Blåsippor är ett av våra mest efterlängtade vårtecken. Ett vårtecken som alla känner igen. Eftersom jag är en blomnörd brukar jag vara en av de första att se och fota de vackra vårblommorna. Men så blev det inte i år – vilket var lite chockartat för mig. Jag insåg rätt snabbt hur svårt det är att hitta blommor när man inte längre bor på en plats man känner sedan barnsben.

Den nyinflyttade fick tips….

När det började dyka upp blåsippor i mitt flöde på instagram mådde jag nästan fysiskt dåligt över att jag själv inte hade sett några. Och än mindre hade någon aning om var jag skulle leta. Det är ju min första vår på Orust. Självklart konsulterade jag då mina floror och böcker om botaniska utflykter i området, så några tips fick jag där. Dessutom bekräftade både Sofia och Lisbeth genom tips till mig att det som stod i böckerna stämde.

Jakten på blåsippor vid Sundsby på Mjörn, Tjörn

I söndags steg jag upp tidigt och åkte till en av platserna som är kända för blåsippor: Sundsby på ön Mjörn i grannkommunen Tjörn. Eftersom jag är relativt van att leta efter blommor kände jag inte det minsta tvivel på att jag skulle hitta en massa blåsippor där. Till att börja med följde jag Sundsbyleden/Kuststigen åt vänster. Efter några hundra meter vek jag av från leden och började gå utanför stigarna i lövskogsbackarna. Marken var täckt av tjocka lager med höstens torra löv. Här och där tittade små gröna blad upp. Men alla blad jag såg var svalört – inte blåsippa.

För en gångs skull hade jag lämnat hundarna hemma och det var med lätta och nyfikna steg jag kryssade runt mellan träden och de små bergen. Jag hade ingen annan att ta hänsyn till så jag kunde gå lite var jag ville. Fortfarande kände jag mig övertygad om att hitta en massa blåsippor, även att jag började fundera över var de skulle vara någonstans. Till slut böjde jag mig helt enkelt ner och började ”borsta bort” eklöv för att se om det kom blåsippeblad under det tjocka täcket. Men det gjorde det inte. Någonstans!

Till slut började modet sjunka och glädjen avta. Trots att jag strosade genom oerhört vacker natur hade jag svårt att ta den till mig. Besvikelsen över att inte hitta några blåsippor tog överhanden. Därför bestämde jag mig för att söka mig ner till leden igen, passera Sundsby Säteri, och om jag inte hittade några blommor där heller vända tillbaka till bilen.

På väg att ge upp

Inte heller vid säteriet såg jag några blåsippor, så medan jag gick längs den breda stigen/gångvägen mot parkeringen skickade jag SMS om att jag inte hittat något, och att jag snart skulle komma hem.

Snart skulle jag vara tillbaka vid parkeringen. Bara ett drygt 100-tal meter kvar. Då skymtade jag något avvikande i ögonvrån. Något grönt som stack upp bland alla höstlöv. Kunde det vara… det kunde det väl inte… eller? Jo, det var blåsippeblad. Och dessutom några blåsippeknoppar. Min lycka var total och helt plötsligt kändes det absolut värt det att ha irrat runt i en och en halv timme för att leta efter de små blommorna.

För dig som vill se fler bilder av blåsippor

När jag bodde i Eksjö, Småland, där jag är uppvuxen, hade jag ett favoritställe för att se blåsippor på våren. Hackareviken naturreservat, Eksjö kommun (se blogginlägg från förra våren)

[instagram-feed feed=4]

Inlägget ”Blåsippor” – eller – ”Jakten på blåsippor” dök först upp på Hemomkringvandring.

Hackareviken är ett av de ställen jag bara måste besöka varje vår. Under min uppväxt bodde jag på en gård drygt en kilometer bort. Därför var Hackareviken vårt självklara utflyktmsål för att se på blåsippebackarna och leka i Hackareviksbäcken om vårarna. Till ytan måste detta vara ett av Sveriges minsta reservat, men där finns otroligt mycket att se och uppleva.

