Äntligen verkade min kropp hålla för en lite längre tur, så jag hade planerat med Mari att gå delsträcka 6 av höglandsleden i Eksjö kommun. Sträckan är 23 kilometer och går mellan Ingatorp och Stora Bjälkerum, men vi valde att gå den i motsatt riktning.

Att den 44 mil långa höglandsleden går genom min hemort Eksjö vet du säkert vid det här laget om du följer bloggen. Jag använder ofta delar av leden för mina turer med hundarna, och genar sedan till olika skogsvägar och stigar så att jag kan ta mig tillbaka till utgångspunkten och få ihop en rundslinga. Igår hade jag lyxen att kunna gå en lite längre sträcka längs leden eftersom Mari följde med och vi därför kunde lämna en bil vid startpunkten och en vid målet.

Planen var att gå delsträcka 6, Eksjö kommun, mellan Ingatorp och Stora Bjälkerum. Eftersom jag gick en del av den sträckan för två veckor sedan (Ingatorp-Vada Skure ravin) valde vi igår att gå i motsatt riktning, och alltså gå i mål i Ingatorp.

Mina förväntningar var höga eftersom jag blev väldigt förtjust i den tysta (men blöta) sträckan förbi mossarna som jag gick sist. Det var också första gången som Mari skulle gå en sådan här sträcka, så vi var båda glada när vi steg ur bilen med tre av våra hundar. Temperaturen låg på runt 5 plusgrader, ett lätt regn hängde i luften och det blåste hårt och kallt, vilket gjorde att mössor och vantar fick sitta på större delen av turen.

Stora Bjälkerum är en gård som ligger i typiskt småländskt landskap. Det var lite svårt att hitta parkering precis där, så jag rekommenderar att du parkerar i Lilla Bjälkerum istället. Där såg det ut att gå att parkera bilen på gräsytor i närheten av bron, och det fanns även skogsvägar där det var möjligt att svänga intill kanten så att man kommer av vägen. Efter en kort vandring på liten grusväg förbi den smått idylliska gården svänger leden ner mot Bjälkerumsån.

Vid en av de små broarna över ån kan man göra en liten avstickare på 100 meter till ett vindskydd med grillplats som ligger alldeles bredvid ån. Enligt uppgifter jag fick efter att jag kommit hem var taket där otätt redan för några år sedan, och när jag skärskådade mina bilder efter hemkomst såg jag att det var fuktigt på golvet i vindskyddet. Jag kan också tänka mig att risken för mygg är överhängande under sommarhalvåret, men det var en rofylld mysig plats där det enda man hörde var vattnets forsande (i detta vindskydd sov jag ungefär en månad senare – se eget blogginläggse eget blogginläggse eget blogginlägg).

Stigen följer sedan ån några hundra meter fram till en grusväg. Precis före den ligger den gamla kvarnplatsen i Lilla Bjälkerum – som var en kvarnplats redan under medeltiden. Den sista kvarnen var eldriven och drevs fram till 1960-talet. Under 1800-talet fanns här även en såg, färgerier, linoljeslageri, vadmalsstamp och smedja. Det finns fortfarande vissa spår av dessa verksamheter (även att jag inte är så kunnig på sådant här så tycker jag det är intressant).

Även att min hjärna inte hade koll på väderstrecken i 4-vägskorsningen när vi skulle vidare så var det bara att följa leden. Den var mycket tydligt märkt hela vägen. Höglandsleden viker strax in i skogen och går någon kilometer genom skog innan man kommer ut på grusväg. Vi visste det inte då, men det skulle komma att bli ganska mycket grusväg innan vi nått Ingatorp.

Vi gick lätt flåsande, men skrattande, uppför några relativt branta backar längs grusvägen. Efter ett tag passerade vi Åsa gård, tittade framåt och såg att vi skulle uppför ytterligare en backe föra att komma till Fågelhult. Vid sidan om vägen låg ängar som förmodligen är sagolikt vackra om våren och sommaren då det grönskar. De var för all del vackra nu med, på sitt sätt.

I Fågelhult ligger en gammaldags radby där husen står tätt tillsammans alldeles intill vägen. Det är ett välbevarat bymönster som är i stort sett opåverkat av skiftet på 1830-talet. Mangårdsbyggnaderna ligger på rad ett stycke från vägen. Där finns också uthus, bodar och fägårdsdelar. Höglandsleden går ”gatan” fram mellan alla byggnaderna som är fulla av vackra detaljer (även att mitt kinkiga fotoöga även ser en soptunna och en vägskylt till exempel). Jag är glad att det finns såna här pärlor i mitt hemomkring.

