Beräknad läsningstid: 37 minuter

Ibland blir inte saker riktigt som man har tänkt sig. Ett riktigt praktexempel på det blev min efterlängtade resa till Höga Kusten tidigare i veckan. Istället för den inplanerade vandringen i Björnlandets nationalpark med en av mina bästa vänner blev det en helt improviserad solotur. ”Bara” för att min vän gick och fick covid dagen innan jag skulle åka upp.

Vilken var den ursprungliga planen?

Eftersom min dotter skulle tillbringa några dagar av sitt sportlov hos sin pappa i Höga Kusten-området bestämde jag tidigt att vi skulle åka upp tillsammans. Medan hon roade sig i slalombackarna kunde jag ge mig ut och vandra med en av mina allra bästa vänner.

Planen var att utforska Björnlandets nationalpark. Visserligen har vi varit där en gång tidigare, i otktober 2018, men jag ville gärna besöka parken även vintertid. Min vän (låt oss kalla honom X) lovade att hämta mig vid tåget, och han skulle även låna ut snöskor till mig.

I måndags eftermiddag, alltså dagen innan dottern och jag skulle åka norrut, skrev min vän att han var helt utslagen i covid. Med andra ord kunde vi inte träffas.

Tänk om – snabbt som ögat

Först kändes det som om mattan helt drogs undan under mina fötter. Delvis för jag är en person som tycker om framförhållning och struktur. Men också för att jag sett fram emot att träffa X som jag inte sett på 2,5 år.

Till att börja med tänkte jag att jag ändå skulle åka till Björnlandet, men på egen hand. Dock upptäckte jag relativt snabbt att jag inte skulle kunna ta mig dit utan bil. Om jag inte ville gå 24 km längs väg från närmaste busshållplats förstås. Så då tänkte jag: Det får bli Skuleskogens nationalpark istället.

Tågresan ägnades åt att reka

Följande morgon åkte vi hemifrån redan klockan 04.15. För att göra en lång historia kort ägnade dottern tågresan från Göteborg åt att lyssna på musik och se på film i mobilen. För egen del hade jag fullt upp med att kolla upp olika vindskydd, stugor, vandringsleder, busstider, var man kan hyra snöskor och så vidare. Dessutom fick jag boka om våra biljetter då tåget fick vända tillbaka fem mil på grund av ett ledningsfel.

Tack vare snabb hjälp från SJ var vi bara en timme försenade när jag vinkade hejdå till min 14-åriga dotter där hon möttes av sin pappa vid stationen i Kramfors. Och jag anlände till Örnsköldsviks resecentrum en timme och 15 minuter efter planerad ankomst. Då var det redan mörkt ute, och jag tog min tunga ryggsäck och hastade mot lokalbussarna.

Äventyret börjar – och blir fel direkt

Till min stora lättnad hann jag till gaten innan bussen mot Köpmanholmen ens hade hunnit köra fram. Någon biljett hade jag inte, men den snälla chauffören tittade på all min packning och lät mig åka med ändå. Enligt den information jag hittat om Höga kusten-leden skulle det finnas en övernattningsstuga vid kajen i Köpmanholmen, så det var där jag steg av.

Hur jag än gick runt i det lilla kajområdet kunde jag inte hitta någon stuga. Däremot fanns ett hamnkontor, en grillplats och ett B&B. Trots att jag läst på stod jag alltså i mörker, i 15 graders kyla, på en okänd plats, utan någonstans att sova.

Jakt på sovplats – och skjuts av snäll chaufför

På grund av att läget kändes ganska akut skyndade jag upp till bussgaraget. Tack och lov var busschauffören kvar där. När jag frågade honom om han visste vägen till vindskydden vid badplatsen (som jag läst på om) svarade han nekande. Fast själva badplatsen kände han till. Så han skjutsade mig till Coop och pekade åt vilket håll jag skulle gå i korsningen.

Två kilometer (åt ”fel” håll) i mörker

Så länge som möjligt sparade jag pannlampans batteri – den skulle ju räcka tre nätter. Till slut såg jag på kartappen att det bara skulle vara några hundra meter kvar till vindskydden. Därför valde jag att svänga av på en stig som gick ner mot havet. Den lättnad jag kände när jag såg vindskydden var obeskrivlig.

Eftersom ett av vindskydden är lite ”kändis” i form av ARKNAT bestämde jag mig för att välja det som sovplats. Även att det fanns traditionella vindskydd också. Mitt hem denna kalla natt längs Högakusten-leden var mer att likna vid en trädkoja än ett vindskydd.

