Etapp 3 av Billingeleden går mellan underbara Högsböla ängar och Silverfallet. Det är en kort (3,5 kilometer) men vacker sträcka som är lätt att gå.

Etapp 3, Billingeleden (tur och retur)

I helgen gick min vandringsväninna från Skövde och jag etapp 3 av Billingeleden. Valet föll på just den här etappen för att hon ville visa mig orkidéerna på Högsböla ängar, och även för att ramslöken blommade i Melldala.

Vi fick en helt fantastisk dag, med omväxlande natur, perfekt vandringsväder och tre naturreservat. Dessutom fick vi uppleva allt två gånger, eftersom vi gick etappen tur och retur för att komma tillbaka till bilen.

Naturreservatet Högsböla ängar

Tack vare mitt intresse för blommor hade jag läst om naturreservatet Högsböla ängar flera gånger. Den finns med i min bok om botaniska utflyktsmål i Västergötland, och jag har även sett att Västkuststiftelsen ordnar blomstervandringar i naturreservatet.

Trots det var jag inte förberedd på hur idylliskt vackert det skulle vara i Högsböla ängar. Billingeleden följer en gammal skogsväg in i hagmark in i en lummig lövskog. En bit bort mellan träde skymtade kor som betade i hagen. Strax öppnade skogen upp sig och ängsmarken breder ut sig åt alla håll runt den mysiga stigen. Midsommarblomster, smörbollar, hundkex, smörblommor, aklejor och käringtand blommade i mängd. Och fågelsången runt oss var överväldigande.

Orkidéer, ängs- och hagmark

Min väninna hade varit i reservatet tidigare under veckan och ledde mig en liten bit bort från stigen rakt in i ett område där orkidén Sankt Pers nycklar blommade. Dem hade jag inte sett om jag bara följt leden, så jag var extra tacksam för den här lilla ”omvägen”.

Högsböla ängar är ett flackt område och utsikten mot sjön Lången är vacker. Ute på ängen finns flera fikabord där man kan rasta (om man inte vill sitta på marken). När jag gick där omgiven av alla blommor, hamlade träd och den blånande horisonten framför mig kändes det som om jag befann mig i en saga. Så otroligt idylliskt.

Melldala naturreservat

När vi hade passerat ängen gick vi igenom en grind och befann oss direkt i nästa naturreservat, Melldala. Personligen hade jag aldrig hört tala som det innan, men nu sedan jag varit där kommer jag aldrig att glömma det.

Billingeleden går även här på skogsstig. Här var det lite blötare i marken (och viss risk för mygg) och flera små bäckar sprang fram ur marken. Snart hade vi nått det som min väninna ville visa mig: Havet av ramslök. Redan innan vi kom fram till det gigantiska området som var täckt av de vackra vita blommorna slog den behagliga doften mot oss.

Hav av ramslök

Att få uppleva ramslök på det här sättet är något jag önskar alla, för det är något alldeles speciellt. Just detta att se de vita blommorna breda ut sig mellan träden åt alla håll, uppför backar, nerför backar, utan slut, samtidigt som den milda lökdoften fyller luften. Slutet på maj brukar vara den tid då ramslöken blommar.

Jag vill uppmana alla som har förmånen att besöka områden med mycket ramslök att inte klampa runt bland blommorna, utan lämna det vackert även för nästa person.

Silverfallet Karlsfors naturreservat

Snart hade vi gått igenom även Melldala naturreservat och kom in i naturreservatet Silverfallet-Karlsfors. Jag hade varit vid Silverfallet flera gånger tidigare (se blogginlägg), men då parkerat på reservatets parkering. Nu kom vi på leden från andra sidan vägen. En väldigt kort sträcka, max 100 meter, går man på väg innan man fortsätter på stigen som går från reservatets översta parkering.

Här är stigen mera trampad och området är vanligtvis väldigt välbesökt, till exempel av familjer på utflykt. Nu var det inte mycket vatten i bäcken, det mer sipprade fram än forsade. Men vi satte oss på rastplatsen ovanför fallet och åt en sen frukost i morgonsolen. Vi häpnade över att vi fortfarande var omgivna av sjungande fåglar.

Några bilder från i vintras

Eftersom vi fotat mycket längs vägen hade den korta sträckan, cirka 4 kilometer, tagit längre tid än beräknat, så vi vände här utan att passera själva fallen.

Billingen Trail

När vi kom ut på vägen några hundra meter från fikaplatsen satt några personer på parkeringen. De berättade att de var funktionärer i tävlingen Billingen Trail och att vi snart skulle bli omsprungna av första gänget löpare. Dessutom skulle vi snart även möta ett gäng. Detta gjorde att vandringen tillbaka inte blev lika lugn och harmonisk som när vi gick ut. Visserligen var alla tävlande glada och trevliga när de passerade, men det blir inte samma sak att vandra när man måste hålla uppsikt bakåt och flytta sig från stigen när det kommer löpare.

Just detta med tävlingen var lite dålig tajming, men vi gladdes åt att vi fick ha leden för oss själva hela morgonen. Och det är stillheten, fågelsången, grönskan, mängden blommor och doften av ramslök jag tar med mig från den här etappen av Billingeleden som jag alltså gick tur och retur. Totalt blev det 8 otroligt vackra kilometer.

Avslutningsvis några länkar

Hos Länsstyrelsen hittar du mer information om de tre naturreservaten som etappen passerar: Högsböla ängar (ängsmark/blommor), Melldala (ramslök) och Silverfallet-Karlsfors (vattenfall). Här kan du läsa mer om tävlingen Billingen Trail, och här i bloggen kan du läsa om mitt och min väninnas förra äventyr runt Skövde.

Inlägget Billingeleden etapp 3, Högsböla ängar – Silverfallet dök först upp på Hemomkringvandring.

I början av maj gjorde jag en liten tripp till Skåne som bjöd på en massa fina och ”våriga” upplevelser. Innan vi åkte hade vi (jag och Göran) en plan, men den fick vi ändra på flera gånger på grund av olika omständigheter, bland annat en elak punktering på en helgdag. Men vi fick med oss en massa fina minnen.

	Övernattning i tält + mosippor, Småland Under resan mot Skåne slog vi upp vårt tält på Fiskaretorpsåsen, belägen strax utanför Eksjö.
	Lappuggla, Strix nebulosa Läs om mitt sällsynta möte med lappuggla i södra Sverige.
	Punktering ledde till fint hotelldygn i Brösarp, Skåne Jag kan tipsa om hundvänligt hotell (Gästis) i Brösarp – tack vare att vi fick punktering.
	Backaleden, Skåne Härlig vandring längs Backaleden i Skåne med sagolik natur, charmiga skånehus längs den slingrande Verkeån.
	Gullvivor i Brösarps södra backar, Skåne Följ med på en utflykt till Brösarps södra backar, där kullarna är täckta av mängder av vackra gullvivor och mandelblom.
	Stenshuvuds nationalpark, Skåne Stenshuvuds nationalpark bjuder på otrolig natur med vackra bokskogar, blommor och utsikt mot havet.
	Store Mosse nationalpark, Småland Inlägg kommer inom kort.

Inlägget Vårig skånetripp dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag hyrde en campervan i helgen, och reste runt på Öland. Där fick jag, Göran och Silver pröva på vanlife samtidigt som vi njöt av naturen, vandringar och vårblommor i överflöd. Läs vidare om vår fullmatade helg.

Eftersom jag är född i Småland har det blivit en del besök på Öland för mig – både som barn och i vuxen ålder. I år var planen att hyra en liten campervan och åka på blomjakt på egen hand. Men våren var kall och sen, så det fick bli en allmän ”natur-upptäcktsfärd” istället – med sällskap.

Hämta bilen i Kalmar

Redan i somras hittade jag SmålandCampers på webben och jag gillade verkligen konceptet. De hyr ut charmiga campervans – inte husbilar. Eftersom jag känner mig extremt lockad av tanken på att bo enklare (åtminstone periodvis) kom jag på att jag kunde hyra en och testa för att se om det verkar passa mig. Till slut kom jag till skott, och i fredags var jag, Göran och Silver på plats i Kalmar för att hämta upp ”vår” campervan (modell Hydda).

Första natten i campervan

På grund av att jag känner till norra delen av Öland bäst ville jag väldigt gärna hinna så långt norrut som möjligt innan vi stannade för natten. Vi hade redan innan tittat i appen ”park4night” för att hitta tillåtna platser att ställa bilen på. Det är nämligen ganska tätt mellan förbudsskyltarna på Öland. Väldigt ofta är det parkeringsförbud kl. 23-04 till exempel. Appen är bra, men man får ta den med en nypa salt, och kontrollera på plats att det inte finns några förbudsskyltar.

Men tack vare appen hittade vi en plätt vid en skogsväg ganska nära havet där vi kunde stanna. Att ”möblera om” från soffor och bord till stor säng gick på ett kick. Med tanke på att temperaturen låg runt 0:an var jag väldigt tacksam över att det fanns en värmare inne i vår campervan. På så sätt fick vi upp lite värme därinne medan vi bytte om och skulle krypa ner i våra sovsäckar.

Snö och frost

Göran somnade snabbt medan jag och Silver låg och löste sudoku i lampskenet. Att ladda telefonen i väggens USB-uttag fungerade också bra – när jag väl insett att det fanns en on/off-knapp som jag var tvungen att trycka in först. Jag är som sagt lite opraktiskt lagd…

På morgonen väcktes vi av mitt alarm som ljöd strax efter klockan 05. Min tanke var att vi skulle hinna gå en soluppgångspromenad längs stranden. Dessvärre kom min iver tillfälligt av sig lite när vi tittade ut genom de isiga rutorna och insåg att det snöat under natten. Men sedan ryckte jag upp mig, och vi förflyttade oss till Lyckesand på norra Öland.

