För ungefär ett år sedan såg Linda och jag skyltar som pekade ut Sevedeleden när vi var och hälsade på Sveriges äldsta ek (Kvilleken / Rumskullaeken – länk till blogginlägg från 2019). Vi bestämde oss för att gå den 50 kilometer långa rundleden, och nu, nästan ett år senare, blev det äntligen av.

I vanliga fall är jag påläst när jag ska ge mig ut, men det finns inte så mycket att läsa om Sevedeleden på webben (länkar till Vimmerby kommuns information och översiktskarta över leden finns längre ner i inlägget), så även att vi köpt in en karta inför turen visste vi inte så mycket mer än var leden går. Vad vi skulle möta längs vägen och om det var lagom med en övernattning hade vi egentligen ingen aning om.

Vi åkte tillsammans till ledstarten vid Spilhammar, Mariannelund, i utkanten av min hemkommun Eksjö. Vi valde att gå leden motsols, alltså i motsatt riktning jämfört med hur leden brukar beskrivas, och vi gick etapp 3 och delar av etapp 2 den första dagen. Leden gick österut längs skogsvägar, in i Vimmerby kommun där i stort sett hela leden går. Efter några kilometer svängde vi över riksväg 40 och började gå norrut. Himlen var mörk och precis när vi passerade en fin timrad stuga började det regna. Vi läste på en skylt att den byggts under en studiecirkel, och vi hoppades att de inte skulle ta illa upp om vi lånade den några minuter för att få i oss vår frukost och slänga på regnkläder. Det kändes oerhört lyxigt att sitta torr och äta – och kränga på sig regnbyxorna – som givetvis INTE gick att dra över kängorna.

Glada i hågen gick vi vidare längs skogsvägar och små grusvägar på den småländska landsbygden. Det är visserligen inte lika kul att gå i regn som att gå i uppehåll eller sol, men det var fortfarande tidigt på dagen och vi var pigga i kroppen eftersom vi bara hade avverkat 5-6 kilometer så regnet påverkade oss inte så mycket.

Snart svängde vi in på stigar i skog fylld av tallar, mossa, lavar och stenblock. Något vi skulle vänja oss vid. Leden gick genom detta trolska landskap och vi la höjdmeter efter höjdmeter bakom oss. Snart var vi uppe på Korpeberget som erbjöd en milsvid utsikt. Vi passade på att lägga ifrån oss ryggsäckarna en stund och satte oss och bara tittade ut över landskapet.

Sedan gick stigen brant nedåt tills vi kom till en å. När vi började följa den nedanför berget möttes vi av ett fantastiskt område av gigantiska block i berget i sagolik miljö. Linda och jag blev som barn av iver för vi älskar båda två den här typen av dramatisk natur. Vi hade ingen aning om att Sevedeleden skulle erbjuda en sådan häftig upplevelse så vi var helt uppspelta där vi gick omkring och tittade upp på klippblocken och håligheterna i berget. Givetvis tog Linda det hela ett steg längre och var tvungen att klättra upp på några av blocken – med hela packningen på.

Vi passerade sedan förbi Försjön dit man kan köra bil. Därifrån är det bara 300 meter till Amaliagrottan och 400 meter till Korpeberget. Vi konstaterade också att den omklädeshytt som finns vid Försjön har britsar och alltså går utmärkt att sova i vid behov. Det finns också en eldstad strax utanför. Sevedeleden går därefter vidare längs stig och skogsväg och bjuder snart på fler sevärdheter. Först ut det före detta pappersbruket Mariedal, där vi passade på att sätta oss och ta en fikapaus. Pappersbruket vid ån var aktivt mellan 1815 och 1895.

Inte långt därifrån ligger ytterligare ett före detta pappersbruk, Bråneholm. På kartan över Sevedeleden är denna vackra plats vid ån märkt som en rastplats. Där finns en eldstad med omgivande sittplatser alldeles intill ån, flera broar över ån, rester av flera husgrunder med mera. Dock ville jag inte fota rastplatsen eftersom det satt en familj där. Det finns en parkering längs en grusväg ett hundratal meter ifrån rastplatsen, så jag förstår vilken pärla till utflyktsmål detta måste vara om man är i närheten. Linda såg en massa vinbergssnäckor på vår väg från ån och upp mot grusvägen och parkeringen.

