Ett av min dotters favoritställen är Sälen, så när vi fick tillgång till en stuga där under Kristi Himmelsfärdshelgen passade vi på att åka dit som en liten födelsedagspresent för henne. Vi var bara där några få dygn, men vi hann med mycket: Skidåkning (3 turer), snöbollskrig, korvgrillning, pulkaåkning, solande på altanen, hundspring på skaren, en fantastisk solnedgång och dessutom en tältnatt på fjället.

Hoppsan, det är visst snö i Sälen!

Hittills hade vi bara besökt Sälen under sommaren, men det var ju ändå slutet av maj så jag tog för givet att det skulle gå att vandra där. Kanske att det skulle vara lite blött, tänkte jag, men ändå ”vandringsbart”. Eftersom jag är den planerande typen kollade jag givetvis upp detta – vilket resulterade i att vi fick göra om våra packlistor. Och dessutom leta reda på längdskidor, pjäxor – och åkmatta! Trots att det var barmark nere i Sälen by var det nämligen snö uppe på fjället.

Åkning i backen

Under vintern har vi haft väldigt lite snö hemma på småländska höglandet, så min dotter hade inte haft möjlighet åka pulka en enda gång på hela vintern. Därför var det rena himmelriket för henne och hennes kompis att få åka i backen i Sälen under vår minisemester. Att bli väckt tidigt så att vi kunde dra nytta av skaren var kanske inte så kul, men så fort vi kom ut var det idel glada miner. Till och med jag åkte med henne på mattan – och min skräckslagna förtjusning hördes lång väg.

Skidåkning på dagen och i solnedgången

Under dagen tog vi oss en skidtur bara ”för att”. Vi bestämde oss för att om vädret fortsatte vara lika fint som under dagen så skulle vi åka upp på fjället på kvällen och titta på solnedgången. Jag är så otroligt glad för att vi gjorde det, för det var helt fantastiskt!

Morgontur på skaren

Som de flesta nog förstått vid det här laget är jag ganska morgonpigg. Att stiga upp medan familjen sover och få några timmar i tystnaden med bara hundarna som sällskap är helt underbart. Att dessutom få göra det på skaren på fjället i solsken – ja det är i det närmaste oslagbart.

Korvgrillning vid stugan

Jag brukar säga det rätt ofta, och i många olika sammanhang – det är de små sakerna som gör skillnad! Som en sådan enkel sak att gå ut ur stugan och grilla korv där istället för att äta mellanmålet inne. Dels är det härligt att vara utomhus, dels gör vi något tillsammans och dessutom gör det att vi minns stunden betydligt längre än om vi bara ätit inne som vilken dag som helst.

Snöbollskrig och snökojor

Om du frågar min dotter säger hon säkert att matt-åkningen i backen eller TV-spelandet på egna loftet i stugan var det bästa med resan. Men jag tror faktiskt inte att snöbollskrigen eller snökoje-byggandet kom så långt efter… Det fanns en massa saker att göra även att ”allt” var corona-stängt.

Övernattning på fjället i snön

För mig var höjdpunkten, förutom att se dotterns glädje, natten då jag och min vän tältade uppe på fjället i snön (se separat inlägg).

Sammanfattning

Trots att vi bara var på plats i 2,5 dygn hann vi få med oss en massa härliga upplevelser och fina gemensamma minnen. Till Sälen kommer vi förmodligen att återvända!

Inlägget Minisemester i härliga Sälen dök först upp på Hemomkringvandring.

Att tälta på fjället mitt i snön blev årets höjdpunkt för mig. Hittills vill säga. Jag har redan haft många höjdpunkter i år, och många fler kommer det förmodligen att bli. Men jag tror ändå att den här långhelgens övernattning blir ”svårslagen”.

Efter att vi ätit middag med tonåringarna packade vi våra ryggsäckar med det vi behövde för en utenatt. Bilfärden tog oss runt 3-4 minuter. Glada och förväntansfulla packade vi ut skidor, stavar och ryggsäckar ur bilen. Solen hade strålat från en klarblå himmel hela dagen, så snön var mjuk och moddig. Att glida fram på skidorna uppför fjället var det därför inte tal om, utan det var mer som att gå. Men utan skidor (eller snöskor) hade vi inte tagit oss ut över huvud taget.

