När Göran skulle planera födelsedagsfirande för sin syster Åsa var det Tjörn han valde att visa för sin familj från Dalarna. Eftersom han haft någon med lite lokalkännedom (pekar på mig själv) som släpat runt honom på ön hade han en del idéer.

Boende och middag på Tjörns Havspensionat

Här på Tjörn finns många fina boenden, men vi fastnade för Tjörns Havspensionat här i Rönnäng när vi skulle boka rum. Det är ett hotell/en restaurang som jag går förbi flera gånger i veckan på mina kvällsturer. Min enda erfarenhet av dem var att jag ätit julbord där med jobbet (troligen det bästa julbord jag ätit), och jag hade för övrigt bara hört gott om dem.

Det fanns många olika rumstyper att välja mellan, allt från enkla till sviter med havsutsikt. Göran bokade den lilla grindstugan för sina systrar och deras män –  liten, men mysig.

På fredagskvällen anlände Ulla och hennes man Rolle strax innan Göran och hans mamma Lisa dök upp. Alla var hungriga efter resan, så vi gick direkt upp till restaurangen och det bokade bordet.

Mitt intryck av pensionatet blev ännu bättre efter den här kvällen. Först och främst fick Silver följa med, och det är ju alltid trevligt. Dessutom var torskryggen vi fick otroligt vällagad, och vi var alla väldigt nöjda. Utsikten mot havet, den mysiga inredningen och den trevliga personalen var ytterligare bonusar.

Födelsedagsbarnet anlände i solnedgången

Efter middagen åkte vi till Skärhamn i förhoppningen om att få se lite solnedgång. Under den korta bilfärden hade vi kontakt med födelsedagsbarnet Åsa och hennes man Leif. De hade passerat Tjörnbron, och fick instruktioner om vart de skulle köra för att möta upp oss.

Visserligen gick solen ner i de enda moln vi sett på hela dagen, men det blev en fin stund när alla syskonen var på samma plats (och mamman).  Hunden Silver visste knappt till sig i sin iver när det var så många människor som hon tycker om som var där samtidigt.

Vi avslutade kvällen med en liten tur ut till Klädesholmen för att visa upp det pittoreska kustsamhället.

Frukost på min terrass

För min del startade lördagsmorgonen ganska hektiskt, eftersom jag hade föreslagit att vi skulle äta frukost hemma hos mig. Jag bor i en lägenhet på 38 kvadrat, och vi skulle vara 7 personer. Tack och lov var vädret lika strålande som på fredagen, så vi kunde sitta ute på min terrass.

Efter äggkokande, baconstekande, grönsaksskärande, bord-och-stol-bärande och allmänt frukostfix så blev det en trevlig frukoststund.

Födelsedagsfirande på Dyrön

Om man bara har ett dygn på sig att visa upp Tjörn måste man välja det gôttaste. Behöver man dessutom ta hänsyn till att inte alla är pigga, raska och rörliga som 20-åringar får man tänka till lite. Som så många gånger tidigare landade jag i att ta med hela gänget ut till Dyrön som ligger precis utanför ”mitt” samhälle. Den största utmaningen den här gången var att få med oss Lisa, 86 år, på de aktiviteter vi hade bokat in.

Samhällsföreningen kom med en golfbil

Vid flera av mina besök på Dyrön har jag hamnat i fina samtal med personer som är aktiva i Dyröns Samhällsförening. Därför testade jag att kontakta dem för att se om de kunde hjälpa till. Och vilket fantastiskt svar jag fick!

Om vi bara meddelade vilken färja vi anlände med så skulle någon hämta Lisa med golfbil och köra henne till våffelcaféet. Men inte nog med det visade det sig. Chauffören Bertil, en riktig gentleman, körde även Lisa nästan ända fram till bastun när vi hade vår bokning, och hämtade henne när vi var klara. Då skjutsade han henne till norra hamnen.

Tack vare den här otroligt fina servicen kunde vi vara tillsammans allihop under aktiviteterna. Vi swishade (nummer 123 161 65 72 om man vill stödja dem) en summa till samhällsföreningen som tack, men att få ha med Lisa var ovärderligt.

Våfflor och glass i solen

Eftersom det var som den finaste sommardag med sol, värme och blå himmel, hade vi räknat med att det skulle vara många vid våffelcaféet. Vi räknade därför med kö, och var på Dyrön i god tid.

Jag har nämnt stället flera gånger tidigare i mina inlägg, det obemannade, dygnet-runt-öppna caféet där man swishar och sedan gräddar sin våffla själv. Göran och jag tog på oss uppdraget att grädda våfflor medan de andra slog sig ner på uteserveringen och såg mot södra hamnen och havet.

Vi hade gott om tid att sitta i sol – eller skugga efter eget tycke – och bara vara. Det blev både våffla, kaffe och glass (fast glassen köpte vi i glassbaren).

Bastu och bad i havet

Hela gänget utom jag, Lisa och Silver, traskade iväg mot bastun som vi hade bokat mellan klockan 13 och 14. Strax kom Bertil och hämtade Lisa, så då gick Silver och jag mot bastun vi också. Golfbilen kunde inte ta sig hela vägen fram, men sista biten klarade Lisa ändå av att gå.

Det var en riktigt härlig känsla att få hänga upp repet med ”Bastun är abonnerad” och ha bastun, bryggan och grillplatsen helt för oss själva. Här infann sig en riktig semesterkänsla och det blev både bastu, sol och bad för de flesta, inklusive födelsedagsbarnet.

Själv hade jag tänkt sitta med Lisa vid caféet (för jag visste inte att hon skulle få skjuts även till bastun) så jag hade inte med några badkläder. Men jag hade det mysigt ändå. Och Lisa och Silver satt på en bänk i skuggan mellan bastubyggnaden och duschhuset – och var nöjda över att få vara med.

Att hyra bastun på Dyrön är en riktig höjdare (här kan du se när jag och Sofia var här och bastade en kväll förra våren).

Pater Noster Race

Medan vi hade vår bokade tid i bastun kom det en massa båtar och seglade förbi. Jag kan verkligen ingenting om båtar, men det var vackert att se dem passera, med alla sina färgglada segel.

Det visade sig vara Pater Noster Race, och de i gruppen som är båtfolk fick lite bonus i och med tävlingen som pågick precis framför våra ögon.

Dyröleden i mitt hjärta

Vid det här laget har jag hunnit gå Dyröleden ganska många gånger och det är definitivt något jag vill visa upp för besökare. Så när vi bastat klart fick de som ville gå med mig på vandringsleden längs öns västra kust. Det visade sig att alla utom Lisa, som ju åkte golfbil, och Göran som gjorde henne sällskap, ville följa med mig.

Den här delen av leden är ofantligt vacker och dramatisk med sina branta klippor. Och Dynes Ravin med sin smala trappa förstås. Det var riktigt roligt att se allas reaktion när vi kom fram till toppen av trappan och de insåg att vi skulle gå ner där.

Vi hann se blommor, äta bullar och prata med vandrare som vi mötte – och fota ön Åstol (som födelsedagsbarnet Åsa envisades med att kalla Östol) från alla möjliga vinklar.

Det är kuperad vandring, men man har god hjälp av alla trappor som Dyröns Samhällsförening har byggt. Glada och varma kom vi fram till Lisa och Göran som väntade på oss i norra hamnen innan vi tog färjan tillbaka till Rönnängs brygga.

Om du vill läsa mer om Dyröleden kan du titta i några av mina tidigare blogginlägg (använd förstoringsglaset och skriv in Dyrön). Här är ett inlägg där jag beskriver lederna ganska ingående.

Middag på Skärgår’n

På hamnplan, i direkt anslutning till färjan, ligger Skärgår’n och där bokade vi bord för middagen. Efter att vi varit hemma och bytt om träffades vi vid Rönnängs brygga för andra gången samma dag. Vi satt i uteserveringen (med Silver såklart) och hade kanalen precis utanför.

Efter maten gick vi in på kiosken som ligger vägg i vägg med restaurangen och köpte varsin glass. Sedan satt vi på en bänk och såg ut över havet medan solen sjönk. Och vissa av oss avslutade kvällen med en promenad på den vackra gångbanan som går längs havet ända bort till Stansvik och ishallen.

Frukost på Tjörns Havspensionat

Efter den fullmatade dagen sov alla gott och vaknade på gott humör. Vi hade bokat frukost på Tjörns Havspensionat för oss allihop. Det blev både en trevlig start på dagen, och ett fint avslut på vår gemensamma helg.

När vi hade ätit, och de långväga hade packat ihop sina saker, sa vi hejdå, uppfyllda av de nya gemensamma minnen som vi skapat. Jag är otroligt glad över att alla verkade vara lika nöjda som jag med sina upplevelser här på Tjörn.

Inlägget Födelsedagsfirande på Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

I söndags gick jag delar av pilgrimsleden Falköping-Varnhem. De 17 kilometer som jag tog mig an denna första gång var otroligt mysiga och vackra att gå. Tajmingen med körsbärsträden kändes också helt rätt.

Start i Varnhem

I alla beskrivningar av leden ska man starta i Falköping och gå till Varnhem, men jag gjorde tvärtom. Anledningen är att jag befann mig bara några kilometer från Varnhem, så det passade bra. Göran körde mig till den vackra klosterkyrkan vid 6-tiden på morgonen. Sedan traskade jag och hunden Silver iväg i det vårgröna landskapet runt den mäktiga kyrkan.

Vackert längs bäck

I vanliga fall hade jag strosat i klosterruinen, och kanske besökt Katas gård eftersom jag tycker det är fascinerande med historia. Men denna tidiga morgon följde jag istället pilgrimsleden.

Vi nådde strax fram till en bäck som stigen följer en bit uppströms. Längs bäcken passerar man inspelningsplatser från filmen Arn, och spåren efter ett kalkbrott.

Leden är lätt att gå och sammanfaller med Rosenstigen som är en 2 kilometer lång (kort) slinga som också utgår från Varnhem. När stigen når en vacker stenbro går lederna åt olika håll, och pilgrimsleden svänger höger in mot skogen.

Dimmig morgon i skog på Billingen

Stigen ledde oss från lummig lövskog in i barrskog. Strax kom vi fram till dagens enda hygge, och där gick vi uppåt längs en skogsväg. Runt oss var allt inbäddat i dimma, vilket gav naturen en mjuk inramning. Och det kändes som om Silver och jag var ensamma i värden.

