Eftersom jag tyckte det var så kul att vara med i loppet Icebug Xperience West Coast Trail förra året anmälde jag mig även i år. Den här gången tog jag även med mig en av mina systrar och vi fick en otrolig helg.

Andra året i rad på Icebug Xperience

Icebug Xperience West Coast Trail är ett lopp där man under 3 dagar springer (eller går) ungefär 77 kilometer. Om du vill läsa om hur banan ser ut osv rekommenderar jag att du läser min rapport efter förra årets tävling. Men den här gången blir det mer som en glädjefylld dagbok.

Torsdag kväll

På torsdagskvällen kom jag och min syster Ingela fram till Ramsviks stugby sent på eftermiddagen.

Där kollade vi på (och fyndade) skor, och det blev pratstunder med flera av tjejerna från Icebug. Alltid lika kul att träffa dem ”på riktigt”. Dessutom hämtade vi ut våra nummerlappar och våra fina tävlingströjor.

Boende på Hunnebostrands Vandrarhem

Därefter åkte vi till Hunnebostrand och checkade in på Hunnebostrands Vandrarhem där vi hade bokat in oss för tre nätter. Syrran och jag höll tummarna för att min menisk skulle hålla de tre kommande dagarna, så att vi kunde uppleva tävlingen tillsammans.

Fredag – tävlingsdag 1

Vilken fantastisk dag jag fick dela med min syster på första etappen av tävlingen Icebug Xperience West Coast Trail.

Etappen gick mellan Ramsvik och Hunnebostrand och vi gick cirka 23 kilometer. Höjdskillnaden var 449 meter upp och 445 meter ner. Min tid blev knappt 5 timmar, och syrran kom i mål 7 minuter före mig (vi delade på oss de sista kilometerna, för mina knän gjorde sig påminda och drog ner vårt tempo).

MEN.. jag klarade hela etappen utan alltför mycket smärta och jag är både lycklig och tacksam över det.

Klädinfo:

Ingelas tights, min undertröja och min väst kommer från Super.Natural. Övriga dagar har vi även t-shirts från dem Mina skor är från Icebug (oväntat va?) och strumporna från Happy Hiking.

Vilken fantastisk upplevelse

Dagen bjöd på fantastiskt väder, fantastisk natur och fantastiskt sällskap. Dessutom blev jag, som ambassadör för Icebug, glad över att ett gäng som tillverkar skorna i fabriken i Taiwan också deltog .

Och överraskningen i form av musik av Got Motion uppe på berget inför de sista kilometrarna ner mot havet.. WOW!

Lite stel och öm, särskilt i knäna, men dagen var sååå rolig.

Lördag – tävlingsdag 2

Idag fick jag avbryta etapp 2 av Icebug Xperience West Coast Trail efter 11 kilometer. Då var det 20 kilometer kvar av etappen, och mitt knä protesterade högljutt vid flera tillfällen i den vackra, men lätt krävande, terrängen.

För mig var det inget nederlag, för så sent som i början av den här veckan var faktiskt första gången sedan mitten av april som jag kunde gå nerför en trappa utan att känna smärta. Så för mig var det fantastiskt att ens ha kunnat starta.

Sträckan på Bohus-Malmön är otroligt vacker, och jag fick glädjen att dela den med min syster den här gången. Vi tog det i lugnt tempo, och hon hann till och med njuta av ett bad.

Reflektion efter dag 2

Så här skrev jag på kvällen: ”Imorgon väntar sträckan Smögen-Ramsvik och den är cirka 27 kilometer. Jag vet inte än hur mitt knä kommer att må efter de här två dagarna (och snart en natts vila), men jag kommer i alla fall att stå på startlinjen, så får vi se hur det går. Oavsett så är jag glad att jag är här, över hela upplevelsen, omgivningarna, det vackra vädret och alla otroligt trevliga människor jag mött längs banan.”

Söndag – tävlingsdag 3

Vilken dag det här var – jag går som i ett glädjerus (eller hasar fram rättare sagt). Den sista dagen på Icebug Xperience , etapp 3, var betydligt snällare mot kroppen än etapp 2. Dels var det inte lika trixigt underlag, och dels färre höjdmeter. Så vet du vad? JAG KLARADE DET!

