Första veckan på min semester bad jag min sambo följa med till mina gamla hemtrakter i Småland. Anledningen var att jag ville visa honom Sevedeleden – en rundslinga på 50 kilometer som utgår från Mariannelund.

Dag 1 – 14,71 km

Framme i Mariannelund

Efter några timmars bilkörning var vi framme vid parkeringen i Spilhammar, Mariannelund. Vi hade kommit fram till att vi skulle gå leden medsols denna gång. Förra gången jag gick här (våren 2020 med Linda) gick jag motsols. På detta sätt skulle allt bli lite nytt för mig också. Tänkte vi. Men med facit i hand vet vi att man får se mer av det fina leden har att erbjuda om man går i motsatt riktning (tips).

En kort avstickare till Runkestenen

Till att börja med går leden på skogsväg tills den korsar riksväg 40. Därefter följer man skogsväg genom fin tallskog. Strax kommer man till en korsning med en skylt som signalerar att det finns en fornlämning till höger. Dit är det inte mer än 200 meter och det är Runkestenen (se Filmbyns sagolika utflykt nummer 1) som står där.

Lite fakta om Runkestenen

När inlandsisen smälte för 10 000 år sedan lämnade den efter sig stora klippblock. Några av dem landade på sin spets på en plan berghäll och kallas runkestenar. Eftersom man kan få dem att gunga (det fornsvenska ordet för ”gunga” var ”runka”).

Stenblocket är cirka 5 meter högt, 4 meter brett och 10 meter långt. Vikten är.. håll i dig… 260 ton. . Runkesten är sedan 1956 ett skyddat naturminne och har RAÄ-nummer Rumskulla 51:1. Du hittar mer information hos Fornsök (länk).

Den naturliga klätterväggen Trollevägg

Efter ytterligare någon kilometer genom tallskog (bitvis riktigt kuperat) övergick terrängen i lövskog och lite blötare omgivningar som bara skrek ”myggvarning”. En spång passerar genom Trullegata, tätt intill den naturliga klätterväggen Trollevägg.

Den måste givetvis testas av den äventyrlige i vårt sällskap. För mig och andra som nöjer sig med att bara se på omgivningen finns två bänkar och bord här att vila vid.

Skog, sjöar och smultron

Därefter fortsatte vi längs stigen genom skog och förbi små skogssjöar. På något ställe låg nedfallna träd som inte fanns här förra gången jag gick leden. När vi rundade Toregöl blev jag överlycklig av all skvattram som växte här. Doften av deras blad är bland det bästa jag vet.

Hundarna fick ett välbehövligt bad i värmen innan vi gick vidare längs skogsstigen.

Fotvilarpaus vid sjö och smultron

När vi hade gått förbi nästan hela Stora Holmsjön stannade vi på en höjd med vacker utsikt ner mot sjön. Här unnade vi oss en första paus efter starten i Mariannelund, då vi både luftade fötterna en stund och fyllde på med lite snacks. Därefter följde relativt enkel vandring nästan ända upp till Rumskulla.

Men där fick vi göra ett långt stopp, för luften var fylld av smultrondoft. Så vi stannade en lång stund och plockade varsin kåsa med smultron. Det kan inte finnas mycket som är godare än solvarma smultron (om du frågar mig).

Knöligt att ta sig förbi Rumskulla

Strax efter vår smultronpaus försvann stigen i högt gräs. Och nässlor. Eftersom jag hade gått där tidigare visste jag att vi skulle gå just där, bredvid dammen, och på några ställen skymtade vi också orange markeringar. Så det var bara att gå på, trots att vi blev brända av nässlorna där vi kom i våra shorts.

När vi korsat vägen och skulle in i en hage så var stättan fortfarande inte lagad (den var trasig redan 2020) och dessutom fanns en eltråd längst upp. Här hade vi lite svårt att få över våra stora hundar, men till slut löste det sig.

Sedan följde en kort och skön sträcka genom hagen innan vi kom ut på en mindre väg vid en gård. Enligt kartan skulle vi gå igenom en fårhage, men det fanns ingen passage. Vi såg också på kartan att vi kunde följa en skogsväg och sedan ansluta till leden efter något hundratal meter, men då fick vi gå genom en hage med kor. Här var leden väldigt dåligt markerad, och det slutade med att vi gick genom kohagen.

