Västanåleden är en rundslinga på 7,4 km som startar och slutar i Röttle by strax söder om Gränna. Byn är nog annars mest känd för sitt stora, vackra vattenfall. Parkering finns några hundra meter ifrån vattenfallet.

Från Röttle by längs Vättern

 Leden går söderut på stig längs Vättern, och man passerar genom bokskog och vattnet är hela tiden närvarande, oftast djupt nedanför eftersom det lutar brant ner mot vattnet.

Den här delen av leden är ganska lättvandrad genom lövskogen. När man tittar ut över Vättern är det Visingsö man ser.

Möjlighet att ta ”genväg” mot Röttle by

 Efter 2,2 kilometer kommer man till ett vindskydd, där även Fransiscusleden och John Bauerleden ansluter. Vill man ha en kortare runda kan man svänga upp här och sedan följa skogsväg tillbaka till Röttle by. Annars fortsätter man ytterligare någon kilometer innan leden svänger tvärt av och upp på berget.

Den sista biten längs Vättern var marken täckt av ramslöksblad när jag och Johanna gick där idag. Doften som slog emot oss var underbar och grönskan en mer än välkommen syn i allt det bruna och grå. Vi såg också några vårblommor i form av vårlök (Gagea lutea), tibast (Daphne mezereum) och gullpudra (Chrysosplenium alternifolium), förutom den stora mängden blåsippor som blommade i alla backar.

Kuperat tillbaka mot Röttle by

Därefter blir vandringen kuperad och det tar betydligt längre tid att gå häruppe. På en del ställen finns rep och trappor till vandrares hjälp för att ta sig fram. Skogen övergår därefter till barrskog och Vättern skymtar långt bort.

Vi fick också njuta av ett magiskt fint vattenfall mitt i den mossiga skogen. Tidpunkten var dock inte optimal idag, då det både låg snö längs stigarna varvat med vatten och lera.

Sammanfattning

Wow säger jag bara om denna slinga! Naturen längs leden var helt fantastisk och jag kan tänka mig hur vackert det kommer att bli här när det grönskar och boken slår ut.

Jag rekommenderar den verkligen. Åk inte bara och titta på vattenfallet – ta dig tid att gå den vackra leden längs Vättern. Du kan läsa mer om Västanåleden och Röttle på Jönköpings kommuns webbsida.

Inlägget Västanåleden, Röttle – 7,4 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Ofta använder man uttrycket ”han var på rätt plats vid rätt tidpunkt”. När det gäller fotografering, och då särskilt i naturen, tycker jag att uttrycket stämmer extra bra. För att få den där bilden man verkligen är ute efter kan det handla om sekunder när man fotar fåglar och djur, timmar och dagar när man fotar blommor (blomningsperiod), och minuter och sekunder när man fotar soluppgångar och solnedgångar.

På eftermiddagen idag tog jag med mig min ena hund och åkte en bit utanför stan till en skog som min pappa ägde tidigare, och där jag av förklarliga skäl har gått ganska mycket kors och tvärs. Jag hade tänkt ut en slinga som vi med nöd och näppe skulle kunna hinna runt innan solen gick ner, men jag hade varit duktig och tagit med mig min pannlampa hemifrån ifall något skulle hända längs vägen som sinkade oss.

Vi gick iväg in i skogen längs en gammal skogsväg, men där den tog slut gick jag genom skogen så som jag minns att jag gått med min pappa. Jag kom raka spåret fram till den höjd jag hade tänkt mig, och det gladde mig att se att bordet och bänkarna som min pappa byggde här för ungefär 20 år sedan fortfarande stod kvar.

Från höjden går en smal stig ner på baksidan, men jag valde att gå rakt in i skogen åt det håll där min sagoskog ligger. En lång och bred mossig, stenig brant som är bevuxen med granskog. Det finns inga stigar dit, men jag följde min inre kompass och hamnade något så när rätt.

Från sagoskogen genade vi rätt genom skogen mot en damm, gick några hundra meter på en skogsväg, genade genom skogen mot ett hygge (som råkade vara översvämmat i den kant vi kom in så vi fick göra en extra kringgående rörelse) och sedan ut på en skogsväg som vi följde i en kilometer. Medan vi gick där insåg jag att det redan mörknade. Och.. att jag hade pannlampan liggande på passagerarsätet i bilen. Jag försökte snabba på stegen för att slippa gå i kolmörker den sista biten genom skogen mot bilen, men det gick inte så bra för mig. Det fanns alldeles för mycket att fota så jag kom av mig hela tiden.