Vi hade redan i förväg sett ut en plats där vi ville slå upp tältet. När vi skidat dit såg vi oss omkring och upptäckte flera andra platser i närheten som såg tilltalande ut och enades om en av dem. Så fort vi tagit av skidorna sjönk vi med pjäxorna i snön. Det blev snabbt kallt, men det kunde inte hjälpas. Vi behövde gräva ut en plats att ställa upp tältet på. Med våta och frusna fötter och fingrar hjälptes vi åt (även om jag mest var en assistent i projektet) i en kamp mot klockan. Vi ville såklart få upp tältet innan solen sjönk vid horisonten. Himlen blev vackrare och vackrare.

När vi var klara med tältet var klockan var över 22. Att stå där uppe på fjället och se de vidunderligt vackra vidderna i solens sista strålar var magiskt. Det är obeskrivligt att få dela en sådan stund med en annan människa. Efter att vi hade sett oss mätta, och tagit bilder av den vackra solnedgången, kröp vi in i tältet. Det var oerhört skönt att dra av de dyngsura pjäxorna och strumporna och smyga in i torra och mysiga sovkläder. För att inte tala om hur skönt det var att kura in sig i sovsäcken.

Min vän hade med sin hund och hon accepterade direkt sin sovplats bredvid husse och att sova iklädd hans dunjacka. Hon somnade på bara några minuter. Även jag somnade snabbt och gott i sovsäcken, trots att kvällen var oerhört ljus. Temperaturen låg runt 0 grader, och jag kände hur snön kylde liggunderlaget under mig. Trots detta sov jag förvånansvärt gott, och det var ytterst motvilligt jag öppnade ögonen klockan 04.03 då mitt alarm signalerade att det var dags att se på soluppgången.

Det var helt fantastiskt att öppna tältet och från min plats i sovsäcken se solen stiga upp över fjällets kant. När vi ändå var vakna bestämde vi oss för att packa vi ihop, bet i det sura äpplet och stack ner fötterna i de iskalla och blöta pjäxorna och gjorde oss redo för att åka nerför fjället mot bilen.

Under natten hade det frusit på så vi hade ett fantastiskt glid under skidorna. Lite FÖR bra enligt mig. Jag var skräckslagen hela vägen ner, med ryggsäcken på ryggen, så till slut sa jag till min dittills väldigt förstående vän att jag ämnade ta av skidorna och gå sista biten. Jag var orubblig – det gick inte att övertala mig att fortsätta en meter till. På de kanske 300 meter som var kvar (jag såg bilen med blotta ögat) hann jag ångra det beslutet många gånger. Jag sjönk ner till knäna i snön för varje steg till att börja med, men på slutet var det inte mer än 10-15 cm snö. Min vän stod givetvis på barmarken vid bilen och fotade mig mellan skrattanfallen…

Sammanfattning

En sådan här övernattning hade jag inte gjort på egen hand. Visserligen har jag sovit helt ensam i snö tidigare i vinter, men då var det i vindskydd och nära civilisation. Men jag är oerhört tacksam över att jag fick se en så vacker plats, och vara med om en sådan stor upplevelse. Detta blev definitivt något att minnas – för alltid.

Inlägget Årets höjdpunkt – att tälta på fjället i snö dök först upp på Hemomkringvandring.

På midsommardagen fick jag gå en liten, liten tur som var väldigt annorlunda jämfört med allt jag är van vid. Min syster och jag ville göra något för barnen på 1, 3 och 5 år för att väga upp alla deras turer upp på olika fjäll och när vi läste i Sälen-magasinet om Trollskogen bestämde vi oss för att åka dit.

Stigen där det skulle finnas 400 troll var bara 1,3 kilometer, men det tog oss nästan tre timmar att gå stigen fram och tillbaka.

Redan vid första stoppet märkte vi att den här rundan skulle göra succé hos mina systersöner. De satt på snöskotrar gjorda av timmerstockar, gick in i trollbussen där alla säten har en egen ratt, det fanns en Trolvo-traktor och mycket annat att utforska innan vi ens hade hunnit upp i själva skogen.