Fortsatt dåligt underhåll – och dalande humör

Kohagen var egentligen väldigt vacker med stora pampiga ekar. Men när vi skulle ut ur hagen (nu på leden igen) så hade ägaren dragit en taggtråd längst upp över stättan, så återigen blev det svårt att få över hundarna. Även livsfarligt för oss vandrare. Tänk om man snubblar på taggtråden längst upp när man kommer med tung ryggsäck som vi gjorde?

Det var uppenbart att denna markägare inte uppskattade att ha en vandringsled som passerade ägorna för leden var i bedrövligt skick här. Ris och träd över stigen. Trasig spång. Hyggen där det var svårt att se var leden sedan tog vägen. Omarkerat från ett berg med branta stup åt flera håll. Så jag skriver inte så mycket om denna sträcka, eftersom humöret dalade mer och mer.

Oväntad tältplats dök upp

Min plan var att vi skulle försöka gå fram till Björnhagskullen och slå upp vårt tält där. Det var en av de platser jag mindes från förra gången tack vare den vackra utsikten därifrån. Men strax innan vi var framme såg jag en åker mitt i skogen. Den var nyslagen och vi skulle alltså inte förstöra något om vi tältade i kanten en natt.

Sagt och gjort så vek vi av från leden och gick ner till åkern. Eftersom vi hade påbörjat vår vandring på eftermiddagen började det bli hög tid att hitta en sovplats. Vi slog upp tältet på lyxigt slätt och plant underlag (det är man ju inte van vid). Sedan la vi oss utanför och vilade och tog in omgivningen.

Till middag kokade vi bara lite korv. Det är inte fel att äta enkelt och snabbt. Hundarna var spekulanter på att få det som blev över. Efter lite prat och mys blev det läggdags och jag somnade som en stock på bara några minuter.

Första dagens etapp blev 14,71 kilometer och tog oss 5 timmar och 28 minuter att gå. Men då hade vi flera längre pauser.

Dag 2 – 27,04 km

Vi vaknade båda två ganska tidigt och bestämde oss för att stiga upp och komma iväg medan det fortfarande var svalt. Lars åt frukost medan jag, som oftast inte äter förrän jag varit uppe några timmar, tog ner tältet.

Björnhagskullen och Silvergatan

Himlen var grå, men SMHI hade förvarnat om en soligare och varmare dag. Strax var vi uppe på Björnhagskullen och utsikten var precis lika fin som jag mindes den.

Däremot var inte ravinen vid Silvergatan alls lika vacker som i mitt minne. Då, för två år sedan, var den som en grön sagoskog. Nu var den en torkad dal fylld med traktorspår. Men berget var fortfarande mäktigt och vackert.

Problem att få tag i vatten

På grund av att sommaren har varit torr var alla naturliga vattendrag torrlagda, så hundarna hade ingenstans att dricka. Det betydde att de var tvungna att dricka av det vatten vi bar med oss. Så redan på morgon/tidig förmiddag dag två stod vi med bara en liter vatten kvar av de sju vi burit med oss ut från Mariannelund.

Min tanke var att vi skulle ta vatten i Stångån, men det var så brunt att vi inte kände oss sugna på att rena det. Under denna dag skulle vi passera ytterligare några vattendrag, men vi hade tur och fick fylla på vatten i ett hus vid Kulla kvarn. Därefter kändes det lite lugnare och vi vågade dricka större mängder utan tanke på ransonera.

I sammanhanget bör jag nämna, även att det inte blir kronologiskt, att det finns en vattenkran i en trädgård, bara några hundra meter från leden i närheten av Kvilleken. Det var tydligt skyltat, men det kändes lite konstigt att gå in in en privat trädgård och hämta vatten.

Badpaus och vandring längs väg

Sedan vi fått vatten vid Kulla kvarn gick vi längs mysig skogsväg och skogsstig. Vid en av de små sjöar vi passerade svängde vi av och tog en paus. Lars och hundarna badade innan vi åt en lätt lunch i skogens tystnad.