Ärligt talat ville jag bara bädda och lägga mig. Men jag insåg att det vore klokare att faktiskt tända en brasa och äta en varm måltid före läggdags. Det är något jag är väldigt tacksam för så här i efterhand, för det blev en väldigt fin stund.

En av mina minst njutbara utenätter

Intet ont anande kröp jag ner i sovsäcken (och fleecelinern) medan kvicksilvret fortsatte sjunka ner till 17 grader. När dragkedjan gick sönder på sovsäcken var jag för kall om fingarna för att kunna laga den med en ZlideOn. Under natten vaknade jag flera gånger av att jag frös, så till slut tog jag på mig ett par Happy Hiking-strumpor som hand- och armvärmare. Och dunjackan la jag bakom ryggen. Sedan sov jag gott ända tills jag vaknade av att ”vindskyddet” skakade uppe på sina stolpar.

Till slut tog jag mig i kragen och steg upp. Eftersom jag är så frusen av mig la jag handvärmare i mina ”värmevantar” och ömsom packade sovsakerna och ömsom värmde händerna. Dessutom gjorde jag mig ärenden till soptunnan en bit bort bara för att få upp värmen. Det var inte utan att jag kände mig rätt nöjd när jag äntligen lyckats packa allt med mina kalla fingrar.

Lång vandring längs väg (högakusten-leden)

Sedan var det bara att börja gå samma väg jag kommit kvällen innan. Fram till korsningen där busschauffören släppt av mig föregående kväll var det 2,7 kilometer. Därefter var det ”bara” 7 km väg att gå fram till norra entrén av Skuleskogens nationalpark.

Norra entrén, Skuleskogens nationalpark

När jag kom fram till entrén hade jag gått 15.600 steg – enbart längs väg. Eftersom jag inte är så förtjust i den typen av vandring var inte humöret direkt på topp. Att min ryggsäck vägde lite för mycket bidrog inte heller till att lätta upp stämningen. Men det var bara att vandra vidare efter en kort vilopaus.

Siktet inställt på övernattningsstuga

På grund av att jag tidigare bara gjort dagsturer och utflykter i Skuleskogen hade jag inte koll på stugorna. Men efter ett samtal med Thomas på Länsstyrelsen kvällen innan lärde mig att det finns hela 6 stugor att välja mellan. Stugorna ute på Tärnättholmarna ligger närmast entré Nord, men jag hade siktet inställt på stugan vid Näskebodarna, ytterligare en bit bort.

Blod, svett och tårar

För varje steg jag tog kändes ryggsäcken allt tyngre. Och ju längre jag kom, desto mindre trampad var stigen där under nysnön. Till slut kändes det som om jag inte skulle kunna ta ett enda steg till. Men då peppade jag mig själv (och lät säkert galen där jag gick och pratade rätt ut i luften).

Trasig och låst stuga

Äntligen skymtade jag havet, och Näskebodarna som var mitt dagsmål. Även att det inte är mer än 4 kilometer dit från entrén kändes det som en evighetslång sträcka denna dag. Full av förväntan gick jag mot den lilla stugan som jag var säker på var övernattningsstugan. Därför kändes det som ett slag i magen när jag rundade den och såg att dörren var söndersparkad, räcket trasigt – och dörren låst.

Då och där höll jag på att bryta ihop. Under den sista kilometern hade jag varit nära att kräkas, och även haft dansande fläckar i synfältet. Oron över att inte ha någonstans att sova överväldigade mig, och jag kände att det just då var övermäktigt att lyfta upp ryggsäcken och gå tillbaka mot Tärnättholmarna.

Räddare i nöden

Hur som helst ställde jag ner ryggsäcken vid den skabbiga stugan och pulsade ut i snön. Medan jag stod där kom jag på att jag kunde dubbelkolla med X om jag verkligen var på rätt ställe. Turligt nog, för med hans hjälp hittade jag stugan – ungefär 300 meter längre fram.

Övernattningsstugan vid Näskebodarna

När jag såg stugan, och hade säkerställt att ingen annan var på plats, släppte all min oro. Efter att ha ställt ifrån mig ryggsäcken och bara tagit med liggunderlag och renfäll gick jag ner på ”min” strand. Där la jag mig, rakt upp och ner, och njöt av solens värmande strålar, medan tallarnas grenar sakta vajade ovanför mig.

