Kommer du ihåg att jag skrev jag om Moltemyren som jag ramlade över en vanlig söndagspromenad för några veckor sedan?. Det visade sig visserligen att det inte var just Moltemyren jag hittat, utan Danskemyren (också kallad Danskens tjärn), men den ligger i alla fall i samma område – Moltemyrsområdet på Orust.

Från min ytterdörr är det 2,3 kilometer till stigen som leder in i Moltemyrsområdet från mitt håll. Området ligger på berget ovanför sundet mellan Orust (Svanesund) och fastlandet (Kolhättan), så naturen är relativt karg. Krokiga tallar, små berg, en massa lavar och mossor bjuds man på från alla håll och kanter. Och så myrarna då – till min stora förtjusning. Både Danskemyren och Moltemyren.

Sedan sist har jag spenderat tid där två gånger. Deles en underbart solig lunch med sambon förra veckan, och på gårdagens härligt frostiga morgontur med hunden. Bilderna är från gårdagens lilla tur.

Vid båda myrarna finns fikabord och bänkar, och det finns broar och spänger i gott skick där det behövs. Rundan jag gick inne i själva området igår var bara runt 3 kilometer, men sedan gick jag 5 kilometer för att ta mig dit och hem också, så det blev en lagom liten före-frukost-tur.

Naturen är väldigt vacker, men jag bör nog även informera om att stigarna några gånger korsar större kraftledningsgator.

Fortfarande stigar kvar att utforska

Jag har gått olika stigar varje gång jag varit i Moltemyrsområdet, men har fortfarande mycket kvar att upptäcka där. På ett träd vid en av rastplatserna såg jag en karta över området, med ett telefonnummer till upphovsmannen. Efter att jag hört av mig till honom fick jag en orienteringskarta över området mejlad till mig, så nu kan jag börja beta av stigarna i området mer systematiskt. Viss risk finns alltså att det kommer fler inlägg från området….

Karta över Moltemyrsområdet

Man ska nå detta området om man utgår från vattentornet i Svanesund – själv kommer jag från stigar på baksidan av berget. Vill du också ha pdf-kartan – hör av dig så förmedlar jag kontakten till Gunnar som är upphovsman till kartan.

Här hittar du karta/koordinater till rastplatserna vid Danskemyren och Moltemyren.
Rastplats Danskemyren
Rastplats Moltemyren
PS. Länkarna är från appen Min karta – se min recension här. DS.

Några av mina Instagrambilder från området

[instagram-feed feed=6]

Inlägget Moltemyrsområdet – Svanesund, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

Även att jag är barnsligt förtjust i havet och klipporna i mitt nya hemomkring inser jag att jag ändå behöver utforska allt det andra som denna vackra ö har att bjuda på. Efter lite bläddrande i Orust naturguide fastnade jag för förslag nummer 20, Rörtjärnområdet, när jag skulle iväg på en tur med hundarna i lördags.

Enligt boken skulle enklaste vägen att ta sig till Rörtjärn vara att köra till Hårleby och där svänga mot Blötkärr. Eftersom jag är ny på ön kände jag inte till någon av platserna, men efter att ha konsulterat Google Maps såg jag att det skulle ta mig 13 minuter att köra dit. *

När jag hade parkerat bilen tog jag med hundarna och sökte mig inåt skogen längs en ganska igenvuxen skogsväg. Skogen omkring mig var inte direkt vacker och välskött den första biten, men efter bara några hundra meter övergick skogsvägen i stig med vattenpölar och tallskog på sidorna.

Marken övergick alltmer i myrmark. Ju längre vi gick, desto mer hemma kände jag mig. När vi gick på stigen längs med myren i Rörtjärnområdet kände jag hur mycket jag saknar den här naturtypen som det finns en massa av runt Eksjö. Växtligheten. Dofterna.

Jag såg en massa tranbär och överblommad klockljung. Svampar i massor. Vackra stubbar och nedfallna träd. De olika gräsen som exploderade i höstfärger. Och hundarna uppskattade att det fanns möjlighet för dem att bada.

Tystnad och stillhet omgav oss och jag hade kunnat stanna på denna plats väldigt länge, men jag rörde mig sakta framåt längs stigen medan jag tog in de härliga omgivningarna. Till slut hade jag passerat hela myren och kom på att jag i min glädje helt glömt bort att jag skulle svängt av på en stig åt vänster ungefär i mitten av myrens höjd.

Vi vände tillbaka och hittade den lilla stigen som gick mellan ljung och lågväxta tallar ut till själva Rörtjärnen. Tjärnen var oerhört vacker, och just i lördags väldigt fridfull, men jag förstår att den inte alltid är det. Anledningen till det är att det står några vindsnurror en bit bort och verkligen skämmer utsikten åt det hållet. Men… det är bara att vända ryggen dit och sätta sig i det vackra och äta en god frukost eller lunch. Fokusera på det vackra.

