Eftersom jag och Sofia inte haft möjlighet att ses på ett tag bestämde vi oss för att inviga påsken med en gemensam utenatt. Det blev en tältnatt vi sent kommer att glömma.

Mot skogen efter jobbet

Så fort vi slutat jobba på skärtorsdagen mötte Sofia upp mig på busshållplatsen Myggenäs Korsväg på Tjörn. Där flyttade jag över min packning till hennes bil och så åkte vi mot Gårdsjön, som ligger strax utanför Svartedalens naturreservat.

Hinner vi få upp tälten före regnet?

Gårdsjön är en plats jag både övernattat och vandrat på vid flera tillfällen tidigare, så det var ett kärt återseende för mig. Eftersom regnet hängde i luften redan när vi steg ur bilen på parkeringen ville vi ta oss till den tänkta tältplatsen så fort som möjligt.

Leden runt Gårdsjön är en fin skogsstig som går i kuperad terräng, genom mossig barrskog precis intill sjön (se min beskrivning av leden här).

Trots att vi skyndade på stegen så gott vi kunde fick vi slå upp tälten i duggregn. Men vilken tajming vi hade ändå – bara några minuter senare smattrade regnet intensivt mot tältduken.

Lite osocialt – men avkopplande

Där satt/låg vi sedan i varsitt tält, en liten bit ifrån varandra. Det kan ha varit min mest osociala ”tillsammans-övernattning” någonsin. Samtidigt hade vi det lugnt och skönt – på var sitt håll.

Att ligga och lyssna på regnets smattrande mot tältduken kan vara ett av de mest avkopplande ljud som finns. Efter någon timme minskade regnet i styrka, för att sedan övergå i ett stilla droppande. Då passade jag på att tassa ut ur tältet för lite kvälls-kissning och fotande. Även Sofia kom utkrypande från sitt tält. Efter en kort stunds pratande sa vi god natt och gick och la oss.

Lång och skön tältnatt

Bara några minuter senare smattrade regnet mot tältduken igen och jag var oerhört tacksam för uppehållet vi haft. Det var som vanligt härligt att krypa ner i den fluffiga sovsäcken. Efter att ha sovit så gott att jag inte ens hörde mitt eget alarm var det dags för en ny dag.

Långfredagen började med att jag lyckligt konstaterade att det hade slutat regna. Glädjen blev inte mindre när jag kikade ut och möttes av ljus, trots att klockan inte var mycket mer än 5 på morgonen. Dessutom gladde det mig att temperaturen var så behaglig att jag utan att frysa kunde byta om från underställ till vanliga vandringskläder.

Tänk att man kan bli så glad över ljus och plusgrader! När man sover ute regelbundet året om uppskattar man verkligen den tid av året när det är så mycket enklare än mitt i vintern.

Bitvis svårframkomligt vid Gårdsjön

När vi hade packat vår utrustning började vi vår lilla vandring tillbaka mot parkeringen. Stigen, som i vanliga fall är ”top-of-the-line”, är just nu svårframkomlig under ett kortare avsnitt. Anledningen är att det blåst ner en större mängd träd som man behöver klättra över eller krypa under. De delar också frikostigt med sig av kåda när man kravlar över dem. Men det är bara under en kort sträcka.

Sammanfattning

Detta blev en tältnatt som jag tror att varken jag eller Sofia kommer att glömma, eftersom vi knappt pratade med varandra förutom när vi gick. Men regnet ramade in hela upplevelsen som för mig blev både fin, mjuk och lugn. Det var oerhört skönt att få inleda påskhelgen ute.

Mer om Gårdsjön

Hos Västsverige kan du läsa mer om vandringsleden runt Gårdsjön som ligger i Stenungsunds kommun. Och här i bloggen finns bland annat en beskrivning av själva leden och ett inlägg från en magisk natt i hammock på just den här udden.

Inlägget Regnig tältnatt inledde påskhelgen dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag hade inte sovit i min bivvybag sedan i höstas, så jag tog chansen under veckans ”efter-jobbet-övernattning” med Sofia. Men det visade sig att jag (kanske) kunde valt ett bättre tillfälle.

Februari månads after work med Sofia

Igår var det i alla fall äntligen dags för en efter-jobbet-tur tillsammans med Sofia. Vi tog oss till en (för oss) okänd plats som hon hade letat upp på kartan. Det var extra spännande att vi inte visste exakt hur det skulle se ut, eller om det ens skulle vara möjligt att övernatta där vi tänkt.

I den första viken vi kom till hade vi kunnat slå upp tälten, men platsen var inte särskilt inspirerande. Men när vi kom till den andra viken visste vi direkt att det var där vi ville spendera kvällen och natten. Marken var ganska blöt, så det slutade med att Sofia slog upp sitt tält på en liten plätt av strandängen som var hyfsat torr, medan jag själv la ut bivvybagen på en klipphäll.

Vi satte oss längst uppe på klipporna för att njuta av solnedgång och kvällning medan vi åt vår middag. Trots att det inte var särskilt kallt (enligt termometern) så kylde vindarna enormt, så vi gjorde kväll tidigare än planerat. En sak vi kommer att minnas är nog att mitt kokkärl gled av brännare, men att jag tack vare Sofias varningsrop hann fånga det i luften med ”ta-mojjen”.

Torr och varm trots snöfall

Under natten både regnade och snöade det, men jag vaknade ändå torr och varm inne i min bivvybag. Fast jag får erkänna att jag någon gång under natten räddade skorna som stod utanför – jag hade inte alls räknat med någon nederbörd. I morse steg vi upp, packade och åkte mot våra jobb – med den här härliga upplevelsen i bagaget. Ett vardagsäventyr när det är som bäst!

Inlägget Vardagsäventyr i bivvybag dök först upp på Hemomkringvandring.

När man, som jag, är en person som tycker om att hela tiden utforska nya och nygamla platser, är det alltid något på gång. För många skulle det kanske kännas stressigt, men jag är ganska bra på att planera. Därför är det ytterst sällan jag upplever stress när jag är ute.

Utomhus med en likasinnad

Ensamhet är inte något som skrämmer mig, utan snarare något jag uppskattar. Men jag är ute i stort sett dagligen, och därför uppskattar jag enormt de gånger jag har sällskap. För utflykter och kortare turer har jag trevligt med de flesta, men om jag ska vara ute i flera dygn är det skönt om mitt sällskap och jag har samma tänk och dygnsrytm.

Hittills har jag haft förmånen att hitta några få sådana personer, bland annat min bästa vän Linda. Men under hösten har det ramlat in ytterligare en person som det är oerhört enkelt att vara utomhus tillsammans med, och det är Göran. Och hans hund Silver förstås – hon älskar att vara ute.

Inspiration till vardagsäventyr

När jag träffar Göran och Silver hinner vi oftast med många utflykter och stopp, men utan stress. Eftersom jag inte hinner skriva inlägg om varje kommer här ett litet axplock från några av våra utflykter hittills under 2024. Jag hoppas att de kan inspirera även dig till små vardagsäventyr.

Kvällsaktiviteter runt Hornborgarsjön

Några dagar under årets första vecka jobbade jag på distans ifrån Görans hus som har utsikt mot Hornborgasjön. Tack vare det kunde vi ge oss ut i kvällningen så fort båda jobbat klart för dagen. På grund av att solen fortfarande går ner tidigt hann vi inte se själva solnedgången, men vi njöt av de fantastiska färgerna i blå timmen.

Under dagarna fick jag hundsällskap medan jag satt och jobbade. Dessutom hann jag och Silver gå på härliga lunchpromenader tillsammans.

På fredagen kom även några av Görans familjemedlemmar och gjorde oss sällskap. Först gick vi en promenad i Hornborgasjöns naturreservat, och därefter grillade vi hamburgare vid Fågeludden. Den eftermiddagen var det minus 18 grader, så det var tur att åtminstone en av oss hade tillräckligt med känsel i fingrarna för att göra upp eld.

Jag uppskattar att umgås med människor som verkligen tar vara på de små stunderna.

Promenader i och runt Rönnäng

Eftersom Göran och Silver har tillbringat en helg här på Tjörn också har jag fått tillfälle att visa några av ”mina” ställen.

I kvällsdimma gick vi halva Trollstigen, men svängde sedan genom Rönnäng och gick Kyrkvägen hemåt. Dagen därpå gick vi till Katrinevik där vi fick njuta av årets första riktigt varma solstrålar.

Vindskyddsnatt på Dyrön

Jag har sovit i vindskyddet på Dyrön några gånger, men det gör mig inget om jag sover flera gånger på samma ställe. Vindskyddet är fräscht, rymligt och ligger bra till för en övernattningstur. Därför föreslog jag det när Göran tyckte det var dags för årets första (för honom) utenatt. Dock var han lite osäker på om Silver skulle kunna sova i vindskydd – hon har bara sovit i tält tidigare.

Vi tog med oss tält för säkerhets skull, men tänkte ändå pröva vindskyddet i första hand. Det var en riktigt mild kväll, så vi blev sittande länge på renfällen framför den sprakande brasan. När vi blev för trötta förflyttade vi oss bara in i sovsäckarna. Silver snarkade redan i godan ro, och verkade inte alls bry sig om att hon sov i ett vindskydd mitt i naturen.

På morgonen packade vi, nöjda med Silvers första vindskyddsnatt, och tog färjan tillbaka till Rönnäng.

Silverfallet i frusen skrud

För någon vecka sedan gick vi en liten tur till Silverfallet Karlsfors. Jag var här för första gången i våras och blev väldigt förtjust i naturreservatet och de små vattenfallen. Nu hade vattnet frusit till fantastiska isformationer och det var otroligt vackert.

Att strosa fram i snön längs ån kändes overkligt, nästan sagolikt. Och det enda som hördes i tystnaden var vattnet som porlade fram under isen. Karlsforsslingan är inte mer än 3,5 kilometer, men det var precis lagom en kall morgon.

Silverfallet ligger på Billingen i Skövde kommun (Västergötland) och ingår i Platåbergens Geopark.

Kamelridningen på Orust

En av våra utflykter var till Kamelridningen på Orust, en av mina före detta grannar. Det är visserligen inte någon vandring eller naturupplevelse på det sättet, men jag ville ändå visa det. För hur många kan stoltsera med att ha glada kameler, lamor, alpackor, emuer, åsnor och så vidare i sitt hemomkring? Dessutom är detta en plats där det inte handlar om löpande-band-upplevelser, utan det är verkligen helt stressfritt att vistas här.

Det blev en fin stund tillsammans med Göran (ja, ägaren till Kamelridningen heter också Göran) och alla hans djur. Vi hade inte bokat in någon kamelridning den här gången, men jag tror nästan att vi måste göra det någon gång framöver. Det skulle vara riktigt kul.

Solnedgångar på Tjörn

Trots att SMHI väldigt ofta har fel i sina prognoser har vi lyckats se vackra soluppgångar och solnedgångar här på Tjörn också. De platser vi varit på är Klädesholmen, Akvarellmuséet, hamnen i Skärhamn och Toftenäs naturreservat.

