Helgens utenatt blev inte exakt som vi planerade den. Men vi fick en många gånger vackrare tältnatt än vi hade förväntat oss. Eftersom vi både åkte och tittade på ett ställe med mängder av vitsippor och tog en sväng förbi vår bokskog så hann det bli lite sent. Vi valde därför att åka till en av våra favoritplatser i Stigfjordens naturreservat här på Orust – bara en kvarts bilväg hemifrån – och slå upp tältet där.

Den här gången hade vi vårt lätta tipi-tält med oss, så det behövdes bara några pinnar så var tältet uppe. Och några stenar till linorna.

Efter att vi hade bäddat och gjort klart fick vi tid att njuta av solnedgången medan temperaturen sjönk ner mot 0:an. Det blev riktigt kallt även att det bara blåste lätta vindar från havet uppe på berget där vi var. Jag fick faktiskt till och med ta på mig vantar. Det var otroligt skönt att bara sitta där och titta ut över fjorden och glädjas över himlens alla färger.

När det mörknade kröp vi ner i sovsäckarna, pratade en stund och somnade sedan snabbt. Jag sov som ett barn ända tills alarmet väckte mig klockan 05.00. Vi skulle åka och fota hjortar och ville komma iväg tidigt. Lars var snabbare än jag ut ur tältet, och så fort han kommit ut ropade han att himlen brann. Själv behövde jag ytterligare några minuter på mig för att bli klar, så jag missade de starkaste färgerna i soluppgången. Men jag fick ändå se en otroligt vacker morgon utanför tältet!

Efter lite fotande packade vi ihop våra saker och gick mot bilen för att åka vidare mot hjorthägnet vi skulle besöka. Och jag var nästan hög efter både kvällens och morgonens vackra intryck!

Här hittar du länkar till fler utenätter / tältnätter

Länkar till fler av mina tältnätter och andra utenätter (de flesta i samband med vandring och inte som här enbart en övernattning)

Inlägget Magiskt vacker tältnatt på Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

En av de första platserna jag besökte efter min flytt till Orust i höstas var det lilla Svanviks kile naturreservat som ligger i Stigfjorden. Den gången var det min väninna Sofia som guidade mig och jag är oerhört tacksam för att hon tog med mig dit. Efter det första besöket i naturreservaet har det blivit många fler. Några helt på egen hand, andra med hundarna, enbart sambon eller med hela familjen. Nu senast fick vi tillfälle att njuta av Svanviks kile i vinterskrud.

På grund av Covid19 distansarbetar jag, så direkt efter arbetsdagens slut satte vi oss i bilen och körde de 12 kilometer vi har till Svanviks kile. Solen stod redan lågt på himlen och vi fick njuta av en vacker och stämningsfull solnedgång.

Lugn och tystnad rådde i naturreservatet denna eftermiddag, och det var väldigt lätt att lämna arbetsdagens stress bakom mig och bara njuta av stunden! Jag är så tacksam över att ha möjlighet att få så här fina upplevelser – en helt vanlig dag.

För dig som vill veta mer om Svanviks kile

• Länk till mitt första inlägg om Svanvik kile och naturreservatet där jag beskriver området
• I ”Orust naturguide” är detta naturreservat tips nummer 17

Inlägget Svanviks kile naturreservat – ett favoritställe dök först upp på Hemomkringvandring.

På juldagen sken solen från en klarblå himmel och vi bestämde oss för att som dagens andra utflykt åka till grannön Tjörn och gå Sundsbyleden. Sundsby är ett underbart område som vi upptäckte för ganska exakt ett år sedan. Vi var där några gånger då, så nu var det verkligen på tiden att återbesöka området.

Leden är bitvis väldigt lätt att gå, och området är välbesökt. Parkeringen var full av bilar och vid grillplatser och andra vackra platser samlades familjer/grupper för att grilla och fika tillsammans. Den breda stigen leder genom mäktig lövskog. På ena sidan har man höga bergväggar, och på andra sidan går Stigfjorden in.

