Eftersom jag har prioriterat att vara ute framför att skriva blogg har jag nu fyra övernattningar (och en solnedgång) från den senaste månaden att berätta om. Två av dem var tillsammans med min sambo och våra hundar, och två på egen hand.

Tältning i hemmaskogen

Jag hade varit lite svag efter att ha haft feber och hosta i över en vecka, men längtan ut höll på att göra mig galen. Så jag gick bara ut i hemmaskogen (2023-02-11) och slog upp tältet 1,5 km från huset. Det blev en bra kompromiss mellan mitt behov av natur/friskluft och att ta det så lugnt som kroppen säger att jag behöver.

Eftersom jag hade smittat sambon så var han inte i skick att följa med ut, men själv kände jag mig mycket piggare efter mina 16 lugna timmar i skogen.

Tältning vid Gårdsjön

En liten tur runt Gårdsjön, Stenungsund, blev det igen 2023-02-18 (se länk till inlägg om förra besöket). Den här gången stannade vi och åt mat och tältade längs leden.

Jag, Lars och våra hundar fick en fantastisk stjärnklar kväll vid brasan. När vi kom ut på eftermiddagen var det strålande solsken och 8 plusgrader. När vi vaknade på morgonen låg det is på sjön. Härligt, friskt och vackert! Och när solen steg värmde den underbart!

Jag tycker alla ska unna sig mera vardagsäventyr som det här!

Under bar himmel, Verleskogen

Häromnatten sov jag med bara den stjärnklara himlen som tak. Jag älskar att ligga och titta på månen och stjärnorna – varm och go i min sovsäck. Under natten blev det någon minusgrad, och det blåste lite lätt från sjön, men jag fick en underbar upplevelse att minnas länge. Särskilt med tanke på den magiskt maffiga solnedgång vi fick på kvällen (2023-03-03).

Min sambo Lars och hundarna sov några hundra meter bort under en tarp, men just den här gången kände jag att jag ville sova under bar himmel.

Den vackra platsen är Verleskogens naturreservat i Risveden (Västra Götalands län) och jag hade bara varit där en gång tidigare (länk till mitt inlägg från första besöket). Då regnade det när vi gick vandringsleden genom reservatet. Nu hade vi betydligt mysigare väder.

 Morgonrundan med hundarna runt hela reservatslingan (3,5 km) som jag gick före frukost blev pricken över i. Lyxigt fin start på helgen.

Tältning vid havet, Orust

Eftersom det soliga vädret vi haft sista veckan skulle fortsätta resten av helgen ville jag passa på att sova en natt i mitt eget tält. Så igår eftermiddag (2023-03-04) åkte jag ut mot Hälleviksstrand här på Orust på eftermiddagen.

På grund av starka vindar tog det en bra stund att få upp tältet (bra träning skrev min sambo i SMS), så jag höll på att missa dagens solnedgång. Nu blev den inte lika maffig som den jag fått kvällen innan, men solnedgång över havet är ändå alltid vackert. Dessutom fick jag sällskap av de två planeterna Venus och Jupiter.

Det blev snabbt kallt i vinden, så jag satt i absiden och lagade min mat. Sedan la jag mig i sovsäcken ganska tidigt, och låg där och lyssnade på vinden och på alla gäss, svanar och andra fåglar som flög över tältet.

I morse gick det smidigt att få ner tältet och jag kände mig glad och nöjd när jag gick de 40 minuterna över klipporna tillbaka till bilen.

Fakta om utrustningen

Eftersom det ofta kommer frågor om vilken utrustning jag har så skriver jag det i förväg den här gången.

Observera att man inte behöver köpa en massa dyra prylar om man bara ska vara ute då och då – man klarar sig lätt med enklare utrustning även på vintern (se tips i tidigare blogginlägg).

Inlägget Fyra övernattningar och en solnedgång dök först upp på Hemomkringvandring.

Äntligen, äntligen, äntligen har jag fått sova i mitt tält! Efter att ha dreglat över en massa tältsidor på webben hela förra året är jag nu ägare till ett alldeles eget Reinsfjell Superlight 2 från Helsport.

För tidigt att skriva en recension

Givetvis kan man inte göra någon seriös recension efter bara en natts användning. Så här kommer jag bara att berätta några saker som jag reagerat på spontant efter första natten.

Till havet direkt efter jobbet

Efter jobbet igår åkte jag bara kilometer från arbetsplatsen och parkerade bilen vid havet. Därifrån gick jag en kortare sträcka (runt 2 km) för att komma till viken där jag tänkt slå upp mitt tält. Det var redan tidig skymning, och jag ville hinna få upp tältet innan det blev mörkt.

