Under min höstlovsledighet förra veckan passade vi på att åka till Rammdalens naturreservat i Risveden. Jag hade varit där en gång i somras, men för min sambo var det första besöket. Dels ville han också se Rammsjön och bergen runt, men främst ville vi leta reda på Skäddas grotta som jag inte lyckades hitta förra gången.

Senast jag var här var en varm sommardag då solen sken från en klarblå himmel. Nu fick vi se Rammdalens naturreservat i höstskrud, en typiskt grå höstdag, men jag tycker att det var lika vackert så. Grå dramatisk himmel, med regnet hängande i luften och lätta dimslöjor som steg i dalgången.

Vi svängde av Risvedenspåret vid skylt ”Rammsjön” och följde den regnhala stigen ner mot sjön. Det hade regnat under en längre period så det var riktigt blött i markerna, och stigen var förvandlad till en liten bäck. Jag var tacksam över spången som vi kunde gå på vid sjöns södra del där vi letade oss uppåt på berget vid sjöns östra sida. Därifrån följde vi de stigar vi hittade som ledde oss uppåt mot Rammberget.

När stigarna, en del trampade av människor och en del förmodligen enbart av skogens djur, tog slut gjorde vi oss egna vägar i den branta terrängen. Jag kände att det var en stor fördel att jag varit i området tidigare och hade vissa riktmärken som vi kunde ta sikte på. Så slapp vi göra samma misstag med omvägar och återvändsgränder som jag gjorde när jag var där på egen hand – även att sådana små äventyr också är minnesvärda.

Ungefär 35 minuter efter att vi börjat gå uppåt vid spången/trappan vid sjöns södra del nådde vi upp till en av de högsta punkterna på Rammberget. Därifrån hade vi en viss utsikt över sjön, men det växer en hel del träd som skymmer sikten. Från toppen gick vi ner till en platå mot sjösidan som jag tycker är oerhört vacker med lövträd, enstaka tallar och klippväggar.

Egentligen skulle vi ha stannat där och fikat, men vi glömde helt bort det i vår iver att hitta Skäddas grotta. Enligt det vi läst oss till skulle grottan ligga strax nordväst om platån. Rimligen borde det funnits en stig dit, resonerade vi, men vi hittade ingen stig. Och ingen grotta heller trots att vi kryssade fram och tillbaka en bra stund. Så till slut vi letade oss nerför Rammberget (en mindre brant väg än den jag tog sist) ner i dalen och anslöt till Risvedenspåret.

Visst var vi lite besvikna över att inte hitta grottan – men helt överväldigade av den vackra platsen vi fått njuta av!

För dig som vill veta mer om Rammdalens naturreservat

Läs gärna mitt förra blogginlägg om Rammdalen och Rammsjön

Rammdalen naturreservat ligger i Risvedens kärna. Området präglas av en markant sprickdal som bildar Rammdalen och Rammsjön. Branta bergsstup bidrar till att skapa ett dramatiskt, vildmarksartat landskap. Risveden ligger drygt 4 mil nordost om Göteborg i Ale och Lerum kommuner. Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Inlägget Rammdalens naturreservat i Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.

Under min sommarledighet har vi hunnit besöka de flesta av de 11 naturreservaten i Risveden. Rammdalen hade vi dock bara passerat utanför längs Risvedenspåret under vår marschvecka, så igår bestämde jag mig för att åka dit och ta mig en närmare titt.

Min sambo var upptagen på andra friluftsäventyr så jag åkte själv den här gången. Bilen lämnade jag på en av parkeringarna längs vägen från Skogstorp, precis vid skylt ”Rävasjölia”. Därifrån var det bara ett hundratal meter (mot Ljusevattnet) till grusvägen/skogsvägen jag skulle följa mot reservatet. Efter ungefär 800 meter svängde jag av skogsvägen och följde Risvedenspåret mot Rammdalen. Då var det bara 450 meter kvar dit, men jag hann njuta både av den nyutslagna ljungen som växte rikligt längs stigen och alla hallon som tyngde buskarna och fyllde luften med ljuv doft.