Först unnade jag mig att bara vara en lång stund. Njuta av det frusna havet framför mig, de små kulliga öarna, stillheten, snöns glitter, tystnaden och den vinterblå himlen. Därefter gick jag in i stugan och gjorde mig hemmastadd.

Eftermiddagstur utan packning

Eftersom jag har bott i Örnsköldsvik i 23 år har jag besökt Skuleskogens nationalpark otaliga gånger. Men oftast har jag gått från norra entrén upp till Slåttdalsskrevan och sedan tillbaka igen. Nu när jag hade en ocean av tid bestämde jag mig för att följa stigen mot södra entrén innan jag skulle laga middag.

Överallt låg 8-10 cm nysnö, men stigen under var packad och lätt att gå på. Mellan trädstammarna lyste solen och bjöd på skådespel när pulversnö singlade ner från träden i små moln mot marken.

Eftermiddag och kväll helt ensam i Skuleskogen

Efter att jag hade kommit tillbaka till stugan bestämde jag mig för att försöka göra upp eld i kaminen. Andedräkten stod som ett moln ur munnen på mig, även inomhus. Den som varit i stugan före mig hade lämnat lite ved att tända med. Dessutom använde jag flitigt min kniv för att ha tillräckligt med spån och stickor för att få igång brasan. Ändå var det inte lätt att få det att brinna i kaminen. Men till slut – och då var stoltheten desto större.

Magen började kurra och ute hade det mörknat. Det hade tagit sin tid att göra i ordning veden och få igång brasan. Men nu unnade jag mig att snabbt värma upp vatten på mitt Trangia, och satt och njöt i den begynnande stugvärmen.

Medan jag satt där slog det mig att jag inte hade sett en enda människa sedan jag lämnade Köpmanholmen. Inte ens spår hade jag sett – bara ekorrspår. Jag insåg att jag kanske var helt ensam i hela Skuleskogens nationalpark, vilket var en mäktig känsla.

Jag sov som en prinsessa

Efter en tur ut på mitt eget dass kröp jag ner i sovsäcken. Med föregående natt i ”trädkojan” i färskt minne var det otroligt lyxigt att sova på en bred brits med madrass. Det var troligen därför jag somnade snabbt, och sov oavbrutet hela natten.

Ljuvlig morgon i Skuleskogens nationalpark

Även denna morgon unnade jag mig att ligga kvar och dra mig lite på morgonen. Men det var nästan en chock att se hela världen förändrad när jag gick ut. Borta var snön och isen, och havet låg öppet framför mig.

Dagstur upp till Slåttdalsskrevan

När man besöker Skuleskogens nationalpark är Slåttdalsskrevan nästan ett måste. Då menar jag inte måste som ett tvång, utan mer att man vill ha den upplevelsen med sig. Alltså var det dit jag tänkte mig denna strålande dag. För turen packade jag bara det viktigaste som liggunderlag, Trangia, gas, mat, vatten, pannlampa och förbandsväska.

På grund av plusgraderna var pulversnön nu ersatt med kramsnö, och det var mjukt att gå utanför den trampade stigen. Därför valde jag att lämna kvar packningen i stugan (tillsammans med en lapp som sa att jag skulle hämta sakerna under dagen).

Uppför i blötsnö

Jag följde stigen mot entré syd några hundra meter innan jag svängde av mot Slåttdalsskrevan. Därifrån skulle det vara 1,7 km till Tärnättvattnen, och 2,3 km till själva skrevan. Den första biten går genom skog. Men snart hade jag kommit högre upp och kunde njuta av den orörda snön runt mig, de krumma tallarna, och havet som glittrade bakom mig varje gång jag vände mig om.

Omgivningen var bedövande vacker och jag njöt av den orörda snön. Stigen jag följde var delvis översnöad, och ibland syntes den inte alls. Dessutom sjönk jag ner ungefär en decimeter för varje steg jag tog i den mjuka snön. Så stegen blev inte särskilt långa. Men det spelade ingen roll, för jag hade inga tider alls att passa.

Det tog 1,5 timme att gå 1,7 km

När jag kom högre upp möttes jag av en grå vägg och en hagelskur. Som tur var passerade den på 10 minuter, men jag hann tänka många tankar på var/hur jag skulle söka skydd.

När jag kom fram till Tärnättvattnen hade jag varit på väg i en och en halv timme och hade alltså bara lyckats ta mig 1,7 km.

Paus vid Tärnättvattnen

Som belöning för att jag tagit mig fram till Högakustenleden (där stigen alltså var hård under nysnön) tog jag en paus. Här finns en övernattningsstuga, även att den just nu var stängd på grund av ohyra. Sommartid får man även tälta i ett område här.

