Förra året hann jag bara paddla vid några få tillfällen eftersom jag skaffade packraften så sent på säsongen (september). Sedan dess har jag längtat efter att få använda den igen, och igår var det packraft-premiär för i år, och vilken premiär sedan!

Skogssjöar i trevligt sällskap

Jag paddlade i små skogssjöar med smala passager emellan. Vädret bjöd på sol och det var i stort sett vindstilla, så jag kunde inte önskat bättre.

Det var tack vare @dennisspike jag kom ut, han peppade mig innan, valde platsen och guidade (och det inkluderar att vara sten-varnare vid trånga passager) mig och @rebeckasundahl. Hon provade på packraft för första gången, och jag tror inte det var den sista. Eller jag hoppas det, för jag kan tänka mig att göra fler turer i det här sällskapet.

Glida fram i rogivande tempo

Vår tur var det mest avkopplande på länge. Vi paddlade i ett behagligt tempo och stannade ofta och bara tog in alla intryck. Inte nödvändigtvis alla på samma gång, utan man kunde ”bara vara” och följa sin egen rytm. Och min är inte så snabb, det får jag erkänna, men i den här miljön kändes det som om det passade ganska bra. Det blev lite skratt och gnabbande mellan varven, men även skön tystnad.

Middag på en udde

När solen började sjunka och inte längre nådde över trädtopparna på kullarna omkring oss, gick vi i land på en udde för att värma vatten till vår middag.

Temperaturen hade sjunkit markant sedan vi gav oss ut, så vi tog på oss varmare tröjor när vi pausade. Trots att vi hade förberett oss för mygg, fick vi sitta ostörda och behövde inte använda det medhavda myggmedlet. Det är otroligt hur mycket det finns att uppskatta!

Jag kom nära vattenväxterna

En av höjdpunkterna för mig var att paddla genom vattenklöver och få se de vackra växterna på nära håll. När man vandrar är det svårt att komma nära eftersom de växer i vatten. I myrmarken vi paddlade genom lyste det rosa av rosling på vissa platser. Mina utrop skrämde nästan livet ur de andra; de trodde att jag hade sett ormar eller kört på grund, när det i själva verket ”bara” var blommor.

Några ögonblicks rädsla…

Som många av er vet har jag alltid varit rädd för vatten, men förutsättningarna jag fick igår gjorde att jag kände mig trygg och full av sprudlande glädje. Inte ett enda ögonblick av rädsla – förutom när jag satte mig i packraften efter vår middag. Då hade jag öppnat ventilen på sitsen, men glömde det, så det började pysa ut luft när jag satte mig. Min hjärna trodde först att det var packraften som läckte, men den kortvariga skräcken gjorde att jag njöt ännu mer av det som återstod av paddlingen.

Praktiska lärdomar

Några praktiska lärdomar efter denna packrafttur:

• Det hjälper inte att sätta fast säkerhetslinan i paddeln om man inte har fäst linan i packraften
• Tidigare har jag fått ett veck mitt på packraften och alla har sagt att jag måste pumpa mer. Men jag märkte att om jag tryckte bakom mig så slätades vecket ut. Alltså tog jag bort ryggstödet, tömde ut luften ur sitsen och satte mig längst bak istället. Vips var vecket borta! Jag tycker att ryggstöd/sits sitter för långt fram i packraften – särskilt med tanke på att den är så kort, men det kan vara så att jag kan för lite för att förstå finessen med det.
• Jag behöver köpa ett annat ryggstöd, eftersom det var ansträngande för svanken att paddla en längre tid utan stöd.
• Det verkar dessutom som om jag behöver träna på att stiga i och kliva ur packraften (jag hoppas att Rebecka inte visar bildbevis på detta behov…)

Fakta om min packraft MRS Minnow

Min packraft är en MRS Minnow som väger 1.938 gram (inklusive ryggstöd, sits och fena). Paddeln är en Vikingraft Stinger (840 gram) och flytvästen – inte att förglömma – en uppblåsbar Anfibio Buoy Boy som väger 340 gram. Alltså totalt 3,1 kg, vilket i min värld är helt acceptabelt. Notera att denna modell inte har något kapell.

Följ min packraft-resa från nybörjare till…

Vill du följa min packraft-resa från start kan du läsa mer i tidigare blogginlägg.

10 % rabatt hos PackraftSverige

Hos Packraft Sverige får du 10% rabatt vid köp av packraft eller tillbehör om du anger koden hemomkringvandring. Koden gäller hela 2024.

Inlägget Packraft-premiär 2024 dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag vill jag tipsa om en härlig vandring på Bolumsleden vid Hornborgasjön. Det är visserligen en ganska kort led, men den är naturskön och bjuder på magnifik utsikt över odlingslandskapet vid sjön.

Lite om Bolumsleden

Från Naturum Hornborgasjön utgår flera vandringsleder, och i morse gick jag, Göran och Silver en av dem, Bolumsleden. Den är en rundslinga på 3,4 kilometer som går över vackra åsar i ett gammalt odlingslandskap. Från flera platser längs leden har man fin utsikt ner mot Hornborgasjön.

Tack vare att leden är tydligt markerad (med blått) är den enkel att följa. Underlaget är till största delen stig över ängsmark, men en kort bit följer Bolumsleden den asfalterade vägen ner mot naturum.

Vacker även i regn

Idag duggregnade det när vi gick leden, men det var ändå ett otroligt vackert landskap att gå i. Jag kan knappt bärga mig tills det grönskar och körsbärsträden blommar på kullarna här. Dessutom ska det växa både trollsmultron, brudbröd och andra fina växter längs Bolumsleden. Eftersom jag är blomnörd lockar det såklart att ta en tur här igen om några månader.

Leden går sida vid sida med pilgrimsleden

Om man tycker att leden är för kort kan man fortsätta längs pilgrimsleden som går mellan Varnhem och Falköping, för delar av leden sträckan delas av dessa två leder. Det kan vara bra att känna till att det kan gå kossor i hagarna under sommarhalvåret.

För dig som planerar att besöka Trandansen kan jag även rekommendera Bolumsleden, så får du se ännu en av sjöns vackra sidor. Spara gärna tipset inför framtida besök.

Slutligen mer info om Bolumsleden

Naturum Hornborgasjön har gjort en sammanställning över lederna runt sjön. Där hittar du mer information om både denna och flera andra leder. Vill du ha fler tips kan du dessutom läsa några av mina blogginlägg från området.

Om du vill se hur det ser ut här på sommaren kan du läsa mitt blogginlägg från juli 2025.

Inlägget Bolumsleden – Hornborgasjön dök först upp på Hemomkringvandring.

Man pratar ofta om vardagsäventyr. För mig är nog det bästa att sova ute mitt i veckan, eftersom jag tycker att det är otroligt härligt att få en utenatt mellan två arbetsdagar.

Efter-jobbet-övernattning

Egentligen är nog efter-jobbet-övernattningar ett ”konststycke” som är enklare att genomföra under årets ljusare årstider. Ändå var det just en sådan övernattning ihop med Sofia som blev 2024 års första utenatt för mig. Vi hade bestämt oss för att gå till Katrinevik på grund av att det ligger på gångavstånd från min lägenhet.

Sagolika snögnistrande klippor

Först följde vi en väg, men fortsatte sedan genom en liten stugby och följde en bred stig neråt mot havet. Efter att vi hade passerat en liten tallskog svängde vi ner mot havsviken jag hade sett ut i förväg. Nu var det bedövande vackert eftersom hela landskapet var täckt av pudersnö, frostrosor och is.

Försiktigt tog vi oss över ett isfält (lättare för mig som hade dubbade skor) mot talldungen vi tänkte slå upp tälten i.

Tält på årets första utenatt

Här var marken helt snöfri, men ofantligt kott-rik. Vi flyttade undan så mycket kottar vi kunde innan vi slog upp våra tält på så plana ytor vi kunde hitta. Mörkret hade redan sänkt sig, så till sist fick vi slå på våra pannlampor för att bli klara.

På en klippa strax bortom Sofias tältplats tände jag en marschall för att lysa upp i vintermörkret. Tack vare det upptäckte jag att det fanns en liten jättegryta strax intill. Lite charmigt, men oväntat.

Middag och 3 timmar på klipporna

Eftersom vi började bli hungriga vid det här laget tog jag med mig renfällen ut på klipporna. Där letade vi upp en bra plats att sitta och laga vår middag på. Därefter fortsatte jag elda i min bushbox flera timmar, med medhavda pinnar och plockade kottar.

Eftersom molnen sprack upp ovanför våra huvuden var himlen snart helt beströdd med stjärnor. Vi njöt av hur det mörknade helt runt oss och medan havet skvalpade mot klipporna nedanför. När vi till slut började känna oss lite kylslagna reste vi på oss och gick runt lite för att få upp värmen före läggdags.

Sovdags årets första utenatt

Eftersom vi skulle upp tidigt nästa morgon (mitt alarm stod på 04.00) gick vi i säng ganska tidigt. Som vanligt sov jag som en prinsessa i tältet, så jag kände inte en enda av de cirka 200 kottar som förmodligen låg under liggunderlaget.