Efter radbyn svänger grusvägen och man följer den ytterligare några hundra meter med hagar och fält på sidorna, innan vi får gå på skogsväg en kort bit (vi hann också passera ett hygge) innan vi kommer fram i utkanten av samhället Kråkshult. Här följer etappens enda sträcka som går på asfalt. Jag tycker aldrig att det är kul att gå på asfalt, men Mari och jag försökte att njuta av det som fanns vid sidan av vägen istället. En bäck. Vackra gamla hus. En milstolpe längs vägen. Och efter inte alltför många hundra meter fick vi äntligen svänga av på en idyllisk liten väg med grässträng i mitten.

För några minuter kändes det precis sådär som jag vill att det ska kännas när man går längs en led. Fin natur runt omkring, glada hundar, glatt sälllskap och vetskapen om att vi har flera kilometer fin stig/skogsväg framför oss. Men glädjen blev kortvarig. När vi kom över ett krön, och fortfarande kunde se gården bakom oss när vi vände oss om, kom vi ut på ett nytt hygge. Därefter gick vi på geggiga traktorspår en kort bit innan vi kom fram nedanför några gårdar, där det hagarna var fulla av stora stolta ekar. Jag såg framför mig hur fantastiska de måste se ut i sin sommarskrud.

Leden rundar en hage och kommer ut på en grusväg som både leder vandraren förbi lite äldre gårdar som för tankarna 40 år tillbaka i tiden, och förbi modernare hus med badtunnor och stora soldäck. Vi traskade på och humöret var fortfarande rätt så bra, men när kilometer lades till kilometer och det bara var grusväg utan särskilda saker att se längs sidorna kände både Mari och jag hur den starka vinden påverkade oss, trots att vi klätt oss bra.

Efter några kilometer på rätt enformig grusväg kastade jag ett öga på kartan för att se om vi skulle stanna längs vägen och fylla upp energinivåerna (det var inte direkt någon inbjudande natur vid sidorna, men måste man äta så måste man), men jag såg då att vi inte var mer än drygt en kilometer från vindskyddet i Vadholmen, så vi bestämde oss för att gå dit. Och redan tanken på fikapausen gav oss ny energi.

Sista biten söder om vindskyddet i Vadholmen bestod av en riktigt trevlig skogsväg och lättnaden och glädjen när vi såg det efterlängtade vindskyddet var enorm. Men glädjen blandades snart med ett visst mått besvikelse. Precis bakom vindskyddet gick nämligen en grusväg. Och där stod en bil parkerad. Tack och lov var personen som kommit i bilen inte i vindskyddet så vi packade upp vårt fika vid fikaplatsen. Jag började nästan skratta när jag såg utsikten jag fick framför mig när jag hade vänt ryggen mot vägen för att jag inte ville titta på den när jag äntligen tog paus: En ful kraftledning precis bredvid vindskyddet! Nåja, även att detta var ett av de mest ocharmiga ställen jag sett ett vindskydd på så njöt jag av att få sitta ner en stund och äta mina goda mackor, ägg och vindruvor. Notering: Enligt ledbeskrivningen ska det finnas en soptunna här, men det gjorde det i alla fall inte just igår.

Eftersom vi frös i blåsten, trots att vi tagit på våra fleecetröjor när vi stannade, blev pausen här inte särskilt lång, utan vi gav oss snart iväg längs grusvägen som strax övergick i skogsväg. Från vindskyddet var det inte ens en kilometer fram till Skurehål (eller Vada – Skure ravin), erosionsklyftan där jag vände förra gången jag gick längs denna delsträcka, och det är en rätt skön känsla det där.. igenkännandet.

Givetvis valde Mari och jag att gå den svårforcerade vägen genom ravinen, även att vi skrattade lite åt just den benämningen. Vi går ju ofta i raviner som är betydligt tuffare och betydligt längre än denna eftersom vi både har Skurugata och Skröle Hie på hemmaplan.

