Idag skulle det bli sol och jag hade verkligen längtat. Vi har haft snö några dagar och tanken på hur gnistrande vacker den skulle bli i sol gjorde mig så förväntansfull. Dagen till ära hade vi planerat in en utflykt till ett (för oss) nytt ställe: Kuststigen mellan Albertsholmen och Stora Björnholmen i Morlanda naturreservat här på Orust. Sträckan kallas också ”Natur- och kulturstig Björnsundskanalen”.

Min väninna Sofia hade tipsat mig om ett ställe som hon trodde att vi skulle gilla ute på Stora Björnholmen, så ett av våra mål var att försöka hitta den platsen. Ett annat var såklart att utforska det nya området, och att få fota lite snö i sol. Vi nådde alla tre målen, om man är lite snäll i sin bedömning.

Vi körde till naturreservatets parkering. Den ligger vid sista avfarten till höger före färjan mot Malö från Ellös-hållet räknat. Efter morgonens regn var var det glashalt på den lilla vägen. Vi tog på våra ryggsäckar och följde Kuststigen ut mot Albertsholmen. Vägen övergick snart i stig och ledde oss ömsom genom bonsai-liknande tallskog och ömsom över berg med otroligt vackra vyer ut mot havet och Malö.

På många ställen skymtar man havet mellan träden och det är väldigt inbjudande att svänga av stigen och hitta en egen liten klippa eller vik att stanna vid. Kuststigen passerar ett trankokeri, och man kommer snart fram till Märrepallen på Albertsholmen, där man kan läsa om den stora farleden till Uddevalla som tidigare gick norr om holmen. På 1940-talet byggdes en stenpir och den använde vi idag för att ta oss över till Stora Björnholmen.

Så fort vi satte fötterna på Stora Björnholmen möttes vi av en skylt som informerade om farleden Björnsundskanalen som invigdes 1943. Mängder av sprängsten ligger som stora berg på holmen. Dessa är lite krångliga att klättra över, men det finns omarkerade stigar att följa.

Vi letade oss fram genom det spännande och mycket varierade landskapet, beundrade utsikten och tog oss sakta men säkert fram mot den plats som Sofia hade nämnt – och hittade den. Dramatiska berg, små havsvikar, bördiga ängar mitt uppe på höjderna och vackra stränder. Det fanns mycket att fota längs vägen. Istappar som hängde längs bergväggarna, vackra snäckskal och musslor, snö, is och havet i solen.

Vi följde lite olika stigar över holmen, och ibland fick vi göra egna. Till slut kom vi fram till en lång strand på solsidan. Vi var i lä tack vare ett berg, och vi bestämde oss för att sätta oss ner och ta en liten fikapaus. Vilken underbar stund det blev. Solen värmde och dess ljus fyllde mig med glädje och energi. Ljudet från havet som sakta kluckade, mitt i all tystnad. Med den jag älskar vid min sida. Mycket bättre kan man inte ha det. Efter en lång fikastund, och efterföljande fotostund, letade vi oss tillbaka mot stenpiren, för att hinna till bilen innan solen gick ner vid horisonten.

Det var en fin liten tur som gav oss nya, fina, gemensamma minnen att plocka fram och se tillbaka på många gånger i framtiden! Och.. plan finns för återbesök framåt sommaren. Dels ska här finnas en del orkidéer, dels såg jag vissnade spåtistlar och dels kan vi tänka oss att spendera lite längre tid och utforska hela holmen.

För dig som vill vet mer om Stora Björnholmen, Orust

Stora Björnholmen (och Albertsholmen) ligger i Morlanda naturreservat på västra Orust. Enklast är det att parkera på naturreservatets parkering, strax före färjan mot Malö (skyltat från Ellös). Ut till stenpiren i Björnholmen är det cirka 1,5 kilometer på vandringsleden Kuststigen. Här hittar du länk till karta.

Läs om fler inlägg från samma område

Tvärs över Orust (46 km) på en dag, augsuti 2022
Tur på grannön Flatön (syns från Stora Björnholmen) december 2020
Tur längs Svens Altare-leden som också går i Morlanda naturreservat, januari 2021
Kuststigen etapp 8, 13 km, passerar där man startar denna ”avstickare”, januari 2021

Blogginlägg om fler natur- och kulturstigar på Orust

Kultehamn kulturstig
Husebyleden och Svens Altare

Inlägget Utflykt till Stora Björnholmen, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

En av veckans morgonturer tog jag och mina hundar i Trollskogen. Slingan som vi gick i naturreservatet, Trollskogestigen, skulle vara 4,5 kilometer. Förmodligen tog jag och hundarna många extrasvängar, för det blev enligt min stegräknare 6,86 kilometer (eller 9.887 steg) för oss.

Förra året byggdes ett naturum vid Trollskogens entré. Det var givetvis inte öppet klockan 05.00 när jag kom dit med mina hundar, men jag såg byggnaderna och det de byggt upp runt omkring och det såg mycket tilltalande ut. Särskilt för barnfamiljer tänker jag.

Inne på naturum finns en utställning om uddens natur, men även utanför finns spännande saker. Dels har de en maskot som heter ”Mården Morris” som dyker upp här och var på skyltar längs murgrönestigen som är 2,7 kilometer och informerar om spännande saker som kan vara bra att veta om. Dels utlovar de djurgaranti i och med att det finns insekter i mycket uppförstorat format vid naturum, till exempel myrlejon, tordyvel och åttafläckig praktbagge.