Slutligen lite länkar

Avslutningsvis vill jag skicka med lite länkar till några av de ställen vi varit på ifall du känner dig nyfiken och vill veta mer. Och kom ihåg – stressa inte!

• Kamelridning.se (Myckleby, Orust) – också en miljö helt utan stress
• Naturreservat Silverfallet Karlsfors – länk till Länsstyrelsens information
• Hornborgasjöns naturreservat – länk till Länsstyrelsens information
• Visit Hornborgasjön
• Dyröns samhällsförening – information om vandringsleder, vindskydd, butiker, sevärdheter

[instagram-feed feed=30]

Inlägget Många aktiviteter, men utan stress dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag skulle vara med Tjörns Naturskyddsförening och röja på Björshuvudet slog jag två flugor i en smäll, genom att åka ut redan kvällen innan och tälta där. Det är ändå ett av mina favoritställen.

Dags för fredagsmys

Gråväder och isande kalla vindar från havet är kanske inte det bästa upplägget för en tältnatt. Men jag försöker att hålla på min tradition att inleda helgen med en utflykt. Enligt mig är det nämligen bästa sättet att utnyttja min korta arbetstid på fredagar. Just den här helgen skulle jag vara med Tjörns Naturskyddsförening och röja på ett av mina favoritställen på lördagen. Så jag tänkte att jag kunde åka dit redan på fredagskvällen och passa på att tälta. De andra skulle komma dit på lördagsmorgonen.

Med liten buss ut på landet

Eftersom jag inte har någon bil är det ibland lite klurigt att ta sig fram, särskilt till orter som ligger lite avsides. Men döm om min förvåning när jag upptäckte att man faktiskt kan åka ända till Halsbäck med buss (vägen dit är väldigt smal och krokig – och slutar i havet). Åtminstone om man passar på att åka med den busslinje som kör hem skolbarn. Stort tack till Västtrafik den här helgen också – länk till linje 963. Chauffören hade aldrig haft någon passagerare som velat åka hit, så vi höll utkik efter hållplatsen tillsammans.

Slå upp tält i skymningen

Tack vare att jag fick skjuts så långt hann jag fram precis lagom till solnedgången och slapp gå i mörker. Det blåste kalla vindar så jag fick välja en annan plats än den planerade för att få lite mera lä. Men vid Björshuvudet finns många platser att välja mellan. Underlaget var mjuk strandäng, underlaget helt plant och utsikten mot havet underbar.

Det blev ingen brasa

Egentligen hade jag tänkt laga middagen på min bushbox, men valde gasköket eftersom det går snabbare. Dels var jag väldigt hungrig och dessutom var jag kall om händerna. Så jag satt inne i absiden och lagade min mat, och slapp sitta mitt ute i blåsten.

Med facit i hand var det onödigt att bära med mig ved ut som jag gjorde, men nu hade jag åtminstone möjligheten att välja.

11 timmars sömn i tältet

Det blev en lång och mysig kväll inne i tältets skyddande kokong. Jag får ofta frågan om jag verkligen tycker det är skönt att sova ute. Den här natten var ett levande exempel på just det. Jag sov nämligen 11 timmar i sträck, och hemma brukar jag inte sova mer än max 5-6 timmar. Men det är fantastiskt att kunna sova så avslappnat som jag gör i naturen.

Morgonpromenad vid Björshuvudet

Trots min sovmorgon hade jag tid att gå en liten morgonpromenad. Jag gick över strandängar och ner i skalgrusgropen där vattensamlingarna var täckta av is. Sedan gick jag längs min långa favoritstrand, genom grinden och förbi stranden nedanför själva Björshuvudet. Ända till nästa vik gick jag, genom tätvuxna slånbärssnår.

Stillheten och tystnaden var slående. Inte en krusning på vattenytan, för vinden hade lagt sig under natten. Och jag häpnade över att höra tystnaden brytas av småfåglars kvitter – det är ju ändå november.

Packa och möta Naturskyddsföreningen

När jag var på väg tillbaka mot tältet mötte jag två män från Naturskyddsföreningen som var ute och förberedde så att vi andra skulle ha något att jobba med när vi kom igång. Jag packade mina saker och tältet till det avlägsna ljudet av röjsågar och gick sedan mot parkeringen för att lämna packningen och möta upp resten av arbetsgänget.

Den underbara naturen längs kusten

Jag älskar naturen här vid kusten och uppskattar att gå längs klippor, stränder och blommande strandängar. Tjörns ängar och hagar ligger ofta insprängda mellan berg i lä för hårda vindar.  Dessa öppna små markbitar utgör öns karaktär i lika hög grad som havet och klipporna.

Det är sällan jag tänker på att dessa miljöer växer igen snabbt om de inte betas eller röjs. Alla lågvuxna växter som kattfot, mandelblom och backtimjan försvinner när högt gräs och taggiga buskar tar över.

Jag var med och röjde vid Björshuvudet

Naturskyddsföreningen på Tjörn arbetar med att röja och restaurera värdefulla hagmarker. Igår var jag med dem några timmar när det skulle röjas vid Björshuvudet, som nyligen blivit naturreservat. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, men det var bara att ta en kratta och känna sig som en i gänget.

Några gick med röjsåg och vi andra krattade och bar bort gräs, skräp och buskar till en stor hög som vi sedan eldade upp. Alla jobbade sida vid sida, ibland i tyst samförstånd och ibland under prat och skratt. Det är otroligt så mycket man hinner göra på kort tid när man är många som samarbetar.

Vilken skillnad det blev

Det var extremt tillfredsställande att se skillnaden mellan de ytor vi hann röja jämfört med dem som är kvar att göra i ordning. I vår kommer jag att njuta lite extra av alla blommor, fjärilar och insekter här på en av mina favoritplatser. Nu när jag också dragit ett litet strå till stacken.

Samåkning tillbaka till civilisationen

Efter några timmars arbete vid Björshuvudet blev vi bjudna på bullar. Därefter fick jag skjuts av en av de andra till Skärhamn. Och därifrån är det bara en kvarts bussresa hem till mig.

Information om Naturskyddsföreningen

Vill du också vara med och ge naturen en hand på ett liknande sätt? Då kan du leta upp din närmaste lokalförening – Naturskyddsföreningen finns på många orter.

Inlägget Röja med Naturskyddsföreningen efter utenatt dök först upp på Hemomkringvandring.

Det här var inte mitt första besök på Härön, men det var första gången jag övernattade på ön. Tidigare har det inte varit tillåtet. Nyligen såg jag på Länsstyrelsens att det finns en tillåten tältyta, så då ville jag dit igen.

Läs alltid reservatets föreskrifter

Trots att vi har allemansrätten i Sverige är en stor del av vår natur skyddad i form av naturreservat och nationalparker. I dessa kan det finnas regler (föreskrifter) som gör att allemansrätten inte gäller fullt ut. Varje gång någon frågar mig om man får sova på en plats jag skrivit om svarar jag: ”När JAG var där fick man det/fick man inte det, men du bör kontrollera på Länsstyrelsens sida innan du åker dit.”.

Anledningen är att reglerna kan ändras, så bara för att man kollat upp en plats en gång bör jan göra det inför varje besök. Härön här i Tjörns kommun är en ö jag gärna skulle sova på, men det har inte varit tillåtet. Döm om min förvåning när jag för någon vecka sedan såg på Länsstyrelsens webb att det numera finns en yta som är tillåten för tältning. Platsen ligger precis bakom vindskyddet. Självklart bestämde jag mig för att åka dit så snart jag hade möjlighet.

Blött längs norra stigen på Härön

Jag åkte ut till Härön med färjan på lördagseftermiddagen. Min plan var att ta den norra stigen ut till Änga, där vindskydd och tältplats ligger. Detta trots att norra stigen är längre (3 kilometer) än södra stigen (1,7 kilometer), men den brukar vara enklare att gå.

Men just den här gången var det inte rätt vägval. Eftersom det har regnat sådana mängder på sistone så var strandängar och hagar dyngsura och jag sjönk ner djupt för nästan varje steg. Det blev tungt att gå, och på flera ställen fick jag gå omvägar för att komma förbi översvämmade områden.

Till slut började jag känna mig stressad, för jag hade knappt 1,5 timme tills det var solnedgång, och det gick verkligen långsamt. Dessutom hade jag inte ätit någon riktig lunch, så jag var inte riktigt mitt bästa jag. Men till slut såg jag Ängen skymta en bit nedanför och halkade lyckligt nerför i geggan.

Vindskyddet och tältplatsen

Och när jag såg att det var tomt i vindskyddet steg både humöret och värmen i kroppen flera grader.

Så här ser tältplatsen ut och den ligger precis bakom vindskyddet. Till dasset är det kanske 150 meter att gå. Man kommer till Änga både via norra och södra stigen.

Mysig kväll i vindskyddet

Eftersom det höll på att mörkna redan när jag kom fram skyndade jag mig med förberedelserna. Jag sopade ur vindskyddet och gjorde i ordning bädden. Sedan tog jag fram kniven, sågen och den lilla vedpåsen jag burit med mig, för jag ville få igång brasan så snart som möjligt.

Snart hade jag en rejäl hög med mindre trästickor som passade perfekt för bushboxen, och det dröjde inte länge innan jag hade en härlig liten brasa. På den kokade jag upp lite mat och det tog mindre än 10 minuter från det att jag tände mitt lilla kök. Så snart jag fått mat i magen slappnade jag av och kunde njuta av stunden och platsen. Av lugnet på ön, av min brasas varma ljus runt vindskyddet, av värmen från liggunderlaget och ullmössan på huvudet. Och av lussekatten och clementinen jag tagit med ut som efterrätt.

Ute på grillgallret tände jag en marschall som gav mysbelysning många timmar, på tryggt avstånd från sovsäck och annat brännbart. I pannlampans sken gick jag en sväng till dasset vid Änga (kan det vara 150 meter bort kanske) innan det var dags att krypa ner i sovsäcken.

Hoppfull himmel på morgonen

Jag vaknade tidigt och passade på att ligga och dra mig i sovsäcken i mörkret. Efter någon timme började det ljusna vid horisonten och jag anade att det var sol på gång. Trots att SMHI hade sagt att det skulle vara mulet hela dagen. Med ny energi skuttade jag i mina kläder, gick på dass, och fortsatte med pannlampan som sällskap upp på ett närliggande berg.

När jag kom upp på krönet såg jag ut över havet och alla små öar som låg i halvmörker långt där nere. Men så snart jag vände och började gå mot Rörberget såg jag morgonrodnaden sprida sig över Tjörn och havet mellan oss. De varma orangeröda tonerna fick det att dansa och hoppa i magen på mig av glädje. Så längesedan jag hade sol.

Strövtåg på Härön

Från röset på Rörberget gick jag ner mot strandängarna och orkidékärret som ligger vid bryggan. Om jag hade tagit med mig packningen från vindskyddet hade jag satt mig här ute, på klipporna vid bryggan, och mött morgonsolen medan jag åt min frukost.

