Eftersom jag och Sofia inte haft möjlighet att ses på ett tag bestämde vi oss för att inviga påsken med en gemensam utenatt. Det blev en tältnatt vi sent kommer att glömma.

Mot skogen efter jobbet

Så fort vi slutat jobba på skärtorsdagen mötte Sofia upp mig på busshållplatsen Myggenäs Korsväg på Tjörn. Där flyttade jag över min packning till hennes bil och så åkte vi mot Gårdsjön, som ligger strax utanför Svartedalens naturreservat.

Hinner vi få upp tälten före regnet?

Gårdsjön är en plats jag både övernattat och vandrat på vid flera tillfällen tidigare, så det var ett kärt återseende för mig. Eftersom regnet hängde i luften redan när vi steg ur bilen på parkeringen ville vi ta oss till den tänkta tältplatsen så fort som möjligt.

Leden runt Gårdsjön är en fin skogsstig som går i kuperad terräng, genom mossig barrskog precis intill sjön (se min beskrivning av leden här).

Trots att vi skyndade på stegen så gott vi kunde fick vi slå upp tälten i duggregn. Men vilken tajming vi hade ändå – bara några minuter senare smattrade regnet intensivt mot tältduken.

Lite osocialt – men avkopplande

Där satt/låg vi sedan i varsitt tält, en liten bit ifrån varandra. Det kan ha varit min mest osociala ”tillsammans-övernattning” någonsin. Samtidigt hade vi det lugnt och skönt – på var sitt håll.

Att ligga och lyssna på regnets smattrande mot tältduken kan vara ett av de mest avkopplande ljud som finns. Efter någon timme minskade regnet i styrka, för att sedan övergå i ett stilla droppande. Då passade jag på att tassa ut ur tältet för lite kvälls-kissning och fotande. Även Sofia kom utkrypande från sitt tält. Efter en kort stunds pratande sa vi god natt och gick och la oss.

Lång och skön tältnatt

Bara några minuter senare smattrade regnet mot tältduken igen och jag var oerhört tacksam för uppehållet vi haft. Det var som vanligt härligt att krypa ner i den fluffiga sovsäcken. Efter att ha sovit så gott att jag inte ens hörde mitt eget alarm var det dags för en ny dag.

Långfredagen började med att jag lyckligt konstaterade att det hade slutat regna. Glädjen blev inte mindre när jag kikade ut och möttes av ljus, trots att klockan inte var mycket mer än 5 på morgonen. Dessutom gladde det mig att temperaturen var så behaglig att jag utan att frysa kunde byta om från underställ till vanliga vandringskläder.

Tänk att man kan bli så glad över ljus och plusgrader! När man sover ute regelbundet året om uppskattar man verkligen den tid av året när det är så mycket enklare än mitt i vintern.

Bitvis svårframkomligt vid Gårdsjön

När vi hade packat vår utrustning började vi vår lilla vandring tillbaka mot parkeringen. Stigen, som i vanliga fall är ”top-of-the-line”, är just nu svårframkomlig under ett kortare avsnitt. Anledningen är att det blåst ner en större mängd träd som man behöver klättra över eller krypa under. De delar också frikostigt med sig av kåda när man kravlar över dem. Men det är bara under en kort sträcka.

Sammanfattning

Detta blev en tältnatt som jag tror att varken jag eller Sofia kommer att glömma, eftersom vi knappt pratade med varandra förutom när vi gick. Men regnet ramade in hela upplevelsen som för mig blev både fin, mjuk och lugn. Det var oerhört skönt att få inleda påskhelgen ute.

Mer om Gårdsjön

Hos Västsverige kan du läsa mer om vandringsleden runt Gårdsjön som ligger i Stenungsunds kommun. Och här i bloggen finns bland annat en beskrivning av själva leden och ett inlägg från en magisk natt i hammock på just den här udden.

Inlägget Regnig tältnatt inledde påskhelgen dök först upp på Hemomkringvandring.

Är du en av dem som fascineras av utsiktsplatser? I så fall kan jag tipsa om en riktigt fin plats som jag hamnade på idag – Tjörnehuvud i Rönnäng på Tjörn.

Sluta-tidigt-från-jobbet-tur

Redan tidigare hade jag sett på kartan att det fanns ett litet berg bortom kyrkan. Hur man skulle ta sig upp på Tjörnehuvud hade jag dock inte listat ut, så jag tänkte försöka leta mig upp framåt våren. Men förra helgen såg jag en trappa från kanalsidan, när Göran, Silver och jag passerade på färjan. Självklart blev jag så nyfiken att jag bara måste ta mig dit snarast möjligt.

Eftersom det är fredag slutade jag tidigt idag. Min vana trogen att försöka göra något extra av de lediga timmarna steg jag av bussen vid Rönnängs Brygga. Därifrån visade det sig vara bara 900 meter upp till utsiktsplatsen, men det visste jag ju inte då.

Brygga, trappor och kuperad terräng

Det är alltid spännande att gå på nya ställen, att inte veta exakt hur stigen ser ut eller vad som väntar efter nästa krök. Dessutom ökade det isiga underlaget spänningen ytterligare. Stigen går uppåt i ganska brant terräng, och det är dramatiskt med branta berg och havet intill.

Förvånansvärt snabbt kom jag fram till platsen märkt ”Utsikten”, och den gjorde verkligen skäl för sitt namn. Härifrån njöt jag av vyer över havet, öarna Tjörnekalv, Åstol, Dyrön och Marstrandsön och såklart samhället Rönnäng. Västkustidyll deluxe!

Vid utsikten fanns även två bord med bänkar, så frukost, lunch eller middag kommer jag nog att äta här någon gång framöver (särskilt om jag har besökare som inte är vana vid att sitta på marken och äta).

Jag tog mig inte ända till toppen

Sedan fortsatte jag på stigen mot Kyrkvägen. Vid trappan upp mot Tjörnehuvud tvekade jag först lite, för trappan bestod både av stenar och trä – och ingen hade gått där sedan snön föll. Det var extremt brant, men jag kunde inte motstå frestelsen. Fyra trappor gick jag uppför och jag klarade av många höjdmeter på kort tid. Men jag valde ändå att vända.

Det blev en väldigt lyckad ”sluta-tidigt-från-jobbet-lyx-tur” trots att jag inte lyckades ta mig ända upp till toppen. Anledningen var det snöiga och isiga underlaget. Visserligen hade jag dubbade skor på mig, men det var svårt att se underlaget under snön, ingen hade gått före mig och det hade börjat skymma. Därför valde jag att ta det sära före det osäkra.

Men jag tröstar mig med de otroligt vackra vyerna jag fick från ”Utsikten”.

Var går leden till Tjörnehuvud?

Jag utgick från Rönnängs brygga och följde skyltar mot kanalbryggan. Därifrån är det skyltat mot utsikten, Tjörnehuvud och Kyrkvägen. Man kan även gå upp på berget från Kyrkvägen, via trappan nedanför Tjörns Havspensionat (och där gick jag ner idag).

Den här turen är som gjord för en riktig njut-tur i njut-tempo. Självklart kommer jag tillbaka hit när snön har smält så att jag vågar mig upp på den riktiga toppen med.

Samlar du på utsiktsplatser kan jag säga att Tjörnehuvud är en du INTE vill missa!

Fakta om Tjörnehuvud

Tjörnehuvud är ett litet berg som ligger i samhället Rönnäng på Tjörn – höjden har jag inte sett någon notering om än. Vandringsleden över berget går att gå som en rundslinga (Rönnängs brygga – Kanalbryggan – Utsikten – Kyrkvägen – Rönnängs brygga) och den blir då runt 2 kilometer. Leden är ganska kuperad, men det finns trappor på de brantaste partierna. Du kan läsa mer om Tjörnehuvud hos Tjörns kommun .

