Något som i alla fall jag förknippar med Norge är vattenfall. Och jag hade läst att i Utladalen, som för övrigt är Europas djupaste dal, finns Vettisfossen. Vilket är Norges högsta oreglerade vattenfall med en fallhöjd på hela 275 meter.

Serpentinväg på väg till Utladalen

På grund av att denna vackra dal också är belägen i södravästra änden av Jotunheimen ville jag gärna åka dit. Och eftersom resan var min 50-årspresent följde Lars med mig dit. Eller rättare sagt så var det han som körde. Vilket var tur – för jag hade helt missat att man måste åka 1 mil nerför en serpentinväg utanpå ett brant berg för att komma ner till byn Øvre Årdal – i norra delen av den 9 km långa gröna sjön Årdalsvatnet.

Jag var totalt skräckslagen hela vägen ner, men jag glömde bort det när vi började följa glaciärälven Utla in i dalen med samma namn, Utladalen. Från Øvre Årdal är det 5-6 kilometer till parkeringen vid Hjellefossen. Ett vattenfall som kastar sig 240 meter ner från berget, precis bredvid vägen.

Parkering inte tillåten nattetid

När vi skulle parkera bilen drabbades vi av ett bakslag. Vi hade tänkt ta med oss tältet in och försöka hitta något fint ställe att sova på längs älven. Men på parkeringen rådde parkeringsförbud mellan 00.00 och 06.00, så där sprack den planen.

Alltså packade vi om och tog bara med oss en ryggsäck. Däri packade vi mat, vårt Trangia, kåsor och förstärkningsplagg. Sedan började vi gå längs Utladalsvegen – en gammal traktorväg som man kan följa ända fram till Vetti Gard, 5,5 kilometer längre fram. En väg som vi delade med vildrenar vilka vi såg spår av flera gånger under turen.

Turkosblå vatten och vattenbrus

Jag var helt hänförd av att gå längsmed detta turskosgröna vatten. Ibland gick vägen högt ovanför den skummande vattenytan. Men tidvis gick leden nästan vid nere vid älven. Flera broar gjorde det enkelt att korsa älven och följa vägen.

Höga berg reser sig på sidan om dalen och mängder av vattenfall kastar sig ner över branterna. Vissa av dem är bara som större bäckar, medan andra är imponerande stora. Längs hela leden hör man forsande vatten, och det turkosa vattnet lyste i solen när vi var där.

Världens vackraste lunchutsikt?

Efter de senaste dagarnas vandring över stenhav var vi nästan lite väl kaxiga över hur enkelt det var att gå på denna traktorväg, och vi förväntade oss att vara framme vid vattenfallet Vettisfossen efter drygt en timme.
Så blev det dock inte. Delvis för att vi hittade en helt fantastisk plats att äta en sen lunch på. En helt turkosfärgad lagun med ett brett vattenfall mitt emot oss.

Att få sitta och äta på en så här osannolikt vacker plats kändes helt overkligt. Som om man var i en sagovärld. Eller åtminstone i en annan världsdel. Balder passade på att svalka sig i vattnet.

Tips: Vi köpte både maten och Trangiaköket hos The General Prepper (länk). De har ett otroligt brett utbud av frystorkad mat – jämför gärna själv.

Traktorvägen övergick i besvärlig stig

Återstående sträcka borde vara max två kilometer så vi fortsatte sedan raskt uppför. Fortfarande med älven bredvid oss. Men när vi kom till Vetti Gard svängde leden av. Man kunde sedan välja om man ville gå till botten eller till toppen av vattenfallet. Och vi valde att gå till botten, eftersom man oftast ser mer av själva vattenfallet därifrån.

Hjälp, en lång hängbro!

Stigen skulle vara en kilometer. Enligt skylten beräknades den ta cirka 30 minuter att gå så vi förstod att det skulle bli lite knöligare vandring. Och det blev det. Brant så in i bomben. Till slut skymtade vi en hängbro över älven och jag fick nästan panik. Jag visste att jag förmodligen inte skulle ta mig över, och jag visste att vi definitivt inte skulle få över Balder. Med tanke på att han nästan väger 40 kg är det inte heller så enkelt att bära honom över en sådan bro.

Till min lättnad fortsatte stigen bredvid Utla (men Lars sprang såklart över bron, fram och tillbaka).