Minnen från 2011 och 4-åringens tur här

När jag satt där vid Tärnättvattnen fylldes jag av fina minnen från tidigare turer hit. Men den som ligger mig allra varmast om hjärtat är den när min dotter, då 4 år, var med. Hennes pappa och hans nya fru var i och för sig också med.

Vid Slåttdalsskrevan runt lunchtid

Enligt skyltarna ska det bara vara 800 meter från Tärnättvattnen upp till Slåttdalsskrevan. Men det känns längre. Fast det spelar absolut ingen roll, för vandringen var otroligt njutbar. Dels var underlaget hårdare att gå på, och dessutom var vyerna oslagbara.

Ärligt talat var det nog enklare att gå än vad det är sommartid, för nu var stenar och ojämnheter dolda under snön. På så sätt kom jag snabbt upp på högre höjd, och kunde snart gå ner i svackan mellan träden som leder in i Slåttdalsskrevan.

En lika stor upplevelse varje gång

Oavsett hur många gånger jag är här tycker jag att det är lika mäktigt att gå igenom Slåttdalsskrevan. Sommartid och höst har jag varit här många gånger, men detta var första gången jag gick här på vintern.

Även härinne var det lättare att gå nu än på sommaren då man måste parera alla stenblock och lösa stenar. Den enda utmaningen var trappan på slutet som nu såg ut som en rutschkana. Men med rejäla skor på fötterna (Icebug som vanligt) var det inget problem att ta mig upp.

Lunch på blåsigaste platsen

När jag väl kom upp följde jag försiktigt spår längs kanten av skrevan. Jag ville ta mig ut på berget för att kunna njuta av utsikten – men helst utan att ramla ner. Här var det pulsande i snö på hög nivå innan jag kom till den perfekta utsiktsplatsen.

Uppe på toppen blåste det hårda vindar, men jag tog på förstärkningsplagg och slog mig ner. För jag ville verkligen äta min lunch just här, trots att det skulle bli kallt.

Medan jag väntade på att vattnet skulle koka upp på mitt Trangia satt jag bara och njöt. Här fick alla sinnen något att gotta sig i. Jag låter bilderna tala för sig själva, även att jag inte kan visa tystnaden.

Ändrad rutt på tillbakavägen

Egentligen innebar planen för dagen att fortsätta till Skrattaborrtjärn, kolla in stugan och sedan gå tillbaka till Näskebodarna. Men med tanke på hur lång tid det tog mig att gå till Slåttdaslsskrevan kändes det riskabelt. Förmodligen skulle jag inte hinna tillbaka före mörkrets inbrott.

Istället bestämde jag mig för att gå tillbaka samma väg jag kom ner till Tärnättvattnen, och sedan följa Högakustenleden mot Näske. Anledningen till detta var att jag ville gå på ett fastare underlag och slippa pulsa även hela vägen ner från berget.

Mot Näske/entré nord trots fel riktning

Vandringen ner längs vandringsleden blev lättare än jag tänkt mig eftersom jag mötte två personer i skrevan. Nu var det inte bara jag som trampat stigen, utan det fanns tre spår att gå i, vilket var väldigt smidigt.

Två kilometer, på stigar som är välkända för mig sedan många tidigare besök i nationalparken, gick snabbt. Innan jag visste ordet av var jag nere i korsningen där jag skulle svänga av mot min stuga. Eftersom det fortfarande var ljust och härligt gjorde jag även en avstickare ner till stugorna ute på Tärnättholmarna (se bilder högre upp på sidan).

Sista timmarna i övernattningsstugan

Sent på eftermiddagen kom jag tillbaka till stugan vid Näskebodarna. Jag vet att man egentligen bara ska sova en natt i varje stuga, men eftersom det inte var någon rusning hoppas jag att det inte gjorde något att jag stannade två.

Precis som kvällen före gjorde jag en brasa i kaminen, och lagade min middag på stormköket. När det mörknat satt jag nere vid grillplatsen och tittade på stjärnorna medan vågorna kluckade. Alldeles för snart var det sovdags, och den här kvällen ställde jag ett alarm.

Dags att gå mot entrén

På morgonen packade jag snabbt mina saker. Redan kvällen innan hade jag städat stugan, och förberedd ved för den som skulle komma efter mig. Jag måste erkänna att det kändes lite vemodigt att säga hejdå till platsen som varit mitt hem för 1,5 dygn. Men jag är oerhört tacksam över minnena jag fick med mig därifrån.

