Häromkvällen gick jag Trollstigen här i Rönnäng. Det är en relativt kort, lättgådd och upplyst motionsslinga. Rundan är bara 2,4 kilometer lång, och här kan du till och med ta dig fram med barnvagn.

Ibland kan det vara lite trögt att komma ut den mörka årstiden – även för mig. Just en sådan kväll bestämde jag mig för att gå upp till rundslingan, eftersom jag bara hade gått en liten del av den när jag var ute på en annan tur. Och precis som vanligt var det värt det när jag väl hade kommit ut.

Perfekt med upplyst runda

Eftersom jag nästan alltid bott på landet känns det lyxigt att kunna gå en upplyst slinga (på hemmaplan) på så här fint underlag. Dessutom får motionsslingan en massa pluspoäng från mig för att den inte går inne i samhället, utan mest genom skog och mellan berg.

Längs rundan finns flera bänkar att sitta ner och vila på, och på ett ställe finns även fikabord. Det är så roligt att gå på såna här små upptäcktsfärder – även om jag hade sett mer av omgivningen i dagsljus.

För mig blev rundan ungefär 5,5 kilometer, eftersom jag gick till och från motionsslingan också.

Trollstigen i dagsljus

Eftersom jag är så nyfiken var jag givetvis tvungen att gå leden även i dagsljus. Så här bjuder jag på lite bilder där man ser mer av omgivningarna.

Inlägget Trollstigen i Rönnäng – kort motionsslinga dök först upp på Hemomkringvandring.

Beräknad läsningstid: 17 minuter

Härmanö naturreservat är en av de vackraste platser jag vet. På grund av att jag är uppvuxen på småländska höglandet är jag inte van vid att vistas vid havet. Även att jag är barnsligt förtjust i det. Men sedan flytten till Orust förra året ser jag till att njuta av hav, vackra västkustklippor och de blommor som växer i skärgården så ofta jag kan. Igår blev det en tur till favoriten Härmanö, som alltså hör till Orust kommun.

På morgonen tog vi bilen tvärsöver ön till parkeringen i Tuvesvik. Därifrån tog det bara några minuter att gå till personfärjan som trafikerar leden till Gullholmen året runt. Mer om tidtabeller och biljetter hittar du längst ner i inlägget. Havet låg lugnt denna tidiga, grå morgon, så turen tog knappt de fem minuter som aviserades i tidtabellen.

Genom samhället mot lederna

När vi stigit av färjan rundade vi Tempo som ligger mitt hamnen. Efter att ha passerat även Gullholmens Hamncafé var vi framme i korsningen vid kyrkan. Och där svängde vi vänster. Alla leder, förutom rundan ”Lilla Härmanö” börjar söder om samhället. Här går det lyxigt nog att gå med barnvagn ända ner till Klippevik (4 kilometer enkel väg).

Efter bara några hundra meter såg jag en skylt med texten Lotsutkiken. Självklart var jag tvungen att springa uppför trappan för att titta på utsikten. När jag var på väg ner igen såg jag dagens första solstrålar försöka tränga igenom molnen.

Vid Höpallen svängde vi in på annan led

Även om det var lätt att gå längs grusvägen längtade vi efter att få börja vandra ”på riktigt”. Vid Höpallen kunde vi svänga av och följde därifrån en annan led. Som även den är tillgänglighetsanpassad.

Denna är en rundslinga på 2,5 kilometer som går Höpallen-Lunddalen-Övermyren-Härm-Höpallen. Men vi gick inte hela rundan. Efter Övermyren svängde vi in på en stig mot fantastiska Kalvhagen.

Mot Kalvhagen och blommorna

Äntligen fick vi gå på stig. Först gick den genom lövskog men snart var vi framme på den stora ängen Kalvhagen. Där fanns det flera rastplatser med bänkar och bord. Och framför allt – mängder av gullvivor och andra blommor.