Hur som helst mörknade det snabbt runt mig och när jag skulle gena genom skogen några hundra meter mot en lite större skogsväg var det lätt att snubbla och trampa ner i vattenfyllda hål. Väl  uppe på skogsvägen ökade jag och min hund tempot. Skogsvägen är en gammal järnvägsräls och därför både jämn och rak, vilket gör den lätt att gå på. Till slut passerade vi ett hygge strax innan skogen där vi skulle svänga av för att komma mot bilen började. Allt ljusnade och himlen var otroligt vacker.

Jag blev så otroligt glad över att jag fick se lite solnedgång – det hade nämligen inte direkt varit något solsken på dagen. Men ljuset varade bara längs hygget. Så fort vi kom in i skogen igen mörknade det runt oss och det var tur att Gemini visade mig var stigarna gick. När vi kom till bilen tänkte jag bara köra de 15 minuter det tar att komma till min sida av stan, men så fort jag kom över första backkrönet möttes jag av en glödande orange-lila himmel. Jag var på en av de högsta punkterna i kommunen och såg trädtopparna med den färgsprakande himlen sträcka ut sig åt alla håll framför mig.

Ett försiktigt hopp vaknade i mig om att kanske, kanske kunna hinna till mitt favoritställe att fota solnedgångar från, Kyrkans stuga vid sjön Hunsnäsen som ligger direkt i anslutning till centrala Eksjö. Jag försökte att inte hoppas för mycket. Jag försökte att hålla igen på farten eftersom jag vet att vägen jag körde på ofta korsas av vilt. Men när jag närmade mig Kyrkans stuga såg jag att himlen var ännu vackrare nu än innan, och jag i stort sett sladdade in på parkeringen, slängde mig ur bilen och över vägen och småsprang sedan ner mot bryggan. Och jag hann! Se! Njuta! Fota!

Jag tror att man kan säga att jag faktiskt var på rätt ställe vid rätt tidpunkt idag.

Ibland hjälper det inte att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt

Jag kan väl avslöja att jag nästan dagligen har koll på vilken tid solen går upp och ner för att eventuellt kunna fota soluppgångar eller solnedgångar om vädret är rätt och om mitt övriga schema för dagen tillåter mig att göra det. Jag brukar också tänka ut ställen där det är störst chans att kunna se solen (sååå mycket enklare när jag är vid kusten). Här på småländska höglandet är det så mycket skog överallt, och solupp- och nedgångar gör det sig oftast bättre på bild när det är lite öppna ytor. Så de gånger jag lyckas med fina foton vid sådana tidpunkter är det väldigt sällan tur – utan snarare noga planerat.

Men det hjälper inte alltid att vara förberedd eller påläst. För det första har det varit lite brist på soldagar det senaste halvåret. Och många gånger när jag tycker att alla förutsättningar är helt rätt kan det ändå bli en blek solnedgång. Eller en totalt intetsägande eftersom det inte finns några moln till exempel som ger himlen skiftningar. Men å andra sidan är jag ju inte på rätt plats vid rätt tidpunkt då – eftersom tidpunkten uppenbarligen inte är rätt

Inlägget På rätt plats vid rätt tidpunkt dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag hade min dotter stämt träff med sin storasyster i Jönköping. Eftersom det kändes onödigt att sitta och köra fram och tillbaka mellan Eksjö och Jönköping flera gånger samma dag tänkte jag att jag skulle ta med mig hundarna på en liten utflykt medan dottern var på systerträff. Först tänkte jag åka ut till Dumme Mosse, men insåg att det är lite närmare till Hassafall som ligger i bostadsområdet Hovslätt i Jönköping. Och det föll sig så att jag fick en systerträff jag med!

Jag har varit vid Hassafall ett flertal gånger, och oftast har min dotter varit med. Två gånger har dessutom min lillasyster som bor i Jönköping följt med och tagit med sina barn. Jag fick ett infall och ringde och frågade om hon ville följa med, och till min glädje ville hon det. Det blev bara hon, jag och hundarna, för hennes barn var hos sin pappa, och jag minns knappt när vi gjorde något själva senast, bara hon och jag.