Från bryggan gick jag tillbaka till Änga och fortsatte sedan mot Rockenabben, givetvis med några små avstickare längs vägen. Vilken underbar liten tur jag fick där på morgonen, allt medan solen steg och fick klipporna runt mig att glimra som guld. Smala passager mellan klippblock, rullstenar, strandängar, höstfärgade eklöv och så havet.

Södra stigen mot färjan

Till slut var det dags att packa mina saker, städa ur vindskyddet och börja min lilla vandring mot färjan. Den här gången valde jag södra stigen, som bara är 1,7 kilometer. Den går mestadels över klippor så det gick snabbare än den norra stigen. Men även denna del av leden var hal och blöt.

Jag hann dock fram i god tid innan färjan skulle avgå, och var tacksam mot Härön för ännu en fin tur.

Med buss, taxi och färja

Det var lite spännande att ta sig till Härön utan bil. Särskilt som jag bor på en helt annan sida av ön, som även den saknar täta kommunikationer under helgerna. Men jag lyckades ta mig både till och från ön med mitt månadskort hos Västtrafik. Jag började med buss Rönnäng-Kållekärr, beställningstrafik (taxi) Kållekärr-Kyrkesunds brygga och färja Kyrkesunds brygga-Härön. På söndagen åkte jag samma rutt, men i andra riktningen. Fantastisk service, men ganska långa väntetider. Man kan inte säga annat än att jag utnyttjar mitt månadskort till max i alla fall – och verkligen utforskar alla möjligheter som finns här omkring mig.

Vandringslederna på Härön

I Häröns naturreservat finns flera vandringsleder, bland annat den gröna som även är en del av Kuststigen. Den är en rundslinga på ungefär fem kilometer. Eftersom den till stor del går i klippig terräng får man räkna med att det tar längre tid än när man går sträckan i ett motionsspår. Går man norra stigen är det 3 kilometer till Änga, och om man går södra stigen är det 1,7 kilometer. Om detta och lite till kan du läsa i mina tidigare inlägg om ön.

Min personliga favorit är den blå slingan som utgår från Änga. Den passerar flera vikar och berg, till exempel Jungfruviken, Rockenabben och Rörberget. Även den är en rundslinga, men du måste även gå slingan här ovanför för att ta dig ut till den blå rundslingan.

Avslutningsvis fakta och länkar

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön. Turen tar max 2-3 minuter. Så här års (november) går den en gång per timme under dagtid.

[instagram-feed feed=28]

Inlägget Häröns naturreservat med övernattning dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra helgen flyttade jag från vårt hus på Orust till en lägenhet på Tjörn. Efter bara en natt där kände jag att jag längtade ut. Inte för att jag vantrivdes, utan helt enkelt för att ”fira in” mitt nya liv.

Egentid efter flytten

Trots att det blåste i måndags kände jag att det var dags för en utenatt. I mitt nya ”konstiga” liv där det bara är jag. Sagt och gjort tog jag färjan ut till Dyrön. Det är nästan så jag inte fattar att jag faktiskt bor här i Rönnäng, alltså samhället som färjan utgår ifrån.

När jag kom ut till Dyrön efter 20 minuters båtfärd gick jag bara runt lite, och myste i allmänhet. Ända tills jag hittade platsen där jag ville spendera natten; Uppe på berget, på en liten platå, med havet som bredde ut sig framför mig.

Blåsig natt i bivacksäcken

Tala om att det blev en fin kväll med lugn, vackra färger och en otrolig frihetskänsla! Det var bara jag, och det fanns ingen som jag behövde ta hänsyn till på något sätt.

Jag bredde ut min bivacksäck på avsatsen jag fastnat för uppe på berget. På grund av blåsten fick jag förankra den väl med mina tent blocks. Trots att det blåste hårda vindar, och tältduken fladdrade i blåsten, låg jag helt skyddad och kunde se ut på månen och stjärnorna under natten.

Det var otroligt skönt att ha min bivybag när det blåste så mycket. Det var bara andra natten i den, men den fick verkligen bekänna färg (här kan du läsa om första natten).

Borde tagit med mig pannlampan

När klockan ringde 04.40 och jag tittade ut var det beckmörkt. Färjan skulle gå 05.57, och jag hade ringt och beställt in den kvällen innan (vilket man måste göra på de tidigare turerna). Leden ner till färjan går i stenig, oländig terräng, så jag ångrade bittert att jag lämnat pannlampan hemma. Jag hade helt glömt att det går så snabbt mot mörkare tider.

Men när jag packat min utrustning (vilket går hyfsat även i mörker) kom jag på att jag kunde hänga tältlampan på ryggsäckens bröstrem. På så sätt fick jag åtminstone ett liten halvcirkel med ljus precis runt fötterna.

Mot jobbet

Tack och lov gick det bra nerför berget, och jag hann till och med använda toaletterna i hamnen innan färjan kom. Under färjeturen var det bara jag, däcksman och kaptenen ombord, och jag fick nästan dåligt samvete för att de körde turen enbart för min skull.

När jag steg iland tog jag min packning och klev på bussen mot jobbet. Bara sådär. Det blev ett litet vardagsäventyr helt enkelt. Och precis så här hoppas jag att mitt nya liv ska fortsätta.

Vill du läsa mer om mina tidigare besök på Dyrön kan du göra det i de här inläggen.

Produktinformation

Jag får väldigt ofta frågor om min utrustning så jag ska försöka skriva vad man ser i bild, så att det går att klicka sig vidare direkt om man är intresserad:

• Min bivacksäck/bivybag heter Stratospere och är av märket Snugpak
• Regnjackan är från Haglöfs L.I.M.-serie
• Både underställströja och t-shirt som syns är i merino och från Super.Natural
• Och ryggsäcken är en Gregory Pack, Deva 70

[instagram-feed feed=20]

Inlägget Första utenatten efter flytten dök först upp på Hemomkringvandring.

Om du har följt min blogg kommer det inte som någon överraskning att jag tycker om att sova under bar himmel. Många gånger har jag ändå valt att tälta eftersom det ofta blåst kraftigt, eller varit risk för regn. Kunde lösningen på problemet vara att köpa en bivacksäck?

Mina tankar – bivacksäck eller inte?

Egentligen har jag aldrig sett någon, till exempel på Instagram, som sover i bivacksäck, utan tanken väcktes när jag lånade sambons militära puppa vid en övernattning. Han förstod inte alls min fascination, men jag började googla för att ta reda på mer. Och redan efter en enda övernattning i min nya bivacksäck känner jag att det var rätt beslut att införskaffa en sådan.

Så här kom jag fram till mitt beslut.

Fördelarna

Till att börja med undrar du kanske, precis som Lars, varför jag ens vill sova i en bivacksäck. För det första tycker jag att det bevarar det mesta av känslan man får när man sover under bar himmel. Jag vill kunna se månen och stjärnorna på natten, och verkligen vara mitt i naturen. Och här kommer man ännu närmare än i ett tält. Ytterligare en fördel är att man inte behöver större yta än liggunderlagets storlek för sin lägerplats, vilket gör det betydligt enklare att hitta en plan yta.

Eftersom jag bor på Västkusten är det ganska vanligt att det blåser mycket, och då tycker jag att det blir kallt inne i sovsäcken. Men med en bivybag är man helt skyddad för vind – och förhoppningsvis mot regn också. Packstorlek och vikt är också positiva jämfört med (de flesta) tält.

Anledningen att jag valde just Stratosphere från Snugpak är bågarna uppe vid huvudet. De skapar ett litet utrymme så att det inte bara blir en klaustrofobisk säck

Nackdelarna

Nu finns det en del nackdelar också jämfört med att sova i tält. Först och främst är det utrymmet. I bivacksäcken finns inget utrymme för packning, för att byta om eller för att laga mat eller bara sitta om vädret är dåligt. Den är heller inte särskilt rolig att slå upp och krypa in i om det regnar (gissar jag – har inte testat själv).

Just den modell jag har valt är inte superlätt, utan det finns nog riktigt lätta 1-manstält som väger mindre.

Första övernattningen

När jag skulle beställa min bivacksäck var den slut i lager hos alla leverantörer jag hittade. Till slut la jag upp en bevakning hos The General Prepper, där jag brukar köpa en hel del av min utrustning. Till min glädje kom den in i lager för någon vecka sedan (tack gode gud för påminn-mig-när-varan-finns-i-lager-funktionen som finns i många e-butiker), så då gjorde jag slag i saken.

Testade först i vardagsrummet

För några dagar sedan kom paketet och jag i det närmaste slet upp kartongen. Sedan slog jag upp min Snugpak i vardagsrummet. De övriga här hemma tyckte inte att det behövdes, det var ju bara två små bågar som skulle in i huvudänden. Men för mig var det viktigt (och skönt) att veta vilka kanaler de skulle in i, vilken som skulle fästas bakåt och vilken som skulle fästas framåt. Superenkelt – men jag gillar att ha koll.

Ut och testa trots arbetsdag

Sedan bestämde jag mig för att gå ut i skogen här hemma bara och testa redan samma kväll. Trots att det var arbetsdag kommande dag. Redan när jag kom utanför ytterdörren kände jag att det kom ett lätt duggregn, men jag valde att lita på SMHI. Det skulle inte regna!

Trots det kom det en skur precis när jag kom fram till tjärnen jag hade tänkt övernatta intill. Så då ”kastade” jag upp bivacksäcken där bland allt blåbärsris, och la in sovsäck och kudde så de skulle hålla sig torra.

Bytte plats på grund av solnedgången

Det dröjde dock inte länge förrän skuren var över, och då noterade jag att övre delen av träden lyste som guld. När jag tittade över bergskanten vid tjärnen såg jag att himlen var helt orange. Jag skyndade så gott jag kunde med mitt onda knä runt tjärnen och upp på berget. Solen höll på att sjunka, men det var en av de vackraste solnedgångar jag sett på länge. Så jag skyndade mig ner igen och hämtade hela ”paketet” och bar upp det.

Ifall det skulle komma fler regnskurar valde jag en plats under ett träd. En tall visserligen, så den hade kanske inte skyddat helt och hållet – men bättre än inget alls. Sedan njöt jag av utsikten och kvällshimlen innan jag en timme senare kröp in för att sova.

Underbar nattsömn i min Snugpak

Detta var alltså första gången jag skulle sova i min bivacksäck, så jag försökte att titta noga på alla detaljer. Förutom en rejäl dragkedja som kan stänga igen även vid ”huvudets del” så fanns en mindre dragkedja ifall man bara vill ha myggnät där, och inte den tjockare väven. Dessutom fanns fästen så att man kunde rulla upp myggnätet och ha helt öppet vid ansiktet. Det gillar jag – eftersom jag vill se himlen (även att den syns genom myggnät också). I taket fanns en liten ficka med dragkedja där jag la in en liten tältlampa. Och bakom huvudet finns ventilation.

Tack vare bågarna hade jag ett ordentligt utrymme vid huvudet och axlarna, så det var enkelt att använda telefonen. En bok hade också fungerat. Bivacksäcken är betydligt bredare i den här delen än vid benen. Hur som helst så somnade jag ganska snabbt, och vaknade inte förrän alarmet berättade att det var dags att kliva upp och göra sig klar för jobbet.