Att vilja slå upp tältet i dagsljus hör till vanligheterna, men det blir än viktigare när man har ett nytt tält. Visserligen hade jag tränat en gång, hemma i vardagsrummet (se Instagraminlägg), men ändå.

Det tog en stund att få upp tältet

Trots att strandängarna var väldigt våta hittade jag en bra plats som låg lite högre och därför var torr. Det gick riktigt smidigt att få i 2 av de 3 bågarna i tältet. Kanalerna går på insidan av yttertältet och är generösa i bredd. På vissa tält som jag har prövat tidigare har smala kanaler dessvärre varit ett problem.

Den 3:e bågen ska liksom korsa de andra två, och det var lite knöligt att komma på hur jag skulle göra detta på bästa sätt. Det var lite trängre att få igenom denna båge – men skam den som ger sig. Och nästa gång kommer det att gå lättare och snabbare eftersom jag nu har bättre koll på läget.

Jag gillar även att man bara behöver trilskas med koppar som bågen ska ploppas in i på den ena sidan. På andra sidan är det en hållare inne i själva kanalen, så det är bara att trycka i den. Superbra!

Samla ved, såga och elda

När mitt Reinsfjell var uppe var det nästan mörkt och jag fokuserade då på att samla ved. Redan på väg ut hade jag passat jag på att bära med mig lite brännbart material som låg på marken längs stigen. Men att kalla det för ved vore nog att överdriva.

Nu gick jag tillbaka upp i skogen och samlade mer. Sedan ställde jag mig vid eldstaden som finns på plats och sågade upp grenarna i lämpliga längder (jag fattar inte hur jag kunde tycka att en hopfällbar såg var en killgrej! Det är helt klart en tjej-grej! Min kommer från The General Prepper och heter Silky Pocketboy.

Även tid att njuta såklart

När jag hade en stor vedhög och en massa småkvistar lagade jag lite mat på mitt kök innan jag tände brasan. Det var inte helt lätt med de blöta grenarna, men det gick!! Sedan låg jag på liggunderlag och renfäll och njöt av lugnet, eldens sprakande (hehe och vedens fräsande) och någon enstaka sjöfågels ljud.

Dags att inviga tältet

Min prinsessan-på-ärten-säng

I mörkret finns inte mycket att göra, så redan 20.30 gick jag och la mig i min ”prinsessan-på-ärten-säng”. Liggunderlag, uppblåsbart rektangulärt liggunderlag 10 cm (Sea to Summit Etherlight), renfäll, fluffig sovsäck (Helsport Rago Lady Xtreme) och en skön kudde (också den från Sea to Summit). Ärligt talat känns det omöjligt att frysa – eller ligga obekvämt – på denna bädd.

Några saker som jag gillar med Reinsfjell

När det kommer till själva tältet så gillade jag det stora utrymmet (hehe, det är ju ett 2-mannatält men jag var ensam) och framför allt takhöjden. Jag kunde sitta rak i mitten och ändå ha en decimeter kvar upp till taket. Kanske bör jag tillägga att jag är 168 cm lång så du får en uppfattning om utrymmet.

Tältet är bra ventilerat och det fanns inte en ens tillstymmelse till någon kondens på insidan av tältet i morse – trots att jag sov intill havet på strandäng som var väldigt blöt.

Morgonpromenad och sol-jakt

När jag vaknade i morse gick jag en liten tur på cirka 1,5 kilometer längs havet för att vänta på soluppgången. Men det blev ingen soluppgång – bara mera grått.

Lätt att ta ner tältet

Sedan tog jag ner mitt Reinsfjell Superlight 2 och det gick på ett kick. Jag gillar att det fanns så gott om plats i packpåsarna. Superbra för mig som har kalla händer. Det är nämligen svårt att packa ner saker i trånga påsar när man fryser.

Det enda som var svårt var att vika ihop tältet footprint i vinden. Till slut struntade jag i att följa vikmärkena och vek på mitten, på mitten igen osv tills det var en liten rektangel. Och tro det eller ej – men den gick ner i sin lilla förpackning.

Riktigt nöjd med första natten

Jag är så nöjd med min första natt i mitt alldeles egna tält! Och med lugnet, glädjen och friheten jag fick under min egentid ute.

Mer info om tältet Reinsfjell Superlight 2

Reinsfjell Superlight 2 är ett självstående kupoltält som kommer från norska Helsport. Vikten är 2,2 kg och måtten 120x230x105 cm. Mer fakta om tältet hittar du hos Helsport

Inlägget Invigning av tält – Helsport Reinsfjell dök först upp på Hemomkringvandring.