Vi parkerade bilen vid hembygdsgården i Hovslätt och började gå längs Hassafallsleden som till en början följer Tabergsån. Vi förundrades över vattenmängden, för så här mycket vatten hade ingen av oss sett här förut. Efter en bit går leden över en bro där Tabergsån flyter ihop med Sandserydsån och från den bron och hela vägen upp till det översta vattenfallet dånade vattnet bredvid oss. Det lät som vattenfall överallt, för vattnet forsade och hoppade fram.

Leden upp till fallen är inte så lång, men jag tycker mycket om den, för den har hög mysfaktor med all mossa, stora träd och den ständigt närvarande ån. Underlaget är inte lättgått och lämpar sig inte för att gå med barnvagn (förutom biten närmast hembygdsgården), men det finns en bilväg som i stort sett går ända upp till den första grillplasten. Det är ett kuperat område, och på flera ställen behöver man ta sig upp via branta trappor.

I vanliga fall är det lätt att göra små avstickare ner mot vattnet för att titta eller fota, men idag fanns inte så mycket utrymmen att placera fötterna på längs åns kanter. Och på de ställen där det fanns ”fast mark” var det oerhört halt, så vid ett tillfälle fick vi binda fast hundarna vid ett träd när vi skulle fota vattenfallen. Vi fascinerades över att ställen där barnen var ute och klättrade på stenar och poserade i våras forsade vattenkaskaderna fram idag.

Efter att ha stannat för en liten fikapaus vid den nedre grillplatsen, och fotat en massa, gick vi vidare den korta biten som var kvar upp till ”huvudvattenfallet” och den övre grillplatsen. Två barnfamiljer var på där och grillade och alla hälsade glatt medan jag gick ut och fotade fallet. Även här märktes vattenmängden tydligt eftersom jag fick stå flera meter ifrån min vanliga, idag översvämmade, fotopunkt intill berget.

Det är svårt att få fram på en bild så här hur stort fallet är, men vi sitter ofta på andra sidan och syns då bara som små färgprickar från den här platsen. När man gått uppför trappan från grillplatsen vid vattenfallet kommer man till en sagovärld av mossa, stigar och ån. Jag älskar att ta en paus här och bara vara. Det är också ett underbart ställe för barn att leka på (så länge man är säker på att de inte går för nära vattenfallet eftersom man då befinner sig ovanför det).

I vanliga fall brukar vi vända här med barnen och gå samma spännande väg tillbaka. Idag ville min syster hellre fortsätta längs Kallebäcksleden upp till utsiktsplatsen Varkullen. Jag sa att jag hade varit där en gång och att vägen var tråkig och utsikten inte värd det – men jag gick med henne ändå. Vad gör man inte för sina syskon?

Tips: Bara några hundra meter efter vattenfallet passerar man vägen upp från Hovslätt mot Sandseryd – så om man inte vill gå den svåra vägen upp till Hassafall kan man parkera där. Titta på en karta så ser du var vandringsleden mot fallet går in.

Sista biten upp mot utsiktspunkten Varkullen är inte tillgänglig om man går med barnvagn. Det är brant och flera trappor upp till toppen. Väl uppe belönar sig ansträngningen. Utsikten ner mot Jönköping var nämligen betydligt vackrare än jag mindes den. Kanske berodde det på att solen behagade komma fram en stund just då? Eller så blev jag smittad av syrrans entusiasm. Oavsett vilket är jag glad att vi gick den extra svängen upp till utsiktspunkten.

Efter att vi fikat igen gick vi vägen tillbaka till Hovslätts hembygdsgård eftersom vi hade en tid att passa. Sträckan blev ungefär 5 kilometer och det tog oss nästan två timmar  på grund av våra två fikapauser, allt prat och en massa fotograferande. Idag kunde vi ju inte skylla tempot på barnen. Hade vi följt leden istället för att gå vägen tillbaka hade rundan blivit 7 kilometer.

För dig som vill veta mer

Länk till inlägg från ett av mina besök vid Hassafall 2019 med dotter, syster och syskonbarn
Länk till Jönköpings kommuns information om Hassafallsleden och Kallebäcksleden

Inlägget Utflykt till Hassafall, Jönköping dök först upp på Hemomkringvandring.