Reflektion och sammanfattning

Redan efter den här första natten i min Snugpak Stratosphere kände jag att jag kommer att använda den mycket. Kanske främst på turer med bara en övernattning och när det inte ska tokregna, för det känns som om det kan bli lite blött på grund av att sovsäcken och bivybagens tyg ligger emot varandra. Fast jag har som sagt var inte testat att sova i den i regn ännu, så jag vet inte säkert. Jag kände mig väldigt nära naturen med rådjur som skällde runt mig, och jag upplevde en enorm frihet där jag låg.

OBS! Breda liggunderlag får inte plats

En sak som kan vara värt att notera är att jag upptäckte redan hemma att inget av mina uppblåsbara liggunderlag fick plats inuti bivacksäcken. På grund av att jag ofta vänder mig på natten, och sover på sidan, så köper jag alltid rektangulära liggunderlag – och gärna extra breda för komforten. Därför fick de inte plats – man behöver ett liggunderlag av mummy-modell, eller ett rakt som är runt 52 cm brett hela vägen. Mina är 65. Fast detta löste jag genom att sova på ett hopvikbart liggunderlag.

Snart dags för fler utenätter..

… då jag kan sova i min bivybag. Mysfaktorn är hög, liksom frihetskänslan och enkelhelheten. Jag uppskattar också att man får plats med sovplatsen i stort sett var som helst (där det är tillåtet). Det är så skönt att känna att jag gjorde rätt val – trots att jag inte direkt fick några hejarop från omgivningen när jag införskaffade min Snugpak.

[instagram-feed feed=20]

Inlägget Frihet i en bivacksäck dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom vi ägnar en stor del av vår tid åt att packa och fixa inför husförsäljningen blir de flesta turer ganska korta den här sommaren. Igår åkte jag ut till Svartedalen på eftermiddagen med två syften. Det första var att gå den gula stigen som jag missade förra helgen. Det andra var för att få en lugn och skön utenatt.

Gula stigen från Bottenstugan, 4 km

Från Bottenstugan (där det finns parkering) går man norrut, längs Bohusleden etapp 9 och den blå leden, i drygt en kilometer. Precis när man kommer in i den mossigt gröna skogen viker den gula stigen av åt höger.

Här går man uppför och nerför genom härlig skog, på äkta Svartedalen-vis. Man passerar även en sjö, och stigen går bitvis uppe på en ås.

Efter några kilometer börjar stigen leda neråt, och jag kände direkt igen mig. Leden kommer ut på grusvägen som går till Korsvattnet, men nu skulle man gå ut mot ”stora vägen”. Sedan följer man vägen hela vägen tillbaka till Bottenstugan. Delen som går i skogen är jättefin, men det är inte lika roligt att gå längs vägen. Fast det är en riktigt bra runda att gå med hunden till exempel.

Vindskydd vid Lilla och Stora Iglekärr

Eftersom ett av mina favoritvindskydd, det längs bohusleden etapp 9 som är placerat mitt emellan Lilla Iglekärr och Stora Iglekärr, ligger nära den gula stigen var planen att övernatta där. Man har en sjö på varje sida om vindskyddet. Det finns också en rejäl eldstad/grillplats utanför, och bänkar.

Vindskyddet är i gott skick, och det har en ”duk” på rulle som man kan stänga för ifall det blåser eller regnar in. På baksidan av vindskyddet finns också en bänk längs med hela väggen. Dock finns inget dass (och en del som har varit här tidigare har inte skött sina besök så snyggt) – så var noga med att ta med ditt använda papper hem. Det är svårt att gräva ner något här eftersom det är stenhällar under det tunna jordlagret.

Från Bottenstugan är det knappt 2 kilometer upp hit. Och från stigskiljet där gul led svänger av är det kanske 300 meter. Så det är en avstickare om det är den leden man ska gå. Det enda negativa är kanske att vindskyddet ligger exakt intill Bohusleden. Men under tiden jag var där, cirka från klockan 18.00-07.00 passerade bara 2 personer, och så hade jag mött 2 joggare innan.

Sällskap av trevliga vandrare

Redan innan jag svängde av på den gula stigen gick jag fram till vindskyddet för att se om det var ledigt. Eftersom det redan var upptaget tänkte jag först gå till något av de andra vindskydden. Alternativt gå tillbaka till bilen och hämta tältet.

Men de två kvinnorna som slagit läger mellan Igelkärren var otroligt välkomnande, så jag bestämde mig för att övernatta tillsammans med dem. Trots att min tanke egentligen var att komma ut och bara ha det lugnt och tyst ett tag.

Eftersom jag sagt till dem direkt när jag kom att jag var ute efter tystnad lät de mig sitta i lugn och ro och läsa min bok. Men till min stora förvåning var det minst lika roligt, och trevligt, att prata med de nya bekantskaperna. Så det blev mer prat än bokläsning.

Regn, åska och död telefon

Helt plötsligt kom det ”utlovade regnet”. Det blev först bara ett stilla, vackert, härligt sommarregn, ingen störtskur. Vi satte oss i vindskyddet och bara njöt av ljudet en stund.

När det blev uppehåll passade vi på att göra vår kvällstoalett, och sedan stod vi och såg ut över vattnet. Runt oss kravlade några paddor fram ur sina gömmor, men det var för mörkt för att få några bra bilder av dem. Lugnet var totalt och det var med en go känsla jag kröp ner i sovsäcken.

Strax hörde vi åskan börja mullra, och det kom flera regnskurar under natten. Men vi hade det torrt och gott därinne i vindskyddet.

Av någon anledning bestämde sig min telefon för att starta om och sedan kräva min PUK-kod, vilken jag inte hade med mig. Så resten av turen hade jag ingen möjlighet att fota – eller att kommunicera med omvärlden. Därför kändes det tryggt att just den här gången faktiskt dela vindskydd med andra vandrare.

Tidig morgontur till bilen

På grund av att min tonåring var ensam hemma, och jag inte visste om hon försökt nå mig (t ex om det hade åskat) så valde jag att stiga upp tidigt och åka hem. Egentligen var min plan att utforska lite fler stigar i Svartedalen, men det får bli en annan gång. Barnen går alltid först.

Eftersom telefonen var död kunde jag inte ta några bilder, men jag önskar att jag hade kunnat förmedla hur vackert allt var, och hur gott det doftade i skogen efter regnet. Det blev en fin avslutning på en kort, men trevlig, tur.

Avslutningsvis några länkar

Tack vare att jag gick övriga stigar som utgår från Bottenstugan förra helgen kan du läsa om dem i det här inlägget. Och om naturreservaten här i Svartedalen kan du läsa hos Länsstyrelsen.

Observera att Svartedalens naturreservat består av tre olika områden, och att det är olika bestämmelser som gäller kring övernattning och eldande i dem. Det är bara tillåtet att övernatta i ett av de tre områdena. Läs på hos Länsstyrelsen innan du övernattar här.

Inlägget Mera Svartedalen – gula stigen dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har varit i Svartedalen många gånger, men häromdagen bestämde jag mig för att pröva några stigar jag inte gått innan. Nämligen några av orienteringsklubbens stigar som utgår från parkeringen vid Bottenstugan. Jag gillar att dessa leder är rundslingor, och att man dessutom kan kombinera dem för att få en längd som passar en själv.

Efter jobbet med liten ryggsäck

Sista arbetsdagen före semestern åkte jag ut till Svartedalen och parkerade vid Bottenstugan. Jag invigde min nya 30-liters ryggsäck (även den från Gregory Packs, precis som min 70-liters Deva). Eftersom jag ska vara rädd om knäna och inte bära tungt var det en helt otrolig känsla att få ner allt i en så liten ryggsäck. Tält, sovsäck, liggunderlag, kudde, stol, sovkläder, mat och dryck, bok, glasögon, toalettsaker. Allt tack vare att jag har lättare utrustning som jag kan använda på sommaren.

Röd led (söder), 3 km

Från parkeringen vid Bottenstugan följde jag orienteringsklubbens södra röda stig som är en rundslinga på 3 kilometer. Den har samma dragning som bohusleden etapp 8, fram till sjön Holmevatten. Stigen är kuperad och går genom granskog där man på flera ställen skymtar sjöar mellan grenarna. Man passerar också en fin utsiktsplats.

Avstickare till vindskydd

När stigen delar sig valde jag att följa bohusleden några hundra meter längs Holmevattens strand. Anledningen var att jag såg ett vindskydd som låg väldigt vackert till sist jag gick här. Avstickaren var inte lång, men sååå värd att göra.

Vindskyddet ligger inte exakt intill bohusleden, men det är lätt att hitta dit via stigarna. Till att börja med gick jag runt både udden och följde sjökanten på andra sidan viken för att hitta en bra tältplats. Och det gjorde jag – flera stycken – men jag bestämde mig för att låta tältet ligga kvar i ryggsäcken och sova i vindskyddet istället.

Efter att jag gjort i ordning min sovplats fick jag lugn och ro hela eftermiddagen och kvällen. Jag gjorde i ordning min sköna stol (Exped Chair Kit) och satte mig nere vid sjön. Solens strålar värmde mig medan jag satt och läste. Inte en mygga i sikte förrän klockan var nästan 21.

Ljuvlig vindskyddsnatt

En stund innan dess fick jag även sällskap av ett par som valde att slå upp sitt tält en bit ifrån vindskyddet. Detta trots att jag erbjöd dem plats därinne, och att jag kunde tälta. Jag sov i alla fall oerhört gott och vaknade pigg och utvilad redan före klockan 05. Då tassade jag ut och fotade dimslöjor över sjön.

Klockan 06 hade jag packat och var redo att ge mig av. Då kom en av vandrarna från tältet för att ställa lite frågor om min stol (som jag ju vann i en tävling för drygt en månad sedan), och om hur jag får med mig den. Kolla mitt instagraminlägg så får du se.

Röd led tillbaka till Bottenstugan

Jag började återfärden till Bottenstugan, men fortsatte då rundslingan och gick inte samma väg som jag kommit.

På tillbakavägen följer man en skogsväg, och det var väldigt skönt för mitt knä efter kvällens klättrande i trappor och branta backar över rötter och stenar.

Blå led norrut, 3 km

Tillbaka vid Bottenstugan lämnade jag sovpackningen i bilen och fortsatte sedan norrut längs bohusleden, etapp 9. Samma stig tar man om man ska gå orienteringsklubbens blå slinga – även den en rundslinga på 3 kilometer.

En del av leden är väldigt kuperad. Stigen leder genom mossig trollskog, och förbi ett av mina favoritvindskydd som ligger mellan lilla och stora Iglekärr.

Dessutom stod jag länge och tittade på de vackra rundsileshår som växte vid tjärnen.

När blå led viker av från bohusleden blir det lättare att gå, först på grusväg och sedan skogsväg. Man passerar också en fin utsiktsplats där det finns bord, bänkar och grillplats.

Röd led (norr), 2,3 km

Jag tyckte att det var lite kort med en 3-kilometersrunda, så jag fortsatte rakt fram på röd slinga när den blå svängde av. Den norra röda slingan är 2,3 kilometer, lättgådd, och utgår också från Bottenstugan.