Med tanke på gårdagens mjuka snö hade jag tagit till god marginal när jag beräknade tiden. Trots att det inte hade behövts. Denna sista dag var det nämligen minusgrader, och en ren fröjd att gå på stigen mot entré Nord.

Från entrén gick jag sedan ut till ”stora vägen” och även tillbaka ner till Coop i Köpmanholmen, en dryg mil på morgonen. Men solen sken, småfåglar kvittrade, hackspettar hackade, och ryggsäcken kändes oförskämt lätt. Så jag njöt hela vägen!

Vid Coop blev jag hämtad av min ex-man och vi åkte sedan till tåget som skulle ta mig och min dotter hemåt.

Sammanfattning av resan

Trots att i stort sett ingenting blev som planerat så var det mycket som blev bra med min solotur. För det första blev det premiär för mig att sova ute tre nätter i rad helt på egen hand. Och det känner jag mig både glad och stolt över, även om det är lite fusk att sova i en stuga. Men det var ändå minusgrader inne, jag var tvungen att göra upp eld själv och så vidare. Och jag överlevde ju, svalt inte, och frös inte förutom den första natten i vindskyddet. Dessutom fick vandra i ett av mina favoritområden, Skuleskogens nationalpark, under en ny årstid.

Och så några länkar

Avslutningsvis vill jag, precis som vanligt, dela med mig av några länkar. Den första länken går till ett inlägg jag skrev efter mitt förra besök i nationalparken (sommaren 2019). Nästa länk går såklart till nationalparkens egen webbsida. Dessutom lägger jag till länken till Högakustensledens webbsida. Jag gick delar av etapp 9 och 11 och hela etapp 10. Utöver det gick jag olika stigar inne i nationalparken.

Inlägget Improviserad solotur i Höga Kusten dök först upp på Hemomkringvandring.

Att gå upp till Slåttdalsskrevan i Skuleskogens nationalpark är nästan ett ”måste” för mig när jag är i mina gamla hemtrakter – i alla fall de resor då inte varje minut är inbokad med vänner eller min dotters släktingar.

Första besöket i Skuleskogens nationalpark gjorde jag 1985

Första gången jag var här var 1985 då jag var nyinflyttad Ö-viksbo och då, och ända fram till det att jag flyttade ner till Småland igen 2008, kunde man gå från entré nord till Slåttdalsskrevan tur och retur utan att möta någon – eller bara någon enstaka vandrare – till skillnad från nu då det är ett av de populäraste vandringsstråken i Sverige. Eftersom jag föredrar att ha det lugnt omkring mig i naturen gjorde jag som jag brukar och gav mig iväg tidigt på morgonen. Redan klockan 04.50 parkerade jag bilen och tog med hundarna ut på morgonens äventyr.

Från norra entrén till Tärnettvattnen

Från parkeringen är det bara 4,1 kilometer till Slåttdalsskrevan, men det tar sin lilla tid att ta sig dit. Från början är det enkel vandring längs stig i ungefär en och en halv kilometer innan stigen viker av uppför berget. Under den här första sträckan går man delvis bredvid branta bergsväggar bredvid havet. Bland annat passerar man Salsviken där det är tillåtet att tälta (3 tält stod här när jag gick förbi) och det finns även toalett. Dock tycker jag personligen att det inte är det finaste stället att övernatta på, men lättillgängligt.

Första delen av leden från entré nord

Efter att jag svängt av stigen kom ett parti där det mesta av mitt fokus lades på att sätta fötterna rätt bland alla stenar och rötter, samtidigt som jag höll koll på hundarnas koppel. Vi passerade det lilla vattenfallet i Skravelbäcken, tog den korta branta stigningen där den steniga stigen sedan fortsätter lätt uppåt. När man kommer fram till en spång över ett litet parti våtmark kan man pusta ut lite, för nu är marken lite planare en stund.

Från Tärnättvattnen till Slåttdalsskrevan

Efter spången kommer man fram till Tärnättvattnen och man får sin första skymt av berget och Slåttdalsskrevan på avstånd. Jag som är en sådan blomnörd riktade istället blicken ner mot marken och blev överlycklig över att hitta rundsileshår, en av Sveriges köttätande små växter, vid kanten av tjärnen. Givetvis blev det ett litet fotostopp innan vi fortsatte vår vandring.