Så här hittar du hit

Om du kommer med bil kör du väg 169 mot Rönnäng. Kör igenom Bleket och parkera vid Tjörns Ishall (åtminstone sommartid, för då finns sällan lediga parkeringar i samhället). Därifrån är det drygt en kilometers promenad till Rönnängs brygga. Man kan även åka buss med Västtrafik (linje TEXP från Göteborg eller Stenungsund, se tidtabell). Då kommer man ända fram till bryggan. Hållplatsen heter ”Rönnängs brygga”.

Inlägget Tjörnehuvud – vilken utsiktsplats dök först upp på Hemomkringvandring.

Trots att jag varit på Tjörnekalv (också kallad Kalven) två gånger tidigare bjöd den lilla ön på nya upptäckter igår. Både några jättegrytor och en ”ny” rundslinga.

Nygammal plats för mig

Att man redan har varit på en plats betyder inte att man är färdig med den. Tvärtom finns det alltid mer att utforska, upptäcka och uppleva. För mig är det är ett grundläggande tankesätt, och även det som för mig symboliserar hemomkringvandring. Sedan jag flyttade till Tjörn i månadsskiftet augusti/september hade jag hunnit besöka ön Tjörnekalv två gånger – varav en gång i mörker.

Jakten på jättegrytor

Igår, på mitt tredje besök på ön Tjörnekalv fick jag sällskap av Rebecka Sundahl. Ett av mina mål var att försöka hitta de jättegrytor som jag hade läst om. De skulle finnas på södra delen av ön, och jag hade redan vid ett tidigare besök sett skylten ”Jättehôlera”.

Efter att ha gått rakt fram från färjan svängde vi höger in på markerad grässtig, och strax före badplatsen Gröne Viga följde vi skylt som ledde oss mot klippor och hav.

Till min glädje hittade vi jättegrytorna. Det fanns flera stycken, i olika storlekar. Men det var nära att vi missade dem eftersom jag först lurade med mig Rebecka på klättring på hala klippor åt helt fel håll.

Är de mystiska pinnarna en led?

Eftersom det inte finns några stigar på de kartappar vi tittat på hade jag räknat med att vi skulle behöva vända och gå samma stigar tillbaka. Men så var de inte. När vi kryssade runt bland jättegrytorna upptäckte Rebecka nämligen några mystiska pinnar som stod lite här och var. Nyfiket följde vi dem genom terrängen. Bitvis var det en stig att följa, men bitvis kände vi oss skeptiska till om tanken verkligen var att man skulle gå just där.

Jag gillar verkligen att gå på stigar så här, när jag inte vet exakt vart de för mig – eller om de ens kommer att leda någonstans. Hur som helst visade det sig att det blev en rundslinga som ledde oss tillbaka till bygatan. Observera att terrängen inte var helt lätt att gå i, särskilt inte när klipporna va blöta.

Led märkt med nyckelpigor

Därefter gick vi genom byn och följde stigen norrut mot Lillekalv. Den leden är markerad med söta nyckelpigor, och här hade jag gått tidigare. Längs vägen passade vi på att stanna och fika, eftersom vi då befann oss på läsidan av ön.

Tack vare att jag gått här tidigare kunde jag leda oss fram till en av badplatserna (Vadviken) och sedan gick vi i den vackra passagen mellan bergen på vår väg tillbaka mot Storekalv.

Upp på Klonken – hela 57 meter hög

När vi kom tillbaka till Storkalv upptäckte vi till vår glädje hade vi tid kvar innan färjan skulle komma. Så vi passade även på att gå upp till öns högsta punkt, Klonken. Även denna avstickare var ny för mig, precis som jättegrytorna hade varit. Stigen dit var välmarkerad (stolpar med vit topp), men slipprig och inget för den som vill gå på lätt underlag.

När vi kom upp på toppen höll vi på att blåsa omkull, och sikten var just igår rätt begränsad på grund av dimman. Men något som liknade Ronja-tjut (om än något försiktiga) kom över våra läppar när vi nådde toppen, för här kände man sig fri. Och man kunde ana vilken storslagen utsikt som platsen bjuder på vid klart väder.

Sammanfattning av turen

Medan vi väntade på färjan var vi överens om att det fanns många platser på denna ö som man skulle vilja se igen. Bland annat skulle jag vilja komma tillbaka och leta efter fler jättegrytor (det ska finnas ett 20-tal). Men då gärna när underlaget är lite torrare. Turen vi gick var cirka 9 kilometer.

Och så fakta och några länkar

• Tjörnekalvs egen webbsida
• Färjans tidtabell linje 361 (länk till Västtrafik)
• Blogginlägg från mina tidigare turer på Tjörnekalv
• Rebeckas inspirerande Instagramkonto med utflyktstips

[instagram-feed feed=29]

Inlägget Jättegrytor på Tjörnekalv dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom jag tyckte det var så kul att vara med i loppet Icebug Xperience West Coast Trail förra året anmälde jag mig även i år. Den här gången tog jag även med mig en av mina systrar och vi fick en otrolig helg.

Andra året i rad på Icebug Xperience

Icebug Xperience West Coast Trail är ett lopp där man under 3 dagar springer (eller går) ungefär 77 kilometer. Om du vill läsa om hur banan ser ut osv rekommenderar jag att du läser min rapport efter förra årets tävling. Men den här gången blir det mer som en glädjefylld dagbok.

Torsdag kväll

På torsdagskvällen kom jag och min syster Ingela fram till Ramsviks stugby sent på eftermiddagen.

Där kollade vi på (och fyndade) skor, och det blev pratstunder med flera av tjejerna från Icebug. Alltid lika kul att träffa dem ”på riktigt”. Dessutom hämtade vi ut våra nummerlappar och våra fina tävlingströjor.

Boende på Hunnebostrands Vandrarhem

Därefter åkte vi till Hunnebostrand och checkade in på Hunnebostrands Vandrarhem där vi hade bokat in oss för tre nätter. Syrran och jag höll tummarna för att min menisk skulle hålla de tre kommande dagarna, så att vi kunde uppleva tävlingen tillsammans.

Fredag – tävlingsdag 1

Vilken fantastisk dag jag fick dela med min syster på första etappen av tävlingen Icebug Xperience West Coast Trail.

Etappen gick mellan Ramsvik och Hunnebostrand och vi gick cirka 23 kilometer. Höjdskillnaden var 449 meter upp och 445 meter ner. Min tid blev knappt 5 timmar, och syrran kom i mål 7 minuter före mig (vi delade på oss de sista kilometerna, för mina knän gjorde sig påminda och drog ner vårt tempo).

MEN.. jag klarade hela etappen utan alltför mycket smärta och jag är både lycklig och tacksam över det.

Klädinfo:

Ingelas tights, min undertröja och min väst kommer från Super.Natural. Övriga dagar har vi även t-shirts från dem Mina skor är från Icebug (oväntat va?) och strumporna från Happy Hiking.

Vilken fantastisk upplevelse

Dagen bjöd på fantastiskt väder, fantastisk natur och fantastiskt sällskap. Dessutom blev jag, som ambassadör för Icebug, glad över att ett gäng som tillverkar skorna i fabriken i Taiwan också deltog .

Och överraskningen i form av musik av Got Motion uppe på berget inför de sista kilometrarna ner mot havet.. WOW!

Lite stel och öm, särskilt i knäna, men dagen var sååå rolig.