Grön led, 1,9 km

När den svängde tillbaka mot parkeringen tog jag åt andra hållet och följde den korta gröna slingen (1,9 km) förbi Anviksfallen. Där fanns fortfarande vatten, om än inte lika mycket som när jag var här i våras.

Sammanfattning av stigarna

Alla de här slingorna är trevliga att gå, och de går bitvis genom väldigt vacker natur. Långa bitar är tillgängliga, men det finns passager som inte passar för t ex barnvagn. Nu har jag inte gått hela rundorna, utan jag höll yttervarv och gick därmed bara en del av varje. Men jag kommer snart tillbaka och går de delar jag inte gick igår + den gula stigen på 4 kilometer som jag inte alls prövade.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag verkligen gillar att man kan kombinera de olika slingorna, så man får en tur som passar ens egna önskemål för dagen. Svartedalen är så mycket mer än bara Bohusleden, eller att stanna till vid någon av de fina sjöarna längs bilvägen.

Länkar och info om Bottenstugan m.m.

Stigarna (och kartan över dem) kommer från Kungälvs orienteringsklubb. Och här hittar du koordinaterna till parkeringen vid Bottenstugan (varifrån stigarna utgår). Jag gick även delar av Bohusleden etapp 8 och etapp 9 eftersom de bitvis går på samma stigar som rundslingorna.

Inlägget Stigarna runt Bottenstugan dök först upp på Hemomkringvandring.

Under två dygn utforskade jag Tresticklans nationalpark och alla dess vackra skogar och många sjöar. Känslan av vildmark omslöt oss, trots nationalparkens lilla format.

Kärt återbesök i Tresticklan

Äntligen fick jag möjlighet att utforska Tresticklans Nationalpark lite mer än när jag var där i vintras. Den gången var jag här med min sambo och våra hundar, men vi fick avbryta turen på grund av sjukdom. Nu hade jag med min väninna Helena och vi hade avsatt hela helgen för vårt lilla äventyr.

Så här beskriver Sveriges Nationalparken Tresticklan: ”Naturen präglas av smala och höga bergryggar som sträcker sig i nordsydlig riktning. Mellan dem ligger myrmarker och långsmala sjöar. Den glesa och karga tallskogen med lav- och mossklädda berghällar, tillsammans med det stora antalet sjöar bildar en rofylld miljö där man kan vandra i flera dagar.”

Att övernatta i Tresticklans nationalpark

Resan upp till Tresticklans nationalpark tog drygt två timmar med bil från mitt jobb, och vi parkerade mitt på eftermiddagen. Solen sken från en klarblå himmel, och vi tog våra ryggsäckar och började gå från huvudentrén ut i nationalparken. Målet var att hitta en bra lägerplats för helgen.

Tillåtet att tälta – men inte att elda

Man får övernatta två nätter i Tresticklans nationalpark, men det är ganska svårt att hitta bra tältplatser. Anledningen är terrängen – det finns få platser som är plana, och dessutom växer det mycket blåbärsris, ljung och andra växter överallt. Däremot är det enkelt att hitta fina platser att hänga upp sin hängmatta (hammock)., så jag valde det alternativet, medan Helena höll fast vid tältandet. Observera att man inte får elda i Tresticklan, men man får använda gaskök.

Jakten på bra lägerplats

Eftersom jag har problem med ena menisken, och därför inte ska bära tungt, hade jag gjort upp en plan. Efter mycket kartläsande på hemmaplan hade jag hittat en plats vid sjön Fiskelös, längs rundslingan markerad med gult, som jag trodde skulle kunna fungera som lägerplats för oss. Både för att den såg plan och torr ut, och för att den låg ganska bra till avståndsmässigt från entrén.

Och till min stora glädje funkade platsen! Där bodde vi hela helgen på en avskild udde som inte syntes från leden, vilket gjorde att vi kunde lämna kvar packningen – även när vi gick lördagens tur.

Lederna i nationalparken

Eftersom vi hade vår lägerplats mitt i nationalparken gick vi inte lederna i ett sträck. Jag har ändå valt att beskriva lederna var för sig, istället för att berätta i den ordning vi gick dem.

Det här hade jag på mig på turen: Skor från Icebug, byxor från Fjällräven, merino-tischa från Super.Natural och ryggsäck från Gregory pack. Ryggsäcken stannade i lägret på alla turer utom den mellan sovplatsen och parkeringen.

Halleleden (Bodalsvikenleden), röd markering – 4,5 km

Mellan huvudentrén och stugan vid Budalsvika precis efter norska gränsen går Bodalsvikenleden på 4,5 kilometer. Den är ingen rundslinga, utan man får gå samma väg tillbaka genom storslagen tallskog förbi trolska små sjöar.

Här får man en fin bild av hur Tresticklans nationalpark ser ut längs stigen som skär genom parken i ost-västlig riktning. Tallskog, blåbärsris, små sjöar och skogstjärnar, klipphällar och myrmarker. Stigen är relativt enkel att gå, förutom sista biten ner mot norska gränsen – där är det mer kuperat och tätare skog.

Budalsvika i Norge

Vi passade på att ta med och äta vår frukost utanför stugan i Bodalsviken (Budalsvika). Därefter gick vi korta sträckor av stigarna i Lundneset naturreservat innan vi vände tillbaka till Sverige.

Om man följer den breda stigen till vänster om stugan och sedan tar vänster i nästa korsning kommer man ner till en sjö. Det finns också en rastplats med bord och bänkar lite längra bort längs stigen, och det är betydligt mer avskilt än att sitta vid den populära övernattningsstugan. Sovplats i stugan hyr man hos turistinformationen i Dals-Ed.

Dessutom ägnade vi en liten stund åt att titta på, och läsa informationen om vaktposten som stod vid gränsen under andra världskriget.

Om man bara har tänkt lägga några timmar i Tresticklans nationalpark är detta en trevlig tur att gå.

Bråtaneslingan, gul markering – 4,3 km

Bråtaneslingan, nationalparkens enda rundslinga är 4,3 kilometer och beräknas ta 1,5 timme att gå runt. Leden börjar 1,5 kilometer från huvudentrén, och man kommer till starten genom att följa den röda leden som går till Norge (se ovan). Så om man bara ska gå den gula slingan blir det ungefär 8 kilometer att gå från huvudentrén, ut till rundan, runt och tillbaka till entrén.

Längs Bråtaneslingan möter man många ”breathtaking views” (tycker det säger mer än ”vacker utsikt” som det heter på svenska). Leden går längs den avlånga sjön Tresticklan och man passerar den ena vackra platsen efter den andra. Här finns faktiskt några ytor som skulle fungera som tältplatser, men de ligger väldigt nära leden.

När leden svänger bort från sjön blir det genast lite höjdskillnader när man ”klättrar” uppåt tallskogen. Sedan går man uppåt och neråt, genom skog förbi otaliga små sjöar och tjärnar. Personligen tycker jag att detta är en stig man ska gå sakta på och verkligen njuta av omgivningen, för allt är vackert här.

Tuvullen som vajar på våtmarkerna, sjöarna som glittrar mellan träden, stigen som vindlar fram mellan gamla träd och högt blåbärsris. Känslan av vildmark är stark när man stannar till vid någon av de mindre sjöarna – till exempel Fisklös där vi hade vårt läger.

Den här slingan kan jag verkligen rekommendera, för den är vacker från start till mål.

Mot Orshöjden, orange markering

Mitt på den gula leden kan man svänga av mot södra entrén och följa en stig markerad med orange. Den här leden är precis som den röda en ”tur-och-retur-led”, eftersom det inte går att köra bil fram till södra entrén. Utgår man från huvudentrén är det en mil åt vardera hållet. Från den gula leden bara 6,3 km enkel väg.

Egentligen var min plan att gå så långt jag orkade på denna led och sedan vända tillbaka på söndagsförmiddagen, men eftersom jag kände av knäna redan efter 1,5 kilometer vände vi. Vi tog oss till Orshöjden, som både Helena och jag trodde var en utsiktsplats. Det var det inte. Nu i alla fall. Men ändå en höjd med ett röse, och på ett ställe såg vi en blånande trädrad långt bort.

Strax nedanför Orshöjden låg en av de allra vackraste skogstjärnarna – Ortjärrnet, så det var trots allt värt att gå den här avstickaren. Där såg vi ett tält. Underlaget var inte helt plant, men de hade åtminstone otroligt vacker utsikt.

Eftersom jag inte gick hela leden kan jag tyvärr inte berätta om hur den ser ut närmare den södra entrén.

Tillgänglig led, 180 + 240 meter

Nationalparkens sprickdalslandskap och stigning fram till nationalparksgränsen (700 meter från entrén) gör att tillgängligheten tyvärr är låg/liten för besökare. Vid parkeringen finns två tillgänglighetsanpassade mulltoaletter och sittbänkar. Därifrån leder en 180 meter tillgänglighetsanpassad stig till en informationsplats.

Man kan sedan följa en tillgänglighetsanpassad rundslinga runt en myr (på bred spång). Längs slingan finns ett tillgänglighetsanpassat bänkbord. Jag måste erkänna att jag tyckte att detta nästan är som ett slag i ansiktet på de personer som åkt ända hit (för det är små vägar mitt i skogen för att komma hit) och som sedan inte kan ta sig in i själva nationalparken. Men samtidigt fint att det ändå finns något.

Utanför de markerade lederna

Den absoluta höjdpunkten på vårt helgäventyr var när vi följde en omarkerad stig som jag sett på kartan medan jag planerade turen hemma. Första gången vi gick förbi stigen missade vi den. Men sedan höll vi koll på våra digitala kartor och kunde vika av på rätt ställe.

Stigen var lätt att följa, även om den bitvis var lite övervuxen. Här blev känslan av vildmark många gånger större än när vi gått de markerade lederna. I den här delen av Tresticklans nationalark var det både tystare och vildare. Vi tog en lång paus vid en vacker sjö, gjorde små avstickare för att fota (och klappa torrakor). Tystnaden och lugnet runt oss var oslagbart.

Stiglöst land på bergsryggarna

Jag visste genom mina efterforskningar (och även boken Nationalparker i mellersta Sverige) att det är ganska enkelt att gå ”off-road” om man följer bergryggarna som går i nord-sydlig riktning. Därför hade jag valt ut en lite längre rygg som vi kunde pröva på, strax intill Styggetjärnen. Om vi gjorde rätt skulle vi komma ner på den röda leden (Norge-leden).

Från början var det lätt att gå uppe på ryggen eftersom stenhällarna låg i dagern. Men när det blev mer växtlighet upptäckte vi att det inte var så stor höjdskillnad mellan vissa av ryggarna. Medan det var stup (precis som karta indikerade) på ena sidan, vilket gav oss fantastiska vyer.

Efter mycket skrattande och trixande hade vi tagit oss genom skogen, cirka två kilometer utan stigar, och vi kom ut minde än 100 meter från den plats som jag hade tänkt mig från början. Det var så otroligt roligt att kunna göra så här i helt okänd terräng. Man behöver vara van att vara ute så att man orkar gå i lite svårare terräng, och man måste kunna läsa karta och kompass. Men wow – vilken härlig upplevelse vi fick.