Det var underbart att gå genom skogen i dimman. Visserligen är det produktionsskog, men det är granar, tallar och mossa åt alla håll och kanter.

Utsiktsplatser och rastplats

Det finns flera utsiktsplatser uppe på Billingen, men i den tjocka dimman såg jag ingenting. Kanske hade jag inte gjort det ens i klart väder, för det kändes som om det var ganska uppvuxet framför utsiktsplatserna. Stigen går inte exakt ute på platåbergets kant, men man skymtar ”luften” mellan träden hela tiden, så en solig dag får man förmodligen en helt annan upplevelse.

Jag måste även visa bilder på den supersöta rastplatsen som ligger längs leden (jag vet tyvärr inte vad platsen heter). Visserligen tycker jag att den passar bättre i en trädgård än längs en vandringsled, men det märks att det är någon som lagt ner mycket tid och kärlek på denna plats.

Himlen sprack upp efter frukost

Efter drygt 8 härliga kilometer på stigar går leden ner på en liten asfaltsväg som går genom kulturlandskap. Strax därefter passerar pilgrimsleden Görans hus, så jag smet in för att äta frukost med honom och min son.

Medan jag var inomhus försvann dimman som i ett trollslag och det kändes varmt när jag kom ut igen. Silver fick stanna kvar hemma, för hon är en äldre hunddam som inte är van vid att gå nästan en mil före frukost .

Lång paus i fårhage

Efter ytterligare en kort bit längs den lilla asfaltsvägen svänger stigen av vid Heljesgården. De gamla byggnaderna här är väldigt vackra och idylliska. När jag passerat gården kom jag in i hagar med böljande kullar. Här såg jag de första körsbärsträden börja slå ut i blom, och i en intilliggande hage gick får och betade.

Sedan upptäckte jag att pilgrimsled Falköping-Varnhem går in i fårhagen. Eftersom jag inte ville störa djuren alltför mycket, och inte heller visste om de var vänliga eller ogillade besökare, satte jag mig på en sten strax innanför stängslet. Där tänkte jag sitta och iaktta djuren och visa dem att jag inte var något hot mot dem eller deras lamm.

Till min förvåning var fåren väldigt nyfikna och kom fram till mig. Även lammen kom fram och ville bli klappade, suga på mina fingrar för att se om det kom mjölk, och undersöka min ryggsäck för att se om den innehöll något gott. Tackorna verkade lita på mig, för de blev inte upprörda över att jag pratade med och klappade deras lamm.

Här satt jag ungefär en kvart i godan ro innan jag fortsatte leden, som går längsmed stängslet genom hagen.

Längs Bolumsleden mot Naturum Hornborgasjön

I nästa hage ansluter pilgrimsleden till Bolumsleden (se tidigare blogginlägg). Den går genom hagar och längs Hornborgasjön fram till Naturum.

Just nu är sjön fågelskyddsområde, så det formligen kryllar av fåglar vid stränder och i vattnet. Ljudet från dem var nästan öronbedövande när jag passerade naturum. Därifrån fortsatte jag pilgrimsleden i riktning mot Ytterberg.

Körsbärsträden på Vässtorpsåsen

Efter att jag hade passerat Ängsladan höll jag tummarna för att jag skulle kunna ta mig fram till Vässtorpsåsen. Sist jag gick här var det nämligen översvämmat, men till min stora glädje gick det att ta sig förbi.

Vässtorpsåsen kan vara en av de vackraste platserna på jorden så här års. Runt åsen, som är en så kallad getryggsås, böljar grönskande kullar. Just nu stod körsbärsträden i blom, och på andra sidan åsen lyste Hornborgasjön blå. Leden går mitt uppe på åsen.

Mitt uppe på åsen står en bänk och där satte jag mig en lång stund och bara njöt av allt det obeskrivligt vackra runt mig. Om jag bara skulle få välja ett ögonblick att minnas från det här året så skulle jag välja detta.

Längs Vässtorpsåsen fick jag också njuta av några backsippor som sträckte sig mot solen.

Leden mot Ytterberg avstängd på grund av översvämning

Tyvärr kunde jag inte fortsätta ända fram till Ytterberg som planerat på grund av att leden var avstängd/översvämmad. Totalt gick jag någonstans mellan 17 och 18 kilometer, och min plan är att gå resten av leden vid annat tillfälle. Pilgrimsleden Falköping-Hornborgasjön är 44 kilometer lång.

Sammanfattning av etappen Varnhem – Ytterberg (nästan ända fram)

Eftersom den här leden är tänkt att vandras från Falköping till Varnhem började jag lite i fel ände. Men en helt fantastisk ände. Största delen av leden går längs stigar och man passerar både skog, berg, öppna böljande landskap och dessutom en av Europas viktigaste fågelsjöar, så jag kunde inte ha varit nöjdare. Dessutom var tajmingen med körsbärsträden vid Vässtorpsåsen en riktig fullträff. Den här etappen kan jag tänka mig att gå många gånger – gärna vid olika årstider.

Slutligen några användbara länkar

• Läs gärna WestSwedenTrails beskrivning av de tre etapperna
• Information från Västsverige om hundvänliga boenden och caféer längs pilgrimsleden Falköping-Hornborgasjön-Varnhem
• Leden passerar bland annat genom naturreservaten Hornborgasjön och Bolum Heljesgården
• Slutligen kan du läsa hos Svenska kyrkan om pilgrimsvandring i närområdet.

Inlägget Pilgrimsleden Varnhem-Falköping dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag hyrde en campervan i helgen, och reste runt på Öland. Där fick jag, Göran och Silver pröva på vanlife samtidigt som vi njöt av naturen, vandringar och vårblommor i överflöd. Läs vidare om vår fullmatade helg.

Eftersom jag är född i Småland har det blivit en del besök på Öland för mig – både som barn och i vuxen ålder. I år var planen att hyra en liten campervan och åka på blomjakt på egen hand. Men våren var kall och sen, så det fick bli en allmän ”natur-upptäcktsfärd” istället – med sällskap.

Hämta bilen i Kalmar

Redan i somras hittade jag SmålandCampers på webben och jag gillade verkligen konceptet. De hyr ut charmiga campervans – inte husbilar. Eftersom jag känner mig extremt lockad av tanken på att bo enklare (åtminstone periodvis) kom jag på att jag kunde hyra en och testa för att se om det verkar passa mig. Till slut kom jag till skott, och i fredags var jag, Göran och Silver på plats i Kalmar för att hämta upp ”vår” campervan (modell Hydda).

Första natten i campervan

På grund av att jag känner till norra delen av Öland bäst ville jag väldigt gärna hinna så långt norrut som möjligt innan vi stannade för natten. Vi hade redan innan tittat i appen ”park4night” för att hitta tillåtna platser att ställa bilen på. Det är nämligen ganska tätt mellan förbudsskyltarna på Öland. Väldigt ofta är det parkeringsförbud kl. 23-04 till exempel. Appen är bra, men man får ta den med en nypa salt, och kontrollera på plats att det inte finns några förbudsskyltar.

Men tack vare appen hittade vi en plätt vid en skogsväg ganska nära havet där vi kunde stanna. Att ”möblera om” från soffor och bord till stor säng gick på ett kick. Med tanke på att temperaturen låg runt 0:an var jag väldigt tacksam över att det fanns en värmare inne i vår campervan. På så sätt fick vi upp lite värme därinne medan vi bytte om och skulle krypa ner i våra sovsäckar.

Snö och frost

Göran somnade snabbt medan jag och Silver låg och löste sudoku i lampskenet. Att ladda telefonen i väggens USB-uttag fungerade också bra – när jag väl insett att det fanns en on/off-knapp som jag var tvungen att trycka in först. Jag är som sagt lite opraktiskt lagd…

På morgonen väcktes vi av mitt alarm som ljöd strax efter klockan 05. Min tanke var att vi skulle hinna gå en soluppgångspromenad längs stranden. Dessvärre kom min iver tillfälligt av sig lite när vi tittade ut genom de isiga rutorna och insåg att det snöat under natten. Men sedan ryckte jag upp mig, och vi förflyttade oss till Lyckesand på norra Öland.

Morgonpromenad längs stranden

För mig blir det ingen riktig Ölands-resa om jag inte har fått ta en morgonpromenad längs Bödakustens långa sandstrand. Här har jag gått otaliga morgnar med mina hundar, både Pepsi och mina gatuhundar Denniz och Gemini som nu är änglahundar allihop.

Att möta morgonljuset medan vågorna mjukt rullar in mot stranden är helt fantastiskt. Även denna morgon blev det en oförglömlig upplevelse med iskalla vindar, magiskt ljus och total tystnad och harmoni.

5-6 kilometer blev det innan vi satte oss inne i bilen och åt frukost innan vi åkte vidare. Utanför var det alldeles för kallt i snön och blåsten.

Gammelskog i Fagerrör

För många år sedan hittade jag vackra Fagerrör när jag gått längs stranden hela vägen upp från Böda. Enligt mig är detta en av de vackraste platserna på hela Öland. Dessutom har jag gått en superfin rundslinga här (se blogginlägg från 2019), och jag ville visa en liten del av den för Göran. Man vill ju vara en bra värdinna när man har ”gäster”. Till Fagerrör är det inte särskilt långt att köra från Lyckesand, så det blev första stoppet efter frukosten.

Det visade sig bli en riktig fullträff. Här strosade vi runt på alla stigarna i gammelskogen som är full av död ved. Marken är beklädd med både mossa och lavar, och mellan träden glittrade havet mot oss. Hade det inte varit så otroligt kallt hade vi nog stannat kvar i flera timmar.

Nu nöjde vi oss med att gå runt och ta in miljön, medan Göran fotade alla fåglar som bodde i de gamla träden. Det finns gott om parkeringar (och dass), men man får inte övernatta här.

Fakta om Fagerrör

Fagerrör är känd för sin vackra sandstrand och ligger strax sydost om Byxelkrok på norra Öland. Följ skyltar mot museijärnväg. För några år sedan gick jag en helt underbar rundslinga vid Fagerrör (sommar) som jag verkligen kan rekommendera. I boken ”Öland och Blå Jungfrun – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är det tur 6A. Fagerrör ligger i naturreservatet Bödakusten östra, som du kan läsa mer om hos Länsstyrelsen.