Lördag – tävlingsdag 2

Idag fick jag avbryta etapp 2 av Icebug Xperience West Coast Trail efter 11 kilometer. Då var det 20 kilometer kvar av etappen, och mitt knä protesterade högljutt vid flera tillfällen i den vackra, men lätt krävande, terrängen.

För mig var det inget nederlag, för så sent som i början av den här veckan var faktiskt första gången sedan mitten av april som jag kunde gå nerför en trappa utan att känna smärta. Så för mig var det fantastiskt att ens ha kunnat starta.

Sträckan på Bohus-Malmön är otroligt vacker, och jag fick glädjen att dela den med min syster den här gången. Vi tog det i lugnt tempo, och hon hann till och med njuta av ett bad.

Reflektion efter dag 2

Så här skrev jag på kvällen: ”Imorgon väntar sträckan Smögen-Ramsvik och den är cirka 27 kilometer. Jag vet inte än hur mitt knä kommer att må efter de här två dagarna (och snart en natts vila), men jag kommer i alla fall att stå på startlinjen, så får vi se hur det går. Oavsett så är jag glad att jag är här, över hela upplevelsen, omgivningarna, det vackra vädret och alla otroligt trevliga människor jag mött längs banan.”

Söndag – tävlingsdag 3

Vilken dag det här var – jag går som i ett glädjerus (eller hasar fram rättare sagt). Den sista dagen på Icebug Xperience , etapp 3, var betydligt snällare mot kroppen än etapp 2. Dels var det inte lika trixigt underlag, och dels färre höjdmeter. Så vet du vad? JAG KLARADE DET!

Efter 4 fantastiska timmar (och 40 lika fantastiska minuter) till fots mellan Smögen och Ramsvik, genom hela Ramsvikslandet, kom jag i mål. Nästan 27 kilometer var det. Då hade min syster @ingelatrolle redan varit i mål i 36 minuter.

Vädret var härligt molnigt och det kom bara enstaka regndroppar. Vindarna var ljumma och sköna och alla människor, både medtävlande, funktionärer och människor man mötte eller passerade var härligt glada. Och landskapet – sagolikt!

Tur med både knä och sällskap

Jag hade fantastisk draghjälp av @iacharlotta och @skiingandreas största delen av den är etappen, även att vi skildes åt 7-8 kilometer mitt på banan.

Mitt knä höll – eller jag kände i alla fall inte så mycket av det. Värktabletter, knästöd, stavar, bra skor, pannben (jo, det verkar finnas ett sånt därinne) och en massa glädje hjälpte mig att fixa detta – förutom allt stöd jag fått från alla er runt omkring. TACK! Och såklart hjälpte det att knät fick nästan ett dygns vila tack vare att vi kortade ner gårdagens etapp.

Men nästa år då?

Den här helgen kommer jag sent att glömma. Jag funderar faktiskt på om jag inte skulle komma tillbaka som funktionär nästa år.

Avslutningsvis några länkar

• Min beskrivning av tävlingen 2022 (detaljerat om banan osv)
• Icebugs information om nästa års lopp (2024)

Inlägget Icebug Xperience WCT 2023 dök först upp på Hemomkringvandring.

På midsommardagen ville jag bara ha lugn och ro omkring mig, så jag åkte till ett av mina favoritställen: Kalvön i grannkommunen Uddevalla.

Jag fick en egen strand

Den här gången var inte målet att gå alla lederna ute på Kalvön, utan bara att vara för mig själv. Så jag gick inte längre än 3 km, till den lilla stranden som jag fick ha helt och hållet för mig själv. Tipset om den hade jag fått av Lars.

Där satt jag och läste i flera timmar (på min tävlingsvinst från Exped – ett chair kit – hur bekvämt som helst att förvandla liggunderlaget till en stol). Jag tittade och lyssnade på havet, njöt av lugnet och av en helt myggfri kväll.

Fin tältnatt

I tältet (mitt Helsport Reinsfjell Superlight 2) lät jag dörren till absiden stå öppen. På så sätt kunde jag titta ut genom myggnätet närhelst jag ville under natten. Eftersom månen steg över havet och målade en silvergata på vattne var jag tvungen att gå upp vid midnatt för att fota.

Idag gick jag 4,5 kilometer, med packningen, vilket var i mesta laget för knät. Men jag njöt av en massa fina blommor på de ställen där det inte var helt uttorkat. Bland annat björkpyrola, cikoria, skogslök, ryl i knopp, frossört och en massa fläcknycklar.

Min sammanfattning av Kalvön

Kalvön är det optimala utflyktsmålet/vandringsmålet, för här får man både hav, klippor, strandängar, bokskog, tallskog, gammelskog och kärr. Lederna är bra markerade i olika färger, och man kan antingen gå en av de kortare rundslingorna, eller binda ihop flera stycken till en längre runda.

Tillåtet att tälta

Och bäst av allt – det finns många fina platser på Kalvön där man kan (och får) övernatta. Titta på kartan, eller runt dig när du går lederna, så kommer du att hitta en egen superfin tältplats. Trots att det står på en gammal skylt vid Scoutängen att man inte får övernatta så får man det. Jag har dubbelkollat både med Länsstyrelsen och Västkuststiftelsen.

Slutligen – några länkar

Kalvön ligger i Uddevalla kommun, och man kommer till ön via e gångbro. Först och främst bjuder jag på länken till Länsstyrelsens information om naturreservatet. Och därefter länk till en sammanfattning av alla mina turer på Kalvön.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var exakt vad jag behövde just nu. En midsommardag då jag fick komma ut och bara vara.

Instagrambilder från Kalvön (mina)

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Midsommardag i lugn och ro dök först upp på Hemomkringvandring.

Här på Orust finns så många vackra platser, men i det här inlägget tänker jag berätta om två riktiga smultronställen: Bokskogen Himlabacken och Härmanö naturreservat. Bilderna är från förra veckan, 17-18 maj.

Planering av turen

Egentligen skulle jag ha åkt till Höga Kusten för en veckovandring, men ställde in resan på grund av meniskskadan. Istället försöker jag nu vila knät, göra mina rehab-övningar och hitta turer som jag faktiskt klarar av.

Eftersom jag verkligen älskar Härmanö, och speciellt nu under våren med alla blommorna, ville jag prioritera att åka dit. Trots att det är ganska krävande vandring. Jag visste att min väninna Sofia också ville dit, så jag frågade om hon ville följa med. När hon tackade ja insåg jag att även hon sover ute mycket, så jag föreslog att vi skulle tälta längs Husebyleden natten innan. Då skulle vi vara på rätt sida av ön och ha nära till färjan på morgonen.

Bokskogen Himlabacken

Vi valde att åka till Himlabacken först på kvällen, eftersom vi båda två hade jobbat under dagen. Från parkeringen är det vandring längs lättgådd skogsväg i några hundra meter innan man kommer fram till stigen mot Himlabacken.

För mig kommer nog bokskog alltid vara ”något speciellt” eftersom jag älskar ljuset och rymden som finns i dem. När vi hade tagit oss uppför backen letade vi upp varsin sovplats där vi slog upp våra tält.

Efter att vi gjort i ordning sovplatserna hämtade vi vatten i bäcken och strosade en stund bland prasslande boklöv. Sedan la vi oss medan myggen surrade utanför tältet.

10 minuters bilfärd till färjan

På morgonen vaknade jag innan alarmet hade ringt och tittade förväntansfullt ut genom tältöppningen. Av den utlovade solen syntes inga spår, men bokskogen var lika vacker ändå. Det gick snabbt för oss att packa, så vi var tillbaka vid bilen före den planerade tiden. Trots att det tog lång tid för mig att gå nerför backen, för det frestade på knät något enormt.