Morgonpromenad längs stranden

För mig blir det ingen riktig Ölands-resa om jag inte har fått ta en morgonpromenad längs Bödakustens långa sandstrand. Här har jag gått otaliga morgnar med mina hundar, både Pepsi och mina gatuhundar Denniz och Gemini som nu är änglahundar allihop.

Att möta morgonljuset medan vågorna mjukt rullar in mot stranden är helt fantastiskt. Även denna morgon blev det en oförglömlig upplevelse med iskalla vindar, magiskt ljus och total tystnad och harmoni.

5-6 kilometer blev det innan vi satte oss inne i bilen och åt frukost innan vi åkte vidare. Utanför var det alldeles för kallt i snön och blåsten.

Gammelskog i Fagerrör

För många år sedan hittade jag vackra Fagerrör när jag gått längs stranden hela vägen upp från Böda. Enligt mig är detta en av de vackraste platserna på hela Öland. Dessutom har jag gått en superfin rundslinga här (se blogginlägg från 2019), och jag ville visa en liten del av den för Göran. Man vill ju vara en bra värdinna när man har ”gäster”. Till Fagerrör är det inte särskilt långt att köra från Lyckesand, så det blev första stoppet efter frukosten.

Det visade sig bli en riktig fullträff. Här strosade vi runt på alla stigarna i gammelskogen som är full av död ved. Marken är beklädd med både mossa och lavar, och mellan träden glittrade havet mot oss. Hade det inte varit så otroligt kallt hade vi nog stannat kvar i flera timmar.

Nu nöjde vi oss med att gå runt och ta in miljön, medan Göran fotade alla fåglar som bodde i de gamla träden. Det finns gott om parkeringar (och dass), men man får inte övernatta här.

Fakta om Fagerrör

Fagerrör är känd för sin vackra sandstrand och ligger strax sydost om Byxelkrok på norra Öland. Följ skyltar mot museijärnväg. För några år sedan gick jag en helt underbar rundslinga vid Fagerrör (sommar) som jag verkligen kan rekommendera. I boken ”Öland och Blå Jungfrun – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är det tur 6A. Fagerrör ligger i naturreservatet Bödakusten östra, som du kan läsa mer om hos Länsstyrelsen.

Fyrstigen på Ölands norra udde

På Ölands norra udde står fyren Långe Erik, vilket nog är det som platsen är mest känd för. Men det är även en bra fågelskådningslokal, och strandängarna bjuder på många vackra växter under sommaren. Nu var inte fyren öppen för besök, men jag har gått uppför de vindlande trapporna tidigare.

Däremot var det premiär för mig att gå den lilla fyrstigen som leder runt udden. Medan vi stretade i vinden fascinerades jag av de vita stenarna, vågorna på havet, alla fåglarna och de fina fikaplatserna.

Fakta om Långe Erik och udden

Hos Allt på Öland kan du läsa lite mer om fyren Långe Erik och Ölands norra udde. Otroligt nog så finns det några parkeringsplatser här – med havsutsikt – där det är tillåtet att övernatta.

Några stopp i Bödakustens västra naturreservat

Ytterligare en fantastisk vandring som jag gjort på Öland tidigare är sträckan längs kusten mellan Byxelkrok och Byrum. Även på den här sidan är ön ofantligt vacker, så vi stannade till på några ställen längs kustvägen. Ibland för att fota en blomma, och ibland för att gå en liten bit längs havet.

Lunch på härliga sanddyner

Egentligen skulle vi ha åkt raka spåret ner till raukarna i Byrum, men alla våra stopp gjorde att förflyttningen tog längre tid än planerat. Eftersom jag började bli riktig hungrig svängde vi istället in mot badplatsen i Byrum och den stora parkeringen där.

Därifrån gick vi den korta biten ut på sandstranden/sanddynerna för att laga lite lunch. I vår campervan ingick både ett Trangia, gas och enkel köksutrustning, så det bar vi med oss. Sedan lagade vi en enkel lunch med köttbullar, mos och lingonsylt mitt på stranden. Solen sken, och vindarna var inte lika bitska som de varit tidigare under dagen.

Om vi hade haft mer än två dagar på oss hade jag valt att gå längs stranden bort till raukarna (1,5 km åt vardera hållet). Den här gången tog vi bilen.

Länk till Ekopark Böda

Hos Sveaskog kan du läsa mycket mer om Ekopark Böda och Bödakustens västra naturreservat.

Raukarna i Byrum, Öland

Vid Byrums raukar får man uppleva ett av Ölands mest säregna landskap. Havets vågor har under miljontals år mejslat fram meterhöga stenstoder ur den öländska kalkstenen. Inbäddat i kalkstenen hittar man ibland fossil, vilket även jag som vuxen tycker är spännande.

Detta är en av min sons favoritplatser, så här har vi suttit och ätit pizza i solnedgången några gånger när han var yngre. Den här gången blev det mer att visa upp raukarna för Göran och Silver som inte varit just i Byrum tidigare.

Fakta om Byrums raukar

Raukfältet ligger cirka 8 km NO Löttorp i Borgholms kommun. Sväng mot Byrum, antingen från Löttorp eller Böda. Åk cirka 8 kilometer respektive 6 kilometer och ta sedan av vid skylten med texten ”raukar”. Parkeringen är betalparkering, och man får inte stå här på natten.

Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om naturreservatet Byrums raukar

Backsippor i Beijershamn

I naturreservatet Beijershamn råkade vi hamna av en slump. Egentligen var jag ute efter en plats där man sett backsippor vid nerfarten till Haga Park, men vi körde för långt. Trots att jag såg blommorna redan från bilen.

Fina vandringsstigar

Istället åkte vi fram till naturreservatet som jag såg på kartan. Där fanns flera små vandringsstigar: Stora Beijershamnsrundan (2,5 km), Lilla Beijershamnsrundan (500 meter) och Pirpromenaden (5 kilometer). Dessutom passerar Mörbylångaleden genom reservatet.

Längs stigarna var marken helt täckt av vitsippor och gulsippor. Och jag fick även se stor vårstjärna och några annorlunda spretiga backsippor.

Fakta om naturreservat Beijershamn

Naturreservatet Beijershamn ligger längs kusten cirka 7 kilometer söder om Färjestaden. Hit är det skyltat från väg 943.

Egentligen är naturreservatet känt som ett fågelparadis, där man kan se på fåglar både från fågeltorn och skådarplattform, men jag tyckte det var fint med alla blommorna med. Du kan läsa mer om Beijershamn naturreservat hos Länsstyrelsen.

Var kan vi parkera ”vår” campervan?

Jag hade fått för mig att det var lättare att hitta parkeringsplatser för husbil eller campervan på norra Öland än på södra. Det visade sig att jag hade fel. När vi kollade i appen (park4night) hittade vi en massa platser där det skulle vara möjligt att parkera även på södra delen. En del platser låg till och med så nära varandra att vi kunde åka och jämföra några av dem.

På ett ställe hittade jag (för första gången i mitt liv) fältsippor, och lyckan var total. Dock valde vi inte just den platsen att övernatta på, utan en annan närliggande plats som låg mer undanskymt. Men båda hade fin utsikt.

Morgontur på Ölands alvar

Det är något speciellt med Ölands alvar som lockar mig. Kargheten, storheten, tystnaden och den avlägsna horisonten. Det är något vilt över landskapet.

På söndagen gick vi i Stora Vickleby naturreservat i någon timme innan vi åt frukost. Ute på alvaret hittade vi stora områden med fältsippor som glittrade av frost i morgonsolen. Solen stod lågt och blommornas luddiga stjälkar formligen lyste.

Marken längs leden var ganska blöt, men miljön är otroligt vilsam att vandra i.

Vår lilla tur på alvaret påminde mig om mitt försök att gå hela Stora alvar-leden för några år sedan, och jag känner att det är något jag vill slutföra i framtiden.

Jag fick se våradonis

Eftersom jag är en riktig blomnörd har jag länge velat se våradonis (Adonis vernalis), eller Arontorpsros som den också kallas. Det är en otroligt sällsynt växt som bara växer på kalkhedar på Öland och Gotland (i Sverige). Jag hade hittills bara sett den på bild, men visste att vi tidsmässigt var rätt ute. En av de mest kända lokalerna för våradonis är Arontorps naturreservat.

Arontorps naturreservat

Här kan man kan man frossa i typisk öländsk ädellövskog som är otroligt rik på blommor och fåglar. Jag var helt överväldigad av mängden vitsippor, blåsippor, gulsippor och vätteros. Några lungört och gullvivor såg jag också längs stigen från parkeringen fram till ängen med våradonis.

Växer bara på Öland och Gotland

Innan vi kom fram var jag lite orolig att vi skulle missa blommorna, men jag såg dem lysa på ängen så fort vi kom ut från den vårgröna lövskogen. Givetvis blev det ett långt fotostopp här.

Växten har gula stora blommor med blad och är inte lik någon annan blomma jag sett. Ofta verkar den växa i tuvor. Vi hade otrolig tur som fick solsken, för blomman är bara öppen dagtid vid fint väder. Den här upplevelsen är jag otroligt tacksam över.

Rödlistad och fridlyst

Jag vill poängtera att våradonis är fridlyst i hela landet och att man alltså inte får plocka, skada eller gräva upp den – eller ta frön från den.

Fakta om Arontorps naturreservat

För att komma till parkeringsplatsen; kör man väg 136 mot Ottenby och tar av på väg 957 mot Norra Möckleby och Gårdby. Efter cirka 2,5 km kommer Tveta gård och strax därefter ligger parkeringen på höger sida av vägen. Det är skyltat.

Från parkeringen går en välmarkerad stig, delvis förstärkt med spång, fram till reservatet. Sträckan att gå från parkeringen är ca 500 m. Hos Länsstyrelsen hittar du mer information både om naturreservatet och om våradonis.