En massa må-bra-tid i lägret

På grund av mitt knä anpassade vi turerna så att vi inte behövde gå så långa eller snabba sträckor. En följd av detta blev att vi fick en massa tid över att spendera i vårt läger. Där lagade vi mat, låg och njöt av solen och all fågelsång, fotade blommor (jag alltså), läste böcker och bara var i största allmänhet.

Avskildheten skapade en illusion av att vara ensamma i hela parken, och det var lätt att gå ner i varv. Det är sällan man känner sig så hemma på en plats på så kort tid som jag gjorde här.

Liten olycka på väg hem från Tresticklan

På vår tredje dag packade vi lägret och gömde våra ryggsäckar under en gran medan vi gick vår morgontur. Därefter hämtade vi packningen och påbörjade vandringen mot bilen. Dessvärre ramlade Helena rätt illa och adrenalinet kickade in för mig. Medan jag skyndade mot bilen för att lämna min ryggsäck (och sedan gå tillbaka och hämta hennes) kände jag inte av mitt skadade knä över huvud taget. Det tempo jag höll har jag inte gått i på två månader.

På tillbakavägen mötte jag Helena tillsammans med ett gäng belgiska ornitologer. De hade burit henne en bit, och en av dem bar hennes ryggsäck ända till parkeringen. Vi fick gå i sakta mak till bilen, men vi var båda tacksamma för att olyckan inträffade med 1,5 kilometer till bilen och inte när vi var ute på vår tur i oledad terräng.

Fraktur och gips

Dessvärre fick Helena en fraktur på foten/underbenet. Det visste vi ju inte då, men hon kommer att få gå med gips i några veckor. Bortsett från detta fick vi en helt fantastiskt, magiskt härlig helg i Tresticklans Nationalpark.

Slutligen mer info

Som vanligt avslutar jag med länkar och annan matnyttig information. Tresticklans nationalpark ligger i Dalsland. Från samhället Ed tar det knappt en halvtimme att köra till Tresticklan. Det går tyvärr ingen kollektivtrafik hit, men det finns bra parkering även för husbilar – inte enbart personbilar. På parkeringarna finns det utedass.

I nationalparken finns inte så många markerade leder. Men parken är vacker och är den största väglösa och obebyggda skogstrakten i södra Sverige.

Användbara länkar

På nationalparkens egen webbsida kan du hitta mer information. I boken ”Nationalparker i mellersta Sverige – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket kan du läsa både om lederna och om besöksmål i närheten.

Inlägget Två dygn i Tresticklans nationalpark dök först upp på Hemomkringvandring.

Här på Orust finns så många vackra platser, men i det här inlägget tänker jag berätta om två riktiga smultronställen: Bokskogen Himlabacken och Härmanö naturreservat. Bilderna är från förra veckan, 17-18 maj.

Planering av turen

Egentligen skulle jag ha åkt till Höga Kusten för en veckovandring, men ställde in resan på grund av meniskskadan. Istället försöker jag nu vila knät, göra mina rehab-övningar och hitta turer som jag faktiskt klarar av.

Eftersom jag verkligen älskar Härmanö, och speciellt nu under våren med alla blommorna, ville jag prioritera att åka dit. Trots att det är ganska krävande vandring. Jag visste att min väninna Sofia också ville dit, så jag frågade om hon ville följa med. När hon tackade ja insåg jag att även hon sover ute mycket, så jag föreslog att vi skulle tälta längs Husebyleden natten innan. Då skulle vi vara på rätt sida av ön och ha nära till färjan på morgonen.

Bokskogen Himlabacken

Vi valde att åka till Himlabacken först på kvällen, eftersom vi båda två hade jobbat under dagen. Från parkeringen är det vandring längs lättgådd skogsväg i några hundra meter innan man kommer fram till stigen mot Himlabacken.

För mig kommer nog bokskog alltid vara ”något speciellt” eftersom jag älskar ljuset och rymden som finns i dem. När vi hade tagit oss uppför backen letade vi upp varsin sovplats där vi slog upp våra tält.

Efter att vi gjort i ordning sovplatserna hämtade vi vatten i bäcken och strosade en stund bland prasslande boklöv. Sedan la vi oss medan myggen surrade utanför tältet.

10 minuters bilfärd till färjan

På morgonen vaknade jag innan alarmet hade ringt och tittade förväntansfullt ut genom tältöppningen. Av den utlovade solen syntes inga spår, men bokskogen var lika vacker ändå. Det gick snabbt för oss att packa, så vi var tillbaka vid bilen före den planerade tiden. Trots att det tog lång tid för mig att gå nerför backen, för det frestade på knät något enormt.

I Tuvesvik packade vi om till små ryggsäckar, med lättare packning, innan vi steg på färjan.

Härmanö naturreservat

Personfärjan går mellan Tuvesvik på Orust och Gullholmen, och turen tar bara några minuter. Även att jag har varit på Härmanö relativt många gånger längtar jag alltid tillbaka och vill se mer av ön. Sofias väninna Linnea som också var med oss upptäckte ön för första gången, och det var underbart att dela hennes glädje.

Blomsterängen Kalvhagen

Från samhället följde vi vägen söderut till första avtagsvägen mot Kalvhagen. Efter bara några hundra meter längs stigen nådde vi blomsterängen och jag blev nästan andlös när jag såg alla gullvivor. Medan de andra satte sig och kokade kaffe gick jag en sväng och tittade på blommor, bland annat getrams och tjärblomster.

Eftersom jag redan här, efter några kilometer av ganska enkel vandring, kände av knät bestämde vi oss för att gå olika vägar. Sofia och Linnea fortsatte stigen ut mot havet (Långekilen) och Svensbo, medan jag tog en enkel skogsväg ut mot vägen. Sedan stämde vi träff vid korsningen vid Myren.

Slingan Stenvik-Skålldalen

Vår tajming var i det närmaste perfekt. Eftersom jag tidigare har gått rundan som de andra gick hade jag ganska bra koll på tidsåtgången. Så jag kunde unna mig att strosa fram, och fota blommor längs vägen. Därför behövde jag inte vänta mer än några minuter på mötesplatsen innan de andra dök upp.

När vi bara några minuter senare kom till korsningen med skylten Stenvik tittade de frågande på mig. Egentligen var min plan att gå raka spåret längs stigen mot Härmanö Huvud, men knät kändes ganska bra. Så vi tog slingan ut mot Stenvik och fick därför extra vyer ut mot havet.

Sista biten går ner mot Skålldalen och där når man även skyltar och stigen vi kommit på om vi inte svängt av. Här gick vi lite fel, trots skyltar, och till min stora lycka hittade jag två exemplar av granspira tack vare det.

Och så höjdpunkten – Härmanö Huvud

Från Skålldalen går man uppe på berget och passerar flera små höjder med rösen. Den markerade leden tar sedan av åt vänster, mot Skållehus.

Men som vanligt ville jag till Härmanö Huvud, som jag tycker är det vackraste på hela Härmanö, så vi tog oss ner mot strandängen. Det var väldigt lite vatten, och därför enkelt att ta sig över.

Lunch och bad

Vi inledde med ett besök på dasset (superlyxigt med ett dass intill stranden). Sedan rundade vi klipporna och satte oss på vår egen strand för att äta lite lunch.

Sofia och Linnea tog även ett bad medan jag kokade upp vatten. Här tillbringade vi sedan en längre stund i solen, medan oreäkneliga makaon-fjärilar svävade runt oss.

Toppbestigning

Innan vi skulle vända tillbaka mot färjan gick jag i sakta mak upp mot toppen, medan de andra tävlade. Utsikten med havet på flera sidor och den karga, steniga Härmanö på ena sidan, är så mäktig.

På tillbakavägen gick jag stigen tills jag kom till vägen, och sedan fortsatte jag den ända upp till hamnen. Sofia och Linnea gick den svårare stigen mot Skållehus, och fick småspringa på slutet för att hinna till färjan. Vi var ute i 8 timmar och på den tiden tog sig de andra ungefär 17 kilometer och jag lite kortare.

En liten sammanfattning

För mig är det i stort sett omöjligt att göra en kort resumé av ett så fantastiskt dygn i bokskog och kust. Så sammanfattningsvis får jag nog bara säga; sagolik natur, otroligt väder och lycka.

Och slutligen lite länkar

• Kartlänk till parkering, Husebyleden/Himlabacken
• Här ligger bokskogen (kartlänk)
• Parkering intill hamnen (ungefärlig punkt, men det är skyltat)
• Västtrafiks tidtabell för färja linje 381 Tuvesvik-Gullholmen (och Härmanö)
• Boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket beskriver tur 29 och 30 en del av den sträcka vi gick lite utförligare.
• Och så givetvis mina egna blogginlägg från alla besök på Härmanö

Mina instagrambilder härifrån

[instagram-feed feed=19]

Inlägget Två smultronställen, Orust kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har vandrat på många ställen, men Stenshuvuds nationalpark är förmodligen ett av de vackraste. Hav, bokskog, mattor av vitsippor, en lång vacker sandstrand, stigar i kuperat landskap, och när jag var där bredde mina favorit-vårblommor backsipporna ut sig på heden.

Stenshuvud – ett drömresmål för mig

Under 2018 hade jag en resa inplanerad till Stenshuvuds nationalpark, men den blev inställd. Ända sedan dess har jag försökt hitta ett tillfälle att åka hit, och i slutet av april blev det äntligen av. Den 30 april var jag här med min sambo och den 1 maj anslöt några av mina systrar.

Eftersom vi kom fram till Österlen runt lunchtid passade vi på att köpa med oss pizza från pizzerian i Kivik och ta med ut till nationalparken. Vi parkerade vid Naturum och slog oss ner i lugnet bland vitsipporna en bit därifrån.

Stenshuvudslingan, 2,2 km (röd)

Förmodligen tänkte vi precis som alla andra besökare: när vi är här måste vi upp på toppen av Stenshuvud. Sagt och gjort så gick vi iväg längs den röda leden när vi hade vilat efter lunchen. Stigen var bred och vältrampad där den ledde oss fram genom vacker ädellövskog och mattor av vitsippor.

Flera toppar på Stenshuvud

Strax innan man kommer fram till topparna (den södra, östra och norra) blir det brantare, så där får man nog lämna barnvagnen om man har med sig en sådan. Utsikten från topparna ner mot resten av nationalparken är verkligen magnifik. Det är också därifrån man förstår hur lång sandstranden verkligen är.

Tips 1: Gå gul led tillbaka istället för röd

Stenshvudslingan är en tur- och returslinga med en liten ögla just runt utsikterna, men det finns alternativ. Det finns nämligen också möjlighet att svänga nerför en brant trappa och ansluta till Hällevikssslingan, den gula leden. Följ Skåneledens orange markeringar från norra toppen så hittar du.

Om du väljer att gå denna väg tillbaka kommer du att passera ett fint alkärr på nybyggd spång. I kärret ska det finnas långbensgrodor, men vi såg inte till dem den här gången i alla fall.