I Tuvesvik packade vi om till små ryggsäckar, med lättare packning, innan vi steg på färjan.

Härmanö naturreservat

Personfärjan går mellan Tuvesvik på Orust och Gullholmen, och turen tar bara några minuter. Även att jag har varit på Härmanö relativt många gånger längtar jag alltid tillbaka och vill se mer av ön. Sofias väninna Linnea som också var med oss upptäckte ön för första gången, och det var underbart att dela hennes glädje.

Blomsterängen Kalvhagen

Från samhället följde vi vägen söderut till första avtagsvägen mot Kalvhagen. Efter bara några hundra meter längs stigen nådde vi blomsterängen och jag blev nästan andlös när jag såg alla gullvivor. Medan de andra satte sig och kokade kaffe gick jag en sväng och tittade på blommor, bland annat getrams och tjärblomster.

Eftersom jag redan här, efter några kilometer av ganska enkel vandring, kände av knät bestämde vi oss för att gå olika vägar. Sofia och Linnea fortsatte stigen ut mot havet (Långekilen) och Svensbo, medan jag tog en enkel skogsväg ut mot vägen. Sedan stämde vi träff vid korsningen vid Myren.

Slingan Stenvik-Skålldalen

Vår tajming var i det närmaste perfekt. Eftersom jag tidigare har gått rundan som de andra gick hade jag ganska bra koll på tidsåtgången. Så jag kunde unna mig att strosa fram, och fota blommor längs vägen. Därför behövde jag inte vänta mer än några minuter på mötesplatsen innan de andra dök upp.

När vi bara några minuter senare kom till korsningen med skylten Stenvik tittade de frågande på mig. Egentligen var min plan att gå raka spåret längs stigen mot Härmanö Huvud, men knät kändes ganska bra. Så vi tog slingan ut mot Stenvik och fick därför extra vyer ut mot havet.

Sista biten går ner mot Skålldalen och där når man även skyltar och stigen vi kommit på om vi inte svängt av. Här gick vi lite fel, trots skyltar, och till min stora lycka hittade jag två exemplar av granspira tack vare det.

Och så höjdpunkten – Härmanö Huvud

Från Skålldalen går man uppe på berget och passerar flera små höjder med rösen. Den markerade leden tar sedan av åt vänster, mot Skållehus.

Men som vanligt ville jag till Härmanö Huvud, som jag tycker är det vackraste på hela Härmanö, så vi tog oss ner mot strandängen. Det var väldigt lite vatten, och därför enkelt att ta sig över.

Lunch och bad

Vi inledde med ett besök på dasset (superlyxigt med ett dass intill stranden). Sedan rundade vi klipporna och satte oss på vår egen strand för att äta lite lunch.

Sofia och Linnea tog även ett bad medan jag kokade upp vatten. Här tillbringade vi sedan en längre stund i solen, medan oreäkneliga makaon-fjärilar svävade runt oss.

Toppbestigning

Innan vi skulle vända tillbaka mot färjan gick jag i sakta mak upp mot toppen, medan de andra tävlade. Utsikten med havet på flera sidor och den karga, steniga Härmanö på ena sidan, är så mäktig.

På tillbakavägen gick jag stigen tills jag kom till vägen, och sedan fortsatte jag den ända upp till hamnen. Sofia och Linnea gick den svårare stigen mot Skållehus, och fick småspringa på slutet för att hinna till färjan. Vi var ute i 8 timmar och på den tiden tog sig de andra ungefär 17 kilometer och jag lite kortare.

En liten sammanfattning

För mig är det i stort sett omöjligt att göra en kort resumé av ett så fantastiskt dygn i bokskog och kust. Så sammanfattningsvis får jag nog bara säga; sagolik natur, otroligt väder och lycka.

Och slutligen lite länkar

• Kartlänk till parkering, Husebyleden/Himlabacken
• Här ligger bokskogen (kartlänk)
• Parkering intill hamnen (ungefärlig punkt, men det är skyltat)
• Västtrafiks tidtabell för färja linje 381 Tuvesvik-Gullholmen (och Härmanö)
• Boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket beskriver tur 29 och 30 en del av den sträcka vi gick lite utförligare.
• Och så givetvis mina egna blogginlägg från alla besök på Härmanö

Mina instagrambilder härifrån

[instagram-feed feed=19]

Inlägget Två smultronställen, Orust kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

Här kommer ett tips för lite vardagslyx: Vandring och övernattning i vindskydd, men med guldkant. Till exempel i form av våfflor och en stund i Dyröbastun.

Utnyttja ljuset efter arbetstid

Jag älskar våren och ljuset som följer med den. Plötsligt är det enklare att hitta på saker efter jobbet. Som igår då jag och Sofia tog bussen direkt från jobbet till Rönnängs brygga, och sedan vidare med färja till Dyrön. (tidtabeller hittar du längst ner i faktadelen).

Gå en del av Dyröleden

Först gick vi till vindskyddet och bäddade och lämnade våra ryggsäckar. Sedan gick vi västra delen av Dyröleden (rundslinga på cirka 5 kilometer som är tydligt markerad, se mitt senaste blogginlägg härifrån) och njöt av solen som glittrade i havet. Den här sidan av ön består av klippor och leden vore svårframkomlig utan de trappor, spänger och räcken som finns.

Vi hade turen att få se mufflonfår vid flera tillfällen. Några av dem hade redan fått sina små, så vi höll oss vördnadsfullt på avstånd. Dessutom gladda jag mig givetvis över de vårblommor och vårtecken vi fick se längs vägen – och sällskapet såklart.

Lyxigt att stanna och basta

Vid bastun gjorde vi ett längre stopp, och det var så härligt att låta kroppen slappna av i varenda muskel i värmen. Dyröbastun ligger precis intill leden, och den är öppen för alla att boka (se info längre ner).

För den som vill (läs Sofia) finns möjlighet att ta ett dopp i havet utanför. Men för den mindre äventyrlige finns även dusch och toalett i en angränsande byggnad.

Det är dock inte nödvändigt att gå Dyröleden för att komma till bastun. Från färjan finns möjlighet att ta en väg som bara är en kilometer; först på liten asfalterad väg och sedan längs klippor och bred spång.

Obemannat våffelcafé

Medan solnedgången färgade himlen och det sakta mörknade gick vi vidare mot det lilla obemannade caféet i södra hamnen. Utanför stod en skylt som välkomnade oss in – det är obemannat så här års, men ändå öppet dygnet runt..

Där gräddade vi våfflor, och swishade enligt instruktionerna på väggen. Den tillit som verkar prägla alla på den här ön är otroligt rörande och charmig – och man vill givetvis inte svika deras förtroende.

Övernattning i fint vindskydd

Lite trötta, men lyckliga, gick vi i det blå skymningsljuset mot det fina och fräscha vindskyddet. Under promenaden slog doften av magnolia mot oss mellan husen, och i fjärran lyste himlen fortfarande i solnedgångens varma nyanser.

Eftersom timmen var sen kröp vi ganska snart ner i våra sovsäckar och sov gott tills våra alarm sa att det var dags att stiga upp. Jag kanske ska nämna att vindskyddet ligger längs stigen en bit innanför skolan, och även detta är det Dyröns Samhällsförening som sköter om.

Och så till jobbet nästa morgon

Min väninna drack morgonkaffe innan vi packade våra saker. Promenaden mot färjan gick i makligt tempo medan världen blev allt ljusare runt oss. Från färjan såg vi solen stiga över havet och det blev en fantastisk sista bild att bära med sig från vårt korta men underbara äventyr på Dyrön.