Fyrstigen på Ölands norra udde

På Ölands norra udde står fyren Långe Erik, vilket nog är det som platsen är mest känd för. Men det är även en bra fågelskådningslokal, och strandängarna bjuder på många vackra växter under sommaren. Nu var inte fyren öppen för besök, men jag har gått uppför de vindlande trapporna tidigare.

Däremot var det premiär för mig att gå den lilla fyrstigen som leder runt udden. Medan vi stretade i vinden fascinerades jag av de vita stenarna, vågorna på havet, alla fåglarna och de fina fikaplatserna.

Fakta om Långe Erik och udden

Hos Allt på Öland kan du läsa lite mer om fyren Långe Erik och Ölands norra udde. Otroligt nog så finns det några parkeringsplatser här – med havsutsikt – där det är tillåtet att övernatta.

Några stopp i Bödakustens västra naturreservat

Ytterligare en fantastisk vandring som jag gjort på Öland tidigare är sträckan längs kusten mellan Byxelkrok och Byrum. Även på den här sidan är ön ofantligt vacker, så vi stannade till på några ställen längs kustvägen. Ibland för att fota en blomma, och ibland för att gå en liten bit längs havet.

Lunch på härliga sanddyner

Egentligen skulle vi ha åkt raka spåret ner till raukarna i Byrum, men alla våra stopp gjorde att förflyttningen tog längre tid än planerat. Eftersom jag började bli riktig hungrig svängde vi istället in mot badplatsen i Byrum och den stora parkeringen där.

Därifrån gick vi den korta biten ut på sandstranden/sanddynerna för att laga lite lunch. I vår campervan ingick både ett Trangia, gas och enkel köksutrustning, så det bar vi med oss. Sedan lagade vi en enkel lunch med köttbullar, mos och lingonsylt mitt på stranden. Solen sken, och vindarna var inte lika bitska som de varit tidigare under dagen.

Om vi hade haft mer än två dagar på oss hade jag valt att gå längs stranden bort till raukarna (1,5 km åt vardera hållet). Den här gången tog vi bilen.

Länk till Ekopark Böda

Hos Sveaskog kan du läsa mycket mer om Ekopark Böda och Bödakustens västra naturreservat.

Raukarna i Byrum, Öland

Vid Byrums raukar får man uppleva ett av Ölands mest säregna landskap. Havets vågor har under miljontals år mejslat fram meterhöga stenstoder ur den öländska kalkstenen. Inbäddat i kalkstenen hittar man ibland fossil, vilket även jag som vuxen tycker är spännande.

Detta är en av min sons favoritplatser, så här har vi suttit och ätit pizza i solnedgången några gånger när han var yngre. Den här gången blev det mer att visa upp raukarna för Göran och Silver som inte varit just i Byrum tidigare.

Fakta om Byrums raukar

Raukfältet ligger cirka 8 km NO Löttorp i Borgholms kommun. Sväng mot Byrum, antingen från Löttorp eller Böda. Åk cirka 8 kilometer respektive 6 kilometer och ta sedan av vid skylten med texten ”raukar”. Parkeringen är betalparkering, och man får inte stå här på natten.

Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om naturreservatet Byrums raukar

Backsippor i Beijershamn

I naturreservatet Beijershamn råkade vi hamna av en slump. Egentligen var jag ute efter en plats där man sett backsippor vid nerfarten till Haga Park, men vi körde för långt. Trots att jag såg blommorna redan från bilen.

Fina vandringsstigar

Istället åkte vi fram till naturreservatet som jag såg på kartan. Där fanns flera små vandringsstigar: Stora Beijershamnsrundan (2,5 km), Lilla Beijershamnsrundan (500 meter) och Pirpromenaden (5 kilometer). Dessutom passerar Mörbylångaleden genom reservatet.

Längs stigarna var marken helt täckt av vitsippor och gulsippor. Och jag fick även se stor vårstjärna och några annorlunda spretiga backsippor.

Fakta om naturreservat Beijershamn

Naturreservatet Beijershamn ligger längs kusten cirka 7 kilometer söder om Färjestaden. Hit är det skyltat från väg 943.

Egentligen är naturreservatet känt som ett fågelparadis, där man kan se på fåglar både från fågeltorn och skådarplattform, men jag tyckte det var fint med alla blommorna med. Du kan läsa mer om Beijershamn naturreservat hos Länsstyrelsen.

Var kan vi parkera ”vår” campervan?

Jag hade fått för mig att det var lättare att hitta parkeringsplatser för husbil eller campervan på norra Öland än på södra. Det visade sig att jag hade fel. När vi kollade i appen (park4night) hittade vi en massa platser där det skulle vara möjligt att parkera även på södra delen. En del platser låg till och med så nära varandra att vi kunde åka och jämföra några av dem.

På ett ställe hittade jag (för första gången i mitt liv) fältsippor, och lyckan var total. Dock valde vi inte just den platsen att övernatta på, utan en annan närliggande plats som låg mer undanskymt. Men båda hade fin utsikt.

Morgontur på Ölands alvar

Det är något speciellt med Ölands alvar som lockar mig. Kargheten, storheten, tystnaden och den avlägsna horisonten. Det är något vilt över landskapet.

På söndagen gick vi i Stora Vickleby naturreservat i någon timme innan vi åt frukost. Ute på alvaret hittade vi stora områden med fältsippor som glittrade av frost i morgonsolen. Solen stod lågt och blommornas luddiga stjälkar formligen lyste.

Marken längs leden var ganska blöt, men miljön är otroligt vilsam att vandra i.

Vår lilla tur på alvaret påminde mig om mitt försök att gå hela Stora alvar-leden för några år sedan, och jag känner att det är något jag vill slutföra i framtiden.

Jag fick se våradonis

Eftersom jag är en riktig blomnörd har jag länge velat se våradonis (Adonis vernalis), eller Arontorpsros som den också kallas. Det är en otroligt sällsynt växt som bara växer på kalkhedar på Öland och Gotland (i Sverige). Jag hade hittills bara sett den på bild, men visste att vi tidsmässigt var rätt ute. En av de mest kända lokalerna för våradonis är Arontorps naturreservat.

Arontorps naturreservat

Här kan man kan man frossa i typisk öländsk ädellövskog som är otroligt rik på blommor och fåglar. Jag var helt överväldigad av mängden vitsippor, blåsippor, gulsippor och vätteros. Några lungört och gullvivor såg jag också längs stigen från parkeringen fram till ängen med våradonis.

Växer bara på Öland och Gotland

Innan vi kom fram var jag lite orolig att vi skulle missa blommorna, men jag såg dem lysa på ängen så fort vi kom ut från den vårgröna lövskogen. Givetvis blev det ett långt fotostopp här.

Växten har gula stora blommor med blad och är inte lik någon annan blomma jag sett. Ofta verkar den växa i tuvor. Vi hade otrolig tur som fick solsken, för blomman är bara öppen dagtid vid fint väder. Den här upplevelsen är jag otroligt tacksam över.

Rödlistad och fridlyst

Jag vill poängtera att våradonis är fridlyst i hela landet och att man alltså inte får plocka, skada eller gräva upp den – eller ta frön från den.

Fakta om Arontorps naturreservat

För att komma till parkeringsplatsen; kör man väg 136 mot Ottenby och tar av på väg 957 mot Norra Möckleby och Gårdby. Efter cirka 2,5 km kommer Tveta gård och strax därefter ligger parkeringen på höger sida av vägen. Det är skyltat.

Från parkeringen går en välmarkerad stig, delvis förstärkt med spång, fram till reservatet. Sträckan att gå från parkeringen är ca 500 m. Hos Länsstyrelsen hittar du mer information både om naturreservatet och om våradonis.

Sammanfattning av helgen

Upplevelsemässigt kan man inte önska vackrare vyer eller platser än de vi fick. Jag hoppas att bilderna här ovanför talar för sig själva. Vädret var visserligen oväntat kallt (både snö och frost), men Öland levde definitivt upp till sitt rykte om att vara ”solens och vindarnas ö”.

Utvärdering av att resa med campervan

Avslutningsvis vill jag göra en kort resumé av min första upplevelse av vanlife. Jag kände direkt vi började rulla att detta var ett äventyr jag skulle komma att gilla. För mig är det helt fantastiskt att kunna stanna och vara så nära naturen – samtidigt som jag kan ha med mig all utrustning utan att behöva begränsa mig till det jag orkar bära.

Tanken är att i framtiden kombinera resande och nätter i campervan med att vandra och tälta som jag brukar göra. Just den friheten och flexibiliteten lockar mig. Lite som jag tänker när det gäller packraft också – jag gillar möjligheten att kunna variera mig och vara spontan.

Som jag redan nämnt tidigare var det enkelt att förvandla vardagsrum/kök till sovrum och vice versa. Trots att jag är väldigt opraktisk gick det utan problem, och på runt en minut. Observera att detta var lösningen i just den här bilen – det finns många olika sätt att lösa möbleringen på.

Viktigt med genomtänkt förvaring

Något jag insåg snabbt var att det är otroligt viktigt att vara organiserad och strukturerad vad gäller prylar och utrustning. Smart, genomtänkt förvaring är A och O. Eftersom vi åkte i en hyrd bil var den inte anpassad för just oss och våra behov, så det blev lite stökigt. Till exempel var våra ryggsäckar för stora för förvaringsutrymmena. Hade det varit min egen bil hade jag vetat att jag skulle packat i dry bags eller i speciella lådor istället för att trycka ner allt i en enda stor väska.

Några avslutande reflektioner

Jag uppskattade enormt att det fanns rinnande vatten (en 20-litersdunk med färskvatten var kopplad till kranen) och ett pyttelitet kylskåp. Trots att detta är ett enkelt boende saknade jag faktiskt ingenting. Förutom mer tid. Det är inte alls otroligt att jag kommer att hyra från SmålandCampers igen i framtiden, för 2 dygn är alldeles för kort tid för att känna efter på riktigt. Det är inte särskilt dyrt när man hyr utanför högsäsong som nu (runt 1.000:-/dag).

Ett plus att man får ta med sig hunden

I min värld är det ett stort plus att man får ha med sig sin hund i bilen. Sådant är man inte bortskämd med till exempel när man hyr bil.