Egentligen var tanken att vi bara skulle äta frukost i Kalvhagen och sedan gå vidare. Men jag kunde inte slita mig. Jag kravlade omkring i gräset för att fota gullvivorna. Och mandelblommorna. Och så hittade jag även jungfrulin, styvmorsvioler, lundtrav, getrams, blåsuga, smörblommor, teveronika och en massa andra växter. Så rasten blev ganska lång.

Ut mot havet

Från Kalvhagen fortsatte vi sedan framåt mot Långekilen och jag njöt av att få se öppet hav. Och av att vandra på klipphällar. Detta är något jag nog aldrig kan få nog av!

Inåt land mot Svensbo och Myren

Sedan följde en spännande sträcka ner i en ravin, förbi ett gammalt torp (Svensbo) och en bäverdamm innan vi kom fram till Myren. Den här biten var det just nu väldigt blött, så vandringskängor eller stövlar behövdes för att ta sig torrskodd fram.

Egen tur i Härmanö naturreservat

På grund av att vår valp Balder är för ung för längre strapatser tog Lars hand om hundarna. När vi kom till Myren fortsatte de den korta biten till den härliga sandstranden vid Grindebacken och roade sig där några timmar. Alltså var det bara jag som svängde av mot Härmanö Huvud. Och nu dröjde det inte länge förrän naturen blev vildare och kargare.

Att följa den orangemarkerade leden upp till den högsta punkten är enkelt. Utsikten är milsvid och jag njuter i fulla drag av utsikten över Härmanö naturreservat, och de närliggande Kärringöarna. Snart får jag sällskap av vänliga kor som nyfiket betraktar mig när jag passerar.

Dagens höjdpunkt – Härmanö Huvud

När man passerat rösena fortsätter leden (som på kartan är mörkblå och sträcker sig mellan Skålldalen-Härmanö huvud-Skållehus-Firviletut-Svinegilga-Skålldalen. Den är 3 kilometer lång och kuperad) nerför berget åt vänster. Eftersom jag ville upp på Härmanö Huvud på andra sidan av en vik/strandäng fortsatte jag istället nerför berget rakt fram. Här finns bara sporadiska markeringar. Och när man kommit ner på strandängen, som är mycket blöt, upphör de helt. Härifrån får man leta sig en egen väg upp mot toppen.

Visserligen såg det enkelt ut att ta ut riktningen och bara gå över de härliga klipporna förbi strandängar och små sjöar/tjärnar. Men om och om igen fick jag välja nya vägar på grund av raviner som inte synts på håll. Det var underbart och kändes som ett litet äventyr att skutta fram och leta efter bästa vägen mot toppen. Dessutom hade jag hela tiden fullt upp med att ta in den bedövande vackra utsikten. Se och njut:

Lunch vid egen strand

Jag fotade och filmade en del från toppen innan jag sökte mig nedåt. Tack vare att jag varit här tidigare visste jag att det fanns ett dass vid en vik nedanför, och jag tänkte passa på att använda det innan jag gick vidare. Men på vägen dit hamnade jag på en alldeles egen strand som passade perfekt för en lunchpaus.

Dags att börja tänka på refrängen

Hur gärna jag än hade velat stanna kvar på denna underbara plats började det bli dags att tänka på att vända tillbaka. Det blev en svettig ”klättring” upp till den markerade leden. Eftersom min sambo och hundarna väntade på mig valde jag att gå samma väg tillbaka som jag kommit. Och det dröjde inte länge förrän jag var ute på den tillgänglighetsanpassade leden igen.

De sista 2 kilometrarna fick jag sällskap av Lars och hundarna igen. Underlaget var lätt att gå på, vid sidan prunkade blomstren och vi hade gott om tid att hinna fram till färjan.

En liten sammanfattning

När vi kom tillbaka till Gullholmen strosade vi genom samhället. Där fanns flera ställen som vi hade kunnat stanna vid om vi inte hade haft planer med barnen för eftermiddagen. På Gullholmsbaden hade vi kunnat sova om vi velat spendera ytterligare en dag här. Och på Gullholmens Hamncafé hade vi kunnat hämta en takaway-påse med mat (insåg jag när jag googlade efter att vi kommit hem). Dessutom finns en sommarrestaurang som kunde passat för middag (Skottarn). Men just den här gången var det inte aktuellt för vår del, utan vi satte oss i hamnen tills det var dags att stiga på färjan tillbaka till Tuvesvik hemma på Orust.