Bara tio minuter efter att vi kommit iland steg vi på bussen mot jobbet. Tala om bonus att få en sån här upplevelse mitt i veckan! Att äventyret dessutom var helt bilfritt är en bonus.

Hos dyron.se kan du läsa mer om bastun

Dyröns Samhällsförening har byggt både vindskyddet vi sov i, rastplatser, grillplatser och en massa annat ute på Dyrön. Det är också de som har hand om bastun. Vill du vet mer, eller kanske boka för en egen lyx-stund i Dyröbastun? Kika in på deras webbsida.

Västtrafiks tidtabeller

Med busslinje TEXP (se tidtabell) går det buss från Göteborg ända fram till Rönnängs brygga utan att man behöver byta. Bussen passerar också Kungälv, Stenungsund, och Myggenäs korsväg där man kan kliva på om man kommer från annat håll.

Mellan Rönnängs brygga och Dyrön norra (och även till Åstol) går färja (se tidtabell).

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Bastu och våfflor på Dyrön dök först upp på Hemomkringvandring.

Efter en känslosam vecka kände jag att jag behövde komma ut och vara för mig själv en stund. Därför tog jag färjan ut till Dyrön i morse, en ö jag vandrat på två gånger tidigare.

Västra delen av Dyröleden

Precis som tidigare gånger när jag besökt Dyrön gick jag till höger direkt efter att jag klivit av färjan, och ut på Dyröleden, motsols. Naturen längs den här sidan av ön är kargare och känns vildare än på östra sidan.

Det är få leder jag gått på där det finns så många trappor, spänger, och trädäck för att hjälpa oss vandrare som det finns just här. Jag är oerhört tacksam över att de finns – utan dem hade det varit väldigt svårt att ta sig fram.

På grund av de senaste dagarnas regn var det extremt blött och halt, både på klippor och träunderlag. Tack vare mina Icebug (odubbade) gick det rätt bra, men jag kände att jag spände mig mycket bara för att jag visste att det var halt.

Dynes ravin och smal trappa

Enligt mig är det ett ”måste” att gå genom Dynes ravin och den smala trappan med 112 trappsteg när man är på Dyrön. Men idag tänkte jag efter både en och två gånger innan jag svängde av där, på grund av ”väglaget” och att jag var helt ensam på leden. Men det gick fint att komma igenom passagen idag också.

Sammanfattning av västra delen

Enligt mig är detta den vackraste delen av Dyröleden och jag tog det extra lugnt idag på stigarna som jag börjar känna. Närhelst jag kände för det stannade jag för en paus och bara lyssnade på fåglarna, vågornas brus och njöt av friheten som rymden vid havet ger. Mitt råd till dig som kommer hit är att göra precis så – ta det lugnt och verkligen njuta.

Hamngatan tvärsöver ön

När jag kom ner till samhället vid södra färjelägret fortsatte jag inte på Dyröleden som jag brukar. Istället svängde jag åt vänster när jag kom fram till Hamngatan. Tidigare har jag aldrig tänkt på att man kan korta av rundan och snabbt ta sig upp till norra hamnen via denna lilla asfalterade väg. Det tog mig mindre än en kvart att gå från södra till norra hamnen.

Blå leden – över bergen (premiär)

När jag hade kollat hur lång tid det tog att gå gick jag tillbaka längs Hamngatan en bit innan jag svängde av in mot skolan. Jag mindes att jag hade sett skyltar längs Dyröleden som pekade mot skolan, och tänkte gå den vägen ut till leden på östra sidan. Men redan några hundra meter efter skolan kom jag fram till de här skyltarna:

Någon blå led hade jag varken sett eller hört talas om tidigare, så självklart var jag tvungen att se vad det var för något. Därför svängde jag in på den blå leden mot Sydhamnen och fick nu en helt annan tur än jag fått om jag gått den gulmarkerade Dyröleden.

Mot södra hamnen

Denna led gick först upp på berget mot en utsiktspunkt, och sedan genom en liten ravin/dal mot södra hamnen. På flera ställen fick jag fin utsikt mot havet, men även in mot ön. Längs Dyröleden ser man inga hus förutom när man passerar södra hamnen, men här såg man bebyggelsen då och då.

Leden är tydligt markerad, och det finns både rastplats och flera vilobänkar längs stigen. Jag följde den blå leden till minigolfbanan. Där svängde jag vänster och passerade hamnen när jag gick mot starten av den östra delen av Dyröleden.

Obemannat våffelcafé – så mysigt!

När jag skulle åka hemåt med färjan igår fick jag höra att jag hade kunnat stanna till och gräddat min egen våffla. Tyvärr visste jag inte det – men nästa gång så! Text från dyron.se: ”När Kiosk och Café stänger för sommaren öppnar Våffelcafé i samma lokal. Våffelcaféet är obemannat och öppet dygnet runt varje dag tills Kiosk och Café öppnar för sommaren nästa år. I Våffelcaféet kan du värma dig samt grädda din våffla och koka kaffe, te eller choklad. Vad du behöver finns på plats och kostnaden swishar du till Dyröboden.”

Östra delen av Dyröleden

Nu var jag återigen på ”känd mark” och jag följde den kuperade (och hala) stigen längs kustlinjen. Här ser man både Tjörn och flera mindre öar där man går, på klipporna högt ovanför havet.

Några fina badplatser passerar man också, och på sommaren brukar jag ha fullt upp att se på strandväxter här. Men idag strosade jag bara fram och njöt av att ha all tid i världen på mig. Och av att kunna välja fritt vilka stigar jag gick – jag hade ju inte någon med mig som jag behövde ta hänsyn till.

Innan jag visste ordet av hade jag kommit fram till en korsning där man kan välja att svänga av mot skolan istället för att fortsätta följa havet. På grund av att jag ville gå hela den blå leden (som startade ungefär vid skolan) valde jag att svänga av här. Dyröleden längs havet hade jag gått två gånger tidigare, men den blå leden var ny mark för mig.

Rastplats mitt i skogen

Innan jag kommit fram till stigskiljet där gul och blå led korsar varandra kom jag fram till en stor glänta där det fanns ett stort fikabord med sittplats för många. Dessutom fanns där en stor grilltunna. En liten bit ifrån fanns ytterligare ett bord med bänkar. Och ett vindskydd.

Blå led mot norra hamnen

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kom fram till stigen jag skulle svänga in på. Enligt skylten förväntades det ta cirka 25 minuter att nå norra hamnen om man valde den här vägen. Hade jag fortsatt mot skolan och sedan gått stora vägen hade det kanske tagit 10. Men nu ville jag se hela den här leden.

Jag kom till en skylt som pekade mot utsikten Dyrögubben och den låg hela 25 meter från stigen. Efter att ha överlagt med mig själv bestämde jag mig för att jag skulle orka gå så långt. Nej förlåt, nu tramsar jag. Hur som helst var det fint att gå upp på utsikten. Här såg man bebyggelsen inne på ön, och jag tyckte det var en fin kontrast mot Dyröleden som hela tiden har utsikt mot havet. Det gav mig en känsla av helhet och förståelse för ön att även ha sett detta.

Gul och blå led gick ihop

Ganska snart såg jag den gula leden på min högra sida, och till slut gick lederna ihop. Så de sista kanske 300 meterna ner mot badplatsen och hamnen följde jag den gula leden.

Det var riktigt roligt att nu ha fått se lite mer av Dyrön än jag gjort tidigare. Och nästa gång jag kommer ska jag gå alla stigar jag ser – men jag ska välja en dag då underlaget är torrt. För mig blev detta en perfekt tur, med precis det jag var ute efter – tystnad, lugn och tid att hantera mina tankar och min saknad efter Balder.