På morgonen försökte jag packa min utrustning så tyst som möjligt eftersom jag inte ville väcka Sofia. Jag började jobba två timmar tidigare än hon, och hade bestämt mig för att gå hem och duscha innan jag åkte till jobbet. Det var med lätta steg (trots tung ryggsäck) som jag gick hemåt efter årets första utenatt – här hemma på Tjörn. Hit kommer jag att gå fler gånger!

Länkar till nyårsblogginlägg

2023 Årets första utenatt – Svartedalen
2022 Årets första övernattning – Risveden x 3
2021 – Årets första utenatt – Halle/Hunneberg

Inlägget Årets första utenatt 2024 dök först upp på Hemomkringvandring.

I år fick jag en helt underbar luciakväll, men jag vet knappt vad som var bäst med den. Det var nog antingen snöskorna, den fantastiska Blängsmossen i vinterskrud, eller spänningen det gav att gå där i pannlampans sken.

Ett impulsivt beslut

Att jag hamnade ute på Blängsmossen på snöskovandring var inte alls något jag hade planerat. Tvärtom blev det hastigt beslutat så sent som kvällen innan, när Martin från Älska Billingen skrev till mig att det fanns plats kvar. Jag fattade snabbt beslut att hänga på, och övertalade dessutom min vän Göran att följa med. Eftersom han inte bor så långt ifrån Blängsmossen, så det kändes naturligt. Efter telefonsamtalet fick vi bråttom att på varsitt håll packa för nästa dags jobb och några timmars utevistelse på kall och blåsig mosse.

Jag fylldes av en barnslig förväntan redan på kvällen, för det kändes som om det var första gången på länge som jag fattade ett impulsivt beslut. Och jag insåg att jag hade saknat den sidan av mig själv.

Samling vid parkeringen, Blängsmossen

Strax före 18.30 på Luciadagen mötte vi upp Martin från Älska Billingen på parkeringen vid Blängsmossen. De ståtliga granarna runt oss var tyngda av snö och det kändes redan här som om vi hade klivit in i en annan värld.

Martin delade ut snöskor till oss åtta som skulle delta och visade sedan hur man tar på sig dem och ställer in dem. Därefter delade han ut stavar till dem som ville låna, och pannlampor till alla som inte hade med en egen. Jag hade med min lätta och diskreta Biolite på grund av att jag inte ville lysa upp hela skogen med stålkastarlikt sken.

Till slut var vi klara för avgång in genom skogen mot mossen.

På snöskor in i sagovärld

Stigen ledde oss in mellan höga träd som var lätt böjda under snöns tyngd. Hela världen var vit och vi såg oss förundrade omkring medan vi försökte komma underfund med hur snöskorna fungerade. Medan pannlampornas strålar bröt igenom mörkret fick vi små glimtar av sagovärlden runt oss.

Vi var åtta personer som deltog i snöskoturen och det kändes som om vi alla var lika tagna av naturens skönhet. Som många av er redan vet älskar jag myr- och mossmark, och när det magiska landskapet är inbäddat i snö så här är det nog som vackrast. WOW var nog det ord som yttrades flest gånger under kvällen.

Vurpa med snöskor?

När vi gav oss iväg hade jag inte en tanke på att man skulle kunna ramla omkull med snöskor på fötterna. Men efter bara några hundra meter råkade jag trassla ihop snöskorna när jag backade och framkallade många hjärtliga skratt från de andra. Och jag har full förståelse att det såg rätt roligt ut, men det är sådant man får bjuda på.

Framför oss färgades himlen av lamporna nere i Skövde, men i tystnaden som omslöt oss kändes det overkligt att vi var så nära stan. Vi fortsatte med snöskorna över mossen, förbi vackert snötäckta ledkryss och småväxta granar.

Lägereld och kokkaffe på mossen

Efter ungefär två kilometers promenad, njutande och fotande, var det dags för en fikapaus. Vi plattade till snön på en rejäl yta och tog sedan på våra förstärkningsplagg innan vi slog oss ner. Martin gjorde vant upp en brasa (jag tror att alla i just det här gänget hade kunnat göra upp eld, men lite lyxigt när någon annan gör det) och ett nytt lugn sänkte sig över oss.

Runt lägerelden flöt samtalet lätt och ledigt och samtalsämnena tog aldrig slut. Skrattet flödade, lussebullar åts, och alla kaffedrickare blev lyckliga av det nykokta kaffet som Martin ordnade över brasan. Runt oss stod snötäckta träd och buskar och hela miljön var som tagen ur en vintersaga.

Tre fantastiska timmar

När vi hade fikat packade vi ihop våra saker och gick samma väg tillbaka som vi kommit. Stämningen var uppsluppen och vi var tillbaka på parkeringen exakt tre timmar efter att evenemanget började.

De tre timmarna ute på Blängsmossen blev fantastiskt fina och roliga. Det här är en upplevelse som jag kommer att bära med mig i hjärtat länge. Att ta sig fram med snöskor är verkligen något speciellt och det tilltalar mig. Dessutom blev det extra fint att gå i mörker med pannlampa på, så jag är oerhört glad att jag tog chansen och följde med.

Avslutningsvis fakta och länkar

Blängsmossen, som är belägen strax utanför Skövde, är en av Skaraborgs största högmossar. Hos Länsstyrelsen kan du läsa mer om Blängsmossen naturreservat.

Snöskoturen var anordnad av Älska Billingen och jag kan verkligen rekommendera turen (3 timmar och kostar 650 kronor) till dig som vill ha en fin och annorlunda upplevelse.

Inlägget Snöskor på Blängsmossen, Skövde dök först upp på Hemomkringvandring.

I helgen tog jag tåget till Älmhult i Småland, där min bästa vän Linda mötte mig. Ett fullmatat program som skulle bjuda på underbar natur både i och runt sjön Möckeln väntade.

Naturreservaten runt sjön Möckeln

Linda bor inte långt ifrån sjön Möckeln, och det var i och runt den som hon hade planerat helgens upplevelser. Vid sjön kryllar det av naturreservat. Främst är det vattnet och öar i det, men även smala remsor närmast sjön, som är skyddade områden.

Vi gick stigarna inne i några av naturreservaten; Marsholm, Taxås, Kronan och Möckelsnäs. Och det finns många fler! I det här ofantligt vackra och spännande området skulle jag behöva en hel vecka om jag skulle hinna besöka alla naturreservat. Och paddla en lite längre del av Helge å kanotled, som är totalt 9 mil.

Ädellövskog, höstfärger och ängsmark

Med tanke på att största delen av naturreservaten som vi gick i består av ädellövskog kunde vi inte tajmat vårt besök bättre. Höstfärgerna glödde runt oss, både från marken och från träden. Tjocka lager av löv låg runt oss, och ibland var stigen helt dold under det mjuka, frasande täcket. Och sjön Möckeln – den var allestädes närvarande där den skymtade mellan träden.

Blommor var det lite sent för, men en hel del svampar fanns det fortfarande. Eftersom Linda älskar at fota svampar blev det en några stopp av just detta skäl. Men det blir det omvända framåt våren – att jag kryper runt och fotar blommor medan hon väntar. En enda svampbild lyckades i alla fall jag också åstadkomma.

Stigarna i reservaten var relativt enkla att gå, även om några av dem på ett par ställen gick i kuperad terräng. Runt och mellan lövskogarna brer ängsmark och hagar ut sig. Nu, i början av november, mötte vi hästar i en enda hage, för övrigt såg vi inte till några djur.

Självstängande grindar

Däremot måste jag berätta om de fantastiska grindar som fanns längs lederna här: Självstängande! Jag har ofta irriterat mig på att grindar till hagar lämnats öppna av andra som passerat längs leden. Med den här typen av grind slipper man det problemet, och djuren blir kvar i sin hage. Den genialiska lösningen kommer från företaget Grindab. Tipsa gärna din egen kommun eller den som ansvarar för lederna i ditt område.

Östra Möckeln vandringsled

Alla stigar vi gick var delar av Östra Möckeln vandringsled. Det är en led som ännu inte är färdig, men som (när den är klar) ska knyta ihop fem olika naturreservat och kulturreservatet Linnés Råshult. De delar jag gick var otroligt fina, och jag hoppas få komma tillbaka när leden invigs i sin helhet. Den kommer då att vara cirka 3-4 mil lång.

Fakta om leden

På Älmhults kommuns webbsida kan du läsa mer om projektet med den kommande vandringsleden. Dessutom beskriver Naturkartan Möckelsnässlingan som var en av de slingor vi gick. Den är alltså en del av Östra Möckeln vandringsled.

Packraft (och kajak) i Möckeln

Genom sjön Möckeln går Helge å kanotled, och Lindas plan var att vi skulle paddla delar av den, både i ån och i sjön. Men det var så blött överallt att det var svårt att ta sig ner till och upp från ån, så vi valde att hålla oss i de delar som går i Möckeln.