Vettisfossen i Utladalen

Snart var vi framme vid vattenfallet. Det var inbäddat i grönska och hade jag kunnat ta mig över till andra sidan hade jag haft fantastiska Sagan-om-ringen-liknande bilder att visa här.

Men nu har jag inte det. Det var ett otroligt vackert vattenfall. Vattnet såg nästan ut att hänga i luften på vägen ner. Hela 275 meter föll det. Riktigt, riktigt fin plats. Och självklart passade vi på att dricka vatten när vi ändå pausade – och hade tillgång till denna ofantliga mängd rena, fina vatten.

Tillbakavägen till parkeringen gick betydligt snabbare. Dels fotade vi mindre och dels ville vi hinna köra uppför serpentinvägen innan det blev mörkt. Vi bestämde oss nämligen för att tälta vid sjön Tyin, där vi gått förbi tidigare under dagen. På grund av att vi inte kunde sova inne i Utladalen som vi planerat.

Sammanfattning av vandringen i Utladalen

Vi var tillbaka vid bilen ganska exakt 6 timmar efter att vi gick därifrån. Enligt den information vi sett borde vi ha gått totalt 11 kilometer. Men med tanke på att underlaget var väldigt lättgått en stor del av vägen, och att jag gick runt 26.000 steg på denna tur, så tror vi att det var betydligt längre.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var en helt otrolig upplevelse. Och den vackraste vandring jag någonsin gjort. Det går verkligen inte att beskriva varken i ord eller bild. Utladalen måste upplevas.

Och så några bra länkar

För det första vill jag dela information om Vettisfossen från Store norske leksikon.

Ska man vandra i Norge är webbsidan UT.no den absolut bästa att använda sig av när man planerar. OBS! De förväntade tider en tur ska ta enligt angivelserna hos UT.no är väääldigt snålt tilltagna. Detsamma gäller deras app (som för övrigt är ovärderlig). Om du vill vandra lite längre i Utladalen finns flera olika turer (även några flerdagsturer) i appen. Sök på Utladalen.

Fler inlägg från Norge-resan

• Sammanfattning – och själva resan (kommer snart)
• Fondsbu-Kvitevatnet – Jotunheimen dag 1
• Kvitevatnet – Koldedalsvatnet- Jotunheimen dag 2
• Koldedøla-Fondsbu – Jotunheimen dag 3
• Utladalen och Vettisfossen
• Övernattning vid Trysilelva (kommer snart)

Inlägget Utladalen och Vettisfossen – Jotunheimen dök först upp på Hemomkringvandring.

Sista morgonen i Funäsfjällen valde jag att stiga upp medan de andra sov. På grund av att jag ville ta en närmare titt på Anderssjöåfallet åkte jag till Tänndalen, 14 kilometer från Fjällkällan där vi bodde. Och eftersom Balder är en väldigt aktiv hund fick han göra mig sällskap.

Stigen utgår från naturrastplatsen

Strax efter att jag hade passerat Tänndalen på väg 86 började jag hålla ögonen öppna efter naturrastplatsen som skulle ligga på höger sida. Redan första dagen vi var uppe passerade vi den när vi skulle upp till Svansjökläppen, så jag hade ändå lite koll. Parkeringen var stor och rymlig – i alla fall när man kommer dit tidigt på morgonen som jag gjorde. Så fort jag öppnade bildörren möttes jag av dånet från vattenfallet.

Tydliga skyltar visar vägen till leden som följer ån och vattenfallet. Vid fallets fot finns vindskydd och fler bord för dem som vill ta en fika- eller matpaus i fint vattenstänk. Just denna morgon stod även ett tält uppslaget precis intill vattnet.

Uppför trappan längs Anderssjöåfallet

Dessutom befann jag mig vid foten av en trappa som följer ån upp på berget. I själva verket är det en riktigt lång trappa som består av hela 303 steg. Jag och Balder började ivrigt ta oss uppåt. Både vid plattformarna och däremellan stannade vi med jämna mellanrum. För min del var det mest för att beundra utsikten. Balder tyckte nog mest att det var skönt att slippa gå i den otäcka trappan. Och för att det var roligt att plaska i vattnet.

Vyerna förändrades hela tiden. Vilket även karaktären på Anderssjöåfallet gjorde. Jag älskade verkligen att gå här. Ljudet från det forsande vattnet, grönskan, alla små fall längs vägen, bergen i bakgrunden. Dessutom fanns möjlighet att gå ner till vattnet – och även ut i det via stenar – på flera ställen. Helt fantastiskt att kunna stå torrskodd mitt ute i ån. Och jag förundrades över att vattenfallet bara fortsatte – trots flera hundra meters vandring uppåt.