Eftersom Risvedenspåret är ett motionsspår är det relativt enkelt att gå längs stigen uppe på kanten av Rammdalen. I slutet av Rammsjön, som inte syns från spåret, hänvisar en skylt till en stig som jag givetvis vek in på. Jag hade läst att det inte fanns stigar i området förutom Risvedenspåret så jag var tacksam att jag hade något att följa ner mot sjön. Väl framme förundrades jag över klipporna på två av sjöns sidor som stupade brant ner i lilla Rammsjön.

Även att det inte skulle finnas stigar hade jag en förhoppning om att kunna ta mig upp på Rammberget. Och helst även hitta Skäddas grotta som jag hade läst om. Så när jag hade beundrat utsikten fortsatte jag att följa stigen motsols längs sjökanten. En spång ledde genom hög vass och sedan fanns två trappor som gjorde det enkelt för mig att ta mig på på den lägre nivån av berget på ena långsidan. Jag är lite höjdrädd, så det var rätt pirrigt att gå vid den branta kanten, men det var mäkta vackert.

Eftersom det var 27 grader ute passade jag på att fylla på vätska, även att jag inte gått längre än cirka 2 kilometer. Och det skulle visa sig att det var ett klokt val – jag skulle nämligen behöva all energi jag kunde få. Jag kunde se att människor/djur gått åt lite olika håll, men de flesta spåren följde sjökanten och gick neråt. Min plan var ju att ta mig uppåt, så jag kämpade på. Både längs lite djurstigar och ”off-road”. Det blev brantare och brantare. Skogen var dessutom full av nedfallna träd. Men jag tänkte på mitt och Sofias äventyr i Ramsvikslandet förra helgen och tänkte att klarade vi av det så skulle jag väl klara av lite kuperad skog! Och till slut var jag uppe. Inte allra, allra högst upp, men högt.

Jag smög mig ut till utkiksplatserna och försökte hitta smarta och säkra vägar att gå på. Medan jag gick hade jag nämligen insett att det nog inte var någon som visste exakt var jag var, så skulle något hända… Terrängen var inte sådan att jag tycker att man ska klättra runt i den helt ensam, så jag valde att försöka ta mig ner och hoppas att sambon vill följa med hit vid ett annat tillfälle och leta reda på grottan. Att ta mig ner var förresten inte heller det enklaste. Det var oerhört brant och det fanns ingen riktig stig. Jag tog bara ut en riktning och försökte sedan ta mig ner i zickzack där det såg minst brant ut. Ändå gick jag baklänges hela vägen och såg till att ha tag med händer runt stenar och rötter innan jag flyttade fötterna neråt. Väl nere tittade jag uppåt.. och blev rätt stolt över mig själv att jag klarat av att ta mig ner där.

Ännu stoltare blev jag när jag kom fram till en skylt som stod en liten bit från platsen där jag kom ner. Texten på den löd: ”Ej tillåtet att bedriva bergsklättring med klätterredskap”. Alltså bör det vara så brant att det har lockat människor att göra just det, tänkte jag i alla fall.

Nedanför berget var skogen inklädd med mossa och jag valde att följa en mjuk stig nere i dalen innan jag svängde av uppför branten mot Risvedenspåret för att gå tillbaka mot bilen.

Strax innan jag kom ut på skogsvägen igen passerade jag ett äldre hygge, översållat av blommande ljung. I solvärmen lockade den till sig ett helt moln av fjärilar och jag fann mig omgiven av ett 30-tal påfågelöga. Jag gjorde mitt bästa för att fota, men det var svårt för de vill inte sitta stilla. Men jag njuter ändå av minnet.

För dig som vill veta mer om Rammdalen naturreservat

Rammdalen naturreservat ligger i Risvedens kärna. Området präglas av en markant sprickdal som bildar Rammdalen och Rammsjön. Branta bergsstup bidrar till att skapa ett dramatiskt, vildmarksartat landskap. Risveden ligger drygt 4 mil nordost om Göteborg i Ale och Lerum kommuner.
Länk till Länsstyrelsens information om naturreservatet

Länk till höstbesök i Rammdalen, oktober 2020

Inlägget Rammdalen naturreservat – Risveden dök först upp på Hemomkringvandring.