Så här kors- och tvärsigt gick jag

Mer information om Dyrön

På www.dyron.se finns svaren på många frågor som kan dyka upp om Dyrön, så ta gärna en titt där. Det är en oerhört informativ sida, och Dyröns Samhällsförening är väldigt aktiv. Bland anant underhåller de vandringslederna på ön. Om du har frågor vandring är det bara att kommentera inlägget eller mejla mig.

Läsning om Dyrön

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarsbiblioteket är Dyröleden beskriven i tur nummer 20. Du kan också läsa mer i mina tidigare blogginlägg från Dyrön (med sambon 2020 och med bland annat min mamma 2022). Där hittar du även vägbeskrivning och annan fakta.

Några bilder från mitt Instagram

[instagram-feed feed=18]

Inlägget Kors och tvärs på Dyrön dök först upp på Hemomkringvandring.

Den underbart vilda ön Härmanö kan jag vandra på hur många gånger som helst utan att bli klar. Igår gick jag för första gången till Nordmannevikarna och till Stenvik.

Tillbaka på favoritön

I vanliga fall planerar jag mina turer i god tid, men igår blev det en helt improviserad tur. Eftersom jag inte planerat i förväg hann jag inte ut med morgonfärjan, men vid lunchtid var både jag och Balder med.

Turen med färjan (Tuvesvik på Orust till Gullholmen, se tidtabell hos Västtrafik) tar knappt 5 minuter. För mig är det alldeles lagom för att lämna ”vardagen” bakom mig och gå in i frihetsläget.

Söderut längs tillgänglig runda

Det var en grå dag, men precis när vi steg av färjan såg vi dagens första solstrålar. Balder var ivrig att ge sig iväg, så vi började med att gå huvudvägen söderut. Vid Höpallen svängde vi in på den mindre vägen, även den en del av den tillgängliga slinga som finns på ön.

Avstickare mot Nordmannevikarna

Från vägen är alla leder tydligt skyltade. När jag kom till skylten ”Nordmannevikarna” och dubbelkollade på kartan såg jag att detta var en avstickare som jag hade planerat att göra. Enligt skylten skulle det bara vara 600 meter att gå (och sedan samma väg tillbaka).

Först korsar man en strandäng innan man går på spång en kort passage mellan några klippor. Därefter öppnar sig landskapet och det är bara klippor och hav. Trots att det egentligen var en lugn dag, med lite vind, slog vågorna mot klipporna.

Härlig plats att spendera tid på

Härute spenderade vi ungefär en halvtimme på att gå, klättra, hoppa, krypa och åka på rumpan. Allt för att försöka komma så nära vattnet som möjligt, och för att kunna se Nordmannevikarna ur alla tänkbara vinklar. Det här var en riktigt härlig, och lagom avskild, plats.

Vidare söderut

Så snart vi var tillbaka på den tillgängliga leden fortsatte vi söderut längs vägen. Vid Myren svängde vi höger där det är skyltat ”Härmanö Huvud”. Den här stigen har jag gått många gånger, för jag älskar verkligen just Härmanö Huvud. Men igår svängde jag av mot Stenvik efter bara några hundra meter istället för att fortsätta rakt fram.

Mot Stenvik (runt Skålldalen)

Stigen mot Stenvik är skyltad, och enligt skylten är det bara 800 meter fram till viken. Nu måste jag poängtera att även att avstånden låter korta så tar det tid att gå härute. Det är inte något plant underlag man tar sig fram på, utan det är till stor del klippor och ljunghed. För att hitta följer man orange markeringar direkt på klipporna eller på stenar.

Landskapet är otroligt häftigt där man går i ett omväxlande landskap. Ibland ser man långt över ön och det ser ofattbart otillgängligt ut. I ravinen som skär genom hela området växer täta buskar, så jag är så glad att det faktiskt finns en stig som gör det enkelt att ta sig fram. Så man slipper leta väg själv om man inte nödvändigtvis vill.

Balansträning i Stenvik

Till slut var vi framme vid Stenvik. Jag är lite osäker på om det heter Stenvik på grund av den hög med sten som ligger uppe på klippan. Eller om viken fått sitt namn av alls sten som man får balansera på nere i ravinen innan man klättrar uppför berget på andra sidan.

Lite balansträning var det i alla fall att ta sig över detta stenfält. Till och med för Balder, men det van nog för att de var hala och slippriga. Själv gick jag med dubbade skor som vanligt (från Icebug såklart).

Genom Skålldalen och uppåt

Sedan följde ganska enkel vandring uppe på bergen och genom Skålldalen. Det är alltså en rundslinga som man följer när man går till Stenvik, man behöver inte gå samma väg fram och tillbaka. När vi kom fram till korsningen nere i Skolldalen valde jag att gå en liten bit mot Härmanö Huvud-hållet, trots att jag tyvärr inte skulle ha tid att gå ända fram.

Vid det här laget var jag ganska hungrig så jag bestämde mig för att stanna på första bästa plats där jag hade utsikt mot havet och äta lite. Det blev vid ett av alla rösen man passerar längs lederna ute på Härmanö.

Här blev det matpaus för mig, och tuggbenspaus för Balder. Han blev både förvånad och lycklig över att jag plockade fram sådana godsaker ur hans egen väska. Medan han låg och gnagde åt jag mig mätt samtidigt som jag njöt av utsikten.

Mot färjan – i solnedgång

Sedan var det redan dags att bege sig norrut igen, för att hinna med färjan. Om vi hade missat den hade det inte varit någon katastrof, för jag hade med mig pannlampa. Men det är inte den optimala terrängen att gå runt i när det är mörkt, och det var nästan två timmar till nästa färja.

Eftersom de sista kilometrarna går på grusväg kunde vi hålla ett lite högre tempo, så vi kom fram med en kvarts marginal. Då passade vi på att gå upp till lotsutkiken för att eventuellt få se lite solnedgång. Och det fick vi.

Dessutom exploderade himlen i färg medan vi åkte på färjan den korta turen över till Tuvesvik på Orust. Det var en otroligt intensiv solnedgång. Men kort – för när jag satte mig i bilen var alla färger borta. Därför är jag extra tacksam att jag fick uppleva den.

Sammanfattning

Förra året upptäckte jag Djupvik (se tidigare inlägg), strax innanför Kalvhagen, och den är fortfarande lite av en favorit. Nordmannevikarna passar perfekt som utflyktsmål, för här kan man spendera timmar på klipporna och strandängarna. Jag är också glad att jag tog svängen förbi Stenvik. Det gav mig möjligheten att se mer av Skålldalen.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att Härmanö är för stort för att bara besöka en dag. Här vill man har massor av tid, men det är tyvärr inte tillåtet att övernatta (tälta, hammock osv) utan man får i så fall hyra rum eller stuga.

Nyfiken på Härmanö?

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket finns två andra turer på Härmanö beskrivna. De har nummer 29 och 30 i boken. Dessutom kan du se Härmanö (dock inte just Nordmannevikarna och Stenvik) andra årstider i mina blogginlägg.

Inlägget Nordmannevikarna och Stenvik, Härmanö dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår prövade jag lite nya stigar här på Orust. Till min förvåning (och lycka) hittade jag en underbar bäck med ett litet vattenfall i. Bara 2 kilometer från min dörr.

Definitionen av hemomkringvandring?

När någon frågar mig vad hemomkringvandring är brukar jag säga att det är att gå i samma område gång på gång, och ändå upptäcka nya eller vackra saker varje gång.