Från vattenfall mot fjäll

När vi kom fram till bron fanns flera vägval att göra, beroende på hur lång eller krävande tur man ville göra. Vi sa hejdå till Anderssjöåfallet och svängde höger, längs det turförslag som jag sett hos Funäsfjällen (se längre ner).

Därefter går leden längs en smal väg och mellan träden skymtar grönklädda berg fram. Lugnet omgav oss och det var otroligt vackert denna soliga dag (vår enda soliga dag faktiskt).

På min vänstra sida öppnade sig heden och i fjärran såg jag snöklädda fjälltoppar. Dessutom fanns där otaliga tjärnar och sjöar. Och efter bara en kort stund insåg jag att jag hellre ville gå dit än följa den tänkta rutten. Alltså svängde jag helt sonika av. Fjälluften fyllde mina lungor och jag gick med lättare steg än på länge.

Sedan fick vi en helt ljuvlig stund

Frihetskänslan var total när jag inte hade ett bestämt mål att gå mot. Och inte heller någon särskild tid att passa (även att jag behövde vara hemma runt lunchtid). Balder och jag njöt båda av omgivningen. När han drog mot en tjärn en bit från stigen ryckte jag bara på axlarna och följde med honom.

Efter att han tagit sig några uppfriskande bad insåg jag att han faktiskt visat mig den perfekta platsen att rasta på. Trots att vi var nära stigen var vi dolda i en slänt. Dessutom satt vi i lä för den starka vinden, med solen rakt på oss. Dock var det bara 13 grader, så det var inte heller för varmt. Här stannade vi och njöt länge.

Helt fantastiskt att stanna upp och bara vara. Jag hittade en massa vackra blommor (Kung Karls spira, fjällgentiania, slåtterblomma och ett flertal orkidéer). Och Balder badade flera gånger, och hann även äta sin lunch som jag spred ut åt honom inom linans räckhåll så han kunde gå runt och knapra.

Till slut kände jag ändå att det var bäst att vi reste på oss och började gå tillbaka ner mot bilen på Anderssjöåfallets naturparkering. Men vi gick i ett ostressat tempo och jag njöt verkligen av varje stund uppe på heden.

Nervägen går genom fjällbjörkskog

Efter att vi vänt följde vi samma stigar och små vägar tillbaka mot Anderssjöåfallets naturparkering. Men istället för att gå nerför alla trappor (och möta alla som var på väg upp) gick vi stigen ner mot parkeringen genom ljuvligt grönskade fjällbjörkskog.

Denna tur, även utan vår utflykt ut på fjällheden, är en som jag verkligen rekommenderar till alla som någon gång befinner sig i området. Och den passar både gammal och ung.

Och så lite länkar

Till sist kan jag tipsa om en av Funäsfjällens guldturer (länk) som jag gick delar av denna dag. Den kallas kort och gott Anderssjöåfallet, har nummer 558 och är 6 km lång. Dessutom tycker jag att en länk till Tänndalens webbsida är på sin plats. Och såklart mitt eget inlägg om Anderssjöåfallet vid tre olika årstider.

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen?

Här hittar du alla mina blogginlägg från Härjedalen

Inlägget Anderssjöåfallet, Tänndalen – utflyktstips dök först upp på Hemomkringvandring.

För två veckor sedan besökte vi Slereboån (naturreservatet Slereboåns dalgång) för första gången. Jag älskar att utforska nya platser – men lika mycket att återvända till ställen jag tycker om. Ännu roligare blir det om jag dessutom får visa dem för människor jag tycker om.

Eftersom vi tyckte att vattenfallet ovanför Slereboån var fint och mysigt, och att sträckan på 1,6 kilometer borde vara överkomlig för både yngre och äldre, bestämde vi oss för att fråga våra barn och min sambos föräldrar om de ville följa med oss dit. Och det ville de.

När vi har med oss personer som inte är lika vana som vi vid att vara ute, eller som av olika anledningar inte kan gå lika snabbt eller långt som vi, tycker jag att det är skönt att känna till området i förväg. Dels vet man vad man som är sevärt och dels vet man hur långt det är till olika punkter – och även hur terrängen ser ut.