Sammanfattning av helgen

Upplevelsemässigt kan man inte önska vackrare vyer eller platser än de vi fick. Jag hoppas att bilderna här ovanför talar för sig själva. Vädret var visserligen oväntat kallt (både snö och frost), men Öland levde definitivt upp till sitt rykte om att vara ”solens och vindarnas ö”.

Utvärdering av att resa med campervan

Avslutningsvis vill jag göra en kort resumé av min första upplevelse av vanlife. Jag kände direkt vi började rulla att detta var ett äventyr jag skulle komma att gilla. För mig är det helt fantastiskt att kunna stanna och vara så nära naturen – samtidigt som jag kan ha med mig all utrustning utan att behöva begränsa mig till det jag orkar bära.

Tanken är att i framtiden kombinera resande och nätter i campervan med att vandra och tälta som jag brukar göra. Just den friheten och flexibiliteten lockar mig. Lite som jag tänker när det gäller packraft också – jag gillar möjligheten att kunna variera mig och vara spontan.

Som jag redan nämnt tidigare var det enkelt att förvandla vardagsrum/kök till sovrum och vice versa. Trots att jag är väldigt opraktisk gick det utan problem, och på runt en minut. Observera att detta var lösningen i just den här bilen – det finns många olika sätt att lösa möbleringen på.

Viktigt med genomtänkt förvaring

Något jag insåg snabbt var att det är otroligt viktigt att vara organiserad och strukturerad vad gäller prylar och utrustning. Smart, genomtänkt förvaring är A och O. Eftersom vi åkte i en hyrd bil var den inte anpassad för just oss och våra behov, så det blev lite stökigt. Till exempel var våra ryggsäckar för stora för förvaringsutrymmena. Hade det varit min egen bil hade jag vetat att jag skulle packat i dry bags eller i speciella lådor istället för att trycka ner allt i en enda stor väska.

Några avslutande reflektioner

Jag uppskattade enormt att det fanns rinnande vatten (en 20-litersdunk med färskvatten var kopplad till kranen) och ett pyttelitet kylskåp. Trots att detta är ett enkelt boende saknade jag faktiskt ingenting. Förutom mer tid. Det är inte alls otroligt att jag kommer att hyra från SmålandCampers igen i framtiden, för 2 dygn är alldeles för kort tid för att känna efter på riktigt. Det är inte särskilt dyrt när man hyr utanför högsäsong som nu (runt 1.000:-/dag).

Ett plus att man får ta med sig hunden

I min värld är det ett stort plus att man får ha med sig sin hund i bilen. Sådant är man inte bortskämd med till exempel när man hyr bil.

Öland i mitt hjärta

Jag är otroligt tacksam för alla vackra platser jag fick besöka och allt underbart jag fick se under helgen. Öland har så mycket att erbjuda att det nästan är skamligt att bara vara där i två dygn. MEN.. bättre det än inget, och planen är att göra fler resor hit nästa år. Här kan du läsa alla mina blogginlägg från några av mina tidigare resor på Öland.

Inlägget Med campervan på Öland dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag och Sofia inte haft möjlighet att ses på ett tag bestämde vi oss för att inviga påsken med en gemensam utenatt. Det blev en tältnatt vi sent kommer att glömma.

Mot skogen efter jobbet

Så fort vi slutat jobba på skärtorsdagen mötte Sofia upp mig på busshållplatsen Myggenäs Korsväg på Tjörn. Där flyttade jag över min packning till hennes bil och så åkte vi mot Gårdsjön, som ligger strax utanför Svartedalens naturreservat.

Hinner vi få upp tälten före regnet?

Gårdsjön är en plats jag både övernattat och vandrat på vid flera tillfällen tidigare, så det var ett kärt återseende för mig. Eftersom regnet hängde i luften redan när vi steg ur bilen på parkeringen ville vi ta oss till den tänkta tältplatsen så fort som möjligt.

Leden runt Gårdsjön är en fin skogsstig som går i kuperad terräng, genom mossig barrskog precis intill sjön (se min beskrivning av leden här).

Trots att vi skyndade på stegen så gott vi kunde fick vi slå upp tälten i duggregn. Men vilken tajming vi hade ändå – bara några minuter senare smattrade regnet intensivt mot tältduken.

Lite osocialt – men avkopplande

Där satt/låg vi sedan i varsitt tält, en liten bit ifrån varandra. Det kan ha varit min mest osociala ”tillsammans-övernattning” någonsin. Samtidigt hade vi det lugnt och skönt – på var sitt håll.

Att ligga och lyssna på regnets smattrande mot tältduken kan vara ett av de mest avkopplande ljud som finns. Efter någon timme minskade regnet i styrka, för att sedan övergå i ett stilla droppande. Då passade jag på att tassa ut ur tältet för lite kvälls-kissning och fotande. Även Sofia kom utkrypande från sitt tält. Efter en kort stunds pratande sa vi god natt och gick och la oss.

Lång och skön tältnatt

Bara några minuter senare smattrade regnet mot tältduken igen och jag var oerhört tacksam för uppehållet vi haft. Det var som vanligt härligt att krypa ner i den fluffiga sovsäcken. Efter att ha sovit så gott att jag inte ens hörde mitt eget alarm var det dags för en ny dag.

Långfredagen började med att jag lyckligt konstaterade att det hade slutat regna. Glädjen blev inte mindre när jag kikade ut och möttes av ljus, trots att klockan inte var mycket mer än 5 på morgonen. Dessutom gladde det mig att temperaturen var så behaglig att jag utan att frysa kunde byta om från underställ till vanliga vandringskläder.

Tänk att man kan bli så glad över ljus och plusgrader! När man sover ute regelbundet året om uppskattar man verkligen den tid av året när det är så mycket enklare än mitt i vintern.

Bitvis svårframkomligt vid Gårdsjön

När vi hade packat vår utrustning började vi vår lilla vandring tillbaka mot parkeringen. Stigen, som i vanliga fall är ”top-of-the-line”, är just nu svårframkomlig under ett kortare avsnitt. Anledningen är att det blåst ner en större mängd träd som man behöver klättra över eller krypa under. De delar också frikostigt med sig av kåda när man kravlar över dem. Men det är bara under en kort sträcka.

Sammanfattning

Detta blev en tältnatt som jag tror att varken jag eller Sofia kommer att glömma, eftersom vi knappt pratade med varandra förutom när vi gick. Men regnet ramade in hela upplevelsen som för mig blev både fin, mjuk och lugn. Det var oerhört skönt att få inleda påskhelgen ute.

Mer om Gårdsjön

Hos Västsverige kan du läsa mer om vandringsleden runt Gårdsjön som ligger i Stenungsunds kommun. Och här i bloggen finns bland annat en beskrivning av själva leden och ett inlägg från en magisk natt i hammock på just den här udden.

Inlägget Regnig tältnatt inledde påskhelgen dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag ska jag berätta om en oväntad vandringsupplevelse på Vetteberget här på Tjörn. Det blev en vandring som inte gick som jag tänkt.

Tisdag 12:e mars – försök 1

Idag steg jag av bussen ganska många hållplatser före min egen när jag skulle hem från jobbet. Efter att jag visat bilder från Vetteberget har jag fått veta att det finns en stig på ”baksidan” så man kan få en rundslinga.

Tänk om jag hade hittat den här fint markerade stigen redan när jag skulle UPP på Vetteberget idag. Då hade jag hunnit hem före skymningen.

Självklart kunde jag inte motstå frestelsen att gå en ny stig, så min plan var att försöka hitta den idag. Nu bar det sig så illa att jag stannade för att fota en stor vacker sten som det växte stensöta på, så jag missade helt att det stod ett litet stentorn på andra sidan stigen. Bakom min rygg. Där skulle jag svängt in, men jag fortsatte framåt när jag slutat fota.

Det gick inte som jag tänkt

Eftersom stigen jag skulle följa inte fanns med på några kartor visste jag inte riktigt var den skulle gå. När jag märkte att jag närmade mig bebyggelse gav jag mig rätt in i skogen, och sedan vidare upp på berget, helt offroad. Jag tog sikte mot det håll där bronsåldersröset skulle vara, och fick ta små omvägar förbi ”raviner” och våtmarker.

När jag bara hade några hundra meter kvar, och kunde skymta det stora röset, råkade jag korsa stigen som jag egentligen skulle gått. Den var tydligt markerad med små stentorn hela vägen.

Så när jag hade beundrat utsikten från toppen tog jag självklart den markerade leden ner. Nästa gång ska jag gå stigen markerad med stenar upp, och den som är markerad med ledkryss ner – för då har jag havet framför mig hela tiden jag går neråt.

Idag upptäckte jag dessutom att jag kunde snirkla mig hem till fots från Vetteberget, på stigar och grus/skogsvägar. Då kom jag fram i Håltet, Bäckevik. Jättekul liten upptäcktsfärd på hemmaplan!

Tisdag 19:e mars – försök 2

Det finns inget dåligt väder. Idag blev det drygt en mil upp- och nerför några av bergen här efter jobbet. I vind, snö och regn. Superhärligt!

Och den här gången gick jag precis som jag tänkt mig på Vetteberget – upp den rösade leden och ner den kryssmarkerade. Underbart att utforska sitt hemomkring och hitta nya stigar och kombinationer att gå.

Lördag 30:e mars – nu kan jag rundan

Efter lite påsk-feber gick jag, Silver och Göran rundan i väldigt sakta mak. Det tog oss nästan fem timmar att gå den kuperade milen. Men då unnade vi oss två fikastopp och att verkligen njuta av allt vi såg längs vägen.

Vårtecknen duggade tätt: Blåsippor, vitsippor, fjärilar, vårlök, svalört och till och med en liten nyckelpiga.

Vi gick Bäckevik, Håltets vindskydd, den rösade leden upp på Vetteberget, men den kryssmarkerade leden ner. Ner till vägen och så gångbanan mot Bleket.

Vid Missionskyrkan svängde vi av och fortsatte uppför backen till berget ovanför. Därifrån följde vi rösen mot Tåsskärr. Och slutligen passerade vi Tuveslätts naturreservat och fotbollsplanen på vår väg tillbaka mot Bäckevik.

