Igår fick vi med hela familjen, inklusive vår lilla malamute-valp som flyttade hem till oss i helgen, på en alla hjärtans dag-utflykt. Det är alltid roligt när familjen gör saker tillsammans. Och extra roligt när vädrets makter dessutom står på vår sida.

När vi kom fram till Ängholmen sken solen obeskrivligt klart på himlen. Det var ett sådant sällsynt ljus som man bara får under kalla vinterdagar. Vi upptäckte till vår förvåning att isen låg tjock på Stigfjorden. I nästa sekund insåg vi att vi skulle kunna gå på isen längs stenpiren ut till ön Lyngnholmen och bestämde oss för att passa på att göra det. Möjligheten att gå på fruset hav dyker inte upp särskilt ofta på våra breddgrader.

Väl ute på ön rundade vi några klippor och satte oss i lä för vinden på solsidan. Där fikade vi, värmde oss i solen, gick ut på isen mot fler små öar och tränade inkallning med vår valp Balder som flyttade hem till oss under helgen.

Tiden bara flög iväg, men efter två timmar tyckte vi att det var tillräckligt länge för valpen Balders första tur. Vi packade därför ihop och vände tillbaka mot bilen. Mellan stenpiren och parkeringen är det bara några hundra meter, så det var en alldeles perfekt sträcka för en liten valp. Dessutom var det lättgått (sprunget) den del vi gick på is.

För dig som vill veta mer

Och för dig som är nyfiken på denna vackra plats: Ängholmen ligger i Stigfjordens naturreservat på Orust. Här hittar du några andra inlägg jag gjort om besök på denna plats:
Ängholmen på Orust i gryningen
Fota stjärnor och tälta på årets kallaste natt

Inlägget Alla Hjärtans dag-utflykt med valp dök först upp på Hemomkringvandring.

Idag var jag inbjuden att följa med Sofia på ännu en upptäcktsfärd här på Orust. Jag hade inte den blekaste aning om vart vi skulle, men det visade sig att vi skulle till Ängholmen i Stigfjordens naturreservat.

Både Sofia och jag är morgonpigga så vi bestämde oss för att ses redan klockan 06.30 även att solen inte skulle gå upp förrän klockan 08.01. Det blev ett riktigt äventyr att hitta rätt lilla grusväg i den kolsvarta morgonen, men Sofia gjorde ett kanonjobb. Vi steg ur bilen på parkeringen på Ängholmen och tände våra pannlampor. Sofia hade ännu inte berättat för mig hur långt vi skulle gå, eller vilken slags natur vi skulle möta, så det var extra spännande att följa efter henne på skogsvägen där hon började gå.

Det var mitt första besök på Ängholmen, och Sofia hade inte varit här på många år. Trots det lyckades hon guida mig raka spåret upp till högsta punkten i mörkret. Sofia försäkrade mig om att man har en underbar utsikt över delar av Stigfjordens naturreservat därifrån – om det är ljust. Vi gjorde ändå vårt bästa för att föreviga platsen, och till vår förvåning såg mobilkameran mer av omgivningen än vi själva gjorde.

Sofia pekade mot en liten ö strax till vänster om oss (Skutholmen såg jag sedan att den heter) och sa att hon ville att vi skulle ta oss ner till stranden för att hon hade något hon ville visa mig där. Vi halkade neråt i mörkret på hala klippor. Ibland på små djurstigar och ibland mitt ute i snåren – varav vissa var väldigt taggiga kan jag tillägga. Men till slut hade vi tagit oss ner till havet och möttes av stora skumbollar som blåste omkring i vinden.

Vi följde stranden mot en stor strandäng som låg mitt emot Skutholmen. Sofia berättade att man kan gå längs en stenpir från Ängholmen och ända ut till ön när det inte är lika högt vatten som det var idag. På sommaren går det betande djur på strandängen, men idag var vi ensamma när vi slog oss ner på klipporna på varsitt lammskinn och tog en härlig kaffepaus. När vinden friskade i valde vi att ta den enklare vägen, längs skogsvägen, tillbaka till bilen.

Än en gång bjöd Sofia på en vacker och spännande tur. Jag är otroligt tacksam både för för upplevelsen och sällskapet! Länk till Sofias instagram där du kan se fler av hennes äventyr.