Vilken fantastisk upplevelse detta var för mig som annars enbart vandrar. Nu kom jag ut i sjön, och kunde välja min egen väg där vi kryssade oss fram bland små holmar, stora stenar, öar och vikar. Jag skulle vilja påstå att naturens storhet och fantastiska färger verkligen kom till sin rätt i det gråa höstvädret.

Linda paddlade kajak och tog sig fram mycket snabbare än jag gjorde, men vi var inte där för att tävla. Vi var där för att njuta och utforska olika delar av denna stora sjö. Trots att vatten inte är mitt element kom jag på mig själv vid flera tillfällen att sitta och le brett där jag paddlade fram. Det känns helt otroligt att man kan få så här fina upplevelser med en liten uppblåsbar flotte som man bär i ryggsäcken bland all annan packning!

Vad var annorlunda jämfört med förra paddlingen?

Förra paddlingen jag gjorde var längs Tivedens kanotled och då blåste det rejält. Det gjorde det även när jag använde min packraft i Funäsfjällen, så detta var första gången jag fick njuta av att paddla på spegelblankt vatten. Några timmar – sedan blåste det upp även i Möckeln.

Regnet hängde i luften och det var bara några enstaka plusgrader, så det var ganska bistert. Förra turen frös jag ordentligt om händer och fötter, så jag har hunnit köpa både neoprenhandskar och neoprenstrumpor sedan dess. Och vilken skillnad det gjorde.

Dessutom har jag köpt en paddle leash så att jag kan fästa paddeln i packraften. Om jag tappar den mitt ute på sjön hamnar jag i ett riktigt jobbigt läge – som även kan vara farligt. Så jag är glad för att Linda tjatade på mig om det. Den kostade inte många kronor, så det hade verkligen varit idiotiskt att inte köpa den.

Blir du också nyfiken på packraft?

Om du vill kombinera vandring och paddling är packraft det ultimata sättet. Uppblåsbar, tar lite plats i ryggsäcken och du kan upptäcka helt nya sidor av områdena du vandrar i. Ange koden hemomkringvandring så får du 10% rabatt på hela din beställning om du beställer hos Packraft Sverige.
Gäller till och med 2023-12-31.

Fakta om Helge å kanotled

Hos Naturkartan kan du läsa mer om den 90 kilometer långa kanotleden, som bland annat passerar sjön Möckeln.

Två fina utenätter

När Linda och jag träffas sover vi oftast utomhus, och så blev det den här gången också. Linda hade rekat bra (fattas bra annat, vi var ju i hennes hemomkring som jag vet att hon vistas mycket i), så vi fick fina sovplatser båda nätterna. Platser som jag förmodligen inte hade hittat på egen hand.

Vindskydd vid Möckeln

På fredagen hann vi fram till vindskyddet precis före solnedgången. Och fantastiskt nog blev det en vacker solnedgång, trots att dagen varit grå. Vi tog oss tid att beundra färgerna som spred sig över hela himlen innan vi gjorde i ordning våra sovplatser och tände en brasa.

Sedan satt vi bara där i vindskyddet i några timmar. Tittade på brasan, lyssnade på fåglarna runt oss, pratade, åt lite snacks och bara mådde bra i varandras sällskap. Jag sov som en stock, men vaknade redan före klockan 3 och kände att jag hade sovit färdigt. Därefter slumrade jag från och till, smög upp och kissade, kröp ner igen, och låg och såg den grå morgonen bli allt ljusare.

Efter lite frukost gav vi oss ut på sjön igen.

Tältplats på fantastisk revel

Lördagsnatten tillbringade vi på en fantastiskt vacker revel som går ut i Möckeln. Vi hade tänkt tälta längst ut där det är sandstrand och öppet mot sjön åt båda hållen, men det blåste så mycket att vi inte kunde få upp tälten där (och packraften höll på att flyga bort).

Därför förflyttade vi oss en liten bit bort längs stranden där vi hade lite skydd bakom några tallar. Tälten slog vi upp nära varandra, som ett V, så att vi kunde sitta i våra absider och se varandra medan vi pratade.

Bushbox – en ”villhöver-pryl”

Middagen (frystorkat) lagade vi på min nya bushbox. Jag brukar inte vara prylgalen, men efter min senaste utenatt med Sofia kände jag: ”Jag VILLHÖVER ett sånt kök”. Och vilken grej! Med otrolig liten mängd ved kokade jag på kort tid upp vatten och vi hade sedan en mysig minibrasa som vi matade med små pinnar vi haft med ut.

Man klarar sig otroligt länge på bara ett vedträ. Man får både värme och mysbelysning. Köket heter Bushcraft Essentials Bushbox LF Titanium och tar i stort sett ingen plats alls i packningen. Och bäst av allt: Man behöver inte vara tekniskt/praktiskt lagd för att montera det. Tack vare gångjärn löser det sig i stort sett av sig självt. Jag ska visa detta någon gång framöver, men det var en parentes.

Superfin tältnatt

På grund av blåsten blev vi snabbt kalla, så vi gjorde en ganska tidig kväll. Även denna natt sov jag gott, men betydligt kortare än antalet mörka timmar.

På morgonen packade vi, tacksamma över att det inte regnade som SMHI hade förutspått, och tog oss mot bilen. Därefter gick vi flera vandringsslingor i några av naturreservaten runt sjön Möckeln (se längre upp).

Hemåt med tåg och buss

Efter två dygn, fyllda av tid med min bästa vän, höstvacker natur och äventyr i min packraft var det dags att stiga på tåget i Älmhult och bege mig hemåt igen.

Tre tåg och två bussar senare landade jag hemma på Tjörn, full av upplevelser och nya fina minnen. Vilken fantastisk sjö den är – Möckeln.

Jag är otroligt tacksam mot Linda som delade med sig av sitt fina hemomkring. Älmhult och sjön Möckeln skulle jag vilja åka tillbaka till och stanna länge för att hinna se mer. Och självklart skulle jag vilja paddla mer av kanotleden Helge å. Men det får nog vänta tills det blir lite varmare ute.

Avslutningsvis lite fakta

Sjön Möckeln ligger i flera kommunen, men vi befann oss till största delen i Älmhults kommun i Småland. De naturreservat som vi besökte runt sjön var:

• Marsholms naturreservat
• Kronans naturreservat
• Möckelsnäs naturreservat
• Taxås naturreservat

[instagram-feed feed=21]

Inlägget Möckeln – till fots och till sjöss dök först upp på Hemomkringvandring.

Precis som vanligt slutade jag tidigare på jobbet igår, men de kraftiga isande vindarna fick mig nästan att avstå från fredagsutflykt. Fast nu fick jag ett spännande strövtåg fullt med vackra intryck – tack vare att jag trotsade den känslan.

Jag kollade kartor i bussen

Under dagen var jag riktigt taggad, och längtade ut efter en hel vecka på kontoret. Så medan jag satt på bussen hemåt tittade jag i appen ”Min karta” för att få inspiration.  Eftersom jag inte har tillgång till bil behöver det vara inom gångavstånd från min lägenhet. Eller bussavstånd, men nu mörknar det ju tidigare, och det begränsar området jag kan röra mig i efter jobbet.

Relativt snabbt bestämde jag mig för att gå en ”ny” väg/stig till mitt närmaste naturreservat Tuveslätt. Rundan skulle inte bli så lång, kanske 4 kilometer, men som det såg ut på kartan skulle en del av sträckan vara i oledad terräng. Alltså tänkte jag att det kunde bli lagom.

Skulle jag verkligen ”orka” ut?

Ända tills jag steg av bussen var jag glad, men vindarna som slog emot mig då kylde snabbt ner mig. Både fysiskt och känslomässigt. Skulle jag verkligen ge mig ut i det här vädret – det verkade inte särskilt njutningsfullt? Men under den korta promenaden bestämde jag mig för att ändå byta om och gå den korta rundan jag tänkt. För frisk luft behövde jag oavsett väder. Och det är ett beslut jag verkligen inte ångrar.

Skogsstig ledde till Håltets vindskydd

Först gick jag på gångbana genom bostadsområdet, och sedan kanske 200 meter längs vägen, innan jag svängde upp på en skogsväg precis före gårdsbutiken vid Lyckorna. Precis före bostadshusen valde jag en stig som ledde upp till skogen, helt enligt plan.

Till min stora förvåning kom jag efter bara några minuter fram till ett vindskydd med en fin grillplats. Och förvåningen ökade när jag insåg att det var Håltets vindskydd som jag följt på Instagram något år. Jag hade inte den blekaste aning om att detta låg på gångavstånd från mitt nya hem. Men nu vet jag, så hit blir det nog någon utflykt med mina syskonbarn i framtiden.

Vidare mot Tuveslätts naturreservat

Sedan fortsatte jag längs skogsväg, som blev stig, längs fälten mitt emot Håltet och in i skogen. Här stod vackra tallar och trängdes med stenar och berg, och här och var fick de samsas med buskar och mindre lövträd som lyste i höstfärger.