Avslutningsvis några länkar

Till att börja med delar jag med mig av några inlägg som jag skrivit från tidigare besök på Vetteberget. Och sedan givetvis en länk till Tjörns kommun som berättar om den kryssmarkerade leden. I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är kryssleden tur nummer 21.

Inlägget Det gick inte som jag tänkt (Vetteberget) dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag vill jag tipsa om en härlig vandring på Bolumsleden vid Hornborgasjön. Det är visserligen en ganska kort led, men den är naturskön och bjuder på magnifik utsikt över odlingslandskapet vid sjön.

Lite om Bolumsleden

Från Naturum Hornborgasjön utgår flera vandringsleder, och i morse gick jag, Göran och Silver en av dem, Bolumsleden. Den är en rundslinga på 3,4 kilometer som går över vackra åsar i ett gammalt odlingslandskap. Från flera platser längs leden har man fin utsikt ner mot Hornborgasjön.

Tack vare att leden är tydligt markerad (med blått) är den enkel att följa. Underlaget är till största delen stig över ängsmark, men en kort bit följer Bolumsleden den asfalterade vägen ner mot naturum.

Vacker även i regn

Idag duggregnade det när vi gick leden, men det var ändå ett otroligt vackert landskap att gå i. Jag kan knappt bärga mig tills det grönskar och körsbärsträden blommar på kullarna här. Dessutom ska det växa både trollsmultron, brudbröd och andra fina växter längs Bolumsleden. Eftersom jag är blomnörd lockar det såklart att ta en tur här igen om några månader.

Leden går sida vid sida med pilgrimsleden

Om man tycker att leden är för kort kan man fortsätta längs pilgrimsleden som går mellan Varnhem och Falköping, för delar av leden sträckan delas av dessa två leder. Det kan vara bra att känna till att det kan gå kossor i hagarna under sommarhalvåret.

För dig som planerar att besöka Trandansen kan jag även rekommendera Bolumsleden, så får du se ännu en av sjöns vackra sidor. Spara gärna tipset inför framtida besök.

Slutligen mer info om Bolumsleden

Naturum Hornborgasjön har gjort en sammanställning över lederna runt sjön. Där hittar du mer information om både denna och flera andra leder. Vill du ha fler tips kan du dessutom läsa några av mina blogginlägg från området.

Om du vill se hur det ser ut här på sommaren kan du läsa mitt blogginlägg från juli 2025.

Inlägget Bolumsleden – Hornborgasjön dök först upp på Hemomkringvandring.

Tycker du om havsutsikt, klippor, och fjällkänsla? Då är vandringsleden upp till Vetteberget på Tjörn en perfekt tur.

Efterlängtat återseende

I oktober 2022 var jag uppe på Vetteberget med min vän och kollega Mari. Sedan dess har jag velat tillbaka, men inte förrän nu, ett och ett halvt år senare blev det av. När det gäller den här turen kan jag säga ”bättre sent än aldrig”, för den är verkligen härlig.

Lätt bergsterräng att gå i

Visserligen går leden mestadels över klippor upp på berget, men den är väldigt ”snäll” för att vara ett berg. Förutom backen upp från parkeringen, och första backen sedan man svängt av mot berget, är det inga branter.

Leden är en tur-och-retur-stig på cirka 2 kilometer enkel väg. Eftersom man får havsutsikten i ryggen när man går upp brukar jag stanna ofta, vända mig om och njuta. Även att jag ska gå tillbaka samma väg sedan. Då kan det ju vara ett helt annat ljus. Dessutom kan jag aldrig se mig mätt på den här utsikten.

Följ bara ledkryssen

Ofta brukar jag, som är uppvuxen i de djupa skogarna i Småland, tycka att det kan vara svårt att se var leder över klippor går. Därför är jag tacksam över de små söta ledkryssen som tydligt markerar vandringsleden upp mot Vetteberget.

Bronsåldersröse och utsikt

På toppen av Vetteberget (hela 119 meter över havet) ligger ett bronsåldersröse daterat till cirka 1 000 år före Kristus. Det ska vara ett av de största rösena i hela Bohuslän. Vid arkeologiska utgrävningar har man hittat en grav med spännen, en rakkniv och ett bronssvärd.

Utsikten är ofantligt vacker åt alla håll., både uppifrån toppen och under tillbakavägen. Jag blev andlös gång på gång, och det är nästan svårt att ta in att jag bor bara några kilometer från detta vackra berg.

Man ska kunna gå runt…

Trots att kartan visar en tur-och-retur-stig så ska det finnas möjligheter att göra det till en rundslinga. För det första ska man kunna fortsätta stigen rakt fram, istället för att svänga av där kryssmarkeringarna börjar. Då ska man komma upp vid bronsåldersröset på Vetteberget och därefter följa leden ner.

Ytterligare ett alternativ är att gå nerför Vetteberget mot Kuballe, och därefter följa byvägen genom Tolleby tillbaka mot parkeringen i Aröd. Båda dessa alternativ har jag fått tips om efter lördagens tur, och jag ska undersöka dem så snart jag kan.

För dig som vill veta mer

Så här hittar du hit

Vetteberget ligger i Aröd, strax utanför Bleket på Tjörn (Bohuslän).

Med bil: Följ väg 169 mot Rönnäng, och sväng vänster in på en liten grusväg vid korsningen i Aröd (skylt med vandringssymbol). Grusvägen slutar vid en skyltad parkeringsplats, som dock bara har ett fåtal platser.

Med buss: Stig av bussen mot Rönnäng vid hållplats Aröd – därefter är det knappt 500 meter längs Vettebergsvägen till ledens början (följ skyltning). Länk till Västtrafiks tidtabell (linje Tjörn Express som du kan åka från Göteborg eller Stenungsund).

Om du vill läsa mer

Eftersom jag beskrivit leden ingående i mitt förra inlägg om Vetteberget, så finns mycket information där.

Läs även gärna vad Tjörns kommun skriver om Vettebergets vandringsled. Leden är också beskriven i boken Bohuslän – vandringsturer och utflykter – Vildmarksbiblioteket, tur nummer 12 ”Tjörns högsta berg”.

Inlägget Vårvintertur till Vetteberget dök först upp på Hemomkringvandring.

Är du en av dem som fascineras av utsiktsplatser? I så fall kan jag tipsa om en riktigt fin plats som jag hamnade på idag – Tjörnehuvud i Rönnäng på Tjörn.

Sluta-tidigt-från-jobbet-tur

Redan tidigare hade jag sett på kartan att det fanns ett litet berg bortom kyrkan. Hur man skulle ta sig upp på Tjörnehuvud hade jag dock inte listat ut, så jag tänkte försöka leta mig upp framåt våren. Men förra helgen såg jag en trappa från kanalsidan, när Göran, Silver och jag passerade på färjan. Självklart blev jag så nyfiken att jag bara måste ta mig dit snarast möjligt.

Eftersom det är fredag slutade jag tidigt idag. Min vana trogen att försöka göra något extra av de lediga timmarna steg jag av bussen vid Rönnängs Brygga. Därifrån visade det sig vara bara 900 meter upp till utsiktsplatsen, men det visste jag ju inte då.

Brygga, trappor och kuperad terräng

Det är alltid spännande att gå på nya ställen, att inte veta exakt hur stigen ser ut eller vad som väntar efter nästa krök. Dessutom ökade det isiga underlaget spänningen ytterligare. Stigen går uppåt i ganska brant terräng, och det är dramatiskt med branta berg och havet intill.

Förvånansvärt snabbt kom jag fram till platsen märkt ”Utsikten”, och den gjorde verkligen skäl för sitt namn. Härifrån njöt jag av vyer över havet, öarna Tjörnekalv, Åstol, Dyrön och Marstrandsön och såklart samhället Rönnäng. Västkustidyll deluxe!

Vid utsikten fanns även två bord med bänkar, så frukost, lunch eller middag kommer jag nog att äta här någon gång framöver (särskilt om jag har besökare som inte är vana vid att sitta på marken och äta).

Jag tog mig inte ända till toppen

Sedan fortsatte jag på stigen mot Kyrkvägen. Vid trappan upp mot Tjörnehuvud tvekade jag först lite, för trappan bestod både av stenar och trä – och ingen hade gått där sedan snön föll. Det var extremt brant, men jag kunde inte motstå frestelsen. Fyra trappor gick jag uppför och jag klarade av många höjdmeter på kort tid. Men jag valde ändå att vända.

Det blev en väldigt lyckad ”sluta-tidigt-från-jobbet-lyx-tur” trots att jag inte lyckades ta mig ända upp till toppen. Anledningen var det snöiga och isiga underlaget. Visserligen hade jag dubbade skor på mig, men det var svårt att se underlaget under snön, ingen hade gått före mig och det hade börjat skymma. Därför valde jag att ta det sära före det osäkra.

Men jag tröstar mig med de otroligt vackra vyerna jag fick från ”Utsikten”.

Var går leden till Tjörnehuvud?

Jag utgick från Rönnängs brygga och följde skyltar mot kanalbryggan. Därifrån är det skyltat mot utsikten, Tjörnehuvud och Kyrkvägen. Man kan även gå upp på berget från Kyrkvägen, via trappan nedanför Tjörns Havspensionat (och där gick jag ner idag).

Den här turen är som gjord för en riktig njut-tur i njut-tempo. Självklart kommer jag tillbaka hit när snön har smält så att jag vågar mig upp på den riktiga toppen med.

Samlar du på utsiktsplatser kan jag säga att Tjörnehuvud är en du INTE vill missa!

Fakta om Tjörnehuvud

Tjörnehuvud är ett litet berg som ligger i samhället Rönnäng på Tjörn – höjden har jag inte sett någon notering om än. Vandringsleden över berget går att gå som en rundslinga (Rönnängs brygga – Kanalbryggan – Utsikten – Kyrkvägen – Rönnängs brygga) och den blir då runt 2 kilometer. Leden är ganska kuperad, men det finns trappor på de brantaste partierna. Du kan läsa mer om Tjörnehuvud hos Tjörns kommun .

