När Lars tyckte att jag skulle åka iväg och titta på blommor igår – utan hund – började hjärnan snurra. För det första fanns det väldigt många platser jag ville se. Och för det andra var jag helt oförberedd så jag hade ingen plan. Det gällde att tänka snabbt för att ta vara på dagen, så jag bestämde mig raskt för att åka till Boxviks kile här på Orust.

Det tog inte lång tid för mig att byta om, packa och köra till Boxvik. Där parkerade jag på ställplatsen precis före bron mot Mollösund/Ellös. Solen strålade från en klarblå himmel, men det blåste ändå riktigt kalla vindar från vattnet. Jag klättrade över stättan och började gå den lilla vägen längs Boxviks Kile. Till att börja med fanns det inte så mycket blommor – bara enstaka blåsippor och svalört här och där. Istället njöt jag av att ha vattnet alldeles bredvid mig – och av alla svanarna som simmade där.

Marken var täckt av skogsbingel

Så fort jag passerat sista huset öppnade sig ett helt nytt landskap när vägen övergick i stig.

På på ena sidan av stigen glittrade vattnet bara några meter ifrån mig. Gles lövskog växte på andra sidan, och en bit bort reste sig en dramatisk och brant bergvägg. Till min stora förvåning såg jag att marken var grön! Kunde det vara skogsbingel? Det var knappt så jag vågade hoppas på det, men det var det. Aldrig tidigare har jag sett så många på samma gång, och jag var helt lyrisk där jag kravlade omkring och fotade.

Till slut tvingade jag mig att fortsätta längs stigen och det ångrade jag inte för en sekund. Snart var marken runt mig täckt av blåsippor och skogsbingel om vartannat. Vart jag än såg var det fullt av blommor. Och fjärilar. Vårglädjen fyllde mig och jag var överväldigad av allt det vackra omkring mig.

Hur vacker kan en stig vara egentligen?

Att gå längs stigen var riktigt härligt. Naturen var verkligen storslagen och jag njöt i fulla drag där jag gick. Det var rätt spännande också. Inför varje krök runt berget tänkte jag för mig själv: Undrar om jag kommer att behöva vada för att kunna ta mig runt? Eller kommer jag att behöva vända?

Snart blev stigen lite svårare att gå och när jag kom fram till Rödsvatten var marken relativt blöt. Dessutom låg det en del nedfallna träd över stigen. Här började stigen gå uppåt och mitt enda stopp var för att fota några vitsippor.

Den här stigen blir nog bra

Egentligen finns det ingen led som går den runda jag hade tänkt mig. Min plan var att försöka runda berget, passera Boxviks vette och vika av ner mot vattnet igen via Vargklyftan som jag sett på kartorna från Föreningen Nösund.

I uppförsbacken delade sig stigen i två och ingen av dem fanns med i mina kartappar. Men jag valde den som gick till höger eftersom den gick åt rätt håll. Strax kom jag fram till några hus, och efter att ha konsulterat min favoritapp ”Min karta” såg jag att om jag bara följde den lilla vägen några hundra meter, och sedan svängde höger så skulle jag snart kunna gå längs pilgrimsleden. Den har jag gått en del av tidigare, och vet att den både passerar nedanför vetten och stigen som går ner mot Vargklyftan.

Vandringen längs pilgrimsleden (etappen mellan Nösund och Morlanda) var enkel, även att den innehöll en del uppförsbackar. Underlaget var mest små vägar och skogsvägar. Även här fanns det blåsippor i stort sett överallt, och jag försökte inte ens fota längre. Jag insåg att jag redan hade bilder så att det räckte och blev över. Men jag njöt av omgivningen och vårdagen, och kände att jag nästan fick träningsvärk i ansiktet av det breda leendet som fastnat där.

Vargklyftan och ”stora vägen”

Eftersom jag aldrig hade varit i Vargklyftan hade jag höga förväntningar på dramatik.

Visst var det ett mäktigt berg på sidan av stigen, men jag såg inte till de grottformationer jag läst om. Och det gick alldeles för snabbt att gå igenom den. Vips var jag nere bland några hus och då var det inte långt kvar ner till vägen mellan Nösund och Boxvik. Vägen var rentav inom synhåll.

Igår gick det bra att gå längs vägkanten (som för övrigt är skyltad som en artrik vägkant – vilket är musik i öronen på en blomnörd som mig), men på sommaren lär det vara tät trafik här. När jag kom tillbaka till bilen hade jag varit ute i 2,5 timmar, även att rundan bara var 8 kilometer. Anledningen var givetvis att jag i stort sett varit stilla långa stunder då jag fotat alla underbara vårblommor! Detta var en superhärlig tur och jag minns inte när jag log så mycket och så länge i sträck senast!