På marken speglades solen (som tittade fram då och då) i vattenpölar. Flera mindre stigar gick här åt olika håll, och jag kände upptäckarlusten och nyfikenheten i mig vakna till. Då och då kontrollerade jag på kartan så att jag inte skulle komma alltför långt ifrån min tänkta rutt.

Vid ett stigskilje skymtade jag ett hustak, och insåg att jag nu var framme vid Tåsskärr. Eftersom det var här jag planerat att vika av mot Tuveslätts naturreservat började jag se mig omkring för att hitta en stig som inte ledde över trädgård/privat mark.

Upptäcktsfärd på berget vid Tåsskärr

En tydlig skylt stod en bit från stigen och jag var självklart tvungen att gå fram och läsa på den. Just här har det funnits en boplats redan på äldre stenålder, alltså för ungefär 10.000 år sedan.

Men jag såg också att det verkade finnas en stig upp på berget. Så jag gick upp där för att se om jag kunde få lite utsikt efter min promenad inne i skogen. Såna här gånger är jag glad att jag inte kan låta bli nya stigar, för här bredde bergen och klipporna ut sig åt alla håll. Här och var stod en upprest sten för att visa var stigen gick och jag följde den allt längre bort från min planerade rutt.

Små tjärnar, våtmarker och raviner bröt av allt det grå och hårda berget. Strax skymtade också havet framför mig, och när stigen började leda nedåt bestämde jag mig för att fortsätta följa den. Trots att jag nu började hamna ganska långt hemifrån, och med ett helt berg att runda för att komma hem.

Genom samhället Bleket

Till slut kom stigen fram vid en gata i grannsamhället Bleket. Jag följde gatan nerför berget, och gick sedan några hundra meter längs huvudvägen. Trots att det inte är så roligt att gå på asfalt så såg jag just då inga alternativ. Vid skolan svängde jag av mot berget igen, för jag såg på kartan att det verkade finas en stig där bakom. Mycket riktigt fanns där en gångbana som ledde mig hemåt, mot Tuveslätts naturreservat.

Avstickare upp mot mast

Bara några minuter senare passerade jag nedanför ett berg, och såg att det fanns trappor upp på det. Givetvis kunde jag inte motstå frestelsen att gå upp här (har inte hittat något namn på berget). Jag kom högre och högre upp och vindarna var nästan otäckt kraftiga när jag kom upp till masten.

Men utsikten ut mot Klädesholmen och Rönnäng var värd både trappstegen och rädslan. När jag huttrande beundrat utsikten en stund, med håret piskande runt huvudet, gick jag ner samma väg som jag kom.

Trollstigen mot Tuveslätt

Från kyrkogården som ligger precis nedanför berget var Trollstigen skyltad. Eftersom jag sett skyltar om den några gånger när jag gått i naturreservatet visste jag nu att jag var på rätt väg och behövde inte kolla på kartan fler gånger. Känslan när jag kom fram till stigen från Tuveslätts naturreservat var riktigt go. Det är något speciellt med att gå nya stigar på nya platser – men lika speciellt att gå på välkänd mark. Härifrån gick jag gångväg och grusväg hela vägen hem.

Sammanfattning av mitt strövtåg

Hur kan man ens sammanfatta en så här härlig tur? Det som bara skulle vara en runda för att få lite frisk luft blev en riktig upptäcktsfärd på över en mil. Tre timmar gick jag i omväxlande och vackra omgivningar. Och det bästa av allt är att det fortfarande finns en massa kvar att utforska längs samma rutt. Stigar och klippor som bara väntar på att jag ska komma tillbaka. Tjörn är fantastiskt – jag kan inte säga mycket mer än så.

Du behöver inte gå i MINA fotspår…

Med detta inlägg vill jag inte få dig att gå exakt samma väg som jag gjorde. Men väldigt gärna inspirera dig att gå ut på en EGEN upptäcktsfärd i närheten av dig och ditt. Ut och njut – oavsett väder och plats!

Men om du blev nyfiken på just Tjörn kan du ta en titt på Tjörns kommuns webbsida. Eller gotta dig i några av alla mina andra inlägg härifrån ön.

Inlägget På strövtåg en blåsig fredag dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en helt otrolig vandringsdag runt Evagraven och Fiskehålsgraven bestämde vi oss för att ta en tältnatt istället för att åka tillbaka till stugan. Vi valde därför att köra till Flatruet och gå upp till Gaske Miesjehkentjahke.

Från Flatruets parkering utöver slätten

Vi körde upp till parkeringen vid Flatruet, Sveriges högst belägna väg. Därifrån var det ”bara” att följa den väl synliga gångvägen ut mot fjällen. Nu var det inte så bara, utan på en del ställen fick man trixa sig ordentligt för att komma torrskodd genom våtmarkerna.

Tältplats på Gaske Miesjehkentjahke

Men när vi kom upp på Gaske, efter ungefär 3,5 kilometers vandring, öppnade sig världen framför oss. Sjön Stentjärnarna bredde ut sig nedanför oss, och dessutom reste fjällen på sig runt omkring oss i alla riktningar.

Uppifrån berget hade vi utsikt bakåt (utöver det stora Flatruet) och åt alla andra håll. Vi höll litetill vänster, och valde sedan varsin plats för att slå upp våra tält.

Lugn kväll och natt på fjället

När allt var klart slog vi oss ner i våra stolar (nej, de är inte otympliga utan bara överdrag som vi trär över våra liggunderlag – Exped Chair Kit heter det) och bara njöt av hur solen sjönk bakom bergen. Men temperaturen sjönk snabbt den med, så vi gjorde tidig kväll och kröp in i våra tält.

Här sitter vi i lugnet – tack Linda för den superfina drönarfilmen.

Kylig morgon – och renar

När vi vaknade på morgonen var det riktigt kallt – det hade till och med varit minusgrader under natten. Linda drack sitt morgonkaffe, och därefter gick vi en liten runda för att få upp värmen i kroppen. Påpälsade med vantar och flera lager kläder packade vi sedan ihop våra saker och tält, medan renar gick nedanför och runt oss.

Vägen tillbaka till parkeringen gick i skönt avslappnat tempo. Vi hann njuta både av att solen då och då försökte skina igenom molnen, och av alla renar som stod, gick och sprang på sidorna om oss.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var ett helt underbart sätt att inleda vår vecka uppe i Härjedalen/Jämtland på.

Avslutningsvis lite länkar

Turen upp till Gaske Miesjehkentjahke är cirka 7 kilometer tur och retur, om man utgår från parkeringen på Flatruet.

Turen upp till Gaske Miesjehkentjahke beskrivs i boken ”Funäsfjällen, Helags och Ljungdalsfjällen – Vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket, och är tur nummer 40.

Här i bloggen kan du läsa om min förra tur på Flatruet, då jag även gick ner till Stentjärnarna.

Inlägget Tältnatt på Gaske Miesjehkentjahke dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom turen till spektakulära Evagraven och Fiskhålsgraven var en av mina favoriter förra hösten blev jag extra glad när det var just den turen Linda önskade mest.

Mutor till lavskrikan

Redan dagen efter att vi kom upp till Funäsfjällen bestämde vi oss för att gå turen vid Evagraven och Fiskhålsgraven. Dels för att det var den som stod högst på Lindas önskelista, men också för att det var den enda dagen som SMHI utlovade fint väder.

Vid frukosten nämnde jag för Linda att jag såg lavskrika första gången just där, vid parkeringen när jag var där förra året. Hon blev eld och lågor och sa att vi måste ta med lite korvbitar så att vi kunde locka in ”honom” om ”han” var där i år också. Så vi delade grillkorv i lite mindre bitar och tog med i en påse.

För oss var det bara en bonus om vi verkligen skulle få se någon, men redan när vi parkerade hade vi turen att skymta några. Därför fick hunden Vittra stanna kvar i bilen medan vi mutade (eh.. matade menar jag) fåglar, njöt av deras vackra färger, skrattade åt deras glupskhet och passade på att fota dem.

Linda hade en förhoppning om att de skulle våga landa i hennes hand, men det gick tyvärr inte på grund av alla bilar och människor som rörde sig på parkeringen.

Genom fjällskogen upp mot Evagraven

Från parkeringen gick vi rakt upp förbi fäbodarna och valde att gå raka spåret mot Evagraven. Vi gick alltså inte leden som går förbi hällmålningarna (här finns länk till inlägg när jag varit där). Stigen förde oss snabbt, men inte brant, uppåt genom myrmark och fjällskog. Under natten hade det varit minusgrader, så i alla skuggiga partier låg frosten fortfarande kvar.

Vilken fantastisk kanjon

Snart skymtade vi Evagraven, den första av de två kanjoner vi skulle passera på denna tur. Eftersom vi valde att gå just den här stigen så kom vi ”nerifrån” kanjonen och följde den hela vägen uppe på kanten. Otroligt maffigt och mäktigt. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Kanjonen är hela 800 meter lång, och när vi vände oss om hade vi utsikt över enorma skogar, många sjöar och fjäll. För oss kändes det självklart att stanna här för en längre paus och bara ta in allt det vi hade omkring oss.