Det jag vill ska vara tongivande i mitt liv under 2023 är natur, vandring och friluftsliv – precis som innan. Därför kändes det extra bra att vi kunde ha vårt nyårsfirande mitt i naturen, och inleda året med en tältnatt.

Inga nyårslöften

Inför det nya året har jag inte avlagt några nyårslöften. Varken om att gå ner i vikt, ha en utenatt i månaden eller något annat. Istället vill jag fortsätta göra mitt bästa för att vara i nuet, utforska det jag har omkring mig, och glädja mig även åt små detaljer.

Visst har jag förhoppningar om att kunna gå nya leder, besöka nya naturreservat och se nya växter. Min önskelista är väldigt lång, men för mig är det viktigare med kvalitet än kvantitet. Därför får det ta tid. Jag ser hellre hälften så många ställen, men hinner titta på dem ordentligt än att rusa igenom dem.

Nyårsfirande med tältnatt

Tack vare att våra tonåringar hade andra planer kunde vi planera för nyårsfirande i skogen. Eftersom både jag och min sambo är ute mycket hade vi många förslag på platser som kunde passa. Till slut landade vi i att åka till Svartedalen i grannkommunen.

Vi slog upp tältet utanför naturreservatet

Den här gången valde vi inte någon av alla de vackra platserna som finns inne i naturreservaten. Istället slog vi upp vårt tält strax utanför reservatsgränsen, intill Kroksjön. Det var en vacker plats, och extra roligt att vi paddlade förbi strax nedanför tältplatsen 2020.

Det började redan skymma när vi kom fram runt klockan 15, och regnet hängde i luften. Därför prioriterade vi att få upp tältet snabbt och även att spänta upp ved så vi kunde elda i kaminen. En säck ved hade vi med oss ut. Några regnstänk hann vi få på oss innan vi kunde göra oss hemmastadda i tältet.

Eldning, middag och lugn tid

Sedan följde några väldigt lugna och härliga timmar. Vi satt och pratade, gosade med hundarna, eldade och lagade lite middag.

För oss var det här ett perfekt nyårsfirande, och ännu bättre för hundarna, som fick lugn och ro. Här ute i skogen var det ingen som sköt några raketer eller smällare. Runt klockan 17 hörde vi fyrverkerierna från Bohus fästning, och vid tolvslaget smällde det på avstånd från flera håll. Men för övrigt var det väldigt tyst.

Vi fick sova gott

Om jag ska vara ärlig så orkade vi inte vara vakna ända till tolvslaget, men det var bara 30-40 minuter kvar när vi sa godnatt. Hundarna somnade som stockar – Balder på sin sovsäck och Wilma i sin. Precis som vanligt.

Jag invigde faktiskt en ny sovsäck själv också – min julklapp som är en riktig vintersovsäck. Hittills har jag använt en 3-säsongssäck, men jag är så frusen av mig att jag verkligen behövde en varmare på vintern. Tyvärr fotade jag den inte, men jag sov som en prinsessa i den fluffiga sovsäcken (Helsport Rago X-treme Lady). Nästa gång ska jag försöka fota.

Underbar frukostplats

På årets första dag hade vi en otroligt vacker frukostplats precis utanför tältet. Dimman låg över sjön som delvis var istäckt. Här var det lätt att bara vara och starta det nya året på rätt sätt.

Jag önskar dig ett fint 2023

Det är inte alla som vill eller kan fira nyår utomhus, men jag är oerhört tacksam. Tack för att du läser mina inlägg – det gör mig alltid glad att veta att mina tips gläder andra. Jag önskar alla läsare och följare ett riktigt fint ute-år 2023, med detta bildspel (klicka för att öppna):

Vill du veta mer om Svartedalen?

Här kan du frossa i text och bilder från alla mina turer i Svartedalen – både i och utanför naturreservaten.

Avslutningsvis kommer en länk till Länsstyrelsen där du kan läsa mer om Svartedalen och naturreservaten här.

Inlägget Nyårsfirande i tält, Svartedalen dök först upp på Hemomkringvandring.

Mors dag är något vi har firat här i Sverige sedan 1919. Från början var det inte någon kommersiell högtid. Utan helt enkelt en dag då man uppmärksammade sin mamma på olika sätt. Till exempel med kaffe på sängen, blommor eller kort – men framför allt genom att låta henne slippa hushållsarbete en dag om året. För egen del uppskattade jag den fullmatade utomhus-morsdagen som jag fick igår – sista söndagen i maj.