Härmanö naturreservat är verkligen en fantastisk plats för vandring. Här finns allt ifrån korta barnvagnsvänliga promenadstigar till leder som bjuder på relativt krävande vandring. Sträckan jag gick den här gången var runt 17-18 kilometer. Men det finns flera stigar som jag skulle vilja utforska en annan gång – när valpen blivit äldre – eller om vi har hundvakt. Och jag vill definitivt visa Härmanö Huvud för Lars. Så – till Härmanö kommer vi igen.

Personligen kommer jag nog att försöka undvika att åka ut hit under semestersäsongen, för det är ett otroligt populärt ställe. Men här är vackert alla årstider. Och som tur är går färjan året runt (se tidtabell här nedanför).

För dig som vill veta mer om Härmanö naturreservat

Härmanö ligger vid Gullholmen på västkusten och hör till Orust kommun. Eftersom det finns flera olika vandringsleder kan du lägga ihop dem till längre rundor. Du kan lätt få ihop åtminstone två mil. Det finns även leder som är tillgänglighetsanpassade. En runda som är 2,5 kilometer och en som går längs en grusväg i 4 kilometer, men där får man ta samma väg tillbaka. Observera att det är förbjudet att elda, tälta, campa och cykla i Härmanö naturreservat.

Färjan till naturreservatet går mellan Tuvesvik och Gullholmen

Till Härmanö naturreservat kommer du med färja som avgår från hållplats Tuvesvik på Orust och går till Gullholmen på Härmanö. Turen tar 5 minuter. Tidtabellen för linje 381hittar du på Västtrafiks webbplats. Även i appen Västtrafik To Go hittar du tidtabellen. Dessutom kan du boka och betala din biljett direkt i appen.

Länkar till mer information

– Länk till Länsstyrelsens information om Härmanö naturreservat
– Läs information hos Orust kommun
– Besök Gullholmen.se och deras information
– Västkuststiftelsens folder om Härmanö naturreservat
– Södra Bohusläns information om Härmanö vandringsleder

– Länk till inlägg om mitt första besök på Härmanö

Mina instagrambilder från Härmanö

[instagram-feed feed=9]

Inlägget Härmanö naturreservat och frosseri i blommor dök först upp på Hemomkringvandring.

Trots att Kultehamn kulturstig börjar så nära som två kilometer från min ytterdörr tog det mig hela tre månader från flytten till Orust innan jag gick den. Men idag blev det äntligen av.

Eftersom jag jobbade hemifrån hade jag möjlighet att ta en lunchrunda och valde då att gå just Kulteby kulturstig. Jag tog bilen till parkeringen där jag hade stämt träff med en granne och hennes hund. På första skylten informerades vi om att det finns hela 7 rastplatser med bänkar och bord längs leden.

Vi gick iväg längs en bred stig som ledde oss genom landskapets bergiga kullar och passerar en mängd övergivna torpruiner. Vid varje ruin fanns skyltar som berättade om byggnadens historia, både på svenska och engelska. Dessutom var det på varje skylt tydligt märkt på en karta var längs leden man befann sig.

På ett ställe kan man välja att gå den enkla eller den svåra vägen. Självklart valde vi den svåra vägen. Den är alltså inte svår, men det går inte att köra barnvagn eller rullstol längs denna del som förlänger leden med ungefär en kilometer. Vid Ransberg går Kultehamn kulturstig ihop med Kuststigen en kortare sträcka, så om man går Kuststigen går det alldeles utmärkt att göra en avstickare längs kulturstigen i och med att den är en rundslinga.

Längs den lite svårare delen är stigen lite knaggligare och smalare, och där finns även trappor. När vi gått den extra slingan kom vi fram till den vackra lilla sjön Kultevatten det det givetvis också fanns en liten rastplats. Överallt längs stigen stannade vi och läste på skyltarna och förundrades över de starka människor som levt i dessa små torp under så svåra förhållanden.