Området korsas av många stigar, och vid den andra stigen som leder mot grottorna vek även vi av. Denna stig är inte lika lämplig för barnvagnskörning – men spännande att gå på för både små och stora barn. På flera ställen passerar man smala skrevor mellan höga bergsväggar. Ibland kan man till och med få krypa under något stenblock. Väl framme vid grottorna gjorde vi ett kort stopp.

Från grottorna gick vi skilda vägar upp till utsiktsplatsen Solklinten – toppen av berget i Sundsby. Lars klättrade upp, medan jag och hunden följde Rådjursstigen en bit och sedan vek av på en omärkt stig mot toppen. Solen dalade medan vi gick och landskapet började bada i ett härligt varmt kvällsljus.

Vi var helt ensamma på utsiktsberget. Förmodligen gav sig de flesta iväg hemåt när det började mörkna. Själva hade vi med våra pannlampor för att inte vara begränsade av de få soltimmarna. Vi stannade på rastplatsen och passade på att fota havet, solnedgången och varandra – även att fingrarna nästan krullade sig av köld i blåsten.

Det var med stor försiktighet vi sedan tog oss nerför berget. Temperaturen låg runt 0 och på vissa ställen låg isen kvar sedan föregående natt. Lite extra spännande är det ju att gå i skymningsljus, men vi klarade att ta oss ner relativt helskinnade.

Sundsbyleden är 4,8 kilometer och mycket fin att gå. Den gör dock ”bara” ett yttvervarv kring Sundsbyområdet och går inte fram till grottorna eller utsiktsplatsen. Beskrivning av leden finns i blogginläggen som jag länkat här nedanför. De stigar vi svängde av på är lite mer krävande, men värda varenda svettdroppe. Och med den solnedgången vi fick igår log jag hela vägen hem!

För dig som vill veta mer om Sundsby

Uppdatering 2022-04-14: Eftersom Sundsby ligger längs vägen till mitt jobb kommer jag att vistas en del i området. Därför har jag gjort en egen kategori där du kan hitta alla mina inlägg om vandringslederna i området.

Mina instagrambilder från lederna i Sundsby

[instagram-feed feed=7]

Så här hittar du till Sundsby

Med bil: Efter Tjörnbron fortsätt väg 160 mot Orust. Efter cirka 5 kilometer sväng vänster mot Sundsby säteri. Följ vägen cirka 1 km. Parkering finns på höger sida och är skyltad.

Med buss: Från Myggenäs korsväg, ta Orust express mot Orust. Gå av vid Sundsby korsväg. Gå ca 1 km. För tidtabell, se Västtrafik.

Inlägget Sundsbyleden i solnedgång – Tjörnfavorit i repris dök först upp på Hemomkringvandring.

Det har varit ont om inlägg här i bloggen på slutet, och det beror på att jag flyttat. Vi har nämligen köpt hus på Orust. Flytten har tagit en del tid, och även den pågående renoveringen av vårt hus. Trots detta försöker jag att unna mig tid utomhus och mitt mål är att lägga upp inlägg i efterhand för att dela med mig av mina upptäckter. Först ut blir Svanvik här på Orust, eller rättare sagt naturreservatet Svanvik kile, som blivit lite av en favorit.

Eftersom jag gillar att vara påläst skaffade jag genast boken Orust Naturguide och fastnade direkt för det närbelägna naturreservatet Svanvik kile (naturtips nummer 17). Hav och klippor – vad mer kan man som före detta smålänning önska sig? Hittills har jag gått tre kvällsrundor där med hundarna, den ena kvällen vackrare än den andra.

Svanvik kile är ett relativt litet naturreservat och det tar mindre än en timme att gå runt det. Om man inte stannar för att njuta av utsikten, ljudet från vågorna, vinden i ansiktet, solen eller alla blommor förstås.

Det finns flera stigar och skogsvägar att följa genom naturreservatet vilket gör det enkelt att bara ta en kort liten tur till en vacker utflyktsplats om man inte vill ta en längre promenad. Omgivningarna är varierande med lövskog på små berg, branta klippor vid havet, krokiga tallar, mysiga stigar och strandängar.

