När jag såg solen skina in genom kontorsfönstret vid 11-tiden bestämde jag mig för att försöka ta långlunch. Tack vare min snälla chef (som släppte iväg mig) lyckades jag ta mig ut.

Säbyleden ligger nära jobbet

Eftersom den vackra vandringsleden Säbyledenara ligger bara några minuters bilfärd från mitt jobb valde jag att åka dit. Närheten var inte enda anledningen till mitt val, utan även att leden går längs havet. Kombinationen hav och solsken är alltid härlig.

Sammanfattningsvis ka man säga att Säbyleden är en lättgången, 6 kilometer lång, kustnära led på Tjörn. Liksom Sundsbyleden som jag gick på lunchen häromdagen är den här rundslingan en del av Kuststigen (läs om alla delleder på deras sida).

Avstickare till Stenstugan

Jag har gått Säbyleden, och delar av den, många gånger. Både på egen hand, med min sambo, med våra hundar och tillsammans med vänner. Detta är ett område som jag gärna kommer tillbaka till.

Som vanligt gjorde jag avstickaren ut på Säby ö och Stenstugan, trots att det blir några kilometer mer att gå. Stenstugan är så vacker, och även naturen på väg ut dit.

I nästan en och en halv timme strosade jag runt vid havet och insöp så mycket sol jag bara kunde!

Ett litet blomsterparadis

Eftersom jag är blomnörd är jag extra svag för de tre naturreservaten som man går igenom längs Säbyleden. Under våren trängs triften längs klipporna, och strandängarna är fulla av gullvivor och mandelblom. På försommaren blommar strandängarna för fullt, med stor artrikedom, som till exempel växterna här nedanför (mitten av juni 2022).

Vill du veta mer om Säbyleden?

Så här hittar du till Säbyleden som ligger på Tjörn i södra Bohuslän: Med bil: Kör väg 169 mot Skärhamn. Ta höger mot Kållekärr. Passera Kållekärr. Efter rondellen vid Hoga, ta höger mot Säby. Parkering finns vid Säbygården. Med buss: Ta buss mot hållplats Hoga på Tjörn.

Här kan du läsa ett inlägg från en höstig tur jag gjort till Stenstugan.

[instagram-feed feed=17]

Inlägget Lunchjakt på solsken, Säby dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag skulle det bli sol och jag hade verkligen längtat. Vi har haft snö några dagar och tanken på hur gnistrande vacker den skulle bli i sol gjorde mig så förväntansfull. Dagen till ära hade vi planerat in en utflykt till ett (för oss) nytt ställe: Kuststigen mellan Albertsholmen och Stora Björnholmen i Morlanda naturreservat här på Orust. Sträckan kallas också ”Natur- och kulturstig Björnsundskanalen”.

Min väninna Sofia hade tipsat mig om ett ställe som hon trodde att vi skulle gilla ute på Stora Björnholmen, så ett av våra mål var att försöka hitta den platsen. Ett annat var såklart att utforska det nya området, och att få fota lite snö i sol. Vi nådde alla tre målen, om man är lite snäll i sin bedömning.

Vi körde till naturreservatets parkering. Den ligger vid sista avfarten till höger före färjan mot Malö från Ellös-hållet räknat. Efter morgonens regn var var det glashalt på den lilla vägen. Vi tog på våra ryggsäckar och följde Kuststigen ut mot Albertsholmen. Vägen övergick snart i stig och ledde oss ömsom genom bonsai-liknande tallskog och ömsom över berg med otroligt vackra vyer ut mot havet och Malö.

På många ställen skymtar man havet mellan träden och det är väldigt inbjudande att svänga av stigen och hitta en egen liten klippa eller vik att stanna vid. Kuststigen passerar ett trankokeri, och man kommer snart fram till Märrepallen på Albertsholmen, där man kan läsa om den stora farleden till Uddevalla som tidigare gick norr om holmen. På 1940-talet byggdes en stenpir och den använde vi idag för att ta oss över till Stora Björnholmen.

Så fort vi satte fötterna på Stora Björnholmen möttes vi av en skylt som informerade om farleden Björnsundskanalen som invigdes 1943. Mängder av sprängsten ligger som stora berg på holmen. Dessa är lite krångliga att klättra över, men det finns omarkerade stigar att följa.