Det gladde mig att jag den här gången såg spåret av den kvarn som funnits här tidigare – nämligen den kvarnsten som lämnats kvar. När vi kom västerifrån som vi gjorde idag var den lätt att se, till skillnad från när man som jag gjorde sist kommer in österifrån. Från det hållet var kvarnhjulet nästan helt skymt av en sten som stack upp.

Härifrån och den bit som är kvar till Ingatorp är det en ren njutning att gå (för beskrivning av den sträckan – läs mitt föregående inlägg). Det är enbart skogsväg och stig hela vägen. Längs mossar och skogstjärnar, barrskog och stora stenblock bevuxna med mossa. Tystnad. Frihet.

Flera gånger reagerade vi på att det var så tyst runt oss. Vi såg inte en enda bil på hela turen – hörde inte ens någon. Förrän vi var en kilometer från Ingatorp. När vi kom fram till kyrkan i Ingatorp där min bil stod parkerad var det tre lyckliga hundfarbröder som hoppade in och la sig. Vi tvåbenta tyckte också att det var ganska skönt att få sitta ner medan vi åkte ner till Bjälkerum för att hämta Maris bil i skymningen.

Sträckan vi gick var ungefär 23 kilometer och det tog oss 5 timmar och 20 minuter i hundarnas lukta-runt-tempo. Om jag går hela den här delsträckan igen kommer det förmodligen att vara för att jag ska gå de 43 kilometer det är ner till Ädelfors i Vetlanda kommun, och då sova över längs vägen – inte främst för att njuta av vacker natur. Däremot den bit som är närmast Ingatorp kan jag tänka mig att gå hur många gånger som helst. Stigar (om än väldigt blöta där leden går längs kanten av två olika mossar), skvattram, små bergsknattar med tallar, stenblock och lavar, små skogstjärnar – en massa saker som jag tycker om!

För dig som vill veta mer om sträckan Bjälkerum – Ingatorp

Läs gärna mitt inlägg om när jag gick delar av denna sträckan för första gången för 2 veckor sedan
Eller kanske om när jag gick sträckan Ädelfors-Bjälkerum, sov över i vindskyddet och sedan fortsatte norrut mot Ingatorp?

Länk till karta och information om höglandsleden i Eksjö kommun (detta är delsträcka 6)

Kommunikationer

Ingatorp ligger i direkt anslutning till RV40 där Länstrafiken trafikerar med bussar (till exempel mellan Eksjö och Mariannelund). Länk till Jönköpings länstrafik för tidtabeller. Stora Bjälkerum däremot är svår att nå med allmänna kommunikationsmedel, men om man fortsätter leden till Ädelfors går det några turer per dag till/från Vetlanda. Mellan Ingatorp och Ädelfors är det 43 kilometer och det finns några vindskydd längs höglandsleden. Det finns också många möjligheter att slå upp tält under denna sträcka.

Tillgänglighet

Denna del av höglandsleden lämpar sig inte för barnvagn.

Inlägget Höglandsleden: Stora Bjälkerum-Ingatorp dök först upp på Hemomkringvandring.

Min arbetsplats ligger granne med Emåns Ekomuseum i samhället Bodafors, Nässjö kommun. Vid ekomuséet finns två olika vandringsleder, eller vandringsslingor, och dem går jag ofta på med mina hundar under lunchrasterna. Igår, första dagen efter min sjukskrivning, valde jag den lite längre som kallas naturslingan och är 4 kilometer lång. Den bjuder på många olika naturtyper, trots att den inte är längre, så vill man ha med sig barn ut är det här en omväxlande runda.

Från början går man på en stig alldeles bredvid Emån. Här är ån inte så bred, men på sommaren är den vacker där den ligger inbäddad i frodig vegetation med höga alar och björkar vid sidan. Nu på hösten är den här delen av slingan lite grå och ”trött”, men den stora vattenmängden livade upp sträckan och bjöd på härligt forsande vatten.

Det är oerhört mysigt att strosa fram längs stigen och spången. Här och där finns informationsskyltar om växter och fåglar som man har chans att se längs naturslingan, och sådana skyltar tycker jag tillför ett mervärde. Efter en stund går stigen in i en hage full med smalstammig gammal björkskog. Där finns också ett litet vindskydd alldeles bredvid ån, som passar perfekt för en fikapaus. Eller för att utgå ifrån medan man leker eller utforskar ån.