Därefter gick vi vidare genom skogen och passerade både en å och den sista sjön innan vi började gå längs vägen. I vägrenen prunkade blommorna, och jag har aldrig sett så mycket fjärilar som jag gjorde under de här dagarna. Ofta satt det 2-3 fjärilar på varje blomma.

Kvilleken – en riktig höjdpunkt

Efter att ha gått på skogsväg en längre sträcka i gassande sol kom vi äntligen in i skugga och mäktig lövskog. Vi närmade oss naturreservatet Kvill (länk till Länsstyrelsen), där Sveriges äldsta ek står, Kvilleken med sin omkrets på 14 meter.

Jag, som bott i Småland i många år, har besökt det gamla trädet många gånger. Både med min dotter och hennes kompisar, och med mina egna vänner (länk till besök 2019). Men för Lars blev det första mötet, och han föll pladask för det gamla, vackra och uthålliga trädet.

På väg ut från naturreservatet passade vi på att använda toaletten vid parkeringen, och sedan gjorde vi avstickaren för att fylla på vattenflaskorna i korsningen några hundra meter bort.

Middag vid jättegryta

Efter några kilometer, och rejäl stigning uppför ett berg med hjälp av rep, slog vi läger vid ett färdigt fikabord intill en jättegryta. Där stannade vi länge; fotade, lagade mat, vilade. Som tur var hade det också samlats regnvatten i håligheter i berget, så hundarna drack sig otörstiga utan att vi behövde använda det dyrbara medburna vattnet.

Både fötter och strumpor hann torka under vår paus. Vi hade en massa att prata om och tiden bara flög iväg. Till sist var det ändå dags att ge sig iväg över klippor klädda i lav, med krumma tallar växande på sig.

Nästa anhalt var Klyvesten

Därefter följde en lång sträcka som den här gången kändes som transportsträcka innan vi kom fram till Klyvesten. Den hade jag verkligen sett fram emot att få återse, för den var lite av en favorit efter min tur här 2020.

Ett tag var tanken att vi skulle försöka hitta en tältplats i närheten, för omgivningen är fin. Dessutom är det ganska nära ner till ån så att vi kunde gått dit och badat hundarna. Men vi ville ta oss så långt som möjligt för att ha en kortare vandring den sista dagen.

Ruiner längs ån

Alltså gick vi vidare och var snart framme vid ruinerna efter pappersbruket vid Bråneholm. Bron över ån är vackert inbäddad i grönska. En liten bit längre ner ligger även ruinerna från Mariedalspappersbruk och kvarn.

Vid det här laget hade vi ganska ont i fötterna och kände ”blås-varning”. Vi bestämde oss därför att bara passera närmaste hus, gå upp på en höjd och sedan slå upp tältet. Det var den absolut fulaste tältplats jag någonsin haft, och jag bemödade mig inte ens om att fota där.

Kvällen ägnade vi åt att pyssla om fötterna, mata hundarna, kolla på våra bilder – och att lägga oss tidigt efter vår långa dag. Andra dagens etapp blev 27,04 kilometer och det tog oss 10 timmar och 21 minuter att gå. Vi fotade mycket och stannade även både för att äta lunch och middag längs vägen.

Dag 3 – 15,77 km

Eftersom vi skulle köra hem till Orust efter att vi hade kommit i mål försökte vi komma iväg i rimlig tid på morgonen. Till vår glädje mådde fötterna efter omständigheterna väl, och det hjälpte att den första delen av dagens etapp gick längs skogsväg bredvid Stångån.

När vi kom ner till Försjön fick hundarna dricka och svalka sig ordentligt. Längs hela sjön stod husbilar och husvagnar uppställda – vi som hade känt oss helt ensamma i skogen. Bara några hundra meter från vägen finns Amaliagrottan (trots att det är lite oklart exakt vilken håla som är den grottan).

Sista biten var lätt att gå

Därefter hade vi en enormt tung klättring upp till Korpberget, för det låg träd huller om buller över den redan branta stigen. Men resten av vägen var lätt att gå. I stort sett Sveaskogs-vägar hela vägen.

Den sista biten, sedan vi korsat riksväg 40, passerade små hus och gårdar. Längs kanterna blommade blåklockor, johannesört, åkervädd och fibblor i mängd. Men det som gjorde mig allra gladast att se var lundkovallen, också känd som natt och dag.