I ett lugnt tempo så att alla hann med OCH hann njuta av den mossiga dalgången, där ljudet från Slereboån var ständigt närvarande, tog vi oss fram längs stigen ända till vattenfallet. Några i sällskapet valde att stanna vid det nedre fallet på grund av att terrängen var lite oländig sista biten. Men vi som gick hela vägen upp belönades med en fin stund vid det härliga vattenfallet.

Efter en stund gick alla utom jag till de andra och samlades vid vindskyddet som ligger strax nedanför fallet. Själv gjorde jag en extra sväng i gammelskogen för att leta efter den lilla orkidén knärot, men jag hittade den tyvärr inte. När jag kom till vindskyddet hade Lars (min sambo) redan gjort upp eld i eldstaden och var redo att börja grilla korvarna vi haft med.

Att turas om att stå i röken och vända korv, prata, skratta, retas, påminna varandra om minnen från tidigare gemensamma upplevelser, busa med hundarna, fota, fika… allt det är vardagliga saker som ändå blir guldkorn att minnas.

Tillbaka till parkeringen gick vi i samma tempo som på väg ut till vattenfallet. Det gav oss gott om tid att se det som fanns omkring oss förutom mossan och ån; bland annat kantareller, stora blåklockor och trollsmör. När vi skildes åt vid bilarna var vi på gott humör och jag tror att alla som var med håller med om att delad glädje är dubbel glädje!

För dig som vill veta mer om Slereboån och Risveden

Så här hittar du hit: Reservatet ligger i Ale kommun 5 km norr om Skepplanda. Infart finns vid Röserna utefter vägen mot Kvarnabo.

Länkar:
Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet
Länk till min beskrivning av naturreservatet efter mitt första besök

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden

[instagram-feed feed=15]

Inlägget Favorit i repris – Slereboån i Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag begav vi oss till Risveden i norra delen av kommunen (Ale) igen – denna gång för att leta upp vattenfallet i naturreservatet Slereboåns dalgång. Vattenfallet såg vi i foldern om Risveden när vi vandrade och sov över i ett annat av de 11 naturreservat som Risveden består av – Risvedens vildmark – förra veckan.

Syftet med dagens tur var inte att gå en vandringstur. Vi hade sett på kartan att naturreservatet inte var så stort, så vi tänkte oss bara en liten utflykt med fotostopp vid vattenfallet. Det finns en parkering precis där naturreservatets stig börjar, men idag gick det inte att köra ända fram dit på grund av att det utfördes förstärkningsarbeten på bron i Röserna. Vi gav oss iväg i duggregn som snart övergick i spöregn.

Trots att regnet rann ner över oss en stund uppskattade vi stigen som slingrade sig fram i Slereboåns dalgång. Ljudet från ån följde oss där vi gick bland ormbunkar, mossa och gamla nedfallna träd. Känslan av vildmark var mycket starkare än den var i reservatet vi vistades i förra veckan.

Vid ett tillfälle gjorde vi en liten avstickare ner till ån för att fota och insupa känslan. Slereboån rinner fram genom en granskogsklädd dalgång mellan gårdarna Röserna och Svedjan inne i Risveden. Sedan länge är den känd för sin rika flora som tydligt avviker från det typiska i området. Bland annat ska man kunna hitta en av mina favoritorkidéer knärot här såg jag i min bok ”Botaniska besöksmål i Västergötland”. Men i dagens blöta väder hoppade jag över blomletandet. Det gick snabbt för oss att gå den korta sträckan fram till vattenfallet, cirka 1,6 kilometer.

Området är kuperat, men inte stigen som faktiskt är väldigt lätt att gå. Den enda delen där det är lite kuperat är de sista kanske 100-150 meterna upp till fallen i Gäddevadsbäcken strax ovanför platsen där den förenar sig med Slereboån. Att mötas av vattnet som forsade fram bredvid stigen var en härlig känsla. Det första vattenfallet var inte så högt, men fint ändå. Vi visste inte att det fanns fler fall och forsar strax ovanför – men vi insåg det så fort vi rundat nästa krök.

Vid det andra fallet satte jag mig på en sten och bara njöt av ljudet från fallet. Lutade mig mot en trädstam som var det enda som höll mig tillbaka från att falla ner i bäckens nästa fall precis bakom min rygg. Sådana stunder är obeskrivliga och ovärderliga.