I och med att vi gick den lite längre rundan blev denna tur ungefär 5 kilometer och den tog oss drygt en timme att gå i normalt ”prata och läsa-på-skyltar-tempo”.

För dig som vill veta mer om kulturstigen Kultehamn

Kultehamn kulturstig ligger mellan Svanesund och Vräland på Orust. Här hittar du en karta som visar dig till parkeringen där leden börjar.

Längs stigen finns fjorton ruiner och byggnader som presenteras på skyltar med torpens historia. Området förklarades 1987 som kulturminne och skyddas av kulturminneslagen. Orust kommun har en föredömligt bra sida (länk till sidan) där de beskriver de 14 ruinerna och byggnaderna var för sig. Vandringsleden ligger mellan Svanesund och Vräland på Orust och den är till klassad som promenadvänlig.

Tillgänglighet längs stigen

Det går alldeles utmärkt att köra barnvagn hela rundan som är 4 kilometer lång. Väljer man den svårare vägen blir rundan 5 kilometer och man går då en bit längs Kuststigen.

På kartan kan du se hur tillgängligt det är på en tregradig skala grön, gul och röd. Grönt är fullt tillgängligt för alla medan gult är tillgängligt för många men kan innebära problem för några. Rött är otillgängligt för rullstolsburna men ändå ganska lättvandrat. Blått markerar anslutning till Kuststigen, delsträckan Orust Tvärs. Kartan kommer från Orust kommuns information om Kultehamn.

Tips om andra kulturleder på Orust som jag gått

Husebyleden och leden Svens altare
Albertsholmen och Stora Björnholmen, Morlanda
Svens Altare-leden
Husebyleden

Inlägget Kultehamn kulturstig – tillgänglig vandring på Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Skuruhatt, och utsikten från dess topp, är förmodligen en av Eksjös mest kända vyer. Hur många gånger jag har varit där har jag ingen aning om, men det är många. Utflykter med släkt och vänner då vi kanske även passat på att gå genom ravinen Skurugata i samma naturreservat. Efter-jobbet-korvgrillning med dottern och hennes kompisar. Motionsrundor med hundarna i den storslagna miljön. Vandring längs höglandsleden som passerar denna utsiktspunkt.

För några år sedan gjorde man en satsning och tillgänglighetsanpassade vägen upp till utsikten på toppen. Istället för en slingrande stig full med rötter går man nu längs en slät grusväg (om man inte väljer att gå omvägen via Skurugata där man får några kilometers vandring i kuperad blockig terräng). Nere vid parkeringen finns också ett flertal nybyggda bord och bänkar om man vill ta en paus redan där.

Från parkeringen är det bara några hundra meter upp till själva Skuruhatt. Längs vägen passerar man flera bänkar där man kan sitta och vila eller bara njuta av omgivningen. När man kommer fram till toppen finns ett vindskydd med grillstad, vedbod och torrdass som är tillgängliga. Dessutom finns flera grillplatser och bänkar mitt uppe på utsiktsberget.

Om man fortsätter längs höglandsleden och ner på andra sidan är det en brant stig full av rötter och sten som väntar. Stigen leder till Klinten (1,6 km) och dess vindskydd eller ner till Skurugata. Väljer man att gå ner i ravinen Skurugata (blogginlägg från igår) och följa stigen till dess slut kommer man efter en stund till parkeringen nedanför Skuruhatt. Själva skuran är en kilometer lång.

Skuruhatt är ett givet utflyktsmål för både mig och många andra Eksjöbor. En plats vi gärna visar våra besökare. Jag kan verkligen rekommendera det för utflykter och till exempel barnkalas. Det passar för alla åldrar – från yngsta barnet till äldsta pensionären.