För dig som vill veta mer om blommorna i Boxviks kile

I boken ”Botaniska utflykter i Bohuslän”, Evastina Blomgren, Eva Falk, Ingemar Jonasson Evastina Blomgren, Eva Falk, Ingemar Jonasson, är det utflyktsförslag 31. I boken beskrivs hur man går längs Boxviks kile, och även längs vägen mot Nösund. Går man så blir det ”bara” tur och retur.

För dig som vill veta mer om slingan jag gick

Rundan jag gick är en rundslinga, som dock inte är märkt. Jag utgick från ställplatsen (länk till karta och koordinater) och gick över stättan och längs Boxviks kile. Stigen går längs vattnet ända fram till Rödsvatten. Där svänger stigen uppför och mitt i backen valde jag stig som gick åt höger. Den mynnade ut vid hus i Nedergård. Därifrån följde jag väg några hundra meter. Den svänger kraftigt åt höger efter en stund och sedan kommer man på pilgrimsleden. Därefter följde jag den leden förbi Djupevatten, Lilleslätt och nedanför Boxviks Vette. En kort stund därefter svängde jag höger vid skylt Vargklyftan. När man passerat berget kommer man ner till några hus och är snart ute på vägen som går mellan Nösund och Boxvik. Följ vägen åt höger i några hundra meter så är du tillbaka vid utgångspunkten. Jag valde dock att gå i skogen på höger sida av vägen så fort jag kom fram till den för att njuta av ännu några blåsippor. En sak som förhöjde turen idag var att jag inte visste i förväg om det verkligen gick att gå runt berget så som jag hoppades – men det gjorde det!

Inlägget Boxviks kile – tidig blomsterprakt dök först upp på Hemomkringvandring.

Hackareviken är ett av de ställen jag bara måste besöka varje vår. Under min uppväxt bodde jag på en gård drygt en kilometer bort. Därför var Hackareviken vårt självklara utflyktmsål för att se på blåsippebackarna och leka i Hackareviksbäcken om vårarna. Till ytan måste detta vara ett av Sveriges minsta reservat, men där finns otroligt mycket att se och uppleva.

Naturreservatet Hackareviken i Eksjö kommun

Naturreservatet består av ett kuperat och lummigt område som genomkorsas av en bäck – och av höglandsleden. Barn brukar älska att leka i och vid bäcken, klättra upp på stora stenblock, utforska ihåliga träd och att fika i de lummiga backarna förstås. Egentligen är reservatet till för att bevara en naturlig bäckmiljö med dess fuktighetsgynnade flora och fauna. Till exempel mossor, lavar, fåglar, fladdermöss och en rad ovanliga kärlväxter (som gulplister och orkidén tvåblad).

När jag växte upp besökte vi Hackareviken enbart för blåsippornas skull

Veckans fredagslyx – en rejäl dos vårblommor

Idag är det fredag, och min vana trogen försöker jag att ägna mina sluta-tidigt-timmar åt lite ute-lyx. Istället för att passera naturreservatet som jag annars gör dagligen så stannade jag till. Jag ville se om jag skulle hitta någon lungört – och ännu hellre vätteros. Backarna vid sidan av skogsvägen som leder fram till bäcken var täckta av blåsippor och vitsippor. Längs kanterna växte vårlök i mängd och även en hel del svalört (ranunculus ficaria).

Vädret var dock inte riktigt på min sida. Redan innan jag hunnit in i själva reservatet började det hagla. Det blev riktigt kallt att fota, men det var bara att bita ihop. Stod de vackra vårblommorna ut skulle väl jag också göra det. Från parkeringen är det bara några hundra meter fram till stigen som leder upp i backarna längs bäcken.

Plötsligt händer det!

Trots vädret njöt jag av alla underbara växter längs stigen. De växer i en sådan otrolig mängd att man häpnar. Dessutom ser man gulplisterblad överallt -. och olika mossor. Till min besvikelse hade jag inte stött på en enda lungört (pulmonaria obscura) trots att jag gått ända längst upp i backen. Men när jag vek av mot bäcken höll jag nästan på att trampa på flera exemplar. Försiktigt böjde jag mig ner för att föreviga även denna fina blomma.

När jag ställde mig upp och vände mig om såg jag något så vackert att jag glömde bort att andas för en liten stund. Blåsippor i en massa olika nyanser växte tillsammans vid en mossig stam.