Så här hittar du hit

Om du kommer med bil kör du väg 169 mot Rönnäng. Kör igenom Bleket och parkera vid Tjörns Ishall (åtminstone sommartid, för då finns sällan lediga parkeringar i samhället). Därifrån är det drygt en kilometers promenad till Rönnängs brygga. Man kan även åka buss med Västtrafik (linje TEXP från Göteborg eller Stenungsund, se tidtabell). Då kommer man ända fram till bryggan. Hållplatsen heter ”Rönnängs brygga”.

Inlägget Tjörnehuvud – vilken utsiktsplats dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår steg jag av bussen i Skärhamn efter jobbet. Jag hade slutat tidigt, och ville testa en (för mig) ny slinga i Toftenäs naturreservat.

Andra besöket, december 2023

Senast jag var här var i slutet av september, och då gick jag den slinga som Länsstyrelsen tipsar om på sin webbsida. Rundslingan som är 2,6 km är märkt med orange och går genom hagar intill havet. Det var ganska blött den gången, och jag fick sällskap av både kor och får.

Igår valde jag en annan stig, märkt med vita och blå markeringar. Visserligen var den inte mer än 2 kilometer lång, men WOW vilken natur jag fick njuta av. Hav, hav, hav och klippor. Flera grillplatser finns också längs denna stig och den är riktigt fin.

Liten beskrivning av leden

Jag utgick från naturreservatets parkering och gick in genom grinden till hagen. Efter knappt 100 meter pekar skylt mot Strana och Båset uppför backen till vänster, så där svängde jag av. Då kom jag över berget och ner mot Toftenäs Strand. Därefter följde jag bryggan längs klippan och fortsatte sedan på leden uppför klipporna.

Vackra vyer öppnade sig ut mot havet; små öar, glittrande hav och en sjunkande sol förgyllde min promenad. Leden går i kuperad terräng, men är lätt att följa tack vare att ledstolparna står ganska tätt. Jag bör kanske även nämna att detta är en rundslinga.

På grund av att det både är halt och brant där leden går upp och nerför klipporna får man ta på sig bra skor. Jag var extremt tacksam över mina dubbade skor från Icebug.

Första besöket, september 2023

En fredag i september kände jag att det var alldeles för längesedan jag använde min ”sluta-tidigt-fredag” till utemys i naturen. Därför bestämde jag mig för att helt enkelt kliva av bussen halvvägs hem. Där traskade jag ut till ett naturreservat som heter Toftenäs, strax utanför Skärhamn på Tjörn.

Den orange leden, 2,6 km

Enligt naturreservatets information finns där en led markerad med ”diskret orange” som ska vara 2,6 kilometer. Någonstans längs vägen blev den för diskret för mig, för jag tappade bort den. Men jag gick längs olika stigar och djurstigar inne i hagarna intill havet. Klippor, strandängar, ängsmark (ganska blöt), får, kor, växter i vackra höstfärger och utsikt över havet fick jag ändå.

Det fanns två andra slingor markerade i reservatet, en vit och en blå, men dem får jag utforska en annan gång. Efter att jag strosat runt i reservatet gick jag vägen ner mot samhället, hoppade på bussen, och åkte hem – nöjd med starten på min helg.

Sammanfattning

Jag tyckte visserligen att naturreservatet var mysigt redan under mitt första besök, men det motsvarade inte riktigt de förväntningar jag hade. Däremot var jag i det närmaste lyrisk efter mitt andra besök.

Det finns fortfarande en markerad stig kvar för mig att utforska (mot Oskarsvik). Eftersom det blir mörkt tidigt så här års var jag tvungen att ta hänsyn till solnedgången för att hinna ut från det klippiga området igår. Men jag ska försöka att åka tillbaka under dagtid någon gång och ta god tid på mig och knyta ihop alla stigarna.

Avslutningsvis fakta och länkar

Toftenäs ligger på nordvästra delen av Tjörn, strax norr om Skärhamn. Här kan du läsa mer om naturreservatet hos Länsstyrelsen.

Inlägget Toftenäs naturreservat, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Hornborgasjön är förmodligen mest förknippat med trandansen på våren, men nu fick jag se området i vinterskrud. Och det är absolut värt att besöka även på vintern.

Inledning/bakgrund

Det är troligtvis fler än jag som upplever att det finns för lite tid i förhållande till antal platser att besöka. Jag har en lång lista med ”önskeresmål” och Hornborgasjön är ett av de ställen som jag länge velat utforska mer.

Förra gången jag var här var i april 2021, och då hade jag inte möjlighet att gå något. Varken tonåringarna eller hundvalpen var med på noterna. Men i helgen fick jag chansen, och då blev jag till och guidad, bland annat i Hornborgasjöns naturreservat. Guiden var ingen mindre än fotografen Göran Thomér, vars bilder jag fick låna till bloggen 2021, då mina egna var så suddiga.

Naturum Hornborgasjön

När jag vaknade på morgonen blev jag glad som ett barn över att det hade snöat på natten. Givetvis skyndade jag mig ut för att gå en liten sväng före frukost. Känslan jag får när jag går i orörd snö är obeskrivlig. Att jag dessutom mötte skuttande rådjur och såg solen stiga över horisonten under promenaden gav mig en drömlik start på dagen.

Därefter åkte vi de få kilometerna till naturum och jag blev så glad när jag såg silhuetten av byggnaden. Jag har sett den på så många bilder och för mig symboliserar den tranor, natur och glädje (trots att tranorna sällan är i den här delen av sjön).

Vi gick på trärampen ut mot det stora utsiktstornet på Fågeludden, och Göran berättade att man även får tälta därute (se fakta längst ner i inlägget). Grillplats, ved, rejäla ytor både ute och under tak, med Hornborgasjön i stort sett runt om. Det var nästan så jag ville slå läger direkt. Men jag tog mig samman och vände tillbaka mot naturum för att kunna börja dagens första vandringstur.

Ängsladan är en bra fikaplats

Sedan gav vi oss i väg längs leden mot Ytterberg. Snön knarrade under fötterna och det var magiskt att gå längs sjön som redan fått ett tunt lager av is här och var.

På några ställen fanns gömslen för dem som vill titta på fåglar. Nu är jag personligen ingen fågelkännare, men mitt sällskap är desto kunnigare. Svanar såg vi i massor ute i vattnet på många ställen. Vi hade också glädjen att få se flera örnar (man blir ju vördnadsfull av såna här möten), vråkar och några små domherrar som även de lyste upp dagen.

Efter drygt en kilometer, som gick i långsamt foto-tempo, kom vi fram till Ängsladan. Den ligger fint intill sjön och det finns både bänkar och bord utanför. Man kan även fika inomhus om man vill, men huset är inte inrett. Eftersom den ligger så nära naturum valde vi att gå vidare, och stannade till här på tillbakavägen istället för en fikapaus.

Vässtorpsåsen – värd ett besök

Istället fortsatte vi längs leden medan solen gnistrade i snön. Snart såg jag de böljande kullarna vid Vässtorpsåsen och jag drog nästan efter andan av åsynen. Landskapet var som i en saga med mjuka kullar, sammanbundna av Vässtorpsåsen.

När jag förstod att leden gick uppe på, och följde, åsen sken jag nog lika starkt som solen. Utsikten däruppifrån var slående, både ut mot Hornborgasjön och över alla snötäckta kullar. Detta kan vara en av de vackraste platser jag någonsin har varit på och jag önskade att åsen aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den såklart och vi valde att vända när vi kom till dess slut. Om det inte hade blåst så mycket hade vi säkert stannat till en stund vid bänken som står mitt uppe på åsen.

Jag insåg att jag vill gå här igen när det grönskar, för att få se denna fantastiska plats även på våren/sommaren. Bilderna gör tyvärr inte platsen rättvisa.

Leden Fågeludden-Ytterberg

Sträckan mellan Fågeludden och Ytterberg är ungefär 5 kilometer, men den är ingen rundslinga så man får gå samma väg tillbaka. Stigen är välmarkerad och ganska lätt att gå. Det finns spång och trappor vid blöta eller svåra partier, och på stor del av leden ser man Hornborgasjön.

Ytterberg – och Görans bänk

Under dagen besökte vi ett närliggande naturreservat och ett gravfält, men sedan återvände vi till Hornborgasjön igen. Den här gången parkerade vi vid Ytterberg (dit led från naturum går). Den här delen av naturreservatet består av strandäng och betesmark och jag ser framför mig alla växter som kommer att poppa upp här när snön smälter i vår.

Leden går inne i beteshagarna, parallellt med Hornborgasjön, så man har hela tiden vacker utsikt. Längst ut på udden finns en plattform/utsiktsplats som är välbesökt, men för oss var den inte målet. Istället var det bänken som nyligen kommit upp strax intill med texten ”Göran & Silver 2023”. Det var just dem jag hade sällskap av, Göran och hans hund Silver. Bänken fick han i födelsedagspresent från några av sina nära och kära, och det krävdes en hel del byråkrati för att få sätta upp bänken inne i naturreservatet. Det kändes jättefint att få vara med vid deras bänk – samtidigt som de var där.

Slutligen belönades vi med en solnedgång som inte är av denna värld. Hur skulle jag kunna göra annat än att älska Hornborgasjön efter den här dagen?

Löfwings Ateljé & Krog

Middag åt vi på Löfwings Ateljé & Krog. Egentligen skulle vi bara till ateljén och titta på konstnärens verk. Jag är inte så mycket för konst, men den här konstnärens stil (Göran Löfwing) nådde verkligen rätt in i hjärtat på mig. Han avbildar vilda djur på ett så vackert sätt, och de många porträtten av hans tax formligen strålar av kärlek. Tänk att inreda sitt hem med dessa tavlor.