Gårdagens tur blev inte så lång, men ändå väldigt fin, särskilt med tanke på solljuset som silade ner till oss där vi gick bland skuggorna på botten av en ravin. Vi var på ett av våra ”ofta-ställen” – Stuverydsbäckens naturreservat utanför Bruzaholm i Eksjö kommun. Eller ”Skrôle Hie” som det kallas i folkmun.

Skrôle Hie är en ungefär 800 meter lång ravin, med branter på båda sidor om Stuverydsbäcken. Höglandsleden går i utkanten av naturreservatet, men man får svänga av den om man vill gå igenom ravinen.

Så här säger Länsstyrelsen: ”Att besöka Stuverydsbäcken är en utmaning. Området är kuperat och miljön nere i Skrôlehie är svårframkomlig med frodig växtlighet, stora block och såphala stenar. Det finns en markerad led med enklare broar och ramper för att kunna ta sig ner i och igenom ravinen. Dock kan inte området anges lättillgängligt så stor försiktighet är lämpligt. Men om man är försiktig och vågar får man uppleva en fantastisk miljö.”

Just den här gången var inte min dotter med, men barn i alla åldrar brukar älska den här miljön – och framför allt att det inte är så tillrättalagt. Hela slingan, som är en rundslinga, är uppskattningsvis mellan 4 och 5 kilometer, men man får tänka på att det tar en stund att gå igenom ravinen.

Man får gå på skogsstig, spång, kuperad terräng nere i ravinen där man det inte är någon jämn stig utan man får både krypa, klättra och klänga för att ta sig fram. Sista halvan av leden går längs skogsväg och skogsstig som är lättare att gå på.

Vid parkeringen finns grillplats och bord/bänkar, men jag tycker att det är mysigare att stanna längs leden och fika – vilket man självfallet gör om man har med sig barn. Eller om jag nu bara skyller på dem…

För dig som vill veta mer:
Länsstyrelsens informationssida om Stuverydsbäckens naturreservat

Inlägget Skrôle Hie, Bruzaholm dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag kunde vi äntligen träffas igen, min yngsta syster och jag. Och våra fyra barn. Och så blev det tre extra barn. Och en extra vuxen. Men – det fanns både plats och fika till alla!

Vi bestämde oss för att ses vid Bondbergets naturreservat, precis utanför Jönköping där hon bor. Dels för att det är lätt att gå (både med min stukade fot och för barnen) och dels för att det är nära dit. Min dotter tog med en klasskompis och ena systersonen fick med sin bästa kompis, som tog med sin pappa och lillebror, så vi var ett ganska stort gäng som traskade iväg från parkeringen.

Varför gå på stigen när det finns roligare ställen??

Jag älskar att ha med barn när jag är ute. Man går sällan på vägen eller stigen utan följer barnens vägar. Man stannar tusen gånger och tittar på fantastiska små saker och får intresserade frågor om precis allt som finns runt omkring.

Idag föreslog min syster att vi skulle gå längs en stig i den mossiga skogen som gick parallellt med skogsvägen och det var ett bra val. Vi såg en massa svampar, mossor, nedfallna träd och andra spännande saker på vår korta vandring till grillplatsen.

Det var inte så långt till grillplatsen som ligger längst upp i slalombacken med utsikt ner över Jönköping. Trots att man är så nära stan hör man inte ett enda ljud från trafiken. Barnen utforskade hela backen och hittade på en massa spännande saker att sysselsätta sig med medan jag gjorde upp eld och förberedde för vår lilla korvgrillning. Visserligen grillade vi korv igår också, men nu stod det på syskonbarnens önskelista så då fick det bli så idag också.

De flesta tyckte att det var kul att få grilla sina korvar själva, eller vända korvarna som låg på gallret. Alla orkade inte så många korvar eftersom de hade ätit för många plommon. Eller för många korvbröd. När vi sedan tog fram marshmallows blev det ännu roligare att grilla, och vi kämpade för att få till perfekta godbitar. Vissa av barnen kom fram till att det var godast att äta dem ogrillade. Men vad spelar det för roll, så länge de är mätta och glada?

Alla tyckte att det var en rolig och spännande tur vi fick på Bondberget. När vi gick, studsade och hoppade tillbaka till bilarna valde vi återigen att gå genom den mossiga skogen och humöret var på topp. Jag tittade inte på klockan, men kan tänka mig att vi var ute kanske 2,5 timmar, vilket var alldeles lagom för barnen som är mellan 1 och (snart) 6 år. Och två 12-åringar.