Öland i mitt hjärta

Jag är otroligt tacksam för alla vackra platser jag fick besöka och allt underbart jag fick se under helgen. Öland har så mycket att erbjuda att det nästan är skamligt att bara vara där i två dygn. MEN.. bättre det än inget, och planen är att göra fler resor hit nästa år. Här kan du läsa alla mina blogginlägg från några av mina tidigare resor på Öland.

Inlägget Med campervan på Öland dök först upp på Hemomkringvandring.

Går din vecka i snigelfart medan du räknar ner dagarna till helgen? Det här inlägget handlar om ett sätt att få även veckorna att kännas meningsfulla; nämligen mitt-i-veckan-turer.

Dyröleden efter jobbet

Igår till exempel fick jag och Rebecka Sundahl (följ gärna henne på Instagram) en otroligt fin kvällstur längs Dyröleden efter jobbet. Detta är en tur som jag har gjort flera gånger – även som mitt-i-veckan-tur – eftersom jag bor så nära.

Utsikten längs leden var helt fantastisk, och vi fick till och med njuta av några riktigt goda våfflor längs vägen! Våfflorna gräddade vi själva i det obemannade caféet i sydhamnen (swisha, grädda, njut som det står på skylten).

Otrolig solnedgång

Eftersom kvällarna är ljusa länge bestämde vi oss för att gå samma väg tillbaka som vi kommit, istället för att gå raka vägen till vindskyddet. Vi ”klättrade” på klippor, tog in havsutsikten, gladde oss över att se mufflon med lamm, och njöt av solnedgången över horisonten.

Vindskyddsnatt

Som grädden på moset övernattade vi i ett mysigt vindskydd innan vi steg upp och åkte till jobbet i morse. För mig är det få saker som slår att somna till naturens ljud och dofter, så det var en perfekt avslutning på vår mitt-i-veckan-tur.

Mitt-i-veckan-turer – som minisemester

Om du känner dig uttråkad, trött, eller bara behöver en paus från vardagen rekommenderar jag verkligen att du unnar dig en vandring mitt i veckan. Lång eller kort. Med eller utan övernattning. Det är som att få en minisemester, både vad gäller energi, glädje och intryck!

Var kan DU göra en mitt-i-veckan-tur?

Tanken är inte att du ska behöva ta dig till Tjörn och kopiera min tur, utan jag vill inspirera dig att öppna ögonen och hitta platser i ditt eget hemomkring.

Vill du veta mer om Dyrön?

Eftersom Dyrön ligger så nära mitt hem (jag ser faktiskt ön från mitt vardagsrumsfönster) har jag hunnit vara här ganska många gånger. Därför har jag inte beskrivit själva leden så ingående i just det här inlägget. Men inlägget ”Kors och tvärs på Dyrön” har jag beskrivit leden mer noggrant. Och det finns även fler inlägg om Dyrön där du kan hitta inspirerande bilder och texter.

Inlägget Tips om mitt-i-veckan-turer dök först upp på Hemomkringvandring.

I mitten av april förra året åkte jag för att träffa min bästa vän, Linda Björk, och gå i ett av ”hennes” hemomkring: Eriksbergs naturreservat i Blekinge. Nu, ett år senare, har vi varit tillbaka, och vilken tur det blev.

Vad bjuder Allböleleden på?

Allböleleden i Karlshamns kommun är en av de leder som vi gick både förra våren och nu i helgen. Den är 8,8 kilometer lång och ligger i Eriksbergs Stränders naturreservat.

Nästan all slags natur

Längs Allböleleden känns det som om man får allt: Kust- och skärgårdslandskap med ädellövskog, tallskog, lövsumpskog, hällmarksskog, enbuskmark, hagmark, gräsmark, havsstrandäng, hällmark, hav, öar och skär.

Upprustat med stolpar och skyltar

Från början är leden ganska lätt att gå, men bitvis är den lite knölig. Förra året var den inte supertydligt märkt, men vi noterade då att leden höll på att fräschas upp med nya trappor och spänger. Vi såg att det även var nya ledstolpar och skyltar på väg. Därför var det extra roligt att komma tillbaka i år och se hur fint det blivit.

Sova i ett skyttevärn?

Förra året tältade vi så långt ut man kan komma längs leden. Men i år hade vi än ännu mer spännande sovplats; vi sov i ett skyttevärn. Tipset fick vi från personal på Eriksbergs Hotell & Safaripark där vi också tillbringade ett dygn under vår långhelg.

Spännande att ta sig in

Efter några kilometers vandring tänkte vi varje gång vi kom upp på en höjd: ”Nästa höjd – där ligger skyttevärnet”. Vi hade fel några gånger, men till slut var vi där. Först kom vi till dörren som är på bilden här, men vi kom inte på hur vi skulle ta oss in, så vi gick runt till andra sidan.

Där var det enklare att ta sig in, men dörrarna är ganska tunga. Det kan vara bra att veta, så det är bara att ta i om man tycker det går trögt. Känslan när man stod här på berget vid havet och öppnade portarna var rätt mäktig.

Så genomtänkt i varje detalj

Både Linda och jag blev imponerade av interiören. Man har byggt breda bänkar runt hela väggen och de är tillräckligt breda att sova på. Det finns en kamin, men man får nog bära med sig ved om man vill elda. Just när vi var där fanns lite rester av byggmaterial, men vi hade burit med en liten påse ved ut.

Men det fanns några saker härinne som verkligen imponerade på oss och det var att det fanns både brandsläckare, nödutgångsskylt och brandvarnare. Och ”bra-att-ha-saker” som sopborste, skyffel och askhink. Otroligt genomtänkt.

Inte ETT skyttevärn, utan två

Vi upptäckte också att det fanns ett nästan identiskt skyttevärn bara några hundra meter ifrån detta. Tack vare skorstenarna som stack upp såg vi det, för det hade vi ingen aning om innan att det fanns. Tänk att man kan använda gamla militära anläggningar på ett så här bra sätt. En stor eloge till dem som ordnat detta (tyvärr har jag inte information om vem/vilka det är).

Minnesvärd kväll och natt i skyttevärn

Eftersom vi kom fram till skyttevärnet redan under eftermiddagen hann vi både njuta av omgivningarna och äta middag. På grund av att Lindas hund Vittra mår bättre i ett mindre utrymme slog vi upp deras tält inne i värnet. Lite speciellt, men inget konstigt tycker jag som själv levt med hund många år.

Själv använde jag skyttevärnet ungefär som man använder ett vindskydd. Det var väldigt skönt att sova därinne. Helt vindstilla, mysigt med marschallerna tända och jag kände mig trygg eftersom vi inte stängde dörrarna helt. Jag sov som en stock och vaknade pigg och glad tidigt på morgonen.

Packning och städning före ”avfärd”

Det var lätt att lämna skyttevärnet i fint skick till nästa gäng som ska rasta eller övernatta där. Både borste och skyffel fanns på plats.

Extra fina naturupplevelser

Det var många saker som gjorde den här turen väldigt speciell för mig. Dels övernattningen i skyttevärnet förstås, för det var något helt nytt för mig, men även att jag gjorde turen med Linda.

Men vi fick flera andra upplevelser som också blev minnesvärda. Den vackra sandödlan vi fick beundra en långstund innan vi smög vidare för att inte skrämma den till exempel. Vildsvinet vi såg kasta sig ut i havet och simma i flera minuter innan han tog sig upp på en udde och sprang vidare var även det något vi kommer att minnas för alltid.

Och för mig var det superroligt att få se årets första gullviva här – bara några hundra meter ifrån platsen jag såg förra årets första. Dessutom såg vi en hel dikesren full med pestskråp (petasites hybridus) på den lilla bilvägen in till naturreservatets parkering. Sådant värmer självklart en blomnörds hjärta.

En sammanfattning av Allböleleden

Om någon skulle be mig att göra en kort sammanfattning av Allböleleden skulle kunna vara: Vackert, vackert, vackert!

Lite fakta om leden

Allböleleden är en vacker vandringsled som är 8,8 kilometer lång. Den ligger i Blekinge (Karlshamns kommun). Vi utgick från parkeringen vid Björnahemmet.

• Observera att detta inte är en rundslinga.
• Närmaste busshållplats heter Matvik och ligger i Karlshamn.
• I hela naturreservatet får man tälta två nätter. Det finns även markerad tältplats om man inte hittar någon egen. Där finns även grillstad och dass.
• Leden går strax intill Eriksbergs Vilt & Safaripark – så nära att man ibland går exakt utanför stängslet och chansen att se djur finns.

Mina andra vandringar vid Eriksberg

I samma naturreservat, Eriksbergs stränder, finns även Kohageleden som Linda och jag gick tillsammans i april förra våren (alltså 2023).

Dessutom gick vi en kortare tur i Järnaviks naturreservat samma helg. Här kan du läsa mina beskrivningar om de leder och slingor som jag gått vid Eriksberg (scrolla längst ner i inlägget).

Länkar till leder och naturreservat

• Naturkartans beskrivning av Allböleleden 8 km (Eriksbergs stränders naturreservat)
• Naturkartans beskrivning av Kohageleden 4,4 km (Eriksbergs stränders naturreservat)
• Kulturstig Kyrkesta 1 km, rundslinga (Eriksbergs Hotell & Viltpark)
• Länsstyrelsens information om naturreservat Järnavik
• Och slutligen Länsstyrelsens information om naturreservat Eriksbergs stränder

Mina bilder från Allböleleden 2023

Även förra våren gick Linda och jag Allböleleden. Den gången tältade vi så långt ut men kan komma längs leden och jag bjuder på några bilder från den turen. Det var superhärligt att få gå denna led igen.

Inlägget Allböleleden och natt i skyttevärn dök först upp på Hemomkringvandring.

På annandag påsk tog jag med mig Göran och Silver till Toftenäs naturreservat på Tjörn. Här hade jag bara gått vintertid, och älskat det, så jag var så förväntansfull.

Om vackra Toftenäs naturreservat

Toftenäs är ett litet naturreservat som ligger strax utanför Skärhamn på Tjörn. Där finns en orangemarkerad rundslinga genom hagar som jag tycker är mindre spännande, men stigen som är markerad med vitt och blått är fantastisk. Här kan man stilla sitt behov av klippor och hav. Dessutom finns flera grillplatser längs denna stig och den är riktigt fin.

Beskrivning av vandringsleden

Idag utgick vi (Silver och Göran var också med) från naturreservatets parkering. Därifrån gick vi stig mot Toftenäs Strand. Därefter följde vi bryggan längs havskanten och fortsatte sedan på leden uppför klipporna.