Perfekt avslutning – tältnatt vid havet

För det första fick jag en hundpromenad i vacker miljö på morgonen (Boxviks vette här på Orust). Sedan följde rundvandring i en visningsträdgård med både dotter, bonusson och svärföräldrar mitt på dagen. Och så fick jag avsluta min mors dag med världens solnedgång och en tältnatt på klipporna vid havet med Lars och hundarna.

Efter noga kartläsande valde vi att åka till Mollösund (också på Orust) där vi slog upp tältet direkt på klipporna. Sedan fick vi flera timmar att bara njuta av utsikten och av sällskapet.

Ingen sovmorgon den här gången

Idag var det arbetsdag, så vi fick stiga upp tidigt och packa våra saker. Trots att vi började gå mot bilen redan klockan 06 var vi glada och kände oss utsövda efter årets varmaste utenatt. Det här var nog min finaste mors dag någonsin och jag längtar redan efter nästa tur.

Vill du frossa i sova ute-bilder?

Länk till inlägg om några av mina andra utenätter

Inlägget Min mors dag fick en grand finale dök först upp på Hemomkringvandring.

Vid några tillfällen har jag gått till Moltemyrsområdet några kilometer från vårt hus, men den här gången valde jag att ta bilen istället. Den parkerade jag vid vattentornet i Svanesund och när jag gick Moltemyrstigen från det hållet sprang jag på en fornlämning jag inte sett innan.

Det lilla jag sett av Moltemyrsområdet tidigare har tilltalat mig. Myrmark, knotiga tallar, berg och mossa. Jag hade läst mig till att rundan egentligen utgår från vattentornet i Svanesund, men som nyinflyttad visste jag inte var jag kunde hitta det. Igår följde dock en av mina snälla grannar med mig och visade vägen.

Slingan runt Moltemyrsområdet är inte lång, bara runt 3 kilometer. Men så många vackra platser man får se. Vi gick rundan motsols och kom först till utsiktsplats (med fikabord och eldstad) mot Svanesundsbukten, sedan till Danskens Tjärn och Moltemyren (även vid dessa finns fikabord). Stigen går genom vindpinad kustpräglad skog och berget syns på många ställen bland ljung, barr och mossa. Mellan träden skymtar man havet på sina ställen.

När vi var på väg mot bilen igen passerade stigen strax nedanför en höjd. Jag tittade upp på den och såg en massa stenar som såg ut att ligga väldigt annorlunda. Självklart vek jag av från stigen för att titta närmare på vad det var. Det var en stor fylld stencirkel, cirka 13 meter bred och 70 cm hög. Jag hade inte sett något liknande, men tänkte direkt att det måste vara någon slags fornlämning. Min granne visste inte heller vad det var.

Min nyfikenhet var stor, så när jag kom hem letade jag upp platsen i Fornsök för att läsa mer om röset vi hittat. Dessvärre fanns inte så mycket att läsa, mer än måtten. Denna fornlämning (RAÄ-nummer Långelanda 103:1) har inte ens något namn. Synd tyckte jag, för det var verkligen annorlunda med sin helt cirkelrunda form.

För dig som vill veta mer (länkar med mera)

Läs inläggen från mina andra turer i Moltemyrsområdet

Moltemyrsområdet – Svanesund, Orust
Moltemyren – ett nytt ställe jag hittat på Orust

Läs vad Fornsök skriver om den fornlämning vi ”hittade”

Länk till Fornsöks information om fornlämning L1968:861 Röse, RAÄ-nummer: Långelanda 103:1

Karta / koordinater

Här hittar du platsen där jag parkerade bilen. Stigen utgår därifrån.

Inlägget Annorlunda fornlämning längs Moltemyrspåret dök först upp på Hemomkringvandring.

Om omständigheterna hade varit annorlunda hade vi förmodligen tillbringat hela julhelgen utomhus. Men som läget är behöver vi ta hänsyn både till andra människor och till vår fysiska hälsa. Därför nöjde vi oss med att fira in julen med en utenatt. Och den blev helt magisk!

Efter fyra veckor av mörker (moln, grått och regn, utan en enda solstråle) visade prognosen att det fanns chans till klart väder under natten och morgonen. Redan när vi parkerade bilen i Svartedalen noterade vi lyckligt att stjärnorna lyste klart omkring oss på kvällshimlen. Vi tog på oss våra ryggsäckar och började gå över berg och dal för att komma till platsen som Lars hade föreslagit som tältplats.

Temperaturen låg strax över 0-strecket, så vi hade till och med tagit med vår kamin. Vi slog upp tältet, gjorde i ordning våra sovplatser, och tände en brasa i kaminen med vår medhavda ved. Därefter gick vi på en liten upptäcktsfärd på udden – i mörkret.