Tärnättvattnen består av flera små tjärnar och lite myrmark och ligger otroligt vackert. Där finns även en stuga, grillplats och flera toaletter. Här var det inte mindre än 11 tält uppslagna när jag gick förbi. Dessutom låg det några och sov i hammockar/hängmattor mellan några träd, medan hundarna och jag tassade förbi efter att de fått dricka lite i tjärnen.

Härifrån är det bara 800 meter kvar till Slåttdalsskrevan och leden är tydligt markerad på stenhällar och träd och det är relativt enkelt att ta sig fram.

Slåttdalsskrevan – den mest kända platsen i Skuleskogens nationalpark

När man äntligen står vid Slåttdalsskrevans mynning slås man (hur många gånger man än varit där!) av hur mäktig den är. Ravinen är ungefär 200 meter lång, 30 meter djup och 7 meter bred. Känslan det ger att stå och gå där nere går inte att beskrivas fullt ut, utan den måste upplevas.

Mitt största bekymmer denna dag var hur jag skulle ta mig över allt stenskravel med båda hundarna i koppel (de är inte alltid synkade i fråga om vilken hastighet eller väg man ska gå) med tanke på att jag har en halvläkt stukad vrist som jag inte ville utsätta för alltför mycket påfrestning i form av att behöva parera i sidled, men båda hundarna skötte sig exemplariskt och hade nog fullt upp med att hålla koll på var de satte tassarna. Att ha hela skrevan helt för oss själva var en extra mäktig känsla. Stillheten och tystnaden var total, förutom när den bröts av de stora korparnas kraxande.

När vi tagit oss över gick vi ut på berget för att njuta av den underbara utsikten och vi tog först en liten tur däruppe för att hitta den bästa platsen. Utsikten ut över Höga Kusten är hänförande – särskilt denna morgon då öarna delvis täcktes av morgondimma. Tärnettvattnen är vackra även uppifrån och man häpnar över att man alldeles nyss var där nere. Världen ter sig så annorlunda från den här vyn.

Vi tog god tid på oss att äta frukost i lugnet. Eller det var mest jag som åt frukost, hundarna fick lite smakbitar och varsin tuggis och la sig nöjt tillrätta i den sköna morgonsolen på berget, och lät mig sitta där och bara må bra.

Från Slåttdalsberget till Näskebodarna

Att sedan ta oss tillbaka ner till Tärnettvattnen gick som en dans och de enda människor vi mötte på hela vår tur mötte vi precis när vi gått igenom Slåttdalsskrevan på tillbakavägen. Nere vid vägskälet valde jag att gå mot Näskebodarna (en stig som inte ingår i Höga Kustenleden) för att försöka få så mycket ”egen naturtid” som möjligt, och det visade sig vara ett gott val. Tidigare har jag alltid gått samma väg tillbaka som jag gått upp, men leden som går ner mot Näskebodarna var vidunderligt vacker. Att gå mot havet och hela tiden kunna njuta av skönheten i det istället för att gå i skog var en fullpoängare. *

Från Näskebodarna till entré nord

När vi kom ner till Näskebodarna såg jag fler tält stå uppslagna, och några vandrare började så smått vakna till. Själv hade jag då varit ute i över fyra timmar, och för mig och hundarna återstod bara en lätt vandring längs stigen till entré nord där vi skulle lämna Skuleskogens nationalpark. Runt 4,5 kilometer genom bär- och svampskogar, och det var riktigt skönt att kunna sträcka ut och ta lite längre steg efter allt vandrande på stenig mark där man fick hålla uppsikt över var man satte fötterna.

Vi kom tillbaka till bilen ganska exakt 5 timmar efter att vi lämnade den och hundarna hoppade nöjt in i bilen för att få vila en stund. Turen var ungefär 11-12 kilometer. Själv var jag laddad med energi av alla intryck från dagens morgontur. För mig var det fem timmar ren lycka och jag längtar redan till nästa gång jag får komma ”hem” igen.

* Jag rekommenderar inte att gå denna väg upp på berget, för vandringen mellan entrén och Näskebodarna är något av en transportsträcka, och att sedan gå uppför all sten och ha havet i ryggen.. det är inte riktigt samma sak som att gå ner denna väg.

För dig som vill veta mer om Skuleskogens nationalpark

Skuleskogens nationalpark ligger i Ångermanland, Västernorrlands län, mellan Härnösand och Örnsköldsvik.
Länk till Länsstyrelsens informaiton om nationalparken
Höga kusten-leden – delar av etapp 9

Läs gärna också om min improviserade solotur här några år senare

Inlägget Skuleskogens nationalpark dök först upp på Hemomkringvandring.