När vi nådde skogsbrynet fick vi gå in i trollskolan, stå och kika in på ett trollbröllop i trollkyrkan (där man fick höra prästens tal) och många barn hade lämnat sina nappar där. Vi gick in i smedjan och björnidet och flera andra hus. Där fanns också min absoluta favorit: Dalageten! Utanför getens lilla lada fanns en berättelse om hur det gick till när dalageten blev röd, och att det blivit så populärt att man börjat måla andra djur också i hans färger. <3

Sedan fick barnen mycket att se på; en dansbana där man kunde köpa ”körv med bröd” och ”låtter”, Vild-Hasse i trä stod och sålde korv, vi gick längs tandgatan och fick se en massa tandtroll. Där fanns en rap-grupp, en operakällare, ett fullsatt värdshus, ett sagohus där trollmor läste sagor och mycket annat. Det lät överallt från gömda högtalare i träden och man skymtade tjädrar, rådjur, rävar, ormar och en massa andra djur överallt i trollskogen.

Barnen sprang lyckligt från troll till troll, från träd till träd, och stannade storögt och tittade och lyssnade. 1-åringen som åkte i bärstol på sin mammas (och ibland på min) rygg verkade nöjd över att det var så färgglatt i skogen.

När vi kom längst upp och skulle vända började det regna så vi gick lite snabbare nerför backarna. Det blev då väldigt tydligt att Trollskogen är byggd för barn som kommer på skidor – allt var vänt åt det hållet (skyltar med mera), men jag tycker att det är roligt att de hade allt igång även på sommaren.

När regnet övergick i hagel la barnen in racing-växeln på sina korta ben och jag tog lite längre steg. Lustigt nog somnade 1-åringen (som envist hållit sig vaken flera timmar längre än hon brukar på förmiddagen) mitt under ovädret och sov sedan hela vägen tillbaka till stugan.

Pojkarna kommer sent att glömma denna utflykt – och detsamma gäller mig. Ler. Det var inte direkt någon stor naturupplevelse, men det gav mig mycket glädje att se barnen så lyckliga ute i naturen.

Inlägget Trollskogen, Hundfjället dök först upp på Hemomkringvandring.

Sista morgonen i Sälen ville jag gå på något ställe som skulle ge mig minnen att bära med mig hem, och jag stod i valet och kvalet mellan tre-fyra olika alternativ. Till sist bestämde jag mig för att testa Syndalsturen eftersom det ligger i ett område som jag inte har gått i alls.

Anledningen till att jag ändå tvekade var för att turen även gick i skog och inte enbart på fjäll, men jag hade inte behövt oroa mig. Detta var en otroligt vacker och skön led att gå. Totalt är den cirka 15 kilometer och det tog mig runt tre timmar, inklusive en frukostpaus uppe på fjället.

Jag parkerade vid första parkeringen vid Myrflodammen (Tandådalen). Första kilometern följer leden en liten grusväg tills man kommer fram till stugan vid själva dammen. SMHI hade lovat fint väder, men från det att jag gick ut till bilen och tills jag kommit till stugan duggregnade det hela vägen, så jag antog att väderleksprognosen var fel – som den ju oftast är.

Jag hann dock inte långt längs leden förrän de första solstrålarna tittade fram där jag gick längs Myrflodammen, som mer är som.. ja ett våtmarksområde kanske, än en damm. Marken var väldigt våt, och på många ställen låg vatten även ovanpå spången.

Efter att man passerat den långsträckta dammen går man upp i barrskog och passerar ytterligare några våta områden där man ser det vackra fjället till vänster om stigen. Ungefär 3,5 kilometer från parkeringen når man Kläppenskjulet (se bild längst upp i inlägget). Man kan inte sova där, men det finns bord och bänkar.

Från vindskyddet börjar stigen gå uppåt. Man passerar en vacker skogstjärn där jag verkligen rekommenderar ett stopp. Omgivningen är mycket vackrare där än nere vid vindskyddet. Stigen fortsätter sedan uppåt. Även att jag svettades lätt där jag gick så var inte stigen särskilt brant, utan tvärtom väldigt lätt att gå. Snart fick man belöning för de höjdmeter man lagt bakom sig när vyerna öppnade upp sig.

Min frukostvy

Leden går sedan i öppen terräng upp på Lägerdalsfjället där det är har berg och fjäll i alla riktningar. Här valde jag att äta min frukost och njöt med alla mina sinnen av platsen och stunden innan jag och min hund Gemini motvilligt började gå nerför andra sidan av berget.

Leden var lätt att gå även på den här sidan, och vyn ofattbart vacker. Längst ner delar sig stigen och man svänger av från Sälenringen mot Myrflodammen.

