Flugtrumpet, sarracenia purpurea, hade jag aldrig hört talas om förrän en av mina kompisar skickade en länk till ett Facebook-inlägg för ungefär 10 dagar sedan. Växten på bilderna såg fantastiskt spännande ut, så jag kontaktade den som gjort inlägget och fick vägbeskrivning – i utbyte mot koordinater till ett orkidéställe här runt Eksjö.

Eftersom växten råkade finnas i mitt eget landskap kändes det självklart att åka dit. På grund av att flugtrumpet är en ovanlig växt skriver jag inte ut exakt var den finns, men vi var i Ljungby kommun, Småland. Jag tog med min vän och mentor i blomvärlden, Tord, och även min väninna Linda som bor i området vi skulle till och så begav vi oss ut på en myr/mosse. Sträckan vi skulle klafsa och balansera fram på tuvor för att hålla oss så torra som möjligt (och inte sjunka ner i några dolda hål) var ungefär en kilometer, men det kändes oerhört mycket längre. Det var också lite svårt att orientera sig i den stiglösa miljön, men vi hade tagit ut riktmärken i form av träd.

Även att jag visste att det skulle finnas flugtrumpet i området, och fått en tydlig vägbeskrivning, kände jag viss oro att vi inte skulle hitta dem. Det var ju jag som hade lurat iväg mina vänner på den här utflykten (inklusive bilfärd på 1 timme och 50 minuter enkel resa) så jag kände ett visst ansvar. Men när vi hade kämpat oss fram rakt över myren och såg blombladen breda ut sig framför oss byttes oron mot lycka.

Jag hade aldrig sett något liknande innan. Flugtrumpeten var en ny bekantskap för oss alla och är en av de coolaste växter jag sett. Jag hoppas att bilderna här kan förmedla det.

Tord och jag som är riktiga blomnördar grottade ner oss totalt och fotade flugtrumpetens blad ur alla vinklar. Ja, detta färggranna är enbart bladen – blomman kommer lite längre fram. Tiden flög fram utan att vi märkte det, och Linda som är mer generellt ute-intresserad härdade ut – och roade sig med att fota oss.

Platsen var bedövande vacker och att få sitta där mitt ute på myren i tystnaden och äta vår medhavda matsäck var riktigt härligt.

Efter fikastunden gav vi oss i kast med att fota en liten stund till. Personligen tyckte jag att det var en svårfotad växt, men några bilder fick jag ihop ändå som jag blev nöjd med.

Vi var alla nöjda med vår utflykt, trots besväret att ta sig över myren. Tord och Linda har bestämt sig för att åka tillbaka om några veckor för att titta på flugtrumpeten när den blommar. Jag kommer dock inte att ha möjlighet att följa med den gången, men jag hoppas att de skickar mig många bilder så att jag får vara med på ett hörn ändå!

För dig som vill veta mer

Flugtrumpet (sarracenia purpurea) är en av våra köttätande växter. Bladen är läderartade och strutformade och fungerar som fällor för insekter. De innehåller en vätska som kan lösa upp det fångade bytet. Bladstrutarna är en till två decimeter långa och den blommar i juni-juli.

”Flugtrumpet är en ursprungligen odlad växt som hör hemma i Nordamerika. Den odlas ibland och har påträffats naturaliserad på några platser i Sydsverige, troligen efter utplantering. Den växer bland vitmossor i myrar, vilket liknar dess naturliga ståndort i hemlandet.” Källa: Den virtuella floran

Inlägget En av de coolaste växter jag sett – Flugtrumpet dök först upp på Hemomkringvandring.

Inte kul att vara ute längre, säger 12-åringen

Min 12-åriga dotter är just nu inne i en fas då hon absolut inte vill vara ute. Hon förklarar det som ”Att vara ute mycket är som att äta samma mat hela tiden – det blir trist”, och jag kan faktiskt både förstå och köpa hennes resonemang, även att jag alltid försöker variera vår utetid så mycket som möjligt.

Min första reaktion när hon visade den här inställningen i våras – och dessutom bestämde sig för att sluta i scouterna – var att jag började tänka ut olika sätt för att locka ut henne, men jag insåg ganska snabbt att det (i alla fall i vårt fall) inte skulle vara den bästa taktiken. Risken är att hon blir helt avogt inställd mot allt vad friluftsliv heter om jag tvingar henne, men om jag ger henne lite utrymme så kanske hon själv känner att hon saknar det och vill följa med mig igen. Det är min förhoppning i alla fall – även om det skulle ta 10 år innan det inträffade.