Svanvik naturreservat är lätt att nå med bil. Det finns en parkering direkt efter samhället Svanvik, vid naturreservatsskylten. Ytterligare an parkering finns vid vägskäl där en skogsväg leder in i naturreservatet och vägen svänger mot småbåtshamnen. Den tredje parkeringen jag passerat ligger just vid småbåtshamen. Den sista parkeringen rekommenderar jag om man bara vill komma ut på klipporna och sedan gå tillbaka.

Som jag nämnde finns flera olika stigar i naturreservatet, men man kan också välja att gå och klättra på klipporna. Det man ska tänka på är att det ofta är blåsigt i området och att vattennivån inte är densamma hela tiden – så hur svårt eller lätt det är att ta sig fram beror lite på väder, vind och tidpunkt. Men vackert är det ändå. Varje gång!

För dig som vill veta mer om Svanvik kile

Svanvik finns beskrivet i Orust Naturguide. Det är deras tips nummer 17.
Här hittar du en länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Länk till inlägg om Svanvik i vinterskrud, februari 2021

Inlägget Flytten till Orust – och kvällsturer i Svanvik dök först upp på Hemomkringvandring.

Ofta använder man uttrycket ”han var på rätt plats vid rätt tidpunkt”. När det gäller fotografering, och då särskilt i naturen, tycker jag att uttrycket stämmer extra bra. För att få den där bilden man verkligen är ute efter kan det handla om sekunder när man fotar fåglar och djur, timmar och dagar när man fotar blommor (blomningsperiod), och minuter och sekunder när man fotar soluppgångar och solnedgångar.

På eftermiddagen idag tog jag med mig min ena hund och åkte en bit utanför stan till en skog som min pappa ägde tidigare, och där jag av förklarliga skäl har gått ganska mycket kors och tvärs. Jag hade tänkt ut en slinga som vi med nöd och näppe skulle kunna hinna runt innan solen gick ner, men jag hade varit duktig och tagit med mig min pannlampa hemifrån ifall något skulle hända längs vägen som sinkade oss.

Vi gick iväg in i skogen längs en gammal skogsväg, men där den tog slut gick jag genom skogen så som jag minns att jag gått med min pappa. Jag kom raka spåret fram till den höjd jag hade tänkt mig, och det gladde mig att se att bordet och bänkarna som min pappa byggde här för ungefär 20 år sedan fortfarande stod kvar.

Från höjden går en smal stig ner på baksidan, men jag valde att gå rakt in i skogen åt det håll där min sagoskog ligger. En lång och bred mossig, stenig brant som är bevuxen med granskog. Det finns inga stigar dit, men jag följde min inre kompass och hamnade något så när rätt.

Från sagoskogen genade vi rätt genom skogen mot en damm, gick några hundra meter på en skogsväg, genade genom skogen mot ett hygge (som råkade vara översvämmat i den kant vi kom in så vi fick göra en extra kringgående rörelse) och sedan ut på en skogsväg som vi följde i en kilometer. Medan vi gick där insåg jag att det redan mörknade. Och.. att jag hade pannlampan liggande på passagerarsätet i bilen. Jag försökte snabba på stegen för att slippa gå i kolmörker den sista biten genom skogen mot bilen, men det gick inte så bra för mig. Det fanns alldeles för mycket att fota så jag kom av mig hela tiden.

Hur som helst mörknade det snabbt runt mig och när jag skulle gena genom skogen några hundra meter mot en lite större skogsväg var det lätt att snubbla och trampa ner i vattenfyllda hål. Väl  uppe på skogsvägen ökade jag och min hund tempot. Skogsvägen är en gammal järnvägsräls och därför både jämn och rak, vilket gör den lätt att gå på. Till slut passerade vi ett hygge strax innan skogen där vi skulle svänga av för att komma mot bilen började. Allt ljusnade och himlen var otroligt vacker.