Idag kom jag till fots till Skuruhatt

Idag hade jag gått cirka 15 kilometer (till största delen längs höglandsleden) för att komma till Skuruhatt. Jag hade gått hemifrån stadsdelen Kvarnarp i Eksjö för att hämta bilen som jag lämnade kvar på parkeringen i samband med gårdagens vandring (länk till blogginlägg). Jag mötte inte en enda människa längs leden – inte ens uppe på Skuruhatt. Här följer några bilder från turen.

För dig som vill veta mer

Här hittar du mer information om höglandsleden från Skuruhatt till Eksjö (blogginlägg från juni 2019)

Inlägget Skuruhatt – ett tillgängligt utflyktsmål dök först upp på Hemomkringvandring.

En av mina väninnor ville komma ut i naturen i söndags, men det fanns en liten hake; det måste vara möjligt att gå turen med barnvagn. Av ren slentrian bokade vi först in att ses vid en sjö dit det är gångavstånd från bådas hem, men jag kom snart på bättre tankar… och gjorde en egen rutt.

Runt Kvarnarpasjön går en gångbana i grus och asfalt, som halva vägen ungefär går genom skog och resten i närheten av bostadsområden i utkanten av stan (Eksjö). Runt sjön är det drygt 4 kilometer, och sedan har vi en kilometer åt varje håll till och från sjön. Detta är en populär och lättvandrad runda. Alternativet som vi såg det, var att gå runt sjön Hunsnäsen, cirka 7 kilometer. Denna sjö ligger centralt och är alltså väldigt lätt att nå. Gångbanan och vägen runt är därmed välbesökt.

En timme innan vi skulle ses kände jag att det inte fanns någon som helst inspiration i mig för denna slentrianmässiga promenad, så jag gick in på Lantmäteriets webb och tittade på Eksjö. Var kunde jag hitta ett område som erbjöd mer natur, men där det ändå var tillräckligt brett och plant underlag för en barnvagn? Jag kom på en skogsväg som jag gick på med hundarna förra vintern som går nära en annan sjö, bara några kilometer från stan. Kanske kunde man gå runt den? Där är det rätt fin natur. Jag zoomade in på Långanässjön och följde skogsvägen jag tänkt mig. Jodå, den kommer ju ut på en grusväg, det visste jag, men sedan då? Fanns det någonstans man kunde gena sedan för att komma tillbaka till andra sidan sjön? Inte exakt intill sjön, där var det bara skog. Utan barnvagn skulle det nog fungera, men inte med. Jag kom fram till att om vi gick ut på ”stora vägen” och följde den 100-150 meter så skulle vi kunna ta en liten grusväg direkt efter det som övergår i skogsväg. Det var bara två partier där jag var lite osäker på om det skulle gå att köra vagn, men jag tänkte att i krisfall kunde vi bära vagnen den lilla biten. Hur lång den totala sträckan var visste jag inte, men uppskattade den till cirka 7-8 kilometer.

Min väninna var genast med på noterna när jag föreslog att vi skulle ses på en annan plats. Hon älskar att vara utomhus, men vågar aldrig gå ensam eftersom hon är rädd att gå vilse. Alltså vilade allt ansvar för att vår egen rutt nu skulle fungera på mig. Det var lite nervöst när vi gav oss iväg. Tänk om vi skulle behöva vända efter ett tag för att jag missbedömt?

Vi började gå längs grusväg som sedan övergick i skogsväg. Det var lite blött, och därmed lite trögare för min kompis att köra barnvagnen, men inte så farligt att det blev  jobbigt. Skogsvägen ledde oss både genom granskog och tallskog, och hela tiden såg vi solens strålar sila ner mellan trädens grenar.

Efter någon kilometer närmade vi oss markerna som tillhör en större bondgård och skogen på sidorna övergick allt eftersom till åkermark. Underlaget var inte helt traditionellt barnvagnsplatt, men det gick bra den här lilla skumpiga biten också.

Sedan kom vi ut på en liten grusväg med stora fält/åkrar på sidorna. Ett ställe som mina hundar älskar att springa på. Vi människor mådde också bra av att ta in lite större vidder och njuta av solen som värmde våra ansikten medan vi gick. Efter åkrarna kantades vägen av skog igen, där man skymtade skogstjärnar till höger och vänster. Bland annat en av mina favoriter, den gröna Larsgölen.