När hundarna fått bada igen, och jag sett mig mätt på Rörtjärnområdet vände vi tillbaka till bilen. Detta kan inte räknas som någon vandring, sträckan tur och retur var inte ens 3,5 kilometer, men som utflyktsmål är det ett helt underbart ställe. Före vindsnurrornas tid var detta Orusts tystaste plats, och jag hade turen att få uppleva den tystnaden även när jag var där. Trots avsaknaden av hav och klippor var detta den plats i naturen på Orust där jag har trivts allra bäst.

* Hur du hittar till Rörtjärnområdet
Enligt Orust Naturguide skulle jag i Hårleby svänga mot Blötkärr. När jag kom till T-korsningen i Hårleby stod jag rådvill. På skyltarna kunde jag välja mellan att köra mot Varekil eller Tegneby. Vägen jag själv kom på var skyltad med Svanesund. Ingen skylt mot Blötkärr. Jag chansade och svängde mot Varekil och hade turen att se några personer som var ute och körde en barnvagn. När jag frågade dem om vägen mot Blötkärr pekade de bakåt och sa att jag skulle vända. Strax efter T-korsningen (där jag alltså skulle svängt mot Tegneby) stod en skylt som visade mot Blötkärr och bestod av en lite grusväg på några km.

Enligt boken skulle man parkera på en P-plats mitt emot en biodling, strax innan vägen tog slut. Men helt plötsligt tog vägen slut. Utan att jag sett vare sig biodling eller parkering. Dock fanns E där – en vänlig granne som visade mig tillrätta.

Ett stort tack till E som bor i Rörtjärnområdet
Ett stort tack vill jag rikta till den trevliga grannen E och hennes instruktioner för var jag kunde parkera och var jag skulle hitta stigen. Utan hennes hjälp är det inte alls så säkert att jag hade fått den här fina upplevelsen.

Inlägget Rörtjärnområdet, Orust dök först upp på Hemomkringvandring.

När man inser på fredagskvällen att man faktiskt har en hel helg utan en enda inplanerad aktivitet får man lov att ändra på det, så när det hände mig igår skrev jag genast till min vän Linda. Inte för att jag inte kan ge mig ut i naturen själv – det gör jag ju ofta – utan för att jag kände att det skulle vara trevligt med sällskap. Och kanske lite tjejsnack.

Linda var inte sen att nappa och vi kom snabbt fram till att Store Mosse nationalpark ligger bra till geografiskt, eftersom vi har ungefär lika lång väg att köra dit båda två (runt 1,5 timme). En stund före klockan 08 i morse träffades vi på parkeringen vid Kittlakull och gav oss glada i hågen av längs leden ”Lilla Lövö” ner mot Lövö.

Vyerna över mossen är alltid storslagna, men idag var de extra vackra med de levande höstfärgerna som målade landskapet, och himlen med de dramatiska molnen som svävade över oss i olika formationer, och vi njöt av allt vi såg.

Vi märkte dock snabbt att spången var väldigt hal, så vi gick som två gamla kärringar och spände oss för varje steg för att inte ramla (jag med min onda vrist och Linda med sin höft) vilket framkallade en hel del skratt hos oss.

När vi kommit av spången och gick på ”fast mark” och sedan över rocknarna mot Lövö kunde vi gå som vanligt igen och vi konstaterade att naturens skönhet var stor även här. Under tallarna var marken täckt av olika lavar och av blåbärsris och andra växter i eldens alla färger. Mellan stammarna skymtade mossen i ett magiskt ljus.

Efter ett kort stopp vid rastplatsen och vandrarhemmet på Lövö där vi använde faciliteterna gick vi vidare i riktning mot Andersberg, men stannade på rastplatsen strax efter Lövö där man har en vacker utsikt över mossen. Där passade vi på att inta vår frukost och jag kände hur glädjen och frihetskänslan växte för varje andetag i den lugna, sköna miljön.

Marken var betydligt blötare än den varit vid mina tidigare besök i nationalparken, och spången låg under vatten på många ställen. Som tur är hade både Linda och jag rejäla kängor, så vi klarade oss torrskodda igenom ändå. Våra tre hundar klagade inte heller. Jag tyckte att det var väldigt roligt att få se mossen så här, ”i sitt bästa jag”, om man säger så.

Vid korsningen där rundan ”Blådöpet runt” svänger av vände vi och gick samma väg tillbaka som vi kommit eftersom vi föredrar att gå ute på mossen istället för att gå i skogen när vi ändå åkt till denna fantastiska plats. Givetvis passade vi även på att stanna och fika på en av alla de bänkar som finns längs spången ute på mossen.

Vi var tillbaka vid bilarna efter ungefär 6 timmar. Då hade vi gått en sträcka om 16-20 km i ett behagligt tempo, stannat och ätit frukost, gått på toa, fotat en massa och fikat på tillbakavägen.

Trots att det var helt perfekt utflykts- och vandringsväder mötte vi faktiskt bara tre gäng under hela turen.

För mig blev det här en riktig ”må bra-tur”. Först och främst var vi på en av mina favoritplatser. Det blev inte sämre av att jag matades med vackra intensiva höstfärger, och storslagna vyer. Och en massa skratt och prat.