De sista fyra kilometrarna går genom skog, över myrmark och bredvid en vacker å.

Den här turen blev jag väldigt förtjust i och jag skulle absolut rekommendera den till alla som vill ha en rundslinga med vacker natur som tar några timmar att gå.

Inlägget Syndalsturen dök först upp på Hemomkringvandring.

För dotterns kompis och mina 3 syskonbarn (1, 3 och 5 år gamla) var det första vistelsen i fjällen, och då tycker jag att frukost uppe på ett fjäll är en upplevelse man inte kan vara utan. Eftersom vi ändå skulle till Idre en dag för att spana efter renar bestämde jag och min syster att vi skulle åka så tidigt att vi kunde slå två flugor i en smäll.

När vi parkerade på parkeringen i Städjan-Nipfjällets naturreservat fick barnen i uppdrag att leta upp ett fint ställe på fjällheden där vi kunde äta vår frukost och de gav sig genast ut på jakt i den nya miljön.

Själva frukosten tog inte så lång tid att äta, förutom för 1-åringen som åt i godan ro, det fanns alldeles för mycket spännande saker runt omkring att titta på och att göra, så de större barnen gav sig ut på upptäcktsfärd.

Till slut hängde jag på mig ryggsäcken igen, och syrran bar bärstolen med sin dotter, och så började vi klättringen upp till Lill-Nipens topp. Vandringen är bara 950 meter, men otroligt spännande att få gå den tillsammans med barn. De går, hoppar, skuttar, springer i zickzack, ligger och vilar och så vidare längs vägen så det händer något hela tiden.

Väl uppe på Lillnipen fick alla barnen hitta sin egen väg till toppen och det var spännande att klättra på stenblock, leta stigar, stå däruppe och vinka åt mig och så vidare.

Det blåste något oerhört så när det blev fikadags instruerade jag mina syskonbarn (med tillhörande mamma) om att gå längs berget och hitta lä på baksidan så skulle vi andra komma efter.

Geminis öron har ställt sig upp i vinden - och Dennniz har hittat "sin" plats

Vi fick en mysig fikastund med mycket skratt, prat och bus, samtidigt som vi fascinerades av utsikten. På nervägen fick alla välja var de ville gå, och jag tog förstås en omväg för att fota ett gäng purpurbräckor som jag såg på långt avstånd.

Jag kan inte tänka mig så många trevligare sätt att fira midsommar på än på en fjälltopp med människor jag tycker om. Och det verkade som om alla tyckte att det var en väldigt bra, rolig och spännande utflykt. Även att vi inte fick se några renar på nära håll.

För dig som vill veta mer:
Här kan du läsa mer om Lill-Nipen och andra vandringar runt Idre Fjäll

Inlägget Lill-Nipen med 5 barn dök först upp på Hemomkringvandring.

Förra året gick jag runt berget Östra Kalven, och upptäckte då den otroligt vackra ån Feman som rinner i dalgången mellan Östra Kalven och Västra Kalven. Leden går till stor del på spång på grund av att området är så fuktigt, och man går också över ån ett stort antal gånger på många vackra broar. Ikväll skulle jag bara ta en kortare tur med hundarna (runt 1,5 timme) så jag körde till den stora parkeringen vid Östra Tandådalen, följde grusvägen ner mot liftarna och kunde därifrån följa ån i dalgången.

Jag fick alla slags väder man kan tänka sig, allt ifrån korta glimtar sol till skyfall. Ån var lika vacker som sist, och myggen gillade mig precis lika mycket som de brukar. Men… detta var faktiskt enda gången under veckan som jag besvärades av mygg.

Inlägget Vackra Feman dök först upp på Hemomkringvandring.

I morse åskade det så att det stod härliga till när mitt alarm ljöd klockan 04.30. Blixtarna lyste upp stugan och det smällde och mullrade i stort sett konstant. Jag avvaktade därför någon timme med min och hundarnas morgonrunda.

Eftersom min stukade vrist trilskades bestämde jag mig för att börja gå längs Sälenringen upp mot Körskalsfjället och låta vristen vila på det plana asfaltsunderlaget de första och sista två kilometrarna. Därefter tänker jag gå vidare mot Östfjällsstugan och sedan så långt jag hann mot Källfjällsstugan innan jag var tvungen att vända för att hinna hem i tid för frukost med de övriga. Bilen parkerade jag vid Högfjällshotellet, precis vid Sälenringens och Södra kungsledens start.

