När Anette föreslog att vi skulle åka till Evagraven och Fiskhålsgraven kände jag att det var helt rätt för min sista heldag uppe i Funäsfjällen. Redan förra sommaren fick jag en fin tur till Evagraven med min sambo, och det gav mersmak.

Hällmålningsrundan, guldtur 250

Förra sommaren gick vi en av Funäsfjällens guldturer, nummer 250. Den kallas för hällmålningsrundan och startar på parkeringen vid Ruvallens fäbodar utanför Messlingen. På grund av att min sambo inte mådde särskilt bra (efter en operation) gick vi en kortare variant av rundslingan (se inlägg från i fjol). Vi gjorde nämligen så att vi gick upp till hällmålningarna och så genade vi tillbaka till parkeringen via kanten av Evagraven.

Från fäbodarna till Evagraven

Även Anette hade gått rundan tidigare, så hon föreslog att vi skulle ta den kortaste vägen upp till Evagraven. Stigen är markerad med orangefärgade guldtursstolpar och ledde oss stegvis uppåt. Först genom granskog och därefter genom fjällbjörkskog i ett landskap fyllt av skiffersten och lavar.

Vi passerade en liten bäck, fotade mossor och lavar, och oh:ade åt alla höstfärger på björkarna som lyste upp hela landskapet. Dessutom såg vi mängder av färska renspår och såg oss nyfiket omkring medan vi gick.

Evagraven – en 800 meter lång kanjon

Efter ungefär en och en halv kilometers vandring nådde vi fram till Evagraven som är en 800 meter lång kanjon. Den uppkom för över 10.000 år sedan och den är riktigt mäktig.

Enligt sägen har Evagraven fått sitt namn efter en sameflicka som hette Eva och råkade köra ner över kanten med sin ren och akkja.

Trots att både jag och Anette ”har respekt för” höjder, valde vi att gå så nära kanten det bara var möjligt. Det blev som vanligt många småpausar för oss eftersom vi ville fota. Och det blev även ett trum-stopp.

Ut över fjället mot Fiskhålsgraven

När vi sett oss mätta (som om det skulle gå) på Evagraven följde vi stigen ut över fjället för att gå vidare mot Fiskhålsgraven. Vidderna öppnade sig framför oss och vi njöt av sträckan som var ny för oss båda.

Möten med både renar och människor

På långt håll såg vi renar, och snart såg vi också en liten grupp människor på stigen. Det var fyra människor och två hundar som kom gående mot oss – de första vi såg denna vandringsdag. De var trevliga och stannade till och bytta några ord med oss innan vi gick vidare åt varsitt håll.

Strax efter mötet såg vi att det kom en liten rengjord gående längs stigen, så vi stannade för att titta på dem. Till vår förvåning kom de närmare och passerade oss på ganska nära håll. Trots att jag hade gårdagens stora upplevelse i färskt minne var detta mäktigt.

Fiskhålsgraven tog mig med storm

Det var bara några hundra meter kvar till Fiskhålsgraven, men jag var helt oförberedd på hur vacker denna kanjon skulle vara. Visserligen var den betydligt kortare än Evagraven, men här fanns många saker som gjorde den både vackrare och mer spännande.

Först och främst kan man inte se hela kanjonen på en gång, utan den är uppdelad i två olika grenar. Sedan blev jag helt överväldigad av att varje liten klipphylla var täckt av växter som lyste i alla möjliga eldiga färger. Dessutom rinner en bäck på botten. Jag kan bara sammanfatta det med att säga att Fiskhålsgraven är oerhört vacker.

Fikastund, fotostund och trumstund

Jag hittade en plats som kändes som en stor grön sal mellan klippväggarna och bad Anette om att få sitta där på vår fikapaus. Till min stora glädje tyckte hon också om platsen.

Efter att vi bara tagit det lugnt en stund utforskade vi den spännande platsen, och Anette trummade även här.

Ingen dvärgröding – men vacker fjällskog

Som om det inte vore nog att platsen i sig är så vacker och känns som något från Thor och Odens tid så ska det även finnas en fridlyst fiskart i dammen nedanför kanjonen. På grund av att det satt ett par och åt lunch under den utstickande klippan så gick vi inte så nära.

Istället styrde vi kosan ner genom fjällskogen mot parkeringen. Skogen var vacker, stigen lätt att gå, och vi fick även här njuta av renmöte.

På parkeringen fick vi se lavskrika

Trots att rundan vi gick inte blev längre än 7,5 kilometer tog den oss fyra timmar att gå. Hela turen var ren njutning, från start till mål. Och belöningen, efter målgång, blev att vi fick se två lavskrikor som flög fram och tillbaka mellan några stolpar och granar. Det var premiär för mig så jag blev jättelycklig.

På väg ut mot stora vägen fick vi också stanna bilen, för där kom en enorm hjord med renar. De vällde fram över myren, från alla håll och kanter. Både framför och bakom oss passerade de vägen. En otroligt mäktig upplevelse, som blev en värdig avslutning på Anettes och min gemensamma tur.

För dig som vill veta mer om turen

Vägbeskrivning

Med bil tar det ungefär 45 minuter att köra från Funäsdalen till parkeringen på Ruvallens fäbod. Först kör du mot Mittådalen (cirka 22 km) och svänger där höger mot Messlingen. Därifrån följer en sträcka med fin asfalt i 11 km. Efter byn kör du ytterligare 2 km innan du svänger vänster in på en betalväg mot Ruvallen (betala 40:- med Swish). Parkera vid parkering/vindskydd nedanför fäbodarna, där lederna startar.