Jag är säker på att alla som var med idag kommer att komma ihåg utflykten länge, även att vi inte gjorde något märkvärdigt. Precis som min syster sa så tog det dem ungefär 4-5 minuter att köra hemifrån och till naturreservatets parkering. Vi gick bara någon kilometer, och den enda förbestämda aktiviteten var att grilla korv. Men många gånger är det enkla det bästa när man har med sig barn. Att saker inte är så uppstyrda, utan det finns både tid och utrymme för att göra det som faller barnen in. Att titta på det som lockar, undersöka det som drar, klättra upp på stenar, stubbar och stockar, springa små omvägar och så vidare. Förmodligen borde vi vuxna vara mer som barn!

Underbart är det i alla fall, och jag blir så glad och lätt inombords efter att ha varit i naturen med barn. Och min egen dotter var med – för andra dagen i rad. I bilen på väg hem sa hon med förvånad röst: ”Det var faktiskt kul!” – och jag kan inte låta bli att känna lycka.

För dig som vill besöka Bondberget:
”Bondberget är namnet på den skogklädda höjd som skiljer Jönköping och Huskvarna åt. Det tätortsnära reservatet är ett mycket uppskattat och välbesökt friluftsområde och skogarna genomkorsas av otaliga stigar och motionsspår.”
Länk till Länsstyrelsens information om Bondberget

Inlägget Stadsnära grillning dök först upp på Hemomkringvandring.

John Bauer-leden som är 50 km, går mellan Huskvarna och Gränna. Längs leden passerar man småländska skogar, sjöar och jordbrukslandskap. Det finns också flera utsiktspunkter där man har fin utsikt över Vättern och Landsjön.

Start vid IKHP i Huskvarna

Vandringsleden har fått sitt namn efter den välkände Jönköpingskonstnären John Bauer, som hämtade sin inspiration från dessa trakter. John Bauer är känd för sina trolska skogsmotiv. När jag gick en del av leden idag (premiär för mig) valde jag att starta från parkeringen vid IKHP-stugan i Huskvarna och blev efter drygt 5 timmar hämtad av min syster vid Pukasjön.

Jag trodde E4 skulle störa

Jag har under de senaste åren hört talas om John Bauer-leden många gånger, men har avstått från att gå där på grund av att E4:an ligger precis nedanför berget i Huskvarna, alltså mellan berget och Vättern. Jag föredrar att gå i skogen, så jag har varit lite skeptisk, men jag tänkte att jag kanske skulle ge stället en chans ändå.

Efter dagens etapp på södra delen av leden kan jag säga att jag inte ångrar det beslutet. Jag stördes inte alls av trafiken. Den hördes inte över huvud taget förutom vid utsiktsplatserna – och där väljer man ju själv om man vill titta över kanten och rakt ner på E4:an, eller om man ser framåt och njuter av Vätterns skönhet istället.

Huskvarnabergens naturreservat

I början gick vi i Huskvarnabergens naturreservat, och det var otroligt vackert med all sin grönska. Lövträd, höga växter och ormbunkar växte överallt. Dessutom fanns tre skyltade utsiktspunkter ut mot Vättern som alla var värda att göra en avstickare för. Vid den sista finns även bord och bänkar för dem som vill sitta ner en stund och fika.

Idylliskt jordbrukslandskap

Det frodiga landskapet fortsatte även utanför naturreservatet. Leden går genom det vackra och idylliska småländska jordbrukslandskapet.

Vi passerade oräkneliga hagar och ängar 

Leden var tydligt märkt med orange markeringar och under de 20 kilometer jag följde leden behövde jag aldrig fundera över vilken väg jag skulle gå, eller oroa mig över att jag gått fel. Det är också bra ordnat när man kommer fram till stängslade beteshagar så att man kommer in i (och ur) dem. Mina hundar blev från början lite stressade över att behöva klättra i alla stegar, men efter ett tag uppförde de sig som om de aldrig hade gjort något annat.

Här är bilder på några av stegarna. Kossorna blev så besvikna när
de inte kunde följa med oss längre – de följde oss hack i häl.

Stig och smala grusvägar

Leden var otroligt vacker (om man nu gillar lövskog som jag gör), och det var enbart korta sträckor man gick på väg. Vägarna var dessutom bara ytterst smala grusvägar, i de flesta fall med en grässträng i mitten. Det fanns inte heller en massa kalhyggen – något man är van vid nu för tiden. Vi gick bara förbi ett litet hygge och ett lite större på hela vägen (cirka 20 kilometer).