Vi letade oss fram genom det spännande och mycket varierade landskapet, beundrade utsikten och tog oss sakta men säkert fram mot den plats som Sofia hade nämnt – och hittade den. Dramatiska berg, små havsvikar, bördiga ängar mitt uppe på höjderna och vackra stränder. Det fanns mycket att fota längs vägen. Istappar som hängde längs bergväggarna, vackra snäckskal och musslor, snö, is och havet i solen.

Vi följde lite olika stigar över holmen, och ibland fick vi göra egna. Till slut kom vi fram till en lång strand på solsidan. Vi var i lä tack vare ett berg, och vi bestämde oss för att sätta oss ner och ta en liten fikapaus. Vilken underbar stund det blev. Solen värmde och dess ljus fyllde mig med glädje och energi. Ljudet från havet som sakta kluckade, mitt i all tystnad. Med den jag älskar vid min sida. Mycket bättre kan man inte ha det. Efter en lång fikastund, och efterföljande fotostund, letade vi oss tillbaka mot stenpiren, för att hinna till bilen innan solen gick ner vid horisonten.

Det var en fin liten tur som gav oss nya, fina, gemensamma minnen att plocka fram och se tillbaka på många gånger i framtiden! Och.. plan finns för återbesök framåt sommaren. Dels ska här finnas en del orkidéer, dels såg jag vissnade spåtistlar och dels kan vi tänka oss att spendera lite längre tid och utforska hela holmen.

För dig som vill vet mer om Stora Björnholmen, Orust

Stora Björnholmen (och Albertsholmen) ligger i Morlanda naturreservat på västra Orust. Enklast är det att parkera på naturreservatets parkering, strax före färjan mot Malö (skyltat från Ellös). Ut till stenpiren i Björnholmen är det cirka 1,5 kilometer på vandringsleden Kuststigen. Här hittar du länk till karta.

Läs om fler inlägg från samma område

Tvärs över Orust (46 km) på en dag, augsuti 2022
Tur på grannön Flatön (syns från Stora Björnholmen) december 2020
Tur längs Svens Altare-leden som också går i Morlanda naturreservat, januari 2021
Kuststigen etapp 8, 13 km, passerar där man startar denna ”avstickare”, januari 2021

Blogginlägg om fler natur- och kulturstigar på Orust

Kultehamn kulturstig
Husebyleden och Svens Altare

Inlägget Utflykt till Stora Björnholmen, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Hur mäter man hur bra en tur är? Varje skogsbesök, årstid och medbadare har sin charm. Jag väljer att gå utifrån det enkla men ack så viktiga kriteriet väder, och landar då i skogarna norr om Ludvika lördagen 8 juni. Friluftsliv i Ludvika är ju min nisch i bloggvärlden, och jag hoppas att det här inlägget kan ge en bild av varför jag trivs så bra där.

M och jag hade bestämt det här datumet länge, som nödvändigt är när två småbarnsföräldrar ska få ledigt från varsitt håll. Då går det inte att ta hänsyn till vädret och säga ”vi tar det nästa helg, det ser ut att bli regn”. Så ibland blir det som på Kristi himmelsfärd i år, att jag tillbringar en baddag i skogen i tio grader och ihållande regn. Och ibland leder det till att man prickar helt rätt och får 25 grader och strålande sol. Det fick M och jag den här lördagen. För de flesta är inte det perfekt vandringsväder, men om man som jag är i skogen för att bada kan det inte bli så mycket bättre.

När jag stod vid stationen, lutad mot en solvarm bil, och väntade på M lyckades jag uppbringa den där reflekterande njutningen, den där som zoomar ut och visar för en vilket flyt det blev att vi överhuvudtaget fick till ett datum. Därtill undvek vi ösregnet på fredagen och vad som verkade bli tråkigt väder även på söndagen. Den där känslan höll i sig under resan genom ett morgonsoligt Svealand. Samtidigt fanns där en viss anspänning i bakhuvudet, för lika noga med att planera datumet hade jag varit med att välja lägerplats. Eftersom det var på en udde med grillplats vid en liten sjö med bilväg nästan ända fram hade det ju kunnat vara så att någon annan hade fått samma idé. Så när M vred av tändningen vid elvatiden på förmiddagen och vi minuten senare kunde konstatera att Torrfastsjön låg helt i sin ensamhet, ja, då var sista hindret undanröjt.