Vinden friskade i ordentligt under kvällen, så det var extra mysigt att krypa in i tältet och värma sig vid kaminen. Kvällen bjöd på god kvällsmat och många skratt. När vi väl kröp ner i sovsäckarna somnade vi direkt och fick sova gott hela natten båda två.

I vanliga fall är jag rätt morgonpigg, men den här gången var jag så avslappnad och avstressad att jag inte vaknade förrän efter klockan 08. När jag öppnade tältet och kikade ut såg jag till min förvåning, och överväldigande glädje, att himlen var klar. Då var det lätt för oss att stiga upp och göra klart för frukost – som vi såklart åt utomhus! Jag passade på att inviga min nya kåsa som jag fick häromdagen. Den är handgjord och tillverkad för just mig – av min svärfar.

Efter frukosten, som vi satt i lugn och ro och åt med underbar utsikt över sjön, packade vi ihop våra saker och gick lyckliga och fulla av energi tillbaka till bilen. När vi kom hem efter vår utenatt var det lätt att ta itu med de sista julbestyren.

För dig som vill veta mer

Just det här inlägget tipsar inte om någon speciell plats, utan jag vill bara påminna om att även en kort vistelse ute kan göra under för ens mående. När kroppen inte klarar av långa vandringar går det lika bra att bara gå ut och äta. Eller sova. Eller ta en kortare promenad i samband med en lunch, middag eller utenatt.

Just den här gången befann vi oss i Svartedalen som är ett omtyckt friluftsområde i Bohuslän. Där finns också två naturreservat, en massa sjöar, vandringsleder och möjlighet till paddling och fiske. Läs mer hos ”VästSverige”.

Mer om Svartedalen i bloggen

Du kan också läsa ett inlägg från bloggen om när vi sov i vindskydd i Svartedalen för någon månad sedan, eller från i somras då vi paddlade och tältade i Svartedalen.

Inlägget Vi firade in julen med en utenatt dök först upp på Hemomkringvandring.

Ibland behöver man bara komma ut för att få andas lite. Bara vara. Ladda batterierna. I lördags var just en sådan dag så jag och min sambo kom (efter att ha stämt av med tonåringarna) överens om att åka till Svartedalen och ge oss själva en lyxigt lugn utekväll och utenatt.

Vindskyddet vi valde att sova i ligger vid Stora Äggdalssjön och dit är det inte mer än några hundra meter att gå från parkeringen. Tack vare det korta avståndet kunde vi bära med oss lite extra vikt, som till exempel några säckar ved.

Eftersom det skymmer tidigt på senhösten var vi på plats redan vid 15-tiden. Vi började med att småprata lite med två par från Bulgarien som bjöd på kaffe innan de begav sig hemåt, glada över alla trattkantareller de plockat. Sedan började Lars tända brasan och jag blåste upp liggunderlag och fixade i ordning bäddarna inne i det gedigna vindskyddet (inga stereotypa könsroller här inte )

Vädret var grått, men vi hade uppehåll hela eftermiddagen och långt efter att det mörknat. Vi satt vid brasan och njöt av värmen, det härliga sprakandet, de förtrollande lågorna och stillheten runt oss. Och sällskapet såklart. Maten som bestod av wokad kyckling med en massa gott, och dessutom chokladpudding till efterrätt, smakade fantastiskt.

Att bara sitta i lugn och ro. I tystnad. I samtal. I skön gemenskap. Så stärkande det är. Efter några timmar började det duggregna och vi gjorde oss redo för att krypa ner i sovsäckarna. Vindskyddet var till vår glädje tätt, både i väggar och tak. Dessutom var det försett med en ”dörr” man kunde rulla ner, så vi sov gott trots att vinden ven och regnet piskade därutanför.

Som den gentleman han är steg Lars upp och gjorde upp eld trots regnet. hmmm… eller var det bara för att han ville ha morgonkaffe kanske?

Givetvis fick han sitt kaffe, och vi njöt av en god frukost sittande under vindskyddets tak. Tacksamma över de lugna timmarna vi fick ute tillsammans gick vi sedan mot bilen lite gladare och piggare än vi kommit dit dagen innan – med nya gemensamma minnen att ta med oss in i framtiden.

För dig som vill veta mer om Svartedalen

Länk till inlägg om en paddlingstur vi gjorde i Svartedalen i somras
Länk till Länsstyrelsens information om Svartedalen och naturreservaten där

Inlägget Höstig utenatt i Svartedalen dök först upp på Hemomkringvandring.