För dig som vill veta mer om Store Mosse nationalpark:
Inlägg här på bloggen: Utflykt till Store Mosse med barn – april 2019
Inlägg här på bloggen: Vandring på Store Mosse – april 2019
Inlägg här på bloggen: – Store Mosse igen – juni 2019

Länk till nationalparkens egen webbsida

Inlägget Store Mosse – en spontanutflykt dök först upp på Hemomkringvandring.

På väg hem från Skåne hade vi planerat in ett stopp på 6-7 timmar i Store Mosse nationalpark, och när vi svängde in på parkeringen vid entré Kittlakull var vi helt i fas med vårt tidsschema.

Förra sommaren när jag, X och hundarna vandrade i Store Mosse nationalpark, och även sov över på ett av vandrarhemmen där, parkerade vi vid entré Lövö, så att utgå från Kittlakull var något nytt för X.

Vi började med att ge oss ut på rundan ”Lilla Lövö runt” som till stor del går längs spång över mossen. Jag är väldigt förtjust i det öppna, vidsträckta landskapet på högmossen, med bara några enstaka lågväxta träd här och var. Och i möjligheten att gå på spång kilometer i sträck. Här och var finns bänkar utplacerade för den som vill ta en fikapaus, vila benen eller bara njuta av landskapet.

När vi hade gått på spång i några kilometer och även passerat ön Lilla Lövö svängde vi åt vänster mot Lövö istället för att gå tillbaka till Kittlakull som man egentligen ska göra om man går Lilla Lövö runt. Sträckan mot Lövö går över mysiga tallbevuxna rocknar där man skymtar mossen genom tallskogen på båda sidor om stigen. Både X och jag är förtjusta i den här naturtypen, och en sådan här härlig dag när solen skiner visar den sig verkligen från sin bästa sida.

När vi kom fram till Lövö med raststugan och vandrarhemmet blev vi lite nostalgiska eftersom vi sov där förra sommaren och har många minnen därifårn. Vi passade på att använda faciliteterna på plats (det är en ganska skön känsla att känna sig ”hemtam” när man kommer till en rastplats sådär) innan vi gick vidare ut på rundan ”Blådöpet runt” som till att börja med sammanfaller med leden till Andersberg som vi gick vid vårt förra gemensamma besök i nationalparken. Bara några hundra meter från vandrarhemmet, där man går över en stor äng, finns en fin grillplats/rastplats med utsikt över mossen. Man passerar också ett fågeltorn innan man är ute på själva mossen och spången igen.

Som vanligt höll vi ögonen öppna efter växter och djur, men det kändes som om vi var lite tidigt ute. Den enda växt vi såg var rosling som knoppades och några dvärgbjörkar med musöron. Sedan såg vi några ödlor, en huggorm och ett antal fjärilar, bland annat en sorgmantel (den första som X sett eftersom den inte finns så långt norrut i landet som i hans hemtrakter).

Vi njöt av det öppna landskapet och mindes tillsammans hur det var sist vi gick här, hur X nästan ramlade ner i Blådöpet när han skulle fota näckrosor och liknande. Alldeles för snart var vi framme vid korsningen där vi skulle vika av från den långa spången mot Andersberg och istället fortsätta på rundan Blådöpet runt på en sträcka som var ny för oss.

Leden fortsätter på spång, men omgivningen förändras snabbt så snart man har svängt av spången som går mot Andersberg. Först blir det tätare mellan de lågväxta träden, och ganska snart går man på spång mitt inne i ren tallskog. Det är en sträcka där det inte händer så mycket, förutom att leden går alldeles intill ån vid några tillfällen. Till slut kommer leden ut på en grusväg och följer den fram till Lövö. Personligen tycker jag att den här sträckan var totalt intetsägande och nästan själsdödande, när man tänker på att det finns en väldigt stor och vacker mosse i nationalparken där man kunde gått istället. Just detta är alltså inte någon sträcka jag rekommenderar någon att gå om man vill se själva mossen.

Från Lövö gick vi tillbaka över de härliga rocknarna genom tallskogen ända till parkeringen i Kittlakull. Även att jag var lätt besviken över ”Blådöpet runt-slingan” så hade jag med mig många fina minnen från vandringsturen, för Store mosse är en fantastiskt mäktig och vacker plats som jag kommer att återvända till.

För dig som vill veta mer om Store Mosse nationalpark:
Länk till nationalparkens hemsida där du hittar information om vandringsleder, naturum, vandrarhemmen i nationalparken, fågelrika områden, guidningar i parken, snöskovandringar med mera.

Längden på lederna vi gick:
Lilla Lövö runt: 6 km
Lilla Lövö – Lövö – Lilla Lövö: knappt 6 km
Lövö – Blådöpet runt – 5,2 km
I nationalparken finns cirka 40 kilometer vandringsled.

Inlägget Store Mosse nationalpark dök först upp på Hemomkringvandring.