Länkar

Slutligen vill jag tipsa om boken ”Funäsfjällen Helags och Ljungdalsfjällen vandringsturer och utflykter” från Vildmarksbiblioteket, där tur nummer 39 beskriver den tur vi gick.

Du kan även läsa hos Funäsfjällen om guldtur 250 ”Hällmålningsrundan”

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen

Här hittar du alla min blogginlägg som är från Härjedalen

Inlägget Fiskhålsgraven och Evagraven dök först upp på Hemomkringvandring.

Eftersom vi är här i Härjedalen under en begränsad tid måste vi tyvärr välja bland allt man kan se och uppleva. Även att jag helst hade stannat i detta underbara landskap i minst en månad. Men att gå till kanjonen Evagraven var ett lätt val. I alla fall för de vuxna i familjen.

Leden startar vid Ruvallens fäbodar, Messlingen

Jag, Lars och hunden Balder tog bilen till Ruvallens fäbodar, strax utanför byn Messlingen. Därifrån följde vi orange markering förbi fäboden. Efter ungefär 500 meter delar sig stigen. Det är 1 kilometer upp till Evagraven från korsningen, men vi valde att gå till höger. Mot hällmålningarna.

Uppåt över myrmarker

Stigen är mycket vältrampad och leder svagt uppåt. Snart kommer man fram till myrmarker där man går på spång. Något som jag älskar, men Lars ogillar. Helt plötsligt fastnade jag. Bredvid spången växte nämligen något som jag trodde kunde vara blomman Kung Karls spira. Och då var jag självklart tvungen att stanna och fota.

Till min glädje hade jag rätt, och skyndade efter fotandet ifatt Lars och Balder. Vilket inte tog så lång tid, för de hade också stannat och fotat. Men inte blommor, utan utsikten. Vi hade kommit högre, och genom trädtopparna skymtade blånande bergstoppar och sjöar längre bort.

Hällmålningarna vid trädgränsen

Sedan följde en kort passage genom lövskog där stigen gick brantare uppåt. Helt plötsligt var vi framme vid skylten som beskrev hällmålningarna, som alltså är 4.000 år gamla. De finns på en otroligt vacker plats, precis vid trädgränsen. Vi kunde fortfarande skönja målningarnas röda färg på bergväggen. Dessutom fanns informativa skyltar på platsen.

Upp på fjällheden

Efter ett kort stopp vid hällmålningarna gick vi stigen vidare mot Evagraven. Den gick brant uppåt en kort bit. Sedan planade den ut och vi gick uppe på fjället med utsikt åt alla håll. Underlaget var lättgådd fjällhed.

Det fanns många ställen som inbjöd till en paus. Som vanligt satte Lars sig ute på en kant och dinglade med benen. Själv vågade jag inte.. hur jag än försökte.

Evagraven – turens höjdpunkt

Ungefär 1,5 kilometers relativt enkel vandring från hällmålningarna skymtade vi Evagraven. En 800 meter lång kanjon/förkastningsspricka. Jag måste säga att det var rätt mäktigt att stå där vid kanten.

Kanjonen har många likheter med Stockholmsgata naturreservat i Örnsköldsviks kommun där jag gick för två år sedan. Hur som helst så var Lars som vanligt tvungen att springa runt och klättra upp och ut på olika stenar och uthängande saker så att jag får små hjärtattacker. Men jag och Balder gick uppe på stigen som följer kanjonens kant.

Vid en av sina små utflykter klättrade Lars ner, gick på snö och kramade en snöboll som han glatt tog med sig upp. Och Balder glatt åt upp.

Tillbaka mot bilen

Stigen längs Evagraven var lätt att gå. Jag hade andan i halsen vid flera tillfällen, men samtidigt njöt jag. Vacker och mäktig plats. När kanjonen tog slut gick det snabbt och lätt att gå tillbaka ner genom skogen till fäbodarna och parkeringen där vi hade bilen.

Sammanfattning

Den här versionen av Evagravsslinga blev knappt 7 kilometer och den tog oss över två timmar att gå. Tack vare allt som hände längs leden (hällmålningar, vackra blommor, milsvid utsikt, mäktig ravin) så var vi fulla av intryck. Och vi var otroligt nöjda att vi valde att åka längs den knaggliga, dåliga vägen – för det var värt varje kilometer.

För dig som vill veta mer om Eva-graven

Evagraven är en kanjon/förkastningsspricka som uppkom för över 10.000 år sedan. Kanjonen är 800 meter lång och det är mäktigt att vandra på stigen längs kanten.

Vägbeskrivning

Från Funäsdalen tar det ungefär 45 minuter med bil till parkeringen på Ruvallens fäbod. Från Funäsdalen kör du mot Mittådalen (cirka 22 km) och svänger där höger mot Messlingen. Här följer en sträcka med fin asfalt i 11 km. Efter byn kör du ytterligare 2 km innan du svänger vänster in på en betalväg mot Ruvallen. Betala med Swish (40 kr). Parkera vid parkering/vindskydd nedanför fäbodarna. Leden utgår från parkeringen. I boken ”Fjällvandra i Härjedalen” är detta turförslag nummer 23. Vi hoppade dock över att gå till Fiskehålsgraven eftersom min sambo inte är helt återställd efter operationen ännu. Slingan hade då blivit drygt en mil.

Länkar

Läs hos Funäsdalen om ”Hällmålningsrundan”

Vill du läsa fler inlägg från Härjedalen

Här hittar du alla inlägg här i bloggen som är från Härjedalen

Inlägget Evagraven och hällmålningar, Härjedalen dök först upp på Hemomkringvandring.