Strax efter vindskyddet går man över en enkel bro och efter den kan man välja om man vill följa andra sidan av ån tillbaka mot Emåns Ekomuseum (blåmarkerad led – skog- och vattenslingan) eller fortsätta på naturslingan som är märkt med gul markering. Jag valde att fortsätta på naturslingan längs hösthal spång genom härlig tallskog.

Högmossen – min favorit

Det tar inte lång stund att ta sig fram till mossen, men jag kan inte passera tallskogen utan att fotografera. Jag tycker att det är oerhört vackert även att jag har gått där oräkneliga gånger vid det här laget. Spången går sedan i utkanten av mossen och där kan jag stanna hur länge som helst!

Jag har inte tänkt på det innan, men det står faktiskt på informationsskylten att en av mina favoritblommor ska finnas här, rundsileshår. Nästa sommar måste jag verkligen hålla ögonen extra öppna efter dem när jag går den här lunchrundan. Helt underbart att ha dem inom promenadavstånd från sin arbetsplats!

Vidare mot sumpskog, hag- och åkermark

När jag motvilligt tvingat mig själv att slita mig från högmossen och vår fina lunchplats följde jag stigen in i sumpskogen. Inte så spektakulär att se på, men den är ändå viktig tack vare sin biologiska mångfald. Marken var riktigt blöt efter allt regnande, och det var tur att jag hade varit klok (!) nog att ta på mig gummistövlar. Efter att ha plumsat i några vattenpölar och låtit hundarna rulla sig lyckligt i det våta gräset kom vi strax ut på en grusväg. De första 200 metrarna är lite trista med föryngringsytor på sidorna, men snart passerar man charmiga hag- och åkermarker i äkta gammaldags smålandsstil.

Även att man är nära samhället brukar det vara väldigt lugnt här. Vi mötte varken bilar eller människor på vår tur den här gången heller, så det känns som om man är långt ut på landet när man går den här slingan. Jag tycker att den är fin, och att de varit duktiga på Emåns Ekomuseum som fått ihop så många olika naturtyper på en så kort vandringsled.

Tack vare längden, variationen av naturtyper och alla informationsskyltar är detta en perfekt runda att ta med sig barn  på.

För dig som vill veta mer om Emåns Ekomuseum

Länk till ekomuséets webbsida

Inlägget Emåns Ekomuseum, naturslingan dök först upp på Hemomkringvandring.

När man inser på fredagskvällen att man faktiskt har en hel helg utan en enda inplanerad aktivitet får man lov att ändra på det, så när det hände mig igår skrev jag genast till min vän Linda. Inte för att jag inte kan ge mig ut i naturen själv – det gör jag ju ofta – utan för att jag kände att det skulle vara trevligt med sällskap. Och kanske lite tjejsnack.

Linda var inte sen att nappa och vi kom snabbt fram till att Store Mosse nationalpark ligger bra till geografiskt, eftersom vi har ungefär lika lång väg att köra dit båda två (runt 1,5 timme). En stund före klockan 08 i morse träffades vi på parkeringen vid Kittlakull och gav oss glada i hågen av längs leden ”Lilla Lövö” ner mot Lövö.

Vyerna över mossen är alltid storslagna, men idag var de extra vackra med de levande höstfärgerna som målade landskapet, och himlen med de dramatiska molnen som svävade över oss i olika formationer, och vi njöt av allt vi såg.

Vi märkte dock snabbt att spången var väldigt hal, så vi gick som två gamla kärringar och spände oss för varje steg för att inte ramla (jag med min onda vrist och Linda med sin höft) vilket framkallade en hel del skratt hos oss.

När vi kommit av spången och gick på ”fast mark” och sedan över rocknarna mot Lövö kunde vi gå som vanligt igen och vi konstaterade att naturens skönhet var stor även här. Under tallarna var marken täckt av olika lavar och av blåbärsris och andra växter i eldens alla färger. Mellan stammarna skymtade mossen i ett magiskt ljus.

Efter ett kort stopp vid rastplatsen och vandrarhemmet på Lövö där vi använde faciliteterna gick vi vidare i riktning mot Andersberg, men stannade på rastplatsen strax efter Lövö där man har en vacker utsikt över mossen. Där passade vi på att inta vår frukost och jag kände hur glädjen och frihetskänslan växte för varje andetag i den lugna, sköna miljön.