Lyckligt svävade jag därefter nerför stigen för att gå tillbaka till bilen. Jag hade helt glömt bort att jag även skulle hålla ögonen öppna efter vätteros lathraea squamaria). Så snart jag påmint mig själv om det lyckades jag se två stycken, och det gjorde mig så lycklig. Det är verkligen en annorlunda växt! Vätterosen finns i södra och mellersta Sverige, men är inte så vanlig. Min lilla tur i Hackareviken tog bara en timme, men det kändes som om jag hade varit ledig och utomhus en hel dag!

För dig som vill veta mer om Hackareviken

Så här hittar du till Hackareviken från Eksjö: Kör RV40 mot Nässjö. I korsning cirka 8 km från Eksjö svänger du vänster mot Sävsjö på väg 128. Passera skylt Ullinge Värdshus. När du kommer till Paradis, sväng höger precis före brant åker vid liten träskylt märkt ”Naturreservat”. Om du kommer fram till Kulla kapell längs väg 128 har du kört knappt en kilometer för långt. Detta naturreservat är inte tillgängligt för till exempel barnvagn, då själva reservatet består av en bäckravin.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet Hackareviken
Länk till Visit Eksjös informtion om Hackareviken

Tidigare blogginlägg från Hackareviken

Höglandsleden: Lövhult-Eksjö, februari 2020
Ny del av höglandsleden, november 2019

Inlägget Hackareviken naturreservat, Eksjö kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

För blomnördar som mig själv är våren en helt underbar tid. Att efter den mörka vinterperioden se hur det sakta sakta börjar titta upp små gröna blad och små färgklickar i form av blommor är som rena rama porren.

Igår gick jag på vitsippejakt i Bodafors, Nässjö kommun, på min lunch. Det hittade jag tyvärr inga, men jag hittade en hel del andra vårtecken. Först ut var ett gäng otroligt ”lurviga” videkissar. Även att jag sett vide på många platser och vid flera tillfällen ända sedan början av februari slogs jag av att det ändå är lika vackert varje gång.

Till min stora glädje fick jag äntligen se lite tussilago längs vägkanten. Det gjorde jag i och för sig redan den 21 februari, men sedan dess har marken här varit ordentligt täckt av snö i två kortare perioder, så det kändes ändå som premiär. Det går inte att låta bli att le när sådana små solar lyser upp ens väg.

Eftersom jag inte ens har jobbat ett år i Bodafors var det inte helt lätt att veta var jag skulle leta efter vårblommor, men jag har i alla fall lite koll på vilka växtmiljöer som till exempel blåsippan trivs i, Jag blev otroligt glad (och nöjd) när jag hittade en backe där det faktiskt växte lite blåsippor.

I samma backe stötte jag även på tibast som jag sett otroliga mängder av denna vårvinter. Men den är så vacker så det går inte att låta bli att fota oavsett hur många bilder jag redan har av den i min telefon! Blomnördar fungerar nog så är jag rädd

Även att jag inte hittade några vitsippor på lunchpromenaden kände jag mig otrolig glad och nöjd. ”Vitsippor får jag se en annan dag”, tänkte jag. Men jag hade fel. På sätt och vis. För jag fick se vitsippor redan på kvällen, när jag kom hem. Precis bakom hyreshuset jag bor i. Tala om att gå över ån efter vatten att ge mig ut och leta i samhället jag jobbar i när jag faktiskt hade det på hemmaplan! Nu längtar jag efter att de få blommande vitsipporna ska få sällskap så att vi får njuta av vitsippemattorna – något av det vackraste jag vet.

Idag slutade jag, som alla fredagar, tidigare, och gick som fredagslyx ut en sväng för att leta fler vitsippor. Och en av mina andra vårfavoriter vårlöken, men på väg till mitt ”vårlöksställe” sprang jag på de häftiga svamparna scharlakansskål (se inlägg om när Tord guidade mig till scharlakansskålar i Sävsjö tidigare i år). Jag hade aldrig sett sådana här i Eksjö tidigare, så det var riktigt roligt. Extra roligt var det att få visa dem för min 12-åriga dotter som också var med.

Sedan hade jag turen att få se en massa vårlök på mitt ”eget” ställe. De flesta knoppade i olika stadier, men några blommade för fullt. Så nu känns det som om det är vår på riktigt!

Det är egentligen otroligt så mycket vackert man kan se på sin hemmaplan. Det känns helt overkligt att vi hade en decimeter snö förra helgen – alltså för mindre än en vecka sedan – och ändå har sådan vår nu. Blomnörden i mig njuter i fulla drag!

Inlägget Blomnördar bland alla vårtecken dök först upp på Hemomkringvandring.