Till slut fick vi ändå slita oss och gå nerför backen längs bäcken igen, till bron där bäcken förenar sig med Slereboån. Vi korsade bron och tog en liten paus i vindskyddet. Det var fräscht och fullt sovbart. Där fanns också en grillplats och en informationstavla. Vi befann oss då vid Svedjan. Det kan vara bra att veta att man enbart får elda i färdiga eldstäder inom naturreservatet.

Det är möjligt att via stigar ta sig vidare till de närmast liggande naturreservaten inom Risveden (vi såg skyltar både till Bergsjön och Färdsleskogen som är två av dem). Men vi valde att gå samma väg tillbaka. Över ängen på andra sidan ån och genom skogen tillbaka till parkeringen. Totalt blev det bara en promenad på 3,2 kilometer (plus det vi gick från den ordinarie parkeringen och till/från platsen där vi fick parkera just idag då bron lagades). Väldigt kort för oss, men vi kände oss rika på upplevelser ändå och kommer definitivt att återvända inom kort.

För dig som vill veta mer om naturreservatet Slereboåns dalgång

Så här hittar du hit: Reservatet ligger i Ale kommun 5 km norr om Skepplanda. Infart finns vid Röserna utefter vägen mot Kvarnabo.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Länkar till inlägg om andra naturreservat jag besökt i Risveden
Här hittar du alla inlägg om mina besök i Risveden

Inlägget Slereboåns dalgång, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag är en riktig badkruka – på allvar – så hade någon sagt så sent som för en vecka sedan att jag skulle ta en vattenfallsdusch hade jag förmodligen skrattat personen rakt i ansiktet.

Idag sken solen från en klarblå himmel, men enligt SMHI i skulle det bli molnigt fram på dagen så vi bestämde oss för att passa på att gå upp till min favoritsjö innan dess, lite mer än en kilometer hemifrån, och bada och sola lite.

I vanliga fall undviker jag att bada utomhus, men i den värme vi haft de senaste dagarna sökte sig till och med den här badkrukan ner i vattnet. Vi hade lagt beslag på en hel udde med underbara klipphällar. Eller lagt beslag på.. vi såg inte en enda människa runt sjön. Det var underbart att i lugn och ro ömsom simma, ömsom sola, ömsom busa med hundarna och ömsom fota blommor.

Efter två och en halv timmar bestämde vi för att vända hemåt. Lars föreslog att vi skulle gå förbi vattenfallet på väg hem – han ville nämligen se om man kunde duscha där.

Det tar inte många minuter att gå mellan sjön och vattenfallet och Lars konstaterade snabbt att det gick alldeles utmärkt att ta en vattenfallsdusch i vårt ”hemmavattenfall”. Dessutom påstod han att vattnet var varmt och skönt. Och att strålarna kändes som massagestrålar.

Jag kunde inte motstå frestelsen att pröva vårt naturspa jag med. Till min förvåning var vattnet inte alls kallt. Och det var en härligt uppfriskande upplevelse att pröva på vattenfallsdusch. Ärligt talat kunde jag inte sluta le på hela vägen hem – och det är inte otroligt att det snart blir ett litet ”dopp” i vattenfallet igen.

Dagens utflykt blev inte någon lång vandring – vi var som längst knappt 2 kilometer hemifrån, men det var i alla fall en hemomkringvandring då vi utforskade det nya vi har runt knuten. Och den gav oss många härliga sommarminnen att bära med oss i höst och vinter!

Inlägget Vattenfallsdusch – på hemmaplan dök först upp på Hemomkringvandring.

Brantefall ligger i min grannkommun Ydre och är namnet på en plats där en bäck forsar ner över en bred berghäll. Jag hade sett bilder därifrån, så när Mari frågade om jag ville följa med henne var jag inte sen att följa med.

Vi körde bilen till en korsning bara några hundra meter från Brantefall. Precis där avstickaren av Östgötaleden går ner mot fallet. Omgivningarna var lantlig idyll och vi gick den korta biten längs en smal grusväg där kanterna pryddes av hundkäx, smörblommor och förgätmigej. Under vår korta promenad hörde vi vattnet forsa fram.

Vi kom snart fram till en stor glänta där ett vindskydd med tillhörande grillplats stod och väntade på oss. Nu var vi inte direkt i behov av någon paus efter att ha gått 300 meter, så vi passerade rastplatsen med bord och bänkar och tittade över kanten mot vattenfallet. Det var lätt att gå stigen ut på hällarna och komma riktigt nära, men det kan bero på att det var väldigt lite vatten så här års. Men ljudet var ändå lika härligt!