Naturreservatet Hackareviken i Eksjö kommun

Naturreservatet består av ett kuperat och lummigt område som genomkorsas av en bäck – och av höglandsleden. Barn brukar älska att leka i och vid bäcken, klättra upp på stora stenblock, utforska ihåliga träd och att fika i de lummiga backarna förstås. Egentligen är reservatet till för att bevara en naturlig bäckmiljö med dess fuktighetsgynnade flora och fauna. Till exempel mossor, lavar, fåglar, fladdermöss och en rad ovanliga kärlväxter (som gulplister och orkidén tvåblad).

När jag växte upp besökte vi Hackareviken enbart för blåsippornas skull

Veckans fredagslyx – en rejäl dos vårblommor

Idag är det fredag, och min vana trogen försöker jag att ägna mina sluta-tidigt-timmar åt lite ute-lyx. Istället för att passera naturreservatet som jag annars gör dagligen så stannade jag till. Jag ville se om jag skulle hitta någon lungört – och ännu hellre vätteros. Backarna vid sidan av skogsvägen som leder fram till bäcken var täckta av blåsippor och vitsippor. Längs kanterna växte vårlök i mängd och även en hel del svalört (ranunculus ficaria).

Vädret var dock inte riktigt på min sida. Redan innan jag hunnit in i själva reservatet började det hagla. Det blev riktigt kallt att fota, men det var bara att bita ihop. Stod de vackra vårblommorna ut skulle väl jag också göra det. Från parkeringen är det bara några hundra meter fram till stigen som leder upp i backarna längs bäcken.

Plötsligt händer det!

Trots vädret njöt jag av alla underbara växter längs stigen. De växer i en sådan otrolig mängd att man häpnar. Dessutom ser man gulplisterblad överallt -. och olika mossor. Till min besvikelse hade jag inte stött på en enda lungört (pulmonaria obscura) trots att jag gått ända längst upp i backen. Men när jag vek av mot bäcken höll jag nästan på att trampa på flera exemplar. Försiktigt böjde jag mig ner för att föreviga även denna fina blomma.

När jag ställde mig upp och vände mig om såg jag något så vackert att jag glömde bort att andas för en liten stund. Blåsippor i en massa olika nyanser växte tillsammans vid en mossig stam.

Lyckligt svävade jag därefter nerför stigen för att gå tillbaka till bilen. Jag hade helt glömt bort att jag även skulle hålla ögonen öppna efter vätteros lathraea squamaria). Så snart jag påmint mig själv om det lyckades jag se två stycken, och det gjorde mig så lycklig. Det är verkligen en annorlunda växt! Vätterosen finns i södra och mellersta Sverige, men är inte så vanlig. Min lilla tur i Hackareviken tog bara en timme, men det kändes som om jag hade varit ledig och utomhus en hel dag!

För dig som vill veta mer om Hackareviken

Så här hittar du till Hackareviken från Eksjö: Kör RV40 mot Nässjö. I korsning cirka 8 km från Eksjö svänger du vänster mot Sävsjö på väg 128. Passera skylt Ullinge Värdshus. När du kommer till Paradis, sväng höger precis före brant åker vid liten träskylt märkt ”Naturreservat”. Om du kommer fram till Kulla kapell längs väg 128 har du kört knappt en kilometer för långt. Detta naturreservat är inte tillgängligt för till exempel barnvagn, då själva reservatet består av en bäckravin.

Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet Hackareviken
Länk till Visit Eksjös informtion om Hackareviken

Tidigare blogginlägg från Hackareviken

Höglandsleden: Lövhult-Eksjö, februari 2020
Ny del av höglandsleden, november 2019

Inlägget Hackareviken naturreservat, Eksjö kommun dök först upp på Hemomkringvandring.

För blomnördar som mig själv är våren en helt underbar tid. Att efter den mörka vinterperioden se hur det sakta sakta börjar titta upp små gröna blad och små färgklickar i form av blommor är som rena rama porren.