En del tycker att det är tråkigt att besöka en plats mer än en gång (”där har vi ju redan varit”), men det tycker inte jag. Tvärtom ger det mig en massa glädje! Först och främst ser alla platser olika ut under olika årstider och olika väderförhållanden, så det är som nytt varje gång. Dessutom ser man nya möjligheter till rundor/slingor om man lär känna ett område bättre.

Hur går det till?

Första gången följer man kanske en skogsväg. När man har gått den några gånger upptäcker man helt plötsligt att det finns stigar som korsar skogsvägen, och så testar man några av dem.

Till slut har man gått alla stigar som man hittat i området och då börjar man kanske gena mellan dem. För i det läget har man koll på hur terrängen ser ut, var olika platser och stigar ligger i förhållande till varandra, och man vet även ungefär hur långa avstånden är.

Lycklig av att upptäcka nytt

Att kunna gå på det här sättet fyller mig med en otrolig glädje. Igår till exempel prövade jag nya stigar och ramlade över ett fint vattenfall i en bäck bara någon kilometer hemifrån.

Och den glädjen och upptäckarlusten vill jag så gärna sprida vidare, smitta ner alla er som läser mina inlägg! Så att ni också går ut och upptäcker ERT hemomkring! Inte bara drömmer om att besöka de platser som jag besöker eller vandrar på.

Vackra platser finns överallt! Bara man ser med rätt ögon!

Ett exempel är gårdagens tur

Alla bilder i detta inlägg är från gårdagens hemomkringvandring här på Orust. Då utgick jag från en väg jag brukar gå, fortsatte på en mindre. När den tog slut följde jag en stig.. som även den tog slut, så då blev det lite off-road. Efter att jag hittat vattenfallet kollade jag på en karta och följde olika stigar tillbaka. Det blev en liten 2-timmars upptäcktsfärd på hemmaplan.

Inlägget Lycka är – att hitta ett litet vattenfall dök först upp på Hemomkringvandring.

Igår fick jag fyra sagolika, frostiga ute-timmar vid vackra Gårdsjön. Här har jag övernattat några gånger, men äntligen blev det av att gå runt hela sjön.

Dags att gå ut och ”bara vara”

Eftersom jag och min sambo Lars insåg att det var längesedan vi gick ut och bara hade det lugnt och skönt bestämde vi oss för att ta en sådan tur igår. Båda har vi ju vandrat på många ställen runtomkring, så förslagen till plats för vår utflykt var många. Men till slut bestämde vi oss för Gårdsjön som ligger i grannkommunen Stenungsund.

Rundslingan runt Gårdsjön

Jag har övernattat vid sjön några gånger (länk till magisk hammockmorgon), och därför gått delar av vandringsleden. Den här gången blev det äntligen av att gå hela. Leden är inte särskilt lång, bara 5,5 kilometer. Men eftersom den är så kuperad tar det ändå några timmar att ta sig runt.

Leden runt Gårdsjön är mycket kuperad och leder dig upp- och nerför berg, i stort sett hela tiden med utsikt mot sjön. Runt stigen finns mossig barrskog blandat med små berg och vacker lövskog.

När jag gick där igår med min sambo och våra hundar möttes vi av ett magiskt vackert frostigt landskap! Det var obeskrivligt vackert.

Detta är en led som jag verkligen kan rekommendera. Kom ihåg att ta god tid på dig – det tar en stund att gå runt denna vackra sjö med alla dess vikar och uddar.

Lunchpaus på egen udde

Vi gjorde en avstickare från leden och gick ut på en vacker udde mitt i Gårdsjön. Där hängde vi upp en tarp vid en helt sagolik utsikt.

Vi la ut liggunderlag och renfällar att sitta på. Sedan tog jag fram Trangia-köket och stekte lite ägg och bacon. Sällan har så enkel mat smakat så gott! Jag brukar inte visa upp matbilder särskilt ofta, men med den här bakgrunden måste jag nästan.

Dricksvatten tog vi direkt ur sjön (jag håller ju på att samla material till min vattenreningsskola som jag skriver i samarbete med The General Prepper ).

Hundarna var lika nöjda som vi. De fick ligga på varsitt liggunderlag och gnaga på goda tuggben medan vi åt våra supergoda mackor. Övrig tid var det bara spring och bus hela tiden, så hundarna var helt slut när vi kom hem.

Jag är tacksam för en riktigt fin utedag – trots att den utlovade solen uteblev – igen. När ska jag lära mig att inte tro på SMHI? Men, jag hade inte kunnat få en mycket vackrare tur än denna.

Så här hittar du till Gårdsjön

Vandringsleden ligger i min grannkommun Stengungsund i södra Bohuslän. Här hittar du parkeringen (kartlänk) intill ledens start och en informationstavla.

Vill du se mer?

Klicka på bilden här nedanför för att komma till min reel från turen. Eller läs om en av mina övernattningar vid Gårdsjön.

Inlägget Frostigt runt Gårdsjön – 5,5 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Under denna grå period (när det snöar och regnar varannan dag) uppskattar jag färg mer än vanligt. Det var egentligen inget jag hade tänkt på, men jag upptäckte det idag när jag var omgiven av grönska.

Grönska i form av mossa

Idag fick jag en massa grönska i form av mossa och ljusgrönt blåbärsris bredvid stigen. Dessutom bidrog vissnade boklöv och ormbunkar med sina mustiga orange toner. Jag kände att jag gick och log mest hela tiden. Tänk att man kan bli så glad av färger i naturen!

Sundsbyleden, ett kärt återseende

Förmiddagens tur blev ett varv runt Sundsbyleden i grannkommunen Tjörn, där vi gått många gånger förr. Leden är en 4,8 kilometer lång rundslinga som till största delen går på naturstig. Vi (jag, sambon och hundarna) gjorde några avstickare, så det blev lite längre för oss.

Sundsbyleden går runt hela berget och bjuder på vacker natur. Man får bergsbranter, lövskog, mossa och havet som skymtar mellan träden då och då.

På Sundsby finns fler leder

Från Sundsby Säteri utgår flera fina vandringsleder och de leder förbi både grottor och utsiktsberg. Till exempel Rådjusstigen och Krossenleden går tvärs över berget. Och Ivers Skogspromenad är en kortare stig som egentligen är tänkt för barn, men som är jättefin. Detta är verkligen ett område som jag kan rekommendera för kortare vandringsturer.

Mer information om Sundsby

Det kan också vara värt att nämna att Sundsbyleden ingår i Kuststigen (läs mer på deras sida).

Och så mina inlägg från Sundsby

Mer inspiration kan du också få om du läser andra inlägg från mina turer i området, eller av mina Instagrambilder:

[instagram-feed feed=7]

Inlägget Grönska i det vintergrå dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har sett många bilder från vandring på Koön, men hade inte varit där förrän Mari tog med mig häromdagen. Längs den 5-6 kilometer långa leden får man härliga havsvyer, klippor, utsiktsplatser och gamla skyttevärn.

Svart led har bytt namn till gul

Söndagens första tur gick längs svart led (som tydligen heter gul led numera) på Koön. Jag hade förväntat mig en tur i härlig kustmiljö, och det var precis det jag fick.

Bilen ställde vi på parkeringen vid idrottplatsen på Idrottsgatan, för därifrån är både gul och blå led skyltade. Till att börja följer leden vägen några hundra meter, innan den viker av åt vänster i form av gångväg.

Klippor och myrmark

Det dröjde inte länge förrän vi kom lite högre upp och fick fina vyer ut mot havet och mot Marstrand. Stigen blev smalare och smalare, och efter den stund kom vi fram till en liten våtmark som vi rundade på stigen.

Fika på klipporna

Därefter gick vi uppför en trappa och kom ut på magiskt vackra kala klippor. En bit upp såg vi utsiktspunkten ”Terrassen”, men där satt det redan några. Så vi valde att vika av från leden och söka oss mot havet.