Hela området är starkt kuperat. Mäktiga kala bergsryggar med sprickdalar dominerar landskapet.

Vackra vyer öppnade sig ut mot havet; små öar, glittrande hav och en gnistrande vårsol förgyllde vår promenad. Leden går i starkt kuperad terräng, men den är lätt att följa. Ledstolparna (och stenarna) som är markerade med vitt och blått står ganska tätt.

Länkar och fakta

Naturreservatet ligger i norra delen av Skärhamn på Tjörn i södra Bohuslän. I området Tubberöd följer du skylt mot vandringsled så kommer du till reservatets parkering. Busshållplats ”Tubberöd” finns också för den som vill åka med kollektivtrafik. Det är dock runt en kilometer att gå från busshållplatsen fram till Toftenäs naturreservat.

Jag vill även nämna att detta är en rundslinga, och den är ungefär 2,8 kilometer. Det låter kanske kort, men leden är som gjord för njut-pauser vid vackra platser.

Här kan du läsa mer om Toftenäs

Observera att leden jag gick inte är den orange-markerade Tjörns kommun tipsar om. Men följer du leden som är markerad med vitt och blått får du njuta av samma vackra vyer som vi gjorde. Även Länsstyrelsen har med den nya stigen på sin karta nu. Sist men inte minst delar jag även med mig av mina tidigare små turer här.

Inlägget Skärhamn och Toftenäs naturreservat dök först upp på Hemomkringvandring.

I helgen fick jag njuta av Vadstena Klosterhotell och naturen runt Vättern. Vandring, spa, god mat och (för mig) uppskattad syster-tid.

Egentid med lillasyster

Eftersom jag och min syster bor i olika orter träffas vi inte lika ofta som vi önskar. Att hon dessutom har fyra barn gör tillfällena att ses på egen hand väldigt lätträknade. Därför var det extra viktigt för mig att det skulle bli lyckat när vi äntligen fick chansen att ses. Och jag är mer än nöjd med vår helg i Vadstena – som vi inledde med en tur på Omberg.

Vandring på Omberg

Innan jag flyttade från Småland 2020 brukade jag åka upp till Omberg några gånger per år. Där var jag till exempel när min syster Tina ringde mig och berättade att jag skulle bli moster, så att åka just dit – med henne – kändes väldigt speciellt.

Vi parkerade vid Stocklycke och gick Ellen Key-leden. Den led som jag oftast brukar visa upp när jag har med mig personer som besöker Omberg för första gången. Längs denna led får man skog, kärr, utsiktsberg, slukrännor, bokskog, branter mot Vättern, hamn och ängsmark. Med andra ord en led full av vackra intryck.

Eftersom jag har skrivit om leden vid några tidigare tillfällen gör jag inte någon mer ingående beskrivning av rundslingan på cirka 6 kilometer. Men du kan läsa de tidigare inläggen här (med enbart vuxna på turen och här om när jag hade med barn på turen – det blir ganska olika upplevelser).

Ett dygn på Vadstena Spa & Klosterhotell

Efter vår lilla tur fortsatte vi upp till Vadstena. Förra våren var jag och två av mina systrar i Skåne där vi bodde på hotell och gjorde lite utflykter tillsammans. Den gången hade Tina med sig sin bäbis, så hon hade inte möjlighet att följa med oss andra på spaavdelningen.

Därför tyckte jag att hon och jag skulle försöka unna oss det nu istället. Valet hamnade på Vadstena Klosterhotell, både på grund av att det är fint och har gott rykte, men lika mycket för att det ligger på ”lagom” avstånd från Jönköping där Tina bor. Det tar inte ens 75 minuter dit med bil.

Vårt fina rum

I receptionen blev vi mottagna av världens bästa receptionist, Sam. Han var verkligen rätt man på rätt plats – väldigt behaglig och serviceminded, och han gav oss nyckeln, vandringskartor och information. Vårt rum, som visade sig vara en svit, låg i byggnaden ”Lilla Klostergården” några hundra meter från själva huvudbyggnaden.

Rummet var rymligt och charmigt inrett i lite engelsk cottage-stil. I badrummet hade vi både jacuzzi och infraröd bastu. Vi sa skämtsamt att vi knappt hade behövt boka tid på deras klosterspa.

Vinkällaren från 1300-talet – och vinsamlingen

En halvtimme före middagen följde vi med på en liten visning av vinkällaren som är från 1300-talet. Tack vare att den håller värmen (eller rättare sagt kylan) så bra har den använts för matförvaring ända sedan dess.

Under visningen fick vi både se vinsamlingen som är den största, eller åtminstone en av de största i Sverige, med sina 5.000 flaskor, och spännande historier om allt som byggnaden använts till genom århundradena.

Trots att jag inte dricker alkohol var det både intressant och roligt att få gå ner i denna vackra vinkällare. Och syrran och jag kunde inte låta bli att busa lite vid gallergrinden i trappan.

Middag i munkarnas sovsal

Det är så mäktigt att byggnader som byggdes för så längesedan står kvar än idag. Och att de dessutom är i det skicket att de går att använda. Till exempel så var den nuvarande restaurangen på Vadstena Klosterhotell var en gång i tiden munkarnas dormitorium, alltså sovsalar.

Restaurangen är ofantligt vacker och personalen här var lågmäld, alert och mycket uppmärksam. Kvällens 3-rättersmeny bestod av Creme Ninon (serverat med grönärtscréme och confiterat vaktellår), fjällröding (serverat med rökt siksås, potatispuré och forellrom) och chokladbavaroise med hallonsorbet.

För mig som är allergiker kändes det fantastiskt bra att servitrisen kom fram och sa redan innan vi fått in maten ”här var det nöt- och mandelfritt?”. När jag bekräftade att det var så, sa hon att det inte var något problem och att de var medvetna om det. Ofta får man påminna om allergier när man ska äta på restaurang, trots att man uppgivit det när man bokat, men här hade de full koll.

En annan sak som jag uppskattade var att jag och Tina fick samma fantastiska bemötande som övriga gäster, trots att vi enbart drack vatten och inte beställde in vinpaketet. Både mat, personal och lokalen får full pott av mig.

Ljuvligt klosterspa

Efter middagen var det dags för spa. Man kan tycka att tre timmar är lång tid, men i detta klosterspa flög tiden iväg. Utan att det kändes stressigt. Vi valde att följa sparitualen och den tog nästan två timmar. Men då var man helt avslappnad och ”genom-gottad” efteråt. Ångbastu, fotbad, ansiktsmask, skölja i 8-gradigt vatten, varma källor, svalare simbassäng och varm örtbastu får man njuta av. Avslutningsvis sitter man i utomhuspoolerna, och vi hade turen att ha klar himmel så vi kunde titta på både månen och stjärnorna där vi satt och njöt.

Detta spa har både en torr sida och en våt sida, och jag vill bara säga att om du åker dit – missa inte den torra sidan. Tina och jag testade både solrummet och mörkerrummet. I solrummet valde vi programmet Koster som gav oss sol, vind och ljudet av vågor och sjöfåglar i 20 minuter. Efteråt kändes det som om man legat på stranden i lagom värme en hel dag!

Och i mörkerrummet fick vi ligga i bekväma stolar som vaggade oss stillsamt medan musik av gregorianska munkar vilsamt flödade ur högtalarna. Efteråt ville vi knappast inte stiga upp, och jag kände att min puls hade gått ner ordentligt och anpassat sig till vaggandets tempo.

Tycklingerundan – central pilgrimsled

Morgonen därpå steg vi upp ganska tidigt för att gå en av de kortaste pilgrimslederna i området, Tycklingerundan. Den börjar och slutar vid hotellet (eller egentligen vid Klosterkyrkan som i stort sett ligger vägg i vägg med hotellet).

Först gick vi en gata genom ett bostadsområde och kom fram till en byggplats. När vi kollade i appen Naturkartan såg vi att leden tillfälligt letts om på grund av det, så vi fick runda ett kvarter. Sedan genade vi (allt enligt appens instruktioner) över en frisbeegolfbana innan vi var ute på den normala rutten igen. Otroligt nog var vi då på landsbygden.

Tycklingerundan är 4 kilometer och den ledde oss mot en gård, längs en rak väg som tidigare varit en pampig allé. Gården låg på en udde i Vättern och leden svängde av och följde sjön en bit. I fjärran såg vi Klosterkyrkans torn, och även slottet inne i Vadstena.

Efter att ha gått på en bred stig genom att våtmarksområde (som kändes väldigt främmande för Vättern) var vi ute på strandpromenaden som ledde oss tillbaka till hotellet.

Tankvärda ord längs leden

Längs leden fanns tavlor som baserade sig på pilgrimmens 7 ledord, tillsammans med reflektioner som man kunde stanna upp och ta till sig av. Vi hade även fått varsin pilgrimskompass från Pilgrimscentrum när vi checkade in, så vi kunde följa med i de olika orden.

Detta är en superfin runda att gå så här på morgonen. Lätt att gå (inga backar), men tyvärr finns inte en enda ledmarkering, utan man behöver ha med sig karta eller titta i en app. Det kan hända att det faller sig mer naturligt hur man ska gå när det inte är några byggarbeten som gör att man behöver gå en omväg, men för oss var det inte helt naturligt just där att veta hur vi skulle gå.

Klosterfrukost i kungasalen

När man sover på hotell är frukosten ofrånkomligen en av höjdpunkterna. Först och främst för att man inte själv behöver ordna sin frukost, men även lyxen att kunna välja och vraka bland en massa gott.

Vi behövde inte bli besvikna här heller. Efter vår morgontur på Tycklingerundan smakade det väldigt gott med frukost. Pampigare omgivning får man nog leta efter. I kungasalen var det bågar, valv och pelare åt höger och vänster. Till och med en riddarrustning och kungasäten stod uppställda precis innanför dörren.

Maten var vackert upplagd och det fanns något för alla smaker. Bland annat ett helt bord med glutenfria produkter. Men godast av allt var de små fluffiga pannkakorna som definitivt inte var prefabricerade. Fast jag försökte hålla igen och äta en nyttig frukost föll jag för dessa. Tinas favorit var mini-wienerbröden som fanns på dessertbordet.