På några ställen passerar leden precis utanför bondgårdar, och vi fick stifta närmare bekantskap med både får, lamm, kor och ungdjur som var nyfikna på oss. Det fanns gott om vackra platser att välja mellan för att sätta sig och fika, även att många var i inhägnade hagar.

Avslutningsvis lite blommor

Av olika skäl hade jag inte möjlighet att gå hela leden idag, utan bara cirka 40 % av den, men det jag fick se och uppleva gav definitivt mersmak.

Några blommor måste jag ju visa upp idag också.

Det växte ofantliga mängder hundkex, smörblommor, humleblomster, förgätmigej, smörbollar och tjärblomster längs leden, och dessutom några skogskovall, så det var rena himmelriket för mig, men idag var det bara granblomman och styvmorsviolen som fastnade på minneskortet.

För dig som vill veta mer om John Bauer-leden

Länk till pdf-kartor för södra delen, norra delen och hela leden
Anslutningsleder: Södra Vätter-leden, Holavedsleden och Västanåleden

För dig som vill veta mer om Huskvarnabergens naturreservat:
Länk till Länsstyrelsens informationssida om Huskvarnabergen

Inlägget John Bauer-leden, södra delen dök först upp på Hemomkringvandring.

De senaste två åren har jag kommit på att det är oerhört roligt att fotografera i naturen, och främst blommor/växter. De är enkla att börja med eftersom de står stilla till skillnad från fåglar, insekter och vilda djur. Dessutom är de ofta färgglada och tacksamma som fotoobjekt. Jag har ingen särskild utrustning, utan använder min gamla iPhone SE och tycker att jag kommer ganska långt med den. Jag har heller ingen utbildning inom fotografering, utan jag går på känslan, både vad gäller hur jag ska använda kamerafunktionen och hur jag ska komponera mina bilder.

Idag kom min vän X ner på besök från Norrland och han är precis lika nördig som jag när det gäller fotograferande i naturen. Vi bestämde oss för att åka till Hassafall där jag var på utflykt igår, för att han skulle få lite vår som kontrast mot snön han fortfarande har hemma. Sträckan vi gick längs Hassafallsleden var ungefär 3 kilometer, men det tog oss två och en halv timmar att gå eftersom vi oftast stod, satt eller låg och fotograferade längs stigen och ån.

Det fanns mattor av vitsippor, en massa blåsippor, och vi hittade harsyra, tibast och kabbeleka som vi kände till. Dessutom hittade vi både rotparasiten vätteros (Lathraea squamaria) och den lilla, näst intill oansenliga, gullpudran (Chrysosplenium alternifolium).

Att ”hitta” nya växter, ta reda på vad de heter, och sedan lära mig lite om dem, är en av sakerna jag tycker är allra roligast med att fotografera i naturen – förutom att få vackra bilder förstås. Jag blir lycklig i hela kroppen av det.

De flesta som är med mig ute, som dotter, syskon och väninnor, tycker att jag är ganska tråkig som stannar för att fota så ofta, så det är alltid oerhört roligt att vara ute med någon som stannar lika ofta som jag själv.

Och för dem som tror att jag (och andra som är som jag) bara ser naturen genom skärmen och därmed missar den här och nu vill jag förtydliga att jag i allra högsta grad är närvarande. Jag försöker bara kapsla in och förstärka må-bra-känslan och minnena, så att jag kan plocka fram dem om och om igen genom mina bilder.

Inlägget Att fota växter dök först upp på Hemomkringvandring.

Hassafallsleden (Hovslätt, Jönköping) är en kort men något krävande led som bjuder på en fascinerande och spännande natur. Leden går delvis på smala stigar, några trappor, spänger och broar.

Jag har varit vid Hassafall vid några tillfällen tidigare. Första gången gick jag hela leden (man fortsätter då längs Kallebäcksleden och går upp till Varkullen varifrån man har vid utsikt), men jag tyckte att de vackraste partierna av leden var längs ån, så jag föredrar att bara gå upp till fallen och sedan vända tillbaka till hembygdsgården i Hovslätt. Om man går hela leden är den ungefär 7 km, men det är betydligt kortare att bara gå till fallen och vända.