Igår gick jag på vitsippejakt i Bodafors, Nässjö kommun, på min lunch. Det hittade jag tyvärr inga, men jag hittade en hel del andra vårtecken. Först ut var ett gäng otroligt ”lurviga” videkissar. Även att jag sett vide på många platser och vid flera tillfällen ända sedan början av februari slogs jag av att det ändå är lika vackert varje gång.

Till min stora glädje fick jag äntligen se lite tussilago längs vägkanten. Det gjorde jag i och för sig redan den 21 februari, men sedan dess har marken här varit ordentligt täckt av snö i två kortare perioder, så det kändes ändå som premiär. Det går inte att låta bli att le när sådana små solar lyser upp ens väg.

Eftersom jag inte ens har jobbat ett år i Bodafors var det inte helt lätt att veta var jag skulle leta efter vårblommor, men jag har i alla fall lite koll på vilka växtmiljöer som till exempel blåsippan trivs i, Jag blev otroligt glad (och nöjd) när jag hittade en backe där det faktiskt växte lite blåsippor.

I samma backe stötte jag även på tibast som jag sett otroliga mängder av denna vårvinter. Men den är så vacker så det går inte att låta bli att fota oavsett hur många bilder jag redan har av den i min telefon! Blomnördar fungerar nog så är jag rädd

Även att jag inte hittade några vitsippor på lunchpromenaden kände jag mig otrolig glad och nöjd. ”Vitsippor får jag se en annan dag”, tänkte jag. Men jag hade fel. På sätt och vis. För jag fick se vitsippor redan på kvällen, när jag kom hem. Precis bakom hyreshuset jag bor i. Tala om att gå över ån efter vatten att ge mig ut och leta i samhället jag jobbar i när jag faktiskt hade det på hemmaplan! Nu längtar jag efter att de få blommande vitsipporna ska få sällskap så att vi får njuta av vitsippemattorna – något av det vackraste jag vet.

Idag slutade jag, som alla fredagar, tidigare, och gick som fredagslyx ut en sväng för att leta fler vitsippor. Och en av mina andra vårfavoriter vårlöken, men på väg till mitt ”vårlöksställe” sprang jag på de häftiga svamparna scharlakansskål (se inlägg om när Tord guidade mig till scharlakansskålar i Sävsjö tidigare i år). Jag hade aldrig sett sådana här i Eksjö tidigare, så det var riktigt roligt. Extra roligt var det att få visa dem för min 12-åriga dotter som också var med.

Sedan hade jag turen att få se en massa vårlök på mitt ”eget” ställe. De flesta knoppade i olika stadier, men några blommade för fullt. Så nu känns det som om det är vår på riktigt!

Det är egentligen otroligt så mycket vackert man kan se på sin hemmaplan. Det känns helt overkligt att vi hade en decimeter snö förra helgen – alltså för mindre än en vecka sedan – och ändå har sådan vår nu. Blomnörden i mig njuter i fulla drag!

Inlägget Blomnördar bland alla vårtecken dök först upp på Hemomkringvandring.

Planen för idag var att åka till grannkommunen Vetlanda för att börja beta av deras etapper av höglandsleden. Nu blev det inte särskilt långt vandrat – vi blev nämligen distraherade av alla vårtecken som dök upp längs leden.

Tanken var att börja på etapp 1 och gå från Ädelfors och upp mot Ingatorp i Eksjö kommun (så långt vi hann och sedan vända tillbaka till bilen). Vi hade ungefär 4 timmar på oss, så jag hade tänkt att vi skulle hinna gå minst 10 av etappens 22 kilometer innan vi vände vilket vi alltså inte hann. Men nu ska jag inte gå historien i förväg.

Vi körde från Eksjö till Ädelfors på förmiddagen och parkerade bilen på en parkering strax efter att vi passerat Ädelfors Gruvmuseum. Höglandsleden går igenom guldvaskningsområdet (här kan du vaska guld på sommaren och både äta och bo om du vill stanna lite längre än bara som en kort utflykt). Leden går sedan längsmed Emån, som idag var väldigt bred och riktigt forsade fram. Efter mindre än en kilometer stötte vi på problem när vi följde leden nerför en ås där vi hade vatten på båda sidorna. Där var det nämligen rejält med vatten framför oss också och vi fick söka oss en annan väg. Vi fick i alla fall se tibastens rosa blommor och kände att det därför inte hade varit förgäves att gå denna sträcka.