Sightseeing i Vadstena

Om man tycker om mysiga gränder, historia och vackra byggnader trivs man bra i Vadstena. Under vår helg hann vi både besöka Klosterkyrkan (som precis som hotellet ligger på Klosterområdet) och slottet. Båda byggnaderna är otroligt stora och pampiga och värda att besöka. Dessutom finns pilgrimscentrum på området.

Som kuriosa kan jag nämna att Klosterkyrkan och jag delar födelsedag den 16 februari. Men kyrkan invigdes 541 år innan jag föddes. För dig som vill besöka Klosterkyrkan och har med dig barn kan det vara bra att veta att det finns ett ”Barnens altarskåp” där de kan utforska och leka med kyrkliga attiraljer.

Till renässansslottet Vadstena Slott kommer man om man fortsätter strandpromenaden förbi hotellet. Vi gick aldrig in i själva slottet, men vi gick in genom porten till slottsgården, efter att ha passerat vallgraven. Tänk att man har kunnat bygga såna här byggnader för så länge sedan!

Och kanske mera vandring i framtiden?

Jag har tidigare gått några etapper av Östgötaleden söder om Omberg, men känner mig nyfiken på att gå Klosterleden mellan Alvastra klosterruin och Vadstena kloster. Det är en sträcka på 42,6 kilometer och man går då även genom Ekopark Omberg. Så vem vet? Jag kommer kanske tillbaka till området inom närtid.

Sist men inte minst – några länkar

Vadstena är beläget i Östergötland.

Boenden och sevärdheter

Jag hoppas att du blir nyfiken på vackra Vadstena efter att ha läst det här inlägget. I så fall kommer några länkar som du nog kan ha glädje av. Först och främst Vadstena Spa & Klosterhotell som gav mig och Tina en ofantligt vilsam upplevelse där vi inte kunde önskat bättre på något område alls. Letar man en liknande upplevelse på annan ort kan man även kika in på Countryside Hotels, kedjan som Klosterhotellet ingår i.

Några av de sevärdheter som finns i Vadstena är som jag nämnt Vadstena Klosterkyrka , Pilgrimscentrum och Vadstena Slott.

Fler vandringstips runt Vadstena

I några av mina tidigare inlägg skriver jag om fina turer jag gjort i området, till exempel Östgötaleden (mot Hästholmen), Vasstigen vid naturum Tåkern, och Anudden på Omberg.
Och avslutningsvis kommer länken till fantastiska Ekopark Omberg. som förvaltas av Sveaskog.

Inlägget Vadstena Klosterhotell och Vätterns natur dök först upp på Hemomkringvandring.

Tycker du om havsutsikt, klippor, och fjällkänsla? Då är vandringsleden upp till Vetteberget på Tjörn en perfekt tur.

Efterlängtat återseende

I oktober 2022 var jag uppe på Vetteberget med min vän och kollega Mari. Sedan dess har jag velat tillbaka, men inte förrän nu, ett och ett halvt år senare blev det av. När det gäller den här turen kan jag säga ”bättre sent än aldrig”, för den är verkligen härlig.

Lätt bergsterräng att gå i

Visserligen går leden mestadels över klippor upp på berget, men den är väldigt ”snäll” för att vara ett berg. Förutom backen upp från parkeringen, och första backen sedan man svängt av mot berget, är det inga branter.

Leden är en tur-och-retur-stig på cirka 2 kilometer enkel väg. Eftersom man får havsutsikten i ryggen när man går upp brukar jag stanna ofta, vända mig om och njuta. Även att jag ska gå tillbaka samma väg sedan. Då kan det ju vara ett helt annat ljus. Dessutom kan jag aldrig se mig mätt på den här utsikten.

Följ bara ledkryssen

Ofta brukar jag, som är uppvuxen i de djupa skogarna i Småland, tycka att det kan vara svårt att se var leder över klippor går. Därför är jag tacksam över de små söta ledkryssen som tydligt markerar vandringsleden upp mot Vetteberget.

Bronsåldersröse och utsikt

På toppen av Vetteberget (hela 119 meter över havet) ligger ett bronsåldersröse daterat till cirka 1 000 år före Kristus. Det ska vara ett av de största rösena i hela Bohuslän. Vid arkeologiska utgrävningar har man hittat en grav med spännen, en rakkniv och ett bronssvärd.

Utsikten är ofantligt vacker åt alla håll., både uppifrån toppen och under tillbakavägen. Jag blev andlös gång på gång, och det är nästan svårt att ta in att jag bor bara några kilometer från detta vackra berg.

Man ska kunna gå runt…

Trots att kartan visar en tur-och-retur-stig så ska det finnas möjligheter att göra det till en rundslinga. För det första ska man kunna fortsätta stigen rakt fram, istället för att svänga av där kryssmarkeringarna börjar. Då ska man komma upp vid bronsåldersröset på Vetteberget och därefter följa leden ner.

Ytterligare ett alternativ är att gå nerför Vetteberget mot Kuballe, och därefter följa byvägen genom Tolleby tillbaka mot parkeringen i Aröd. Båda dessa alternativ har jag fått tips om efter lördagens tur, och jag ska undersöka dem så snart jag kan.

För dig som vill veta mer

Så här hittar du hit

Vetteberget ligger i Aröd, strax utanför Bleket på Tjörn (Bohuslän).

Med bil: Följ väg 169 mot Rönnäng, och sväng vänster in på en liten grusväg vid korsningen i Aröd (skylt med vandringssymbol). Grusvägen slutar vid en skyltad parkeringsplats, som dock bara har ett fåtal platser.

Med buss: Stig av bussen mot Rönnäng vid hållplats Aröd – därefter är det knappt 500 meter längs Vettebergsvägen till ledens början (följ skyltning). Länk till Västtrafiks tidtabell (linje Tjörn Express som du kan åka från Göteborg eller Stenungsund).

Om du vill läsa mer

Eftersom jag beskrivit leden ingående i mitt förra inlägg om Vetteberget, så finns mycket information där.

Läs även gärna vad Tjörns kommun skriver om Vettebergets vandringsled. Leden är också beskriven i boken Bohuslän – vandringsturer och utflykter – Vildmarksbiblioteket, tur nummer 12 ”Tjörns högsta berg”.

Inlägget Vårvintertur till Vetteberget dök först upp på Hemomkringvandring.

Under veckan hade jag på egen hand hunnit njuta av middag ute på Tjörnehuvud. Men jag ville gärna ta med Silver och Göran på en utefrukost när de var här under helgen.

Bedräglig vårsol

Under lördagen sken solen, och väderleksprognosen lovade att vi åtminstone skulle få halvklart på söndagsmorgonen. Glada i hågen klädde vi på oss och åkte ut till Tjörnekalv med en tidig morgonfärja. Redan innan vi stigit på färjan kände vi att det var bitande kallt, och inte alls vårlikt.

På tjärnen mitt på ön glittrade tunn is när vi gick förbi, och isiga vindar blåste och fick våra ögon att tåras.

Frukostplats relativt i lä

Efter att vi hade kryssat fram över klipporna vid havet hittade Göran en fin liten klipphylla lite längre in på land. Där var vindarna betydlig lugnare, så vi bestämde oss för att göra det till vår frukostplats.

Vi bredde ut renfällen, tog fram Trangiat och stekte både korv och äggröra till våra frukostmackor. Trots att vår utefrukost var riktigt god och utsikten vacker, gick det inte att komma ifrån att kylan smög sig in i märg och ben. Därför blev pausen lite kortare än den blivit om det varit ljumma vindar och sol.

Jättegrytor (som inte är så ”jättiga”)

Jag ville väldigt gärna visa upp jättegrytorna ute på Tjörnekalv eftersom det var Görans första besök där. Så dit gick vi efter frukosten. För mig var det riktigt roligt att se jättegrytorna igen. Sist jag var på ”Kalven” såg jag bara några av dem.

Göran tyckte att de kunde varit större, men de flesta jättegrytor jag sett har faktiskt varit ganska små. Både här och på andra platser i vårt avlånga land. Hur som helst tycker jag att det är ett ganska coolt naturfenomen – särskilt när man kan se flera stycken i samma område.

Slutligen länkar om Tjörnekalv

Tack vare att det finns färja mellan Rönnängs brygga på Tjörn och ön Tjörnekalv är det lätt att ta sig dit. Turen tar bara några minuter (linje 361, Västtrafik). Till Rönnängs brygga kan du ta dig med buss från antingen Göteborg eller Stenungsund. Busslinjen heter TEXP.

Mer att läsa i bloggen

Eftersom jag besökt ön flera gånger tidigare finns ytterligare inlägg som du kan läsa om du vill har inspiration kring vad du kan göra här. Utöver att äta utefrukost alltså. Här skriver jag om flera små turer i samma inlägg, och i det här inlägget berättar jag mer ingående om stigarna på ön.

Inlägget Utefrukost i kylan dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag hade inte sovit i min bivvybag sedan i höstas, så jag tog chansen under veckans ”efter-jobbet-övernattning” med Sofia. Men det visade sig att jag (kanske) kunde valt ett bättre tillfälle.

Februari månads after work med Sofia

Igår var det i alla fall äntligen dags för en efter-jobbet-tur tillsammans med Sofia. Vi tog oss till en (för oss) okänd plats som hon hade letat upp på kartan. Det var extra spännande att vi inte visste exakt hur det skulle se ut, eller om det ens skulle vara möjligt att övernatta där vi tänkt.

I den första viken vi kom till hade vi kunnat slå upp tälten, men platsen var inte särskilt inspirerande. Men när vi kom till den andra viken visste vi direkt att det var där vi ville spendera kvällen och natten. Marken var ganska blöt, så det slutade med att Sofia slog upp sitt tält på en liten plätt av strandängen som var hyfsat torr, medan jag själv la ut bivvybagen på en klipphäll.

Vi satte oss längst uppe på klipporna för att njuta av solnedgång och kvällning medan vi åt vår middag. Trots att det inte var särskilt kallt (enligt termometern) så kylde vindarna enormt, så vi gjorde kväll tidigare än planerat. En sak vi kommer att minnas är nog att mitt kokkärl gled av brännare, men att jag tack vare Sofias varningsrop hann fånga det i luften med ”ta-mojjen”.

Torr och varm trots snöfall

Under natten både regnade och snöade det, men jag vaknade ändå torr och varm inne i min bivvybag. Fast jag får erkänna att jag någon gång under natten räddade skorna som stod utanför – jag hade inte alls räknat med någon nederbörd. I morse steg vi upp, packade och åkte mot våra jobb – med den här härliga upplevelsen i bagaget. Ett vardagsäventyr när det är som bäst!