Vi åt lunch uppe på en höjd med utsikt över böljande skog. I fjärran i söder skymtade min barndoms sjö Gårlången. De första två sjöarna för dagen visade upp det bästa från Bergslagens skogar. Ah, att flyta runt i 21-gradigt vatten och veta att det bara är alldeles i början av sommaren! Efteråt gick det till och med att ligga i solen och torka utan handduk. Så tidigt på sommaren är det nästan omöjligt att göra det utan att behöva låtsas att det är skönt, men den här gången behövdes inget självbedrägeri!

Ett av de hittills mest udda inslagen på mina badturer kom framåt seneftermiddagen. Vi svängde in på en stig som, precis som resten av området, tagit emot 20 mm regn på 40 minuter ett dygn tidigare. Stigen tjänstgjorde numera som bassäng. Så vi vadade fram, med svalt, dyigt vatten upp till anklarna. När vi kom upp på torrare mark fortsatte vi att gå barfota, för stigen var här täckt av mjukt, grönt gräs. Aldrig tidigare har jag tillryggalagt en halv kilometer barfota.

Därefter ändrade turen karaktär. Inom loppet av ett par timmar hade vi sett vad vi trodde var björnspillning och blivit rädda för att attackeras av björn. Nästan samtidigt hörde vi två skott och blev rädda för att bli vådaskjutna av (björn?)jägare. Och när vi kom fram till lägret krävdes det en timme för att få upp eld. Vi hade prioriterat att få upp tältet innan det väntade kvällsregnet kom, men det gjorde också att elden blev aningen mer svårstartad. Men solnedgången kom med uppehåll, och efter det följde tystnad, så när som på gökens rop. Just tystnaden i en vindstilla skog tröttnar jag aldrig på.

Trots några regniga timmar vid den kritiska tidpunkten vi-har-inte-fått-middag-än-och-det-här-brinner-ju-fan-inte var det ändå en toppendag. Ännu mer så med tanke på att dagen före var regnig och dagen efter var gråmulen och temperaturmässigt toppade på cirka 16 grader.

Landskapet i östra delarna av Ludvika kommun, som det här inlägget berör, skiljer sig något från det i de västra delarna. Där är bergen högre och utsikten vidare. Jämför gärna detta inlägg med det jag skrev om Stora Kullerberget här på bloggen. Vill du istället läsa om den här turen i större detalj går det bra att göra det på de här länkarna, som går till min badblogg 581sjoar.wordpress.com:

Länkar till inlägg jag skrivit i min badblogg om turen runt Torrfastsjön

Torrfastsjön runt 2019 (startsida)
Hälltjärn, som för övrigt var den hundrade sjö i Ludvika kommun som jag badade i
Öradtjärn/Övratjärn
Lilla Sömmtjärn, där vi fick björnfrossa
Torrfastsjön

Nedan följer några bilder som inte fick plats i den löpande texten.

Inlägget Min favorittur 2019 – Martin Johansson dök först upp på Hemomkringvandring.

Våren är en helt fantastisk tid som fyller mig med vidunderlig glädje. Mängder av intryck tävlar om att fylla mina sinnen; solens värmande strålar i ansiktet, den första skira grönskan, fjärilar och humlor som flyger runt mig, fåglarnas ivriga kvittrande och alla färgglada vårblommor som tittar upp. Allt detta är underbart nog var för sig, men när jag upplever allt på samma gång får jag en ordentlig lycko- och energikick!

För mig är det där en definition av våren, men det finns en oerhört viktig sak till för att våren ska kännas fulländad. Ett ljud som alltid väcker yr lycka och vårglädje i mig – ljudet av porlande vatten.

Igår fick jag en stund över och då passade jag på att göra en liten avstickare från min färdväg och strosade en stund längs en glittrande, forsande å och lät hela mitt energi- och lyckoförråd fyllas till brädden. Och jag slogs återigen av hur lyckligt lottad jag är som är född i det här vackra landet!

Inlägget Porlande vatten dök först upp på Hemomkringvandring.