Jag blev så otroligt glad över att jag fick se lite solnedgång – det hade nämligen inte direkt varit något solsken på dagen. Men ljuset varade bara längs hygget. Så fort vi kom in i skogen igen mörknade det runt oss och det var tur att Gemini visade mig var stigarna gick. När vi kom till bilen tänkte jag bara köra de 15 minuter det tar att komma till min sida av stan, men så fort jag kom över första backkrönet möttes jag av en glödande orange-lila himmel. Jag var på en av de högsta punkterna i kommunen och såg trädtopparna med den färgsprakande himlen sträcka ut sig åt alla håll framför mig.

Ett försiktigt hopp vaknade i mig om att kanske, kanske kunna hinna till mitt favoritställe att fota solnedgångar från, Kyrkans stuga vid sjön Hunsnäsen som ligger direkt i anslutning till centrala Eksjö. Jag försökte att inte hoppas för mycket. Jag försökte att hålla igen på farten eftersom jag vet att vägen jag körde på ofta korsas av vilt. Men när jag närmade mig Kyrkans stuga såg jag att himlen var ännu vackrare nu än innan, och jag i stort sett sladdade in på parkeringen, slängde mig ur bilen och över vägen och småsprang sedan ner mot bryggan. Och jag hann! Se! Njuta! Fota!

Jag tror att man kan säga att jag faktiskt var på rätt ställe vid rätt tidpunkt idag.

Ibland hjälper det inte att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt

Jag kan väl avslöja att jag nästan dagligen har koll på vilken tid solen går upp och ner för att eventuellt kunna fota soluppgångar eller solnedgångar om vädret är rätt och om mitt övriga schema för dagen tillåter mig att göra det. Jag brukar också tänka ut ställen där det är störst chans att kunna se solen (sååå mycket enklare när jag är vid kusten). Här på småländska höglandet är det så mycket skog överallt, och solupp- och nedgångar gör det sig oftast bättre på bild när det är lite öppna ytor. Så de gånger jag lyckas med fina foton vid sådana tidpunkter är det väldigt sällan tur – utan snarare noga planerat.

Men det hjälper inte alltid att vara förberedd eller påläst. För det första har det varit lite brist på soldagar det senaste halvåret. Och många gånger när jag tycker att alla förutsättningar är helt rätt kan det ändå bli en blek solnedgång. Eller en totalt intetsägande eftersom det inte finns några moln till exempel som ger himlen skiftningar. Men å andra sidan är jag ju inte på rätt plats vid rätt tidpunkt då – eftersom tidpunkten uppenbarligen inte är rätt

Inlägget På rätt plats vid rätt tidpunkt dök först upp på Hemomkringvandring.

Vilket fredagslyx jag fick när jag slutade tidigt på jobbet idag. Solen, som vi inte hade fått se på några veckor, valde lämpligt nog att titta fram strax efter lunch. Så det var bra tajming att åka mot skogen och några skogstjärnar direkt efter att jag och hundarna hade hämtat min dotter i skolan. Tala om att det kändes lyxigt att kunna sticka iväg sådär – i fullt dagsljus.

Efter en kort stund började det dock skymma så sakteliga. Men vilken skymning vi bjöds på! Snön som kommit idag låg kvar, himlen var blå, och man kände hur alla muskler i hela ansiktet drogs uppåt av sig själva. Se och njut!

Magiskt vacker skymning

Det är svårt att önska sig en bättre start på helgen än så här!

Saker jag använt min ”fredagslyx-tid” till tidigare

Länk till tidigare inlägg om min fredagslyx

Inlägget Snö och vacker skymning dök först upp på Hemomkringvandring.

Harge uddar är ett naturreservat som ligger i Askersunds kommun. Redan i höstas besökte jag och X reservatet och efter att ha fått ett tips från min väninna Linda upptäckte vi även det ovanliga vindskyddet som är ”inbyggt” i berget, som ligger oerhört naturskönt ovanför Vättern. Vi bestämde där och då att vi skulle sova över i vindskyddet nästa gång vi kom dit.