Vi var lite sugna på att åka till Svartedalen – tvärs över älven – för lite paddling och övernattning. Tonåringarna bedyrade (med alldeles för glatt tonfall) att de skulle klara sig utan oss ett dygn, så i förrgår bar det av.

Eftersom vi inte skulle bära vår packning, utan lasta den i kanoten, behövde vi inte tänka på att hålla nere vikten som vid vandring. Istället lyxade vi till det och tog med vårt stora tält. Och vår kamin med tillhörande ugn. I kanoten skulle även vi själva, våra ryggsäckar och en av hundarna få plats. Allt lastades i bilen och jag var så förväntansfull. Visserligen har jag i stort sett ingen erfarenhet av paddling. Dessutom är jag rädd för vatten. Men att få göra detta tillsammans med min sambo gjorde mig trygg i situationen.

Dagen till ära sken solen efter nästan två veckors grå- och regnväder. Att paddla ut över sjön Stendammen och följa dess vindlingar och sedan paddla genom sundet över till Kroksjön var helt underbart. Naturen som vi gled fram igenom var vild och storslagen. Ganska snart la jag märke till hur tyst det var omkring oss. Inte ett enda ljud från trafik nådde oss. Det enda som hördes var fåglarnas sång, vindens sus och plaskandet från paddlarna.

Medan vi paddlade fram i Svartedalen naturreservat, Svartedalen vildmarks naturreservat och i områden strax utanför reservaten, höll vi ögonen öppna efter möjliga tältplatser. Till slut hittade vi en udde som verkade lovande och gick iland för att spana. Till vår stora glädje fanns där en i stort sett plan yta som dessutom var tillräckligt stor för att tältet skulle rymmas.

Tack vare att vi kom fram redan under tidig eftermiddag hade vi gott om tid att göra i ordning inför kvällen i lugn och ro. Vi hjälptes åt att lasta ur kanoten, få upp tältet och att samla ved. Allt går så enkelt och smidigt när man är två.

Om jag inte får äta regelbundet blir jag ett riktigt monster, så efter att ha legat och solat nere vid vattnet en stund, och kastat boll med hunden Wilma, föreslog jag att vi skulle laga vår middag. Finns det något härligare än att sitta ute i solen, vid glittrande vatten, med sällskap man tycker om och äta sin mat?

Kvällen bjöd sedan på ytterligare paddling, en härlig brasa, och en massa gott att äta, prat och skratt. När vi kröp ner i sovsäckarna somnade jag på sekunden och sov bättre än jag har gjort på evigheter kändes det som. Kanske berodde det på att täckningen på mobilen var i stort sett obefintlig, vilket gjorde att man inte fick en massa ”pling” från sociala medier, mejl och liknande. Gott sov jag i alla fall, och vaknade pigg före klockan 07 – och såg solens strålar lysa upp tältet.

Eftersom jag är morgonpigg tog jag med mig hunden Wilma på en upptäcktsfärd i det närliggande Svartedalen vildmarks naturreservat. För mig som älskar mossiga trolska skogar var det rena himmelriket. Mossan täckte trädens grenar. Nedfallna träd låg där de fallit i den kuperade terrängen.

Riktig vildmarkskänsla gav det – även att området vi traskade runt i inte var så stort. Det omgavs av våtmarker, så jag nöjde mig med den dalgång och omgivande stigar vi kom fram till. Tillbaka till tältet var det dags för en härlig frukost innan vi packade ihop vår lägerplats.

I lugn och ro paddlade vi sedan i tystnaden tillbaka mot Stendammen och bilen. Ingen stress. Inga tider att passa. Bara vi och naturen. Det var en underbar tur i vårt närområde och jag kom hem utvilad, lycklig och full av energi.

Inlägget Paddling med övernattning, Svartedalen dök först upp på Hemomkringvandring.

Vid 05-tiden vaknade vi i vindskyddet taggade för en ny dag längs Sevedeleden, som redan dag 1 (27 km) överraskat oss med sin Tiveden-känsla. Vädret var bättre än dagen innan, men vi hade sett i SMHI:s app att det skulle bli regn från klockan 14, så vi ville komma iväg så fort som möjligt.

Natten hade inte varit helt igenom vilsam eftersom vi hade med oss två hundar som inte hade sovit helt lugnt och stillsamt. Men vi var hyfsat utvilade och packade bara ihop våra saker, värmde kaffevatten, hängde på ryggsäckarna och traskade iväg på vår andra dagsetapp av Sevedeleden. Från vindskyddet i Södra Kvill var det inte ens en kilometer till parkeringen vid Kvill naturreservat och Kvilleken (Sveriges äldsta ek). Där fanns även toalett (jippi) men ingen tvättmöjlighet. Det var faktiskt precis här vi bestämde för ett år sedan att vi skulle gå Sevedeleden. Vid eken alltså, inte toaletten.