Vidare över fjällhed mot nästa kanjon

Om man har läst på vet man att Evagraven är den större av de två kanjonerna, och då kanske man känner sig frestad att nöja sig med den. Men det tycker jag inte att man ska göra. Fiskhålsgraven har nämligen en helt annan karaktär, och stigen dit är lätt att gå – på fjällhed med milsvid utsikt.

Lunchpaus och vila vid Fiskhålsgraven

Det dröjde inte länge förrän vi nådde vårt mål Fiskhålsgraven. Nere i denna kanjon rinner en bäck. Stenformationerna bildar öar, så kanjonen snirklar sig fram och även delar sig. Personligen tycker jag mer om denna än Evagraven, trots att den är mäktigare på ett sätt.

Här letade vi upp en fin plats i lä och gjorde oss hemmastadda. Här lagade vi lunch, och här låg vi och vilade en timme. Förmodligen var detta det ljuvligaste på hela turen.

Vi såg fridlyst dvärgröding

Nästa etapp blev inte mer än några hundra meter lång innan vi var tvungna att göra paus igen. Det är allmänt känt att det ska finnas dvärgröding i ån nedanför Fiskhålsgraven. Det unika med dessa är att de är kvar sedan istiden och har en helt annan uppsättning DNA än övriga rödingar. Alla vi mötte frågade om vi hade sett ”fiskarna”, men vi kom ju från andra hållet och hade ännu inte passerat.

Egentligen fortsätter leden på vänster sida om bäcken, men jag föreslog till Linda att vi skulle gå ner till den lilla bron som går över till grottan (som inte är någon grotta utan bara ett överhäng). För henne var det en självklarhet, så vi svängde av. Innan vi ens kom fram till bron såg vi de små fiskarna.

Jag kan ingenting om fiskar, och är vanligtvis ganska ointresserad (det får jag erkänna), men jag kände ändå en vördnad över att få se denna urgamla art. De är cirka 10-12 centimeter långa, vilket kan vara svårt att se i filmen ovan.

Lätt stig tillbaka till parkeringen

Från Fiskhålsgraven och ner till parkeringen följer man en tydligt markerad stig. Fjällskog, renar och tystnad är det man kan möta här. Tyvärr var det inga lavskrikor inom synhåll när vi skulle åka vidare mot Flatruet, men vi var väldigt glada över den långa stund vi fått beundra dem före vandringen. Vi hade tänkt oss en kort tur den här dagen, men vi var ute i nästan 7 timmar!

Avslutningsvis lite fakta/länkar

Evagraven är en kanjon/förkastningsspricka som uppkom för över 10.000 år sedan. Kanjonen är 800 meter lång och det är mäktigt att vandra på stigen längs kanten.

Vägbeskrivning

Från Funäsdalen tar det ungefär 45 minuter med bil till parkeringen på Ruvallens fäbod. Från Funäsdalen kör du mot Mittådalen (cirka 22 km) och svänger där höger mot Messlingen. Här följer en sträcka med fin asfalt i 11 km. Efter byn kör du ytterligare 2 km innan du svänger vänster in på en betalväg mot Ruvallen. Betala med Swish (40 kr). Parkera vid parkering/vindskydd nedanför fäbodarna. Leden utgår från parkeringen.

Länkar

Turen förbi Evagraven och Fiskhålsgraven beskrivs i boken ”Funäsfjällen, Helags och Ljungdalsfjällen – Vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket, och är en av varianterna på tur nummer 39.

Och här kan du läsa om mina övriga turer i Härjedalen/Jämtland.

Inlägget Kanjoner, lavskrikor och dvärgröding dök först upp på Hemomkringvandring.

Om du har följt min blogg kommer det inte som någon överraskning att jag tycker om att sova under bar himmel. Många gånger har jag ändå valt att tälta eftersom det ofta blåst kraftigt, eller varit risk för regn. Kunde lösningen på problemet vara att köpa en bivacksäck?

Mina tankar – bivacksäck eller inte?

Egentligen har jag aldrig sett någon, till exempel på Instagram, som sover i bivacksäck, utan tanken väcktes när jag lånade sambons militära puppa vid en övernattning. Han förstod inte alls min fascination, men jag började googla för att ta reda på mer. Och redan efter en enda övernattning i min nya bivacksäck känner jag att det var rätt beslut att införskaffa en sådan.

Så här kom jag fram till mitt beslut.

Fördelarna

Till att börja med undrar du kanske, precis som Lars, varför jag ens vill sova i en bivacksäck. För det första tycker jag att det bevarar det mesta av känslan man får när man sover under bar himmel. Jag vill kunna se månen och stjärnorna på natten, och verkligen vara mitt i naturen. Och här kommer man ännu närmare än i ett tält. Ytterligare en fördel är att man inte behöver större yta än liggunderlagets storlek för sin lägerplats, vilket gör det betydligt enklare att hitta en plan yta.

Eftersom jag bor på Västkusten är det ganska vanligt att det blåser mycket, och då tycker jag att det blir kallt inne i sovsäcken. Men med en bivybag är man helt skyddad för vind – och förhoppningsvis mot regn också. Packstorlek och vikt är också positiva jämfört med (de flesta) tält.

Anledningen att jag valde just Stratosphere från Snugpak är bågarna uppe vid huvudet. De skapar ett litet utrymme så att det inte bara blir en klaustrofobisk säck

Nackdelarna

Nu finns det en del nackdelar också jämfört med att sova i tält. Först och främst är det utrymmet. I bivacksäcken finns inget utrymme för packning, för att byta om eller för att laga mat eller bara sitta om vädret är dåligt. Den är heller inte särskilt rolig att slå upp och krypa in i om det regnar (gissar jag – har inte testat själv).

Just den modell jag har valt är inte superlätt, utan det finns nog riktigt lätta 1-manstält som väger mindre.

Första övernattningen

När jag skulle beställa min bivacksäck var den slut i lager hos alla leverantörer jag hittade. Till slut la jag upp en bevakning hos The General Prepper, där jag brukar köpa en hel del av min utrustning. Till min glädje kom den in i lager för någon vecka sedan (tack gode gud för påminn-mig-när-varan-finns-i-lager-funktionen som finns i många e-butiker), så då gjorde jag slag i saken.

Testade först i vardagsrummet

För några dagar sedan kom paketet och jag i det närmaste slet upp kartongen. Sedan slog jag upp min Snugpak i vardagsrummet. De övriga här hemma tyckte inte att det behövdes, det var ju bara två små bågar som skulle in i huvudänden. Men för mig var det viktigt (och skönt) att veta vilka kanaler de skulle in i, vilken som skulle fästas bakåt och vilken som skulle fästas framåt. Superenkelt – men jag gillar att ha koll.

Ut och testa trots arbetsdag

Sedan bestämde jag mig för att gå ut i skogen här hemma bara och testa redan samma kväll. Trots att det var arbetsdag kommande dag. Redan när jag kom utanför ytterdörren kände jag att det kom ett lätt duggregn, men jag valde att lita på SMHI. Det skulle inte regna!

Trots det kom det en skur precis när jag kom fram till tjärnen jag hade tänkt övernatta intill. Så då ”kastade” jag upp bivacksäcken där bland allt blåbärsris, och la in sovsäck och kudde så de skulle hålla sig torra.

Bytte plats på grund av solnedgången

Det dröjde dock inte länge förrän skuren var över, och då noterade jag att övre delen av träden lyste som guld. När jag tittade över bergskanten vid tjärnen såg jag att himlen var helt orange. Jag skyndade så gott jag kunde med mitt onda knä runt tjärnen och upp på berget. Solen höll på att sjunka, men det var en av de vackraste solnedgångar jag sett på länge. Så jag skyndade mig ner igen och hämtade hela ”paketet” och bar upp det.

Ifall det skulle komma fler regnskurar valde jag en plats under ett träd. En tall visserligen, så den hade kanske inte skyddat helt och hållet – men bättre än inget alls. Sedan njöt jag av utsikten och kvällshimlen innan jag en timme senare kröp in för att sova.

Underbar nattsömn i min Snugpak

Detta var alltså första gången jag skulle sova i min bivacksäck, så jag försökte att titta noga på alla detaljer. Förutom en rejäl dragkedja som kan stänga igen även vid ”huvudets del” så fanns en mindre dragkedja ifall man bara vill ha myggnät där, och inte den tjockare väven. Dessutom fanns fästen så att man kunde rulla upp myggnätet och ha helt öppet vid ansiktet. Det gillar jag – eftersom jag vill se himlen (även att den syns genom myggnät också). I taket fanns en liten ficka med dragkedja där jag la in en liten tältlampa. Och bakom huvudet finns ventilation.

Tack vare bågarna hade jag ett ordentligt utrymme vid huvudet och axlarna, så det var enkelt att använda telefonen. En bok hade också fungerat. Bivacksäcken är betydligt bredare i den här delen än vid benen. Hur som helst så somnade jag ganska snabbt, och vaknade inte förrän alarmet berättade att det var dags att kliva upp och göra sig klar för jobbet.