Det kändes oerhört skönt när vi närmade oss målgång vid bilen i Spilhammar. Sista dagen gick vi 15,77 kilometer och vi ”landade” i Mariannelund efter 3 timmar och 54 minuter längs leden. Den här dagen var det enklare vandring till stor del på skogsvägar och Sveaskogs-vägar.

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Sevedleden är 50 kilometer lång (om vi räknar själv rundslingan, etapp 1-3), men den har även några etapper som går åt andra håll. Riksväg 40 passerar precis utanför starten så det är lätt att ta sig hit med bil. Även med buss från Eksjö mot Mariannelund eller Västervik passerar här. Vi utgick från parkeringen vid Spilhammar utanför Mariannelund, och gick leden medsols.

Länkar till tidigare inlägg om leden

Länkar till inlägg från min förra tur här 2020, då jag gick den med Linda hittar du här:
Vår vandringsdag nr 1 längs Sevedeleden
Vår vandringsdag nr 2 längs Sevedeleden

Nedfallna träd och dåligt underhåll

På de drygt två år som gått sedan jag gick här senast har kvaliteten på leden tyvärr förfallit rejält. Det ligger träd och ris över stigen på många ställen, och det är tröttsamt när man går med full packning.

OBS! På flera ställen var leden svårframkomlig på grund av träd och ris som låg tvärs över stigen.

Dessutom doldes stigen av all växtlighet (läs nässlor) på en del ställen, så vi fick själv göra oss väg där vi gick i shorts i sommarvärmen. Jag har mejlat till Vimmerby kommun om detta. Jag vill betona att inte hela leden är sådan här, men det är tröttsamt eftersom det dyker upp med jämna mellanrum.

Officiell information om leden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Inlägget Lång rundslinga i Mariannelund dök först upp på Hemomkringvandring.

Vissa helger är bättre än andra – som den här till exempel. Först och främst fick jag gå två fina rundslingor i Herrestadsfjällets naturreservat. Och som grädde på moset hyrde vi den mysiga Kärrestugan för övernattning i reservatet.

Från parkeringen till stugan med packningen

Tack vare att det är nära från parkeringen (bara 700 meter) kunde vi ta gå två gånger med vår packning. Främst var det veden som vägde ”bly”, så vi delade upp den i flera säckar. Först hade vi problem att få upp låset till Kärrestugan. Men så fort det var löst ställde vi ifrån oss packningen därinne och gav oss ut på en liten upptäcktsfärd.

Vi hann en kort runda innan det mörknade

Eftersom jag hade gått en fin stig i somras, medan Lars låg på sjukhus, ville jag visa honom den. Det var i samband med att jag gick mellan alla stugorna i Herrestadsfjället. Enligt kartan skulle vi kunna fortsätta leden förbi Kärrestugan och på det sättet ta oss till den goa platsen jag ville visa.

En go plats – vid Torsvattnet

Till att börja med följde vi skyltar mot Klämman och passerade sjöarna Byrevattnet och Furuvattnet. Därefter gick vi ett hundratal meter längs ett löpspår, innan vi svängde vänster igen vid skylt märkt Kärrestugan.

Strax var vi framme vid den lilla sjön Torsvattnet. På sjön låg is och vi mötte en familj som precis var på väg av den. På andra sidan sjön finns både bänkar, bord och grillplats. Och en av de söta skyltarna ”En go plats”.

Omväxlande rundslinga på 3 kilometer

Härifrån var det en kort vandring tillbaka till stugan, men naturen bjöd på stor variation. Allt från barrskog, myrmark, små sjöar i kuperad terräng. Totalt var rundan runt 3 kilometer och väldigt mysig. När vi kom till vårt hem för ett dygn hade det börjat skymma.

Kallt inomhus – men det var i alla fall lä

Visa av erfarenheten från första gången vi hyrde Kärrestugan visste vi att det tar tid att värma upp den. Dessutom mindes vi att kaminen och spisen formligen åt ved. Så den här gången tänkte vi hushålla lite med veden och inte elda förrän framåt kvällen. Det mörknade ju redan klockan 16.