Jag bestämde mig för att vända tillbaka till utgångspunkten och följa en mindre asfalterad väg som leden skulle korsa några kilometer längre fram, och försöka leta mig ner mot leden så snart jag hittade någon möjlighet. Vi behövde inte gå särskilt många hundra meter innan jag hittade en skogsväg som jag bedömde skulle ta oss ner mot höglandsleden, som vid den här punkten hade vikt av från Emån.

Min bedömning var korrekt, så både vi och hundarna fick en lätt och bekväm vandring i skogen. Snart kom vi fram till en stig där vi kunde ansluta till höglandsleden – som här var betydligt torrare.

På flera ställen såg vi tibast (daphne mezereum) som är ett av de vårtecken jag uppskattar mest, och jag stannade och fotade varenda gång. Den ena busken blommade vackrare än den andra och jag var överlycklig. På en dag fick jag se mer tibast än jag sett totalt i hela mitt liv. Till slut blev vi nästan lite mättade av alla blommor, så efter någon timme stannade vi knappt ens upp för att beundra denna tidiga vårblomma. Om du ser tibast – tänk på att den inte bara är vacker utan även giftig!

Vi passerade en bäck som var översvämmad innan skogsvägen ledde oss vidare. Höglandsleden går genom tallmo, djup granskog, förbi små åkrar omgärdade av stenmurar, gårdar och… ett gruvområde.

Ädelfors guldgruva var Sveriges första guldfyndighet. Där bröts guld 1739 till 1919. I området som höglandsleden passerar finns ett 50-tal gruvhål. Flera av dem vi såg var inhägnade, djupa och vattenfyllda. Vi försökte även följa stig mot guldgruvan, som enligt Smålandsledens app ska vara en liten avstickare som sedan går tillbaka till huvudleden, men stigen är inte markerad och så lite trampad att den till slut försvinner rakt in i ogenomtränglig ungskog. Det var lätt irriterande och vi vände då tillbaka till huvudleden.

Men när man är på tur ska man inte vara sur, och även vårt humör vände redan innan vi kom tillbaka ner till leden. Anledningen till det var väldigt enkel. I en nerförsbacke täckt av höstens nedfallna löv tyckte jag mig ana en blåsippa. När jag böjde mig ner gav jag till ett glädjetjut för det var verkligen en blåsippa. Eller rättare sagt två. Om än bara små knoppar!

Både Mari och jag fotade dessa klassiska vårtecken och nästan svävade fram längs stigen i skogen. När vi sett dessa första blåsippor upptäckte vi snart att vår väg kantades av vackra sippor.

Uppfyllda av lycka över alla vårtecken vi sett stannade vi på en liten höjd och njöt av vårt medhavda fika medan hundarna låg och gnagde på sina tuggben vid våra fötter. Två timmar hade redan förflutit, trots att vi inte kommit mycket mer än 6 kilometer, så det var sedan dags att vända och gå samma väg tillbaka till bilen.

Vi var nöjda med vår tur även att vi inte tog oss mer än 12 kilometer på ungefär 4 timmar. Men ibland blir det så. När det finns för mycket att se och uppleva längs vägen. Men min plan är att åka tillbaka inom några veckor och gå hela delsträckan Ädelfors-Bjälkerum som är cirka 22 kilometer. En bättre rapport om sträckan kommer då!

För dig som vill veta mer

Jag gick från Ädelfors till Bjälkerum en vecka senare – se blogginlägg för mer information om sträckan som (egentligen) är 22 km, men blev längre för mig.

Länk till Höglandsleden etapp 1, Vetlanda kommun: Fågelhult – Ädelfors

Se vilken otrolig mängd vatten det var i Emån

Inlägget Vårtecken längs höglandsleden, Vetlanda dök först upp på Hemomkringvandring.