När vi ändå var på plats frågade Göran (inte konstnären, utan fotografen och vännen) om det fanns några lediga bord inne i restaurangen, och det gjorde det. Dovhjortsfilén som jag åt var otroligt god och sällskapet trevligt. Men det var lokalen som påverkade mig mest. Målningar och jakttroféer på väggarna, golvet som inte var gjort av stenplattor utan betong som konstnären målat, möblerna, ja, allt, gav ett så lugnt och nästan overkligt vackert intryck.

Ska du till Hornborgasjön tycker jag absolut att du ska avsätta en stund för att åtminstone titta in på utställningarna. Detta blev pricken över i:et för mig, en vacker en kontrast mot allt jag fått uppleva utomhus under dagen.

Avslutningsvis lite fakta

Det här var en heldag runt Hornborgasjön som gav mersmak, och jag kan verkligen rekommendera fler att besöka området utanför ”säsong”.

• Information om att tälta i Hornborgasjöns naturreservat
• Allt om ditt besök vid Hornborgasjön: www.hornborga.com
• Länsstyrelsens information om naturreservatet

Inlägget Hornborgasjön i vinterskrud dök först upp på Hemomkringvandring.

Det här var inte mitt första besök på Härön, men det var första gången jag övernattade på ön. Tidigare har det inte varit tillåtet. Nyligen såg jag på Länsstyrelsens att det finns en tillåten tältyta, så då ville jag dit igen.

Läs alltid reservatets föreskrifter

Trots att vi har allemansrätten i Sverige är en stor del av vår natur skyddad i form av naturreservat och nationalparker. I dessa kan det finnas regler (föreskrifter) som gör att allemansrätten inte gäller fullt ut. Varje gång någon frågar mig om man får sova på en plats jag skrivit om svarar jag: ”När JAG var där fick man det/fick man inte det, men du bör kontrollera på Länsstyrelsens sida innan du åker dit.”.

Anledningen är att reglerna kan ändras, så bara för att man kollat upp en plats en gång bör jan göra det inför varje besök. Härön här i Tjörns kommun är en ö jag gärna skulle sova på, men det har inte varit tillåtet. Döm om min förvåning när jag för någon vecka sedan såg på Länsstyrelsens webb att det numera finns en yta som är tillåten för tältning. Platsen ligger precis bakom vindskyddet. Självklart bestämde jag mig för att åka dit så snart jag hade möjlighet.

Blött längs norra stigen på Härön

Jag åkte ut till Härön med färjan på lördagseftermiddagen. Min plan var att ta den norra stigen ut till Änga, där vindskydd och tältplats ligger. Detta trots att norra stigen är längre (3 kilometer) än södra stigen (1,7 kilometer), men den brukar vara enklare att gå.

Men just den här gången var det inte rätt vägval. Eftersom det har regnat sådana mängder på sistone så var strandängar och hagar dyngsura och jag sjönk ner djupt för nästan varje steg. Det blev tungt att gå, och på flera ställen fick jag gå omvägar för att komma förbi översvämmade områden.

Till slut började jag känna mig stressad, för jag hade knappt 1,5 timme tills det var solnedgång, och det gick verkligen långsamt. Dessutom hade jag inte ätit någon riktig lunch, så jag var inte riktigt mitt bästa jag. Men till slut såg jag Ängen skymta en bit nedanför och halkade lyckligt nerför i geggan.

Vindskyddet och tältplatsen

Och när jag såg att det var tomt i vindskyddet steg både humöret och värmen i kroppen flera grader.

Så här ser tältplatsen ut och den ligger precis bakom vindskyddet. Till dasset är det kanske 150 meter att gå. Man kommer till Änga både via norra och södra stigen.

Mysig kväll i vindskyddet

Eftersom det höll på att mörkna redan när jag kom fram skyndade jag mig med förberedelserna. Jag sopade ur vindskyddet och gjorde i ordning bädden. Sedan tog jag fram kniven, sågen och den lilla vedpåsen jag burit med mig, för jag ville få igång brasan så snart som möjligt.

Snart hade jag en rejäl hög med mindre trästickor som passade perfekt för bushboxen, och det dröjde inte länge innan jag hade en härlig liten brasa. På den kokade jag upp lite mat och det tog mindre än 10 minuter från det att jag tände mitt lilla kök. Så snart jag fått mat i magen slappnade jag av och kunde njuta av stunden och platsen. Av lugnet på ön, av min brasas varma ljus runt vindskyddet, av värmen från liggunderlaget och ullmössan på huvudet. Och av lussekatten och clementinen jag tagit med ut som efterrätt.

Ute på grillgallret tände jag en marschall som gav mysbelysning många timmar, på tryggt avstånd från sovsäck och annat brännbart. I pannlampans sken gick jag en sväng till dasset vid Änga (kan det vara 150 meter bort kanske) innan det var dags att krypa ner i sovsäcken.

Hoppfull himmel på morgonen

Jag vaknade tidigt och passade på att ligga och dra mig i sovsäcken i mörkret. Efter någon timme började det ljusna vid horisonten och jag anade att det var sol på gång. Trots att SMHI hade sagt att det skulle vara mulet hela dagen. Med ny energi skuttade jag i mina kläder, gick på dass, och fortsatte med pannlampan som sällskap upp på ett närliggande berg.

När jag kom upp på krönet såg jag ut över havet och alla små öar som låg i halvmörker långt där nere. Men så snart jag vände och började gå mot Rörberget såg jag morgonrodnaden sprida sig över Tjörn och havet mellan oss. De varma orangeröda tonerna fick det att dansa och hoppa i magen på mig av glädje. Så längesedan jag hade sol.

Strövtåg på Härön

Från röset på Rörberget gick jag ner mot strandängarna och orkidékärret som ligger vid bryggan. Om jag hade tagit med mig packningen från vindskyddet hade jag satt mig här ute, på klipporna vid bryggan, och mött morgonsolen medan jag åt min frukost.

Från bryggan gick jag tillbaka till Änga och fortsatte sedan mot Rockenabben, givetvis med några små avstickare längs vägen. Vilken underbar liten tur jag fick där på morgonen, allt medan solen steg och fick klipporna runt mig att glimra som guld. Smala passager mellan klippblock, rullstenar, strandängar, höstfärgade eklöv och så havet.

Södra stigen mot färjan

Till slut var det dags att packa mina saker, städa ur vindskyddet och börja min lilla vandring mot färjan. Den här gången valde jag södra stigen, som bara är 1,7 kilometer. Den går mestadels över klippor så det gick snabbare än den norra stigen. Men även denna del av leden var hal och blöt.

Jag hann dock fram i god tid innan färjan skulle avgå, och var tacksam mot Härön för ännu en fin tur.

Med buss, taxi och färja

Det var lite spännande att ta sig till Härön utan bil. Särskilt som jag bor på en helt annan sida av ön, som även den saknar täta kommunikationer under helgerna. Men jag lyckades ta mig både till och från ön med mitt månadskort hos Västtrafik. Jag började med buss Rönnäng-Kållekärr, beställningstrafik (taxi) Kållekärr-Kyrkesunds brygga och färja Kyrkesunds brygga-Härön. På söndagen åkte jag samma rutt, men i andra riktningen. Fantastisk service, men ganska långa väntetider. Man kan inte säga annat än att jag utnyttjar mitt månadskort till max i alla fall – och verkligen utforskar alla möjligheter som finns här omkring mig.

Vandringslederna på Härön

I Häröns naturreservat finns flera vandringsleder, bland annat den gröna som även är en del av Kuststigen. Den är en rundslinga på ungefär fem kilometer. Eftersom den till stor del går i klippig terräng får man räkna med att det tar längre tid än när man går sträckan i ett motionsspår. Går man norra stigen är det 3 kilometer till Änga, och om man går södra stigen är det 1,7 kilometer. Om detta och lite till kan du läsa i mina tidigare inlägg om ön.

Min personliga favorit är den blå slingan som utgår från Änga. Den passerar flera vikar och berg, till exempel Jungfruviken, Rockenabben och Rörberget. Även den är en rundslinga, men du måste även gå slingan här ovanför för att ta dig ut till den blå rundslingan.

Avslutningsvis fakta och länkar

Till Härön kommer du med färja från Kyrkesund på Tjörn. Under sommaren avgår den en gång per halvtimme, se Västtrafik, linje 362 mellan Kyrkesund och Härön. Turen tar max 2-3 minuter. Så här års (november) går den en gång per timme under dagtid.

[instagram-feed feed=28]

Inlägget Häröns naturreservat med övernattning dök först upp på Hemomkringvandring.

Precis som vanligt slutade jag tidigare på jobbet igår, men de kraftiga isande vindarna fick mig nästan att avstå från fredagsutflykt. Fast nu fick jag ett spännande strövtåg fullt med vackra intryck – tack vare att jag trotsade den känslan.

Jag kollade kartor i bussen

Under dagen var jag riktigt taggad, och längtade ut efter en hel vecka på kontoret. Så medan jag satt på bussen hemåt tittade jag i appen ”Min karta” för att få inspiration.  Eftersom jag inte har tillgång till bil behöver det vara inom gångavstånd från min lägenhet. Eller bussavstånd, men nu mörknar det ju tidigare, och det begränsar området jag kan röra mig i efter jobbet.

Relativt snabbt bestämde jag mig för att gå en ”ny” väg/stig till mitt närmaste naturreservat Tuveslätt. Rundan skulle inte bli så lång, kanske 4 kilometer, men som det såg ut på kartan skulle en del av sträckan vara i oledad terräng. Alltså tänkte jag att det kunde bli lagom.

Skulle jag verkligen ”orka” ut?