Tips 2 : Vik av stigen mot havet

Innan man kommer tillbaka till Naturum finns en tydlig stig åt vänster nedanför en backe. När man följer den kommer man över ljungheden ner till stranden. Vi valde att strosa denna vackra stig och därefter följa strandlinjen tills vi kom till den blå slingan nedanför Naturum.

Arboretumslingan, 0,5 km (grön)

Eftersom arboretumslingan, med utländska träd, startar precis bredvid nationalparkens tältplats valde jag att gå den på kvällen medan min sambo tog ett bad i havet. Jag passerade även dagen därpå, för den gula slingan går också igenom här. Bilderna är alltså från två dagar efter varandra. Denna korta led är tillgänglig även med barnvagn eller rullstol. Leden börjar cirka 300 meter från parkeringen.

Hälleviksslingan, 4,2 km (gul)

På kvällen slog vi upp våra tält på nationalparkens tältplats (se mer info längre ner på sidan), men vi steg upp redan klockan 5 och packade våra saker. Anledningen var att min sambo skulle vidare till ett annat område för vandring.

På egen hand i den tidiga morgonen

Eftersom min sambo skulle iväg tidigt, och jag själv hade ont i knät, så skjutsade han mig från Hällevik till Naturum där jag gömde min packning under en stor lövhög. Sedan gav jag mig ut i njuttempo på den gula rundslingan som bland annat skulle föra mig förbi tältplatsen jag nyss lämnat med bil.

Men första biten av leden sammanfaller med den blå, tillgängliga leden. När man kommit ner till havet går stigen en liten bit ifrån vattnet som skymtar mellan träden i stort sett hela vägen upp till Hällevik. Eftersom mina systrar inte skulle dyka upp förrän framåt lunch unnade jag mig att gå länge längs vattnet och bara njuta av havet och tystnaden.

På några ställen var det riktigt trixigt att gå med trasigt knä (till exempel över klapperstensfältet) men jag hade ingen brådska så jag kunde ta det väldigt lugnt.

Det var en riktigt mäktig känsla att vara ensam i hela nationalparken (det stod åtminstone inga bilar på parkeringen). Stigen passerar Stenshuvuds fyr som var värd en liten avstickare.

Hålnunneörten gladde blomnörden i mig

När man närmar sig Hällevik övergår stigen till skogsväg och jag gick återigen på arboretumslingan tills jag passerat tältplatsen. Sedan är det bred och lätt stig att gå nästan ända tills man är framme vid spången vid Alkärret (se tips 1 på den röda leden).

Till in lycka fick jag se en massa hålnunneört – både lila och vit. Eftersom växten är väldigt ovanlig utanför Skåne (och jag ju inte är från Skåne) så jag fotade allt jag kunde.

Till sist vill jag nämna att jag satt ner en lång stund på en nedfallen trädstam mitt bland alla vitsippor och åt min frukost. Eftersom mitt knä krånglade tog det lång tid att gå denna runda. Men den var otroligt vacker och jag kunde inte önskat mig en finare start på dagen.

Havsslingan, 1,1 km (blå) – tillgänglig

Från naturum utgår den även blå slingan som är en tillgänglig led på 1,1 kilometer. Den går ner till havet och rundar fuktängen där och kommer tillbaka på andra sidan.

Eftersom våren var lite sen i år blommade inte alla växter som vanligtvis gör det, men på fuktängen ska det finnas gott om orkidéer till exempel. Men den här gången såg jag i alla fall en massa gullvivor med dagg, och havet i gryningsljus är ljuvligt.

Kortelslingan, 3,2 km (lila)

När jag hade kommit tillbka till Naturum efter min härliga morgontur på egen hand fortsatte jag söderut i nationalparken, ut på Kortelslingan.

Vila och njuta av utsikten

Den går genom bokskog och (vid den tidpunkten) vitsippemattor upp till en otroligt vacker utsikt; Kortelshuvud. Däruppe valde jag att bara sitta i tystnaden och solen – länge!

Sedan kom en man förbi som berättade att han hunnit ta ett dopp i havet och sedan vila i sin nyinköpta hammock på en vacker plats närmare havet. Egentligen hade jag tänkt vända tillbaka till Naturum (bara 700-800 meter), men när han sa att han sett vackra blommor lite längre ner var jag ju tvungen att fortsätta längs stigen. Och det är jag oerhört tacksam över att jag gjorde.

Orkidéer och blomsterprakt

Trots att den här leden inte är särskilt lång så blev den en favorit för mig. Den bit som följde efter utsikten var hänförande vacker. Vitsippor så långt ögat nådde och 100 ställen där man hade kunnat stanna för en fikapaus. Ju längre ner jag kom från berget, desto fler växter såg jag; Vitsippor, svalört, jordreva, skogviol och gullvivor.

Och sedan, precis när stigen svängde ner på ängen, orkidén Sankt Pers Nycklar. Visserligen var de flesta bara i knopp, men det var en massa av dem på gång, och jag var så lycklig över att få se dem.

Dalgången vid Rörums norra å

Härifrån följer man ett kort stycke en skogsväg, och om man känner sig nöjd kan man fortsätta den och ta en genväg tills man kommer ut på lila led, bara en bit från naturum. Själv fortsatte jag på leden som följer Rörums norra å (och även passerar Entré Rörum som är den entré jag själv kommer att använda nästa gång jag åker hit).

Härifrån var stigen mycket lätt att gå och jag kunde lägga all min tid och energi på att bara ta in allt det vackra runt mig, till exempel gullpudran intill spången, och grönskan runt ån. När den lila leden svängde vänster valde jag att istället följa skyltar mot ”Badplats”.

Den nya stigen ledde mig över Sandarna fulla med backsippor, och ner till havet. Där gick jag på stranden hela vägen tillbaka till den blå/gula leden och följde den upp till naturum. Men medan ajg väntade på mina systrar tog jag en halvtimmes solpaus vid havet.

Fler turer/utflykter under resan

• Systerträff med spa i Brösarp (och utflykt till Brösarps backar)
• Hjortsprångsrundan och övernattning i Söderåsens nationalpark (kommer snart)

Avslutningsvis: info och länkar

Stenshuvuds nationalpark kallas av Sverige Nationalparker för ”Mångfaldens pärla på Österlen”, och jag kan förstå dem. Här i sydöstra Skåne, i Kiviks kommun, hittar man denna paradisiskt vackra park där man får både klippstrand, sandstrand, hav, alkärr, mosse, torräng, ljunghed, sandhed, bokskog och fuktäng.. Det finns tre entréer där man kan parkera: Huvudentrén vid naturum, Entré Rörum och Entré Hällevik.

För den som vill vandra långt är inte Stenshuvuds Nationalpark rätt plats, men här finns flera kortare slingor, och är en perfekt plats för utflykter och dagsturer.

Tältplatsen det enda negativa på Stenshuvud

Något hundratal meter från parkeringen i Hällevik finns den enda plats i hela nationalparken där det är tillåtet att övernatta, vare sig det är i tält, hammock eller på annat sätt. Tyvärr är det på en allt annat än naturskön plats, så här har nationalparken en läxa att göra. Observera att man tidigast får slå upp tältet klockan 16, och att det måste vara borta senast klockan 10.00.

Tältytan är i vad som kallas en ”glänta”. Visserligen är ytan omgiven av träd, men inte sådan vacker skog som man åker till nationalparken för att få se. Ytan består tillplattat grus och det är så hårt att vi fick slå ner våra tältpinnar med hjälp av en yxa. Lite antiklimax att få en sådan sovplats när man gått i gudomligt vackra omgivningar hela dagen.

Viktigt att följa föreskrifterna

Tyvärr blev vi också vittne till två personer som helt öppet läste på skylten vid tältplatsens gräns, tittade på varandra, flinade, och sedan gick in i den grönskande lövskogen och slog upp sitt tält. Det är så viktigt att vi som är ute respekterar de regler som finns – annars kommer begränsningarna att bli ännu större. Alla vill övernatta på en vacker plats, men vi måste vara solidariska och följa reglerna.

Toa, eldstad och sopor

Vid parkeringen, som ligger bara några hundra meter från tältplatsen vid Hällevik, finns toaletter (torrdass) och dessutom sopsortering. En eldstad finns vid själva tältplatsen, men man måste ha med egen ved – man får inte plocka i nationalparken. Det finns inte heller något vatten vid tältplatsen. Man kan gå ner till havet för att tvätta sig (några hundra meter bort), men man kan inte ta dricksvatten där.

Läs mer om Stenshuvud

Avslutningsvis kommer – som vanligt – några användbara länkar:

• Stenshuvuds nationalpark – den officiella webbsidan
• Dessutom kan du läsa om alla dessa turer, och flera olika varianter av dem, i boken Nationalparker i södra Sverige från Vildmarksbiblioteket. Den är kanon!

Inlägget Stenshuvuds nationalpark dök först upp på Hemomkringvandring.

Här kommer ett tips för lite vardagslyx: Vandring och övernattning i vindskydd, men med guldkant. Till exempel i form av våfflor och en stund i Dyröbastun.

Utnyttja ljuset efter arbetstid

Jag älskar våren och ljuset som följer med den. Plötsligt är det enklare att hitta på saker efter jobbet. Som igår då jag och Sofia tog bussen direkt från jobbet till Rönnängs brygga, och sedan vidare med färja till Dyrön. (tidtabeller hittar du längst ner i faktadelen).

Gå en del av Dyröleden

Först gick vi till vindskyddet och bäddade och lämnade våra ryggsäckar. Sedan gick vi västra delen av Dyröleden (rundslinga på cirka 5 kilometer som är tydligt markerad, se mitt senaste blogginlägg härifrån) och njöt av solen som glittrade i havet. Den här sidan av ön består av klippor och leden vore svårframkomlig utan de trappor, spänger och räcken som finns.

Vi hade turen att få se mufflonfår vid flera tillfällen. Några av dem hade redan fått sina små, så vi höll oss vördnadsfullt på avstånd. Dessutom gladda jag mig givetvis över de vårblommor och vårtecken vi fick se längs vägen – och sällskapet såklart.

Lyxigt att stanna och basta

Vid bastun gjorde vi ett längre stopp, och det var så härligt att låta kroppen slappna av i varenda muskel i värmen. Dyröbastun ligger precis intill leden, och den är öppen för alla att boka (se info längre ner).

För den som vill (läs Sofia) finns möjlighet att ta ett dopp i havet utanför. Men för den mindre äventyrlige finns även dusch och toalett i en angränsande byggnad.

Det är dock inte nödvändigt att gå Dyröleden för att komma till bastun. Från färjan finns möjlighet att ta en väg som bara är en kilometer; först på liten asfalterad väg och sedan längs klippor och bred spång.

Obemannat våffelcafé

Medan solnedgången färgade himlen och det sakta mörknade gick vi vidare mot det lilla obemannade caféet i södra hamnen. Utanför stod en skylt som välkomnade oss in – det är obemannat så här års, men ändå öppet dygnet runt..