Efter 4 fantastiska timmar (och 40 lika fantastiska minuter) till fots mellan Smögen och Ramsvik, genom hela Ramsvikslandet, kom jag i mål. Nästan 27 kilometer var det. Då hade min syster @ingelatrolle redan varit i mål i 36 minuter.

Vädret var härligt molnigt och det kom bara enstaka regndroppar. Vindarna var ljumma och sköna och alla människor, både medtävlande, funktionärer och människor man mötte eller passerade var härligt glada. Och landskapet – sagolikt!

Tur med både knä och sällskap

Jag hade fantastisk draghjälp av @iacharlotta och @skiingandreas största delen av den är etappen, även att vi skildes åt 7-8 kilometer mitt på banan.

Mitt knä höll – eller jag kände i alla fall inte så mycket av det. Värktabletter, knästöd, stavar, bra skor, pannben (jo, det verkar finnas ett sånt därinne) och en massa glädje hjälpte mig att fixa detta – förutom allt stöd jag fått från alla er runt omkring. TACK! Och såklart hjälpte det att knät fick nästan ett dygns vila tack vare att vi kortade ner gårdagens etapp.

Men nästa år då?

Den här helgen kommer jag sent att glömma. Jag funderar faktiskt på om jag inte skulle komma tillbaka som funktionär nästa år.

Avslutningsvis några länkar

• Min beskrivning av tävlingen 2022 (detaljerat om banan osv)
• Icebugs information om nästa års lopp (2024)

Inlägget Icebug Xperience WCT 2023 dök först upp på Hemomkringvandring.

I våras, när jag bestämde mig för att delta i walk-klassen i Icebug Xperience West Coast Trail, kunde jag aldrig ana att det skulle bli så här kul. Nu, några dygn efter tävlingens slut, börjar jag landa och ska försöka summera mina tre tävlingsdagar.

Torsdag

Jag hade bokat rum på Hunnebostrands Vandrarhem, och eftersom buss/båt skulle avgå redan 07.15 på morgonen valde jag att åka upp på torsdagskvällen. Min sambo skjutsade mig (drygt en timmes resa). Vi hämtade ut min nummerlapp, tidtagningsband, tävlings-T-shirt med mera. Kvällen ägnade jag sedan åt att installera mig och ladda mentalt inför de kommande dagarna. Men jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade.

Fredag

Båt från Hunnebostrand till starten

Från Hunnebostrand skulle det gå både buss och båt från södra kajen. Dit var det knappt två kilometer att gå från vandrarhemmet och jag kom fram i god tid. Där fanns ett ”Bus stop” som var markerat med Icebugs färger, en ”guide” och strax kom också två båtar in, prydda med Icebug-flaggor.

Redan på båten kom samtalen igång med dem som satt runt omkring. Stämningen var riktig hög och luften nästan dallrade av förväntan medan vi gjorde den korta båtturen över till Ramsviks Camping och Stugby.

Jag fick en gå-kompis redan före start

I vimlet mellan Icebugs tält träffade jag både min kontaktperson på Icebug, en av min sambos bästa vänner och… en tjej som jag kom att gå hela första etappen med. Anna heter hon och hon kom helt enkelt fram och frågade om jag skulle gå i walk-klass och vilket tempo jag skulle hålla. Min plan var att gå cirka 5 kilometer i timmen, och eftersom det passade henne också bestämde vi oss för att gå tillsammans.

Etapp 1, Ramsvik-Hunnebostrand 22 km

Det var en festlig känsla att vara i startområdet innan run-klassen skulle iväg. Många värmde upp, fotade sina kompisar vid starten och man hörde skratt och prat överallt. Att som vandrare få vara delaktig i den gemenskapen var superhärligt. En kvart efter att de hade sprungit iväg var det vår tur, vi i walk-klassen.

För mig som är van vid att gå ensam, eller med sambon eller någon vän, kändes det lite konstigt från början att vi var så många som stegade iväg. Men ganska snart började klungan tunnas ut, och det dröjde inte länge förrän det var bara Anna och jag.

Depåstopp vid Sotekanalen

Den första sträckan vi gick, från Ramsviks Camping och ner till bron över Sotekanalen, hade jag gått tidigare. Men resten av etappen var ny. När vi korsat bron var det dags för första depåstoppet där vi fick energidryck i våra kåsor, kanelbullar, energibars och bananer. Och när signalen började signalera för broöppning kunde jag inte låta bli att offra en liten stund på att filma. Den är så cool som öppnas åt sidan istället för att öppnas uppåt som de flesta andra broar.