Jag kan rekommendera Brantefall som utflyktsmål för hela familjen. Det är tillgängligt, spännande utsikt, gott om utrymme i gläntan och den närliggande skogen att leka på, en rolig bäck nedanför fallet att fördriva tiden vid och fint vindskydd att rasta eller sova i. Särskilt fint kan jag tänka mig att det är här på våren när det är mer vatten i fallet. Men lugnet, avskildheten och det underbara ljudet från det forsande vattnet gör att i alla fall jag hade kunnat stanna där länge även denna årstid!

Östgötaleden gör en avstickare till fallet

Östgötaleden passerar bara några hundra meter från fallet. På ledkartan är den lilla avstickaren markerad. Vid vattenfallet finns alltså även ett vindskydd som går att sova i, och en eldstad. Brantefall når du på två av ledens delsträckor. Dels sträckan Ydregården-Brantefall som är 9,7 km, och del sträckan Brantefall – länsgränsen till Småland som är 11,8 km.

Så här hittar du till Brantefall (från Eksjö)

Kör riksväg 40 österut. I Bruzaholm svänger du mot Svinhult. Följ sedan skyltar mot Axebo och därefter Helgesfall. Strax efter byn tar du höger mot Brantefall.

Inlägget Brantefall – barnvänligt utflyktsmål, Ydre dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en grå vecka då det i stort sett bara varit klart på himlen strax före solnedgång var det underbart att mötas av sol och en klarblå himmel när jag slutade jobba klockan 13.15 igår. Min ena hund fick följa med mig i bilen upp till Stalpets vattenfall som ligger längs Anebyleden – veckans fredagslyx.

Från parkeringen är det inte ens 100 meter tills du står ovanför fallet, och ytterligare kanske 200 meter till trapporna som leder ner i ravinen.

Stalpets vattenfall är ett populärt utflyktsmål och det är lätt att förstå varför. Dels är vattenfallet i sig värt att se. Med sin fallhöjd på 20 meter är det södra Sveriges högsta vattenfall där det kastar sig nerför berget mot Svartån. Där finns också vackra gamla byggnader som inrymmer ett café , en hantverksbod, en minigolfbana och en liten lekplats – allt på höjden bredvid vattenfallet.

Ner till Stalpets vattenfall kommer du via branta trappor, en på vardera sida om Svartån. Om du har med dig barn behöver du inte vara orolig för säkerheten. Längs branterna runt vattenfallet finns stängsel och vid trapporna är det grindar.

Över Svartån leder en liten bro. Alldeles intill den, nere i ravinen har man byggt en liten platå med bord/bänkar. Det finns också ett bord med bänkar utanför skyddsstaketet med fin utsikt ner mot vattenfallet för dig som vill sitta på lite mer tryggt avstånd och inta din matsäck.

Efter att jag hade fotat, med dånet från vattenfallets dundrande framfart i öronen och fina vattenstänk skvättande i ansiktet, gick jag tillbaka uppför den branta, och för dagen väldig hala, trappan mot parkeringen. Tanken var att gå längs Anebyleden som passerar alldeles förbi vattenfallet, men då föll mina ögon på en skylt som ledde till att jag gjorde ett helt annat val. Men det skriver jag om i ett separat inlägg

Lite kuriosa: Stalp är ett gammalt ord för stup, och det tycker jag passar väldigt bra in på det här stället.

För dig som vill veta mer om Stalpets vattenfall

Tips: Om det är en solig dag ligger solen på vattenfallet på förmiddagen. Igår var jag där på eftermiddagen, och då är det skugga nere i ravinen.

Länk till Stalpets Café och Hantverksbod
Länk till folder om Anebyleden

Tips på ställe att besöka i närheten

Om du vill ta en vandringstur kan du antingen gå på Anebyleden som passerar Stalpets vattenfall, eller rundslingan Målsånnaleden. Leden är 16 kilometer. Om du tycker att det är för långt kan du gå fram och tillbaka till fallosstenen, vilket blir cirka 7 kilometer. Själv gick jag den senare svängen vid detta besöket – (se länk till blogginlägg här).

Inlägget Stalpets vattenfall i Aneby – populärt utflyktsmål dök först upp på Hemomkringvandring.