Eftersom jag har ungefär 20 mil till naturreservatet, och X 80 mil fick vi avvakta i drygt ett halvår innan vi fick tillfälle att besöka underbara Harge uddar igen. Men i torsdags var det äntligen dags. Jag tog ledigt från jobbet efter lunch och så styrde vi bilen mot Askersund, i södra delen av Örebro län.

Naturreservatet består av många små uddar som ligger öppna för Vätterns vindar och vågor. I reservatet finns en vandringsled (bara 2,5 kilometer lång, men tänk på att den tar betydligt längre tid att gå än samma sträcka på plan mark) som följer uddar och vikar och det är vidunderligt vackert. Många av platserna inbjuder till pauser för att fotografera, vila eller fika. De höga klipporna ger en härlig utsikt över Vättern och när man står på de kala klipporna glömmer man lätt att Vättern är en sjö – man slås hela tiden av en stark känsla av att man är vid havet.

När vi hade installerat oss i vindskyddet gick vi in i det angränsande naturreservatet Klåvudden och satt på en klippa i solen och åt vår middag och njöt av att se ut över Vättern. På tillbakavägen såg jag till min lycka den lilla blomman kattfot, men lyckades inte ta några tillräckligt bra bilder av den. Efter att ha njutit av solnedgången från några klipphällar strax nedanför vindskyddet var det en fantastisk känsla att få krypa ner i sovsäcken och somna till Vätterns kluckande vatten som slog mot klipporna, och sjöfåglarnas ljud.

När jag vaknade till under natten stod månen högt på himlen och månstrålarna speglades i vattenytan. Det var vackert som i en saga. På morgonen kände jag en oerhörd tacksamhet över att ha fått tillbringa en kväll och natt på denna vackra plats, och om jag får möjlighet kommer jag definitivt att åka tillbaka igen.

För dig som vill veta mer om Harge uddar:

Länk till Länssstyrelsens information om naturreservatet Harge uddar

Tips: Från parkeringen kan du ta en kortare, och enklare, väg över ängsmark och genom lite skog för att komma till vindskyddet, om du inte vill, kan eller hinner följa den längre sträckan som går längs vattnet. Vindskyddet ligger en bit ner på klippan, så du behöver gå nerför en ganska brant trappa för att komma dit.

Inlägget Övernattning vid Vättern dök först upp på Hemomkringvandring.

Under den här mörka årstiden tycker jag att det är lite svårare att hitta saker som motiverar mig att vara ute än resten av året. Inga färgglada växter eller fjärilar lyser upp min väg och får mitt ansikte att helt omedvetet spricka upp i ett brett leende. Det är ytterst få fåglar som sjunger och ingen sol värmer mitt ansikte. Det är inte ens särskilt lätt (eller inspirerande) att fota de gånger man hittar ett motiv, eftersom det mesta är rätt grått och mörkt.

Den här veckan har jag varit  i den lite håglösa stämningen – kanske för att jag inte har haft möjlighet att vara ute i dagsljus. Men när jag satt i bilen och svängde hemåt från jobbet idag möttes jag av den mest fantastiska solnedgång. Hela mitt väsen skrek till mig att stanna bilen, slänga upp bildörren och springa mot träden vars mäktiga silhuetter tydligt avtecknade sig mot den starkt lysande rosa-lila himlen. Tyvärr fick jag betvinga mina instinkter, för situationen var sådan att jag inte hade möjlighet, men något hände i mig. Något stort. Världens största leende bredde ut sig i mitt ansikte. Jag kände glädjen komma bubblande upp ifrån magtrakten. Och jag längtade ut.

Min hjärna registrerade exakt vad klockan var, solens position och började planera var jag skulle kunna vara imorgon vid exakt den tiden för att kunna fota fina motiv mot solnedgången. Nu känner jag mig som mig själv igen. Energin flödar i kroppen. Glädjen. Förväntan. Allt på grund av en enda solnedgång! <3

Solnedgång i Eksjö, oktober 2018

Mer i bloggen
Bilder på soluppgång / solnedgång

Inlägget En solnedgång gör skillnad dök först upp på Hemomkringvandring.