Så här hittar du till Ängholmen

Ängholmen ligger i Stigfjordens naturreservat och är tips nummer 15 i Orust Naturguide (länk till guiden). Vi körde från Varekil mot Ellös. Vid första avtagsvägen mot ön Lyr tog vi vänster och efter någon kilometer svängde vi vänster igen, vid skylt ”Ängholmen”. När grusvägen delade sig svängde vi vänster igen och kom sedan fram till parkeringen. Därifrån följde vi skogsvägen som går ända fram till strandängen, men vi valde att svänga av på stig åt höger för att ta oss upp till den högsta punkten. Rundan vi gick vara bara runt 2 km, men vi var ute 1,5 timme och gav oss själva tid att njuta av omgivningarna.

Koordinater till parkeringen på Ängholmen:
58.120853, 11.592559 alternativt 58°07’15.1″N 11°35’33.2″E

Inlägget Ängholmen på Orust i gryningen dök först upp på Hemomkringvandring.

Nyårslöfte 2020 – en utenatt i månaden / Januari: Med hammock på Ängholmen

Med tungan rätt i munnen balanserar jag försiktigt över den hala stenpiren till Ängholmen på Tjörn. I strålande sol och isig vind tar jag god tid på mig att utforska denna vackra halvö. Strandängar, knotiga ekar, stenraviner och glittrande hav. Jag stortrivs!

Söker länge och väl efter en läig och solig sänka innan jag hittar den rätta. Får upp hammocken, njuter av en kopp te i solen.

Lagar mat när mörkret faller och kryper sedan ner i min hängmatta med pannlampa och god bok. Vinden tilltar under kvällen – det viner, knakar, gungar, prasslar, slår i tarpen. Genom myggnätet ser jag stjärnhimlen och vajande trädkronor. Kylan kryper in underifrån: lammskinnen jag ligger på i hängmattan är inte tillräckliga.

Framåt småtimmarna mojnar vinden något och jag lyckas få ett par timmars sömn, innan gryningen lockar upp mig. Frusen kokar jag kaffe som jag sedan dricker medan jag beundrar soluppgången – det är det godaste kaffe jag någonsin druckit!

Under nattens vakna timmar hade jag mycket tid att fundera på varför jag väljer att ligga där ute i kyla, vind och ensamhet. När jag värmer mina frusna fingrar på den varma kåsan, tar en klunk gudomligt kaffe och ser himlens färgspel – då undrar jag inte längre.

PS. Tack Therese för inspirationen! Jag har i så många år lockats av Ängholmen, men aldrig tagit mig dit. Mer än halva året går det unghingstar där och då är området inte tillgängligt. Men nu när du varit där fick jag äntligen den push jag behövde – stort tack! DS.

Inlägg från Ängholmen skrivet av Therése Freid, 2020-01-02, som fick mig att välja just denna plats

Fler inlägg om mitt nyårslöfte att sova ute en natt per månad 2020

Här kan du läsa om mina andra utenätter 2020

Inlägget En utenatt i månaden – januari dök först upp på Hemomkringvandring.

För mig är hemomkringvandring att utforska det jag har i närheten – vare sig jag är hemma eller borta. Här kommer ett typiskt (och dagsfärskt) exempel på hur det ofta går till i min värld.

Ängholmen del 1, 2019-12-31

På väg till stugan passerar man Mjörn och till höger har man den här vackra utsikten. På nyårsaftonen blev jag så nyfiken på denna udde (holme) att jag helt enkelt var tvungen att ta med mig hundarna dit. Jag parkerade på parkeringsficka alldeles invid väg 160, efter skylten ”Mjörn”.

Hundarna och jag tråcklade oss igenom en grind in till Ängholmen, som jag såg på kartan att platsen heter, och balanserade sedan längs stora stenar tills vi nått ”torra land” på holmen.

Väl där började vi ta oss upp på en liten bergsknalle. Mina hundar sprang lyckligt omkring som små bergsgetter i terrängen. Själv hasade jag mig fram, för det var fruktansvärt halt och svårt att hitta fäste, även att mina Hanwag-kängor brukar vara bra på alla underlag.

Hundarna var ivriga att komma vidare och sprang glatt ner på andra sidan berget när jag beundrat utsikten. Jag halkade nedåt i hastigheter som jag inte alls tyckte om, så till slut satte jag mig ner och åkte på rumpan ner. Jo, jag erkänner! Väl nere valde jag att gå mot ängarna och den fantastiska lövskogen mitt på holmen. Gigantiska lövträd samsades där med stora stenblock, stenmurar och mossa. Överallt var marken täckt av en matta av höstens vackra löv.