Men nu över till själva vandringen. Jag valde som vanligt att gå den längsta stigen, men i det här fallet var den bara 4,5 kilometer. Nu ska man inte låta sig luras av den relativt blygsamma sträckan, för det tog mig och mina hundar 2 timmar och en kvart att ta oss runt. Jag upplevde inte att det var svår terräng att gå i. Tvärtom är det vissa sträckor nästan ”för” enkelt eftersom det är tillgänglighetsanpassat. Så anledningen till tidsåtgången är nog snarare att det finns mycket att se på och stanna till vid än att det är svårt underlag.

Jag följde leden motsols, men jag insåg sedan att det nog är tänkt att man ska gå medsols, för informationsskyltarna satt alltid ”efter” att jag passerat sevärdheten. Nu gjorde det inte så mycket eftersom jag var i Trollskogen även förra sommaren och därför hade en ganska god uppfattning om hur leden gick och vad som fanns att se.

Trollskogen ligger på en udde på norra Öland och till stor del följer trollskogestigen havet. Från början störde det mig lite att gå på så plant, tillrättalagt underlag, men jag förstår att det måste vara så om i alla fall delar av reservatet ska kunna vara tillgängligt för alla. Personligen föredrar jag naturlig natur. Efter en stund kunde jag ändå släppa irritationen och fokusera på själva naturen. För oavsett stigen/vägen jag gick på är den är väldigt vacker. Och det är fascinerande att det kan växa något över huvud taget i den karga miljön alldeles bredvid havet.

Jag älskar när stigen kommer ut vid fikaplatsen Brännabben där man har vid utsikt precis vid stenstranden. Och det är lite småspännande att vika av stigen för att se på vraket, eller skeppsskelettet, efter skonaren Swiks som gick på grund utanför Trollskogen på 1920-talet. Tyvärr känns det som om det snart inte finns mycket kvar av vraket längre.

Efter ytterligare en kort promenad kommer man fram till den gamla Trolleken som tros vara runt 900 år. Precis som när jag har varit och tittat på Kvilleken ”hemikring” fylls jag av vördnad.

När man närmar sig udden får man äntligen se de slingrande, krokiga, tallarna i som är Trollskogens kännemärke. Den här tallskogen är verkligen säregen och jag kunde inte låta bli att gå runt mellan träden och förundras över hur de har klarat av att växa upp i den här magra marken med de piskande vindarna från havet som ligger alldeles bredvid. Här kan man tala om att vara målinriktad. Att inte ge upp. Otroligt vackert. Helst hade jag velat lägga ut bilder av dem allihop här, men det är bäst att låta bli.

Efter att jag motvilligt slitit mig från tallarna följde jag leden där den svänger av söderut mot naturum igen. Stigen passerar frodig lövskog och ett antal järnåldersgravar. De är helt inbäddade i grönska och jag tycker alltid att en speciell känsla infinner sig när man att befinner sig på en sådan historisk plats.

Man passerar sedan några fuktiga strandängar där man förmodligen kan se en massa blommor, fjärilar, insekter och fåglar om man är där rätt tid på dygnet – och året. Vid den tiden jag var där såg jag enbart strandtrift och klöverärt, men det var mysigt ändå. Tidigare under rundan såg jag tulkört.

Efter ängarna går trollskogestigen och murgrönesgigen ihop och är gemensam sista kilometern ner till naturum. Därför återgår det till att bli plant, barnvagnsvänligt, underlag att gå på. Längs leden finns flera informationsskyltar där Mården Morris informerar om intressanta saker i närheten. Jag kan tänka mig att barn älskar honom och ivrigt springer längs stigen för att hitta nästa skylt.

Det jag tycker allra mest om i naturreservatet är alla träd som är omslingrade av murgröna. I mina ögon är det otroligt vackert. Jag fick lära mig under mitt besök att murgrönan bara har de karaktäristiska treflikiga bladen när de är unga. I 10-årsåldern växer det ut grenar med ovala blad. På grenarna kommer det sedan även blommor på hösten och bär på våren. Lite omvänt kan man tycka. Man lär så länge man lever heter det ju, och det är så härligt!

Man får säga vad man vill om sådana här ställen där det är många turister (liksom jag själv), men naturens storhet kan ingen ta ifrån den och den minskar inte för att det är många som trampat stigen! Men det var en skön känsla att ha den enda bilen på parkeringen både när vi kom dit och när vi åkte därifrån.

PS. Imorgon kommer jag att skriva i bloggen om några tallar på Öland som jag faktiskt tycker är ännu vackrare än tallarna i Trollskogen. Och som är mer lättillgängliga – även att det inte finns någon skylt som visar var de finns. Jag råkade ”snubbla” över dem en morgon och vill gärna visa hur vackra de är. DS.

PS2. Tips: Några dagar i veckan under sommarperioden går det en museijärnväg (ånglok) genom skogen ner till den vackra badplatsen vid Fagerrör som jag skrev om häromdagen. Tåget avgår från parkeringen utanför naturum. DS2.

För dig som vill veta mer om Trollskogen

Länk till Länsstyrelsens informationssida om naturreservat Trollskogen

Andra blogginlägg som kan vara av intresse

Länk till inlägg om andra vandringar och utflyktsmål på Öland
Länk till inlägg om Sveriges äldsta ek – Kvilleken

Inlägget Trollskogen – Öland dök först upp på Hemomkringvandring.