Inlägget Vardagsäventyr i bivvybag dök först upp på Hemomkringvandring.

Är du en av dem som fascineras av utsiktsplatser? I så fall kan jag tipsa om en riktigt fin plats som jag hamnade på idag – Tjörnehuvud i Rönnäng på Tjörn.

Sluta-tidigt-från-jobbet-tur

Redan tidigare hade jag sett på kartan att det fanns ett litet berg bortom kyrkan. Hur man skulle ta sig upp på Tjörnehuvud hade jag dock inte listat ut, så jag tänkte försöka leta mig upp framåt våren. Men förra helgen såg jag en trappa från kanalsidan, när Göran, Silver och jag passerade på färjan. Självklart blev jag så nyfiken att jag bara måste ta mig dit snarast möjligt.

Eftersom det är fredag slutade jag tidigt idag. Min vana trogen att försöka göra något extra av de lediga timmarna steg jag av bussen vid Rönnängs Brygga. Därifrån visade det sig vara bara 900 meter upp till utsiktsplatsen, men det visste jag ju inte då.

Brygga, trappor och kuperad terräng

Det är alltid spännande att gå på nya ställen, att inte veta exakt hur stigen ser ut eller vad som väntar efter nästa krök. Dessutom ökade det isiga underlaget spänningen ytterligare. Stigen går uppåt i ganska brant terräng, och det är dramatiskt med branta berg och havet intill.

Förvånansvärt snabbt kom jag fram till platsen märkt ”Utsikten”, och den gjorde verkligen skäl för sitt namn. Härifrån njöt jag av vyer över havet, öarna Tjörnekalv, Åstol, Dyrön och Marstrandsön och såklart samhället Rönnäng. Västkustidyll deluxe!

Vid utsikten fanns även två bord med bänkar, så frukost, lunch eller middag kommer jag nog att äta här någon gång framöver (särskilt om jag har besökare som inte är vana vid att sitta på marken och äta).

Jag tog mig inte ända till toppen

Sedan fortsatte jag på stigen mot Kyrkvägen. Vid trappan upp mot Tjörnehuvud tvekade jag först lite, för trappan bestod både av stenar och trä – och ingen hade gått där sedan snön föll. Det var extremt brant, men jag kunde inte motstå frestelsen. Fyra trappor gick jag uppför och jag klarade av många höjdmeter på kort tid. Men jag valde ändå att vända.

Det blev en väldigt lyckad ”sluta-tidigt-från-jobbet-lyx-tur” trots att jag inte lyckades ta mig ända upp till toppen. Anledningen var det snöiga och isiga underlaget. Visserligen hade jag dubbade skor på mig, men det var svårt att se underlaget under snön, ingen hade gått före mig och det hade börjat skymma. Därför valde jag att ta det sära före det osäkra.

Men jag tröstar mig med de otroligt vackra vyerna jag fick från ”Utsikten”.

Var går leden till Tjörnehuvud?

Jag utgick från Rönnängs brygga och följde skyltar mot kanalbryggan. Därifrån är det skyltat mot utsikten, Tjörnehuvud och Kyrkvägen. Man kan även gå upp på berget från Kyrkvägen, via trappan nedanför Tjörns Havspensionat (och där gick jag ner idag).

Den här turen är som gjord för en riktig njut-tur i njut-tempo. Självklart kommer jag tillbaka hit när snön har smält så att jag vågar mig upp på den riktiga toppen med.

Samlar du på utsiktsplatser kan jag säga att Tjörnehuvud är en du INTE vill missa!

Fakta om Tjörnehuvud

Tjörnehuvud är ett litet berg som ligger i samhället Rönnäng på Tjörn – höjden har jag inte sett någon notering om än. Vandringsleden över berget går att gå som en rundslinga (Rönnängs brygga – Kanalbryggan – Utsikten – Kyrkvägen – Rönnängs brygga) och den blir då runt 2 kilometer. Leden är ganska kuperad, men det finns trappor på de brantaste partierna. Du kan läsa mer om Tjörnehuvud hos Tjörns kommun .

Så här hittar du hit

Om du kommer med bil kör du väg 169 mot Rönnäng. Kör igenom Bleket och parkera vid Tjörns Ishall (åtminstone sommartid, för då finns sällan lediga parkeringar i samhället). Därifrån är det drygt en kilometers promenad till Rönnängs brygga. Man kan även åka buss med Västtrafik (linje TEXP från Göteborg eller Stenungsund, se tidtabell). Då kommer man ända fram till bryggan. Hållplatsen heter ”Rönnängs brygga”.

Inlägget Tjörnehuvud – vilken utsiktsplats dök först upp på Hemomkringvandring.

Trots att jag varit på Tjörnekalv (också kallad Kalven) två gånger tidigare bjöd den lilla ön på nya upptäckter igår. Både några jättegrytor och en ”ny” rundslinga.

Nygammal plats för mig

Att man redan har varit på en plats betyder inte att man är färdig med den. Tvärtom finns det alltid mer att utforska, upptäcka och uppleva. För mig är det är ett grundläggande tankesätt, och även det som för mig symboliserar hemomkringvandring. Sedan jag flyttade till Tjörn i månadsskiftet augusti/september hade jag hunnit besöka ön Tjörnekalv två gånger – varav en gång i mörker.

Jakten på jättegrytor

Igår, på mitt tredje besök på ön Tjörnekalv fick jag sällskap av Rebecka Sundahl. Ett av mina mål var att försöka hitta de jättegrytor som jag hade läst om. De skulle finnas på södra delen av ön, och jag hade redan vid ett tidigare besök sett skylten ”Jättehôlera”.

Efter att ha gått rakt fram från färjan svängde vi höger in på markerad grässtig, och strax före badplatsen Gröne Viga följde vi skylt som ledde oss mot klippor och hav.

Till min glädje hittade vi jättegrytorna. Det fanns flera stycken, i olika storlekar. Men det var nära att vi missade dem eftersom jag först lurade med mig Rebecka på klättring på hala klippor åt helt fel håll.

Är de mystiska pinnarna en led?

Eftersom det inte finns några stigar på de kartappar vi tittat på hade jag räknat med att vi skulle behöva vända och gå samma stigar tillbaka. Men så var de inte. När vi kryssade runt bland jättegrytorna upptäckte Rebecka nämligen några mystiska pinnar som stod lite här och var. Nyfiket följde vi dem genom terrängen. Bitvis var det en stig att följa, men bitvis kände vi oss skeptiska till om tanken verkligen var att man skulle gå just där.

Jag gillar verkligen att gå på stigar så här, när jag inte vet exakt vart de för mig – eller om de ens kommer att leda någonstans. Hur som helst visade det sig att det blev en rundslinga som ledde oss tillbaka till bygatan. Observera att terrängen inte var helt lätt att gå i, särskilt inte när klipporna va blöta.

Led märkt med nyckelpigor

Därefter gick vi genom byn och följde stigen norrut mot Lillekalv. Den leden är markerad med söta nyckelpigor, och här hade jag gått tidigare. Längs vägen passade vi på att stanna och fika, eftersom vi då befann oss på läsidan av ön.

Tack vare att jag gått här tidigare kunde jag leda oss fram till en av badplatserna (Vadviken) och sedan gick vi i den vackra passagen mellan bergen på vår väg tillbaka mot Storekalv.

Upp på Klonken – hela 57 meter hög

När vi kom tillbaka till Storkalv upptäckte vi till vår glädje hade vi tid kvar innan färjan skulle komma. Så vi passade även på att gå upp till öns högsta punkt, Klonken. Även denna avstickare var ny för mig, precis som jättegrytorna hade varit. Stigen dit var välmarkerad (stolpar med vit topp), men slipprig och inget för den som vill gå på lätt underlag.

När vi kom upp på toppen höll vi på att blåsa omkull, och sikten var just igår rätt begränsad på grund av dimman. Men något som liknade Ronja-tjut (om än något försiktiga) kom över våra läppar när vi nådde toppen, för här kände man sig fri. Och man kunde ana vilken storslagen utsikt som platsen bjuder på vid klart väder.

Sammanfattning av turen

Medan vi väntade på färjan var vi överens om att det fanns många platser på denna ö som man skulle vilja se igen. Bland annat skulle jag vilja komma tillbaka och leta efter fler jättegrytor (det ska finnas ett 20-tal). Men då gärna när underlaget är lite torrare. Turen vi gick var cirka 9 kilometer.

Och så fakta och några länkar

• Tjörnekalvs egen webbsida
• Färjans tidtabell linje 361 (länk till Västtrafik)
• Blogginlägg från mina tidigare turer på Tjörnekalv
• Rebeckas inspirerande Instagramkonto med utflyktstips

[instagram-feed feed=29]

Inlägget Jättegrytor på Tjörnekalv dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår steg jag av bussen i Skärhamn efter jobbet. Jag hade slutat tidigt, och ville testa en (för mig) ny slinga i Toftenäs naturreservat.

Andra besöket, december 2023

Senast jag var här var i slutet av september, och då gick jag den slinga som Länsstyrelsen tipsar om på sin webbsida. Rundslingan som är 2,6 km är märkt med orange och går genom hagar intill havet. Det var ganska blött den gången, och jag fick sällskap av både kor och får.

Igår valde jag en annan stig, märkt med vita och blå markeringar. Visserligen var den inte mer än 2 kilometer lång, men WOW vilken natur jag fick njuta av. Hav, hav, hav och klippor. Flera grillplatser finns också längs denna stig och den är riktigt fin.

Liten beskrivning av leden

Jag utgick från naturreservatets parkering och gick in genom grinden till hagen. Efter knappt 100 meter pekar skylt mot Strana och Båset uppför backen till vänster, så där svängde jag av. Då kom jag över berget och ner mot Toftenäs Strand. Därefter följde jag bryggan längs klippan och fortsatte sedan på leden uppför klipporna.

Vackra vyer öppnade sig ut mot havet; små öar, glittrande hav och en sjunkande sol förgyllde min promenad. Leden går i kuperad terräng, men är lätt att följa tack vare att ledstolparna står ganska tätt. Jag bör kanske även nämna att detta är en rundslinga.