När vi fått oss lite ny energi gav vi oss iväg och gick längs Sotekanalen, genom skog, uppför och nerför små berg. Ibland såg vi andra som vandrade, men stor del av tiden gick vi där bara Anna och jag. Jätteroligt att lära känna en helt ny person så här.

Prat, skratt, skog, vatten och stenhuggarmuseeum

Ibland gick vi ifatt några vandrare, och ibland kom några ifatt oss. Alla var på extremt trevligt humör, och dessutom hade de flesta några peppande ord till sina medtävlande då de passerade. Trots att underlaget bitvis var lite krävande så var det lätt att veta var man skulle gå. Banan var föredömligt snitslad hela vägen.

Vi fick se vackra skogar, en häftig ravin, havet såklart, vackra utsikter, flera depåstationer (tack för all energidryck och annat gott). Och stenhuggarmuséet i Hunnebostrand inte att förglömma. Hade jag inte haft ”tidspress” hade jag definitivt stannat till lite längre här.

Elak fot sänkte vårt tempo

Fram till ungefär 16 kilometer gick Anna och jag i ett riktigt bra tempo, mellan 5 och 5,5 kilometer per timme. Men sedan fick hon ont i foten, riktigt ont, så vi fick sänka farten. Anna sa att jag kunde gå i förväg, men jag ville verkligen inte lämna henne ensam. Vi hade tagit oss så långt tillsammans och skulle ta oss i mål tillsammans.

Uppe på bergen såg vi nu ner mot havet och Hunnebostrand, men underlaget var stenigt och inte så snällt mot hennes onda fot. Men till slut var vi nere på havsnivå och det blev lättare att gå.

Glädjen när vi började höra musiken och ropen från målområdet visste inte några gränser och sista biten gick lätt att gå. Det var otroligt roligt att få gå i mål exakt på samma sekund som min nyfunna vän. Och att dessutom få en kram vid målet av min väninna Sofia som jag vandrat en del med gjorde mig extra glad.

Efter målgång njöt vi av solen och lunchen som Icebug bjöd på, bland glada löpare och vandrare vid kajen.

Fakta om etapp 1

Sträcka: Ramsviks Camping & Stugby – Hunnebostrands centrum
Längd: 23 km enligt min klocka
Tid: 4 timmar 40 minuter och 17 sekunder
Snittfart: 4,9 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 462 m uppstigning, 460 m nedstigning

Lördag

Från Hunnebostrand åkte jag Icebug-buss ända från vandrarhemmet och till färjan som går mot Bohus-Malmön. Men vi som tävlade behövde inte åka med färjan, utan det gick speciella båtar i skytteltrafik från fastlandet och till startområdet.

Etapp 2, Bohus-Malmön – Kungshamn, 30 km

Till min stora glädje hade Annas fot blivit bättre, så hon hade bestämt sig för att vara med även på etapp 2. Men hon skulle bara gå den första milen, den vackraste ute på Bohus-Malmön. Eftersom hon tänkte hålla ett lägre tempo än dagen innan bestämde vi oss för att gå var för sig och höras senare under dagen.

Bekanta ansikten och toaköer

Runt oss dök bekanta ansikten från första tävlingsdagen upp och det var många vi bytte några ord med. Dessutom kom Erik som tävlade i run-klassen förbi och önskade oss lycka till. Innan vi skulle iväg (där vi gick påbyltade i dunjackor i de svala havsvindarna på morgonen) ställde vi oss, som alla andra, i toakön.

Sedan var det dags för organiserad uppvärmning och innan jag visste ordet av skulle vi starta. Jag sa hejdå till Anna, och skyndade sedan iväg tillsammans med övriga som hade tänkt hålla ett lite högre tempo.

Motionstempo, inte njuttempo

Mitt mål för dagen var att försöka hålla runt 6 kilometer i timmen, något jag inte gjort på flera år. Men jag försökte hänga på dem som skyndade iväg och snart var jag röd som en tomat i ansiktet och svettades som en liten gris. Jag kände mig pigg, även om jag säkert såg väldigt plågad ut, där vi gick iväg längs kusten.

Vart vi än gick på Bohus-Malmön var det oerhört vackert. Strandpromenad, sandstränder, badplatser från klippor, små vägar förbi charmiga hus och överallt påminnelser om att man brutit sten här. Jag kommer definitivt att åka tillbaka hit för en” vanlig” upptäcktsfärd i njut-tempo.