Ända tills jag steg av bussen var jag glad, men vindarna som slog emot mig då kylde snabbt ner mig. Både fysiskt och känslomässigt. Skulle jag verkligen ge mig ut i det här vädret – det verkade inte särskilt njutningsfullt? Men under den korta promenaden bestämde jag mig för att ändå byta om och gå den korta rundan jag tänkt. För frisk luft behövde jag oavsett väder. Och det är ett beslut jag verkligen inte ångrar.

Skogsstig ledde till Håltets vindskydd

Först gick jag på gångbana genom bostadsområdet, och sedan kanske 200 meter längs vägen, innan jag svängde upp på en skogsväg precis före gårdsbutiken vid Lyckorna. Precis före bostadshusen valde jag en stig som ledde upp till skogen, helt enligt plan.

Till min stora förvåning kom jag efter bara några minuter fram till ett vindskydd med en fin grillplats. Och förvåningen ökade när jag insåg att det var Håltets vindskydd som jag följt på Instagram något år. Jag hade inte den blekaste aning om att detta låg på gångavstånd från mitt nya hem. Men nu vet jag, så hit blir det nog någon utflykt med mina syskonbarn i framtiden.

Vidare mot Tuveslätts naturreservat

Sedan fortsatte jag längs skogsväg, som blev stig, längs fälten mitt emot Håltet och in i skogen. Här stod vackra tallar och trängdes med stenar och berg, och här och var fick de samsas med buskar och mindre lövträd som lyste i höstfärger.

På marken speglades solen (som tittade fram då och då) i vattenpölar. Flera mindre stigar gick här åt olika håll, och jag kände upptäckarlusten och nyfikenheten i mig vakna till. Då och då kontrollerade jag på kartan så att jag inte skulle komma alltför långt ifrån min tänkta rutt.

Vid ett stigskilje skymtade jag ett hustak, och insåg att jag nu var framme vid Tåsskärr. Eftersom det var här jag planerat att vika av mot Tuveslätts naturreservat började jag se mig omkring för att hitta en stig som inte ledde över trädgård/privat mark.

Upptäcktsfärd på berget vid Tåsskärr

En tydlig skylt stod en bit från stigen och jag var självklart tvungen att gå fram och läsa på den. Just här har det funnits en boplats redan på äldre stenålder, alltså för ungefär 10.000 år sedan.

Men jag såg också att det verkade finnas en stig upp på berget. Så jag gick upp där för att se om jag kunde få lite utsikt efter min promenad inne i skogen. Såna här gånger är jag glad att jag inte kan låta bli nya stigar, för här bredde bergen och klipporna ut sig åt alla håll. Här och var stod en upprest sten för att visa var stigen gick och jag följde den allt längre bort från min planerade rutt.

Små tjärnar, våtmarker och raviner bröt av allt det grå och hårda berget. Strax skymtade också havet framför mig, och när stigen började leda nedåt bestämde jag mig för att fortsätta följa den. Trots att jag nu började hamna ganska långt hemifrån, och med ett helt berg att runda för att komma hem.

Genom samhället Bleket

Till slut kom stigen fram vid en gata i grannsamhället Bleket. Jag följde gatan nerför berget, och gick sedan några hundra meter längs huvudvägen. Trots att det inte är så roligt att gå på asfalt så såg jag just då inga alternativ. Vid skolan svängde jag av mot berget igen, för jag såg på kartan att det verkade finas en stig där bakom. Mycket riktigt fanns där en gångbana som ledde mig hemåt, mot Tuveslätts naturreservat.

Avstickare upp mot mast

Bara några minuter senare passerade jag nedanför ett berg, och såg att det fanns trappor upp på det. Givetvis kunde jag inte motstå frestelsen att gå upp här (har inte hittat något namn på berget). Jag kom högre och högre upp och vindarna var nästan otäckt kraftiga när jag kom upp till masten.

Men utsikten ut mot Klädesholmen och Rönnäng var värd både trappstegen och rädslan. När jag huttrande beundrat utsikten en stund, med håret piskande runt huvudet, gick jag ner samma väg som jag kom.

Trollstigen mot Tuveslätt

Från kyrkogården som ligger precis nedanför berget var Trollstigen skyltad. Eftersom jag sett skyltar om den några gånger när jag gått i naturreservatet visste jag nu att jag var på rätt väg och behövde inte kolla på kartan fler gånger. Känslan när jag kom fram till stigen från Tuveslätts naturreservat var riktigt go. Det är något speciellt med att gå nya stigar på nya platser – men lika speciellt att gå på välkänd mark. Härifrån gick jag gångväg och grusväg hela vägen hem.

Sammanfattning av mitt strövtåg

Hur kan man ens sammanfatta en så här härlig tur? Det som bara skulle vara en runda för att få lite frisk luft blev en riktig upptäcktsfärd på över en mil. Tre timmar gick jag i omväxlande och vackra omgivningar. Och det bästa av allt är att det fortfarande finns en massa kvar att utforska längs samma rutt. Stigar och klippor som bara väntar på att jag ska komma tillbaka. Tjörn är fantastiskt – jag kan inte säga mycket mer än så.

Du behöver inte gå i MINA fotspår…

Med detta inlägg vill jag inte få dig att gå exakt samma väg som jag gjorde. Men väldigt gärna inspirera dig att gå ut på en EGEN upptäcktsfärd i närheten av dig och ditt. Ut och njut – oavsett väder och plats!

Men om du blev nyfiken på just Tjörn kan du ta en titt på Tjörns kommuns webbsida. Eller gotta dig i några av alla mina andra inlägg härifrån ön.

Inlägget På strövtåg en blåsig fredag dök först upp på Hemomkringvandring.

Fämtleden är en riktig höjdarled som Linda och jag ”ramlade över” när vi var på väg mot Funäsfjällen. Trots att ingen av oss hört talas om Fämtfallet innan så blev denna tur bland det bästa jag gjort i år.

Hur vi hamnade vid Fämtfallet

OBS! Bilderna i detta inlägg är från den 16 september 2023.

På vår resa norrut mot Funäsfjällen hade Linda och jag planerat in en övernattning någonstans längs Klarälven i Värmland. När jag skulle tagga en bild från vindskyddet på kvällen trodde Instagram flera gånger att jag var vid något som hette Fämtfallet, trots att jag såg på kartan att vi var vid Ambjörby. Nyfiken som jag är googlade jag på ”Fämtfallet” och såg att det var ett vattenfall bara några kilometer ifrån oss.

Eftersom vi inte hade någon brådska, vi hade ju 9-10 dagar kvar av resan, föreslog jag för Linda att vi skulle åka dit. Självklart kunde vi inte motstå det, så när vi packat på morgonen körde vi den korta biten till vattenfallet. Det ligger nära ”stora vägen” (väg 62, 5 km norr om Ambjörby)

Som alltid är det maffigt med vattenfall; både synen och dånet av vattenmassorna som forsar fram. Här gick vi runt och fotade lite, och såg att det tydligen är en badplats precis nedanför fallet, men så här på hösten låg inte bryggan kvar.

Titta det finns en vandringsled också

Plötsligt såg vi en fin skylt med texten ”Fämtleden” på. Den här gången var det Linda som kastade sig över Google och konstaterade att det handlade om en rundslinga på cirka 7,5 kilometer längs Fämtan. Det var inte alls vad vi hade planerat för dagen, men vad spelade det för roll? Till Funäsfjällen skulle vi hinna ändå, och vi kände både två att vi ville pröva den här leden. Alltså gick vi till bilen för att packa en liten ryggsäck och klä oss för en tur. Vi var nämligen klädda för 3-4 timmar i bil.

Tallskog, branter och blockterräng

Sedan bar det av, uppåt längs vattenfallet. Vi passerade både forsande partier och lugna partier av ån och alla intryck fyllde mig med liv och glädje. Snart ledde stigen oss in i vacker tallskog och upp på en bergsrygg som vi sedan följde, upp och ner, i några kilometer. Djupt nedanför oss i en 60 meter djup kanjon rann ån. Det var oerhört mäktigt att gå här och allt, precis allt, var vackert.

När det började dyka upp stora stenblock i terrängen runt oss, ungefär som i Tiveden eller Björnlandet, kände jag nästan att jag inte kunde ta in mer. Om det finns något som är en drömmiljö för mig att vara i så måste det vara just den här kombinationen.

Stigen var lite trixig att gå på sina ställen, så den är inget för den som vill ha en enkel promenad, men enligt mig var den värd varje steg vi tog.

Hängbro och vatten hela vägen

Linda hade läst att det skulle finnas en hängbro ungefär 3,5 kilometer uppströms. Leden skulle därefter fortsätta över bron och tillbaka på andra sidan. Helt fantastiskt med en led där man har möjlighet att gå på båda sidorna av forsarna och fallen. Vi var dock inte säkra på om vi skulle lyckas ta oss över bron; det fanns ju både en gammal hund och en gammal rädd tant (pekar på mig själv) i sällskapet.

Men vi hade inte behövt oroa oss. Bron var i gott skick, trots att den är 100 år gammal, och hängde inte så högt över vattnet, så vi klarade oss.

På andra sidan ån var det lite mera växtlighet och inte lika mycket blockterräng, även att det fanns på sina ställen här också. En kort sträcka går man på en bredare stig som nästan känns som en barrig gångbana. Men resten av leden går uteslutande på skogsstig.

Sammanfattning av Fämtleden

Den här leden hade det mesta och för mig är den än så länge ”årets led 2023”. Hela vägen såg man vattnet, ibland var man på samma nivå som vattenytan och ibland högt ovanför. Dånet från forsarna var ständigt närvarande, och likaså mossan, alla lavar och stora stenblock runt oss.

Kanske uppskattade jag leden extra mycket för att jag inte hade några som helst förväntningar på den innan vi kom dit. Vi visste ju inte ens om att den fanns. Men jag tror att jag hade fallit för den oavsett. Fämtleden är ”lagom” utmanande och går genom extremt vacker och dramatisk natur. Detta liknade inte något annat jag vandrat i tidigare, men jag kan rekommendera leden och området av hela mitt hjärta.

