Vintern i sydöstra Hälsingland har varit lite konstig så här långt. I stället för snö och kyla har det varit plusgrader och barmark, gråväder och dimma, regn, snöblandat regn och ännu mer regn. Det lockar inte till några längre turer, speciellt inte som det, trots mildvädret, kan vara ganska isigt på stigarna.

Men den här dagen var det i alla fall uppehåll, så då bestämde vi oss för att ta med hundarna ut i naturen för att se vad gråvädret hade att erbjuda. För gråväder var det fortfarande, dimman hängde i trädtopparna. Det fick bli en kortvandring i största enkelhet, inte längs någon officiell led. Vi parkerade vid kyrkan i Segersta, en ort ungefär mittemellan Bollnäs och Söderhamn, och så traskade vi iväg västerut längs en promenadväg/stig längs Ljusnan.

Hundarna hittade många trevliga lukter och nosade ivrigt, och själv plåtade jag ivrigt. Dimma är ju så bildmässigt, det blir så fint och mjukt ljus.  Älven är ovanligt nog nästan helt isfri nu. Tyvärr var det inga fåglar i farten ute på vattnet, men dimman och trädens speglingar i vattnet var ju trevliga motiv. Och när jag tyckte att jag plåtat tillräckligt med dimma började jag leta efter färgklickar. Skulle jag hitta några alls?

Jodå, det gjorde jag faktiskt. På staketet till en gammal bro fanns ett gäng vackra lavar med fina färger. Tyvärr har jag inga namn på lavarna, men fina var de, lyste upp i gråvädret. Och intill bäcken som gick under bron växte kaveldun, inte alldeles fräscha, men ändå.

En bit bort hittade jag dessutom faktiskt några liljekonvaljebär, lite skrabbiga men ändå små färgklickar bland de vissna och bruna örnbräken.

Vi vandrade vidare. Här och där var det både blött och isigt, men vi tog oss fram i alla fall. Så småningom fick vi dock lov att vända eftersom det blev stopp nedströms ett kraftverk, men vi ville inte gå upp på stora vägen så det blev samma stig tillbaka, trevligare för hundarna att slippa trafiken.

Och efter en stund, och efter ytterligare ett gäng bilder på dimman, var vi tillbaka på parkeringen, nöjda med den enkla vandringen på ett par kilometer. Det behöver ju inte vara så märkvärdigt, huvudsaken är att komma ut, njuta av naturen och ladda batterierna.

Inlägget Grå hemomkringvandring dök först upp på Hemomkringvandring.

Jag fick för mig att det skulle vara spännande att se hur ett vår- och sommarparadis ser ut på vintern, så vi åkte till Stenöorn naturreservat vid havet utanför Söderhamn i södra Hälsingland. Nåja, med 8 plusgrader och totalt snöfritt kändes det ju inte speciellt vintrigt, men jag tänkte att det i alla fall skulle vara lätt att ta sig fram i reservatet. Dessutom var det inte häckningsperiod i fågelskyddsområdet och förbud att vara på andra ställen än stigen och fågeltornet, så vi skulle kunna utforska udden ordentligt.

Men tji fick jag, vi hade bara gått några hundra meter när promenadvägen plötsligt visade sig vara rejält översvämmad. Det fick bli en kringgående rörelse genom skogen, men när vi kom till grinden där man går in i reservatet var det lika illa där, hur mycket vatten som helst. Och det verkade dessutom ganska så blött på hela den låglänta udden.

Vi hade helt enkelt inte räknat med högt vattenstånd i havet, och därtill en hård pålandsvind. Med storstövlar hade det nog gått att fortsätta in i reservatet och vandra längs stranden ut till fågeltornet, men vi hade bara låga kängor, så vi fick ompröva våra planer.

Stenöorn ligger på en udde vid havet, och det är en av Gävleborgs läns bästa rastplatser för vadare på grund av de långgrunda stränderna och den låga växtligheten. Det är dessutom en fröjd att på försommaren sitta ute på udden och lyssna till sånglärkorna (Alauda arvensis), som drillar så man tror att de ska spricka.

Eftersom vi på grund av allt vatten inte tog oss ut på udden som utgör reservatet och fågelskyddsområdet valde vi en intilliggande udde i stället, med lite högre marknivå och dessutom träd som skyddade lite grand mot den hårda vinden. Fast högvattnet ställde till det här också, det blev lite svårplåtat när det inte gick att gå förbi buskar som stod i vägen i strandlinjen och skymde fåglarna.

Nu var det mitt i vintern, så några sånglärkor och vadare var ju inte att hoppas på. Däremot fanns där en hel del knölsvanar (Cygnus olor), knipor (Bucephala clangula) och viggar (Aythya fuligula), så kameran fick jobba ändå. Och inte fanns där några storskarvar (Phalacrocorax carbo) som flög fram och tillbaka över uddarna, men vi såg ju spåren av att de håller till i trakten sommartid: Små öar med spöklika döda träd med gamla bon. Skarvarnas spillning består ju till stor del av frätande ammoniak, så då går det som det går med växtligheten i deras kolonier.

Nåja, det får bli ett nytt besök framåt våren, när det förhoppningsvis är torrare och lättare att ta sig fram. För Stenöorn är verkligen en pärla, väl värd att besöka, så nu drömmer jag om att åter stå där med kikaren, spana efter vadare och njuta av lärksången, och sedan ta fram termosen och få lite fika i solen vid fågeltornet. Så mycket bättre kan det inte bli.

För dig som vill veta mer om Stenöorn naturreservat

Länk till Länsstyrelsens information om Stenörorn naturreservat
Länk till Visit Söderhamns information om naturreservatet

Inlägget Stenöorn naturreservat, Söderhamn dök först upp på Hemomkringvandring.