Där gräddade vi våfflor, och swishade enligt instruktionerna på väggen. Den tillit som verkar prägla alla på den här ön är otroligt rörande och charmig – och man vill givetvis inte svika deras förtroende.

Övernattning i fint vindskydd

Lite trötta, men lyckliga, gick vi i det blå skymningsljuset mot det fina och fräscha vindskyddet. Under promenaden slog doften av magnolia mot oss mellan husen, och i fjärran lyste himlen fortfarande i solnedgångens varma nyanser.

Eftersom timmen var sen kröp vi ganska snart ner i våra sovsäckar och sov gott tills våra alarm sa att det var dags att stiga upp. Jag kanske ska nämna att vindskyddet ligger längs stigen en bit innanför skolan, och även detta är det Dyröns Samhällsförening som sköter om.

Och så till jobbet nästa morgon

Min väninna drack morgonkaffe innan vi packade våra saker. Promenaden mot färjan gick i makligt tempo medan världen blev allt ljusare runt oss. Från färjan såg vi solen stiga över havet och det blev en fantastisk sista bild att bära med sig från vårt korta men underbara äventyr på Dyrön.

Bara tio minuter efter att vi kommit iland steg vi på bussen mot jobbet. Tala om bonus att få en sån här upplevelse mitt i veckan! Att äventyret dessutom var helt bilfritt är en bonus.

Hos dyron.se kan du läsa mer om bastun

Dyröns Samhällsförening har byggt både vindskyddet vi sov i, rastplatser, grillplatser och en massa annat ute på Dyrön. Det är också de som har hand om bastun. Vill du vet mer, eller kanske boka för en egen lyx-stund i Dyröbastun? Kika in på deras webbsida.

Västtrafiks tidtabeller

Med busslinje TEXP (se tidtabell) går det buss från Göteborg ända fram till Rönnängs brygga utan att man behöver byta. Bussen passerar också Kungälv, Stenungsund, och Myggenäs korsväg där man kan kliva på om man kommer från annat håll.

Mellan Rönnängs brygga och Dyrön norra (och även till Åstol) går färja (se tidtabell).

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Bastu och våfflor på Dyrön dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag har prioriterat att vara ute framför att skriva blogg har jag nu fyra övernattningar (och en solnedgång) från den senaste månaden att berätta om. Två av dem var tillsammans med min sambo och våra hundar, och två på egen hand.

Tältning i hemmaskogen

Jag hade varit lite svag efter att ha haft feber och hosta i över en vecka, men längtan ut höll på att göra mig galen. Så jag gick bara ut i hemmaskogen (2023-02-11) och slog upp tältet 1,5 km från huset. Det blev en bra kompromiss mellan mitt behov av natur/friskluft och att ta det så lugnt som kroppen säger att jag behöver.

Eftersom jag hade smittat sambon så var han inte i skick att följa med ut, men själv kände jag mig mycket piggare efter mina 16 lugna timmar i skogen.

Tältning vid Gårdsjön

En liten tur runt Gårdsjön, Stenungsund, blev det igen 2023-02-18 (se länk till inlägg om förra besöket). Den här gången stannade vi och åt mat och tältade längs leden.

Jag, Lars och våra hundar fick en fantastisk stjärnklar kväll vid brasan. När vi kom ut på eftermiddagen var det strålande solsken och 8 plusgrader. När vi vaknade på morgonen låg det is på sjön. Härligt, friskt och vackert! Och när solen steg värmde den underbart!

Jag tycker alla ska unna sig mera vardagsäventyr som det här!

Under bar himmel, Verleskogen

Häromnatten sov jag med bara den stjärnklara himlen som tak. Jag älskar att ligga och titta på månen och stjärnorna – varm och go i min sovsäck. Under natten blev det någon minusgrad, och det blåste lite lätt från sjön, men jag fick en underbar upplevelse att minnas länge. Särskilt med tanke på den magiskt maffiga solnedgång vi fick på kvällen (2023-03-03).

Min sambo Lars och hundarna sov några hundra meter bort under en tarp, men just den här gången kände jag att jag ville sova under bar himmel.

Den vackra platsen är Verleskogens naturreservat i Risveden (Västra Götalands län) och jag hade bara varit där en gång tidigare (länk till mitt inlägg från första besöket). Då regnade det när vi gick vandringsleden genom reservatet. Nu hade vi betydligt mysigare väder.

 Morgonrundan med hundarna runt hela reservatslingan (3,5 km) som jag gick före frukost blev pricken över i. Lyxigt fin start på helgen.

Tältning vid havet, Orust

Eftersom det soliga vädret vi haft sista veckan skulle fortsätta resten av helgen ville jag passa på att sova en natt i mitt eget tält. Så igår eftermiddag (2023-03-04) åkte jag ut mot Hälleviksstrand här på Orust på eftermiddagen.

På grund av starka vindar tog det en bra stund att få upp tältet (bra träning skrev min sambo i SMS), så jag höll på att missa dagens solnedgång. Nu blev den inte lika maffig som den jag fått kvällen innan, men solnedgång över havet är ändå alltid vackert. Dessutom fick jag sällskap av de två planeterna Venus och Jupiter.

Det blev snabbt kallt i vinden, så jag satt i absiden och lagade min mat. Sedan la jag mig i sovsäcken ganska tidigt, och låg där och lyssnade på vinden och på alla gäss, svanar och andra fåglar som flög över tältet.

I morse gick det smidigt att få ner tältet och jag kände mig glad och nöjd när jag gick de 40 minuterna över klipporna tillbaka till bilen.

Fakta om utrustningen

Eftersom det ofta kommer frågor om vilken utrustning jag har så skriver jag det i förväg den här gången.

Observera att man inte behöver köpa en massa dyra prylar om man bara ska vara ute då och då – man klarar sig lätt med enklare utrustning även på vintern (se tips i tidigare blogginlägg).

Inlägget Fyra övernattningar och en solnedgång dök först upp på Hemomkringvandring.

Äntligen, äntligen, äntligen har jag fått sova i mitt tält! Efter att ha dreglat över en massa tältsidor på webben hela förra året är jag nu ägare till ett alldeles eget Reinsfjell Superlight 2 från Helsport.

För tidigt att skriva en recension

Givetvis kan man inte göra någon seriös recension efter bara en natts användning. Så här kommer jag bara att berätta några saker som jag reagerat på spontant efter första natten.

Till havet direkt efter jobbet

Efter jobbet igår åkte jag bara kilometer från arbetsplatsen och parkerade bilen vid havet. Därifrån gick jag en kortare sträcka (runt 2 km) för att komma till viken där jag tänkt slå upp mitt tält. Det var redan tidig skymning, och jag ville hinna få upp tältet innan det blev mörkt.

Att vilja slå upp tältet i dagsljus hör till vanligheterna, men det blir än viktigare när man har ett nytt tält. Visserligen hade jag tränat en gång, hemma i vardagsrummet (se Instagraminlägg), men ändå.

Det tog en stund att få upp tältet

Trots att strandängarna var väldigt våta hittade jag en bra plats som låg lite högre och därför var torr. Det gick riktigt smidigt att få i 2 av de 3 bågarna i tältet. Kanalerna går på insidan av yttertältet och är generösa i bredd. På vissa tält som jag har prövat tidigare har smala kanaler dessvärre varit ett problem.

Den 3:e bågen ska liksom korsa de andra två, och det var lite knöligt att komma på hur jag skulle göra detta på bästa sätt. Det var lite trängre att få igenom denna båge – men skam den som ger sig. Och nästa gång kommer det att gå lättare och snabbare eftersom jag nu har bättre koll på läget.

Jag gillar även att man bara behöver trilskas med koppar som bågen ska ploppas in i på den ena sidan. På andra sidan är det en hållare inne i själva kanalen, så det är bara att trycka i den. Superbra!

Samla ved, såga och elda

När mitt Reinsfjell var uppe var det nästan mörkt och jag fokuserade då på att samla ved. Redan på väg ut hade jag passat jag på att bära med mig lite brännbart material som låg på marken längs stigen. Men att kalla det för ved vore nog att överdriva.

Nu gick jag tillbaka upp i skogen och samlade mer. Sedan ställde jag mig vid eldstaden som finns på plats och sågade upp grenarna i lämpliga längder (jag fattar inte hur jag kunde tycka att en hopfällbar såg var en killgrej! Det är helt klart en tjej-grej! Min kommer från The General Prepper och heter Silky Pocketboy.

Även tid att njuta såklart

När jag hade en stor vedhög och en massa småkvistar lagade jag lite mat på mitt kök innan jag tände brasan. Det var inte helt lätt med de blöta grenarna, men det gick!! Sedan låg jag på liggunderlag och renfäll och njöt av lugnet, eldens sprakande (hehe och vedens fräsande) och någon enstaka sjöfågels ljud.

Dags att inviga tältet

Min prinsessan-på-ärten-säng

I mörkret finns inte mycket att göra, så redan 20.30 gick jag och la mig i min ”prinsessan-på-ärten-säng”. Liggunderlag, uppblåsbart rektangulärt liggunderlag 10 cm (Sea to Summit Etherlight), renfäll, fluffig sovsäck (Helsport Rago Lady Xtreme) och en skön kudde (också den från Sea to Summit). Ärligt talat känns det omöjligt att frysa – eller ligga obekvämt – på denna bädd.

Några saker som jag gillar med Reinsfjell

När det kommer till själva tältet så gillade jag det stora utrymmet (hehe, det är ju ett 2-mannatält men jag var ensam) och framför allt takhöjden. Jag kunde sitta rak i mitten och ändå ha en decimeter kvar upp till taket. Kanske bör jag tillägga att jag är 168 cm lång så du får en uppfattning om utrymmet.

Tältet är bra ventilerat och det fanns inte en ens tillstymmelse till någon kondens på insidan av tältet i morse – trots att jag sov intill havet på strandäng som var väldigt blöt.

Morgonpromenad och sol-jakt

När jag vaknade i morse gick jag en liten tur på cirka 1,5 kilometer längs havet för att vänta på soluppgången. Men det blev ingen soluppgång – bara mera grått.

Lätt att ta ner tältet

Sedan tog jag ner mitt Reinsfjell Superlight 2 och det gick på ett kick. Jag gillar att det fanns så gott om plats i packpåsarna. Superbra för mig som har kalla händer. Det är nämligen svårt att packa ner saker i trånga påsar när man fryser.

Det enda som var svårt var att vika ihop tältet footprint i vinden. Till slut struntade jag i att följa vikmärkena och vek på mitten, på mitten igen osv tills det var en liten rektangel. Och tro det eller ej – men den gick ner i sin lilla förpackning.

Riktigt nöjd med första natten

Jag är så nöjd med min första natt i mitt alldeles egna tält! Och med lugnet, glädjen och friheten jag fick under min egentid ute.

Mer info om tältet Reinsfjell Superlight 2

Reinsfjell Superlight 2 är ett självstående kupoltält som kommer från norska Helsport. Vikten är 2,2 kg och måtten 120x230x105 cm. Mer fakta om tältet hittar du hos Helsport

Inlägget Invigning av tält – Helsport Reinsfjell dök först upp på Hemomkringvandring.