Karta över leden (visitvarmland.com)

Så här hittar du till Fämtfallet

Fämtfallet ligger i Torsby kommun i Värmland, cirka 5 kilometer norr om Ambjörby. Både parkeringen och vattenfallet ligger strax intill väg 62 och avfarten är skyltad. På parkeringen finns plats för många bilar och husbilar, och vattenfallet ligger i stort sett bredvid parkeringen.

Vandringsleden utgår från fallet och är tydligt markerad hela vägen, cirka 8,5 kilometer om man börjar här nere. Börjar man vid bron ovanför detta fallet är rundslingan 7,5 kilometer.

Här kan du läsa mer om Fämtfallet och Fämtleden hos visitvarmland.com

Inlägget Fämtfallet och Fämtleden dök först upp på Hemomkringvandring.

Första gången jag snubblade över bilder av en packraft (och reflekterade över det) var för ungefär 3 år sedan. Då visade Johan Gärtner (Robinson-Johan 2023) en Youtube-film från när han vandrade vid Pärlälven. Och även tog sig fram längs älven med hjälp av packraft.

Detta inlägg innehåller reklamlänkar till Packraft Sverige.

Jag blev nyfiken på packraft

Då insåg jag att jag också skulle kunna få ytterligare en dimension på mitt vandrande. Min dåvarande sambo kände likadant och vi pratade om att testa. Men min rädsla för vatten har varit ett stort hinder som jag har försökt att jobba med, och i år har jag gjort stora framsteg. Särskilt resan till Finland i augusti hjälpte mig att inse att jag kan och vågar mycket mer än jag tror (och det gör faktiskt de flesta). Min vän Linda har varit ett fantastiskt stöd när det gäller min rädsla för vatten.

Eftersom Johan är ambassadör för Packraft Sverige kändes det naturligt för mig att kontakta samma företag. Och tack vare deras goda råd har jag nu en packraft som passar just de önskemål som var viktigast för mig. En MRS Minnow. Den är både lätt (så att jag orkar bära den) och stabil (så jag slipper vara rädd). Men den saknar kapell.

Test i vardagsrummet

Precis som när jag ska testa ett nytt tält bestämde jag mig för att testa att blåsa upp packraften hemma i vardagsrummet. Anledningen är att jag vill känna att jag har full koll när jag väl kommer ut i naturen. Hemma behöver jag inte ta hänsyn till om det blåser, om det snart blir mörkt eller om det är svinkallt (så jag skulle frusit om händerna).

Givetvis blåste jag även upp flytvästen. Med den var största utmaningen att komma på hur man skulle få ut luften efteråt. Men jag kom på det med – tack och lov för manualer/instruktioner.

Nybörjare i packraft, Funäsfjällen

Under en resa till Funäsfjällen i september, bara några dagar efter att min packraft kom hem, testade jag den 2 gånger. Jag paddlade bara korta sträckor för att känna på hur den kändes och uppförde sig.

Första försöket – motströms i å

För det första testet åkte jag och Linda till en å utanför Funäsdalen. Vi försökte hitta ett område där det inte var så strömt och där paddlade jag lite fram och tillbaka. Packraften verkade väldigt stabil men den var svår att styra. Förmodligen mitt eget fel eftersom jag tagit bort styrfenan för att inte skada den. Dessutom fyllde jag för lite luft första försöket.

Andra försöket – på vågig sjö

Bara några dagar senare gjorde jag ett nytt försök på Anderssjöarna i Tänndalen. Vädret var inte optimalt, för det blåste ganska rejält och sjön är stor. Men skam den som ger sig. Trots att jag inte alltid kom exakt dit jag tänkt mig på grund av att vågorna och vindarna var starka så försökte jag flera gånger. Och det var otroligt roligt!

Visst var det frustrerande att inte ha 100 % koll på var jag skulle komma iland. Och min paddlingteknik lämnar en väldig massa i övrigt att önska. Men nu var jag inte ute för att paddla långt, eller snyggt, utan bara för att pröva. Den här gången fyllde jag ordentligt med luft, väntade 10 minuter, och fyllde lite till. Det gjorde stor skillnad på hur packraften kändes i vattnet.

Packraft på Tivedens kanotled

Bara några veckor senare var det dags för en packraft- och vandringshelg i Tiveden med Elin. Vi började med en superhärlig och rolig dag på Tivedens kanotled (och sedan till fots på Ridleder Tiveden). Kanotleden är 15 kilometer, men vi nöjde oss med en lite kortare etapp. Naturen här är helt otroligt fin, och vi njöt verkligen av hela turen.

Den här gången hade jag fenan på packraften och det gick betydligt lättare att styra än uppe i fjällen. Trots att det gick vågor på en del sjöar kändes det stabilt och tryggt. Jag kan knappt fatta att jag sitter ute på vatten och ler, men det gör jag. Frihetskänslan i detta går inte att beskriva. Den lärdom jag tar med mig till nästa gång är att jag behöver köpa handskar och strumpor i neopren – för nu börjar det bli kallt ute.

Solen glittrade i vattnet där vi gled fram mellan bergväggar, mäktiga tallar och mysiga öar. Både frukost och middag åt vi längs leden, och det var superbra att pröva på att gå med packraften i packningen. Elin blev lika förtjust i packrafting som jag – till och med så mycket att hon började fundera på att köpa en hon med.

Uthyrning av packraft – och logi

Under helgen i Tiveden bodde vi hos Packraft Sverige, och Elin hyrde även sin utrustning av dem. Jag lägger till en länk här ifall du också är intresserad av logi eller hyr-packraft om du ska besöka Tiveden. Det tog 15-20 minuter att köra bil till nationalparkens huvudentré (vi var i nationalparken andra dagen) – entré Vitsand ligger närmare. Till kanotleden var det gångavstånd.

Jag ser en helt ny värld framför mig

Framöver kommer jag att ta alla chanser jag kan att använda min packraft för att nästa år känna mig tillräckligt trygg för att kunna ge mig ut på något lite längre äventyr. Inuti bara bubblar det av tankar och iver, för jag slås gång på gång av att jag kommer att kunna nå helt nya platser när jag bär med mig min egen ”båt”.

Fakta om min MRS Minnow

Min packraft är en MRS Minnow som väger 1.938 gram (inklusive ryggstöd, sits och fena). Paddeln är en Vikingraft Stinger (840 gram) och flytvästen – inte att förglömma – en uppblåsbar Anfibio Buoy Boy som väger 340 gram. Alltså totalt 3,1 kg, vilket i min värld är helt acceptabelt. Notera att denna modell inte har något kapell.

[instagram-feed feed=21]

Inlägget En helt ny värld – med packraft dök först upp på Hemomkringvandring.

Tänk att det skulle ta ända till mitt fjärde besök i Funäsfjällen innan jag lyckades ta mig ut till sjön Bolagen. Men jag är oerhört glad att jag till sist gjorde det.

Fjärde gången gillt

Under mina tidigare besök har vädret satt stopp för mina planerade turer till sjön Bolagen. Snö och dimma så tjock att jag bara såg någon meter framför mig har varit några av hindren. Men nu lyckades Linda (som också tagit alla bilder av mig) och jag få in en tur mellan två riktigt regniga dagar.

Från Svansjökläppen över blockterräng

Det finns flera stigar att gå, men på grund av mitt knä valde vi en kortare tur. Den utgår från parkeringen vid Svansjökläppen och är cirka 8 kilometer tur och retur. Till stor del går stigen genom mäktig blockterräng, förbi små tjärnar och sjöar.

Från parkeringen följde vi röda markeringar ut till renvaktarstugan. Där svängde vi vänster och gick längs en tydlig stig som vindlade fram mellan stora stenblock. Bäckar korsade stigen här och där, så vi letade bästa vägarna och balanserade fram på stenar.

Sjöutsikt och nysnö

Framför oss reste sig det mäktiga Vigelmassivet på norska sidan av gränsen. Dessutom var fjällen täckta av nysnö, och det var nästan som att gå i en sagovärld att ha detta framför sig.

För varje ny höjd vi kom upp på såg vi mer och mer av bergen, och av sjön Bolagen. När vi passerade en privat stuga som ligger strax intill sjön letade vi oss ut på några av uddarna för att hitta en fin plats att stanna och äta vår frukost på. Och sådana fanns det gott om.

Vilken härlig tur till Bolagen

Efter att vi hade ätit frukost gick vi längs stranden, njöt av vinden i ansiktet och av solstrålarna som vågade sig fram en stund. Vi strosade runt och tittade på alla små växter som skiftade i eldens alla nyanser. Därefter vände vi tillbaka samma väg som vi kommit.

På tillbakavägen mötte vi några andra hundägare, och när vi närmade oss Svansjökläppen var det ganska många som var ute på en liten tur. Stigarna var både lätta att hitta och att gå på, men just nedanför kläppen väldigt blöta och klafsiga.

Eftersom jag velat göra den här turen tidigare, blev det en jättefin upplevelse för mig att äntligen komma ut på ”den här sidan” av området. Det var inte lika fint som jag föreställt mig det, utan ännu mäktigare och vackrare.

Slutligen mer info om Bolagen

Turen som jag och Linda gick idag går mellan parkeringen vid Svansjökläppen och Bolagens östra strand. Sträckan är cirka 8 kilometer, tur och retur. I boken ”Funäsfjällen, Helags och Lungdalsfjällen – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är det tur nummer 14. I boken finns även en längre tur till sjön Bolagen, och den innefattar en topptur på Storviglen.

Uppdatering juli 2025: Jag gick här 2025-07-09 med min hund Teddy. I inlägget kan du se hur det ser ut vid Bolagen på sommaren.

Du som är intresserad av området kanske också vill läsa om mina andra turer i Härjedalen 2020-2024. I min nya blogg finns också inlägg från turer i Härjedalen 2025.

Inlägget Till sjön Bolagen, Funäsfjällen dök först upp på Hemomkringvandring.