Utomhus låg temperaturen på runt 0 grader, men inomhus kändes det kallare. Medan vi pysslade på iförda våra förstärkningsplagg (och våra varmaste mössor) konstaterade vi att det i alla fall var lä.

Thaimiddag på stormkök

Till att börja med plockade vi fram stormköken och middagen. Vi lagade lite thaimat i form av nudlar med kyckling och en massa gott. Som vattenkastanjer, bambuskott, grön curry och så vidare. Snart spred sig doften av mat i hela stugan.

Sällan har en måltid smakat så gott tror jag. Vi hade inte ätit någon lunch, så magarna skrek. Och omgivningen gjorde måltiden supermysig – stormlyktorna spred sitt mjuka sken inne i timmerstugan.

Värme från kamin – och mysbrasa i öppen spis

Därefter tog vi det lugnt någon timme. Satt och tittade på, och pratade om, fotona från dagens tur. Vi tände brasan i öppna spisen och kände förvånat hur det snabbt blev varmt i stugan. Sedan insåg vi att det ju var 15 minusgrader sist vi sov i stugan. Vilket förklarar varför vi tyckte det blev varmt supersnabbt den här gången.

Kex- och ostmys före läggdags

Som avslutning på en fin eftermiddag och kväll lyxade vi till det med lite ost, kex och goda korvar. Tala om att man var supermätt när man kröp ner i sovsäcken (på golvet framför öppna spisen). Stugan höll sig den här gången varm hela natten. Så det var inte ens otrevligt att byta kläder på morgonen när jag skulle ut på ännu en upptäcktsfärd.

Superfin rundslinga i gryningen

Redan före gryningen steg jag upp för att gå med hundarna. En otroligt fin rundslinga på cirka 7 km fick jag i Herrestadsfjällets naturreservat. Visserligen tycker jag att allt är fint i Herrestad, men denna rundslinga är nog favoriten hittills. Kanske blev det extra vackert för att jag gick redan i gryningen?

Exakt var gick ”min” rundslinga?

Jag utgick från Kärrestugan, eftersom vi sov där, men det är enklare att starta och sluta vid parkeringen vid Grågåsvattnet.

Från Kärrestugan gick jag ut mot vägen och korsade den precis i nederkant av sjön Vrångevatten. Därifrån följde jag stig skyltad mot Krokestugan. Vid nästa markerade korsning svängde jag höger mot Kölnestugan, och vid ännu nästa gick jag höger mot Grågåsvattnet. Där fick jag traska hela 150 meter på grusvägen innan jag svängde av mot Kärrestugan (och passerade ”en go plats” från dagen innan).

Vem passar rundslingan för?

Leden är exemplariskt märkt med gula markeringar, och det finns tydliga skyltar i alla större korsningar.

Observera att denna tur inte är tillgänglig för barnvagn, och den passar heller inte för den som har svårt att ta sig fram i riktigt kuperad terräng. Vid flera ställen behöver man ta hjälp av rep i extra branta passager. Dock är stigarna väldigt fina (om än blöta på en del ställen).

Några av anledningarna till att jag gillar Herrestadsfjället

Något jag verkligen gillar med Herrestadsfjällets naturreservat är att det finns flera alternativa vägar till varje stuga, så man kan kombinera sin tur helt efter dagsform och lust.

På just denna tur passerade jag två vindskydd (och det fanns ett till bara ett hundratal meter från leden), och båda dessa var upptagna. Trots att det är ett populärt område är det lätt att få vildmarkskänsla och uppleva ron och lugnet!

Frukost i stugan före hemgång

Lyxigt nog stod frukosten färdig i stugan när hundarna och jag kom dit. Lars hade kokat upp vatten till min choklad, tänt en brasa i kaminen, och dukat upp både bröd, kex och pålägg. Det blev en fin avslutning på vårt dygn i Kärrestugan. När vi städade ur stugan kändes det nästan lite vemodigt, men vi kommer säkerligen att hyra den igen. Och just det ja – stugan hyr man hos Friluftsfrämjandet i Uddevalla.

Slutligen karta och tips om andra rundslingor i området

Herrestadsfjällets naturreservat ligger i Uddevalla kommun, Bohuslän. Läs gärna mer om reservatet hos Länsstyrelsen.