Vi gick vidare, över stättan och ut i de fina betesmarkerna omkring eken. För tillfället var hagarna fulla av vitsippor och jag fick en idyllisk känsla när jag gick där. Därefter följde en ganska intetsägande större skogsväg och en kort bit på landsväg innan vi svängde av in i skogen igen.

Vi hade inte riktigt samma klipp i stegen som vi hade första dagen. Och vi pratade inte oavbrutet med varandra. Skratten kom heller inte lika tätt. För mig som mest går dagsturer blev jag påmind om vilken skillnad det är att gå med full packning jämfört med att bara ha med sig lite fika i ryggsäcken. Dessutom gjorde mina fötter (eller rättare sagt tår) ont redan från starten den här dagen, och det kändes framför allt när vi gick nedför.

Efter gårdagens fantastiska natur hade vi nog blivit lite bortskämda, så när det inte konstant hände något särskilt längs leden blev jag lite slö och trampade bara på stigen fram. Men så hände något. Vi kom fram till en skylt som signalerade att det skulle finnas en märklig tall i närheten och jag vaknade till. Men när vi tittade åt det håll skylten pekade blev vi båda besvikna. Det var helt igenvuxet och fanns ingen stig att följa – och inte heller kunde vi skymta någon märklig tall. Det är lite tråkigt när man skyltar ut saker och sedan inte håller efter det. Jag ska försöka komma ihåg att påpeka detta till dem som ansvarar för leden.

Efter ungefär en mil hade vi nått vindskyddet vid Övrakull (varifrån det ska vara 16 km från Spilhammar där vi hade bilen). Vindskyddet var beläget cirka 200 meter från leden, i en brant sluttning ner mot ån där paddlingsleden går. Det fanns inget dass vid detta vindskydd heller. Lite ovanligt med en 5-milsled utan ett enda dass tycker jag. Det var väldigt brant att ta sig ner till vattnet, och det fanns inget naturligt ställe att t ex tvätta sig, diska – eller ta iland en kanot om man kom vattenvägen. Men.. det fanns i alla fall en stig ner. Och vi hade ett fint ställe att sitta på och äta där i vindskyddets öppning. Hade man velat sova där fanns britsar, precis som i vindskyddet vid Södra Kvill där vi tillbringat natten. Vi passade på att äta en ordentlig frukost och jag måste säga att sällan har en frukost smakat så bra som denna.

Efter frukost bar det genast av uppåt igen så fort vi hade korsat asfaltsvägen. Där fanns en skylt som sa att ravinen Silvergatan skulle ligga 300 meter längre fram och det kändes spännande att ha den framför sig. Det var tuffa höjdmeter att gå upp, men det gick ganska lätt med all energi vi nyss hade fått i oss. Sedan skulle vi förstås gå lika brant nedåt för att komma in i ravinen. Jag var väldigt glad över att det fanns rep som kunde hjälpa till att ta oss nerför de hala branterna hyfsat säkert.

Nere i ravinen var det som i en sagoskog. Mossa. Tallar. Stora berg. Tystnad. Precis en sådan plats man vill stanna på. Vips hade jag glömt bort den halvtråkiga sträckan vi gått dittills under denna etapp. Nu fanns bara nuet och jag förundrades över naturens skönhet och storhet.

När vi hade tagit oss igenom ravinen och ”klättrat” vidare upp vid sidan av berget närmade vi oss utsiktsplatsen vid Övrakull. Vilken underbar plats det var att komma fram till. Vi var högt över världen och såg ut över åns delta. Dessutom tittade solen fram några minuter, precis när vi närmade oss toppen.

Uppe på toppen blev det fotopaus och justering av antal lager tröjor innan vi gick vidare. Efter en liten stund kom vi fram till en skylt där vi skulle svänga av mot Rumskulla och vi konstaterade att det tagit oss nästan 45 minuter att ta oss 600 meter. Så tuff var terrängen.

Trots att skogsvägen vi nu började följa var lite besvärlig att gå på (stort grus/stenar) gick det betydligt snabbare än den senaste kilometern. Dock var sträckan ner mot Rumskulla (från och med skylt ”Rumskulla 5”) dåligt underhållen. Det var svårt att ta sig fram för alla buskar och sly och det låg många, många nedfallna träd över leden. Det kändes i kroppen att vi var ute på andra dagen med packning och jag kan säga att vi inte var särskilt graciösa när vi tog oss över hindren. Även denna sträcka som var lite svårare att gå på grund av alla hinder var rejält kuperad.

