”kryddat” med Resorb, mackor, kokta ägg och russin. Dessutom hade jag med min powerbank och laddsladd så att jag inte skulle bli stående utan mobiltelefon om något hände. Och så packade jag ner en hel del hundgodis såklart.

I morse kom vi i väg strax före 07. Vi gick ut i snön och mörkret (bilder saknas från första delen av turen) och både hundarna och jag var ivriga att komma iväg. Min planerade rutt fungerade perfekt och vi kom exakt dit vi skulle. Men när vi hade en knapp kilometer kvar till tjärnarna och befann oss i ett skogsområde vi ofta går i (och även plockar svamp i) insåg jag att vi inte skulle hinna gå ända till tjärnarna om jag skulle kunna ta mig hem i tid för lunchen. Och det ville jag såklart – lovat är lovat! <3 Så istället för att gå fram till tjärnarna gick vi en runda i den skog vi redan känner till och vände sedan tillbaka mot stan.

Trots det gråa vädret var det oerhört vackert ute med all snö, både på träden och marken. Dessutom är det en speciell känsla att pulsa fram i ett snölager på ungefär 15 centimeter – och det kändes i benmusklerna på slutet av promenaden.

Efter 4 timmar och 50 minuter var vi hemma igen – glada men hungriga! Och jag konstaterade att det gick alldeles utmärkt att ta sig till skogen även utan bil – om man har tid att avsätta!

Inlägget Varför ta bilen? dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en stressig arbetsvecka som kulminerade igår kväll då jag fick jobba till klockan 22.00 för att hinna få en uppgift klar till idag, var det underbart att få höra från chefen idag: ”Gå hem vid lunch du!” – flextid när det fungerar som allra bäst skulle jag vilja påstå.

Hur använder man en eftermiddag som man helt plötsligt får till skänks? Man spenderar den utomhus såklart! Eftersom jag har hundar så finns det alltid ett outtömligt önskemål om mer utetid. Jag tänkte snabbt ut en plan för vart vi kunde åka där vi med största sannolikhet skulle kunna få gå i lugn och ro, utan alltför mycket störande moment i form av fordon eller människor – och valet föll på ett av mina ”hemliga” ställen strax utanför stan.

Hundarna älskar den platsen lika mycket som jag gör. Där finns några små skogstjärnar som just idag var isbelagda. Där finns underbar tallskog, en ås att springa på och en massa skvattram att skutta i. Eftersom vi hade extra mycket tid idag (i dagsljus dessutom) tittade jag på kartan och såg en skogsväg några hundra meter bortom våtmarkerna i skogen där vi inte hade gått innan. Tack vare att marken är frusen var det relativt enkelt att ta sig genom obanad terräng ut till skogsvägen som vi sedan följde i en timme – till en vändplan och sedan tillbaka. Det snöade lätt hela tiden och de stora flingorna dalade sakta ner mot marken och bäddade in hela naturen i fluffig snö.

Efter några timmar var vi tillbaka vid bilen, och då hade det hunnit mörkna ordentligt. Både hundarna och jag var mer än nöjda med vår lilla utflykt, och jag konstaterade i mitt stilla sinne att det är en oerhörd lyx att ha flextid på jobbet! Tänk att ha möjlighet att ta en sån här underbar promenad en vanlig fredagseftermiddag i mörka januari!

Inlägget Flextid – eller kanske flextidslyx? dök först upp på Hemomkringvandring.