På grund av att det både är halt och brant där leden går upp och nerför klipporna får man ta på sig bra skor. Jag var extremt tacksam över mina dubbade skor från Icebug.

Första besöket, september 2023

En fredag i september kände jag att det var alldeles för längesedan jag använde min ”sluta-tidigt-fredag” till utemys i naturen. Därför bestämde jag mig för att helt enkelt kliva av bussen halvvägs hem. Där traskade jag ut till ett naturreservat som heter Toftenäs, strax utanför Skärhamn på Tjörn.

Den orange leden, 2,6 km

Enligt naturreservatets information finns där en led markerad med ”diskret orange” som ska vara 2,6 kilometer. Någonstans längs vägen blev den för diskret för mig, för jag tappade bort den. Men jag gick längs olika stigar och djurstigar inne i hagarna intill havet. Klippor, strandängar, ängsmark (ganska blöt), får, kor, växter i vackra höstfärger och utsikt över havet fick jag ändå.

Det fanns två andra slingor markerade i reservatet, en vit och en blå, men dem får jag utforska en annan gång. Efter att jag strosat runt i reservatet gick jag vägen ner mot samhället, hoppade på bussen, och åkte hem – nöjd med starten på min helg.

Sammanfattning

Jag tyckte visserligen att naturreservatet var mysigt redan under mitt första besök, men det motsvarade inte riktigt de förväntningar jag hade. Däremot var jag i det närmaste lyrisk efter mitt andra besök.

Det finns fortfarande en markerad stig kvar för mig att utforska (mot Oskarsvik). Eftersom det blir mörkt tidigt så här års var jag tvungen att ta hänsyn till solnedgången för att hinna ut från det klippiga området igår. Men jag ska försöka att åka tillbaka under dagtid någon gång och ta god tid på mig och knyta ihop alla stigarna.

Avslutningsvis fakta och länkar

Toftenäs ligger på nordvästra delen av Tjörn, strax norr om Skärhamn. Här kan du läsa mer om naturreservatet hos Länsstyrelsen.

Inlägget Toftenäs naturreservat, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Hornborgasjön är förmodligen mest förknippat med trandansen på våren, men nu fick jag se området i vinterskrud. Och det är absolut värt att besöka även på vintern.

Inledning/bakgrund

Det är troligtvis fler än jag som upplever att det finns för lite tid i förhållande till antal platser att besöka. Jag har en lång lista med ”önskeresmål” och Hornborgasjön är ett av de ställen som jag länge velat utforska mer.

Förra gången jag var här var i april 2021, och då hade jag inte möjlighet att gå något. Varken tonåringarna eller hundvalpen var med på noterna. Men i helgen fick jag chansen, och då blev jag till och guidad, bland annat i Hornborgasjöns naturreservat. Guiden var ingen mindre än fotografen Göran Thomér, vars bilder jag fick låna till bloggen 2021, då mina egna var så suddiga.

Naturum Hornborgasjön

När jag vaknade på morgonen blev jag glad som ett barn över att det hade snöat på natten. Givetvis skyndade jag mig ut för att gå en liten sväng före frukost. Känslan jag får när jag går i orörd snö är obeskrivlig. Att jag dessutom mötte skuttande rådjur och såg solen stiga över horisonten under promenaden gav mig en drömlik start på dagen.

Därefter åkte vi de få kilometerna till naturum och jag blev så glad när jag såg silhuetten av byggnaden. Jag har sett den på så många bilder och för mig symboliserar den tranor, natur och glädje (trots att tranorna sällan är i den här delen av sjön).

Vi gick på trärampen ut mot det stora utsiktstornet på Fågeludden, och Göran berättade att man även får tälta därute (se fakta längst ner i inlägget). Grillplats, ved, rejäla ytor både ute och under tak, med Hornborgasjön i stort sett runt om. Det var nästan så jag ville slå läger direkt. Men jag tog mig samman och vände tillbaka mot naturum för att kunna börja dagens första vandringstur.

Ängsladan är en bra fikaplats

Sedan gav vi oss i väg längs leden mot Ytterberg. Snön knarrade under fötterna och det var magiskt att gå längs sjön som redan fått ett tunt lager av is här och var.

På några ställen fanns gömslen för dem som vill titta på fåglar. Nu är jag personligen ingen fågelkännare, men mitt sällskap är desto kunnigare. Svanar såg vi i massor ute i vattnet på många ställen. Vi hade också glädjen att få se flera örnar (man blir ju vördnadsfull av såna här möten), vråkar och några små domherrar som även de lyste upp dagen.

Efter drygt en kilometer, som gick i långsamt foto-tempo, kom vi fram till Ängsladan. Den ligger fint intill sjön och det finns både bänkar och bord utanför. Man kan även fika inomhus om man vill, men huset är inte inrett. Eftersom den ligger så nära naturum valde vi att gå vidare, och stannade till här på tillbakavägen istället för en fikapaus.

Vässtorpsåsen – värd ett besök

Istället fortsatte vi längs leden medan solen gnistrade i snön. Snart såg jag de böljande kullarna vid Vässtorpsåsen och jag drog nästan efter andan av åsynen. Landskapet var som i en saga med mjuka kullar, sammanbundna av Vässtorpsåsen.

När jag förstod att leden gick uppe på, och följde, åsen sken jag nog lika starkt som solen. Utsikten däruppifrån var slående, både ut mot Hornborgasjön och över alla snötäckta kullar. Detta kan vara en av de vackraste platser jag någonsin har varit på och jag önskade att åsen aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den såklart och vi valde att vända när vi kom till dess slut. Om det inte hade blåst så mycket hade vi säkert stannat till en stund vid bänken som står mitt uppe på åsen.

Jag insåg att jag vill gå här igen när det grönskar, för att få se denna fantastiska plats även på våren/sommaren. Bilderna gör tyvärr inte platsen rättvisa.

Leden Fågeludden-Ytterberg

Sträckan mellan Fågeludden och Ytterberg är ungefär 5 kilometer, men den är ingen rundslinga så man får gå samma väg tillbaka. Stigen är välmarkerad och ganska lätt att gå. Det finns spång och trappor vid blöta eller svåra partier, och på stor del av leden ser man Hornborgasjön.

Ytterberg – och Görans bänk

Under dagen besökte vi ett närliggande naturreservat och ett gravfält, men sedan återvände vi till Hornborgasjön igen. Den här gången parkerade vi vid Ytterberg (dit led från naturum går). Den här delen av naturreservatet består av strandäng och betesmark och jag ser framför mig alla växter som kommer att poppa upp här när snön smälter i vår.

Leden går inne i beteshagarna, parallellt med Hornborgasjön, så man har hela tiden vacker utsikt. Längst ut på udden finns en plattform/utsiktsplats som är välbesökt, men för oss var den inte målet. Istället var det bänken som nyligen kommit upp strax intill med texten ”Göran & Silver 2023”. Det var just dem jag hade sällskap av, Göran och hans hund Silver. Bänken fick han i födelsedagspresent från några av sina nära och kära, och det krävdes en hel del byråkrati för att få sätta upp bänken inne i naturreservatet. Det kändes jättefint att få vara med vid deras bänk – samtidigt som de var där.

Slutligen belönades vi med en solnedgång som inte är av denna värld. Hur skulle jag kunna göra annat än att älska Hornborgasjön efter den här dagen?

Löfwings Ateljé & Krog

Middag åt vi på Löfwings Ateljé & Krog. Egentligen skulle vi bara till ateljén och titta på konstnärens verk. Jag är inte så mycket för konst, men den här konstnärens stil (Göran Löfwing) nådde verkligen rätt in i hjärtat på mig. Han avbildar vilda djur på ett så vackert sätt, och de många porträtten av hans tax formligen strålar av kärlek. Tänk att inreda sitt hem med dessa tavlor.

När vi ändå var på plats frågade Göran (inte konstnären, utan fotografen och vännen) om det fanns några lediga bord inne i restaurangen, och det gjorde det. Dovhjortsfilén som jag åt var otroligt god och sällskapet trevligt. Men det var lokalen som påverkade mig mest. Målningar och jakttroféer på väggarna, golvet som inte var gjort av stenplattor utan betong som konstnären målat, möblerna, ja, allt, gav ett så lugnt och nästan overkligt vackert intryck.

Ska du till Hornborgasjön tycker jag absolut att du ska avsätta en stund för att åtminstone titta in på utställningarna. Detta blev pricken över i:et för mig, en vacker en kontrast mot allt jag fått uppleva utomhus under dagen.

Avslutningsvis lite fakta

Det här var en heldag runt Hornborgasjön som gav mersmak, och jag kan verkligen rekommendera fler att besöka området utanför ”säsong”.

• Information om att tälta i Hornborgasjöns naturreservat
• Allt om ditt besök vid Hornborgasjön: www.hornborga.com
• Länsstyrelsens information om naturreservatet

Inlägget Hornborgasjön i vinterskrud dök först upp på Hemomkringvandring.

Häromkvällen gick jag Trollstigen här i Rönnäng. Det är en relativt kort, lättgådd och upplyst motionsslinga. Rundan är bara 2,4 kilometer lång, och här kan du till och med ta dig fram med barnvagn.

Ibland kan det vara lite trögt att komma ut den mörka årstiden – även för mig. Just en sådan kväll bestämde jag mig för att gå upp till rundslingan, eftersom jag bara hade gått en liten del av den när jag var ute på en annan tur. Och precis som vanligt var det värt det när jag väl hade kommit ut.

Perfekt med upplyst runda

Eftersom jag nästan alltid bott på landet känns det lyxigt att kunna gå en upplyst slinga (på hemmaplan) på så här fint underlag. Dessutom får motionsslingan en massa pluspoäng från mig för att den inte går inne i samhället, utan mest genom skog och mellan berg.

Längs rundan finns flera bänkar att sitta ner och vila på, och på ett ställe finns även fikabord. Det är så roligt att gå på såna här små upptäcktsfärder – även om jag hade sett mer av omgivningen i dagsljus.

För mig blev rundan ungefär 5,5 kilometer, eftersom jag gick till och från motionsslingan också.

Trollstigen i dagsljus

Eftersom jag är så nyfiken var jag givetvis tvungen att gå leden även i dagsljus. Så här bjuder jag på lite bilder där man ser mer av omgivningarna.

Inlägget Trollstigen i Rönnäng – kort motionsslinga dök först upp på Hemomkringvandring.