Snart kom vi upp på toppen av ett annat litet berg och jag förundrades både över utsikten och växtligheten. Berget var helt beklätt av mossor och lavar, den ena vackrare än den andra. Se och njut!

Vart man än såg, vare sig man gick uppåt eller neråt, så skymtade man vatten mellan träd och stenar. Vi hade dessutom turen att få sol på årets sista dag, och den förvandlade verkligen omgivningen till ett riktigt sagolandskap.

Ängholmen del 2, 2020-01-02

Här ovanför kunde det här inlägget ha slutat, men nu är det ju en gång för alla så att jag är ganska nyfiken av mig. Eftersom vi bara gick upp på det första berget i förrgår, och sedan höll oss till mitten av holmen, kände jag att det fanns mer att se och utforska där, så idag åkte vi tillbaka för en morgonpromenad med hundarna. Vädret var betydligt gråare, så jag fick se en helt annan Ängholmen än jag fick häromdagen.

Eftersom vi kom en annan tid på dygnet var det lite mera vatten, så det var riktigt spännande att ta sig över ”bron” över till holmen, men vi klarade oss alla torrskodda – utom en av hundarna. Den här gången valde vi att gå till vänster om berget, istället för att klättra över det, mot lövskogen.

Det är härligt kuperat över hela holmen – förutom på ängarna. Kostigar finns det i massor, så det är bara att följa någon av dem eller bana sig en helt egen väg. Det går inte att gå vilse, eftersom det är vatten på tre sidor. Jag älskar när jag kan skymta vatten vart jag än ser. Och jag är oerhört förtjust i såna här lövskogar.

Det är så avkopplande, härligt och lite spännande att utforska ett nytt ställe. Även om det bara är en liten holme som den här. Att inte veta exakt vad som finns runt knuten. Tillfredsställelsen när man hittar något nytt.

Det var lite halt att gå längs klipporna precis vid vattnet, och jag hade hjärtat i halsgropen mer än en gång då jag trodde att jag skulle halka ner. Så efter att vi utforskat en liten vik med utsikt mot Hästholmen (som även den är obebodd) valde vi att söka oss uppåt mot nästa berg för att se vilken utsikt som skulle möta oss där.

Vi kom efter en stunds underbart stigletande upp till bergets topp och såg ut över vattnet och skymtade både Knuten och Trankoket där vi gått de senaste dagarna. Allt var tyst och stilla. Svanarna simmade nedanför oss. Inte en bil hördes. Det var lätt att glömma hur nära vägen och ”civilisationen” vi faktiskt var. En underbar oas att vistas på drygt en timme innan vi åkte hem för att få oss lite frukost.

Ängholmen del 3 – uppdatering av inlägg 2020-01-05

Efter att Sofia Eithun Rönning läst detta inlägg blev hon inspirerad att övernatta på Ängholmen. Här kan du läsa hennes inlägg om utenatten.

För dig som vill veta mer

Ängholmen är knappt utmärkt på kartorna (i alla fall inte detta Ängholmen som ligger vid Mjörn på Tjörn), men vill du dit – sväng av väg 160 in på parkeringsfickan strax efter skylten ”Mjörn”. Gå tillbaka några hundra meter längs vägen till grind in till Ängholmen. Det finns inga utmärkta stigar eller leder, men du hittar lätt egna vägar och kan kryssa fram från ”kust till kust”. Välj själv om du vill upp på en höjd, bada vid en klippa i en vik, klättra i några av de maffiga träden eller ta en fika i den underbara lövskogen. Vi tillbringade 1,5 timme på Ängholmen på nyårsafton och cirka en timme och en kvart idag, men man kan vara där betydligt längre.

OBS! Det går betande djur i hagen – i alla fall en stor del av året. Enligt info jag fått sedan jag skrev inlägget ska det röra sig om unghingstar, vilket kanske inte gör detta till ett lika bra utflyktsmål som det kändes som idag!

Länk till andra utflykter och vandringar jag gjort på Tjörn

Länk till mina inlägg från Tjörn

Inlägget Ängholmen (den vid Mjörn), Tjörn dök först upp på Hemomkringvandring.