Reflektion och sammanfattning

Redan efter den här första natten i min Snugpak Stratosphere kände jag att jag kommer att använda den mycket. Kanske främst på turer med bara en övernattning och när det inte ska tokregna, för det känns som om det kan bli lite blött på grund av att sovsäcken och bivybagens tyg ligger emot varandra. Fast jag har som sagt var inte testat att sova i den i regn ännu, så jag vet inte säkert. Jag kände mig väldigt nära naturen med rådjur som skällde runt mig, och jag upplevde en enorm frihet där jag låg.

OBS! Breda liggunderlag får inte plats

En sak som kan vara värt att notera är att jag upptäckte redan hemma att inget av mina uppblåsbara liggunderlag fick plats inuti bivacksäcken. På grund av att jag ofta vänder mig på natten, och sover på sidan, så köper jag alltid rektangulära liggunderlag – och gärna extra breda för komforten. Därför fick de inte plats – man behöver ett liggunderlag av mummy-modell, eller ett rakt som är runt 52 cm brett hela vägen. Mina är 65. Fast detta löste jag genom att sova på ett hopvikbart liggunderlag.

Snart dags för fler utenätter..

… då jag kan sova i min bivybag. Mysfaktorn är hög, liksom frihetskänslan och enkelhelheten. Jag uppskattar också att man får plats med sovplatsen i stort sett var som helst (där det är tillåtet). Det är så skönt att känna att jag gjorde rätt val – trots att jag inte direkt fick några hejarop från omgivningen när jag införskaffade min Snugpak.

[instagram-feed feed=20]

Inlägget Frihet i en bivacksäck dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har varit i Svartedalen många gånger, men häromdagen bestämde jag mig för att pröva några stigar jag inte gått innan. Nämligen några av orienteringsklubbens stigar som utgår från parkeringen vid Bottenstugan. Jag gillar att dessa leder är rundslingor, och att man dessutom kan kombinera dem för att få en längd som passar en själv.

Efter jobbet med liten ryggsäck

Sista arbetsdagen före semestern åkte jag ut till Svartedalen och parkerade vid Bottenstugan. Jag invigde min nya 30-liters ryggsäck (även den från Gregory Packs, precis som min 70-liters Deva). Eftersom jag ska vara rädd om knäna och inte bära tungt var det en helt otrolig känsla att få ner allt i en så liten ryggsäck. Tält, sovsäck, liggunderlag, kudde, stol, sovkläder, mat och dryck, bok, glasögon, toalettsaker. Allt tack vare att jag har lättare utrustning som jag kan använda på sommaren.

Röd led (söder), 3 km

Från parkeringen vid Bottenstugan följde jag orienteringsklubbens södra röda stig som är en rundslinga på 3 kilometer. Den har samma dragning som bohusleden etapp 8, fram till sjön Holmevatten. Stigen är kuperad och går genom granskog där man på flera ställen skymtar sjöar mellan grenarna. Man passerar också en fin utsiktsplats.

Avstickare till vindskydd

När stigen delar sig valde jag att följa bohusleden några hundra meter längs Holmevattens strand. Anledningen var att jag såg ett vindskydd som låg väldigt vackert till sist jag gick här. Avstickaren var inte lång, men sååå värd att göra.

Vindskyddet ligger inte exakt intill bohusleden, men det är lätt att hitta dit via stigarna. Till att börja med gick jag runt både udden och följde sjökanten på andra sidan viken för att hitta en bra tältplats. Och det gjorde jag – flera stycken – men jag bestämde mig för att låta tältet ligga kvar i ryggsäcken och sova i vindskyddet istället.

Efter att jag gjort i ordning min sovplats fick jag lugn och ro hela eftermiddagen och kvällen. Jag gjorde i ordning min sköna stol (Exped Chair Kit) och satte mig nere vid sjön. Solens strålar värmde mig medan jag satt och läste. Inte en mygga i sikte förrän klockan var nästan 21.

Ljuvlig vindskyddsnatt

En stund innan dess fick jag även sällskap av ett par som valde att slå upp sitt tält en bit ifrån vindskyddet. Detta trots att jag erbjöd dem plats därinne, och att jag kunde tälta. Jag sov i alla fall oerhört gott och vaknade pigg och utvilad redan före klockan 05. Då tassade jag ut och fotade dimslöjor över sjön.

Klockan 06 hade jag packat och var redo att ge mig av. Då kom en av vandrarna från tältet för att ställa lite frågor om min stol (som jag ju vann i en tävling för drygt en månad sedan), och om hur jag får med mig den. Kolla mitt instagraminlägg så får du se.

Röd led tillbaka till Bottenstugan

Jag började återfärden till Bottenstugan, men fortsatte då rundslingan och gick inte samma väg som jag kommit.

På tillbakavägen följer man en skogsväg, och det var väldigt skönt för mitt knä efter kvällens klättrande i trappor och branta backar över rötter och stenar.

Blå led norrut, 3 km

Tillbaka vid Bottenstugan lämnade jag sovpackningen i bilen och fortsatte sedan norrut längs bohusleden, etapp 9. Samma stig tar man om man ska gå orienteringsklubbens blå slinga – även den en rundslinga på 3 kilometer.

En del av leden är väldigt kuperad. Stigen leder genom mossig trollskog, och förbi ett av mina favoritvindskydd som ligger mellan lilla och stora Iglekärr.

Dessutom stod jag länge och tittade på de vackra rundsileshår som växte vid tjärnen.

När blå led viker av från bohusleden blir det lättare att gå, först på grusväg och sedan skogsväg. Man passerar också en fin utsiktsplats där det finns bord, bänkar och grillplats.

Röd led (norr), 2,3 km

Jag tyckte att det var lite kort med en 3-kilometersrunda, så jag fortsatte rakt fram på röd slinga när den blå svängde av. Den norra röda slingan är 2,3 kilometer, lättgådd, och utgår också från Bottenstugan.

Grön led, 1,9 km

När den svängde tillbaka mot parkeringen tog jag åt andra hållet och följde den korta gröna slingen (1,9 km) förbi Anviksfallen. Där fanns fortfarande vatten, om än inte lika mycket som när jag var här i våras.

Sammanfattning av stigarna

Alla de här slingorna är trevliga att gå, och de går bitvis genom väldigt vacker natur. Långa bitar är tillgängliga, men det finns passager som inte passar för t ex barnvagn. Nu har jag inte gått hela rundorna, utan jag höll yttervarv och gick därmed bara en del av varje. Men jag kommer snart tillbaka och går de delar jag inte gick igår + den gula stigen på 4 kilometer som jag inte alls prövade.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag verkligen gillar att man kan kombinera de olika slingorna, så man får en tur som passar ens egna önskemål för dagen. Svartedalen är så mycket mer än bara Bohusleden, eller att stanna till vid någon av de fina sjöarna längs bilvägen.

Länkar och info om Bottenstugan m.m.

Stigarna (och kartan över dem) kommer från Kungälvs orienteringsklubb. Och här hittar du koordinaterna till parkeringen vid Bottenstugan (varifrån stigarna utgår). Jag gick även delar av Bohusleden etapp 8 och etapp 9 eftersom de bitvis går på samma stigar som rundslingorna.

Inlägget Stigarna runt Bottenstugan dök först upp på Hemomkringvandring.

Tänk dig att du varit många gånger på en plats som du tycker om. Kanske vid olika årstider, och du känner stigarna och omgivningarna väl. Men när du kommer dit i sällskap av någon som betyder extra mycket för dig, så blir platsen ännu mer speciell. Den här gången tänker jag på Hassafall-leden.

Vintrig tur längs fallen

Hassafallsleden är en riktig favorit i repris för mig. Förra gången jag var i Småland fick jag en jättefin tur där med två av mina systrar och en av mina systerdöttrar (4 månader gammal).

Jag har gått här många gånger, och även skrivit om leden i bloggen tidigare. Hassafallsleden går genom härlig mossig skog längs Tabergsån, där flera små vattenfall och forsar finns. Det finns också flera eldstäder längs leden, så det här är även ett bra utflyktsmål.

Enklast parkerar man vid hembygdsgården i Hovslätt. Hela rundan, inklusive upp till utsikten på Varekullen är 4,1 kilometer.

Längs Hassafall-leden är det supermysigt året runt. Dessutom kommer marken runt ån snart att vara täckt av vitsippor och blåsippor). Men extra mysigt var det för mig att få så här fin tid tillsammans med mina systrar!

Vill du veta mer om Hassafall-leden?

Avslutningsvis kommer här en länk till Jönköpings kommun och deras beskrivning av leden.

Inlägget Systerträff på Hassafall-leden dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag inte hade sovit ute sedan nyårsafton började jag nästan klättra på väggarna i veckan. Vi bestämde oss för att sova ute på fredagen, och på grund av att det skulle fortsätta regna blev det vindskydd den här gången.

Ut i regnet efter jobbet

Som vanligt slutade jag tidigt på fredagen och vårt mål var Kroksjön i Risveden. Jag och min sambo Lars hade kommit fram till att vi skulle hinna dit innan det blev mörkt. Bilfärden till Risveden tar knappt en timme (sträckan är inte lång, men vägarna små). Dessutom valde vi ett vindskydd som inte krävde någon lång vandring.