Jag hann med färjan till fastlandet

Efter ungefär två timmar hade jag rundat hela Malmön och såg bommen stängas till färjan när jag kom gående nerför backen. Eftersom det fanns en vätskekontroll strax före bommen tänkte jag att ”Jaha, då får jag passa på att pausa lite”. Men när en bil kom körande öppnade de bommen, och jag passade på att slinka ombord.

Min tanke var att om jag hann med den här färjan så hade jag snabbare personer som sällskap än jag skulle haft om jag väntat på nästa färja. Under överfarten luftade jag fötterna, tog på torra strumpor, åt en macka och drack lite. Sedan bar det av uppför backarna.

Ensam långa sträckor

Den här dagen var det många som hade bytt till walk-klass för att spara sina krafter till sista dagen. Dessvärre respekterade många av dem inte att det var just en walk-klass, utan en hel del sprang när det blev lättare passager. Efter färjan hade jag många i sällskap uppför de första branta backarna, men så snart vägen blev mer plan försvann de flesta iväg. Snart gick jag ensam över ljunghedar och genom skogar.

Det var en rätt mäktig känsla att veta att vi var runt 650 startande den här dagen, och ändå kunde jag gå flera kilometer ibland utan att se en enda tävlande. Trots att jag gick ensam höll jag ett ganska bra tempo, i alla fall fram till 17 kilometer.

Kuperat, smygande trötthet och skoskav

De enda jag såg under sådana sträckor var funktionärer som stod vid alla vägövergångar, eller vid vätskekontrollerna. Jag kände mig stark, men insåg att mitt tempo sänktes ganska rejält när jag tog mig upp- och nerför en massa berg.

Vid sista vätskekontrollen (ungefär efter 24 km) var jag nästan tom på energi, så jag beslutade mig för att ge mig själv 10-15 minuter här. Jag drack lite sportdryck, gick på toaletten (lyx), åt banan- och bullbitar. Bytte strumpor.. och.. plåstrade om ena hälen som var helt veckad av en stor blåsa. Ur ryggsäcken trollade jag fram en ölkorv som jag mumsade på när jag inledde min sista sträcka för dagen, 6 km från mål.

Målgång och mött av Anna

Tack vare mitt Compeed på hälen kunde jag ta mig ända fram till målet ganska obehindrat. De sista tre kilometerna av banan var underbart enkla att gå. Man följde där en motionsslinga nerför berget och gick sedan på strandpromenaden in mot Kungshamn. Vid mål stod Anna (som tagit bilen dit när hon var klar på Malmön) och hejade på mig.

Här vid kajen stannade vi någon timme i solen. Vi väntade på hennes kompisar, åt, och pratade. Sedan tog jag Icebug-bussen tillbaka till vandrarhemmet där jag ägnade resten av kvällen åt att vila, pyssla om fötterna och läsa i lugn och ro.

Fakta om etapp 2

Sträcka: Bohus-Malmön – Kungshamn
Längd: 30,5 km enligt min klocka
Tid: 5 timmar 41 minuter och 23 sekunder
Snittfart: 5,3 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 609 m uppstigning, 615 m nedstigning

Söndag

Efter en natt, som gick alldeles för snabbt, vaknade jag och kände mig stel i hela kroppen. Jag började med att se över skavsåret och det såg inte så bra ut. Men jag dolde det med en Compeed som jag säkrade med sporttejp under strumpan. Sedan städade jag ur mitt rum, åt frukost och tog bussen till starten på Smögen.

Etapp 3, Smögen-Ramsvik, 26 km

Den här morgonen var jag riktigt peppad efter gårdagens ”egen-vandring”, men samtidigt lite orolig med tanke på skavsår och stelhet. Före starten pratade jag både med Erik i löparklassen och med Anna, och såklart blev det en massa småprat med andra man mött längs banan de senaste dagarna. Anna ville hålla ett tempo på cirka 4,5 km/h och jag upp emot 6, så vi sa hejdå när vi passerat startlinjen tillsammans.

Genom Smögen och över Smögenbron

Till min stora förvåning svarade kroppen direkt när jag bad den att trycka på lite mer, och jag kunde ganska enkelt hålla hastigheten 6 kilometer per timme.