Döm om vår förvåning när vi helt plötsligt efter en kortare nedstigning i snårig skog kom ut på en plan vacker vitsippeäng som vi fick följa en längre bit. Det var som rena himmelriket för både fötter och själen. När vi svängde av inne i hagen efter kanske en kilometer blickade vi ut över Rumskullas gårdar, kyrka och andra byggnader.

Vid dammen i Rumskulla tog vi en dryckespaus (både tvåbenta och fyrbenta), och samlade kraft inför den sista milen. Vi hade känningar av blåsor under fötterna och ont i tånaglar som var lite för långa. Dessutom var vi allmänt stumma i kroppen. Så när vi gav oss iväg var inte tempot så högt, och pauserna kom ganska tätt. Ändå gick den sista delen förvånansvärt snabbt och lätt och vi skrattade lika mycket som vi gjort första dagen. Efter att vi passerat en sjö och en göl förvandlades omgivningen runt oss till att likna den vi gått i föregående dag, den som gav oss riktig Tiveden-känsla med flyttblock, lavar och tallar överallt runt oss.

Snart kom vi in i skog där vi anade en bergvägg i stort sett intill oss som skymtade fram genom träden som stod tätt intill varandra. Vi gick längs en spång i mörk barrskog. Helt plötsligt öppnades den och vi såg en hög, slät bergvägg bredvid oss. Det visade sig vara Trollegata och Trollevägga. Där fanns bord och bänkar och kändes som ett perfekt ställe för oss att ta ännu en paus innan vi skulle påbörja stigningen upp mot det sista berget på denna etapp. Men Linda kunde som vanligt inte sitta still länge – hon var tvungen att pröva på även Trollevägga.

Nu skulle vi påbörja sista stigningen. Eftersom jag hade sista etappen av höglandsleden (som går på andra sidan ån) i hyfsat färskt minne stålsatte jag mig inför en rejält slitig halvtimme. Döm om min förvåning när vi bara gick uppför några backar och sedan var uppe på toppen. Det var oerhört vackert och jag hade utan problem kunnat göra en utflykt till den här skogen enbart för att strosa runt och ha en picnic med familjen till exempel – skog med otroligt mycket Tiveden-känsla. När vi gick ner genom den glesa skogen, med alla dessa lavbevuxna flyttblock omkring oss kände jag att jag hade kunnat stanna kvar hur länge som helst. Och återigen slogs jag av tanken: ”Varför åka till Tiveden när detta finns??”

Härifrån är det ganska enkel vandring de sista 2 kilometerna. Leden för oss genom tallskogen förbi Runkesten (där vi också var i fjol) och längs skogsvägar ända fram till och genom ett sommarstugeområde precis före parkeringen i Spilhammar.

De sista 200 meterna före parkeringen fick vi lite duggregn på oss, men hela vägen i bilen in till Eksjö (4 mil) var det ösregn och vi var sååå tacksamma att vi slapp regn den här dagen då vi var lite tröttare. Även att jag var trött och sliten i kroppen är jag så lycklig över vårt lilla äventyr.

Liten sammanfattning

Det var riktigt roligt att gå en led som jag inte hade hört något om innan, och jag tycker definitivt att den är värd att gå! Den kuperade terrängen, upplevelsen av att vara långt ifrån civilisationen, de många fina naturfenomen och kulturhistoriska platser man får se och framför allt en härlig, oväntad och stark Tiveden-känsla gör att jag verkligen kan rekommendera Sevedeleden för vandring.

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Under vår andra vandringsdag gick vi från vindskyddet i Södra Kvill motsols förbi Rumskulla ner till Spilhammar, Mariannelund (slutet av etapp 2 och hela etapp 1). Sträcka cirka 25 kilometer i ännu mer kuperad terräng än dag 1. Enligt app ska vi ha gått 485 våningar denna sträcka och runt 40.000 steg. Det tog oss 8,5 timmar inklusive en paus för att äta frukost och en lite längre för att fylla på vätska.

Här kan du läsa blogginlägg om vår dag 1 längs Sevedeleden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben. Vi köpte Vimmerby kommuns friluftskarta för att få lite bättre material än det som finns på hemsidan.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Mer om Kvill naturreservat

Här hittar du Länsstyrelsens information om Kvill naturreservat (inklusive Kvilleken)
Blogginlägg om mitt och Lindas besök vid Kvill-eken våren 2019

Inlägget Sevedeleden: en led med Tiveden-känsla, dag 2 dök först upp på Hemomkringvandring.