Leden går genom mysig skog, och är väl markerad med blå ”pluttar” så det är lätt att hitta. Från parkeringen är det bara 700 meter fram till sjön. Därefter är det runt 500 meter till det vindskydd vi skulle sova i, så det blev en kort vandring.

Till vedförrådet för att hämta ved

På parkeringen stod inte en enda bil, så när vi kom till vindskyddet vågade vi lämna våra ryggsäckar där. Vår plan var nämligen att fortsätta längs sjön och ut till en liten väg där det skulle finnas ett vedförråd.

Vi följde leden och passerade den lilla bron och dasset som ligger ”längst ner” vid sjön. Därifrån var det knappt 100 meter fram till vedförrådet. Till vår besvikelse, men inte förvåning, var det helt tomt. Vi fick vända tillbaka tomhänta till vindskyddet, men vi stod ändå inte helt utan ved, för Lars hade burit med sig en del hemifrån.

Middag under vindskyddstak

När vi kom tillbaka hade det börjat skymma rejält, och magarna kurrade. Den här gången skulle vi bara värma färdigmat, så vi kokade upp vatten på varsitt kök.

Utanför regnade det rejält, så jag var tacksam över att vindskyddets tak stack ut ordentligt från själva skyddet. Och att det fanns bra fotstöd när man satt på kanten. Där satt vi gott på liggunderlagen (och sedan tog vi även fram renskinnen för den goa värmens skull) och bara lyssnade på smattrandet från regnet. Men torra och varma.

Jag måste nästan nämna att förra gången vi övernattade vid Kroksjön, men då i ett annat vindskydd, så regnade det ocskå – och dessutom åskade det (se i bloggen).

Kvällsbrasa i regnet

Vinterkvällar kan bli väldigt långa när man är ute. Det finns inte så mycket att göra mer än att prata och att elda. Just i regnet var det senare inte särskilt lockande, men till slut kunde inte Lars sitta still längre. Han späntade lite av veden vi haft med oss och lyckades tända en liten brasa trots vätan.

Medan det hemtrevliga sprakandet från brasan blandades med regnets smatter åt vi lite snacks. Även hundarna. Mellan varven gick jag ut och värmde händerna framför brasan, innan jag skyndade in under taket igen. Man blir otroligt kall av fukt/väta, så jag var tacksam över renfällen som jag satt på.

Tidig kväll

Mörkret, tystnaden och regnet gjorde oss avslappnade och trötta, så vi började göra oss i ordning för natten ganska tidigt. Hundarna sover i sina egna sovsäckar och vi lyxade till det med både liggunderlag och renfällar (våra kommer från Dalum) till oss själva igen. Jag tror faktiskt inte att jag någonsin kommer att vilja sova utan renskinn på vintrarna igen, för de är verkligen outstanding för att hålla värmen.

Efter 11 (elva!!!) timmar vaknade jag förvånad över att ha kunnat sova så länge. Trots busvädret hade jag sovit gott och ombonat och inte vaknat mer än någon enstaka gång när Balder stack in nosen i min sovsäck för att bli klappad lite innan han gick tillbaka till sin egen bädd. Min julklappssovsäck Rago Lady X-Tream från Helsport är verkligen fantastiskt fluffig och varm och jag är otroligt förtjust i den. Än har jag tyvärr inte haft möjlighet att testa den i riktigt låga temperaturer.

Efter regn kommer (nästan) sol

Till min glädje upptäckte jag att de hade slutat regna under natten. Visserligen droppade det fortfarande från de omgivande träden, och allting utanför vindskyddet var dyngsurt. Men vi hade det torrt och gott, och kunde njuta av en go frukost med fin utsikt.

Det fanns ingen stress utan vi tog oss god tid på morgonen. Efter en timme ungefär hörde vi röster över vattnet och jag såg några personer vid ett annat vindskydd. Förmodligen några som skulle ut och fiska.

Mot vidare äventyr

Själva hade vi packat våra saker, och var redo att ge oss av mot bilen. Promenaden var inte särskilt lång, men marken var blöt och hal, och från grenarna rann gårdagens regndroppar ner i n nacken medan vi gick.

Till vår förvåning stod vår bil helt ensam på parkeringen även när vi kom dit vid 11-tiden på förmiddagen. Vid våra tidigare besök vid Kroksjön har det i stort sett varit fullt här. När vi lastat in hundar och packning i bilen körde vi vidare för några fler stopp i vackra Risveden innan vi skulle åka hem.

Skönt att hundarna bär packningen själva

En sista reflektion från mig är att det är oerhört skönt nu när våra hundar bär sin egen packning. Tidigare har jag och Lars fått bära deras bäddar, mat, vatten, matskålar och Wilmas sov-overall i våra ryggsäckar. Det har tagit mycket plats.

Nu är Balder så gammal att han kan bära sin egen utrustning. Både han och Wilma har fått klövjeväskor från Nonstop Dogwear. De verkar stolta över att få bära sina väskor, och jag är tacksam över allt utrymme jag får i min egen ryggsäck.

Vill du veta mer om Kroksjön?

Kroksjön är en av alla sjöar som finns i området Risveden (se alla mina inlägg från området). I Risveden finns över 10 olika naturreservat, så det är ett eldorado om man vill upptäcka vacker natur. Runt Kroksjön, som är en populär sjö bland fiskare, finns fyra olika vindskydd. Det vindskydd vi sov i denna gång ligger på en udde i sjöns södra del. OBS! Det är mycket dålig mobiltäckning i Risveden.

Vägbeskrivning

Slutligen kommer såklart en vägbeskrivning: Naturreservatet Kroksjön ligger cirka 35 km nordost om Göteborg. Sväng mot Skogstorp i Skepplanda, sedan är det skyltat ”Risveden”. Stig och parkering för Kroksjön ligger strax efter sista boningshuset. Från parkeringen är det bara 700 meter tills man når sjön.

Och så den obligatoriska faktalänken som den här gången går till till Risvedens sida om Kroksjön

Inlägget Regnigt i vindskydd, Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Egentligen är det min sambo som tycker om att paddla, men i helgen övertalade han mig att följa med. Målet för vår bilfärd var en (här) inte namngiven å knappt en timme bort. Sambon ville nämligen visa mig hur mycket bäver och annat vilt som finns runt ån. Och det skulle visa sig bli ett riktigt bäversafari.

Ån slingrar fram mellan grönskande kullar

När vi kommit en bit längs ån förundrades jag över det böljande landskapet som badade i sol. Alla tänkbara nyanser av grönt omgav mig. Bredvid ån sprang en grävling längs en stig. Fåglar kvittrade och forsärlor satt i buskarna längs åns kant.

Där vi tyst gled fram passerade vi några bäverhyddor, och på en äng intill vattnet låg några kor och vilade i solen. Myggen dansade precis över vattenytan, men lämnade oss i fred. Det var nästan som att befinna sig i en sagovärld.

Middag och vila mitt i grönskan

Vi tog oss tid att bara glida fram, och gjorde även ett strandhugg för lite middag och vila. Platsen vi valde var en av alla de gröna kullar vi paddlade förbi.

Uppe på krönet av kullen skuttade ett rådjur graciöst iväg när vi kom gående. Vi hittade ett perfekt ställe vid ett träd där vi monterade köket och värmde vatten till vår mat.

Det blev verkligen bäversafari

Gårdagens tur blev en fantastisk naturupplevelse då vi såg runt 15 bävrar, en grävling, två vildsvin på bara några meters håll, tre rådjur, flera forsärlor och en kungsfiskare.

Det är svårt att beskriva upplevelsen av att glida fram stillsamt i tystnaden. Att se bävrarnas huvuden klyva vattenytan runt omkring oss. Höra plaskandet från deras svansar när de dyker. Och att uppleva känslan av att de fanns precis överallt i det område vi sakta rörde oss i. Men det var magiskt.

Att dessutom få se två vildsvin som stod i det höga gräset och drack vatten, cirka 3 meter ifrån oss, var en häftig upplevelse. Som jag upplevde med skräckblandad förtjusning. För innan jag var säker på att de skrämda, grymtande grisarna skulle springa uppför backen och inte kasta sig ut i ån var jag lite nervös.

På bilden: Ryggsäck Gregory Pack Deva 70, T-shirt från Swedemount, Keb byxa från Fjällräven och skorna Rover från Icebug. OBS! Inte sponsrat inlägg

Några avslutande ord om vår tur

Med hänsyn till djuren vill vi gärna hålla platsen hemlig, även att jag egentligen unnar alla att få en sådan här naturupplevelse.

Jag är oerhört tacksam för att min sambo (Lars, Göta Äventyr) delade med sig av sin favorit-å och gav oss denna tur och många nya minnen! Här kan du läsa om en annan fin paddeltur vi gjort tillsammans.

Inlägget Det blev bäversafari med kanoten dök först upp på Hemomkringvandring.