Vi matades med vackra intryck medan vi vandrade, skrattade och njöt av att regnet upphört efter ungefär två timmar. Till vår förvåning, och barnsliga förtjusning kom vi inte många hundra meter innan det var dags att svänga av leden igen! Redan på håll såg vi en gigantisk sten inne i skogen, och när vi kom närmare såg vi även en skylt med texten Klyvesten. En sådan måste självklart undersökas! Det härliga med just den här stenen var att man inte såg rakt igenom den. Sprickan böljade sig fram och var delvis täckt med mossa. För mig var nog detta dagens höjdpunkt – även att det var svårt att välja ut bara en sådan med tanke på allt fantastiskt vackert som Sevedeleden passerade.

Därefter följer en kortare sträcka på grusväg genom en by innan stigen leder oss genom en vitsippeäng.

Vi invaggades i lite falsk lathet/trygghet under denna sträckan. Leden kändes lätt att gå och vi konstaterade att vi gått en väldigt stor del av dagens etapp vid det här laget. När vi tittade på kartan såg vi att ”hårdare” tider väntade. Och mycket riktigt – snart gick stigen brant uppåt i ofantligt vacker och stenig skog.

Väl uppe på berget njöt jag i fulla drag. Jag tycker det är underbart med knotiga tallar, stenar, lavar. Dessutom fanns där en jättegryta och ett bord med bänkar om man ville ta en paus. Personligen föredrar jag att sätta mig direkt på marken när jag är i sådan miljö – hela området bjöd in till fikapaus! Vid det här laget började det kännas i kroppen att man gått över 2 mil i kuperad terräng – med full packning. Så när vi såg hur brant vägen ner var tog vi det väldigt försiktigt och klamrade oss fast vid repet som fanns till hjälp.

Nu var det inte långt kvar till vindskyddet. Det handlade bara om några kilometer. Vi passerade en bilväg och svängde in på en skogsväg där det var nyröjt/nyavverkat på sidorna så vägen vara ganska sönderkörd. Detta var den ”fulaste” delen av dagsetappen. Jag tappade tillfälligt motivationen, men Linda peppade mig. Mitt ute på ett hygge kom vi fram till ”Diket”. En fantastisk förkastningsspricka som är 100 meter lång, 2-3 meter djup med helt lodräta sidor. Djupt där nere rann vattnet. Det går inte att få fram på bild, men jag måste ju försöka i alla fall.

Härifrån var det bara 1 kilometer kvar till vindskyddet i Södra Kvill och det var vandring över vitsippeprydda, Astrid Lindgren-aktiga ängar. Vindskyddet låg dock lite konstigt till med öppningen mot en åker och baksidan mot ängen. Det fanns heller inget vatten eller något dass vid vindskyddet. Men vi hängde tacksamt av oss våra ryggsäckar på varsin brits (bra med britsar), och Linda skyndade sig att göra upp en eld.

Vi var ganska trötta efter 9 timmars vandring. Och hungriga – så vi började med att laga vår middag. Sedan ägnade jag en stund åt att försöka torka de kläder som fortfarande var blöta efter regnet.

Resten av kvällen förflöt medan vi matade brasan, tittade på våra bilder, myste med hundarna och bara tog det lugnt. Vi hade under denna första dag gått 27 kilometer i ganska kuperad terräng. Enligt min klocka hade vi 468 meters uppstigning och 398 meter nedstigning. Enligt Lindas klocka innebar detta 325 våningar. Antal steg? Ja.. någonstans runt 44.000, så det var skönt med lite vila. Det var inte dumt att kunna hänga för presenningen som låg under en av britsarna för att stänga ute vind på natten – då vi sov mellan varven medan vi trängdes med hundarna i sovsäckarna – och laddade för dag 2 längs Sevedeleden.

För dig som vill veta mer om Sevedeleden

Under vår första vandringsdag gick vi från parkeringen vid Spilhammar utanför Mariannelund, motsols upp till vindskyddet i Södra Kvill. Sträcka cirka 27 kilometer i kuperad terräng. Det tog oss 9 timmar inklusive pausar för att äta (dock inte laga mat), fota och stanna upp och njuta av utsikten och utforska intressanta ställen vi passerade.

Länk till inlägg om vår vandringsdag nr 2 längs Sevedeleden

Det finns inte så väldigt mycket information om Sevedeleden på webben. Vi köpte Vimmerby kommuns friluftskarta för att få lite bättre material än det som finns på hemsidan.
Länk till karta över Sevedeleden
Länk till Vimmerby kommuns information om Sevedeleden

Inlägget Sevedeleden: en led med Tiveden-känsla, dag 1 dök först upp på Hemomkringvandring.