Marken var betydligt blötare än den varit vid mina tidigare besök i nationalparken, och spången låg under vatten på många ställen. Som tur är hade både Linda och jag rejäla kängor, så vi klarade oss torrskodda igenom ändå. Våra tre hundar klagade inte heller. Jag tyckte att det var väldigt roligt att få se mossen så här, ”i sitt bästa jag”, om man säger så.

Vid korsningen där rundan ”Blådöpet runt” svänger av vände vi och gick samma väg tillbaka som vi kommit eftersom vi föredrar att gå ute på mossen istället för att gå i skogen när vi ändå åkt till denna fantastiska plats. Givetvis passade vi även på att stanna och fika på en av alla de bänkar som finns längs spången ute på mossen.

Vi var tillbaka vid bilarna efter ungefär 6 timmar. Då hade vi gått en sträcka om 16-20 km i ett behagligt tempo, stannat och ätit frukost, gått på toa, fotat en massa och fikat på tillbakavägen.

Trots att det var helt perfekt utflykts- och vandringsväder mötte vi faktiskt bara tre gäng under hela turen.

För mig blev det här en riktig ”må bra-tur”. Först och främst var vi på en av mina favoritplatser. Det blev inte sämre av att jag matades med vackra intensiva höstfärger, och storslagna vyer. Och en massa skratt och prat.

För dig som vill veta mer om Store Mosse nationalpark:
Inlägg här på bloggen: Utflykt till Store Mosse med barn – april 2019
Inlägg här på bloggen: Vandring på Store Mosse – april 2019
Inlägg här på bloggen: – Store Mosse igen – juni 2019

Länk till nationalparkens egen webbsida

Inlägget Store Mosse – en spontanutflykt dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag blev det en utflykt till en av mina absoluta favoritplatser på vårt jordklot – Store Mosse nationalpark utanför Värnamo. Store Mosse är Sydsveriges största myrområde. Det kallas ibland för ett myrhav, vilket inte är någon överdrift. Vidderna är imponerande och för tankarna till fjällvärlden – och förmodligen är det därför jag är så fäst vid området.

Med mig på turen hade jag en 11-åring (min dotter), en 12-åring och mina två hundar och vi gjorde oss ingen brådska. Vi tittade på växter, vatten, fjärilar och en nyckelpiga, klättrade upp på saker – bland annat ett fågeltorn, några träd och stenar på ”öarna” på mossen – provsatt alla bänkar längs vandringsleden och fikade ungefär en gång i timmen.

I vanliga fall brukar vi utgå från Kittlakull som ligger en kilometer från Naturum, men idag körde vi till Lövö och vandrarhemmet där, som ligger i andra änden av nationalparken. Tanken var att vi skulle gå turen ”Blådöpet runt”, men när barnen såg på kartan att vi skulle gå en längre sträcka längs en grusväg bestämde de att vi skulle fortsätta lite längre mot Andersberg istället för att svänga av leden, och sedan vända och gå samma väg tillbaka.

Att gå på spång är något jag tycker mycket om, och som tur är (för mig!) tycker barnen också att det är väldigt roligt. Oftast glömmer de också bort att de går längre sträckor, för de har fullt upp med att hålla koll på att de håller sig på spången. Särskilt den här årstiden när det är så blött i marken. När man hamnar på ett så underbart ställe som Store Mosse, där man kan gå kilometer efter kilometer på spång, har man nästan hamnat i spång-paradiset, så jag njöt i fulla drag idag.

Vi avslutade utflykten vid en liten rastplats ungefär 600 meter från vandrarhemmet på Lövö, i en stor (snart) grönskande hage med lövträd och utsikt ner mot mossen. Visserligen dög inte den fina grillplatsen med tillhörande bänkar och bord för barnen – men vad gör det? Man kan ju lika gärna sitta i ett träd och fika!

För dig som vill veta mer om Store Mosse:
Vid mina tidigare besök på Store Mosse har jag gått ”Lilla Lövö runt” många gånger. Jag har gått ”Lövö-Andersberg” tur och retur. Jag har gått ”Kävsjön runt” och jag har gått ”Kittlakull-Lövö” några gånger. Det finns många ledar av varierande längd att gå i nationalparken, och två vandrarhem om man vill övernatta. Mer information finns på Store Mosses informationssida.

Inlägget Store Mosse nationalpark dök först upp på Hemomkringvandring.