Klicka här om du vill se på kartan var Kärrestugan ligger, eller hur du ska navigera dit.

Här kan du läsa om fler fina och härliga rundor i Herrestadsfjällets naturreservat.

[instagram-feed feed=16]

Inlägget Fina rundslingor på Herrestadsfjället dök först upp på Hemomkringvandring.

På sista tiden har mitt liv varit ovanligt hektiskt – på alla fronter. Därför kände jag ett extra stort behov av att komma ut i helgen. Från början var min plan att jag skulle gå några etapper av Kuststigen, som ligger i närheten. Men vid närmare eftertanke vore det smartare att gå en rundslinga (så att jag kommer tillbaka till bilen). Efter att ha granskat kartan ordentligt bestämde jag mig för att åka till Lilla Edet och gå Store Väktor runt.

Utgångspunkt Backamo lägerplats

Visserligen har jag gått runt den vackra sjön några gånger tidigare, men den är värd att se igen. Jag insåg att jag skulle spara mycket kör-tid om jag parkerade bilen vid Backamo lägerplats. I vanliga fall brukar vi tråckla oss in på småvägarna från Hjärtum-hållet. Så jag och Balder utgick från Backamo och följde Bohusleden upp mot Bredfjällets naturreservat.

Denna sträcka går längs en grusväg och det händer inte speciellt mycket längs vägen under dessa 4,6 kilometer. Om man inte är blomnörd som jag förstås, för i kanten växte mängder av blommor blommor. Prästkragar i massor, johannesört, brunört, kärringtand. Och orkidén nattviol förgyllde sträckan med jämna mellanrum. Jag såg nog ett 30-tal exemplar utan att stanna och leta. Det enda negativa var att alla bäckar var uttorkade, så jag kunde inte erbjuda Balder något vatten.

Framme vid leden Store Väktor runt

När vi kommit upp till etapp 11 av Bohusleden svängde vi höger mot Store Väktor. Och snart var vi inne på spåret som leder runt hela sjön. Denna led går delvis längs Bohusleden, men är markerad med gula prickar på träden. Snart fick vi en första glimt av Store Väktors glittrande vatten mellan lövträden. Och Balder fick ta ett dopp och svalka sig innan vi gick vidare.

Leden, som är 8,1 km, går genom mossig granskog, lövskog med rik grönska på marken och karg tallmark. Bitvis är leden runt Store Väktor rejält kuperad, och man passerar flera platser med vacker utsikt. Det är inte svårt att hitta ställen för en paus om man vill äta något, lufta fötterna eller helt enkelt bara sitta och njuta av omgivningen.

Badplatser och möjligheter till tältning

Längs leden finns två badplatser. En med sandstrand och en med klippor. Vid sandstranden är det även populärt att tälta. Eftersom den andra stranden ligger inne i naturreservatet (Bredfjället) är det inte tillåtet att tälta där (även att jag såg igår att någon missat just den informationen). Men det finns ett vindskydd med eldstad ifall man vill övernatta där. Dock tycker jag inte att det ligger så vackert till för de har vänt öppningen bort från sjön.

Oslagbart vacker natur

Kombinationen sol, blå himmel, vatten och grönskande träd är i stort sett oslagbar tycker jag.

Så igår hade jag fullt upp att ta in alla härliga synintryck, och gick med ett stort leende i ansiktet. Fast med svetten rinnande i ögonen. Som vanligt stämde inte SMHI:s prognos riktigt, så vi hade närmare 30 grader. Vilket inte är optimalt för en alaskan malamutes första lite längre tur. Men det var tur att det fanns många tillfällen för honom att få skutta ut i Store Väktor och svalka sig innan kopplet åkte på igen.

Jag kommer tillbaka till Store Väktor igen

Vi hade en helt fantastisk dag, och jag tror inte att det kommer att dröja särskilt länge innan jag är tillbaka i området. Men om jag kommer att parkera vid Backamo även nästa gång tvivlar jag på. Det blev nästan en mil (tur och retur) på relativt intetsägande grusväg. Totalt gick vi 21 kilometer och jag var så stolt över Balder som knatade på vid min sida i över fem timmar.