Där hittade vi en plats på klipporna som passade perfekt för oss. Lusekatt, pepparkakor och glögg hade Mari med sig och bjöd på.

Mera klippor och vattenskyddsområde

Vi satt ganska länge och fikade, lyssnade på havet och pratade, men sedan gick vi vidare i sakta mak.

Efter att vi passerat Terrassen följde vandring på klippor en lång stund. På de brantaste ställena fanns trappor till hjälp.

Leden går också förbi Koöns vattenskyddsområde, så här får man inte bada, oavsett hur inbjudande det ser ut. För säkerhets skull har man satt upp skyltar som varnar för Koökrokodilen. Riktigt charmigt tycker jag.

Spännande med gamla skyttevärn

Egentligen intresserar inte gamla skyttevärn varken mig eller Mari nämnvärt. Men.. i den här miljön var det ändå ganska spännande att utforska kvarlevorna från en svunnen tid. Mari är väldigt nyfiken av sig och var såklart tvungen att gå in och titta hur det såg ut.

För ärlighetens skulle får jag lov att erkänna att jag tycker att sånt är ganska roligt jag med, så jag var inte sen att följa efter.

Uppe på höjden fanns även en gammal kanon monterad, men vi avstod från att gå fram och titta på den. Istället njöt vi av (och fotade) naturen.

Utsikt, grillplats och lättgått underlag

När vi närmade oss Idrottsgatan, där vi startat, visade en skylt mot en tillgänglighetsanpassad grillplats uppe på ett litet berg. Självklart gjorde vi en avstickare upp dit också för att se hur det såg ut. Därifrån såg vi både bilen, havet och hela leden som vi gått, så det var en fin avslutning på vår tur.

För dig som vill veta mer om Koön

Koön ligger vid Marstrand i Kungälvs kommun, Bohuslän. Ett mindre antal parkeringar finns på Idrottsgatan. Man kan även åka buss till Koön, men då är det ungefär en kilometer att gå till ledstarten från hållplatsen Marstrands färjeläge.

I boken ”Bohuslän – vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket är detta tur nummer 1. Där kan du också läsa om ytterligare tre turer på Koön, en på Marstrandsön tvärs över sundet, och en på närliggande Koön.

Alla skor på bilderna kommer från Icebug, strumporna är från Happy Hiking. Renfällen kommer från Dalum och ryggsäcken, som jag redan fått fråga om på Instagram, kommer från spanska Sphere Pro. Jag är ambasasdör för Icebug, men inte övriga märken

Inlägget Gul vandringsled (f.d. svart) på Koön dök först upp på Hemomkringvandring.

I torsdags gick min kollega Mari och jag Skärhamnsvandringen på veckans walk and talk-möte. Detta är en lättvandrad led, förutom en kort passage uppe på berget, som bjuder på vackra västkust-vyer.

Rundslinga prydd med sjöstjärnor

Delar av slingan hade vi gått tidigare, men den här gången gick vi hela rundan. Vi utgick från torget i Skärhamn och följde sedan de fina markeringarna med sjöstjärnor genom samhället, upp över berget och utsiktsplatsen, längs havet och förbi kyrkan tillbaka till torget.

Till stor del går man på asfalt, men det störde inte nämnvärt eftersom leden går genom de pittoreska gamla delarna av samhället. Man går i trånga gränder, omgivna av vackra hus. Vyer över berg och hav får man flera gånger och det är en perfekt runda att gå om man bara vill flanera fram i lugn och ro. Det finns många ställen längs vägen som passar perfekt som fikaplats, eller ”bara-vara-plats”.

En kort sträcka uppe på berget består underlaget av naturstig, men för övrigt är denna rundslinga lätt att gå. Den passar även bra att gå i kombination med att man vandrat till exempel på Dyrön, besökt Pilane skulpturpark eller något av alla de andra fina utflyktsmålen som finns i närheten (se mer här i bloggen).

Vi var nöjda med veckans möte och även med valet av slinga. Här fick man mycket västkust för en relativt liten fysisk insats.

Ytterligare info om Skärhamnsvandringen

På Tjörns kommuns webbsida kan du läsa mer om den här rundslingan som är 5 kilometer. Man kan parkera antingen på torget i Skärhamn eller vid kommunhuset där det finns en större parkering. Det går också bra att åka buss med Västtrafik till båda dessa hållplatser (torget och kommunhuset – se tidtabellen).

Inlägget Skärhamnsvandringen 5 km, Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag har skrivit om Kalvöns naturreservat många gånger, eftersom det är ett riktigt favoritställe. I somras berättade jag om den gula leden där, som inte fanns med på skyltar och kartor. Nu gör den det – och den leder bland annat förbi Kalvöbågen.

Jag skulle visa sambon gul led

Eftersom vi inte hade något särskilt inplanerat för denna lördag föreslog jag att vi skulle åka till Kalvön. Senast vi var där följde jag ju de gula markeringarna, men sambon och hundarna låg kvar i tältet den gången. Därför ville jag gärna visa honom den nya leden, trots att den är kort (bara 2,5 kilometer).

Vi gick den (för oss) välkända stigen ut mot bron och njöt av hösten runt oss. Det var bara boken som fortfarande var grön. När vi väl kommit ut på Kalvön såg jag till min glädje att det hade kommit upp nya skyltar – där även den gula leden fanns med. Följer man den kommer man till Kalvöbågen.

Vackrast att gå leden medsols

Strax efter skyltarna delar sig den gula leden (en rundslinga som jag tidigare beskrivit här) och det kan vara frestande att svänga ner mot havet där istället för att fortsätta stigen fram mot skogen. Men jag rekommenderar verkligen att man gör tvärgom, för då får man njuta av utsikten mot havet hela vägen ner på slutet istället för att ha havet i ryggen när man går upp.

När vi gått drygt 800 meter genom skogen bär det av utför, ner mot havet. Där fick hundarna bada ett tag och de var lycklig över att få simma, hämta pinnar och bara ha roligt. Själv njöt jag av den vackra omgivningen.

En avstickare mot Kalvöbågen

När vi sedan kommit upp på berget igen (ja, leden går lite upp och ner hela tiden) gjorde vi en liten avstickare ut mot Kalvöbågen. Där stupar berget hisnande brant ner i havet. Vi band fast hundarna i ett träd en stund och gick på en liten upptäcktsfärd i närheten.

Givetvis kunde inte min sambo hålla sig borta från kanterna – själv brukar jag hålla mig på säkert avstånd från branter och stup och får nästan svindel när jag ser andra stå för nära. Men bortsett från det var det en väldigt fin liten omväg (på.. ja.. max 200 meter enkel väg).

Genom gammelskog ner mot havet

Leden går sedan från Kalvöbågen och ner genom mossig gammalskog. Man får många olika naturtyper längs denna lilla runda och jag upptäcker nya saker varje gång.

Förra gången njöt jag av orkidéer här, nu var det svampar av alla de slag som trängdes i backarna. Hela området är oerhört vackert och vilsamt att vandra och vara i, och jag får aldrig nog av Kalvön.

För dig som vill veta mer

Jag har skrivit om Kalvön flera gånger tidigare (se alla inläggen härifrån). Leden mot Kalvöbågen (och hur man hittar hit) beskriver jag utförligt i mitt inlägg ”Gul led på Kalvön”. Här bjuder jag också på lite bilder som jag tagit vid mina besök på Kalvön:

[instagram-feed feed=3]

Inlägget Kalvöbågen på lördagsturen dök först upp på Hemomkringvandring.