Vi passerade en sommarstuga och några små ödetorp, mäktiga gamla lavbevuxna träd, och såg flera små skogstjärnar glittra mellan träden, innan vi kom ut till en större väg. Sträckan vi gick längs grusvägen var nog drygt en kilometer, men det passerade bara en enda bil. Jag går rätt ofta i det här området, och det är sällan det kör bilar där, eftersom det inte finns några boningshus längs denna lilla grusväg.

Tyvärr kunde jag inte helt undvika asfalt och större väg för att ta oss runt hela sjön med barnvagn, men det var inte mer än max 150 meter vi gick längs vägen innan vi svängde in på grusväg igen (se bilden här ovanför). Den smala vägen ledde oss genom tallskog, där ytterligare skogstjärnar skymtade mellan träden. Vi passerade också Rågöl och jag berättade för Jenniefer om när jag och Johanna var där i våras och letade efter miniorkidéer och hon skrattade åt alla myggbetten vi fått och åt hur Tord fick guida oss för att vi skulle hitta de små blommorna. Efter ett tag svängde vi in på en skogsväg och kom så småningom till sommarstugeområdet. När vi såg badplatsen kände jag mig väldigt lättad över att jag lyckats ta oss runt sjön på dessa olika skogsvägar och grusvägar. Och min väninna var helt fascinerad över att man kunde ha det så vackert – och hon var inte sugen på att någonsin mer gå runt sjön närmare oss där ”alla andra” går. Så jag tror att det blev en ganska lyckad ”egen rutt”. Vi var ute i 1 timme och 45 minuter och rundan blev knappt 9 kilometer.

Så.. låt dig inte hindras om det inte finns någon färdig slinga att gå om det är ett område som intresserar dig. Det mesta går – bara du vet vart du vill! När jag hade ritat upp min egen rutt såg den väldigt enkel och naturlig ut, men när jag tittade på den tomma kartan från början var den inte alls lika självklar. Varken jag eller min väninna hade heller hört talas om någon som gått runt denna sjö – även att det givetvis finns de som gjort det. Kan jag göra en egen rutt (om än enbart på grusvägar och skogsvägar den här gången, inte stigar eller helt offroad) och ge mig ut så kan du!

Uppdatering klockan 21.20, 2020-02-05

Min mentor Tord lät inget vatten rinna under broarna – han gav sig ut på ovanstående runda så fort han läst blogginlägget i morse. Han återkopplade sedan med lite detaljer (fler ögon ser mer!).

När man kommer till torpet Torslund så finns det något som Tord meddelar kan vara intressant, nämligen en sevärd källa som utgörs av tre källsjöar. Vattnet är klart och fint och man kan se nedramlade trädstammar på botten.

Tord påpekar också att vi hade kunnat undvika biten vi gick längs RV 40, om vi hade gått in vid den sista stugan före RV 40 och gått över den fina stenbron istället för att gå ut på den större vägen. Jag måste erkänna att jag inte såg någon väg/stig åt det hållet, men jag ska definitivt titta nästa gång!

När Tord passerade bron idag så höll det på att bildas tallriksis (här kan du läsa mer om tallriksis) i skummet närmast kameran. Om det fortsätter att vara kallt så ser det kanske snart ut så här:

För dig som vill gå samma runda

Vi gick medsols runt Långanässjön, med start vid Långanäsbadet strax utanför Eksjö. Vi gick från parkeringen mot, och förbi, ungdomsvårdsskolan (det är skyltat). Grusvägen övergår sedan i skogsväg som efter ett tag kommer ut på grusväg i Alversjö. Du passerar ett antal korsningar med skogsvägar, men välj hela tiden den som går framåt och är något större än övriga. Sväng höger ut mot RV 40. Den gröna tjärnen Larsgölen ligger på vänster sida av vägen. När du kommer ut till RV 40 svänger du höger, går över bron och tar första grusvägen in till höger. Gå rakt fram i de 2 första korsningarna där det svänger av skogsvägar. Vid tredje, välj skogsväg till höger.  När du kommer ut på grusväg, följ den en bit upp från sjön (sommarhusen ligger mellan vägen och sjön) tills du är tillbaka vid parkeringen vid badplatsen. Slingan är knappt 9 km. Jag rekommenderar att du istället går rundan motsols.