Jag, min dotter, min ena syster och hennes tre barn hade stämt träff idag på parkeringen och gick längs leden med målet att grilla vid det översta fallet (se bilden längst upp i inlägget). Vi kämpade oss med glatt humör längs stigen, uppför trappor och över spångar ändra fram – för att mötas av en överbefolkad grillplats vid foten till det översta fallet. En stund utforskade vi området runt omkring vattenfallet, men till slut valde vi att vända och gå neråt till den grillplats som ligger närmare hembygdsgården.

Där fanns mera utrymme och vi grillade grillade våra korvar och våra marshmallows, klättrade upp i träd (i alla fall barnen, och det var inte bara ett träd), tittade på blommor, åt harsyra, kastade sten och pinnar i ån, hoppade ut och balanserade på stenar nedanför vattenfallen och en massa annat spännande längs vägen.

Dagen var varm, runt 17 grader redan när vi träffades klockan 11, och vi upplevde att det blev grönare bara under de timmar vi var ute på leden. Det kryllade av vitsippor vid sidan av ån, och på flera ställen växte det rikligt med blåsippor. Vi såg även vårlök, kabbeleka och tibast på några ställen. Efter ungefär tre glada timmar var vi tillbaka vid våra bilar igen.

För dig som vill veta mer om Hassafallsleden:
Länk till Jönköpings kommuns informationsfolder om Hassafallsleden och Kallebäcksleden

Inlägget Hassafallsleden dök först upp på Hemomkringvandring.

Våren är en helt fantastisk tid som fyller mig med vidunderlig glädje. Mängder av intryck tävlar om att fylla mina sinnen; solens värmande strålar i ansiktet, den första skira grönskan, fjärilar och humlor som flyger runt mig, fåglarnas ivriga kvittrande och alla färgglada vårblommor som tittar upp. Allt detta är underbart nog var för sig, men när jag upplever allt på samma gång får jag en ordentlig lycko- och energikick!

För mig är det där en definition av våren, men det finns en oerhört viktig sak till för att våren ska kännas fulländad. Ett ljud som alltid väcker yr lycka och vårglädje i mig – ljudet av porlande vatten.

Igår fick jag en stund över och då passade jag på att göra en liten avstickare från min färdväg och strosade en stund längs en glittrande, forsande å och lät hela mitt energi- och lyckoförråd fyllas till brädden. Och jag slogs återigen av hur lyckligt lottad jag är som är född i det här vackra landet!

Inlägget Porlande vatten dök först upp på Hemomkringvandring.

Dumme mosse är ett naturreservat som ligger bredvid Jönköping Airport. Det är ett mysigt och lättillgängligt naturreservat där man möts av vida kala mossar, glest trädbevuxna kärr, öppna mader och sumpskogar. I naturreservatet finns en 5 kilometer tillgänglighetsanpassad led där man kan ta sig fram med rullstol eller barnvagn, och dessutom 10 km spångade leder.

Det finns också gott om grillplatser, bänkar och bord, och dem använde vi idag. Vi var två vuxna och två barn (10 och 11 år) och vi gick raka spåret från södra parkeringen till den lilla ”ravinen” där alla grillplatserna finns. Vi hjälptes åt att göra upp eld och medan vi sedan väntade på att den skulle falna till grillbar glöd byggde barnen en koja och roade sig på egen hand.

Med några minusgrader, en lätt vind, och solen i ryggen blev det en fantastiskt fin vandring längs den handikappanpassade delen av leden ut på mossen. Vid vändplatsen svängde vi in på den smalare spången för att gå fram till den vackra lilla sjön, där vi gjorde ytterligare ett fikastopp (och lekstopp).

På tillbakavägen läste vi på skyltarna som informerade om vilka fåglar som kan finnas på mossen, och vi passade också på att ta en genväg nu när marken vid sidan av spången var frusen. Efter 3,5 timmar var vi tillbaka vid våra bilar, och även att barnen då var lite trötta av all aktivitet var vi alla väldigt nöjda med vår fina utflykt!

För dig som vill veta mer om Dumme mosse

Länk till Länsstyrelsens information om Dumme mosse naturreservat
Länk till Jönköpings kommuns information om naturreservatet Dumme mosse

Tips om andra mossar i närheten

Store Mosse nationalpark (flera inlägg från olika besök)

Inlägget Dumme mosse dök först upp på Hemomkringvandring.