När asfalten tog slut och gruset tog vid blev jag lite besviken eftersom det var som att gå på en krattad gång, inte som att gå i naturen, men jag såg fram emot att få gå på ”riktig” stig när leden svängde vid Östfjällsstugan. Döm om min förvåning när jag upptäckte att de tillgänglighetsanpassar även denna led (första delen av Sälenringen) med en tre brädor bred spång, precis som på delar av Sälfjällsturen som jag gick igår.

Så snart jag svängde av upp mot Källfjällsstugan blev leden lite ”roligare” och jag njöt av att komma ifrån det större stråket. I vanliga fall hade jag undvikit ”motorvägen” tidigare genom att gå off-road, men inte när foten är i det skick den var idag. Efter att ha gått någon kilometer uppför överraskades vi av tät dimma.

Dimman kom plötsligt och var så tät att jag knappt såg mer än nästa ledmarkering

Eftersom jag knappt såg till nästa ledmarkering valde jag att vända tillbaka nerför den steniga stigen och ta mig upp på den breda spången som jag tidigare beklagat mig över. Helt plötsligt var jag glad att jag hade en så tydlig led att följa tillbaka, för jag såg inte särskilt långt varken framåt eller åt sidorna i den kompakta dimman. Däremot såg jag faktiskt direkt när det var något som avvek från det vanliga bredvid stigen och jag var tvungen att stanna och fota laven med sina vackra röda sporer.

Efter denna upptäckt gick jag med lätta steg de sista kilometrarna till bilen, trots att jag inte hann fram innan himlen öppnade sig och gav mig en liten dusch.

Inlägget Dimmig tur dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag hade lovat min dotter och hennes klasskompis som följde med oss upp till Sälen att de skulle få ta liften upp till Snögubben idag, och att vi skulle gå bort till Stensjön och fika och sedan gå tillbaka. Som tur var kollade jag upp lifttiderna innan vi åkte, och det visade sig att liftarna inte skulle börja gå förrän imorgon, så vi fick snabbt smida en ny plan tillsammans.

Den nya planen innebar en tur till Sveriges högsta vattenfall Njupeskär, cirka en och en halv timmes bilresa från Sälen. Min 12-åriga dotter hade varit där två gånger tidigare, men för hennes kompis var det första gången. Det var två glada tjejer med kameran i högsta hugg som gav sig ut på stigen upp mot Njupeskär.

Jag tyckte att den var märkligt lätt att gå jämfört med sist vi var här (2017) och insåg att det berodde på att det varken fanns stenar eller rötter längs vägen. Nu vet jag att det beror på att man har tillgänglighetsanpassat leden ända fram till Njupeskärsstugan där man har en fantastiskt fin utsikt mot vattenfallet.

Man hade också placerat ut en mängd bänkar och gjort ”rastplatser” både här och där längs leden, och de användes flitigt. Det var inte överdrivet mycket folk ute, förmodligen eftersom semestersäsongen inte har börjat på allvar än, så vi hade gott om tid att prata, titta och upptäcka längs vägen. Jag njöt något oerhört av bäckens forsande vatten och all grönska längs stigen.

Att fika är nästan det bästa med varje utflykt - och att man får välja sin egen plats att fika på

En fikapaus hann vi också med innan vi var framme vid Njupeskär. Tjejerna gick lite närmare och fotade vattenfallet, men även där jag stod en bit bort med hundarna fick jag ett ”regn” av fint stänk från fallet och jag kände hur jag inte kunde motstå att le. Dånet från vattnet i kombination med det fina vattenstänket och den otroliga vyn gjorde mig lycklig!

På vägen tillbaka mot nationalparkens naturum hann både jag och min dotter dricka lite härligt friskt vatten från en ränna som inte heller fanns här 2017.

Vid naturum använde vi hundvattningen (jag älskar att de till och med har skyltat och gjort en trappa ner till bäcken), de eminenta toaletterna och även serveringen där vi passade på att köpa oss varsin välförtjänt glass. En perfekt utflykt för barn i alla åldrar. Jag gissar att rundan vi gick var runt 4 kilometer.