Oftast övernattar jag i samband med en vandring. Men ibland blir längtan ut så stark att jag går ut enbart för att sova. Trots att jag måste trolla för att få ihop livet runt omkring. Häromdagen blev det just en sådan utenatt – i bivacksäck.

Pusslande med tiden för att få min utenatt

Eftersom jag jobbade både på onsdagen och torsdagen hade jag inte möjlighet att njuta av vackra solnedgångar eller soluppgångar på min tur. Dessutom skulle jag vara på kontoret i Göteborg på torsdagen, vilket gjorde tidsspannet mindre än om jag jobbat på distans.

När vi åt middag sa jag till tonåringarna att jag kanske skulle sova ute – även att jag inte hade bestämt mig helt då. Men när alla hemmasysslor var klara insåg jag att det skulle gå, så jag packade ryggsäcken. Vilket gick snabbt eftersom jag bara behövde packa mina sovsaker, inklusive bivacksäcken.

Det behövdes bara en kort promenad

I tanken hade jag ett område där jag hade tänkt mig att sova, strax utanför Svanesund. Och Lars erbjöd sig att skjutsa mig dit. Det erbjudandet tog jag tacksamt emot och hade därför bara en kortare promenad att gå från bilen. Snön vi fått dagen innan låg kvar och temperaturen var -8 grader.

Efter ungefär 10 minuter längs stigen vek jag av och gick mot området jag tänkt mig. Ganska snart hittade jag en glänta som var förvånansvärt plan, och där det inte växte en massa ljung som på många ställen runtom. Där bestämde jag mig för att sova.

Väderomslaget överraskade mig

Jag la ifrån mig ryggsäcken och hängde upp (och tände) min stormlykta. Där gick jag runt och bara njöt en stund av lugnet, tystnaden, ensamtiden och naturen. På grund av att jag kom ut sent dröjde det inte lägg innan det var dags att göra i ordning sovplatsen. Med en bivacksäck går det oerhört snabbt så jag kunde snart krypa in och lägga mig.

Nattligt regn – SMHI hade haft fel igen

Vid närmare eftertanke valde jag att ställa skorna längst ner inne i själva bivacksäcken. Trots att SMHI lovat uppehåll hela natten. Det visade sig vara väldigt klokt av mig, för klockan 01.29 vaknade jag av att regnet smattrade mot min bivy bag. (Eller min är det inte, jag lånar den av min sambo, men är på jakt efter en egen.)

Eftersom jag ville kunna njuta av att se på himlen och skogen hade jag bara använt myggnätet, så det hade hunnit regna in lite grann. Nu stängde jag till den ordentligt så att jag låg som i en ombonad kokong. Jag hade det varmt därinne med både sovsäck, fleeceliner och varmvattenflaska, och somnade gott igen.

Minusgrader när jag steg upp kl. 04.00

Redan klockan 04.00 ringde klockan och det var dags för mig att stiga upp för att hinna till jobbet. Regnet hade frusit till, så det flög spröd is åt alla håll när jag skulle stiga upp. Packandet gick smidigt tills fingrarna var stela av köld. Då tryckte jag bara ner det som var direkt i ryggsäcken istället för i packpåsar. Helt ok att göra så ibland – jag hade ju gott om plats i ryggsäcken. Sedan gick jag med lätta steg och ett leende mot civilisationen och färjan.

Varför jag gillar att sova i bivy bag

Ärligt talat är detta faktiskt det jag gillar mest näst efter att sova helt under bar himmel. Dels väger en bivacksäck (länk till Googlesökning på ordet) väldigt lite, skyddet/sovplatsen går enormt snabbt att få upp, och den skyddar mot vind (och regn om man har bra kvalitet på grejerna). Dessutom får man plats att lägga in skor vid fotändan, och kanske lite kläder i huvudändan. Har du testat? Kommentera gärna.

Inlägget En utenatt i bivacksäck dök först upp på Hemomkringvandring.

Ända sedan jag gick min första lilla tur i Vättlefjäll har jag varit sugen på att gå Vättlefjällsleden. Flera av de kortare lederna är så fina att jag fått mersmak på området. Nu blev det äntligen av!

Några bra saker med Vättlefjällsleden

Det finns flera fördelar med Vättefjällsleden. Först och främst är naturen längs leden otroligt varierad och vacker.  Men jag tänkte egentligen på några andra saker. Dels att det finns många platser man kan utgå ifrån / hoppa på leden (se karta längst ner på sidan). Dessutom är den till största delen enkel att gå. Både för att underlaget är som en bred gångbana på södra delen, och för att den är extremt tydligt skyltad och markerad.

Tidigare hade jag gått norra delen av leden i samband med att jag har prövat flera av lederna som utgår från Dammekärr och Skrapekärr. I de inlägg jag skrev då klagade jag flera gånger på att lederna var otydligt märkta. Sedan dess har man alltså rustat upp lederna med fina skyltar, och markeringarna på träden sitter tätt. Tack!

Jag utgick från Jennylund

Som jag nämnde finns det flera platser där det är enkelt att börja sin vandring längs Vättlefjällsleden. Själv valde jag att starta i Jennylund, och jag och Balder parkerade där strax före kl. 08 i morse. Eftersom leden passerar parkeringen behövde vi inte gå någon transportsträcka innan vi var igång. Vi gick motsols och började alltså med att gå söderut.

Första biten gick på asfalterad gångbana. Men efter några hundra meter svängde Vättlefjällsleden (och Bohusleden och pilgrimsleden) in i skogen. Runt oss började det sakta ljusna, och vindarna var fortfarande ganska starka efter gårdagens storm.

Förvånansvärt lätt underlag att gå på

Relativt snart kom vi fram till Surtesjön, och vi såg solen börja lysa upp träden på andra sidan. Runt hela sjön gick en fantastisk gångväg som var både bred och slät. Vilket gjorde den väldigt ”lättgådd”. På många ställen fanns bänkar där man kunde njuta av utsikten över sjön.

I Lövgärdet låg husen i det närmaste på Vättlefjällsleden. Och det var nästan så att jag avundades dem läget med bara några hundra meter till leden. Utöver det fanns där en badstrand och många bord och bänkar på en öppen yta vid sjön.

Efter att jag passerat bostadsområdet fortsatte underlaget att vara lika lätt att gå på. Leden verkade följa ett belyst motionsspår eller gångbana. Fråga mig inte varför, men jag hade fått för mig att Vättlefjällsleden skulle vara lite besvärlig att gå. Men den var raka motsatsen. I alla fall på den södra delen.

Trots att det kändes lite som att gå på en autostrada när leden gick på en så bred ”stig” så var naturen vacker runt mig. Ärligt talat var det inte en enda meter av leden på den södra delen där jag inte njöt av naturen.

Jag kom snabbt till norra delen av Vättlefjällsleden

Tack vare det fina underlaget gick det ganska raskt att ta sig fram. Balder och jag passerade Skyrsjön, Kroksjön och Lysevattnet. Vilket var lite dumt, för jag hade tänkt göra en avstickare till en superfin plats vid Lysevattnet och äta min lunch där. Men nu kollade jag inte på kartan, så jag missade ”avfarten”.

Från och med Lysevattnet och Björsjön gick jag på kända stigar. För nu började det handla om stigar och inte breda gångbanor. Tvyärr var det just nu extremt blött i området, så ganska stor del av tiden ägnade jag åt att hitta alternativa vägar att ta mig fram på – och även få med min 40 kg hund på noterna.

Lite trött när jag närmade mig ”målgång”

Men det förminskar självklart inte naturens skönhet runt Vättlefjällsleden. Vi passerade Dammekärr och tog oss raskt (eller ärligt talat inte så raskt, jag började bli lite trött i benen) upp till Mettjärn. Trots tunga ben höll jag ändå min tänkta tidplan. Så Balder fick svalka sig i sjön, och dricka vatten, medan jag tog en välförtjänt paus.

Därefter gick vi den sista biten ner till Jennylund där bilen stod och väntade på oss. När vi kom fram konstaterade jag att vi hade tagit oss hela rundan, 25 km, på fem och en halv timmar. Och då hade jag både fikat och fotat en massa längs vägen.

Medan jag gick kände jag en stark längtan att gå vissa av lederna i Vättlefjäll igen. Så det är inte alls otroligt att det snart kommer bilder därifrån igen.

Vilka leder finns i området utöver Vättlefjällsleden?

I Vättlefjälls naturreservat (och i området som benämns Vättlefjäll) finns ett flertal vandringsleder. Eftersom jag är förtjust i området har jag gått flera av dem. Till exempel Buråsleden, Hållsdammsleden och Mettjärnsleden. Jag har samlat alla mina inlägg från Vättlefjäll på en egen sida. Där är lederna beskrivna i både text och bild.

Slutligen länkar till mer information

Precis som vanligt länkar jag till Länsstyrelsens information om naturreservatet
Dessutom kan det vara bra att ha länken till kartan över Vättlefjällsleden och hela området som Västkuststiftelsen publicerat i pdf-format. Själv har jag den som papperskarta.

Inlägget Vättlefjällsleden, 25 km dök först upp på Hemomkringvandring.