Inlägget Att skapa sin egen rutt dök först upp på Hemomkringvandring.

Äntligen ledig efter att ha jobbat hela nyår. Så idag lördag fixar jag tidigt på morgonen med fika (kokta ägg och bit mörk choklad) och kaffe. Så sätter jag mig i bilen, idag kör jag strax utanför mitt ”närområde” och in en bit i Skåne. Målet är Vattenriket i Kristanstad.

Väl på plats innan soluppgång på en öde stor parkering. Vattenriket ligger delvis stadsnära så jag befinner mig i kanten av stan. Jag har sen innan sett ut Linnérundan ca 6 km som dagens tur, just för att visa en superfin runda för funktionsnedsatta. Denna lämpar sig toppenbra med rullstol, eller om man går illa/långsamt är den flack och lättgången.

Japp nu kör vi… Från naturum går jag nordväst. Leden tar mig genom ett buskigt tätvuxet våtmarksområde. Plötsligt innan jag hinner få upp kameran (som ligger nerpackad i ryggsäcken) lyfter en stor kungsörn från buskarna precis intill. Ja nu är kameran uppe – lite sent tyvärr. Lite längre fram ser jag ett fint högt fågeltorn som tar mig och min följeslagare upp över träd topparna. Tyvärr ser vi inte röken av örnen ens här.

Åter ner på fast mark. Med båda fötterna på jorden traskar jag vidare, en relativt nybyggd bro tar mig över ringleden och ut på de spännande våtmarkerna utanför stan.

Detta är ju ett översvämmningsdelta i slutet av Helge å (samma å som jag har hemma 200 meter från huset). Och just nu står vattnet högt vilket ger spänning i naturen. Buskar och träd står ute i vatten.

Vackra välskötta broar och möjligheter att komma ner nära vattenytan och naturen finns på hela sträckan.

Vid Lillö bestämmer jag att det är dags för kaffe och frukosten. Här kan jag av resterna från den gamla borgen få lite skydd från dagens hårda västvindar. Här finns bord och bänkar, platser för engångsgrillar och soptunnor. Själv sätter jag mig på marken där vinden är som minst.

Efter kaffe och en syningsrunda av Lillö så beger jag mig vidare på Linnerundan. Rundan fortsätter i öppet beteslandskap och översvämningsdeltat. Jag ser återigen örnen, men nu på långa håll seglandes över de öppna markerna. Detta är nog ett superspännande område i häckningstider för fåglar. Här på sträckan finns ett fågeltorn som är handikappsvänligt – bara att rulla upp på de långa ramperna.

Snart tar leden mig över ringleden igen och in i området med tät vegetation. Breda fina ramper leder mig i djungellik natur och jag befinner mig nästan mitt i staden. Under ramperna står vattnet högt.

En kort sträcka utmed stan och Helge å ner mot Naturum avslutar dagens promenad. Klockan är nu 11 på förmiddagen. Det blir nu en mysig stund på Naturum där man alltid lär sig något nytt. Dörr i dörr finns Cafe Årum i samma byggnad – där finns säkert mycket godsaker och fantastiskt utsikt över våtmarken, för de som inte burit med sig fika på turen.

Ja detta var EN av lederna, Vattenriket är stort. Hoppas ni tar er hit och upplever det.

PS. Sveriges lägsta punkt finns i Vattenriket 2,32 m UNDER havsnivån. DS.

För dig som vill veta mer om Vattenriket

Här kan du läsa mer om att vandra i Vattenriket
Så här skriver Wikipedia om Sveriges lägsta punkt

Inlägget Vattenriket, Kristanstad (tillgänglig led) dök först upp på Hemomkringvandring.