För dig som vill veta mer:
Här kan du läsa mer om Fulufjällets nationalpark

Inlägget Njupeskär – Fulufjället dök först upp på Hemomkringvandring.

Min första morgon i Sälen valde jag att börja med min favoritrunda från förra året – Sälfjällsturen. Detta är en rundtur på 14 km som till största delen erbjuder ganska lätt vandring, men stora vyer.

Utgångspunkten är Gammelgården, som ligger strax nedanför Högfjällshotellet. För mig tog bilturen dit knappt 3 minuter, vilket kändes väldigt lyxigt. Med mig hade jag mina två hundar och de var lika förväntansfulla som jag när vi gav oss iväg på spängerna över den våta marken som var täckt av hjortronblommor och rosling.

Från Gammelgården till liftarna i Lindvallen är det lätt uppförslut i 4 km, men så liten lutning att man knappt tänker på det. Underlaget består av spång och grusad led och man passerar flera vackra bäckar så man har fullt upp med att ta in allt vackert.

Från liftarna är leden mycket vältrampad i 1,3 kilometer då man kommer fram till Stensjön (en stenig sjö där besökare byggt en massa rösen). Området runt sjön är mycket populärt som fikaställe. De flesta som kommer hit åker förmodligen upp med liften istället för att gå från Gammelgården som jag och mina hundar gjorde.

Strax efter att man passerat Stensjön har man bara fjällhed framför och bredvid sig, och jag älskar sådana öppna vyer. Här såg jag de första blommorna av lappljung, men under turens gång hann jag se hundratals, ja kanske tusentals. Jag tycker att de är otroligt vackra!

Sedan jag gick här i fjol har man hunnit börja tillgänglighetsanpassa leden fram till Hemfjällsstugan, så leden är nu en tre plankor bred spång (så långt de har hunnit göra klart – och resten av sträckan fram till stugan kändes som en byggarbetsplats). Jag är lite kluven i detta. Självklart är det bra att göra natur tillgänglig för alla, men samtidigt ”bygger man bort” en stor del av vildmarkkänslan. Naturkänslan. Frihetskänslan. Personligen tycker jag även att det blir väldigt fult när man bygger så bred spång eftersom de syns på så långt håll.

Vissa delar av leden kändes nästan som en byggarbetsplats - den tillgänglighetsanpassas nämligen med en 3 brädor bred spång från Stensjön till Hemfjällsstugan

Hur som helst. När man kommer till Hemfjällsstugan finns det 3 vägval tillbaka till utgångspunkten. Jag valde det brantare alternativet, att gå upp på – och över – Mellanfjället precis som jag gjorde sist jag gick denna runda. Jag tycker absolut att det är värt att ta ett lite brantare alternativ (det är inte superbrant, egentligen mer som en rejäl uppförsbacke!) med tanke på utsikten man belönas med. Uppe på toppen passade jag även på att ta en paus och verkligen ta in omgivningarna.

Från Mellanfjället är det sedan ganska lätt vandring tillbaka ner mot Gammelgården. Men även att jag gick på i lite högre tempo hann jag se några små blommor jag inte kände igen; hönsbär, och jag tycker det är så roligt att få se nya blommor.

Sista biten är densamma som man börjar gå, på spång, och den biten är också gemensam för alla 3 alternativen tillbaka från Hemfjällsstugan.

Rundan är cirka 14 kilometer och det tog mig fyra timmar i lunk- och fotograferings-tempo med hundarna att gå runt, och det var en glad mamma som kom tillbaka till de nyvakna tjejerna i stugan för frukost runt 09.30.

Tips – alternativa rutter

• Tycker du att det är för kort kan du gå Mellanfjällsturen på 26 km som delvis är samma som Sälfjällsturen.
• Tycker du att det är för långt kan du kapa 4 km i början och några i slutet genom att åka liften vid Lindvallen.

Inlägget Sälfjällsturen dök först upp på Hemomkringvandring.

I lördags blev det en rejäl dagstur mellan sjöarna Grövelsjön, Hävlingen, Fosksjöarna och tillbaka till Grövelsjön. Det är en tur på 26 kilometer som bjuder på härlig, och mestadels lätt, vandring.

Fjällhed så långt ögat når

Det var lättvandrad led utan några brantare etapper. Eftersom jag personligen är barnsligt förtjust i stora vidder och jag fick verkligen mitt lystmäte under denna tur. Fjällhed, fjällhed, fjällhed. Först var det kortare sträckor med björk och sedan en längre sträcka med fält med blocksten vilket var både fantastiskt och fascinerande.