Och han överlevde sin första huggormstrampning. Jag har nog aldrig i hela mitt liv fått ur mig ett så gällt skrik som det som flög ur min mun när jag såg honom kliva rakt på ormen. Huggormen tog dock det hela med ro. Låg kvar tills Balder passerat, lyfte sedan på huvudet och ringlade lojt in under några buskar.

Om du, precis som jag, tycker om sjöutsikt, och inte har något emot kuperad terräng; gå leden Store Väktor runt. Skulle du tycka att 8,1 kilometer är för kort är det enkelt att bygga på med någon rundslinga inne i Bredfjällets naturreservat. Leden går annars bara lite i utkanten av reservatet.

För dig som vill veta mer:

Användbara länkar om du vill veta mer

• Litet uthållighetstest – RESUL four day march 2020
• Lyseberg och Store Väktor – en övernattningstur 2019

Länk till Lilla Edets kommun om Väktorsjöområdet

Så här hittar du till Store Väktor-leden

Store Väktor ligger i Lilla Edets kommun, strax utanför byn Hjärtum. Här hittar du länk karta som visar parkeringsplatsen vid ledens början. Som du kanske vet använder jag appen Min karta (den är gratis) för mina turer. Om du också har den öppnas länken i appen, annars i webbläsare.

Inlägget Store Väktor runt – och till Backamo dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag kände jag att jag ville ut till Säby kile på Tjörn och gå hela Säbyleden, för det hann jag inte med när jag var där med min sambo förra hösten. Leden passerar tre naturreservat: Säby kile, Breviks kile och Toftenäs.

Den här gången fick jag åka utan honom eftersom han hade fullt upp med älgjakten, men jag och vår hund hoppade in i bilen fyllda av förväntan. Morgonen var kall med några minusgrader och vinden från havet var ganska hård så jag tog med både pannband och tunna vantar när jag körde mot grannön Tjörn. Vi parkerade vid Säbygården och följde en grusväg som snart övergick i skogsväg. Eller vad man ska kalla det när vägen går längs strandängar vid havet.

Underlaget var lätt att gå genom Säby kile naturreservat ändra tills vi kom fram till korsningen där Säbyleden svänger av och man kan göra en avstickare ut på Säby ö. Där var vägen lite stenigare, men det var i alla fall en familj med barnvagn som inte lät sig avskräckas av underlaget. Och jag kan förstå dem, för omgivningarna är otroligt vackra och avstånden relativt korta.

Vi var snart framme vid den vackra Stenstugan som jag mindes väl från mitt förra besök (se bilder och text i förra inlägget om Säbyleden) men idag blev det inga bilder. Det satt människor där och solade så jag drog mig upp på klipporna ovanför för att äta lite mellanmål med havet vid mina fötter.

Efter en härlig paus hasade vi oss nerför klipporna mot leden igen. Eller rättare sagt så hasade jag nerför medan hunden ivrigt ville skynda framåt. Det var helt fantastiskt med den blå himlen, kylan som bet i kinderna och att se att det ändå fanns så pass mycket blommor kvar. Jag njöt i fulla drag.

Väl tillbaka från vår lilla avstickare fortsatte vi följa Säbyleden som gick genom charmiga små inhägnade strandängar tills vi kom fram till den smala vägen som leder tillbaka till Säby där bilen stod parkerad.

Hela sträckan vi gick var ungefär 8 kilometer, men själva Säbyleden är 6 kilometer lång. Den är ganska lätt att gå och går i omväxlande natur med både strandängar, lövskogar och klippor. Den här söndagen märkte jag att den både är ett populärt utflyktsmål för familjer och en omtyckt motionsslinga för vi både mötte och blev ”omkörda” av ganska många människor. Trots det får man ingen känsla av trängsel eftersom leden slingrar sig fram och människor snabbt försvinner ur synhåll när man passerat varandra.

Det här är definitivt ett ställe jag tycker om och jag planerar fler små turer och utflykter hit framöver.

För dig som vill veta mer:

Länk till blogginlägg om mitt första besök i Säby kile (då vi gick en liten bit av Säbyleden)
Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Inlägget Säbyleden på Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.