Visst tappade jag lite tid när jag ville fota allt fint omkring mig, men det fick det vara värt. Det segaste på hela etappen var nog asfaltsbacken upp på, och över, Smögenbron.

Hela området är så makalöst vackert att jag stundtals nästan glömde bort att jag skulle gå i motionstempo. Men många av de boende kom ut och ropade uppmuntrande ord när man passerade, och då kom man ihåg sig…

Nytt vandringssällskap – superpigg 75-åring

Vid den första kontrollen, efter cirka 7 km, såg jag en av de äldre männen som jag träffade på båtfärden till starten. Han hade hållit ett bra tempo hela tävlingen, och ville gärna försöka hänga på honom. När jag såg honom gå iväg innan han ens tömt sin kåsa med sportdryck gjorde jag detsamma.

Runt 8 kilometer in i den sista etappen av Icebug Xperience hann jag ifatt honom. Vi småpratade lite och sedan började vi hjälpas åt och kappdrog resten av loppet. Under resans gång fick jag reda på att han är 75 år, och jag var otroligt imponerad av hans form. Så bra önskar jag att min kropp ska få må när jag är i hans ålder.

Mot Ramsvikslandet

Det dröjde inte länge förrän vi var vid nästa vätskekontroll precis bredvid Sotekanalen. Härifrån skulle vi ha 14 underbart vackra kilometer i ett av mina absoluta favoritområden – Ramsvikslandet. Först gick vi en liten bit av samma skogsvägar som vi gått etapp 1, men sedan svängde vi av på den led jag alltid brukar gå när jag är i området.

I Ramsvikslandets naturreservat, också kallat Klippornas rike, följde vi Kuststigen/Soteleden (här kan du läsa om min första utflykt hit). Det går inte att beskriva hur vidsträckta de rödaktiga hällarna med bohusgranit är. I hjärtat gjorde det ont att bara passera, men jag hade många fina minnen härifrån att se tillbaka på från andra besök.

Sista biten av Icebug Xperience West Coast Trail

Egentligen hade min strategi för den här dagen varit att gå så snabbt jag kunde, för att komma så långt som möjligt innan jag fick ont av skavsåret. Men när vi kommit så här långt insåg jag förvånat att jag inte ens hade känt av foten. Fast tempot gick lite upp och ner ändå, trots att vi försökte peppa varandra.

När vi bara hade någon kilometer kvar ringde min sambo, och när han hörde hur snabbt vi gått försökte han hinna till målet för att ta emot vid målgång. Carl och jag kämpade på för vi visste att nu handlade det bara om någon enstaka kilometer innan vi skulle vara i mål. Sista 200 meterna gick på sandstrand och var enormt tunga, men Carl var en riktig gentleman och väntade in mig så att vi kunde gå över mållinjen tillsammans.

Vi fick våra medaljer och sedan skyndade min nyfunne vän iväg för att ta sig ett dopp i havet. Jag var oerhört tacksam över att ha fått sällskap och hjälp att hålla engagemanget uppe även när energinivåerna i kroppen började sjunka. Själv gick jag till Eriks boende där det blev lite fika och prat med honom och min sambo innan vi skulle åka hemåt.

Fakta om etapp 3, Icebug Xperience

Sträcka: Smögen – Ramsviks Camping & Stugby
Längd: 26,2 km enligt min klocka
Tid: 4 timmar 35 minuter och 55 sekunder
Snittfart: 5,6 km/h (inklusive pauser)
Höjdskillnad: 436 m uppstigning, 429 m nedstigning

Sammanfattning av Icebug Xperience

Jag brukar alltid säga att jag inte är någon tävlingsmänniska, men efter den här helgen får jag nog ta tillbaka det. Ärligt talat kände jag efter den första dagens lite lugnare vandring att jag ville se vad jag verkligen kunde prestera.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att detta var en obeskrivligt rolig upplevelse som jag mer än gärna gör om nästa år. Kanske tillsammans med något gäng, även att man inte behöver gå själva etapperna i grupp. Under Icebug Xperience träffade jag en massa härliga och glada människor och fick bevisa för mig själv att jag kan. Och det är en väldigt skön känsla!

• Här kan du läsa lite om mina förberedelser inför loppet
• Länk till tävlingens officiella sida
• Och på fötterna hade jag såklart mina Rover från Icebug hela loppet!

Inlägget Icebug Xperience West Coast Trail 2022 dök först upp på Hemomkringvandring.