Från Grövelsjön passerar man Jakobshöjden där man kan göra en lite avstickare om man vill gå upp på toppen. Man följer Kungsleden som är vältrampad, ända fram till sjön Hävlingen. Vissa delar går på spång.

Blockig terräng efter Hävlingen

Från Hävlingen går man mot Fosksjöarna, som ligger alldeles nedanför Dalarnas (och Svealands) högsta punkt, Storvätteshågna, för att där svänga tillbaka mot Grövelsjön. Många väljer annars att tälta vid Fosksjöarna.

Ibland är det skönt att vandra på så pass enkelt, och relativt plant underlag. Det blir lite meditativt. Man bara traskar på, tar in vidderna. Njuter.

Tillbaka mot Grövelsjön

Det var inte så många som gick denna tur, men från Fosksjöarna och ner till Grövelsjön var det lite mer ”befolkat” av alla som skulle upp på Storvätteshågna.

Nio härliga timmar var vi ute och då hade vi haft tid att stanna och njuta och äta utan stress vid några tillfällen. Vädret höll inte utlovad prognos, men vi hade, till skillnad från många vi mötte, med kläder för alla väder.

PS. Just det ja, det fanns ju EN sak som förstörde vildmarkskänslan lite och det var helikoptrarna som flög ut fiskare till sjön Hävlingen. De flög i skytteltrafik en stund på morgonen, men efter klockan 11 hörde vi inte några fler. DS.

Du kan även läsa om turen hos Visit Dalarna.

Inlägget Grövelsjön-Hävlingen-Fosksjöarna, 26 km dök först upp på Hemomkringvandring.

Nipfjället runt är en helt fantastisk tur – kanske för att jag inte hade några som helst förutfattade meningar eller förväntningar. Vi valde att börja vid Nipstugan (man kan annars starta från övre parkeringen vid Nipfjället/Lillnipen) för att slippa avsluta turen med någon kilometers uppförsbacke på grusväg.

Mot Ulandsstugan

Turen gick till att börja med på kalfjäll och genom fjällskog. Renar strosade runt oss i stort sett hela turen. Efter några kilometers vandring kom vi till Ulandsstugan där vi valde att stanna och fika (för info: stugan är utrustad med hjälptelefon).

Nipfjället runt upp mot kalfjället

Från stugan som ligger bredvid en bäck i fjällskog går leden uppåt mot kalfjället igen. Även att leden går uppåt så är det inte särskilt brant, utan det är behaglig vandring. Man bjuds på stora vidder och sikt över fjällhedar och andra fjäll.

Mot Slagebäckskojan i busväder

Efter ytterligare några kilometer lättvandrad led gick vi i lätt nerförslut till Slagebäckskojan.som ligger bredvid en vacker bäck, inbäddad bland fjällbjörkar. Himlen var mörk och det blåste så mycket att vi knappt hörde vad den andre sa (X var mitt sällskap på denna tur).

Från Slagebäckskojan går leden precis i gränsen mellan kalfjäll och fjällskog någon kilometer (sagolikt vackert) innan man kommer in i riktig urskog.

Trött, men klarade Nipfjället runt

Det är så vackert och bjuder på magiska ställen där man vill stanna och fota hela tiden – men jag var för trött för att faktiskt göra det eftersom vi hade gått en tur tidigare samma dag också (frukosttur upp till Städjan).

Sista kilometrarna var lite jobbiga eftersom det var gaska brant uppåt och jag hade varit inställd på att vi nästan var framme vid bilen. Men detta var en helt underbar tur med stor variation på natur.

För hundarna fanns det god tillgång till vatten, trots den torra sommaren. Om jag åker till Idre igen kommer jag definitivt att gå denna tur igen – och då ska jag gå den medsols så att jag även orkar uppskatta urskogen nedanför Nipfjällets fot.

För dig som vill veta mer om turen

Det finns inte så mycket skrivet om Nipfjället runt, men jag rekommenderar verkligen den här dagsturen till dig som vill göra något mer än att ”bara” gå upp på Lill-Nipen.

Inlägget Nipfjället runt, Idre – 17 km dök först upp på Hemomkringvandring.