Under sommaren har jag därför inte tagit för givet att hon ska följa med mig ut som tidigare. Däremot har hon själv tagit initiativ till en del utflykter, till exempel två gånger till Store Mosse då hon hade med sig olika kompisar, till raukarna i Byrum på Öland två gånger, och när vi var i Dalarna föreslog hon både Njupeskär och Lill-Nipen där hon varit tidigare, och då har jag givetvis inte varit sen att nappa på hennes förslag. Men några vardagliga utflykter har det inte blivit, utan hon har hellre träffat sina kompisar.

Men att tälta i trädgården är kul!

Igår var en av hennes kompisar här hela dagen och det blev bad, bollekar, TV-spelande och tecknande medan jag höll på med mitt. På eftermiddagen sa jag att jag skulle ut och försöka sätta upp ett tält som jag har lånat inför en kommande vandring. Både min dotter och hennes kompis blev eld och lågor, och de bestämde direkt att de ville tälta i trädgården inatt. De var väldigt ivriga och förväntansfulla medan de letade fram allt de behövde för utesovandet.

När det började mörkna hade de installerat sig i tältet och sa god natt till mig. Eftersom vi har fått åka hem från skogen de senaste gångerna vi försökt sova ute var jag rädd att min dotter skulle ha svårt att somna, eller bli rädd. Men jag hade inte behövt oroa mig. Tydligen är det lättare att tälta i trädgården och sova med ljuden från staden omkring sig än med ljuden av läskiga sjöfåglar och prasslandet i löven från olika vilda djur (!!!)! Lite svårt för mig att förstå, det måste jag erkänna, men så verkar det vara.

Jag är ganska säker på att om jag hade föreslagit att de skulle sova ute så hade de inte nappat på idén, men nu när de själva kom med förslaget så.. Man får vara tacksam för det lilla, som man brukar säga! Huvudsaken är att de vill vara ute!

Ett utomhusäventyr är ett utomhusäventyr – även om det bara är hemma på gräsmattan.

Inlägget Tälta i trädgården dök först upp på Hemomkringvandring.

På midsommardagen fick jag gå en liten, liten tur som var väldigt annorlunda jämfört med allt jag är van vid. Min syster och jag ville göra något för barnen på 1, 3 och 5 år för att väga upp alla deras turer upp på olika fjäll och när vi läste i Sälen-magasinet om Trollskogen bestämde vi oss för att åka dit.

Stigen där det skulle finnas 400 troll var bara 1,3 kilometer, men det tog oss nästan tre timmar att gå stigen fram och tillbaka.

Redan vid första stoppet märkte vi att den här rundan skulle göra succé hos mina systersöner. De satt på snöskotrar gjorda av timmerstockar, gick in i trollbussen där alla säten har en egen ratt, det fanns en Trolvo-traktor och mycket annat att utforska innan vi ens hade hunnit upp i själva skogen.

När vi nådde skogsbrynet fick vi gå in i trollskolan, stå och kika in på ett trollbröllop i trollkyrkan (där man fick höra prästens tal) och många barn hade lämnat sina nappar där. Vi gick in i smedjan och björnidet och flera andra hus. Där fanns också min absoluta favorit: Dalageten! Utanför getens lilla lada fanns en berättelse om hur det gick till när dalageten blev röd, och att det blivit så populärt att man börjat måla andra djur också i hans färger. <3

Sedan fick barnen mycket att se på; en dansbana där man kunde köpa ”körv med bröd” och ”låtter”, Vild-Hasse i trä stod och sålde korv, vi gick längs tandgatan och fick se en massa tandtroll. Där fanns en rap-grupp, en operakällare, ett fullsatt värdshus, ett sagohus där trollmor läste sagor och mycket annat. Det lät överallt från gömda högtalare i träden och man skymtade tjädrar, rådjur, rävar, ormar och en massa andra djur överallt i trollskogen.

Barnen sprang lyckligt från troll till troll, från träd till träd, och stannade storögt och tittade och lyssnade. 1-åringen som åkte i bärstol på sin mammas (och ibland på min) rygg verkade nöjd över att det var så färgglatt i skogen.

När vi kom längst upp och skulle vända började det regna så vi gick lite snabbare nerför backarna. Det blev då väldigt tydligt att Trollskogen är byggd för barn som kommer på skidor – allt var vänt åt det hållet (skyltar med mera), men jag tycker att det är roligt att de hade allt igång även på sommaren.

När regnet övergick i hagel la barnen in racing-växeln på sina korta ben och jag tog lite längre steg. Lustigt nog somnade 1-åringen (som envist hållit sig vaken flera timmar längre än hon brukar på förmiddagen) mitt under ovädret och sov sedan hela vägen tillbaka till stugan.

Pojkarna kommer sent att glömma denna utflykt – och detsamma gäller mig. Ler. Det var inte direkt någon stor naturupplevelse, men det gav mig mycket glädje att se barnen så lyckliga ute i naturen.

Inlägget Trollskogen, Hundfjället dök först upp på Hemomkringvandring.